ANTONIO TABUCCHI
Till Isabel en mandala
รถversatt frรฅn italienskan av Viveca Melander
I en hypotetisk mandala, skulle denna bok tillägnas en kvinna i Frambesvärjningens cirkel. Men i en jordisk hypotes är den tillägnad min kära vän Tecs, som i verkligheten inte heter så, även om jag kallar henne för det. Och tillsammans med henne Sergio, en gammal vän.
Vem vet, kanske har de dรถda andra vanor. Sofokles, Antigone
Rättfärdigande noteringar
Privata tvångstankar, personlig ånger som tiden urholkar men inte förvandlar, så som vattnet i en flod slipar av sina stenar, opassande fantasifoster och bristfällig verklighetsförankring är de viktigas te drivkrafterna till denna bok. Men jag kan inte förneka att den också har påverkats av att jag, en sommarnatt, såg en munk klädd i rött som på en kal sten med sina pulverfärger ritade en mandala över Medvetandet för mig. Och att jag, samma natt, fick tillfälle att läsa en kort skrift av Hölderlin som jag sedan en månad bar omkring på i resväskan och ald rig gav mig tid att läsa. De ord av Hölderlin som jag strök under den där natten, innan månen fullborda de sin sista fas, är följande: ”Tidens förtärande lunk, som måhända ej hjärtat berör, följer allt hejdlösare 11
på den hetsiga tidsandan, och ger sig då grymt till känna; ty den låter inte människorna slippa undan, då den är dagens anda, utan uppträder skoningslöst, som en anda av ett evigt levande och inte bara skri vet patos, som den i de dödas värld.” Det kan tyckas märkligt att en författare, som pas serat femtioårsåldern och har gett ut ett antal böck er, fortfarande känner behov av att rättfärdiga sina skriverieskapader. Jag tycker också att det är märk ligt. Antagligen har jag ännu inte kommit underfund med om det handlar om en skuldkänsla vad beträf far världen eller helt enkelt om en bristfällig sorge bearbetning. Andra eventuella hypoteser är natur ligtvis godtagbara. Jag vill understryka att den där sommarnatten råkade jag i fantasin flyga till Neapel, för på den avlägsna himlen fanns det en fullmåne. Och det var en röd måne. A. T.
1
FÖRSTA CIRKELN Mónica. Lissabon. Frambesvärjning
Jag hade aldrig varit på Tavares i hela mitt liv. Tavares är Lissabons lyxigaste restaurang, där finns artonhundratalsspeglar och stolar i sammet, köket är internationellt men även typiskt portugisiskt, om än på ett utsökt sätt, du beställer till exempel fläsk kött med ostron, som man gör i Alentejo, och man tillagar det som om det vore en parisisk rätt, det var åtminstone vad man hade sagt till mig. Men jag hade aldrig varit där, jag hade bara hört talas om restaurangen. Jag tog en buss till Intendente. Torget var fullt av horor och hallickar. Det var mot slutet av eftermiddagen, jag var för tidig. Jag gick in på ett gammalt kafé som jag kände till, ett kafé med biljard, och jag började titta på spelet. Där fanns en liten enbent gubbe som spelade lutad mot en krycka, han hade ljusa ögon och krulligt vitt hår, han sopa de rent bordet som om han svepte ett glas vatten, 15
utklassade alla de närvarande och satte sig sedan på en stol och klappade sig lätt på magen som för att underlätta matsmältningen. Vill du spela, min vän? undrade han. Nej, sva rade jag, jag skulle helt säkert förlora mot dig, om du vill kan vi spela om ett glas portvin, jag behöver en aperitif men jag bjuder gärna om du vill ha en. Han tittade på mig och log. Du har en ovanlig bryt ning, tillade han, är du inte härifrån? Inte riktigt, svarade jag. Varifrån kommer du? frågade han. Från Siriustrakten, sa jag. Den stan känner jag inte till, genmälde han, var nånstans ligger den? I Stora hun den, sa jag. Jaha ja, sa han, alla dessa nya länder som finns nuförtiden i världen. Han kliade sig på ryg gen med biljardkön. Och vad heter du? undrade han. Jag heter Waclaw, svarade jag, men det är bara mitt dopnamn, för vännerna är jag Tadeus. Han blev mer tillmötesgående och gav mig ett stort leende. Men då är du döpt, sa han, du är alltså kristen och det är jag som bjuder dig på ett glas, vad vill du ha? Jag sa att jag gärna tog ett glas vitt portvin och han kallade på en servitör. Jag har begripit vad du behöver, fortsatte den lille mannen, du behöver en kvinna, en vacker afrikansk kvinna på arton år, inte alls dyr, så gott som oskuld, hon anlände från Cap Verde i går. Nej tack, sa jag, jag måste snart gå, jag ska försöka få tag på en taxi, i kväll har jag ett viktigt möte, jag 16
