9789140690227

Underr채ttelseanalysens metoder och problem Wilhelm Agrell

2 UPPL.

Innehåll Förord till andra upplagan

7

Inledning 9 DEL 1: FÖRUTSÄTTNINGAR

1. I osäkerhetens gränsland

22

2. Veta, anta eller gissa?

28

3. Underrättelsecykeln: en modell och dess begränsningar

36

4. Den hemliga vetenskapen och dess utövare

48

DEL 2: METODER

5. Common sense och skrivbordsstrategi

60

6. Mönster och analogier

76

7. Gränssättande faktorer

88

8. Verifiering, experiment och underrättelsespel

99

9. Kika i korten

114

10. Att förstå de andra

127

11. Gräva hos fienden

138

12. De vetenskapsbaserade metoderna och deras gränser

148

13. Den svarta svanen och det vi inte vet att vi inte vet

158

DEL 3: RESULTAT

14. Varningsprocessen och underrättelse­analysens bevisdilemma

168

15. Politiseringens paradoxer

183

16. Medan klockan tickar … och efteråt

196

17. De rimliga bedömningarnas anatomi

204

Litteratur

215

Noter

225

Förord till andra upplagan Denna andra omarbetade upplaga av Underrättelseanalysens metoder och problem innehåller, förutom en allmän uppdatering av litteratur och forskning inom området, ett par större förändringar. Under 2012–13 genomförde jag en studie av förvarningsproblematiken i samband med terrorattentaten i Norge 22 juli 2011, och jag har arbetat in delar av detta material i boken, framför allt i det nyskrivna kapitel som tar upp svårupptäckta hot och vaga analysproblem, sådant som vi inte ens vet att vi inte vet.

2012 gav Försvarshögskolan ut en engelsk översättning av Underrättelseanalysens metoder och problem med titeln Essence of Assessment: Methods and Problems of Intelligence Analysis. I en recension av den engelska utgåvan efter­ lyste de bägge amerikanska forskarna Kristian J. Wheaton och Melonie Richey en värdering av de metoder som behandlas i boken: vilka fungerar bäst i praktiken och hur kan man avgöra detta?1 I det nyskrivna avslutnings­ kapitlet har jag därför anlagt ett nytt perspektiv. I stället för att som i bokens metoddel beskriva och dissikera analysmetoderna en och en utgår jag här från ett antal vad jag kallar rimliga underrättelsebedömningar, för att sedan identifiera de metoder som använts och värdera utfallet. Resultatet blev åtminstone på ett par punkter ett annat än det förväntade.

Lund i april 2015 Wilhelm Agrell

Det vore på sätt och vis lockande att skriva en traditionell handbok i ett ämne som underrättelseanalys, men det är inte möjligt, åtminstone inte om man med en sådan handbok avser en manual som är generellt användbar och som det går att tillämpa steg för steg. Visst finns det många uppgifter som en underrättelseanalytiker ställs inför som har denna karaktär och där det i princip går att följa en standardiserad mall för tolkning och samman­ ställning av inkommande information. Men till underrättelseanalysens specifika problem hör att just dessa fall, där analytikern så småningom upp­ lever sig vara på säker mark, under vissa betingelser kan visa sig vara de allra vanskligaste. Efter en tillräckligt lång serie av till synes parallella fall tenderar analytikern att bedöma också nästa liknande företeelse efter den mall som blivit rutin. ”Analys” blir här ibland en förskönande omskrivning för sammanställande och vidarebefordrande av tillgänglig information med självklar innebörd. Men de metoder som utvecklats för att tolka normala, repetitiva skeenden riskerar att bli skygglappar och tankehinder när en dag det osannolika eller otänkbara inträffar. Man upptäcker inte en lavin med ett förstoringsglas och inte sprickor i fundamentet med ett teleskop. Alla standardiserade analysmetoder måste förses med varningstext för tillvänj­ ning, bristande uppmärksamhet, oförutsedda biverkningar och plötsligt avtagande effekt. Trots detta, eller kanske snarare på grund av det, framstår en bok om underrättelseanalysens metoder och problem som en i högsta grad angelägen uppgift.

Till underrättelsearbetets kännetecken hör att mängden tillgänglig in­ formation sedan mer än ett halvsekel växer mycket snabbare än analysresur­ serna. Det kvantsprång som den digitala informationsexplosionen inne­burit har kraftigt förstärkt detta förhållande och därmed ökat trycket på analyti­ kerna, både när det gäller att sovra i allt större flöden och i uppgiften att upptäcka och tolka helheter. Samtidigt innebär en globaliserad värld med komplexa och sammanflätade säkerhetsproblem att kravet på analyser ökar, inte bara när det gäller bedömningar på längre sikt utan också nu. Förvänt­ ningar på fortlöpande värderingar av risker och hotnivåer innebär att klock­ 10

inledning an ständigt tickar, att analyser ibland måste genomföras i stor hast och med den information som för ögonblicket finns till hands. Underrättelseanalys är samlingsbeteckningen på detta problemlösande i vetandets utmarker och är tvärvetenskaplig i den meningen att metodvalet styrs av materialet och de frågor man söker besvara med dess hjälp. Det finns därför ingen specifik eller entydig underrättelseanalytisk metod.

De flesta verksamma underrättelseanalytiker ägnar mycket lite tid åt att reflektera över hur de arbetar eller borde arbeta. Detta beror inte så mycket på ointresse som på tidspress och alla ärenden som borde ha varit avklarade igår eller helst dessförinnan. Enligt Roger Z. George och James B. Bruce, huvudförfattarna till en av de få böckerna om underrättelseanalys, Analyzing Intelligence, är detta en av de viktigaste orsakerna till att området inte ut­ vecklats och fått en egen vetenskaplig förankring. Det som har saknats är metodologisk självreflexion och en litteratur som skulle kunna utgöra under­ lag för en sådan utveckling.2 Men den påtagliga bristen på metoddiskussion har också en annan bak­ grund än analytikernas korstryck. Underrättelsetjänster har traditionellt utgjort slutna organisationer med ett sekretessystem och en professionell identitet inriktad på att skydda källor och arbetsmetoder. Hur diskuterar man fall som är hemliga och tolkningen av material som ingen annan får se? Här finns kraftfulla strukturella hinder mot reflexion kring och utveck­ ling av analytiska metoder. Västvärldens underrättelsetjänster har sedan andra världskriget rekryterat vetenskapligt skolade personer, men samtidigt byggt upp organisationer som på många sätt begränsat eller direkt mot­verkat kreativt tänkande. I detta ligger en paradox, eftersom analytiker förväntas kunna åstadkomma just detta.

