Page 1

JAMES D. G. DUNN JESUS FRÅN NASARET — DEN MEST OMTALADE OCH BETYDELSEFULLA PERSON SOM NÅGONSIN LEVT. VAD VET VI OM HANS LIV? VAD K AN VI TRO OM HANS UPPSTÅNDELSE?

»Sakligt och klart, med en enkel prosa och utifrån gedigen forskning, berättar James Dunn historien om Jesus. Han sätter in den i sitt sammanhang, låter texterna gå i dialog med varandra och hjälper oss se den på nytt.   [...] vi tillräckligt nära blir berättelsen inte bara något vi lever i, utan Jesus lever också i och genom oss.«   Ur Joel Halldorfs förord

JAMES D. G. DUNN (född 1939) är en internationellt

välkänd forskare och professor emeritus i Nya testamentets exegetik vid Durhams universitet.

JAMES D. G. DUNN

Det finns alltid mer att upptäcka. Och går

VAD VET VI OM HANS LIV? VAD K AN VI TRO OM HANS UPPSTÅNDELSE? ISBN 978-91-526-3757-9

9

Jesus_ORIGINAL.indd 1

789152 637579

2018-06-19 11:03


James D. G. Dunn

Jesus

Vad vet vi om hans liv? Vad kan vi tro om hans uppståndelse?

Översättning Åsa Andersson


Originalets titel: Who was Jesus? Why believe in Jesus’ Resurrection? Originalförlag Society for Promoting Christian Knowledge, 36 Causton Street, London SWIP 4ST Copyright © James D. G. Dunn 2016 Copyright © Verbum AB 2018 All rights reserved. Ingen del av denna bok får reproduceras eller överföras på något sätt utan utgivarens tillstånd. Förbudet gäller såväl elektronisk som mekanisk återgivning, inklusive kopiering, inspelning eller med någon form av informationslagrings- eller informationshämtningssystem. Texter ur Bibel 2000 © Bibelsällskapet

Översättning: Åsa Andersson Omslag: Anna Larsson Bilden: Jesus Christ portrait by Leopold Kupelwieser © Renáta Sedmáková Grafisk form och sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Dimograf, Polen 2018 ISBN 978-91-526-3757-9 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se


Innehåll Förord av Joel Halldorf

7

Vem var Jesus? Vad vet vi om hans liv? Vem var Jesus?

13

Jesus liv

19

Jesus mission

31

Jesus syn på sig själv

47

Till sist

59

Vad kan vi tro om Jesus uppståndelse? Vad kan vi tro om uppståndelsen?

63

En (enda) självupplevd berättelse

66

Tidigare uppståndelseberättelser

71

Hur ska vi tolka skillnaderna mellan de olika redogörelserna?

78

Traditionen om den tomma graven

88


Varför ”uppståndelse”?

97

Till sist

101

Noter 103 Mer att läsa om Jesus

107

Mer att läsa om uppståndelsen

109

Om författaren

111


Förord Romantiker får ursäkta, men revolutioner är egentligen oerhört ovanliga. Visst sker ibland dramatiska urladdningar, men oftast är de bara explosioner som tillfälligt rör upp damm. Snart lägger det sig till rätta igen, och allt blir som vanligt. Men det finns åtminstone ett undantag. Jesus födelse var början på en revolution i vars efterdyningar vi fortfarande lever. Historien är de flesta bekanta med: berättelsen om hur världens skapare blev ett sprattlande spädbarn, samlade lärjungar som blev hans vänner, tröstade och botade sjuka för att till sist avrättas – och uppstå. Vi har hört den så många gånger att det nästan kan kännas tjatigt. Det är välbekant, och kanske låter det varken särskilt fascinerande eller förunderligt i våra öron. Och det är just detta som är revolutionen: att historien har blivit en del av oss. För när den först berättades, för 2000 år sedan, var detta en mycket märklig berättelse: pro-

