Page 1

Summa summarum en klassisk James. Intrigen är tajt, välsmord och orubbligt fartfylld, med ständiga villospår. Sunday Express

PETER JAMES DÖDEN KAN VÄNTA

DÖDEN KAN VÄNTA

Gavin Daly är bara fem år när fyra män ur ett irländskt maffia­ gäng skjuter ihjäl hans mor och för bort hans far. När Gavin och hans storasyster senare stiger på en atlantångare från USA till England kommer en pojke fram till dem. Han över­ lämnar ett fickur som tillhört syskonens far och en lapp med en lång sifferrad. Gavin svär på att han en dag ska återvända för att finna spåren efter sin far. Åren går och Gavin blir med tiden en beryktad antikvitets­ handlare. Han är nu 95 år och sifferkombinationen har alltid gäckat honom. Tiden börjar förstås rinna ut. När hans syster rånmördas i sitt hem stjäl förövarna det ovärderliga fick­uret och Gavin och hans odåga till son, Lucas, tar upp jakten. Det gör även kommissarie Roy Grace. Spåret efter mördaren leder från Brightons skumma antikvitetsvärld, genom Europa och hela vägen tillbaka till gängstriderna i tjugotalets New York, där allt en gång började.

PETER JAMES

Foto © Graham Franks

PETER JAMES (f. 1948 i Brighton) är författare och filmproducent. Han delar sin tid mellan London och Brighton (där böckerna om kriminal­ inspektör Roy Grace utspelar sig). James är omåttligt populär och hans böcker om Roy Grace har sålt i över 14 miljoner exemplar och översatts i 36 länder. Döden kan vänta är den nionde boken i serien.

ETT ONDSKEFULLT RÅN. EN KAMP MOT KLOCKAN. ROY GRACE PÅ JAKT ÖVER ATLANTEN.

Tidigare böcker av Peter James


Av Peter James har tidigare utgivits Levande begravd Ett snyggt lik Långt ifrån död Död mans fotspår Den enes död Död som du Död mans grepp Till döds


PETER JAMES DÖDEN KAN VÄNTA

Översättning Reine Mårtensson


www.massolit.se Copyright: © Really Scary Books Ltd / Peter James 2013 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency, London Svensk utgåva © 2014 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Dead Man’s Time Omslagsfoton: © Getty Images / Arcangel Images Omslag: Pan Macmillan / Linda Eriksson Sättning: RPForm, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-87783-16-6


TILL PAT LANIGAN Den h채r boken hade aldrig blivit skriven om du inte delat med dig av din familjehistoria till mig.


1 BROOKLYN, FEBRUARI 1922 Det var sista gången fadern kysste honom god natt – även om ingen av dem visste det då. Pojken somnade aldrig förrän han fick den där kyssen. Varje kväll låg han och väntade, ibland till långt in på natten, tills dörren till hans rum öppnades och han såg ljuset strömma in från hallen. Sedan hörde han golvplankorna knarra under faderns tunga fotsteg. ”Hej, lilleman, är du fortfarande vaken?” brukade han viska med sin mörka, skrovliga röst. ”Ja, pappa, det är jag. Får jag titta på din klocka?” Fadern tog upp klockan ur fickan och höll fram den. Den blänkte och hade en stor, rund urtavla med en uppdragskrona i vilken det satt en ögla som kedjan var trädd genom. Upptill på urtavlan fanns en sektion som visade månens faser. Himlen bakom månen var mörkblå och stjärnorna var av guld. Vid vissa tillfällen var månen knappt synlig; vid andra var den hel i form av en rund ockrafärgad bricka. Varje kväll bad pojken sin far att berätta en saga om Gubben i månen. Fadern gjorde alltid det. S edan rufsade han pojken i håret, kysste honom på pannan och frågade: ”Har du läst din aftonbön?” Pojken nickade. ”Försök sova nu.” Sedan gick fadern ut ur rummet och stängde dörren. Så var det också den allra sista gången.