En rad händelser i början av 2000-talet har emellertid bidragit till att bryta upp den professionella slutenheten genom att lyfta fram underrättelse­ systemen, deras verksamhetsformer och analytiska förmåga på den politiska dagordningen. De officiella granskningarna av de amerikanska under­ rättelseanalyserna inför terrorattackerna den 11 september 2001, liksom av de amerikanska och brittiska bedömningarna av Iraks innehav av mass­ förstörelsevapen före kriget 2003, har på ett sätt som saknar motstycke under tidigare perioder fokuserat på just källor och arbetsmetoder. Vad viss­te underrättelsetjänsterna egentligen? Och varför drog analytikerna i bägge fallen slutsatser som var ofullständiga eller direkt felaktiga? Under­ rättelseanalysens metodproblem blev plötsligt förstasidesnyheter och en politisk stridsfråga. En bieffekt av dessa kontroverser har varit offentlig­ görande av tidigare aldrig tillgängliga typer av material om den analytiska processen. Detta unika material utgör ett viktigt underlag för denna bok.

11

inledning

De grundläggande analytiska begreppen Ett av syftena med denna bok är att behandla förhållandet mellan vetenskap och underrättelsearbete: I vilken utsträckning finns det kopplingar, hur ser dessa ut i praktiken och på vilka sätt skulle underrättelseanalysen tjäna på att mer systematiskt använda sig av vetenskapliga metoder och förhållnings­ sätt? Med denna utgångspunkt är det oundvikligt att jag använder veten­ skaplig terminologi i mina resonemang.

Grundantagandet i en logisk eller naturvetenskaplig kunskapsmodell är att människan kan förstå verkligheten genom att stegvis pröva olika idéer eller förslag om hur denna verklighet ser ut och fungerar. Beskrivet mycket schematiskt ser processen ut på följande sätt: Man inleder med ett axiom eller postulat, en förutbestämd uppfattning om hur världen är beskaffad.

Sedan bestämmer man vad som är problemet eller frågan – något sker eller uppför sig på ett sätt som inte stämmer med hur man tycker att världen ser ut, som bryter mot det man redan vet, eller tror sig veta (detta kallas för anomali). Därifrån försöker man fundera ut olika lösningar och dessa förslag på möjliga men inte belagda lösningar är hypoteser. Hypotesen prövas sedan mot verkligheten, om den nu är isolerad i ett laboratorium eller består av mer komplexa processer som kanske rör människor och som inte alltid kan isoleras i labb. Man ställer alltså en fråga som man stegvis försöker besvara.

Visar det sig att ens förslag på orsak inte fungerar, förkastar man det och formulerar ett nytt förslag, en ny hypotes. Denna process kan gå åt två håll, antingen försöker man klargöra om en hypotes är sann, det är verifiering, eller så försöker man klargöra om hypotesen är falsk, vilket kallas falsifiering.

I klassisk vetenskapsteori framhålls just falsifieringen som den viktigaste metoden; det är genom att motstå upprepade falsifieringsförsök som hypo­ tesen successivt bekräftas. Genom falsifiering närmar man sig alltså san­ ningen om verkligheten genom att förkasta olika alternativ, medan verifie­ ring handlar om att man söker bekräftelse på sin hypotes. Det hör till natur­vetenskapens grund att hypoteserna måste kunna gå att falsifiera eller verifiera, annars betraktas inte det man gör som vetenskap, enligt veten­ skapsteoretiker som Karl Popper.3 Att en hypotes varken går att verifiera eller falsifiera innebär emellertid inte att den behöver sakna relevans, något som bland annat gäller olika antaganden om framtiden. I stället handlar det om frågor som inte entydigt kan avgöras med hjälp av dessa metoder, hur omsorgsfullt de än skulle tillämpas.

Det finns ytterligare två begrepp jag använder för att beskriva hur en analytiker arbetar, deduktiv och induktiv metod. Den deduktiva metoden bygger just på att något är lagbundet, att det går att nå samma resultat om 12

inledning ett visst experiment upprepas. Känner man till lagbundenheten går det att ur den härleda eller deducera resultatet. Induktion innebär däremot att man kan dra slutsatser om verkligheten genom iakttagelsen att vissa faktorer återkommer, något man upptäcker genom att jämföra liknande fall. Men det återkommande mönstret är inte lagbundet och slutsatserna utgör inte någon säker kunskap. Karl Popper framhåller detta med ett berömt exempel: ”Det spelar ingen roll vid hur många tillfällen vi observerar vita svanar, detta motiverar ändå inte slutsatsen att alla svanar är vita”.4 Deduktion är i första hand en naturvetenskaplig och medicinsk forsk­ ningsmetod, som man ofta kallar hypotetisk-deduktiv, medan induktion är en mer samhällsvetenskaplig eller beteendevetenskaplig metod.

I forskningen lämpar sig alltså en metod för att studera vissa typer av problem inte alls för andra. Fel metod kan leda till uteblivna eller vilse­ ledande resultat. På samma sätt förhåller det sig med underrättelseanalys som kan ställas inför problem som både liknar de naturvetenskapliga och de samhällsvetenskapliga. Underrättelseanalysen tvingas också regelmässigt ut i den logiska gråzon där hypoteser varken kan verifieras eller falsifieras, åtminstone inte inom den tid som står till analytikerns förfogande. Den induktiva metoden, som utgår från enskilda iakttagelser och försöker dra slutsatser utifrån dem, är vanlig i många underrättelsesammanhang. Dess styrka ligger inte minst i att den passar in på det sätt som underrättelse­ tjänster fortlöpande samlar in och systematiserar information. Det är en metod som är lätt att använda, kanske ibland för lätt. Frågorna ger sig själva i form av avvikelser i materialet, vare sig detta består av radarsignaler, bankomatuttag eller avlyssnad teletrafik. Den huvudsakliga nackdelen är den som Popper pekar på, att det är lockande att uppfatta en lång serie iakt­ tagelser av samma slag som bevis på en bakomliggande lagbundenhet. Det är också lätt att bygga upp och fastna i förutfattade meningar om hur den studerade verkligheten är beskaffad, vilka företeelser som är tänkbara och vilka som inte är det.

