9789164202772

Av Jan-Sverre Syvertsen Utan onda aningar 2007 I det fördolda 2008

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0277-2

© Jan-Sverre Syvertsen 2008 Översättning: Per Olaisen Originalets titel: Prikkedøden Utgiven av Piratförlaget Omslagsform: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad/1001bild.se Tryckt hos Scandbook AB, Smedjebacken 2009

1

som fick henne att stanna.

Först en behaglig parfymdoft, nästan som killarnas deodoranter efter gymnastiken i skolan. Sedan något helt annat, som den gången Simons hår hade börjat brinna när han försökte blåsa liv i en brasa som hade slocknat. Det var den lukten som fick henne att stanna.

På avstånd kunde hon inte se vad som satt lutat mot trädstammen. Allt hon såg var att det rykte från marken runt omkring, och att det hon inte såg vad det var också brann.

När hon kom närmare upptäckte hon att det var en skyltdocka som satt lutad mot trädstammen och att någon hade tänt eld på både den och ljungen runt den.

Först förstod hon inte varför någon hade satt Tinas sko på en docka. Sedan undrade hon varför det luktade människohår från den syntetiska peruken som en sådan här plastfigur vanligtvis var utstyrd med.

När hon förstod sjönk hon ner på knä. Femton meter från där Tina satt och bad till Gud. Det var det första som kom för henne och det hon klarade av att göra. Hon bad att det inte skulle vara sant. Hon bönföll Honom om att det var hon som hade blivit galen, psykotisk eller vad som helst, och att allt som hände bara var inbillning och syner och fantasier i hennes sjuka huvud.

DET VAR LUKTEN

5

Hon visste att hon tvivlade för mycket och att hon borde ha varit mer tacksam. Att det fanns sätt att bli kvitt tankarna som kom om kvällarna och att alla de andra skulle ha hjälpt henne om hon hade bett om det. Men att straffa henne genom att ta Tina? Det var så hemskt att hon inte kunde föreställa sig det. Och nu låg hon på knä framför sin bästa vän och visste att hon aldrig skulle kunna glömma lukten av Tina så länge hon levde.

Irene hade smugit ut innan de andra var klara med lunchen.

Hon hade sagt att hon kände sig dålig och gått direkt in i skogen på andra sidan radhusområdet. Sedan hade hon fortsatt gå tills hon var säker på att ingen kunde se henne från vägen vid husen.

Det var varmt. Solen fick de sista daggresterna, som hade täckt ljungen sedan i morse, att ånga bort. Ibland fick den svaga vinden tallkronorna att sjunga.

Gud talar till mig, brukade hon tänka. I vinden, bland trädstammar som knakade eller bara i det sörplande ljudet från stöveln när hon drog upp den efter att ha sjunkit för djupt ner i ett sankt hål.

Det fanns inget annat sätt att göra det på. I huset fanns det folk hela tiden. I köket brukade Jørgen eller Peter tala med dem som ville fråga något. I vardagsrummet var alltid någon av föräldrarna på besök, med meddelanden eller saker, eller bara för att höra hur det gick.

De gånger Irene satt ensam på rummet, när Tina och Ane var ute samtidigt, och ingen av de andra la märke till att Irene var ensam igen, dök oftast Simon upp. Ibland öppnade han dörren och kom in, satte sig på golvet och sa inget på kanske en timme. Hon kunde läsa något eller göra läxorna. Han var 6

helt tyst, satt orörlig och kunde lika gärna ha varit osynlig.

Andra gånger ville han att hon skulle smeka honom över ryggen, prata med honom eller sjunga.

Hon visste att han var snäll. Ändå var hon rädd för honom.

Det var som om hans tankar, kanske själen, höll till på ett ställe dit ingen annan hade tillträde. Men han hade varit där sedan hon var liten. Han var Peters bror och skulle behandlas som alla andra, även om han inte var som de.