7


vocerande, stötande, ja nästan löjlig. Skulle Gud själv bli ett oskyddat, fattigt barn? Skulle världens skapare bli vän med människor – hade inte Aristoteles själv hävdat att vänskap bara kunde uppstå mellan likar. En verklig Gud, skrev den antike filosofen Celsus, hade aldrig låtit sig torteras, och skulle åtminstone ha tagit hämnd på sina mördare. Romarriket var ett extremt klassamhälle, men Jesus ställde allting på ända: Gud själv identifierade sig med svaghet, inte med styrka. Han gav de fattiga en särskild plats i sitt rike. De föraktade fick ett ansikte, de blev sanna människor i hans blick. Genom sitt sätt att möta sin omgivning visade Jesus att människans värdighet inte var beroende av hennes plats på samhällsstegen. Guds kärlek innesluter alla. Här tog historien en ny riktning. I den kyrka som växte fram i spåren av Jesus fanns något nytt: en omsorg om samhällets svaga. Kyrkorna hade förråd med mat och kläder för de medellösa. Det var det första välfärdssystemet i västerlandets historia. I spåren av detta växte nya institutioner fram, först i romarriket därefter i Europa: sjukhus och fattigvård. Allt var resultatet av ett andligt uppvaknande. Jesus hade ju uppmanat sina efterföljare att ta hand om de hungriga, hemlösa, sjuka och fängslade. Ty, som han sa: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta … det har ni gjort för mig.” Idag lever vi alla, oavsett om vi kallar oss kristna eller inte, i efterdyningarna av denna revolution. Vi lever i berättelsen om Jesus. Att lära känna den historien är därför att lära känna oss själva.

8


Men eftersom berättelsen är så välbekant behöver vi hjälp att upptäcka den på nytt. ”Vi behöver få det förklarat och förklarat igen”, som författaren Kerstin Ekman konstaterat om evangelierna. Musiken kan öppna våra ögon – Ekman talar själv om Johann Sebastian Bachs betydelse för att hjälpa henne att ta till sig berättelserna. Men också vetenskapen kan göra det. Den har, när den är som bäst, en förmåga att göra det välbekanta främmande, så att vi på nytt kan få förundras. James Dunn, pastor och professor, gör just detta i den här boken. Sakligt och klart, med en enkel prosa och utifrån gedigen forskning, berättar han historien om Jesus. Han sätter in den i sitt sammanhang, låter texterna gå i dialog med varandra och hjälper oss att se den på nytt. Dunn behandlar både de klassiska frågorna och en del mer ovanliga: Vad kan vi säga om Jesus uppståndelse? Vilken relation hade Jesus egentligen till Johannes döparen? Vad förkunnade Jesus, och varför avrättades han? Och så en fråga som länge fascinerat mig: Hur uppfattade Jesus sig själv och sitt eget uppdrag? Visste han från början att det var något särskilt med honom, eller gick detta upp gradvis för honom? Runt Jesus finns så mycket moderna spekulationer och rena fantasier – från Dan Brown till mindre kända konspirationsteorier – vilket gör Dunns resonerande klarhet särskilt välgörande. Men det finns två händelser som utelämnas, helt enkelt för att det inte finns några texter om dem. Två brännpunkter i Jesus liv är omgärdade av tystnad i evangelierna. Vi har ingen berättelse om själva befruktandet av Maria – vi vet

9


bara att hon säger ja. Och vi har inte heller någon redogörelse av stunden då Jesus uppväcks; vi möter honom först sedan han lämnat graven. Inkarnationen och segern över döden: Här är Bibeln tyst, som för att påminna oss om att dessa två mysterier är för stora för att rymmas i ord. Det manar till ödmjukhet. Vi kan berätta om Jesus om och om igen, men vi kan aldrig helt greppa historien eller fatta dess mening. Aposteln Paulus såg själv Jesus uppenbarad, men skriver i Romarbrevet: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.” I Jesus Kristus har Gud visat sitt ansikte – men Guds mysterium låter sig ändå inte uttömmas. Detta är den kristna trons djupaste paradox. Evangeliernas ord är viktiga, men även tystnaden talar: den berättar om Guds oändliga outgrundlighet. Men mysteriet ska inte få oss att tystna, utan är en uppmaning om att fortsätta berätta, gestalta och leva denna berättelse – ”Säg mig det åter och åter”, som Fanny Crosby skriver i sin berömda psalm. Det finns alltid mer att upptäcka. Och går vi tillräckligt nära blir berättelsen inte bara något vi lever i, utan Jesus lever också i och genom oss. Joel Halldorf

10


Vem var Jesus? Vad vet vi om hans liv?


Vem var Jesus? Vem var Jesus? Det är en bra fråga, inte minst med tanke på allt som sagts om honom. Kristna har betraktat honom som Guds son i nästan två tusen år. Det vill säga, inte bara ett av Guds barn, så som miljontals kristna och andra kanske kallar sig. Paulus – en av den tidiga kristendomens mest framstående företrädare – uppmanade sina medtroende till det. Men Paulus säger också mycket klart att denna relation inte är något vi automatiskt föds med. Han anser att den snarare kan liknas vid en adoption (Rom 8:15). Det är tydligt vad han menar. Jesus är Guds son på ett annat sätt. Precis som ett biologiskt barn skiljer sig från ett adopterat har Jesus en annan relation till Gud än den som kristna i stort har. Om vi ska döma av Paulus, som sannolikt skrev Romarbrevet i mitten av 50-talet efter Kristus, hade redan de första kristna denna grundläggande syn på Jesus. Mindre än trettio år efter hans död betraktades Jesus som Guds son i unik bemärkelse av den första generationen kristna, inte

13


bara som en stor ledare som avrättats på ett grymt sätt av romarna. Han var inte enbart en budbärare från Gud, som de gamla profeterna. Han var unik bland människorna, närmare besläktad med Gud än de tidigare helgonen och profeterna. Hur var detta möjligt? Hur uppstod denna övertygelse om Jesus? Vem var Jesus?