Den hypotetisk-deduktiva metoden är mer undersökande. Den börjar inte i materialet utan i ett problem som kan omvandlas till en sökfråga. Det är framför allt en metod som kan användas för att utreda och förklara en av­ vikelse eller anomali. Underrättelseanalysen kan alltså börja med den in­ duktiva metoden och fortsätta med den hypotetisk-deduktiva. Styrkan i denna ligger framför allt i möjligheterna att på ett systematiskt, logiskt och verifierbart sätt pröva olika möjliga hypoteser, ungefär som när man inom sjukvården försöker ställa en diagnos genom att successivt utesluta olika förklaringar på en viss uppsättning symtom hos en patient. Inom under­ rättelseanalys kan det vara svårt att pröva olika tänkbara hypoteser därför 13

inledning att det inte går att få tag på tillräcklig information. Det finns också en risk att man förbiser hypoteser som verkar vara alltför långsökta eller som ingen tidigare kommit att tänka på, samma fenomen som kan leda till att patien­ ter med mycket ovanliga eller till och med nya sjukdomar får en felaktig diagnos.

Dessa metodproblem är mer centrala för politik och debatt än vad vi kanske uppfattar. Den intensiva debatten i Sverige 2007–2008 om den så kallade FRA-lagen har egentligen sin bakgrund i underliggande metodfrå­ gor. Signalspaning, som i en känd hotmiljö hade varit inriktad på avgrän­ sade objekt och skeenden, skulle i en okänd hotmiljö behöva inriktas mot personer, organisationer och företeelser som inte på förhand går att peka ut.

Denna oprecisa inriktning, med konsekvenser för personlig integritet och medborgarrätt, avspeglar inte bara en teknisk förändring i elektronisk kom­ munikation utan framför allt en övergång från en huvudsakligen hypotetiskdeduktiv spaningsmetod till en induktiv metod, där det inte bara är svaret utan också frågorna som förväntas ligga dolda i det internationella kom­ munikationsflödet. Med en hypotetisk-deduktiv metod används insamling av underrättelser för att besvara frågor och pröva antaganden. Med en in­ duktiv metod avspanas flöden av information, resenärer, varor, tjänster eller pengar med syftet att upptäcka avvikelser, att via variationer i svaren var­ sebli frågorna. Här i dessa flöden låg till exempel hela förberedelsefasen för 11:e septemberattackerna 2001; åratal av mobiltelefonsamtal, mejl, flygplans­ bokningar och banköverföringar liksom adresser och passuppgifter på de inblandade. Det enda som saknades för att se vad som var i görningen var sökfrågan, hypotesen.

Att skriva om metoder Det växande antal böcker som specifikt handlar om underrättelseanalys, bland dem Richard Heuers The Psychology of Intelligence Analysis5 och Georges och Bruces ovan nämna Analyzing Intelligence. De traditionella översiktsver­ ken på underrättelseområdet tenderar att antingen fokusera på olika speci­ fika tillämpningsområden eller på hur underrättelseprocessen som helhet ska organiseras. CIA-veteranen Mark Lowenthals Intelligence. From Secrets to Policy6 ägnar endast ett av femton kapitel åt analysen och resten åt under­ rättelsesystemets uppbyggnad och olika ”tjänstegrenar” som kontra­spionage eller hemliga operationer.

Det finns en flora av mer eller mindre renodlade manualer och metod­ handböcker på underrättelseområdet, till stor del som ett svar på ökat in­ 14

inledning tresse för underrättelsestöd eller omvärldsanalys i olika slag av offentlig och privat verksamhet. Till största delen är denna litteratur erfarenhetsbaserad och utgör försök att dokumentera och vidareutveckla det som kan kallas vedertagen praxis. Andra metoder är nyutvecklade och skräddarsydda för att eliminera uppmärksammade svagheter och skydda mot felaktiga slutsat­ ser. Hit hör till exempel ett datorprogram för test av alternativa hypoteser som enligt de marknadsförande upphovsmännen säkert skulle ha förhindrat felbedömningen av Iraks massförstörelsevapen.

Jag har valt att med några viktiga undantag lägga denna handbokslitte­ ratur åt sidan, inte för att den överlag skulle vara undermålig eller full av humbug utan snarare för att undvika ett metodologiskt cirkelresonemang där handböcker skrivs på basis av andra handböcker. I stället har jag här gått en annan väg, att utifrån konkreta analyser och bedömningar identifiera och systematiskt beskriva de metoder som faktiskt kommit till användning.

Denna bok behandlar dessa olika metoder, liksom deras möjligheter och begränsningar när de används på underrättelseproblem. Boken handlar om teoretiska frågor som rör kunskap och osäkerhet, men utan att lämna de konkreta sammanhang där teorierna används och deras konsekvenser upp­ träder.

Bokens upplägg Boken består av tre delar. Den första, förutsättningar, placerar in under­ rättelseanalysen i det speciella sammanhang där den bedrivs. Ett under­ rättelseproblem är inte vilket analytiskt problem som helst. Det finns, skri­ ver George och Bruce i sin ovannämnda bok, mängder av personer med specialistkunskaper om främmande länder som analyserar skeenden och gör bedömningar men som ändå inte utför underrättelseanalyser.7 Skälet är inte i första hand att de arbetar i andra slags organisationer eller myndigheter utan framför allt att de inte arbetar med det material som härstammar från vad som ofta beskrivs som särskilda underrättelsekällor. De arbetar inte heller i ett sammanhang där insamling av detta material och analysen av dess innebörd äger rum i växelverkan. Man måste helt enkelt veta något om underrättelseorganisationer för att kunna förstå hur de tänker. I under­ rättelseanalys är möjligheterna att påverka informationsunderlaget i allmän­ het mycket större än i andra sammanhang. Samtidigt brottas underrättelse­ analysen med en rad problem som härstammar ur just dessa speciella villkor, den slutenhet och det grupptänkande som inte bara motverkar en metod­ diskussion som allt fler inom systemet upplever som nödvändig utan också 15

inledning kan sätta krokben för själva analysen och leda till att denna slår fel, alla särskilda underrättelsekällor till trots.

Den andra delen, metoder, är bokens huvudavsnitt. Den är upplagd som en slags mental karta över underrättelseanalysen som tankeprocess. Den­ na bygger på en begränsad uppsättning allmängiltiga metoder för att dra slutsatser under varierande grad av osäkerhet, från ett läge utan fakta­ underlag till en situation då en underrättelsetjänst skaffat sig mer eller mindre fullständig inblick i de förhållanden man försöker bedöma. Under­ rättelseanalytikern rör sig här i princip över samma metodologiska spek­ trum som reportern som kan tvingas skriva ihop sin beskrivning av ett brott sittande på redaktionen, men borde göra detta på basis av intervjuer med vittnen och poliser eller allra helst läsa innantill i polisrapporter och förundersökningsprotokoll. Den stora skillnaden är att den journalistiska sanningen, i den mån den finns, inte motsvaras av en underrättelsemässig sanning. Underrättelseanalysens viktigaste och samtidigt svåraste uppgift är inte att fastställa fakta, att berätta vad som har hänt, utan att se framåt, att bedöma sådant som ingen kanske vet något om eller ens kan veta något om. Analytikern tvingas skriva i vatten och grumlar det i samma ögon­ blick; analysen är ett beslutsunderlag och de handlingar detta föranleder blir en del av det skeende man försökt förutsäga. Frågor om vilken analys som varit rätt och vilken som varit fel är därför långt mer komplicerade än i de flesta andra sammanhang där det förr eller senare finns ett entydigt facit.