Autism eller kanske Aspergers, hade Irene hört någon av de vuxna säga, när hon fortfarande bodde med föräldrarna.

– Det betyder inget, brukade Peter säga om någon frågade. Det är bara ord. Ord förändrar inget. Gud har en mening med allt, med Simon också. Vi behöver inte förstå för att behandla Simon som den han är. Ett Guds barn, en gåva som vi ska vara rädda om.

Irene tyckte om att höra Peter tala, särskilt på kvällarna när de hade bett tillsammans efter maten, eller före församlingsmötet på onsdagarna och fredagarna och på helgerna. Han var bara några år äldre än hon, snart fyllde han tjugo och måste flytta, men han var klok. Om det var han eller Jørgen som pratade spelade nästan ingen roll. De talade med gemensam tunga, tänkte hon och undrade vad Peter och Jørgen talade om när de var ensamma.

– Peter är en god kristen, sa Tina en kväll efter att de hade släckt, tackat Gud och lagt sig för att sova. Ane sov antagligen redan.

Hon tycker om honom, hade Irene tänkt, men det kunde hon inte säga högt. Hon tyckte också om honom, men hon försökte att inte se honom framför sig de gånger hon inte lyckades kontrollera tankarna och det Onda gjorde henne rastlös och irriterad.

Det Onda var något de hade talat om sedan hon var liten.

7

Först föräldrarna, sedan Trond, och sedan Peter. Och det var värst när Peter talade.

En gång hade Ane sagt att det Onda blev till det Goda om Gud gav sin välsignelse och man levde tillsammans i äktenskap. Det tänkte hon på de gånger hon inte kunde sova, när hon låg med ögonen öppna trots att det var mörkt och tvingade sig själv att hålla händerna på täcket.

Peter är en god kristen, tänkte hon och var tvungen att le för sig själv. Det var enklare för Tina. Hon var speciell, utvald, precis som Peter.

– Tina brinner.

Jørgen Martinsen tittade förvånat på henne. Irene hade slagit upp dörren så hårt att en hög med biblar som stod staplade i bokhyllan till höger om dörren föll i golvet.

– Brinner?

– I skogen, sa hon andfått. På berget vid ljungen. Vid de stora träden. Hon brinner. Det ryker ur hennes hår.

När Irene inte hade mer att be Gud om hade hon legat kvar med ansiktet neråt, näsan pressad mot marken och känt hur gamla barr och den torra marken i skogen kittlade henne. Halsen var fylld med gråt och lukten fick illamåendet att bölja fram genom hennes kropp, men hon varken grät eller kräktes. Hon låg bara helt stilla och önskade att det var hon som var död i stället för Tina. Det skulle ha varit mer rättvist och Gud var rättvis, det tvivlade hon inte på.

Hon visste inte hur länge hon hade legat där. När hon till slut gjorde en kraftansträngning, höjde huvudet och drog sig upp, försökte hon att inte titta bort mot stället där Tina satt.

Sedan vände hon och gick tillbaka mot stigen hon hade kommit ifrån. Först långsamt, som om hon inte riktigt hade bestämt 8

sig för vad hon skulle göra. Sedan började hon springa.

Den sista biten bort mot Hareveien föll hon två gånger.

Hjärtat slog som den gången när hon skulle springa 3 000 meter på tid på idrottsplatsen i Ski och hon hade fått blodsmak i munnen det sista varvet. Nu märkte hon inte att kroppen blev trött. Allt hon kunde tänka var att hon måste hitta Jørgen och hon sprang ner mellan husen så snabbt att ingen som var ute kunde undgå att lägga märke till henne.

Ytterdörren var öppen, det var den alltid.

– Kom till mig, vad det än handlar om och när som helst, brukade Jørgen säga. De enda gångerna han hade låst var när Tina och Ane och hon själv skulle läsa för honom, till konfirmationen. Det var mellan dem.

