med ena benet i medeltiden och det andra i det ”moderna” Sverige. Vem är han egentligen, mannen med den varma, kluriga blicken och de kloka, tröstande orden? På sitt karaktäristiska och lågmälda sätt berättar Martin Lönnebo för journalisten Thomas Lerner om sitt händelserika liv, om vad som format honom och hans gudstro.
Jag är ingenting, i det Stora Hela är det allt.
Han berättar om sitt möte med Gud under en promenad i Uppsala, om ett samtal med Dalai Lama, om kärleken till hustrun Britt-Louise och om när han gick vilse i en stekhet öken. Vi får också läsa om vad äldste sonen Jonas lärt honom – utan att ha ett talat språk. Martin Lönnebo är biskop emeritus i Linköpings stift och upphovsman till Frälsarkransen. Han har lett många gudstjänster och andakter i TV och skrivit ett flertal böcker. Thomas Lerner är reporter på Dagens Nyheter.
ISBN 978-91-526-3427-1
9
789152 634271
Martin Lönnebo biskopen från Storkågeträsk | Thomas Lerner
Martin Lönnebo säger själv att han är född
Thomas Lerner
Thomas Lerner är journalist och arbetar på Dagens Nyheter. Han är sedan många år knuten till Insidan-redaktionen och har skrivit en rad uppmärksammade artiklar och reportage om den svåra konsten att vara människa. Har även medverkat med texter i flera antologier och skrivit ett antal böcker.
biografi
Martin Lönnebo biskopen från Storkågeträsk |
1•
•2
Thomas Lerner
Martin Lönnebo
biskopen från Storkågeträsk biografi
3•
Martin berättar: Katten är vår enastående stiliga katt Castor. När den vandrade i månskenet med sin yviga svans som plym var den magisk. Jag höll ofta katten i famnen, men inte när jag hade prästkläderna på, för den hårade rikligt. Det var Bernt-Ola som ville ha katten med på bilden, han tyckte att det skulle bli en vacker kontrast av svart och vitt. Och han fick rätt. Men man kan ju även ana att katten och jag förstod varandra rätt bra.
© 2014 Thomas Lerner & Verbum Omslag & grafisk form: Margareta Brisell Axelsson Omslagsbild: Anna-Lena Ahlstöm Författarporträtt: Magnus Bergström Övriga bilder: se s 175 Tryck: Balto Print, Litauen 2015 isbn 978-91-526-3427-1 Martin Lönnebo har valt att låta sin royalty för boken gå till individuell människohjälp (im) där han inrättat en fond i sonen Jonas namn för barn och unga med psykisk utvecklingsstörning. Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
•4
Innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 7 Barndom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 9 Familj och släkt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 27 Ungdomstid och studier . . . . . . . . . . . . . . . . . • 45 Från barnatro till biskop . . . . . . . . . . . . . . . . . • 59 Skapande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 79 Idrott och hjältar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 99 Inspiratörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 105 Lite mer om Jonas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 131 Ökenvandring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 139 Fortsättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 151 Framtid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 157 Några viktiga årtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 174 Bilder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • 175
5•
•6
Förord
S
ommaren 2014 skulle jag och min Gudrun vandra två veckor i Cornwall längs en led som löper utmed den engelska sydvästkusten. Inför vandringen fick jag ett e-postbrev från Martin Lönnebo. Han tyckte att på vandringen i det backiga Cornwall skulle en ”något keltisk” välsignelse passa oss två. Så här löd den: Må vägen gå dig till mötes, må vinden blåsa dig i ryggen, må solen värma ditt ansikte, må regnet falla mjukt över Cornwalls kullar, och helst på natten, må skoskaven läkas, må vi mötas igen, må Gud hålla dig i sin hand. Så avslutade Martin med att önska lycka till med tillägget ”inte utan avund”. Då hade jag under en tid arbetat med den bok du nu håller i din hand. E-postbrevet och den något keltiska välsignelsen är en ganska bra beskrivning av Martin Lönnebo, han som sägs vara en av våra mest betydande moderna svenska andliga förgrundsgestalter. Martin vet efter otaliga vandringar i skog och mark, både i Sve-
7•
rige och utomlands, att det känns skönt när vinden blåser i ryggen och solen skiner i nacken. Han vet att vandringen på jorden ger alla människor inre och yttre skoskav, som förhoppningsvis i de flesta fall kan läkas. Han betonar också mötets betydelse och vikten av att ha goda relationer. Och hans starka tro gör att han är övertygad om att Gud håller människan i sin hand. Martin Lönnebo kan beskrivas som envis och engagerad. De egenskaperna har varit en stor tillgång i hans arbete som präst och biskop. Jag har förstått att en del kyrkopolitiker och andra han mött i sin tjänst har insett att när Martin fått något i sinnet är det inte lätt att hindra honom från att förverkliga sin idé. Kan ett projekt inte genomföras som han tänkt är det bara att pröva andra vägar. Ibland kanske det irriterat omgivningen, men ofta har det väckt en beundran när allt väl är klart. Och Martin har alltid varit mån om att vara artig och vänlig. Efter våra samtal inför den här boken är min bild av Martin kanske inte att han är direkt modern. Han ogillar till exempel hiphop, rock och annan nutida musik. Han säger själv att han är född i en tid som stod med ena benet i medeltiden och det andra i det ”nya” Sverige. Men det jag upptäckt är att Martin är en osedvanligt fri människa, såväl i sina tankar som i sitt skapande. Han står till exempel bakom Frälsarkransen och de ljusbärare som nu är så vanliga i svenska och nordiska kyrkor. Han målar gärna och skriver böcker. I den här boken berättar Martin Lönnebo om tre möten med Gud i vuxen ålder, om samtalen med författarna Sara Lidman, Torgny Lindgren och Astrid Lindgren. Han talar om då han höll på att dö i en stekhet öken och om vad sonen Jonas lärt honom – utan att ha ett talat språk. Thomas Lerner Ekerö i november 2014