Källorna För att kunna besvara dessa frågor måste vi känna till källorna, framför allt evangelierna – de fyra inledande böckerna i Nya testamentet. De första tre, Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet är mycket lika varandra. De kal�las ofta de synoptiska evangelierna, eftersom de kan ”ses tillsammans”. Man skulle kunna visa dem i tre parallella kolumner och direkt se hur mycket de överlappar var­ andra. Den gängse uppfattningen är att Markusevangeliet kom först och är den viktigaste källan för Matteus- och Lukasevangeliet. Specialister i ämnet är också säkra på att Matteus och Lukas även hade en annan källa, en samling Jesusord som brukar kallas Q-källan, efter det tyska ordet för källa (Quelle). Det är oklart hur omfattande Q är, eftersom berättelserna om Jesus och hans undervisning användes och spreds på så många håll. En stor del av Q-materialet kan beläggas av att Matteus- och Lukasevangeliet ofta stämmer överens ord för ord. Men i andra aspekter skiljer sig detaljerna kraftigt mellan de olika versionerna, vilket tyder på att Matteus och Lukas också har utgått från andra källor.

14


Det finns en enkel och avgörande anledning till att Markusevangeliet betraktas som det första av Nya testamentets tre evangelier. Det är till exempel mycket mer sannolikt att Matteus lade till sitt undervisningsmaterial (som till största delen hämtats från Q) till Markus mer kortfattade berättelse, än att Markus valde att utesluta så mycket av det som finns i Matteusevangeliet. Matteus verkar faktiskt ha tagit med nästan allt material från Markus. Och eftersom Matteusevangeliet var mycket populärt och vida spritt under 100-talet, är det svårt att urskilja exakt hur Markusevangeliet användes under den perioden. En vanlig uppfattning är att Markusevangeliet skrevs kort tid innan eller kort tid efter Jerusalems förstörelse år 70 och att Matteus- och Lukasevangeliet skrevs någon gång under de efterföljande tjugo åren. Den skriftliga Q måste vara äldre än Matteus- och Lukasevangeliet, men den har inte bevarats. En enkel förklaring till det är att hela Q togs med i Matteus- och Lukasevangeliet, men sannolikt beror det också på att Q inte hade formen av ett ”evangelium” i den bemärkelse som ordet används av Paulus och Markus, det vill säga en redogörelse för Jesus undervisning som kulminerar i hans död och uppståndelse. Exakt när Jesus dog är omtvistat, men de flesta är överens om att det sannolikt skedde år 30 e.Kr. I så fall finns det alltså en lucka på ungefär fyrtio år mellan hans livstid och Markus skildring. Det är inte svårt att tänka sig att det måste ha vuxit fram en omfattande och spretig muntlig tradition under den perioden, som spreds mellan de allra första kristna församlingarna och påminde om och

15


berättade om Jesus undervisning och gärning. Att vi kan läsa de första tre evangelierna parallellt visar tydligt att de åtminstone byggde på väldigt likartade traditioner. ”Lika men olika” är en träffande beskrivning av den synoptiska berättelsen. Den viktigaste slutsatsen är att vi kan göra oss en mycket tydlig bild av Jesus, även om de första tre evangelisterna beskriver honom på olika sätt.1 Detta stämmer väl överens med den tidiga traditionen om att Markus var en av Petrus närmaste följeslagare (1 Pet 5:13) och med Papias något senare notering att Markus hade varit Petrus tolk och översättare och hade nedtecknat Petrus minnen. Matteus var förstås en av Jesus tolv lärjungar. Som tullindrivare (Matt 9:9) tillhörde han den lilla minoritet som kunde läsa och skriva. Och som ”jag”-passagerna i Apostlagärningarna visar var Lukasevangeliets och Apostlagärningarnas författare en av Paulus nära följeslagare (se även Kolosserbrevet 4:14). Vi kan i varje fall vara säkra på att de första tre evangelierna bygger på direkta minnen från den första generationen av Jesus lärjungar. Det fjärde evangeliet är annorlunda. Källan till materialet kan mycket väl vara någon annan av Jesus lärjungar. Men det fanns fler än en Johannes i den tidiga kristenheten och traditionen är oklar på den här punkten. Desto viktigare är att Johannesevangeliet uppenbart skiljer sig från de andra evangelierna i Nya testamentet och verkar ha ett annat syfte. Den kortfattade undervisningen i synoptikerna, med sina många liknelser, ersätts med långa dialoger och dispyter med fariseerna,2 där Jesus gör häpnadsväckande kraftfulla påståenden om sig själv. ”Jag är