har inte tid med flickor för ögonblicket. Han såg förbryllat på mig. Hm, sa han, men vad är det då du letar efter härikring? Jag tände en cigarett och svarade inte. Även jag letar efter en kvinna, sa jag, och undrar om någon hört av henne, jag stannade till här av en slump för att få tiden att gå för jag har ett möte med en dam som kan ge mig upplysningar och jag vill höra vad hon har att berätta, det är för övrigt dags att jag går, det står en ledig taxi på stationen, bäst jag skyndar mig. Vänta ett ögonblick, sa han, varför letar du efter den här kvinnan, saknar du henne? Kanske, svara de jag, låt oss säga att jag har förlorat spåret efter henne och att jag har kommit från Stora hunden en kom för att leta upp henne, jag skulle vilja veta lite mer om henne, det är därför jag har ett möte. Och var nånstans är det här mötet? frågade han mig. På den elegantaste restaurangen i Lissabon, svarade jag, det är ett ställe med speglar och kristall, jag har aldrig varit där, jag tror det kostar en hel del, men i vilket fall som helst är det inte jag som betalar, saken är den min vän att jag är här på permission och har bara lite småpengar i fickan, det gäller att tacka ja när man blir bjuden. Är det ett fascistiskt ställe? frågade gubben. Det vet jag inte, svarade jag, ärligt talat hade jag aldrig tänkt på saken ur den synvinkeln. 17
Jag tog adjö av honom, reste mig snabbt och gick ut. Taxin stod fortfarande kvar på sin plats. Jag slank in i bilen och sa: god kväll, till Tavares, tack. Vi lärde känna varandra på internatskolan Escravas do Amor Divino i Lissabon. Vi var sjutton år. Isabel var hela klassens legend, för hon kom från ett franskt gymnasium. Ni förstår, på den tiden var ett franskt gymnasium ett motståndsnäste, där undervisade alla de lärare som inte fick anställning i de kommunala gymnasierna på grund av sina anti fascistiska idéer, och att gå på ett franskt gymnasium innebar att lära känna världen, göra studieresor till Paris, stå i förbindelse med Europa. Vi däremot, vi kom från det kommunala gymnasiet, rena skithålet om ni ursäktar uttrycket, vi studerade den korpora tiva författningen enligt Salazar och Portugals flo der och delade upp nationaleposet I Lusiadi, som är ett vackert epos om havet, i idiotiska fragment, som om det var fråga om ett afrikanskt fältslag. För på den tiden fanns kolonierna. Men man kallade det inte kolonier, det hette Besittningar på andra sidan havet. Ett snyggt namn, inte sant? Och det fanns folk som hade gjort sig en förmögenhet på dessa besittningar, jag måste säga att det var normalt i familjerna hos de flickor som gick på internatet, alla kallhamrade Salazaranhängare, riktigt inbitna 18
fascister, men inte våra föräldrar, jag menar mina och Isabels, kanske det också var därför som vi blev vänner, på grund av våra familjers gemensamma politiska bakgrund. Hennes familj var en gammal adlig sådan, som inte hade något samröre med Salazarregimen, det var en familj på nedåtgående som hade egendomar i norr i Amarante, där man bakar bröd i de under ligaste former, men som jag sa så var det en familj utan pengar och utan makt, egendomarna i norr var alla anförtrodda åt arrendatorer eller till förvaltare och de gav ingenting i avkastning. Vilka sommarlov vi tillbringade, jag och Isabel, i deras hus i Amarante. Det var inte ett hus, det var ett medeltida granittorn fullt av gamla föremål och dragkistor som hade utsikt mot floden och vi var lyckliga. Det var vackra somrar, på den tiden. Isabel hade på sig en halmhatt. Hennes ansiktsoval blev ännu mer intagande av den där lustiga hatten som någon i hennes familj hade haft med sig till henne från en resa till Toscana. Och sen målade hon. Hon var övertygad om att hon skulle bli konstnär och hon målade fönster. Fönster med stängda luckor, fönster med öppna luckor, fönster med markiser, fönster med järngaller, men hela tiden fönster som de som finns i Douro eller Minho, med sina underbart vackra träluckor och ibland linnegardiner. Men hon målade aldrig några 19