•8
Familj och släkt
julafton den 24 december 1961 predikade Martin i kyrkan över den gamla profettexten: ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given …” Efter gudstjänsten skyndade han sig hem till hustrun Britt-Louise, de hade gift sig tre år tidigare. De väntade sitt första barn och visste att det kunde födas när som helst. Plötsligt kände Britt-Louise starka värkar och i all hast begav de sig till Akademiska sjukhuset. En timme senare höll de ett litet barn i famnen. Familjelyckan var fullkomlig. Förlossningen hade gått relativt smärtfritt och de lyckliga föräldrarna tittade stolta på sin lille son. Efter några dagar på BB fick Britt-Louise åka hem med sitt barn. Glädjen var lika stor som när det föddes, men så småningom kom oro och ängslan smygande. Var sonen, han hade då fått namnet Jonas, som ett nyfött barn ska vara? Betedde han sig inte lite konstigt ibland? Men de nyblivna föräldrarna lugnade varandra med att han nog bara var lite sen i utvecklingen. Mödravården hade samma åsikt. Ju mer deras Jonas växte, desto säkrare blev Martin och BrittLouise att han inte riktigt var som andra barn. En noggrann undersökning på sjukhuset visade att Jonas hade en allvarlig neurologisk störning. Britt-Louise hade fått beskedet av läkarna, och när hon kom hem och berättade för Martin vad hon fått reda på blev det
27 •
alldeles tyst i farstun. Att få ett barn är omtumlande nog för två unga människor, men att det sedan visar sig ha en funktionsnedsättning påverkar hela livet. När Jonas var drygt ett och ett halvt år skulle han genomgå en mindre operation på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Martin var inkallad i det militära och Britt-Louise ville vara med sin son på sjukhuset, men det fick hon inte. Sådana var reglerna i början av 1960-talet. Händelsen hade en dramatisk inverkan på familjens liv. När Britt-Louise efter en orolig vecka hämtade Jonas på sjukhuset var han fruktansvärt rädd att åter bli lämnad ensam utan sin mamma. Därefter följde ett mörkt år. Under hela den tiden grät Jonas nästan oavbrutet i tre timmar för att sedan somna, men Martin och Britt-Louise fick ändå ingen ro. Jonas vaknade nämligen ofta efter en kort stund och började snyfta igen. Han liksom sörjde sig fram i livet i skräck. Det här året blev den värsta tiden i makarna Lönnebos liv. Maktlösa stod de vid sin sons sida utan att kunna tränga in i hans värld, på inga sätt kunde de trösta honom. Föräldrars viktigaste uppgift är att skydda sitt barn, att finnas där om något hotande och obegripligt inträffar. Martin och Britt-Louise kunde inte fullgöra den uppgiften som de önskade. De gav Jonas en fysisk trygghet men kunde inte alltid tolka vad han innerst inne ville. Britt-Louise led nog värst under den här tiden. Martin arbetade på sin doktorsavhandling så gott det gick och hade sitt arbete; han hade en sfär att dra sig undan till på samma sätt som män i alla tider haft. Jonas föddes till synes fysiskt helt frisk men har tydliga autistiska drag. Han är delvis avskärmad från det som sker runt omkring honom och uppfattar ibland verkligheten som hotfull. Jonas kan inte tala. Hans avskärmning kan ha sin grund i att blodtillförseln till moderkakan stördes under en del av graviditeten.
• 28
Martin med äldste sonen Jonas. Faksimil från Östgöta Correspondenten julafton 1997.
illa gick det för Martin. Professorn som rättade skrivningen skakade på huvudet. Så blev det dags för den muntliga delen. Den skulle handla om poesi – och inom sig log Martin. Han hade specialstuderat just poeter som diktade på latin. Han svarade lätt och ledigt på alla frågor. Professorn skakade åter på huvudet och undrade hur det kunde komma sig att ”någon som skrev så illa kunde tala så väl”. När Martin i början av 1960-talet arbetade med sin doktorsavhandling satt Britt-Louise vid skrivmaskinen och renskrev hans manus. Det var ett omständligt och tröttsamt arbete. Samtidigt hade hon huvudansvaret för att ta hand om sonen Jonas, under en tid då det blev allt tydligare att han inte var som andra barn. Medan Martin under hela sitt yrkesliv och även efter pensioneringen fått ta emot hyllningar, berömmelse och doktorshattar har Britt-Louise hela tiden funnits där i bakgrunden som en trygg klippa. Vid vigseln i Odensala kyrka lovade de att dela varandras glädjeämnen och att försöka bära varandras bördor. Ibland har en av dem dragit ett tyngre lass, oftast har det varit Britt-Louise. Alla relationer går upp och ner, så har det också varit för Martin och Britt-Louise. Att få ett barn med en allvarlig funktionsnedsättning kan få även den starkaste kärleksrelation att knaka i fogarna. Men Martin har hela tiden sett äktenskapet som en stor uppgift och en trygghet i livet, han har inte ens funderat över ordet skilsmässa. Han bestämde sig tidigt för att efter förmåga försöka ge, och fick då mycket mer tillbaka. Ibland tycker han dock att han kunde ha varit mer engagerad, mer modig, mer ömsint, mer förutseende – i familjelivet, i kontakter med vänner och i prästkallet. Många äktenskap och samboförhållanden slutar med skilsmässa och ofta med en uppslitande separation. Genom åren har Martin allt mer upplevt hur viktigt valet av man respektive hustru är. Han
• 38
Martin och hans hustru Britt-Louise vid kรถksbordet hemma i radhuset i Linkรถping. De har varit gifta sedan 1958.
