9789113036700

Karl Ove Knausgård Min kamp 4

Jag hade läst en novell av Hemingway, den handlade om en pojke som följde med sin pappa, som var läkare, till en indian­ by, det var någon som skulle föda barn där, det gick inte så bra om jag minns rätt, det kan hända att det till och med var någon som dog, men sak samma, när de hade varit där åkte de hem igen, och det var inte mer med det. Kort och gott.

Min novell var lika bra som den, det visste jag.

Karl Ove Knausgård Min kamp 4

Karl Ove Knausgård Min kamp 4 översättning Rebecca Alsberg

Av Karl Ove Knausgård har på Norstedts tidigare utgivits: En tid för allt 2006 Min kamp 1 2010 Min kamp 2 2011 Min kamp 3 2011

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

isbn 978-91-1-303670-0 © Karl Ove Knausgård Forlaget Oktober AS, Oslo 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Min kamp 4 Översättning: Rebecca Alsberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Långsamt kom mina två resväskor åkande på rullbandet i ankomsthallen. De var gamla, från slutet av sextiotalet, jag hade hittat dem bland mammas saker inne i lagården när vi skulle flytta, dagen innan flyttbilen kom, och genast lagt beslag på dem, de passade mig och min stil, det inte så moderna, inte så strömlinjeformade som jag gillade.

Jag fimpade i pelaraskkoppen invid väggen, lyfte väskorna från bandet och gick ut med dem till gatan utanför.

Klockan var fem minuter i sju.

Jag tände en ny cigg. Det var inte bråttom med någonting, jag hade ingenting att passa, ingen jag skulle träffa.

Himlen var molnig, men luften ändå skarp och klar. Det var något högfjällslikt med landskapet, trots att flygplatsen bakom mig inte låg många meter över havet. De få träd jag kunde se var låga och knotiga. Bergtopparna som avgränsade utsikten var vita av snö.

Rakt fram stod en flygbuss som snabbt höll på att bli fullsatt.

Skulle jag ta den?

Pengarna som pappa så motvilligt hade lånat mig till resan skulle räcka tills jag fick min första lön om en månad. Men jag visste inte var vandrarhemmet låg, och att snurra omkring i en främmande stad med två resväskor och en sjömanssäck skulle inte vara en bra start på mitt nya liv.

Nej, säkrast att ta en taxi.

Bortsett från en kort utflykt till ett gatukök i närheten, där jag åt två korvar som låg på ett tråg med potatismos, höll jag mig på rummet på vandrarhemmet hela kvällen, låg på sängen med kudden bakom 9

ryggen och lyssnade på musik i min freestyle, medan jag skrev brev till Hilde, eirik och lars. Jag började också på ett till line, tjejen jag hade varit ihop med hela sommaren, lade det ifrån mig efter en sida, klädde av mig och släckte lampan utan att det gjorde någon skillnad, sommarnatten var ljus, den orangemönstrade gardinen glödde som ett öga i rummet.

Oftast hade jag lätt för att somna oavsett omständigheterna, men den här natten låg jag vaken. Om bara fyra dagar började min första arbetsdag. Om bara fyra dagar skulle jag kliva in i klassrummet i en skola på en mindre ort vid Nordnorges kust, en plats jag aldrig hade besökt och inte visste ett dugg om, inte ens sett på bild.

Jag! en artonårig Kristiansandspojk, som nyligen gått ut gymnasiet, nyligen flyttat hemifrån, som inte hade någon annan erfarenhet av arbetslivet än ett antal kvällar och helger på en parkettfabrik, lite journalistik i lokaltidningen och en månads nästan fullföljt sommarjobb på en psykiatrisk klinik, var det som skulle bli klassföreståndare på Håfjordskolan.

Nej, sova kunde jag inte. vad skulle eleverna tycka om mig?

När jag kom in i klassrummet till första lektionen och eleverna satt i sina bänkar, vad skulle jag säga till dem?

Och de andra lärarna, vad i all världen skulle de tänka om mig? en dörr öppnades i korridoren, det hördes musik och röster. Någon gick småsjungande bort i korridoren. ett rop hördes: ”Hey, shut the door.” Kort därefter var alla ljud instängda igen. Jag vände på mig. Det märkliga med att ligga i nattens ljus bidrog väl till att det var svårt att somna. Och när tanken på att det var svårt att somna hade fått fäste, blev det hur som helst direkt omöjligt.

Jag klev upp, tog på mig en tröja och satte mig i stolen vid fönstret och började läsa Dødt løp av erling Gjelsvik.