mänskliga gestalter, personer förstör det som är gåtfullt, brukade hon säga, du förstår, jag målar det där fönstret som är så gåtfullt när ingen är där, men om jag målade karln som tittar ut skulle mystiken genast gå om intet, det är veterinären i Amarante, han har pipskägg och ett hårnät på huvudet för att håret inte ska bli rufsigt när han sover, kan du tänka dig att han kommer fram till fönstret och gör armoch knäböjningar, vet du att medan jag höll på att måla hans fönster i går dök han upp och stod kvar och bröstade sig vid fönsterbrädan, han låtsades inte se mig men han såg mig klart och tydligt, trots att han tittade upp mot himlen med en besjälad min, uppenbarligen var han mycket stolt över att vara med i min målning, men jag lurar honom, jag låter honom inte vara med. Och så gick vi ut och promenerade. Strax utanför Amarante bildar floden vikar där vattnet samlas och där odlar man grodor. Vi tillbringade hela förmid dagar med att fiska grodor, men i Portugal vet man inte hur man fiskar grodor, för man äter dem inte, och vi hade kommit på en metod som påminde om då pojkar fångar ödlor. Vi brukade ta ett färskt vass rör, gjorde en löpknut och sen höll vi öglan intill gro dans huvud, och när den rörde sig för att hoppa så pang, var hon fast. På den tiden fanns det ännu inte plastpåsar så vi hade en liten nätkasse, en sådan som 20
man har när man handlar, och på det viset stack grodorna ut huvudet genom maskorna och det var ett verkligt spektakel att se oss gå genom Amarante, jag i långbyxor och Isabel med sin halmhatt från Florens, med en kasse full av grodor. Folk trodde vi var helt rubbade och det gillade vi, för i den åldern gillar man sånt. På kvällen dödade vi grodorna men det var min uppgift, för Isabel vägrade. Man måste hugga huvu det av grodorna tvärs av, och i några minuter fortsät ter de att sprattla utan huvud, ända tills livsenergin tar slut. Vet du, sa Isabel, om jag en dag tar livet av mig kommer jag nog att göra precis så där, jag kom mer att sprattla lite i luften, för en människa kan ju inte hugga av sitt eget huvud men man kan alltid hänga sig, vilket är ungefär samma sak, man fäktar omkring med benen i tomma luften ett tag och så är det slut. Grodorna lagade vi à la provençale, det tyckte Isabel om, för hon hade varit i Frankrike, i Arles, med sin franska gymnasieskola och ätit gro dor à la provençale, med vitlök och persilja, och hon sa att det var den godaste maten i världen. Men vi tröttnade snart på att äta grodor à la provençale. De där beklämmande små låren, så vita och bräck liga, nästan utan smak, medan familjen åt grillad killing och sopa seca. Och i den åldern har man rejäl aptit. Det är naturligtvis lätt att höja till skyarna 21
den exotiska mat man ätit i Provence, men sen sätter hungern in. Och så började vi släppa ut grodorna i trädgården, och trädgården blev full av dem, de var överallt, i gräset, i buskarna, i dammen med röda fiskar, bland bambudungarna. Lyckligtvis var Isabels föräldrar personer med humor, de brydde sig inte om den där invasionen, de var alltid glada, tillmötesgående, förstående. Sen omkom de i en trafikolycka, men det är en annan his toria, eller egentligen samma historia. På fredagar na åkte vi till Barcelos, där den finaste marknaden i hela regionen fanns. Ni kan kanske inte föreställa er hur vackra marknaderna var på den tiden, på lands orten. Eller kanske kan ni det. Tidigt på morgonen tog vi en buss som förde oss till Braga, och där ifrån en annan buss till Barcelos. Vi kom fram vid tolvtiden. Vi hann ströva omkring lite bland terra kottaalstren, i Barcelos gör man ju de färggranna terrakottatupparna som är Portugals symbol och en massa andra föremål av lera, dockor, populära sta tyetter, krubbor, musikkårer, katter, kannor och fat, och sen gick vi och åt lunch. Vi valde alltid enkla värdshus, som var alldeles fullproppade av kunder och torghandlare. Små gub bar och gummor som kom från hela Minho, någ ra för att leta efter en höna, andra för att köpa en gässling eller en ko, de mest pittoreska typerna var 22