39 โ ข
brukar tala om att det är det allra viktigaste ”världsliga” beslut en människa fattar under sin tid på jorden. Valet av livspartner formar varje dag under resten av livet. Martin har upplevt förmånen att få en mycket god och kär hustru, även om kärleken mellan honom och Britt-Louise har haft skilda uttryck under olika livsskeden. På ålderns höst blev kärleken allt självklarare, samtidigt som den inte behövde ordas lika mycket om som förr. När Britt-Louise var klar med sin lärarutbildning i slutet av 1950-talet fanns det inga lediga tjänster i Uppsala och inte heller i närområdet. Därför fick hon flytta till Kisa i Östergötland. Martin bodde kvar i lägenheten och lät två teologistudenter bo där som inneboende. Han reste ofta till Kisa, och Britt-Louise kom lika ofta hem till Uppsala. Efter ett år fick hon en tjänst som biträdande biblioteksassistent på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Sedan dess har Martin och Britt-Louise levt under samma tak. Lika självklar som kärleken till hustrun är kärleken till de tre barnen Jonas, Mattias och Lovisa. De föddes 1961, 1964 och 1967. Mattias kom att utbilda sig till präst i Uppsala och har skrivit flera böcker, bland annat Genom skuggornas dal som vänder sig till yngre barn. Han är gift och har två barn, Anton och Elin. Hösten 2014 utkom Mattias med romanen Nattens jägare. Dottern Lovisa har Sonen bland annat varit kommunikationsMattias. chef på Moderna Museet i Stockholm och hösten 2014 har hon samma arbetsuppgifter på Skansen. Från 2015 är hon marknadschef på Bukowskis. Hennes hund, mopsen Larry, övernat-
• 40
tar med jämna mellanrum hos Martin och Britt-Louise. vid sidan om den egna familjen har syskonen alltid haft stor betydelse för Martin. I barndomshemmet fanns bröderna och systrarna Daniel, Märta, Axel, Frida, Stina, Knut och Eric. Alla stod varandra nära, även sedan de en efter en lämnat barndomshemmet. Dottern Det är inte så många år mellan sysLovisa. konen, men det hade en avgörande betydelse när de var födda. För de äldsta var det näst intill en omöjlig tanke att utbilda sig, det var i allmänhet något förbehållet överklassen och akademikerbarn. Systrarna började därför alla arbeta som pigor. Märta gifte sig med en bonde från grannbyn och Frida med en sågverksarbetare. Hon blev hemmafru. Stina i sin tur gifte sig med en predikant och folkskollärare, och kom senare att arbeta i köket och med administ ration på en folkhögskola där maken var lärare. Äldste brodern Daniel arbetade i skog och mark och byggde vägar. Senare kom han att starta en egen målerifirma. Även Axel, nummer tre i syskonskaran, kom att ägna sig åt måleri. De yngsta bröderna – Eric, Knut och Martin – kom alla att studera vidare efter att ha grovarbetat några år. De två förstnämnda blev till slut ingenjörer. Alla åtta syskonen engagerade sig på olika sätt i kyrkan. De bar vidare föräldrarnas och släktens livshållning. Tillsammans fick de sexton barn. Namnet Lönnebo, var kommer det ifrån? Under andra världskriget tyckte Daniel att det var så många som hette Andersson
41 •
Ungdomstid och studier
en sommardag när Martin var fem år låg han på rygg i gräset och tittade upp mot himlen. I munnen hade han ett långt timotejstrå. Han såg på molnen som for förbi högt däruppe och han fantiserade, skapade levande bilder av de vita formationerna. I ena ögonvrån såg han sin mamma komma gående klädd i en härligt blommig sommarklänning. Hon mötte grannfrun Maja och de stannade för att prata en stund. De gick igenom alla sina barn och redogjorde för hur deras söner och döttrar mådde. Den hade fått jobb och den också, han klarade sig bra i skolan och hon likaså … Snart var turen kommen till Martin. Då hörde han sin mamma säga: – Jag är inte orolig för mina andra barn, men Martin kan jag inte sluta oroa mig för. – Hur kommer det sig? undrade grannfrun. – Jo, ser du, Martin är en drömmare, och jag vet inte hur han kommer att klara livet. Martin låg där i gräset med öronen på helspänn. Han tänkte att hans mamma inte kände honom tillräckligt väl. Han förstod redan att en människa måste slita och arbeta för att överleva, men han hade bestämt sig för att han skulle ligga i gräset och fundera så ofta han fick tid. Även i skolan var Martin lite av en drömmare. Skolan låg en
45 •
kilometer från gården där han växte upp. Den gamla trånga skolan, där flera av Martins syskon gått, hade varit mycket sliten. Ersättaren, ett två våningar högt rödmålat skolhus med tre stora klassrum, invigdes 1934. Då kom många av bygdens invånare för att nyfiket gå husesyn. Huset var det första i Storkågeträsk utrustat med vattentoaletter, duschar och en bastu. Besökarna spolade i toaletterna och undersökte fascinerat hur duscharna fungerade. Men så undrade någon vart allt det som försvann ner i toalettstolarna tog vägen. En ansvarig berättade att via ett dike släpptes avloppsvattnet ut i en vik i sjön som låg en bit från skolan. Då reagerade besökarna och menade att det var ett oerhört slöseri att slänga ”dyngan” i vattnet, den skulle ju spridas på åkrarna. Flera var också oroliga för vad som skulle hända med sjön. På vintrarna sinade ibland gårdsbrunnarna och då körde man dit för att hämta vatten i stora kar. I sjön badade man också och tvättade kläder och lakan, många fiskade där. Miljöfrågorna kom senare att prägla mycket av Martins arbete inom kyrkan. Bland annat den tilltagande övergödningen av Östersjön, med döda havsbottnar som följd, engagerade honom. Fyra år gammal förstod han nog inte allt av diskussionen om vattentoaletterna i skolan i Storkågeträsk, men ändå såddes där ett frö till något som växte sig större. Som i så många andra frågor kan nycklarna till hans tankar och funderingar om livet och människan spåras till upplevelserna under barndomen. martin hade tre lärare under sina skolår i Storkågeträsk. Först kom Ragnhild, en mammatyp som var omhändertagande. Hon var noga med att hennes elever skulle lära sig välskrivning. Sedan kom Maria, som bodde i en grannby. Hon var mycket duktig på att berätta, och klassen satt ofta stilla och tyst under hennes lektioner.