7


2

Fyra män kom gående längs gatan i r iktning mot huset där mannen de kommit för att likvidera bodde. Tre av dem gick på ostadiga ben eftersom de hade druckit för mycket; den fjärde därför att han också hade druckit för mycket och dessutom hade ett träben. De hade supit för att stilla nerverna, för att erövra lite konstlat mod. En stund tidigare hade de peppat varandra medan de stjälpt i sig den ena ölen och whiskyn efter den a ndra på ett fullpackat Vinegar Hill Bar. Mannen med träbenet var inte övertygad om att de gjorde det rätta, men han ställde upp för sina vänner, eftersom det var vad man förväntades göra när man tillhörde ett kriminellt gäng. Antingen ställde man upp för dem, eller också blev man själv också dödad. Klockan var fem i tolv på natten och gatan var mörk och folktom. Kullerstenarna blänkte i regnet. Männen var beväpnade med var sin pistol och två av dem hade även med sig bollträn, dolda innanför deras ytterrockar. Det var en kall natt. In i helvetes kall. Samtliga bar fingerlösa vantar. ”Här är det”, sa deras ledare och pekade på numret på radhusets ytterdörr. Andedräkten ringlade som rök från hans mun och näsborrar. Nummer 21, stod det. ”Är vi säkra på att det är rätt?” ”Ja.” ”Var är Johnny?” ”Han kommer när som helst.” Till och med i mörkret såg huset nedgånget ut, precis som alla de övriga i det här hamnkvarteret i Brooklyn. Det satt ett fönster bredvid ytterdörren, gardinerna var fördragna och inget ljus syntes bakom dem. M ännen tog upp sina balaklavor ur fickorna och drog ner dem över sina våta huvuden. Deras ledare höjde sitt bollträ och steg fram. 8


3

Pojken låg i mörkret, lugn och trygg i sin pyjamas under de tjocka sängkläderna, och lyssnade på tickandet från den stora, runda väggklockan som hängde i hans rum. Lyssnade på de välbekanta nattliga ljuden. Brummandet från ett fartyg som passerade på East Rivers bläcksvarta, tätt trafikerade vatten. Skramlandet från en kedja högt uppe någonstans. Gnisslandet från sängfjädrar genom den tunna väggen till hans föräldrars sovrum. Hans fars snarkningar. Hans mors suckar. Det dova trummandet av regn mot taket ovanför honom. Natten hade sina egna ljud. Sin egen musik. Klirret från krossat glas var inte en del av det. Han stelnade till. Det lät som om det kom från undervåningen, precis nedanför honom. Hade katten vält omkull whiskyflaskan och glaset som hans far lämnade kvar, tomt, varje kväll? Sedan hörde han fotsteg som var på väg uppför trappan. Det var inte hans fars. Hans far var redan här uppe, i sängen. Fotsteg från flera personer. Han låg alldeles stilla, näst intill förlamad av rädsla. Dörren öppnades. Ett kraftfullt ljussken från en ficklampa träffade honom i ansiktet, förblindade honom, och han slöt ögonen. Hörde fotsteg i rummet och förnam en hel grupp av människor. Han skakade av rädsla och kände lukten av tobak och alkohol, våta kläder och svett. Det kändes som om strupen snörptes ihop och han kunde inte andas ordentligt. Med bultande hjärta öppnade han ögonen, men det enda han såg var ett bländande ljussken. Han blundade igen och gnydde av skräck när han hörde fotsteg närma sig sängen. En ylleklädd hand klappade honom lekfullt på huvudet och sedan på hans högra kind. ”Jag tittar bara till dig, pojk”, sa en man med skrovlig röst och irländsk accent precis ovanför honom. 9