Alla böcker jag tyckte om handlade i grunden om samma sak. Vita negrer av Ingvar Ambjørnsen, Beatles och Bly av lars Saabye Christensen, Jack av Ulf lundell, På drift av Jack Kerouac, Slutstation av 10

Hubert Selby, Roman med kokain av M. Agejev, Koloss av Finn Alnæs, Lasso kring fru Luna av Agnar Mykle, de tre böckerna om bestialitetens historia av Jens Bjørneboe, Gentlemen av Klas Östergren, Ikaros av Axel Jensen, Räddaren i nöden av J.D. Salinger, Humlehjer­ tene av Ola Bauer, Postverket av Charles Bukowski. Böcker om unga män som inte fann sig till rätta i samhället, som ville få ut mer av livet än rutiner, få ut mer av livet än familj, kort sagt, unga män som avskydde borgerligheten och sökte friheten. De reste, de söp sig fulla, de läste och de drömde om den stora kärleken eller om den stora romanen.

Allt de ville, ville även jag.

Allt de drömde om, drömde även jag om.

Den starka längtan som alltid värkte i mitt bröst gick över när jag läste de här böckerna, för att återvända tio gånger om i samma ögonblick jag lade dem ifrån mig. Så hade det varit under hela gymnasietiden. Jag hatade alla auktoriteter, var motståndare till hela det jävla välanpassade samhälle jag hade vuxit upp i, med sina borgerliga värderingar och sin materialistiska människosyn. Jag föraktade det jag lärde mig på gymnasiet, till och med det som handlade om litteratur; det enda som jag behövde veta, all sann kunskap, det enda verkligt oundgängliga, fanns i böckerna jag läste och i musiken jag lyssnade på. Jag brydde mig inte om pengar eller statussymboler, jag visste att värdena i livet stod att finna på annat håll. Jag ville inte studera, inte utbilda mig vid en vanlig institution som universitetet, jag ville resa ut i europa, sova på stränder, på billiga hotell, hos vänner jag fick på vägen. Ta olika småjobb bara för att överleva, diska tallrikar på hotell, lossa och lasta fartyg, plocka apelsiner … den våren hade jag köpt en bok som innehöll förteckningar över alla tänkbara och otänkbara jobb man kunde få i olika europeiska länder. Men det som allt detta skulle utmynna i var en roman. Jag ville sitta i en spansk by och skriva, åka till Pamplona och springa framför tjurarna, fortsätta ner till Grekland och sitta på någon ö och skriva, och sedan återvända till Norge med en roman i ryggsäcken efter ett, kanske två år.

11

Det var planen. Därför hade jag inte ryckt in i det militära efter gymnasiet, som så många av mina kamrater hade gjort, och inte heller skrivit in mig vid universitetet, som resten hade gjort, utan i stället gått in på arbetsförmedlingen i Kristiansand och bett om en lista över alla lediga lärarjobb i Nordnorge.

– Jag hörde att du ska bli lärare, Karl Ove? sa folk jag stötte ihop med i slutet av sommaren.

– Nej, svarade jag varje gång. Jag ska bli författare. Men jag måste kunna försörja mig till dess. Jag ska jobba där uppe ett år, spara ihop lite pengar och sedan ska jag resa ut i europa.

Det var inte längre en idé jag bar på, utan den verklighet jag befann mig i: i morgon skulle jag gå ner till hamnen i Tromsø, ta snabbåten till Finnsnes och bussen därifrån söderut till den lilla orten Håfjord där vaktmästaren skulle möta mig, om allt gick som planerat.

Nej, sova kunde jag inte.

Jag letade fram den halvfulla whiskyflaskan jag hade i väskan, hämtade ett glas i badrummet, hällde upp, drog ifrån gardinen och tog den första rysande klunken medan jag tittade ut över det märkligt belysta bostadsområdet där ute.

När jag vaknade vid tiotiden nästa morgon hade oron försvunnit. Jag packade ner mina saker, ringde efter en taxi från telefonautomaten i receptionen, ställde mig utanför med väskorna och tog ett bloss medan jag väntade. Det var första gången i mitt liv jag reste någonstans utan att jag skulle resa hem igen. Det fanns inte längre något ”hem” att åka till. Mamma hade sålt vårt hus och flyttat till Førde.

Pappa bodde med sin nya fru ännu länge norrut i Nordnorge. Yngve bodde i Bergen. Och jag, jag var på väg till min första egna lägenhet.

Där skulle jag ha ett eget arbete och tjäna egna pengar. För allra första gången bestämde jag själv över alla delar av mitt liv.

Fy fan i helvetes jävlar alltså, vad bra det kändes!

Taxin körde fram, jag kastade cigaretten på marken, trampade på den och lade väskorna i bakluckan som chauffören, en äldre rundlagd man med vitt hår och guldkedja om halsen, slog upp åt mig.

12

– Till kajen, sa jag och satte mig i baksätet.

– Kajen är stor, sa han och vände sig om mot mig.