• 46
De sista två åren tog Elsa över. Hon var en mer stram folkskollärarinna, gift med en fjärdingsman som också var kantor. Martin och klasskamraterna fick pris av Elsa om de lyckades odla extra stora morötter. När de var ute och cyklade utan några lysen spanade de ständigt lite ängsligt efter hennes man, fast egentligen var han ganska snäll och hygglig. Elever från två klasser undervisades tillsammans. I Martins klass gick tre pojkar och fyra flickor. Därför fanns det utrymme för lärarna att se till varje barns individualitet, se dem som egna personligheter med egna behov och viljor. När Martin gick i småskolan hade den svenska utbildningsexplosionen ännu inte inträffat. Efter sex år i skolan började flickorna att arbeta som hembiträden, sedan gifte de sig och blev hemma fruar. Ulla var den enda i Martins klass som läste vidare på en folkhögskola. Senare blev hon lärare. Ingen av de andra pojkarna studerade vidare. Skoltiden var idyllisk, även om Martin inte var någon plugghäst. I stället roade han sig med annat, som till exempel lekar i skogen eller fotboll. Idrott och fysisk aktivitet är något han genom livet ägnat sig åt, både som utövare och som engagerad åskådare. Under de första skolåren blev det si och så med läxorna. Länge var Martin ett naturbarn, och det dröjde innan han blev ”civiliserad”, som han själv brukar uttrycka det. Sommaren efter att Martin gått ut femte klass upptäckte hans pappa Nils att färgen på den långa flaggstången utanför boningshuset börjat flagna. Han och sönerna band ihop några störar till en stötta och försiktigt lutade de den tunga stången mot marken. Men stöttan var för svag, och pappan och bröderna förlorade kontrollen över flaggstången. Med ett brak föll den till marken och slogs i småbitar.
47 •
På den här bilden, tagen 1946, är Martin 16 år.
53 •
Från barnatro till biskop
snart skulle martin fylla fem år. Vintereftermiddagen var kall och mörk när han och mamma Hildur gick från boningshuset på gården i Storkågeträsk för att ge djuren mat. I handen höll han en liten plåthink. De tre korna och kalven hörde redan på håll hur hinken skramlade och råmade högt. Det lockade fåren, grisen och hönsen att också börja väsnas. När dörren till ladugården öppnades slog den fräna lukten från djurens spillning emot honom. Ett par fotogenlampor lyste upp den lilla ladugården och skapade ett spännande skuggspel på väggar och tak. Djuren väntade ivrigt på att få mat och Martin fick hålla hinken när kalven skulle få mjölk. Det var inte lätt. Den ivriga kalven tryckte ner hela huvudet i hinken. Så fick fåren grenar och bark för att dryga ut fodret från sommarens slåtter ute på myren. Mamma Hildur satte sig på en låg pall och började mjölka korna. På andra sidan gödselrännan väntade katten Nikodemus med gapande mun. Tungan var formad som en skål. Så riktade Hildur strålen från spenen mot Nikodemus mun. Katten drack glupskt och slickade sig sedan om munnen. När allt arbete var avklarat skulle mjölken bäras upp till boningshuset. Timmen var sen och Martin lutade sig mot väggen inne i ladugården. Han stod tätt intill sin mamma och tittade på hennes ansikte högt däruppe. Först var hon tyst en stund och bad
59 •
sedan bönen Fader vår med lugn och trygg stämma. Ansiktet slätades ut och tycktes uppfyllt av en sällsam frid. Martin tänkte på orden i bönen som ofta lästes i hemmet. Vintern var kärv det här året, och många norrländska familjer på landsbygden hade svårt att få mjölet att räcka till. Mamma Hildur och pappa Nils kämpade för att få ihop pengar till att betala räntor och amorteringar på lånet för gården. Så orden ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” hade en verklig betydelse för alla i familjen. Under den där tidiga kvällen hos korna, fåren, grisen, hönorna och katten var det dock som om alla vardagliga bekymmer och plågor försvann. Martins mamma var som ett med Gud, tyckte han. Så läste hon välsignelsens ord, ”Herren låte sitt ansikte lysa över oss … Herren vände sitt ansikte till oss”. I den stunden tyckte Martin att Gud verkligen vände sitt ansikte av ljus mot hans mor – vars ansikte i sin tur strålade av godhetens ljus. Sedan gick de ut. Martin bar den lilla hinken som nu var full med färsk mjölk. Isen knakade ute på sjön och ett norrsken flammade hastigt upp. Det här var hans första upplevelse av att allt i universum hör ihop: stjärnorna högt där uppe, alla människor, kreaturen i ladugården och räven som sakta vandrade över snön. Senare i livet funderade Martin över om han förskönade det han kände då. Har åren lagt ett nostalgiskt skimmer över händelsen? Men närheten till Gud var påtaglig hos hans mamma och många andra i barndomsbygden. Den var naturlig och självklar. Gud var verkligen någon att lita på, att hämta kraft och stöd ifrån, någon att luta sig mot. I predikningar och samtal har Martin genom åren uttryckt sin tillit och vördnad för kosmos, för det gudomliga ansikte som är hela universum. Det ansikte som hans mor vände sig mot den där vinterkvällen 1935. Martin har alltid betonat den personliga rela-
• 60
Martin ritade med egen hand sin biskopsstav med ett brinnande hjärta. Bröderna Daniel och Axel hjälpte till med hantverket.