Detta är huvudfrågan i bokens tredje del, resultat, som tar upp den komp­l icerade relationen mellan analysen och det sätt på vilket ett under­ lag utnyttjas av mottagarna. I förlängningen handlar det om vad som är rimliga förväntningar på de bedömningar analytikerna kan åstadkomma.

Nyckelbegreppet här är politisering, risken för att underrättelsetjänsterna anpassar inte bara sin inriktning mot vissa problem utan också sina slut­ satser efter vad användarna vill höra. Denna fråga har stått i centrum i debatten om de västliga underrättelsetjänsternas bedömningar om Iraks innehav av massförstörelsevapen inför kriget 2003. Frågan om vem som gjorde fel och vad som tänktes fel handlar om underrättelseanalysens gränser, inte bara vad gäller underlag och analysmetoder utan också som legitimering av beslut, vad för slags problem underrättelsestött besluts­ fattande här aktualiserar.

De analysmetoder som står i centrum i denna bok kan, precis som metod­ tillämpning i många andra sammanhang, beskrivas i allmänna ordalag och illustreras med fiktiva exempel. Den förmodligen första boken i ämnet, Yale-professorn och underrättelseveteranen Sherman Kents Strategic Intel16

inledning ligence for American World Policy från 1949, redogjorde för hur en underrät­ telsetjänst borde gå tillväga för att utröna vad det påhittade landet Great Frusina hade för sig i dåvarande Belgiska Kongo. Påhittade länder eller fiktiva personer kan vara användbara för att illustrera det redan kända. Men de fiktiva exemplen tillför i sig ingen ny kunskap och i värsta fall kan de verka i motsatt riktning genom att bekräfta förutfattade meningar eller antaganden utan empirisk grund.

Jag har försökt att så långt som möjligt följa en annan väg. Kunskapen om underrättelseanalysen, dess metoder och problem, finns i de verkliga skeendena och i de faktiska analyserna och bedömningarna av dessa. Så länge allt detta var hemligt, som det var på 1940-talet, återstod inget annat för Sherman Kent än att förklä den amerikanska underrättelsetjänstens verk­ liga problem, att förstå Sovjetunionens politik på världsarenan, med det fiktiva problemet Great Frusina. I dag är situationen vad gäller insyn och källmaterial en helt annan. En stor mängd underrättelsebedömningar från det kalla kriget har avhemligats. Men ännu större betydelse har två samman­ kopplade händelser i nutid haft, terrorattackerna den 11 september 2001 och debatten om Iraks innehav av massförstörelsevapen inför kriget 2003.

Jag har i denna bok valt att följa i huvudsak fyra händelseförlopp, eller snarare underrättelsebilden av dem. Syftet är inte att behandla själva hän­ delserna eller granska underrättelsetjänsternas agerande utan att ur detta lyfta fram de metoder som används, hur detta i praktiken går till och vad metoderna resulterat i för möjligheter att dra slutsatser om förlopp som vi i dag vet hur de slutade. De fyra fallen är: – Kubakrisen 1962 – oktoberkriget i Mellersta Östern 1973 – terrorattackerna den 11 september 2001 – Iraks innehav av massförstörelsevapen inför kriget 2003.

I de båda första fallen, Kubakrisen och oktoberkriget, är underrättelse­ materialet, inklusive tidigare hemligstämplade analyser och bedömningar, i dag offentliggjorda och belyser på ett unikt sätt hur analysen påverkas av händelseförlopp och tillgång till material. Kubakrisen är inte bara historiskt utan metodologiskt betydelsefull, den är så nära ett underrättelsemässigt skolexempel på verifiering av en hypotes som det går att komma. Med hjälp av Kubakrisen och de andra tre fallen är det möjligt att rita upp under­ rättelseanalysens mentala karta som ett collage och i det genomföra förflytt­ ningen från de mest osäkra antagandena till de säkrast underbyggda slut­ satserna, sanningen eller åtminstone det som kommer närmast.

17

inledning En viktig invändning är att dessa exempel enbart är hämtade från under­ rättelseanalysens traditionella huvudfält, utrikes- och säkerhetspolitiken.

Underrättelseområdet som helhet ser inte längre ut så. I många länder ar­ betar i dag fler analytiker inom det brottsbekämpande området än med olika former av säkerhetshot. Och underrättelseanalys inriktad på teknik, ekonomi och marknader spelar en avgörande roll för olika icke-statliga aktörer i en globaliserad ekonomi. I den bästa av världar skulle exempel vara hämtade från andra tillämpningsområden och kunna belysa de specifika problem som uppträder där, till exempel det mångfacetterade underrättelse­ problem som finns i så kallade landriskanalyser.8 Svårigheten är till stora delar densamma som länge var fallet på det traditionella underrättelsefältet: bristen på litteratur och på tillgängligt material som gör det möjligt att beskriva metodtillämpningen empiriskt.

Men jag är inte säker på att underrättelseanalysens mentala karta skul­ le skilja sig så mycket i jämförelse med fall från andra fält – jag berör för övrigt några sådana i boken. Min erfarenhet från kontakter med under­ rättelseanalysens skilda tillämpningsområden är att grundmetoderna och även de problem som tenderar att uppträda är förvånande likartade, till den grad att det går att förutsäga vilken slags svårigheter en nyinrättad underrättelseorganisation inom ett verksamhetsområde, oavsett vilket, kommer att möta.

I någon mening har jag skrivit denna bok för att sammanfatta och bringa klarhet i problem som jag på olika sätt arbetat med och forskat kring sedan början av 1970-talet. Men huvudsyftet, och min förhoppning, är självfallet att boken ska kunna bidra till en alltmer nödvändig med­ vetenhet och diskussion kring analysmetodernas möjligheter och problem.

Boken riktar sig både till studenter och intresserade utan tidigare erfaren­ het eller förkunskaper på underrättelseområdet och till det analytiska ekorrhjulets innevånare. Metoddiskussionen har i sina bästa stunder den­ na självklara allmängiltighet.