PETER JAMES

”Ni … ni … ni väcker mamma och pappa”, stammade han till främlingen efter att plötsligt ha hittat målföret igen. Sedan öppnade han ögonen, men det enda han såg var det bländande ljusskenet. ”Och var hittar vi dem då?” Han kisade och pekade. ”Där borta.” Han höll ett finger mot munnen. ”De sover … så var tysta annars väcker ni dem … och min syster.” Nu när han hade berättat det skulle de kanske ge sig i väg. Ljusskenet försvann från hans ansikte, men det enda han såg för några ögonblick var dansande, rosa blixtar. Han hörde ljudet av fotsteg försiktigt förflytta sig bort. En golvplanka knakade. Sedan stängdes hans dörr. Förhoppningsvis gick de hem nu. Det kom ofta folk till det här huset, vid alla tider på dygnet. De drack, rökte, gapade, skrattade, grälade. Vid enstaka tillfällen blev det slagsmål också, men då blev de utkastade av hans far. Det var en storvuxen man. Ingen bråkade med hans far. Han drog upp täcket över huvudet för att de inte skulle se honom om de kom tillbaka. Några ögonblick senare hörde han fadern vråla någonting. Sedan en hård duns, följd av ytterligare en. Han hörde sin mor skrika. Ett fasansfullt skrik. ”Låt bli honom”, flämtade hon. ”Snälla ni, låt bli honom! Snälla, snälla, snälla!” Sedan hörde han en av främlingarna säga med hög röst: ”Klä på dig!” Hans mor skrek igen. ”Vart för ni honom? Svara mig! Vart för ni honom?” Pojken låg som förstenad under täcket. Modern skrek på nytt. ”Nej, ni får inte göra det! Ni får inte ta honom med er! Jag släpper honom inte ifrån mig!” Sedan hördes fem höga smällar, som om en dörr i närheten slogs igen upprepade gånger. ”Mamma! Pappa!” ropade han, darrande av oro för sina föräldrar. Och nu var fotstegen betydligt bullrigare, de klampade nerför trappan som om de inte längre brydde sig om att försöka vara tysta. Han hörde ytterdörren öppnas, följt av brummandet från en motor och tjutandet av däck. Men inte ljudet av att ytterdörren stängdes. Det hemska ljudet av hans mors skrik ekade fortfarande inom honom. Sedan tystnaden som följde. Det var tystnaden som ekade högst.

10


4 Han låg och lyssnade under täcket. Förutom bultandet i hans öron och ljudet av hans egen andhämtning var det alldeles tyst. Allt det här var kanske bara en mardröm? Han darrade i hela kroppen. Några ögonblick senare klev han ur sängen, upp från värmen, och skyndade bort till dörren. Han trevade i mörkret tills han hittade handtaget, snubblade ut i hallen och kände ett kyligt luftdrag, som om ytterdörren stod öppen. Han kände en svag lukt av avgaser från ett motorfordon. Blandad med några obekanta lukter. Olja och en tät, sötaktig doft han kände igen från fyrverkerierna den 4 j uli. Samt en kopparaktig, metallisk lukt. Han trevade med handen tills han hittade ljusknappen, tryckte på den och önskade genast att han inte hade gjort det. Han önskade att mörkret varit för evigt. Så att han sluppit se det. Den fasansfulla synen av hans mor liggande på golvet bredvid sängen. Blod sipprade f rån hennes axel; hela f ramsidan av hennes nattlinne var kladdigt av en växa nde, mörkröd fläck. Blod överallt – p å väggarna, p å sängkläderna, i t aket. Hon låg på rygg med sitt svarta hår tovigt av blod. En del av hennes huvud saknades, ersatt av en våt, knölig gråbrun massa. Hon darrade och hade ryckningar i hela kroppen. Sedan, som om någon böjt sig fram och tryckt på en strömbrytare, blev hon plötsligt alldeles stilla. Han sprang fram till henne. ”Mamma, mamma!” Hon reagerade inte. ”Mamma, vakna!” Han skakade henne. ”Mamma, var är pappa? Mamma!” Hon rörde sig inte. 11