73 •
Skapande
en sensommar luffade martin i den grekiska övärlden. Han hade nyligen pensionerats som biskop. Med på resan hade han böcker av antika filosofer och några betydande teologer. Han hade valt att resa med enbart en ryggsäck som bagage och tog sig fram mellan de grekiska öarna på små och ibland lite större färjor. Han kände sig en smula vemodig över att han lämnat biskopsstolen hemma i Linköping för gott. Men han kunde kanske fortfarande vara till nytta, och han tänkte med glädje på framtida uppgifter och utmaningar. Under en av resdagarna kom en alldeles för tidig höststorm och han blev strandsatt på en liten ö. Den hade knappt femtio invånare. På caféet satt några gamla män och fingrade på sina komboloi eller pärlband på svenska. Det grekiska ordet syftar på ljudet som uppstår när pärlorna i radbandet försiktigt slår mot varandra som en påminnelse om bönen man ska be. Stormen fortsatte att piska hav och land. Martin förstod snart att han skulle tvingas stanna på den lilla ön. Han började söka efter någonstans att sova och fick till sist tag på ett rum där han kunde invänta bättre väder för att fortsätta sitt båtluffande. Vinden tjöt och han låg på sängen och funderade över hur liten människan är – och hur mäktiga naturens krafter kan vara. Så tänkte han på att nästan alla kulturer har hjälpmedel för att underlätta bön och meditation. Många använder sig av speci-
79 •
ella radband. Som namnet antyder handlar det om ett band med ett varierat antal pärlor. Radbanden används i synnerhet inom den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. Men även i vissa grupper inom islam, buddhism och hinduism används radband. I judendomen förekommer i stället särskilda kapslar med ord ur Gamla testamentet. Det svenska ordet radband är egentligen en förvrängning av ravband där rav är ett äldre ord för bärnsten. De medeltida radbanden i Norden hade nämligen pärlor av just bärnsten. I katolska kyrkan finns en serie meditativa böner som upprepas i en bestämd ordning, bland annat Fader vår och Ave Maria. För att hålla räkningen på dessa böner används främst den så kallade Rosenkransen. Den består i dag av fyra grupper mysterier att meditera över. Martin låg där på sin säng och tänkte. Vinden fortsatte att piska havet som skummande omöjliggjorde för någon att lämna den lilla ön. Så föddes tanken på att skapa ett ekumeniskt radband för människans olika livsskeden, ett hjälpmedel för oss i Sverige som inte alltid har så lätt för att vare sig be eller meditera. Detta radband kom senare att kallas för Frälsarkransen. Martin hade två önskningar när han låg där och funderade för sig själv på den lilla grekiska ön. Han ville försöka skapa ett redskap för moderna människor att kunna tro på Gud, med ett bibehållet kritiskt tänkande som inte bryter mot vetenskap och logik. Den andra önskan var att hjälpa splittrade och jäktade nutidsmänniskor att fördjupa sitt andliga liv utifrån klassisk kristen tradition. De tre första pärlorna i Frälsarkransen – gudspärlan, tystnads pärlan och jagpärlan – ägnas i första hand åt det första problemet. Hur ska en modern människa kunna tro på Gud utan att kompromissa med sitt intellekt? De övriga femton pärlorna är till för en
• 80
Frälsarkransen, med sina arton pärlor, är i dag en följeslagare för tiotusentals människor i Norden och norra Tyskland. Idén fick Martin i början av 1990-talet.
På väggen hemma i radhuset i Linköping hänger en tavla med ett familjeträd som Martin målat. Där finns de nära och kära, hans familj och närmaste släktingar. När Martin tittar på tavlan tänker han på att han är en del av ett större sammanhang, såväl jordiskt som kosmiskt.
• 90
I många år hade familjen Lönnebo sitt eget paradis på ön Gräsö utanför Öregrund i Roslagen. Huset, som de fick köpa av en gammal diakon i Uppsala, ligger på stranden vid öns östra sida med utsikt över Ålands hav bort mot Finland. Där finns havsörn, sälar, strömmingar och många orkidéer. I den miljön hämtade Martin kraft, där återfann han lite av den naturens tystnad han upplevt som barn uppe i Storkågeträsk. Skogen, fjället, havet och så småningom flera vistelser i öknar har genom livet erbjudit en yttre tystnad som främjat den inre. Naturens tystnad kan finnas i vinden som drar fram över kalfjället, i en liten bäcks stilla porlande, i en skogsfågel som ger sig av eller i vågorna som slår in mot stranden. När Martin och Britt-Louise för första och sista gången bjöd in till gudstjänst i trädgården på Gräsö blev det en överraskningarnas kväll. Många besökare kom dit och många grannar blev ledsna när de fick höra att familjen skulle lämna sitt sommarparadis. Martin medgav att det kändes vemodigt, men huset och trädgården i Linköping behövde också sin omvårdnad. Han berättade också att det tempel han och Britt-Louise uppfört på tomten snart skulle flyttas till Gräsö nya kyrkogård. Båda hoppades att många skulle hitta dit för att finna stillhet, och få möjlighet till meditation och bön. Tempelbygget hade startat 1997 och med vänners och släktingars hjälp stod det klart sommaren därpå. Från början hade BrittLouise tänkt att huset skulle bli ett kombinerat lusthus och gästhus, men det blev i stället ett åttkantigt tempel. Talet åtta står för tidens möte med evigheten och för början till något nytt. I Bibeln förbinds just detta tal med tabernakel och tempel. Golvet och väggarna i Martins Naturens tempel täcks med symboliska bilder. Dem har han målat tillsammans med Doris Hedberg, sommargrannen och konstnären från Skellefteå. Inte bara konstintresset var gemensamt. Doris, då Asplund i efternamn, tog
91 •
1952 och 1956 silver i gruppgymnastik med handredskap vid de olympiska spelen i Helsingfors respektive Melbourne. Och Martin har ju alltid varit en riktig idrottsnörd. Den som träder in på templets golv får gå på vitsippor och blåsippor vilka växer upp vid vattenströmmar. Väggarna täcks av fåglar, skalbaggar, fjärilar, myror samt andra små och större kryp. I kupolen svävar havsörn, falkar, en skata och svalor. Efter att ha lämnat Gräsö en höstdag år 2004 och för sista gången ha stängt dörren till huset bakom sig planterade Martin och Britt-Louise blå perenner runt radhuset i Linköping. När de blommar skapas en illusion, en bild av en strand invid det blånande havet. några mil norr om storkågeträsk där Martin växte upp ligger den lilla kyrkbyn Kusmark. Där invigdes i slutet av juni 2012 en mycket speciell trädgård. Den kallas Frälsarkransen – Bönens trädgård och ska som namnet antyder stimulera besökarna till bön och meditation. De kan vandra mellan olika platser som är omgivna av växter valda utifrån färg och form på varje pärla som ingår i Frälsarkransen. Så går kärlekspärlornas röda färg igen i röda blommor och rödbladiga växter. Vid platsen för ökenpärlan är det kargt och stenigt, där växer kaktusar, och en rostig potatisgrävare står lutad mot en hink. Mitt i trädgården finns hässjevirke rest och på doppärlans plats står en vacker skulptur i silver och ett fat med vatten. Genom parken rinner en bäck och på andra sidan reser sig ett åttkantigt växthus. På dess tak sitter en storspov, som är Västerbottens egen landskapsfågel. Martin deltog vid invigningen och vid ett samtal efter ceremonin jämförde han arbetet i en kristen församling med den omsorgsfulla skötseln av en trädgård. Båda behöver rötter för att växa
• 92
Naturens tempel är ett litet kapell på Gräsö i Roslagen där Martin och hust run Britt-Louise hade ett fritidshus under många år. Bilderna på golv, väggar och tak symboliserar paradiset. Kapellet är i dag flyttat till Gräsö kyrka.