Till sist en reflexion om det alltmer uppmärksammade fenomenet etik i hanterandet av information och dess konsekvenser. Underrättelseanalys är inte vilket datasamlande och problemlösande som helst. Dess praktiska tilllämpning påverkar inte enbart den verksamhet som analysen är avsedd att stödja, om denna sedan bedrivs av det internationella samfundet, stater, företag eller organisationer. Informationsinsamling och analysresultat kan i många fall gripa in i människors liv och påverka deras grundläggande frioch rättigheter. Vissa gånger är detta ofrånkomligt och försvarbart. Andra gånger är det inte det. Ibland är detta en oavsedd sidoeffekt och stundtals är detta ingripande det verkliga syftet. Underrättelseanalys är ingen klinisk 18

inledning abstrakt verksamhet som kan bedrivas avskild från världen. De faktiska konsekvenserna av problemlösande och bedömningar blir vilken informa­ tion som samlas in och lagras om individer och kollektiv, vad som finns under målkoordinaterna och vem som skeppas iväg vart i en nylonsäck.

19

1 I osäkerhetens gränsland Utifrån mina egna erfarenheter från ett FN-uppdrag vill jag visa hur under­ rättelseproblem kan uppstå ur omständigheter som inte är kända på förhand och där det inte finns någon given modell att falla tillbaka på. I sådana si­ tuationer handlar slutsatser ofta om intuition och föraning, men det är sam­ tidigt svårt att belägga dem och bemöta kritiska frågor. Det intuitiva kan inte ledas i bevis, men är det bara sådana slutsatser som kan beläggas fullt ut som ska räknas? Och innebär det faktum att en händelseutveckling som underrättelsetjänsten varnat för inte inträffar att analysen varit felaktig?

Det lilla pusslet: var bit på sin plats Första gången jag i verkligheten konfronterades med underrättelseproblem var i november 1973 i Egypten. Den svenska FN-bataljonen 52 M hade skyndsamt flugits ner till Egypten för att ingå i en nyuppsatt FN-styrka med uppgift att övervaka den vapenvila som ingåtts mellan Egypten och Israel på Suezkanalfronten efter det tre veckor långa oktoberkriget. FN-förband skulle inte syssla med underrättelseverksamhet, något som ansågs strida mot kraven på att uppträda opartiskt och förtroendeskapande. Men samtidigt var det uppenbart att ett fredsbevarande förband varken skulle kunna lösa sin uppgift eller trygga sin egen säkerhet utan kunskap om den miljö där man förväntades verka. I bataljonstaben ingick därför en till ”informations­ avdelning” maskerad underrättelseavdelning där jag tjänstgjorde som ­assistent åt ”chefen info”.

Bataljonen saknade egentliga underrättelseorgan. Det fanns inga spa­ ningsförband att skicka ut på uppdrag och inga tekniska spaningsmedel. Å andra sidan utgjorde hela bataljonen en underrättelseorganisation i den mening att dess uppgift var att följa det militära läget och rapportera brott mot den av säkerhetsrådet utlysta vapenvilan. Inom de bägge skyttekompa­ nierna inrättades så kallade infogrupper för att samordna denna rapporte­ ring. En mängd underhålls- och personaltransporter innebar också att 22

1. i osäkerhetens gränsland personal gjorde iakttagelser som kunde användas i underrättelsesyfte, en slags kontinuerlig övervakning som i viss mån kompenserade avsaknaden av det specifika underrättelsematerialet.

Jag arbetade i huvudsak med ett ganska enkelt men tålamodsprövande pussel som handlade om att identifiera de egyptiska och israeliska förbanden på de olika avsnitten, i första hand de där den svenska bataljonen var grup­ perad. Om ”Big Effendi” (dvs. den lokale egyptiske förbandschefen) var en viss överstelöjtnant vid en av våra positioner och en annan vid nästa hand­ lade det sannolikt om två olika bataljoner. Den israeliska armén lät i allmän­ het lägre befäl sköta kontakterna med FN-förbanden, men de blandade inte stridsvagnar av olika typ i samma brigad, så amerikanska M-48 och M-60 på ett avsnitt och brittiska Centurions på ett annat innebar att det rörde sig om två olika brigader. Jag hade genomgått underrättelseutbildning på Arméns­Stabs- och Sambandsskola och metoden för förbandsidentifiering var i princip densamma som lärdes ut där. Skillnaden var att de egyptiska och israeliska stridskrafterna inte var organiserade i enlighet med någon av mina handböcker och att verklighetens underrättelseflöde var långt mer fragmentariskt och motsägelsefullt än i stabsövningarnas underrättelsespel.

Pusselbitarna fördes efter hand upp på bataljonstabens underrättelsekarta, eller hemliga kartan som den kallades, eftersom den naturligtvis inte fanns och därför var övertäckt med ett stycke svart plast.

Bataljonen hade fått ansvaret för två avsnitt på den norra och mellersta delen av Suezkanalfronten. Förbanden spreds ut på ett antal så kallade posi­ tioner vilka alla var belägna i terrängen mellan de stridande parternas främsta ställningar. När vapenvilan hade deklarerats av säkerhetsrådet den 24 oktober fanns ingen överenskommen stilleståndslinje och ingen gemen­ sam uppfattning om vilken terräng de egyptiska respektive israeliska styr­ korna behärskade. Hela läget präglades av ett krig som hejdats mitt under pågående rörliga stridsoperationer och frontens sträckning var ställvis god­ tycklig och som permanent demarkationslinje omöjlig att vidmakthålla. Det fanns alltså fickor av kringrända egyptiska förband, den i särklass vikti­ gaste av dessa var den 3:e egyptiska armén, vars huvuddel inneslutits i ett långsträckt brohuvud i Sinai mitt emot staden Suez, likaså omringad men fortfarande i egyptiska händer. Överallt längs de obefintliga stillestånds­ linjerna ändrade parterna läget på sina främsta ställningar, eller Forward Defenced Locations. FN-styrkorna kunde inte övervaka ingenmanslandet annat än fläckvis och saknade maktmedel att förhindra ömsesidiga fram­ flyttningar och de sammanstötningar dessa gav upphov till.

Stridsaktiviteten ökade successivt från lokala skärmytslingar och övergick från slutet av november 1973 på flera frontavsnitt till återkommande utnöt­ 23

del 1. förutsättningar ningsstrider och regelrätta fältslag. Bakom detta låg inte bara de lokala konflikterna som framflyttningar, befästningsarbeten och utplaceringar av nya mineringar gav upphov till. Det stod också klart att framför allt den egyptiska sidan inte avsåg att tolerera att ett nytt dödläge uppstod. Också för israelerna var den rådande situationen på Suezkanalfronten i längden ohållbar eftersom de tvingades hålla en stor del av sina reservförband per­ manent mobiliserade med allvarliga konsekvenser för landets ekonomi. Den svenska­bataljonen befann sig, liksom det fåtal andra FN-förband som vid denna tid satts in, i en mycket utsatt situation. De soldater som bemannade positionerna hamnade gång på gång mitt i de uppblossande fientligheterna.