– Jag ska till Finnsnes. Snabbåten dit.

– Det ordnar vi, ingen fara.

Han började köra nerför.

– Ska du till gymnasiet där? sa han.

– Nej, sa jag, jag ska vidare till Håfjord.

– Jaha? Fiska då alltså? Nej, du ser inte ut som någon fiskare precis!

– Jag ska faktiskt arbeta som lärare där ute.

– Ser man på. Ser man på. Ja, det är ju många sørlänningar som gör det. Men är du inte lite för ung för det? Man måste vara arton, det måste man väl?

Han skrattade och tittade på mig i spegeln.

Jag skrattade lite jag med.

– Jag gick ut gymnasiet i somras. Jag räknar med att det är bättre än ingenting.

– Ja, det kanske det är, sa han. Men tänk på barnen som växer upp där ute. Alltid lärare direkt från gymnasiet. Nya varje år. Inte undra på att de går ut och fiskar efter nian!

– Nej, sa jag, men det är inte direkt mitt fel.

– Nej, nej, vadå fel! vem har pratat om fel? Det är ett mycket bättre liv att fiska, vet du, än att studera! Än att sitta och plugga tills man blir trettio.

– Ja, jag ska inte plugga i alla fall.

– Men lärare ska du vara!

Han tittade på mig i spegeln igen.

– Ja, sa jag.

Det blev tyst i några minuter. Sedan släppte han växelspaken och pekade.

– Där nere har du din snabbåt.

Han stannade utanför terminalen, ställde ner väskorna på marken, smällde igen luckan. Jag gav honom pengar, osäker på hur man gjorde med dricks, det hade jag gruvat mig för hela vägen, och löste det genom att säga att han kunde behålla växeln.

13

– Tack ska du ha! sa han. Och lycka till!

Det blev femtio kronor det.

När han kört därifrån stod jag och räknade pengarna jag hade kvar. Det såg inte så bra ut, men jag kunde säkert få ett förskott när jag kom, det förstod de väl, att jag inte kunde ha några pengar innan jag börjat jobba.

Med sin enda huvudgata och sina förmodligen snabbt uppförda betonghus, sina karga omgivningar med bergskedjor i fjärran, liknade Finnsnes mest av allt en småstad i Alaska eller Kanada, slog det mig några timmar senare när jag satt på ett konditori med en kopp kaffe framför mig och väntade på att bussen skulle avgå. Något centrum fanns inte, staden var så liten att alltihop måste räknas som centrum.

Stämningen här var en helt annan än i de städer jag var van vid, naturligtvis för att den var så mycket mindre, men också för att man inte någonstans hade gjort några försök att få platsen att bli vacker och trivsam. De flesta städer hade ändå en framsida och en baksida, men här såg allt likadant ut.

Jag bläddrade igenom de två böcker jag hade köpt i bokhandeln strax intill. Den ena hette Det nya vattnet och var skriven av en för mig okänd författare som hette Roy Jacobsen, den andra var Senneps­ legionen av Morten Jørgensen som hade spelat med i ett par av de band som jag hade lyssnat på för några år sedan. Det var kanske inte så smart att lägga pengarna på dem, men jag skulle ju bli författare, det var viktigt att läsa, inte minst för att se var ribban låg. Kunde jag skriva som de? var frågan jag hela tiden hade i skallen medan jag satt där och bläddrade.

Så var det dags att dra sig bort till bussen, ta en sista rök utanför, ställa in väskorna i bagageutrymmet, betala chauffören och fråga om han kunde säga till när vi kom till Håfjord, gå bakåt och sätta sig på sätet näst längst bak på vänster sida, det som varit min favoritplats så länge jag kunde minnas.

Snett framför mig på andra sidan mittgången satt en söt ljushårig flicka, kanske ett eller ett par år yngre än jag, i knät hade hon en rygg14

säck och jag gissade att hon gick på gymnasiet i Finnsnes och nu var på väg hem. Hon hade tittat på mig när jag klev på, och när nu bussen rullade i gång och skumpande lämnade hållplatsen vände hon sig om och tittade på mig igen, inte länge, inte mer än ett ögonkast, knappt en blink var det, men det räckte för att jag skulle få stånd.

Jag satte på mig hörlurarna och stoppade in en kassett i freestylen.

The Smiths, The Queen is Dead. För att inte verka påflugen koncentrerade jag mig på att titta ut genom fönstret på min sida de närmaste kilometerna, och motarbetade alla impulser att snegla åt hennes håll. efter ett till synes detaljplanerat bostadsområde som tog vid strax efter centrum och fortsatte någon kilometer till, där ungefär hälften av passagerarna klev av, kom vi in på en lång, ödslig, spikrak sträcka.