93 •
och mogna. För att lyckas med en trädgård behövs också ett stort mått av förundran över naturens skönhet och otroliga kraft, menade Martin vidare. Inför invigningen av Frälsarkransen – Bönens trädgård skrev han texten till en ny psalm med musik av Hilding Carlsson. Så här lyder orden i den: Det finns en trädgård där livet helas, en doft kan anas ifrån paradis. Vi odlar våra själar här på jorden och ber om sol för växt. Ty du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din. Det finns en trädgård där livet blommar, en krans av pärlor jordens växter ger. De viskar, se hur sol får liv att födas, Guds nåd är sol för själen din. Ty du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.
Det finns en trädgård där livet mognar, en doft kan anas ifrån paradis. Vi tror på sommar även bortom floden, allt skall bli väl och allt är nåd. Ty du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din
I samband med invigningen i Kusmark fick Martin en fråga om vad trädgårdar i allmänhet betytt för honom. Han svarade: ”De har följt mig genom livet. När jag var barn fick vi rensa i grönsakslandet, och det var väl inte alltid så roligt. Men på hösten fick vi en sockerdricka som lön. Under kriget uppmanades alla att bidra till
• 94
Detalj från Bönens trädgård vid Kusmarks kyrka.
95 •
Inspiratörer
i augusti 2006 besökte Martin under några dagar Skellefteå, som ligger bara några få mil från platsen där han växte upp. Staden har fortfarande ett utrymme i hans hjärta vid sidan av Storkågeträsk, Härnösand, Uppsala och Linköping. Han träffade stadens bokhandlare och denne berättade om en kvinna som kommit in i bokhandeln några dagar tidigare. Hon var orolig för sin dotter som sovit dåligt en längre tid. Men så hade dottern skaffat en ikon och placerat den ovanför sängen – och nu sov hon bättre. Kvinnan undrade ändå om det inte kunde vara farligt att ha en ”sådan där bild” på väggen. Flera år tidigare hade Martin tagit med sig en ikon i samband med en gudstjänst i Uppsala. Ganska långt fram i kyrkan satt en kvinna och tittade intensivt på bilden. Så plötsligt reste hon sig och satte sig sedan bakom en ganska storväxt besökare så att hon inte längre hade ikonen i blickfånget. Efter gudstjänsten kom kvinnan fram till Martin och undrade om han sett och kanske blivit störd när hon rest sig upp. Jo, visst hade han lagt märke till henne. Men störd, det hade han inte blivit. Då berättade kvinnan att när hon var barn hade hon och syskonen ofta suttit och tittat på en vit tom väggyta bredvid järnspisen. Så hade en bild av Jesus ansikte visat sig. När kvinnan tittade på ikonen som Martin hade med sig till kyrkan kände hon igen exakt samma bild och blev starkt berörd.
105 •
De två berättelserna förstärkte Martins insikt om att ikoner, bilder där Maria ofta avbildas med det lilla Jesusbarnet, har en stark påverkan på människor. På väggarna hemma i radhuset i Linköping hänger många ikoner. Dem har han själv skaffat eller fått av vänner och personer han träffat i sin prästgärning. När Martin ser på ikonerna är det som om han blickar in i ett fönster mot en annan värld, en värld som är både välbekant och djupt hemlighetsfull. Ikoner har alltid påmint honom om att människan är en del i något större. Vi lever och dör här på jorden och har därmed ansvar för våra liv. Martin menar samtidigt att varje människa äger en ikon i sin själs djup, en öppning ut mot oändligheten. Hos alla finns en längtan efter det andliga i materien, ett sökande efter skönhetens och frihetens rike. Ikonerna visar människor som sett glimtar av detta rike och som därmed blivit vackra. Genom åren har Martin träffat många vackra personer. En av dem, Emahoy Walatta Abraham, mötte han under en gudstjänst i en ortodox koptisk kyrka i Jerusalem. Hon är född i Köpenhamn, hette tidigare Kirsten i förnamn och flyttade till Jerusalem efter att ha varit nunna hos Birgittasystrarna i Vadstena. Emahoy Walatta Abraham behärskar femton språk och är specialist på hebreisk och amharisk litteratur. Amhariska är ett afro asiatiskt språk som talas i Etiopien. Hon har avlagt doktorsexamen, är en stor kännare av etiopisk ikonografi och målar själv ikoner som hon säljer för att kunna ge pengar till fattiga. Tre av dessa hänger på väggen hemma hos makarna Lönnebo. På en av dem håller Maria det lilla Jesusbarnet i sin famn, och när Martin betraktar denna ikon brukar han tänka på att människans jordiska liv är ändligt – men ofta så härligt. Han brukar också tänka på vilken värme och kärlek han såg hos Emahoy Walatta Abraham den där dagen i den koptiska kyrkan i Jerusalem.