16


vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6), till exempel. Tittar vi närmare på texten ser vi dock att de flesta dialoger har sitt ursprung i samma typ av uttalanden som de synoptiska evangelisterna skildrade. Johannes ville tydligen inte bara dokumentera vad Jesus sagt och gjort (som synoptikerna), utan strävade efter att reflektera över och lyfta fram Jesus betydelse för en mycket bredare allmänhet. Den fantastiska berättelsen om livets bröd i Johannesevangeliet 6 är till exempel en djupare reflektion över Jesus ord vid den sista måltiden tillsammans med sina lärjungar: ”Ta detta, det är min kropp”, ”detta är mitt blod” (Mark 14:22, 24). Och Jesus beskrivning av sig själv som den gode herden i Johannesevangeliet 10 kan enklast förklaras som en förlängning av hans metafor om får (till exempel i Matt 18:12–13). Johannes verkar vara lika angelägen om att nå in i framtiden som att återge det som hände i det förgångna. Men hur är det med de andra evangelierna? Tomas­ evangeliet, som upptäcktes först 1945–1946, har gett upphov till en mängd spekulationer och kontroverser. Och till innehållet liknar det verkligen synoptikernas material. Men det ger också en bild av av människans villkor som uppenbarligen är avsedd att uppfattas som ”ett glatt budskap” och som snarast kan beskrivas som ”gnostiskt”. Det gnostiska evangeliet utgick från en grundläggande separation mellan ande och kött som skiljer sig kraftigt från vad Jesus och de första kristna undervisade om. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att Jesus död och uppståndelse inte nämns i Tomasevangeliet. Och ändå är det

17


just Jesus död och uppståndelse som Paulus lade in i ordet ”evangelium”. Och det var Markus som ytterligare befäste att ett evangelium var en redogörelse för Jesus livsgärning som kulminerar i hans död och uppståndelse. Om Nya testamentet avgör vad det glada budskapet – evangeliet – är, så är det evangelisterna i Nya testamentet som avgör vad som är ett ”evangelium”.

18


Jesus liv Marias son Jesus har varit en kontroversiell person under större delen av de senaste två tusen åren. En del tvivlar till och med på att han någonsin har funnits. Det är lätt att avfärda kristendomens centrala påståenden genom att förneka att det ens har funnits en historisk person vid namn Jesus. Men den attityden vittnar om en viss desperation, minst sagt. Jesus nämns av både judiska och romerska historiker som skriver om den perioden, utan någon antydan om att någon ifrågasatte hans existens. Hans bror Jakob var en viktig och välkänd person under kristendomens första årtionden. Det finns inslag i Jesus undervisning, till exempel att han ofta använde liknelser, som knappast kan förklaras med att de hade sitt ursprung i den tidiga kyrkans praxis. Vi känner inte till någon annan som använde metaforer på samma mästerliga sätt. Och de tidigaste skriftliga hänvisningarna till Jesus död (och uppståndelse) kan spåras tillbaka till ett par tre år efter händelsen. Historiska data ger oss alltså

19


JAMES D. G. DUNN JESUS FRÅN NASARET — DEN MEST OMTALADE OCH BETYDELSEFULLA PERSON SOM NÅGONSIN LEVT. VAD VET VI OM HANS LIV? VAD K AN VI TRO OM HANS UPPSTÅNDELSE?

»Sakligt och klart, med en enkel prosa och utifrån gedigen forskning, berättar James Dunn historien om Jesus. Han sätter in den i sitt sammanhang, låter texterna gå i dialog med varandra och hjälper oss se den på nytt.   [...] vi tillräckligt nära blir berättelsen inte bara något vi lever i, utan Jesus lever också i och genom oss.«   Ur Joel Halldorfs förord

JAMES D. G. DUNN (född 1939) är en internationellt

välkänd forskare och professor emeritus i Nya testamentets exegetik vid Durhams universitet.

JAMES D. G. DUNN

Det finns alltid mer att upptäcka. Och går

VAD VET VI OM HANS LIV? VAD K AN VI TRO OM HANS UPPSTÅNDELSE? ISBN 978-91-526-3757-9

9

Jesus_ORIGINAL.indd 1

789152 637579

2018-06-19 11:03

9789152637579  
9789152637579