Himlen över Finnsnes hade varit glåmig och staden inunder fylld av dess likgiltiga ljus, men här ute var den blå färgen stark och djup och solen, som stod över bergen i sydväst vars låga men branta stup utestängde anblicken av det hav som måste ligga där, fick den rödbrokiga, på sina ställen nästan lila ljungen som växte tät på båda sidor av vägen, att glöda. Träden man såg här var mest förvridna tallar och dvärgbjörkar. På min sida var de grönklädda bergen som dalen steg upp mot flacka, nästan som åsar, medan de på andra sidan var branta, vilda och typiskt alpina, trots att höjden var blygsam.

Inte en människa syntes till och inte ett hus.

Men jag hade inte kommit dit för att träffa nya människor, jag hade kommit dit för att få lugn och ro att skriva.

Tanken skickade en blixt av glädje genom mig.

Jag var på väg, jag var på väg. ett par timmar senare, fortfarande inkapslad i musiken, fick jag syn på en vägskylt långt där framme. Namnets längd sa mig att det måste stå Håfjord. vägen den visade mot ledde rakt in i berget. Man kunde knappt kalla det en tunnel, snarare ett hål, väggarna var som när man hade sprängt fram dem, och det fanns inget ljus där inne. vattnet rann så ymnigt från taket att chauffören satte på vindrutetorkarna. När vi kom ut på andra sidan flämtade jag till. Mellan två 15

långa spruckna bergryggar, tvärbranta och trädlösa, gick en smal fjord och utanför den, som ett väldigt blått fält, låg havet. Åååå. vägen som bussen följde låg inklämd tätt mot klippan. För att kunna se så mycket som möjligt av landskapet reste jag mig och gick över till den andra stolsraden. Ur ögonvrån uppfattade jag att den ljushåriga flickan vände sig mot mig och log när hon fick se mig stå där med näsan tryckt mot fönsterrutan. Nedanför bergen mittemot låg en liten ö, husen låg tätt på insidan, och utsidan var alldeles öde, åtminstone såg det så ut från det här hållet. Några fiskebåtar låg i en hamn innanför en pir. Bergen sträckte sig vidare i säkert minst en kilometer. Närmast var klippväggarna klädda i grönt, men längre ut var de kala och grå och stupade rakt ner i havet.

Bussen körde genom en ny grottliknande tunnel. På andra sidan, i en jämförelsevis mjuk och flack, lätt skålformad dalgång, låg orten där jag skulle tillbringa det kommande året.

Herregud.

Det var ju fantastiskt!

De flesta husen låg vid en väg som slungade sig som ett u genom bebyggelsen. Nedanför den nedre sträckan låg en fabriksliknande byggnad vid en kaj, det var väl renseriet, utanför låg det fullt med fiskebåtar. vid änden av u:et låg ett kapell. Ovanför den övre delen av vägen låg en rad hus, bakom dem växte ljung och snår och dvärgbjörkar ända upp till dalgångens slut, där ett stort berg reste sig på ömse sidor.

Mer var det inte.

Jo: ovanför platsen där den övre vägen gick ihop med den nedre, precis vid tunneln, låg två stora byggnader, det måste vara skolan.

– Håfjord! sa chauffören där framme. Jag stoppade hörlurarna i fickan och gick fram, han följde efter mig nerför fotstegen och öppnade luckan till bagageutrymmet, jag tackade för skjutsen, han sa ingen orsak utan att le, hoppade upp och strax därefter vände bussen runt och körde tillbaka in i tunneln.

Med en väska i var hand och sjömanssäcken på ryggen stod jag 16

och tittade först uppåt och sedan neråt längs vägen efter vaktmästaren medan jag drog den friska och saltmättade luften djupt ner i lungorna.

I huset precis vid busshållplatsen öppnades en dörr. Ut kom en kortvuxen man iförd T-shirt och träningsbyxor och inget mer. När jag såg vilken riktning han tog förstod jag att detta var min man.

Bortsett från en liten krans av hår vid öronen var han helt skallig. Hans ansikte var milt, dragen kraftiga, som de ofta blir på äldre dagar, men ögonen bakom glasögonen var små och stickande på ett sätt som inte stod i samklang med det övriga, slog det mig när han kom närmare.

– Knausgård? sa han och höll fram handen utan att se mig i ögonen.

– Ja, sa jag och fattade den. liten och torr och djurlik. Och du är väl Korneliussen då?

– Det stämmer det, sa han och drog på munnen, ställde sig med armarna rakt ner och spejade utåt. Nå, vad tycker du?

– Om Håfjord? sa jag.

– vi har det fint här va? sa han.

– Fantastiskt, sa jag.

Han vände sig om och pekade uppåt.

– Där ska du bo, sa han. Så vi blir grannar. Jag bor alldeles bredvid, förstår du. Ska vi gå upp och titta?