Positionerna saknade annat skydd än improviserade fältbefästningar och bataljonen förfogade inte över ett enda pansarskyddat fordon för transporter.

Det stora pusslet: bitar utan form och sammanhang Det var här någonstans som den avgörande förändringen i underrättelse­ arbetet ägde rum, övergången från välordnad handboksmässig teori till okänd och förvirrande praktik, från sådant som kanske skulle vara bra att veta till sådant som var absolut oundgängligt att upptäcka i tid. Fast detta var sådant som jag förstod först långt i efterhand, då jag visste hur allting hade slutat och då jag hade något att jämföra med.

De första tecknen på de förestående förändringarna i det militära läget på ”vårt” frontavsnitt kom redan under de första veckorna i november, då omfattande omgrupperingar ägde rum nattetid bakom den egyptiska fron­ ten.9 Samtidigt började också den inledningsvis välvilliga egyptiska attityden till FN-styrkan förändras genom försök att på olika sätt begränsa dess rörelse­frihet, något som kunde misstänkas hänga samman med aktivitet som man ville dölja. Vid flera tillfällen lät också egyptiska förbandschefen förstå att ”något stort” var i görningen. Vad det var skulle vi snart få veta, antydde de.

Det underrättelseproblem som här tornade upp sig handlade inte om förbandspusslet utan om vad som fanns bakom det, hur i många fall vaga och ofta motsägelsefulla varningssignaler skulle tolkas och vid vilken punkt underrättelsetjänsten borde trycka på larmknappen. Gjordes det för tidigt skulle det kunna skada de möjligheter som eventuellt fanns att hejda utveck­ lingen mot ett fullständigt krigsutbrott. Om de fredsbevarande styrkorna började packa ihop skulle de samtidigt signalera att de inte längre trodde på sitt eget uppdrag. Dröjde däremot larmet för länge skulle det riskera att komma för sent, när inga skyddsåtgärder längre var möjliga att genomföra.

24

1. i osäkerhetens gränsland Frågan komplicerades av att det fanns så små möjligheter att verifiera eller avskriva misstankarna om ett förestående krigsutbrott. Den löpande uppföljningen av frontläget, som var underrättelsetjänstens huvudsakliga verksamhet, kunde leda till att tecknen först skulle framstå som entydiga och övertygande på ett mycket sent stadium. Inget reglemente som medförts hemifrån innehöll något svar på denna fråga eller någon beskrivning av hur den skulle hanteras, annat än i mycket allmänna termer; främmande strids­ krafters handlingsmöjligheter skulle klarläggas och ur dessa skulle deras sannolika handlande utläsas. Men hur kom man åt det sannolika handlande som fanns nedskrivet på arabiska i igenklistrade orderkuvert?

Till en del gick svaret att utläsa bakvägen ur den militära kartbilden, ur förbandens gruppering, sammansättning och utrustning. Att israelerna åtminstone inledningsvis förberedde sig för försvar framgick av de omfat­ tande schaktningsarbeten de bedrev och som syftade till att deras förposter skulle skyddas av höga sandvallar. På den egyptiska sidan dök det upp nya förband, men ingick detta i en förstärkning av försvarslinjerna eller var det anfallsförberedelser? Den egyptiska armén var övervakad av israeliskt spa­ ningsflyg och skulle förmodligen först i ett mycket sent skede dra samman förband på ett sätt som entydigt avslöjade vilken som var den bakom­liggande avsikten.10 De lokala befälhavarna på olika avsnitt borde känna till svaren. Men var deras tillfälliga antydningar tomt prat och ett inslag i de ständiga överdrif­ terna och skrämseltaktiken? Eller var det en försiktig varning i all vänskap­ lighet? Och visste de ens själva vad som skulle hända? Den grundläggande frågan var ju inte vad som fanns inne i orderkuverten utan vad som faktiskt skulle hända sedan de öppnats, hur ett ännu hypotetiskt krig faktiskt skul­ le utveckla sig. Visste egentligen någon det? Och hur besvarar man frågor om sådant som ingen kan veta något om?

En kväll i slutet av november ansåg min chef att tiden var inne och tryckte på knappen. Det handlade inte om nya entydiga signaler, snarare om kontinuiteten i ett mönster, förstärkningar som dykt upp, vägar som spärrats av, en egyptisk bataljonschef som igen antytt att det inte skulle dröja länge till. Men egentligen handlade det kanske mest om något som det inte riktigt gick att sätta fingret på och som därför inte heller gick att belägga, en till­ tagande känsla av oro för att något höll på att gå över styr mitt framför ögonen på oss.

Föredragningen inför bataljonschefen blev ingen succé. Han avfärdade allt som spekulationer, vilket det naturligtvis till stor del var. Ett underrät­ telsebedömande, underströk han, skulle bygga på fakta och vara utformat på rätt sätt, enligt den mall som fanns angiven i det gällande reglementet 25

del 1. förutsättningar Stabsinstruktion för Krigsmakten, 1969 års upplaga. Saken var därmed avgjord och krigshotet avfört från stabsarbetet.

Pusslet som aldrig blev lagt: bitarna i sanden Det blev aldrig något krig, bara nästan. Efter en serie av allt häftigare sam­ mandrabbningar under december och början av januari ingick egyptiska och israeliska förhandlare den 18 januari 1974 ett truppseparationsavtal som garanterade en fullständig vapenvila och en israelisk reträtt som på sikt skulle öppna vägen till Camp David-avtalet om fred mellan de bägge län­ derna. I detta efterhandsperspektiv framstod krigsvarningen några månader tidigare som överdriven och felaktig.