• 106
En ståtlig grind leder in till radhuset i Linköping där Martin och BrittLouise bott sedan han pensionerades 1995. Den pryds av en bild som föreställer ärkeängeln Uriel som är skapad av ikonmästaren Robert de Caluwé. Ovanför Uriel har Martin själv snickrat ett himlavalv med måne och stjärnor.
Lite mer om Jonas
under barndomen i Storkågeträsk grundlades mycket av Martins syn på livet. Studierna i Stockholm och Uppsala gav en teoretisk resonansbotten till den tro som han tidigt kom att omfatta. Alla möten i rollen som präst präglade också hans syn på människan. Men frågan är om inte sonen Jonas ändå har haft störst påverkan på hans livssyn. I kapitlet ”Familj och släkt” i den här boken beskrivs hur Martin och Britt-Louise märkte att deras första barn inte riktigt var som andra pojkar och flickor. Senare visade det sig att han har autistiska drag. Britt-Louise var den som fick ta störst ansvar när Jonas var liten. I början av 1960-talet var det mer än ovanligt att en pappa var hemma med sitt barn. Det fanns inte heller någon möjlighet till betald föräldraledighet. Den omsorg och förståelse Britt-Louise visade Jonas fick Martin att börja reflektera över relationernas betydelse i våra liv. Likaså fick den kontakt som sakta utvecklades mellan son och far honom att inse att akademiskt samspråk och intellektuella samtal inte kan få oss att förstå tillvarons mysterium fullt ut. Det krävs något mer. Under långa promenader med Jonas har Martin fått en grundläggande teologisk undervisning av sin äldste son – utan att Jonas med talade ord kunnat förmedla sina tankar och känslor. När Jonas fyllde femtio år den 24 december 2011 fick han ett
131 •
Sonen Jonas har inget talspråk, men föräldrarna lärde sig ett annat sätt att kommunicera med honom. Genom små tecken med händerna eller olika ansiktsuttryck hittade de ett sätt att nå honom – och han dem. Britt-Louise utbildade sig senare till speciallärare.
• 132
album av mamma Britt-Louise. I det hade hon samlat en del bilder från hans barndom och uppväxt samt skrivit om sina minnen från de första stegen till de härliga vistelserna i sommarhuset på Gräsö i Roslagen. Följande bygger på det som Britt-Louise skrev i sin födelsedagsgåva till Jonas. jonas föddes år 1961 klockan 19.43 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Förlossningen var snabb och okomplicerad. Martin och Britt-Louise kunde konstatera att den nya lilla människan var vaken och pigg. Han hade fingrar och tår, rödblont hår på sitt fina lilla huvud. Han skrek inte som andra nyfödda, utan plirade liksom fundersamt mot sina föräldrar med sina blå ögon. Det enda anmärkningsvärda var vikten. Den lille pojken vägde endast 2320 gram. När Britt-Louise och Martin betraktade sitt första och precis nyfödda barn var de enbart lyckliga och stolta. Snart nog dök dock orosmolnen upp. Britt-Louise skriver: ”Dagen före tjugondagknut 1964 fick Jonas en lillebror, Mattias. Vilken tur, tänk så mycket roligt de skulle få med varandra när Mattias blivit större! Ändå var lyckan inte helt ogrumlad hos mig. Något skavde. Det första jag frågade Martin när han hälsade på oss på BB var: Har Jonas sagt något ord än? Svaret var nej.” När Jonas var ett och ett halvt år började han bli nyfiken på alla saker som fanns runt om honom. Han tog Britt-Louise i handen och gick runt och pekade och hon talade om vad han pekade på. Ja, det där är en blomma. Kan du säga blomma? Jonas tittade på henne och log – och pekade igen. ”Så där höll vi på timme ut och timme in. Hela tiden såg det ut
133 •
Fortsättning
efter att martin lämnat biskopsstolen i Linköping den första februari 1995 såg han det som sin uppgift att försöka motverka den andliga fattigdom han upplevde sig märka i Sverige – och att kanske ge människor en glimt av den oändliga rymden, det universum som rymmer det gudomliga. Han fann det dock svårt att gestalta sina tankar och drömmar i dagens samhälle. Det materiella har ett så starkt fäste hos många. Martin hade tidigt upptäckt att de stora existentiella frågorna var universella och inte bara var förbehållna en viss religion, i hans fall kristendomen. Han förstod att Gud är större än alla religioner, världsåskådningar och ideologier tillsammans. I rollen som präst och biskop tog han ofta upp det kosmiska perspektivet i samtal och predikningar. Han upptäckte att det fanns många pärlor i andra religioner, även om han tydligt kände sin identitet i den kristna kyrkan. För Martin har det alltid varit viktigt att utgå från sina rötter, i hans fall fanns de i uppväxten i det fromma Storkågeträsk. Han brukar säga att han är en lärjunge till den lidande och tjänande Kristus. Genom åren har han rest mycket för att besöka kyrkor och hämta inspiration från andra religiösa rörelser än kristendomen. Han har ofta slagits av att den största förmågan att ge och ta emot kärlek inte tycks finnas bland de högsta ledarna eller i de rikaste miljöerna.