Hon tog trapporna i tre steg. Dörren stod på glänt och hon ryckte till när bokhögen for i golvet strax efter att hon hade stannat framför hans skrivbord.

För första gången någonsin såg Jørgen förvirrad ut. Bara under några sekunder men tillräckligt länge för att Irene skulle känna ett stråk av panik.

Sedan reste han sig, kom runt skrivbordet och fattade hennes hand. De gick snabbt mellan husen utan att stanna och Jørgen lät Irene leda honom in i skogen. Det gjorde situationen ännu mer absurd, tänkte hon, att han följde henne. Det var så knäppt som det bara kunde bli.

När de kom fram stod han först tyst. Skakade bara på huvudet och andades snabbt, som om också han kände lukten och försökte hålla den borta från näsborrarna.

– Herregud, Irene, sa han plötsligt, innan han tog några steg mot trädet där Tina satt. Irene kände tårarnas salta smak i munnen, men gråten kom inte.

Jørgen gick ännu längre fram men vände och kom tillbaka.

9

Sedan sa han sakta, som om han tänkte Üver varje ord och ansvaret det innebar: – Herregud, Irene, vad har jag gjort?

10

2

kvinnor? Det låter bekant.

– Det behöver inte alls ha något med hat att göra. Men du har tyvärr rätt. Det är män som tar till våld. Det är vanligtvis män som slår kvinnor.

– Jag förstår inte din poäng. Att du, eller ni i gärningsmannaprofilgruppen, kan hjälpa polisen hitta en förövare, en våldtäktsman eller mördare, eftersom ni vet att det vanligtvis är män som slår kvinnor?

Charlotte Nøst lutade sig fram och kontrollerade att iPoden fortfarande spelade in. De satt längst in, ända borta vid fönstret på Nodee mittemot Frognerparken. På andra sidan Middelthuns gate såg Sander Mørk skolbarn på väg in i badanläggningen, lättklädda i shorts och korta klänningar, för att njuta av det som snabbt kunde visa sig bli en av de sista varma sommardagarna detta år. Tidningen som Nøst hade lagt framför sig på bordet var daterad 1 september. Det hade börjat bli kallt på kvällarna och han måste komma ihåg att ta in kuddarna från hammocken och lägga dem i garaget.

Solskenet var skarpt och lyste snett in i lokalen. Det fick det att se ut som om Charlotte Nøst satt mitt i ett dammoln och Sander var tvungen att kisa när han tittade åt hennes håll.

Hennes spetsiga Pinocchionäsa liknade en backhoppningsbacke när han såg den i profil. Håret var ljust, halvlångt och — MÄN SOM HATAR

11

nådde knappt ner till axlarna. Hon var klädd i svart, i byxor och blus, och när hon såg Sander i ögonen kunde han inte möta hennes blick. Han borde ha flyttat över till soffan men satt kvar.

– Att det oftast är en man handlar framför allt om statistik, svarade Sander. Kripos behöver ingen gmp-grupp för att berätta det för dem.

– Vad behöver de då? Kan du försöka säga något om vad en psykiater och två psykologer kan bidra med i en utredning?

Det måste ju finnas en tanke bakom skapandet av gruppen?

Jag menar, de har försökt förr och inte lyckats.

Det var tre frågor och ett påstående på en och samma gång.

Sander var ovan vid situationen. Det var första gången han blev intervjuad av något annat än branschtidningar och med tanke på vilken roll Charlotte Nøst hade spelat förra gången han var involverad i polisens arbete borde han kanske vara försiktig med vad han sa. Men den här gången hade han en roll. Gärningsmannaprofilgruppen var bara några månader gammal och hade fortfarande inte bistått Kripos i några betydande fall, men han var under alla omständigheter en del av nyskapelsen. Och hade fullmakt från chefen, Stig Norén, att tala med Dagbladet å gruppens vägnar. Sander försökte samla tankarna.