– Ja, sa jag, men vet du om mina saker har kommit?

Han skakade på huvudet.

– Inte vad jag vet, sa han.

– Då kommer de väl på måndag, sa jag och följde med honom uppför.

– Du ska ha lillpojken min i din klass, om jag förstått rätt, sa han.

Stig, han går i fjärde klass.

– Har du många barn? sa jag.

– Fyra, sa han. Två bor hemma. Johannes och Stig som sagt. Tone och Ruben bor i Tromsø.

Jag såg ut över byn medan vi gick.

17

Det stod några figurer utanför det som måste vara affären, där också ett par bilar var parkerade. Och utanför en kiosk på övre vägen stod det några ungdomar med cyklar. långt ute på fjorden stävade en båt mot land.

Några måsar skrek nere i hamnen.

För övrigt var allt tyst.

– Hur många bor det här egentligen, sa jag.

– en tvåhundrafemtio personer, sa han. Det beror på om man ska räkna ungarna som går på internat. vi stannade vid ett svartbetsat sjuttiotalshus, utanför dörren till bottenplanet som låg innanför ett vindfång.

– Här är det, sa han. Kliv på bara. Det ska vara öppet. Men du kan ju få nyckeln med en gång.

Jag öppnade dörren och gick in i farstun, ställde ner väskorna och tog emot nyckeln han gav mig. Det luktade som det gör i hus där det inte har bott någon på ett tag. en svag, nästan utomhusliknande lukt av fukt och mögel.

Jag sköt upp den halvöppna dörren och kom in i vardagsrummet.

Orange heltäckningsmatta. ett mörkbrunt skrivbord, ett mörkbrunt soffbord och en liten soffgrupp klädd i brunt och orange, även den i något mörkt träslag. Två stora fönster utan spröjs mot norr.

– Det är ju jättefint, sa jag.

– Köket har du där, sa han och pekade mot en dörr i ena änden av det lilla vardagsrummet. vände sig om. Och sovrummet ligger där inne.

Tapeterna i köket hade ett välbekant sjuttiotalsmönster i gult, brunt och vitt. ett litet bord stod under fönstret. ett kylskåp med en liten frys ovanpå. en diskho med en kort bänkskiva av laminat.

Golvet grå linoleum.

– Och så sovrummet då, sa han. Stod i dörröppningen medan jag gick in. Mattan på golvet var mörkare än den i stora rummet, tapeten ljus, och det fanns inga möbler bortsett från en låg jättebred säng i samma material som de övriga möblerna. Teak eller teakimitation.

– Perfekt, sa jag.

18

– Har du sängkläder med dig?

Jag skakade på huvudet.

– De kommer med flyttlasset.

– Du kan få låna av oss, om du vill.

– Det vore inte dumt, sa jag.

– Då kommer jag upp med det, sa han. Och om det är något du funderar på, vad som helst, är det bara att komma ner. Här är vi inte blyga för varandra!

– Nej, sa jag. Tack ska du ha.

Från ett av fönstren följde jag honom med blicken där han gick mot sitt hus som kanske låg tjugo meter nedanför mitt.

Mitt!

Jag hade en lägenhet, för fan!

Jag strosade runt lite där inne, öppnade några lådor och tittade in i några skåp, tills vaktmästaren kom tillbaka med en packe sängkläder i famnen. När han hade gått började jag packa upp det lilla jag hade med mig. Mina kläder, en handduk, skrivmaskinen, några böcker, en bunt skrivmaskinspapper. Jag sköt in skrivbordet under det ena fönstret i stora rummet, ställde skrivmaskinen ovanpå, drog fram golvlampan, lade böckerna på fönsterbrädet plus ett nummer av vinduet, en litterär tidskrift som jag hade köpt i Oslo och bestämt mig för att prenumerera på. Bredvid dem travade jag de femton tjugo kassetter jag hade tagit med mig, och bredvid pappersbunten på skrivbordet lade jag min freestyle och extrabatterierna till den.

När skrivplatsen därmed var iordningställd lade jag in kläderna i skåpet i sovrummet, hivade upp de tomma väskorna på översta hyllan, blev sedan stående ett tag mitt på golvet utan att veta vad jag nu skulle ta mig för.

Jag fick lust att ringa någon, berätta om hur det var här, men det fanns ingen telefon i lägenheten. Jag kanske skulle gå ut och leta efter en telefonhytt?

Hungrig var jag också.

Hur var det med den där kiosken som såg ut som ett gatukök?

Skulle jag gå upp till den kanske?

19

Här fanns det ändå inget att göra.

Framför spegeln i det lilla badrummet innanför farstun tog jag på mig den svarta baskern. Ute på yttertrappan hejdade jag mig några sekunder och såg mig omkring. Man kunde se ut över hela byn och alla som bodde där med ett snabbt svep med blicken. Inte någon bra plats att gömma sig på direkt. När jag gick utmed vägen som var grusbelagd högst upp men asfalterad längre ner, kände jag mig fullständigt genomskinlig.