Men framför allt var det avklingade krigshotet inte längre ett underrät­ telseproblem, det hade blivit historia och en hypotetisk fråga om vad som skulle ha hänt om utvecklingen blivit en annan. Förvandlingen från under­ rättelseproblem till historia innebar samtidigt att sådant som bataljonens underrättelsetjänst inte lyckats komma åt vid en tidpunkt då det skulle ha varit av största vikt nu fanns tillgängligt för den som var intresserad nog att lyssna. När väl truppseparationsavtalet trätt i kraft och israelerna börjat tillbakadragandet träffade en av infogruppcheferna den egyptiske bataljons­ chef som några månader tidigare hade varnat svenskarna. Han berättade nu vad som legat bakom varningen. I början av december hade han fått order att förbereda ett angrepp mot de främsta israeliska ställningarna och för att lösa denna uppgift hade han fått sig underställt ett stridsvagnskompani och ett specialförband med mycket tunga 24 centimeters granatkastare, ett vapen som han nu gärna stolt ville berätta om. Infogruppchefen drog sig till min­ nes att han just vid den aktuella tiden i början av december råkat på den egyptiske bataljonschefen ute vid fronten och att denne varit i sällskap med två okända egyptiska officerare av vilka den ene presenterat sig som ”artilleri­ chef”. Infogruppchefen hade fått intrycket att det rörde sig om en rekognos­ cering, vilket det uppenbarligen varit.11 Mer än tre decennier senare ger de memoarer som publicerats av olika nyckelaktörer ytterligare ledtrådar. Chefen för det egyptiska högkvarterets operationsavdelning, general Mohamed El-Gamasy, skriver att de egyptiska styrkorna medvetet inledde ett utnötningskrig mot det israeliska brohuvu­ det väster om Suezkanalen för att förhindra att israelerna konsoliderade sina positioner. Syftet var, enligt El-Gamasy, att tillfoga största möjliga förluster i manskap och material ”tills stunden att angripa kom”.12 El-Gamasy uppger också att det var på hans initiativ som Egypten den 28 november avbröt de 26

1. i osäkerhetens gränsland stilleståndsförhandlingar som fram till dess pågått.13 President Anwar Sadat skriver i sina memoarer att han i december 1973 var beredd att beordra ett angrepp mot det israeliska brohuvudet väster om kanalen.14

27

12 De vetenskapsbaserade metoderna och deras gränser I detta kapitel återknyter jag till resonemangen i kapitel 4 om erfarenhetsrespektive vetenskapsbaserade metoder och synen på hur metoder utnyttjas i underrättelseanalys. Även om man kan urskilja en serie återkommande metoder, kopplade till underrättelseprocessen, finns det ingen enskild me­ tod som kan beskrivas som både grundläggande och specifik för under­ rättelseområdet. Detta kännetecknas i stället av att man lånar in de meto­ der som behövs för att lösa problem som dyker upp. Just det pragmatiska synsättet framstår som det viktigaste metodologiska särdraget på under­ rättelseområdet, det vill säga att man låter situationen styra vilken metod man väljer. Den största bristen i denna process är inte att fel metoder lånas in eller att de utnyttjas på fel sätt utan ligger på ett mer övergripande plan och handlar om hur hypoteser formuleras och prövas och på vilka grunder slutsatser dras och hur dessa kan verifieras. Här finns ett stort utrymme för utveckling på underrättelseområdet, förutsatt att man tydligt redovisar och diskuterar metodens möjligheter och begränsningar under den analy­ tiska processen.

Den behovsstyrda pragmatismen De analysmetoder som i praktiken utnyttjas inom olika underrättelsefält är, bortsett från de tekniskt inriktade specialproblemen, påfallande allmänna och i någon mening diffusa. Det finns knappast någon metod i själva ana­ lysarbetet som skulle kunna betecknas som speciell just för underrättelse­ området. Snarare utnyttjar man de metoder som står till buds och som svarar mot det underrättelseunderlag man förfogar över eller kan samla in.

Det specifika tycks i själva verket ligga här, i dynamiken mellan insamling och analys och i möjligheten att med speciella underrättelsemetoder för­ ändra analysarbetets förutsättningar, till och med genom att kika i facit på 148

12. de vetenskapsbaserade metoderna … ett sätt som varken vore praktiskt genomförbart eller lagligt i forskning och under vissa betingelser skulle utgöra forskningsfusk.

Underrättelseanalysen har på gott och ont inte dessa problem. Det är inte – eller borde åtminstone inte vara – en verksamhet där analytikern ska visa prov på sin metodologiska skicklighet utan en verksamhet där resultaten är viktigare än metoder och metodanvändning i sig. Den stora intellektuella begränsningen ligger i att man inte har uppmuntrat till metodutveckling, självreflexion och efterhandskontroll, allt det som varit avgörande för dyna­ miken inom många forskningsfält, som förvisso också drivits fram av yttre förväntningar eller krav på resultat. Forskning respektive underrättelseana­ lys framstår i många avseenden som mer närbesläktade än vad dess respek­ tive företrädare vill inse eller medge eller kanske ens känner till.

Den så kallat eklektiska metodanvändningen, att man väljer den metod som verkar vara användbar för just det aktuella problemet, ger underrät­ telseanalysen en speciell karaktär. Den är inte metodologiskt dogmatisk på det sätt som en del samhällsvetenskaper. Man behöver inte inleda en analys med ett dussin referenser till ämnets husgudar eftersom det inte finns några, men häri ligger också begränsningen och det stora underliggande problemet. Om det inte finns en ämnestradition, inga läromästare och inga standardverk som det går att relatera till i alla väder finns inte heller någon gemensam norm, ingen måttstock, och som Rob Johnston konstaterar, inte heller någon gemensam vedertagen analytisk standard.

Detta är förmodligen underrättelseanalysens avgörande svaghet och en viktig förklaring till de märkligt återkommande analytiska underprestatio­ nerna, även om allt som ser ut som ett underrättelsemisslyckande inte nödvändigtvis är det (se vidare kap. 15). Om man inte riktigt vet vilka me­ toder som ska användas, vilka möjligheter och svagheter de har och hur deras respektive resultat ska vägas mot varandra, riskerar underrättelseana­ lysens genomförande att bli ogenomtänkt och osystematisk, även om under­ rättelseanalytikerna och underrättelsesystemens företrädare inte själva upp­ lever saken så. Resultaten måste värderas utifrån metodernas faktiska kapa­ citet och inneboende osäkerhetsfaktorer. Inte på någon punkt syns detta tydligare än i alla underrättelsesystems förkärlek för bedömningar grun­ dade på en föreställning om erfarenhetsbaserat kunnande och common sense. Man vet hur det är, men vill ogärna reflektera över hur man vet detta, eller om man egentligen gör det alls. Vanliga så kallade slutseminarier skulle förmodligen i många fall höja den analytiska nivån genom att tvinga fram en systematisk metodologisk självreflexion.

Men därmed är inte alla problem ur världen. En mer genomtänkt metod­ användning rör bara ett av flera problem, låt vara ett mycket utbrett och 149

del 2. metoder grundläggande sådant. Ett annat och på sätt och vis svårare problem hand­ lar om hypoteserna, dessa företeelser som förväntas uppstå någonstans i underrättelseprocessen och som utgör dess huvudsakliga intellektuella ka­ talysator. En underrättelseanalys utan hypoteser blir en ström av svar utan föregående frågor, ett intellektuellt ostrukturerat flöde av inkommande underrättelser hopfogade i lämpliga tematiska kluster och sannolikt totalt oanvändbara som svar på specifika underrättelsebehov.