– Den största missen …, började han. Den största missen en utredare gör är att sätta likhetstecken mellan en handling och personen som utför den. Om du undersöker ett grovt övergrepp eller ett mord och inte kan skilja mellan det som är gjort och den som har gjort det, då sitter du där med ett irrationellt monster som måste fångas till varje pris. Problemet är att du på detta sätt omänskliggör förbrytaren och inte hanterar all den information du har tillgång till när du förhåller dig till en 12

person med en historia och ett förflutet, med vänner, familj, ett jobb, ett liv och alla de nyanser det innebär. Taktisk utredning kartlägger även dessa faktorer, men min poäng är att själva våldshandlingen är en genväg till förövaren.

Charlotte Nøst såg skeptisk ut.

– Är inte det psykologsnack? Att brottslingar har haft en dålig barndom, att de själva har misshandlats, och att de har kissat i sängen tills de var tolv? Och att vi till varje pris måste förstå dem?

– Om du använder uppväxt och bakgrund som ursäkt för handlingen har du rätt. Då ger vi oss in i ett slags socionomisering, kanske det Rune Gerhardsen skulle kallat snällism, som i värsta fall blir ren ansvarsfriskrivning. Men det finns andra sätt att använda förståelsen på.

– Som till exempel?

– En psykolog som behandlar våldsamma män kommer medvetet att skilja mellan mannen som slår och våldshandlingen, för att synliggöra övergreppet. Ser du individen som en människa försöker du inte bara förstå utan också peka på valmöjligheterna. När en våldsam man ser vad han gör, får uppleva hur våldet förstör offret fysiskt och psykiskt, och samtidigt förnekas möjligheten att ursäkta sig, då har du etablerat en situation där det är möjligt att arbeta med beteendet för att förändra det.

– Du får det att låta som om det handlar om två offer. Vad är det om inte socionomisering?

– Nej, då feltolkar du mig. Sander kände att han fick tillbaka självsäkerheten. Detta är inte ett försök att smula sönder det personliga ansvaret. Men ska vi ha något hopp om att hejda emotionellt våld, det som har beskrivits med den så kallade vulkanmetaforen, så är vi tvungna att ta bägge offren på allvar.

13

I dagligt tal kan vi kanske sluta tala om förövaren som ett offer, men i realiteten är det precis det han, och ibland hon, är.

– Men vad har detta med gärningsmannaprofilgruppen att göra?

En servitör hade precis sänkt persiennerna och stängt ute solen. Det var uppenbart att Charlotte Nøst letade efter en röd tråd som kunde få artikeln att hänga ihop.

Sander var tyst några sekunder och undrade om han borde sluta tänka medan han talade. Det skulle ha varit mycket enklare om han haft resonemangen klara i förväg. Samtidigt skulle samtalet ha blivit tråkigare, åtminstone för honom.

– Låt oss säga att definitionen av våld är ungefär så här: Ett uttryck för ett kulturellt förankrat och könsspecifikt sätt att hantera en upplevelse av maktlöshet på.

Han kom ihåg artikeln han hade läst några år tidigare och undrade om det blev för teoretiskt för att tillfredsställa Charlotte Nøsts kvällstidningsmässiga behov.

– Det är inte min definition, men den är bra, sa han och fortsatte. Det handlar med andra ord inte om aggression utan om maktlöshet. Och maktlöshet är ofta ett resultat av att man misslyckas med att kommunicera. När man tar till våld i stället blir våldet ett slags kommunikation. Det uppstår i en kontext där det finns våld och en relation mellan offer och gärningsman. Också när det är dödligt är det egentligen ett uttryck för något. Det är bara vid sällsynta tillfällen instrumentellt, alltså uteslutande menat att göra så stor skada att det tar livet av offret. Till och med när det är slumpmässigt kan skadeformen berätta mycket om vem det är som har orsakat skadan, och varför. Och till den analysen behöver Kripos en psykiater och två psykologer. Gärningsmannaprofilgruppen. Ska vi äta?