PETER JAMES

Han föll ner på knä och kysste henne. ”Mamma, vakna!” Han kramade henne och skakade henne. ”Vakna, mamma! Var är pappa? Var är pappa?” Hon rörde sig fortfarande inte. ”Mamma!” Han började gråta. ”Mamma! Mamma!” Det började kännas klistrigt på armarna och i ansiktet. ”Mamma, vakna … vakna nu!” ”Vad är det som händer? Gavin? Vad står på?” Hans systers röst. Han reste sig, ryggade tillbaka, tog ett steg framåt och ryggade sedan villrådigt tillbaka igen. Han backade ut genom dörren och kolliderade med sin syster, Aileen, som var tre år äldre än honom. Hon var klädd i nattlinne och gnagde på sin hårfläta, något hon alltid gjorde när hon var rädd. ”Vad är det som händer?” frågade hon. ”Jag hörde oväsen. Vad är det som händer?” ”Var är pappa?” frågade han. ”Pappa är försvunnen!” Tårarna strömmade nerför hans kinder. ”Ligger han inte i sängen?” Han skakade på huvudet. ”Jag tror att han åkte i vä g med de d umma farbröderna.” ”Vilka dumma farbröder?” ”Var är pappa? Han måste komma hit och väcka mamma! Hon vaknar inte!” ”Vilka dumma farbröder?” frågade hon igen, ängsligare den här gången. Det fanns blod på golvet. Blodfläckar i trappan. Han sprang ner på undervåningen, ut genom den öppna ytterdörren och ropade på sin far. Gatan var folktom. Han kände regnet mot ansiktet och förnam doften av sälta från floden medan dånet från ännu ett passerande tåg dränkte ljudet av hans skrik.

12


5 BRIGHTON, 28 JUNI 2012 På avstånd gav mannen ett stilfullt intryck. Han såg elegantare ut än de flesta andra av strandpromenadens flanörer i deras brokiga badkläder, sandaler, flip-flops och plasttofflor. En distingerad herre i blå blazer med silverknappar, välpressade långbyxor, skjorta och prydlig kravatt. Det var först vid en närmare anblick man såg att skjortkragen var luggsliten, att det fanns malhål i blazern och att hans glesa, bakåtslickade hår var rödgrått till följd av en misslyckad färgning. Hans ansikte var också luggslitet, med den b lekhet som fängelselivet framkallade och som det tog lång tid att befria sig från. Hans uppsyn var bister och trots sin ringa längd – knappt en och sextio i halvhöga klackar – svassade han fram med en air av likgiltighet, som om han ägde strandpromenaden. Amis Smallbone, ute på en stärkande morgonpromenad, tittade sig omkring med hatisk blick. Han hatade allt. Den behagliga junivärmen. Cyklister som plingade på honom när han råkade vandra ut på cykelbanan. Idiotiska semesterfirare som stekte sina kroppar i solen och smorde in sina ansikten i geggiga krämer. Unga kärlekspar, hand i hand, med hela livet framför sig. Till skillnad från honom. Han hade hatat fängelset. Hatat sina medfångar ännu mer än vårdarna. Han hade varit en maktfaktor i den här staden en gång i tiden, men allt det där hade slagits i spillror när han blev inburad. Han hade inte ens lyckats få inflytande över den lukrativa narkotikahandeln på fängelserna han suttit inspärrad i. Och nu när han var villkorligt frigiven hatade han friheten också. En gång i tiden hade han haft mycket att skryta med – ett stort hus, dyra 13


PETER JAMES

bilar, en motorbåt och en sommarvilla i Marbella på den spanska solkusten. Numera hade han nästan ingenting. Bara ett par tusen pund, några klockor och en handfull stulna antika smycken i ett bankfack som polisen inte hade lyckats spåra. Och det var på grund av en enda person som han hade hamnat i den här skiten. Kriminalintendent Roy Grace. Han korsade den fyrfiliga, tätt trafikerade King’s Road utan att vänta på att ljuset skulle slå över till grönt. Bilar tvärbromsade runt omkring honom; förarna tutade, svor och hötte med nävarna, men det struntade han blankt i. Hans släkt hade varit storfräsare i den här staden. För ett tjugotal år sedan hade ingen vågat tuta på en Smallbone. Fylld av förakt ignorerade han dem allihop nu. Några ögonblick senare gick han in i en tobaksaffär och hajade till när han såg snutjävelns fårade, gravallvarliga ansikte stirra på honom från tidningen Argus förstasida. Kortklippt blont hår, blå ögon, bucklig näsa. RÄTTEGÅNGENOT M BRIGHTONMONSTRET FORTSÄTTER, löd rubriken ovanför bilden. Han köpte tidningen och ett paket cigaretter, precis som han gjorde varje dag, och fyllde i en lottokupong, utan att göra sig några förhoppningar. En kort stund senare var Amis Smallbone tillbaka i sin källarbostad. Med ett glas Chivas Regal bredvid sig och en cigarett mellan läpparna satt han i den trasiga fåtöljen och läste intresserat om fallet. Venner stod åtalad för mord, kidnappning och handel med illegala videofilmer. Förra året hade en av kriminalintendent Graces medarbetare blivit skottskadad i samband med gripandet av Venner. Förbaskat synd att det inte var Grace själv som hade hamnat i vägen för den där kulan – och allra helst blev ihjälskjuten. Hur ljuvligt hade inte det varit? Men inte lika ljuvligt som någonting annat han hade i å tanke. Att bli ihjälskjuten var ett alldeles för lindrigt straff för kriminalintendent Grace. Nej, han ville att snuten skulle få lida riktigt rejält. Känna smärta så länge han levde. En smärta som aldrig skulle försvinna. Smallbone tog ett bloss på cigaretten, fimpade den i askfatet och tömde sitt glas. Han hade blivit inburad som en fortfarande relativt ung man på femtio. Nu hade han kommit ut igen som en ga mmal man på sextiotvå. Kriminalintendent Grace hade berövat honom allt. Värst av allt hade han berövat honom de där livsviktiga tolv åren. 14