Några pojkar i femtonårsåldern stod och hängde utanför gatuköket. Samtalet tystnade när jag kom. Jag gick förbi utan att titta på dem, klev upp på den verandaliknande bron och ställde mig vid luckan som lyste starkt gult i det milda, liksom släpande sommarkvällsljuset.

Fönstret var nästan igengrott av fett. en pojke i ungefär samma ålder som dem bakom mig kom fram till luckan. ett par långa svarta hårstrån växte på hans kind. Ögonen var bruna, håret svart.

– en hamburgertallrik och en cola, sa jag. lyssnade noga för att höra om något av det mumlande småpratet där bakom handlade om mig. Men inte. Jag tände en cigarett och trampade lite av och an på däcket medan jag väntade. Grabben sänkte det håvliknande redskapet med ett lass råa potatisstavar ner i det kokande fettet. Slängde en hamburgare på stekplattan. Bortsett från det låga fräsandet och de nu ivriga rösterna bakom mig var det tyst. Det lyste i husen på andra sidan fjorden. Himlen, som där stod lågt men som välvde sig desto högre ute över öppna havet, var blågrå och lätt beslöjad, men långt ifrån mörk.

Tystnaden var inte tryckande, den var öppen.

Fast inte mot oss, tänkte jag av någon anledning. Tystnaden här hade alltid varit likadan, långt innan det fanns människor, och skulle förbli densamma långt efter det att människorna var borta. vilande i den här skålen av berg, med havet rakt utanför. var slutade det egentligen? Amerika?

Ja, det måste det vara. Newfoundland.

– Här har du din hamburgare, sa den unge killen, och ställde ett 20

frigolittråg med en hamburgare, några salladsblad, en tomatklyfta och en hög pommes frites på hyllan utanför luckan. Jag betalade, tog tråget och vände mig om för att gå.

– Är du den nye läraren? frågade en av pojkarna, stödd mot cykelstyret.

– Ja, sa jag.

– Då ska du ha oss, sa han och spottade, sköt upp kepsen lite i pannan. vi går i nian. Och han där, han går i åttan.

– Jaha ja, sa jag.

– Ja, sa han. Och du är søring du?

– Sørlänning, ja, sa jag.

– Ja ja, sa han och nickade, som om jag hade fått audiens och nu meddelades att den var slut och att jag kunde gå.

– vad heter ni då? sa jag.

– Det lär du snart få veta, sa han.

Det skrattade de åt. Jag smålog och låtsades som ingenting, men kände mig dum när jag gick förbi dem. Han hade dribblat bort mig.

– vad heter du, då? ropade han efter mig.

Jag såg mig över axeln medan jag fortsatte gå.

– Kalle, sa jag. Kalle Anka.

– Han är visst skämtare också! ropade han.

När jag hade ätit upp hamburgaren klädde jag av mig och lade mig i sängen. Klockan var inte mer än nio, det var ljust i rummet som mitt på en gråvädersdag, och tystnaden som vilade över allting förstärkte ljuden från alla mina rörelser, så trots att jag var trött tog det även den här kvällen flera timmar för mig att somna.

Jag vaknade mitt i natten av att det gick i en dörr någonstans. lite senare hördes steg på övervåningen. Halvsovande fick jag plötsligt för mig att jag låg i pappas arbetsrum hemma i Tybakken, och att det var han som klampade omkring däruppe. Hur i all världen har jag hamnat här? hann jag tänka innan jag sjönk in i mörkret igen. Nästa gång jag vaknade var det i full panik. var var jag?

21

Hemma i Tybakken? Hemma i Tveit? I Yngves hyresrum? vandrarhemmet i Tromsø?

Jag satte mig upp i sängen.

Blicken jag for runt med fick inte fäste någonstans, ingenting jag såg betydde något. Det var som om hela jag gled nerför en slät vägg.

Sedan kom jag på det.

Håfjord, jag var i Håfjord.

I min egen lägenhet i Håfjord.

Jag lade mig ner igen och gick igenom hela resan hit upp i tankarna. Sedan föreställde jag mig samhället som låg där utanför fönstren, alla människor i alla hus som jag inte kände, och som inte kände mig. Något som kunde vara förväntan, men lika gärna skräck eller osäkerhet, vällde fram inombords. Jag klev upp och gick ut i det minimala badrummet, duschade och tog på mig den gröna sidenaktiga skjortan, de svarta vida bomullsbyxorna, stod en stund vid fönstret och tittade ner mot affären, jag måste gå dit och handla något till frukost, men inte riktigt än.