Två tallrikar med röd och vit sashimi hade redan stått på 14

bordet några minuter. Lite nybörjaraktigt, tyckte Nøst, och Sander visste inte vad ponzusås var för något, men så hade han heller aldrig riktigt fått smak för rå fisk. Han visste mycket väl att det var en brist, närmast ett svart hål i hans kulinariska bildning, men det var något med konsistensen och smaken hos de kalla fiskbitarna som gjorde att han undvek dem.

Maten som stod framför dem verkade emellertid inte så avskräckande. Han plockade upp den första biten hälleflundra och placerade den tvekande i munnen. Charlotte Nøst gjorde detsamma och undertryckte ett skratt när hon såg Sanders ansiktsuttryck.

– Skeptisk? undrade hon.

– Tja … nej då, det var faktiskt inte så illa. Smakade väl egentligen inte så mycket över huvud taget, eller?

– Kan ha att göra med att du ignorerar såsen, föreslog Nøst och doppade sina egna bitar generöst i skålen bredvid tallriken. Den är en del av måltiden.

– Pon-zu-sås, sa Sander långsamt och luktade nyfiket. Är du expert?

– Jag har bott i Japan i två år, min far arbetade för Sony. Rå fisk varje tisdag och torsdag och nu är det något av det bästa jag vet.

– Och så äter du nybörjarmat?

– Jag lärde mig att vara hövlig också. Dessutom tycker jag att det är gott. Med sås, mind you.

Charlotte Nøst var behaglig att prata med. Sander hade inga problem med att förstå att folk kunde prata bredvid mun och glömma sig i hennes sällskap.

Han doppade nästa fiskbit i såsen och smackade nöjt när såssmaken blandades med fisken.

– Där ser du, sa Charlotte.

15

– Det smakade lite syrligt?

– Apelsin- och citronsås. Blandat med risvinäger, vitt vin och soja.

– Delikat. Den måste ju kunna användas till mycket mer än sashimi. Anka?

– Jag skulle inte satsa på anka, ponzusåsen står inte upp mot det mörka köttet. Men pröva struts, eller kanin. Mums.

Sander var imponerad och tänkte precis fråga vilka viner som gick bra med såsen när mobilen vibrerade i skjortfickan.

Han plockade upp den, klickade fram messet och läste det först en gång, sedan en gång till.

– Vi får fortsätta senare, sa han frånvarande medan han spejade efter någon han kunde be om notan. På andra sidan bordet förstod Charlotte Nøst att något hade hänt och var inte dummare än att hon insåg att meddelandet Sander hade fått angick henne lika mycket som det angick honom.

– Vad händer? undrade hon och nappade åt sig notan före Sander. Det var jobb, eller hur?

Sander visste inte vad han skulle säga och var tyst så länge att Charlotte fick ett irriterat drag i ansiktet.

– Sorry, jag kan inte berätta. Du vet hur det är.

Han märkte att han egentligen ville dela med sig av innehållet i meddelandet och kände återigen behovet att behaga andra människor. Särskilt kvinnor, och just nu särskilt Charlotte Nøst.

– Det tar dig fem minuter att ta reda på det själv, sa han.

Och då har du ändå ett försprång.

– Men jag vill ha resten av intervjun, svarade hon och skrev in sin kortkod på bordsterminalen med ena handen medan hon fiskade upp mobiltelefonen med den andra. Före måndag, nu blir det ju verkligen aktuellt.

16

Sander skakade hand med henne medan han reste sig och svarade: – Givetvis. Jag ringer dig i morgon.

När han rundade hörnet i änden av lokalen hörde han Charlotte Nøst fråga i mobilen: – Vad är det som händer?

På väg upp mot Ring 3 ställde Sander Mørk sig själv samma fråga.

17