Forskningen lyfter starkt fram hypotesformulerandet och hypotestestan­ det som en grundläggande metod för att ta fram ny och samtidigt pålitlig kunskap. Forskaren tränas i att sätta upp alternativa hypoteser och testa dem mot ett material med syftet att successivt falsifiera sådana hypoteser som inte håller. Delar av underrättelsefältet arbetar på ett likartat sätt, framför allt den underrättelseverksamhet som är kopplad till brottsutredningar och där flera alternativa utredningsspår kan förekomma parallellt. Men inom stora delar av underrättelsefältet saknas en tradition och även en acceptans för ett seriöst arbete med parallella likvärdiga hypoteser.

På en del håll har man visserligen infört ett institutionaliserat ifråga­ sättande från djävulens advokater men det är inte riktigt samma sak. Att arbeta med alternativa hypoteser innebär inte att någon annan ska hitta på en mothypotes utan är något som måste finnas med ända från början, i varje analys. Detta är en svaghet i själva djävulens advokat-institution, där ifrågasättandet inte bottnar i någon egen övertygelse och där en permanent funktion riskerar att tappa sin trovärdighet i analytikernas ögon därför att vederbörande reflexmässigt ifrågasätter tolkningarna.133 Uri Bar-Jopseph och Rose McDermott går ett steg längre och framhåller att systemföränd­ ringar av detta slag är verkningslösa och att den framkomliga vägen i stället är att styra urvalet av analytiker utifrån deras personlighet, alltså samma tanke som framkommer inom ”Good Judgement Project” (se kap. 5).134 Det finns fantasilösa forskare och innovativa forskare, riktigt vem som är vem är det inte alltid så lätt att avgöra, åtminstone inte på förhand. Det finns också fantasilösa och innovativa underrättelseanalytiker. Dessa individuella skillnader är, som Bar-Joseph och McDermott påpekar, av helt avgörande betydelse för de resultat som uppnås eller inte uppnås, sedan kan regelverk, styrdokument och organisationsstrukturer se ut hur de vill. Jag har tidigare pekat på hur The Concept styrde den israeliska underrättelsetjänsten i fel riktning, men det var inte The Concept i sig som åstadkom detta, utan kombinationen av organisation och personligheter, i detta fall den auktori­ täre Zeira och den intellektuellt extremt revir- och kritikkänslige chefen för Branch 6 (Egypten) Yona Bandman, som ledde till det systematiska feltän­ kandet. Med andra personer på just dessa två befattningar hade Yom Kipp­ 150

12. de vetenskapsbaserade metoderna … ur 1973 med stor sannolikhet inte blivit vad det nu blev, konkluderar Uri Bar-Joseph sin summering av trettio års debatt av ett analytiskt misslyck­ ande.135 Men de andra personerna då, de kreativa? De finns naturligtvis också.

Att pröva underrättelsehypoteser med vetenskapliga principer Det är överlag svårt att beskriva hur kreativt arbete går till. Så är det också på underrättelseområdet och huvudorsaken är här inte sekretess utan den­ samma som i konstnärliga och vetenskapliga sammanhang. Kreativitetens resultat är ofta uppenbara. Men hur gick det till, egentligen? Underrättel­ selitteraturen innehåller bara ett fåtal exempel på beskrivningar av det in­ novativa inslag som i bästa fall finns inom en underrättelseprocess.

I början av andra världskriget rekryterades Reginald V. Jones, en ung doktor i fysik, till den brittiska underrättelsetjänsten. Orsaken var att den tekniska expertisen inom framför allt flygvapnet hade klagat på att under­ rättelsematerialet om tyska förhållanden innehöll så få rapporter om tek­ niska frågor, till exempel om utvecklandet av nya vapen. Jones skulle, som chef för en nyskapad enhet för Scientific Intelligence, försöka råda bot på detta. Han fann snart att det berodde på de dåliga kunskaperna i vetenskap­ liga och tekniska frågor inom underrättelsetjänsten. Hur skulle man kunna få fram uppgifter om förhållanden som man inte förstod sig på? Jones hade en bred vetenskaplig kompetens som ”allmänpraktiserande” fysiker. Han hade också arbetat en tid åt RAF och förstod sig på hur upptäckter och uppfinningar kunde omsättas i nya tekniska system för allehanda ändamål.

Underrättelsevärlden och dess speciella informationsflöden var däremot något nytt för honom, som för de flesta akademiker som under dessa år rekryterades för olika former av hemligt arbete i hans majestäts tjänst. Men som god forskare blev han snabbt förtrogen med The Craft of Intelligence som inte handlade om problemlösning i sig utan om det speciella i just under­ rättelseproblem och de möjligheter han hade att lösa dessa genom de olika underrättelsemedel som fanns tillgängliga.

En av dessa resurser var Enigma-telegrammen, som Jones hade tillgång till. Den 12 juni 1940, då den tyska bomboffensiven mot Storbritannien – Blitzen – just hade inletts, fick Jones syn på ett dechiffrerat telegram med ett tillsynes obegripligt innehåll:

151

Underrättelseanalysens metoder och problem

ANDRA UPPLAGAN

Medan klockan tickar …

Wilhelm Agrell

Rysslands annektering av Krim, IS framväxt och terrorattackerna den 11 september 2001 visar att förmågan att tolka och analysera underrättelsematerial är avgörande både för enskilda länder och det internationella samfundet.

Hotens förändrade innebörd leder till att analyser som tidigare kunde inriktas på ett begränsat antal avgränsade frågor nu måste ta sig an nya okända fält med komplexa problem och stora osäkerheter.

UNDERRÄTTELSEANALYSENS METODER OCH PROBLEM är en unik metodhandbok som systematiskt går igenom hur underrättelsetjänster i praktiken försöker lösa svåra analytiska problem och göra rimliga bedömningar utifrån osäkra eller ofullständiga uppgifter.

I andra upplagan har ett nytt kapitel tillkommit som diskuterar vilka metoder som faktiskt används framgångsrikt och på vilket sätt. Samtidigt har boken som helhet aktualiserats med en rad nya exempel och referenser till den senaste forskningen på området.

Boken är användbar för alla som i sitt yrkesliv måste kunna analysera komplexa händelseförlopp under tidspress. Den är främst riktad till blivande och verksamma analytiker, men är även relevant för polisutbildningen och utbildningar inom krishantering.

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys och verksam vid Lunds universitet.

ISBN 978-91-40-69022-7

9 789140 690227