bulvanerna, de hade snusnäsdukar runt halsen och drack vino verde, de var enastående, även till bords uppförde de sig som om de var på marknaden, de skrek, kavlade upp ärmarna, svettades. Det var varmt i Barcelos, och på värdshuset blandades luk terna från maten och stanken från djuren på torget med varandra, det var vackert och nytt för mig och Isabel, som tillbringade året i en storstad som Lissa bon, och vi kände oss upphetsade, vi var fascinerade av bulvanerna, vi ville köpa något vi också och en dag köpte vi en killing. Det var en späd liten varelse, vit och svart, med en fläck på nosen och tunna, skö ra ben, vi tog hem den med bussen i en korg och gav den mjölk med nappflaska i några dagar, eftersom den inte var avvänjd ännu. Vi lät den få bo i träd gården, vi gjorde en koja av blad till honom och på morgonen när vi gick och handlade i Amarante tog vi med honom i koppel. Det är ingen idé att jag be skriver hur uttittade vi blev i staden, jag i långbyxor och Isabel med sin halmhatt från Florens, vi hade inte längre kassen med grodorna utan en killing i ledband, och dessutom hade Isabel mage att köpa ett bröd som bakas i bageriet i Amarante i form av det manliga könsorganet, och bortsåg från att det är ett bröd som pigorna köper för att göra smörgåsar, medan vi köpte det enkom för att få allas blickar på oss och hade kassen full, det var en skandal, alla 23
tittade på oss, inte ens hälsofantasten veterinären stod längre kvar vid sitt fönster. Vi hade, kort sagt, väldigt roligt. Och sen tog somrarna slut. De tog slut för att vi befann oss på universitetet. Eller snarare, därför att Isabels föräldrar hade dött. De dog, som jag sa, i en bilolycka. På vägen från Póvoa de Varzim efter en middag, efter att Isabels pappa hade ätit och druckit mycket. Man fick inte veta vems fel det var, för det var en frontalkrock. Men jag tror att Isabels pappa hade druckit för mycket, för han gillade att dricka, det visste jag. De dog inte genast. De låg i koma i tre dagar och sen dog de på samma gång, han och hans fru. Det är lustigt, va? hamna i koma samtidigt och sen dö på samma gång för att det inte längre finns något att göra, hjärtat slår inte längre och i det ögon blicket kopplar läkarna ur slangarna. Men det var vad som hände. Jag och Isabel tillbringade tre dagar och tre nät ter på sjukhuset i Oporto, på intensivavdelningen. Vi sov i ett litet angränsande rum, med en sjukskö terskas goda minne, och då och då gick vi in i sjuk salen. Pappa, pappa, det är jag, sa Isabel, mamma, hör du mig? kommer du ihåg grodorna som vi tog hem till huset i Amarante, min väninna Mónica och jag, hör här, vi vill ta hem fler igen nästa sommar, seså, mamma, vakna, vakna upp ur den här jävla 24
koman, jag vill att du ler mot mig, att du ger mig råd igen om hur man klär sig som du brukade göra, att du grälar på mig för att jag inte är så perfekt som du önskar, jag behöver det, mamma. Men hennes mamma skällde inte mer på henne och inte heller hennes far. De dog på samma gång, som jag redan sagt, precis på samma klockslag, och vi tog hand om begravningen. Isabel lät begrava dem på en liten kyrkogård nära Amarante, på landet, i en liten by, i samma kapell. Begravningen ägde rum en vacker oktoberdag med varmt solljus. Isabel var klädd i mörkblått, men jag hade i stället tagit på mig en beige klänning, som fick mig att se äldre ut än henne. Har du sett, sa Isabel till mig när vi kom hem från kyrkogården, nu är de borta, vet du Mónica, somrarna med grodor är slut, luncherna i Barcelos, barndomen är slut, de är inte här längre, jag är för äldralös och du är också lite föräldralös, tror jag. Jag kände mig faktiskt lite föräldralös jag med. För Isa bels föräldrar var riktiga föräldrar, något som mina aldrig har varit. Min far var alltid på resande fot för Mercedes-Benz, eller i affärer som man sa hemma och min mamma hade sina väninnor och sina plik ter. Och på det viset fick jag intrycket av att vara för äldralös. Strövtågen längs floden, det gamla huset i Amarante, de sällsamma somrarna: allt var slut.
25
Isabel var en rastlös och oförutsägbar kvinna som alla tycks ha olika uppfattningar om. Men vem var hon egentligen – en frihetskämpe som flytt undan Salazars diktatur i Portugal? Prostituerad? Kommunist? Dog hon i fängelset, eller efter en misslyckad abort? Lever hon kanske än? Bit för bit, under en resa i tid och rum, försöker bokens berättare hitta fram till den sanna Isabel, kvinnan han en gång i tiden var djupt förälskad i, men tappade all kontakt med för många år sedan. Genom möten med människor som kände henne – nära vänner, flyktiga bekanta – växer bilden av henne sakta fram och blir fullständig. Till Isabel är en berättelse där verklighet smälter samman med fantasi, nutid med dåtid, kärlek med hat. Stundtals med karaktären av en kriminalroman.
”En gåva till alla Tabucchiälskare.” Die Zeit
ISBN 978-91-88155-19-1
Nilsson förlag
9 789188 155191