DÖDEN KAN VÄNTA

Grace hade förstås inte varit kriminalintendent på den t iden; bara en kaxig nybliven kommissarie, som siktat in sig på honom, förvrängt bevisen och varit så in i helvetes fiffig och självbelåten. Det var Graces förföljelser som förvisat honom till den här sunkiga lilla hyreslägenheten med sjabbiga möbler o ch rökning förbjuden-skyltar på väggarna – s amt gjort att han behövde krypa för en jävla övervakare, som han var tvungen att anmäla sig till med jämna mellanrum. Han lade ifrån sig tidningen, reste sig på aningen ostadiga ben och tog med sig det t omma glaset till kokvrån, där han hämtade ett par isbitar i frysen och slängde ner dem i g laset. Det var strax efter lunchtid och han var uppslukad av tankar. Tankar om hur välgörande det skulle kännas att göra Roy Grace riktigt illa. Det var en av de saker han uppehöll sig vid just nu. Resten av nationen hade drabbats av OS-feber – spelen skulle börja om en månad. Men själv struntade han fullständigt i allt vad OS hette; att göra upp räkningen med Roy Grace var det enda han brydde sig om. Det enda han över huvud taget kunde tänka på. Han skulle se till att det skedde också. Hans läppar kröktes i ett hånfullt leende. Det enda han behövde göra var att vända sig till rätt person. Det fanns några han kände från tiden innan han hamnade i fängelse, samt ytterligare en del kontakter han knutit på insidan. Men vem han än vände sig till skulle det inte bli billigt, och det var hans stora problem just nu. Sedan ringde hans telefon. Displayen visade att numret var dolt. ”Ja?” svarade han misstänksamt. ”Amis Smallbone?” Det var ingen röst han kände igen – skrovlig, Brighton-accent. ”Vem är det?” frågade han med ett frostigt tonfall. ”Vi träffades en gång för längesen, men du kommer inte ihåg mig. Jag behöver lite hjälp. Du har kontakter i antikvitetsvärlden, va? Internationella kontakter?” ”Och om jag har det då?” ”Jag har fått veta att du behöver pengar.” ”Har ingen talat om för dig att du inte ska ringa mig på mobiljäveln?” ”Jo, jag vet det.” ”Varför i helvete ringer du då upp mig på mobilen?” ”Jag talar om extremt mycket pengar. Flera miljoner.” Plötsligt blev Amis Smallbone väldigt intresserad. ”Berätta mer.” Uppringaren lade på. 15