151 •
Förutom ökenresan som kunde ha blivit ödesdiger har Martin flera gånger besökt Egypten. Där har han mött och talat med människor som lever under synnerligen eländiga förhållanden. En del nödgas till och med att bo på soptippar, där de samlar ihop det andra slänger för att få en liten försörjning. När Martin slutade sin aktiva tjänst som biskop i Linköping undrade han hur resten av hans liv skulle gestalta sig. Skulle han få några år till att verka på jorden? Och hur skulle han i så fall gestalta denna tid? En sak var han säker på: han ville förvalta de återstående åren som en gåva av tacksamhet för att han fått ett rikt liv. Martin kom fram till att det bästa kanske skulle vara att ägna sina återstående krafter åt de allra fattigaste människorna på jorden, de mest förtryckta. Han reste till de koptiska Mariasystrarna i sopstaden Ezbet el Nakhl utanför Kairo i Egypten. I flera kilometer gick han över sopor och den starka lukten stack honom i näsan. I boken Människan som ikon beskriver han hur han kom till ett skjul av plåt och trä. Det mätte knappt tre gånger två meter. Han fick sätta på sig stövlar för att kunna ta sig ända fram till den märkliga byggnaden. Utanför skjulet hade någon tömt en stor hög med våta sopor. Där satt två kvinnor mitt i slaskhögen och sorterade fram det som gick att återanvända. I skjulet hade den pensionerade katolska klosterläraren Emmanuelle börjat förverkliga sin vision. Hon som kallades ”De utstöttas syster” ville dela med sig av det lilla hon hade till de allra mest utblottade. En dag under Martins besök i Ezbet el Nakhl kom syster Emmanuelle på besök. Tack vare henne finns nu en kyrka, en mängd små verkstäder och en skola för tvåtusen barn i sopstaden. Syster Emanuelle avled 2008, nittionio år gammal. En annan av Kairos slumstäder är Mokattam. Där verkar fader
• 152
Framtid
martin har i olika sammanhang framhållit att den tid han lever i är den bästa mänskligheten hittills upplevt. Vi har byggt upp en värld där de flesta människor har det bättre än i någon annan tidigare kultur. De tekniska förbättringarna är lysande, och läkekonsten triumferar ständigt med nya behandlingar mot svåra sjukdomar och skador. Goda värderingar som demokrati, tolerans och jämställdhet får allt större genklang. Kvinnors röster hörs också numer allt tydligare. Samtidigt har det fysiska lidandet och våldet minskat, det senare tvärtemot vad de flesta faktiskt tror. – Jag är mycket tacksam för att ha fått uppleva så många positiva framsteg. Vi som är födda på 1930-talet och har känt doften av Fattigsverige har dragit en historisk vinstlott. Men ändå är jag inte riktigt nöjd. Om människan fortsätter att leva som i dag skadas grunden för vårt liv på jorden – och det kan gå fortare än många tror, menar Martin. Jag träffar honom en förmiddag i radhuset i Linköping där han nu bott med hustrun Britt-Louise i snart tjugo år. Han visar sina vackra ikoner och trädgården. Vid köksingången finns ett citat av den engelske författaren och politikern Thomas More som inför sin avrättning 1535 skrev följande:
157 •
Ge mig ett hjärta som är främmande för tråkighet … Tillåt att jag inte bryr mig alltför mycket om detta alltför uppblåsta som kallas ”jag”. – Något att tänka på i en tid som så mycket handlar om att manifestera just sitt jag, säger Martin. Vårt samtal kommer att handla om miljöförstöring, om det moderna samhället, om kyrkans roll i morgon och om hur han ser på framtiden. – Om vi fortsätter som nu, jag upprepar, blir den bästa av kulturer den sämsta. Vi hotar framtiden med vår dominans över och vårt utnyttjande av allt annat levande. Vi utarmar livsmiljöer. Det är som om vi älskar pengar och ting mer än livet. Hur tänker du om din egen framtid? – Av naturliga skäl tänker jag inte så mycket på min egen personliga framtid. Jag är ju ganska gammal. Men däremot är min hustrus, mina barns och mina barnbarns framtid mycket viktig, fast jag kan inte påverka den särskilt mycket. Snart skiljer oss döden åt, i alla fall när det gäller jordiska omsorger. Varje gång jag tar nattvarden och prästen säger ”Kristi kropp, för dig utgiven” brukar jag tillfoga i mitt hjärta ”och Jonas” och sedan tillfoga namnen på andra nära och kära. Vad tror du om jordens framtid? – Jag är varken optimist eller pessimist. Men till min läggning är jag en mycket hoppfull person och utgår från att det mesta oftast brukar ordna sig till det bästa. När det gäller jordens framtid finns flera förändringar som kan tyckas vara negativa, som hotet mot klimatet. Det gör mig sorgsen, men minskar inte min vilja att kämpa
• 158
Martin i barndomshemmets kök. Här spelade Sveriges Television in helgmålsringningar 2014.
emot. Under min livstid har vi dock sett alltför få tecken på en ökad insikt om att något måste göras för att grunden för själva livet på jorden inte ska raseras. Martin påpekar att vi människor som lever i dag tar resurser från våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn – vi förstör för kommande generationer i en allt snabbare takt. Och samtidigt far djur, växter, fåglar, insekter och fiskar illa. För att bryta denna negativa utveckling krävs ett nytt synsätt. – Människan har i dag makt och möjlighet att ödelägga allt liv, och med denna makt följer också ett ansvar. Det upprepar jag så ofta jag får tillfälle. Men allt för få av oss är villiga att ta det ansva-
159 •
• 176
med ena benet i medeltiden och det andra i det ”moderna” Sverige. Vem är han egentligen, mannen med den varma, kluriga blicken och de kloka, tröstande orden? På sitt karaktäristiska och lågmälda sätt berättar Martin Lönnebo för journalisten Thomas Lerner om sitt händelserika liv, om vad som format honom och hans gudstro.
Jag är ingenting, i det Stora Hela är det allt.
Han berättar om sitt möte med Gud under en promenad i Uppsala, om ett samtal med Dalai Lama, om kärleken till hustrun Britt-Louise och om när han gick vilse i en stekhet öken. Vi får också läsa om vad äldste sonen Jonas lärt honom – utan att ha ett talat språk. Martin Lönnebo är biskop emeritus i Linköpings stift och upphovsman till Frälsarkransen. Han har lett många gudstjänster och andakter i TV och skrivit ett flertal böcker. Thomas Lerner är reporter på Dagens Nyheter.
ISBN 978-91-526-3427-1
9
789152 634271
Martin Lönnebo biskopen från Storkågeträsk | Thomas Lerner
Martin Lönnebo säger själv att han är född
Thomas Lerner
Thomas Lerner är journalist och arbetar på Dagens Nyheter. Han är sedan många år knuten till Insidan-redaktionen och har skrivit en rad uppmärksammade artiklar och reportage om den svåra konsten att vara människa. Har även medverkat med texter i flera antologier och skrivit ett antal böcker.
biografi
Martin Lönnebo biskopen från Storkågeträsk |