Flera bilar stod på parkeringen utanför. en liten klunga med folk hade samlats mellan dem. Då och då kom någon ut genom dörren med bärkassar i händerna.

Nej, det var lika bra att få det överstökat.

Jag gick ut i hallen och tog på mig rocken, baskern och de vita basketskorna, kastade en blick i spegeln, rättade till baskern, tände en cigarett och gick ut.

Himlen var lika mild och gråmulen som i går. Bergen stupade rakt ner i fjorden på andra sidan. Det fanns något brutalt över dem, jag såg det i en hastig glimt, de tog ingen hänsyn, vad som helst kunde hända omkring dem, det gjorde detsamma, de befann sig liksom någon annanstans samtidigt som de stod här.

Nu var det fem personer som stod där nere. Två av dem var gamla, säkert femtio, de tre andra verkade vara några år äldre än jag.

De hade sett mig för länge sedan, det fattade jag, det gick ju inte att missa, det var väl inte varje dag som en okänd figur i lång svart rock kom vandrande nerför backen.

22

Jag satte cigaretten mellan läpparna och sög i mig röken så djupt ner att filtret blev varmt.

Två vita plastflaggor med reklam för vG hängde på ömse sidor av dörren. I fönstret satt det massor av anslag i grön och röd kartong med olika handskrivna erbjudanden.

Femton meter ifrån dem var jag nu.

Skulle jag hälsa? ett käckt och trevligt hej?

Stanna och prata lite?

Säga att jag var den nye läraren, skämta lite om det? en av dem tittade bort mot mig. Jag nickade lätt.

Han besvarade inte nicken.

Hade han inte sett det? Hade min nick varit så omärklig att det hade sett ut som om jag bara ändrade vinkel på huvudet, som om det bara ryckte till?

Deras närvaro gick som knivar genom mig. en meter från dörren slängde jag cigaretten på marken, stannade till och trampade på den.

Kunde jag låta den ligga? Skräpade den ner? eller skulle jag plocka upp den?

Nej, det verkade lite väl pedantiskt, gjorde det inte?

Men vad fan, jag låter den ligga, de är fiskare hela bunten, de kastar väl för fan sina fimpar när de var slutrökta!

Jag satte handen mot dörren och sköt upp den, tog en röd varukorg och började söka mig fram mellan de olika hyllorna. en rund kvinna på kanske trettiofem år stod med ett paket frukostkorv i handen och sa något till en flicka som förmodligen var hennes dotter. Smal och långlemmad stod hon där och gjorde en trumpen, motspänstig min.

På kvinnans andra sida stod en pojke i tioårsåldern böjd över disken och rotade omkring. Jag lade en grahamslimpa i korgen, en påse Ali kaffe och en ask earl Grey-te. Kvinnan kastade en blick på mig och lade ner korvpaketet i sin korg, fortsatte bort mot andra änden av affären med flickan och pojken i släptåg. Jag tog tid på mig, tittade på allt de sålde där, tog en mesost från kyldisken, en burk leverpastej och en majonnästub. Sedan hämtade jag en kartong mjölk och ett paket margarin och gick bort till kassan, där kvinnan nu var i färd 23

med att packa ner sina varor i en kasse, medan hennes dotter stod och läste på anslagstavlan vid dörren. expediten nickade mot mig.

– Hej, sa jag och började lägga upp varorna.

Han var liten och robust, ansiktet var brett, näsan böjd och den kraftiga hakan var täckt av svart och grå skäggstubb.

– Är du den nye läraren tro? sa han, medan han slog in priserna i kassaapparaten. Borta vid anslagstavlan vände sig flickan om och tittade på mig.

– Ja, sa jag. Kom i går.

Pojken drog och slet i armen på henne, hon ryckte den åt sig och gick ut genom dörren. Pojken följde efter och i nästa ögonblick även mamman.

Apelsiner måste jag ha. Och äpplen.

Jag skyndade mig in mot den lilla fruktdisken, langade ner några apelsiner i en påse, tog ett par äpplen i handen och gick tillbaka till kassan, där expediten precis slog in den sista varan.

– Och så en eventyrblandning och cigarettpapper. Och Dagbladet.

– Du kommer söderifrån antar jag? sa han.

Jag nickade.

– Kristiansand, sa jag. en äldre man i gubbkeps kom in genom dörren.

– Goddagens, Bertil! ropade han.

– Är han ute och rör på sig! sa expediten och blinkade mot mig.

Jag log vagt, betalade, stoppade varorna i en kasse och gick ut. en som stod där nickade, jag nickade tillbaka, och sedan var jag utom räckhåll för dem. en bit upp ställde jag mig och betraktade berget som reste sig i utkanten av samhället. Det var alldeles grönt, hela vägen till toppen, och det var kanske det mest överraskande med landskapet här ute, jag hade väntat mig något kargt och färglöst, inte den gröna ton som liksom klingade överallt, bara överröstad av havets väldiga grå och blå.