6 De hade rätt, tänkte Roy Grace, alla de s om talat om för honom att hans liv skulle förändras totalt när han fick barn. Han gäspade, obeskrivligt trött efter en o ändligt lång rad av nätter med rubbad sömn då Cleo tvingades stiga upp varenda gång Noah vaknade och behövde mat eller ett blöjbyte. En av hans kolleger, Nick Nicholl, som ganska nyligen också blivit far för första gången, hade berättat för honom att han börjat sova i ett eget rum för att inte bli störd av babyn. Men Roy var fast besluten att aldrig göra någonting sådant. Babyn var ett gemensamt åtagande och han var tvungen att ta sitt ansvar. Men, herregud, han var trött och sliten; det var en klibbig augustidag och fastän alla fönster stod öppna var luften stillastående, varm och fuktig. Teven var påslagen och visade inspelningen av den o lympiska avslutningsceremonin som ägt rum för ett par veckor sedan. Både han och Cleo hade fallit i sömn när de tittade på direktsändningen. Han kunde inte påminna sig om att han någonsin varit så trött, och det påverkade hans koncentration på jobbet. Han led definitivt av en form av manlig ”gravidhjärna”. Ray Davies, från ett av hans favoritband, The Kinks, sjöng ”Waterloo Sunset” och han vred upp volymen en aning för att lyssna. Men Cleo tittade inte upp från sin bok. Grace hade nyligen fyllt fyrtio. Under de senaste åren hade han i stigande grad fasat för den mi lstolpen. Men när dagen slutligen inföll hade både han och Cleo varit alltför trötta för att orka tänka på ett lämpligt firande. De hade korkat upp en flaska champagne och somnat innan de ens hunnit dricka halva. Nu hade de ytterligare en anledning att fira. Efter många om och men hade de byråkratiska formaliteterna kring skilsmässan från hans fru, Sandy, med anledning av att hon förklarats död, blivit fullbordade den här veckan. 16


DÖDEN KAN VÄNTA

Vilket innebar att det äntligen var fritt fram för honom att gifta sig med Cleo. Sandy hade varit försvunnen i tio år, sedan dagen han fyllde trettio, och han hade fortfarande inte den blekaste aning om vad som hade hänt. Han visste inte om hon levde, vilket han gärna ville tro, eller om hon var död sedan länge, något hans vänner och anhöriga försökt intala honom – och vilket antagligen också var fallet. Oavsett vilket var det först nu han kände sig fri på riktigt och äntligen hade möjlighet att gå vidare. Och en i hög grad bidragande orsak till att han kände på det viset var att det äntligen fanns en köpare till huset där han och Sandy hade bott tillsammans. Stolt och kärleksfullt tittade han ner på sin sju veckor gamle son. På den lille kerubliknande varelsen med lingonröda läppar, knubbiga rosa armar och fingrar som inte var större än en leksaksdockas. Noah Jack Grace, klädd i en ä rmlös vit sparkdräkt, låg och sov i h ans famn. Huvudet täcktes av ett tunt lager, framåtkammat blont hår, med skalpen synlig undertill. Han kunde se drag av både Cleo och sig själv i pojkens ansikte – och emellanåt gjorde Noah dessutom en s peciell grimas som påminde Grace om hans bortgångne far, som också varit polis. Han visste att han var beredd att göra vad som helst för Noah. Till och med dö för honom, utan ett ögonblicks tvekan. Cleo satt bredvid honom i soffan, i ett ärmlöst svart linne. Hennes blonda hår var kortare än vanligt och just nu var hon försjunken i Femtio nyanser av honom. Huset var fyllt av en mjölkaktig doft av babypuder och ren tvätt. Några gosedjur låg på lekmattan på golvet, bland annat en n alle och ett mjukt Thomas Tåget-lok. Ovanför dem dinglade en mobil med färgglada fåglar. Humphrey, deras unga svarta hund, en korsning mellan labrador och border collie, låg i sin korg i den andra änden av rummet och gnagde surmulet på ett tuggben. Han hade kastat några föraktfulla blickar på Noah när han kom hem från BB och sedan slunkit i väg med svansen mellan benen, som om han visste att han inte längre var nummer ett i sina ägares ögon, och hans attityd hade varit densamma sedan dess. Roy Grace knäppte med fingrarna. ”Hör du, Humphrey, kom hit! Bekanta dig med Noah!” Humphrey blängde surt på sin husse. Det var mitt på tisdagen och Roy Grace hade åkt hem för att tillbringa några timmar med familjen i väntan på det möte han skulle ha på Old Bailey med åklagaren i målet mot den sällsynt motbjudande förbrytaren Carl Venner – hjärnan bakom en serie våldspornografiska filmer – som Grace 17


PETER JAMES

gripit förra året. R ättegången hade nyligen ajournerats i flera veckor på grund av att svaranden påstått sig lida av svåra bröstsmärtor. Men nu hade läkarna avgjort att mannen var frisk nog att fortsätta rättegången, vilken återupptagits i går. Roy Grace var övertygad om att han aldrig hade varit lyckligare än nu. Men samtidigt överväldigades han av en känsla av ansvar. Den här ömtåliga lilla varelsen som han och Cleo hade satt till världen. Vad för slags framtid hade Noah? På vilka sätt skulle världen förändras under de kommande tjugo åren – i slutet av vilka Grace skulle vara sextio år gammal? Vad kunde han göra för att förändra den till det bättre? Göra den till en tryggare plats för Noah? Beskydda honom mot all den ondska som fanns där ute – en ondska som inte på långa vägar upphörde bara för att en kloakråtta som Carl Venner hamnade bakom lås och bom? Vad kunde han göra för att hjälpa sin son att hantera all skit som livet oundvikligen kastade i ansiktet på en? Herregud, han älskade honom så mycket. Han ville bli världens bästa pappa, något han visste kostade mycket tid och engagemang. Tid som han ville lägga ner men som han, på grund av det yrkesval han gjort, samtidigt visste att han inte alltid skulle ha. Sedan Noah föddes hade Grace, till följd av de k rav jobbet ställde på honom, tillbringat betydligt mindre tid tillsammans med sin s on än han hoppats på. Med lite tur, och om inga grova brott begicks, skulle han kanske kunna vara relativt fri den här helgen. Han var jourhavande utredningschef fram till klockan 06.00 på måndag morgon. Normalt hoppades alla utredningsledare på ett ”kvalitetsmord” – ett som skulle skapa eko över hela landet och ge dem möjlighet att glänsa, att hamna på polismästarens radar. Men just nu hoppades Grace bara på att telefonen skulle vara tyst. Det var en fåfäng förhoppning.

18


Summa summarum en klassisk James. Intrigen är tajt, välsmord och orubbligt fartfylld, med ständiga villospår. Sunday Express

PETER JAMES DÖDEN KAN VÄNTA

DÖDEN KAN VÄNTA

Gavin Daly är bara fem år när fyra män ur ett irländskt maffia­ gäng skjuter ihjäl hans mor och för bort hans far. När Gavin och hans storasyster senare stiger på en atlantångare från USA till England kommer en pojke fram till dem. Han över­ lämnar ett fickur som tillhört syskonens far och en lapp med en lång sifferrad. Gavin svär på att han en dag ska återvända för att finna spåren efter sin far. Åren går och Gavin blir med tiden en beryktad antikvitets­ handlare. Han är nu 95 år och sifferkombinationen har alltid gäckat honom. Tiden börjar förstås rinna ut. När hans syster rånmördas i sitt hem stjäl förövarna det ovärderliga fick­uret och Gavin och hans odåga till son, Lucas, tar upp jakten. Det gör även kommissarie Roy Grace. Spåret efter mördaren leder från Brightons skumma antikvitetsvärld, genom Europa och hela vägen tillbaka till gängstriderna i tjugotalets New York, där allt en gång började.

PETER JAMES

Foto © Graham Franks

PETER JAMES (f. 1948 i Brighton) är författare och filmproducent. Han delar sin tid mellan London och Brighton (där böckerna om kriminal­ inspektör Roy Grace utspelar sig). James är omåttligt populär och hans böcker om Roy Grace har sålt i över 14 miljoner exemplar och översatts i 36 länder. Döden kan vänta är den nionde boken i serien.

ETT ONDSKEFULLT RÅN. EN KAMP MOT KLOCKAN. ROY GRACE PÅ JAKT ÖVER ATLANTEN.

Tidigare böcker av Peter James

Profile for Smakprov Media AB

9789187783166  

9789187783166  

Profile for smakprov