24

Det var skönt att komma in i lägenheten igen. Det var den första bostad som jag hade kunnat kalla min egen, och jag njöt till och med av de mest triviala sysslorna, som att hänga av sig jackan eller att ställa in mjölken i kylskåpet. visserligen hade jag bott en månad i en liten enrummare vid egs psykiatriska sjukhus i början av sommaren, det var dit mamma hade kört mig när jag flyttade från huset vi hade bott i de senaste fem åren, men det var ingen riktig lägenhet, bara ett rum bland andra rum i en lång korridor där de ogifta sjuksystrarna hade varit inhysta förr i tiden, därav namnet ”Hönshuset”, och likadant var det med jobbet jag hade där, det var inget riktigt jobb utan bara ett kort sommarvikariat utan något egentligt ansvar. Och så var det i Kristiansand. För mig var det omöjligt att känna mig fri i Kristiansand, det fanns för många bindningar, både verkliga och inbillade, till för många människor för att jag någonsin skulle kunna göra som jag ville i den stan.

Men här! tänkte jag och bet i brödskivan medan jag tittade ut genom fönstret. Spegelbilden av bergen på andra sidan bröts upp som i ett kalejdoskop av vattnets små rörelser nedanför. Här visste ingen vem jag var, här fanns inga bindningar, inga givna mönster, här kunde jag göra som jag ville. Gömma mig ett år och bara skriva, bygga upp något i hemlighet. eller bara ta det lugnt och spara ihop pengar.

Det var inte så viktigt. Det viktigaste var att jag var här.

Jag hällde upp mjölk i glaset och tömde det i några djupa klunkar.

Ställde det tillsammans med tallriken och kniven på bänken, lade in pålägget i kylskåpet och gick in i stora rummet, stack skrivmaskinskontakten i vägguttaget, tog på mig hörlurarna, skruvade upp volymen för fullt, satte ett papper i valsen, ställde skrivkulan mitt på och skrev en etta överst på sidan. Såg ner mot vaktmästarens hus. ett par gröna gummistövlar stod på yttertrappan. en kvast med röd borst var lutad mot väggen. Några små leksaksbilar låg i blandningen av grus och sand som täckte planen framför huset. Mellan de båda husen växte det mossa, lav, lite gräs, några få smala träd. Jag slog takten till musiken med pekfingret mot bordskanten. Jag skrev en mening. ”Gabriel stod uppe på höjden och såg ut över bostadsområdet med en missnöjd min.”

25

Jag rökte en cigarett, jag kokade en kanna kaffe, jag såg ut över byn och fjorden och upp mot bergen på andra sidan. Jag skrev en mening till. ”Bakom honom dök Gordon upp.” Sjöng med i refrängen. Skrev. ”Han grinade som en varg.” Sköt stolen bakåt, lade upp fötterna på bordet, tände en ny cigarett.

Det var ganska bra, eller hur?

Jag tog Edens lustgård av Hemingway och bläddrade lite i den för att få en känsla för språket. Jag hade fått den av Hilde i avskedspresent två dagar tidigare, på järnvägsstationen i Kristiansand, när jag skulle åka till Oslo för att ta flyget vidare till Tromsø. lars var också där, och eirik som var ihop med Hilde. Dessutom kom line, hon skulle följa mig in till Oslo och ta adjö där.

Först nu såg jag att det stod en dedikation på försättsbladet. Hon hade skrivit att jag betydde något alldeles speciellt för henne.

Jag tog ett bloss och satt bara och tittade ut genom fönstret medan jag tänkte på det. vad kunde jag betyda för henne?

Hon såg mig, det märkte jag, men jag visste inte vad hon såg. Att vara vän med henne var att bli omhändertagen. Men den omtanke som ryms i förståelse förminskar samtidigt alltid den som möter den. Det var inte ett problem, men jag kände av det.

Jag var inte värd det. Jag låtsades som om jag var det, och det märkliga var att hon gick på det, för inget brast i hennes fattningsförmåga när det gällde sådana saker. Hilde var den enda jag kände som läste riktiga böcker, och den enda jag visste om som själv skrev. vi hade gått i samma klass i två år, och jag hade med en gång lagt märke till henne, hon hade en ironisk och ibland också upprorisk attityd till saker som sades i klassrummet, något jag inte hade stött på hos flickor tidigare. Hon föraktade det fåfänga hos andra flickor, detta att de alltid ville behaga, deras ofta tillgjort barnsliga beteende, men inte på ett aggressivt eller bittert sätt, sådan var hon inte, hon var snäll och omtänksam, i grunden hade hon ett milt väsen, men det fanns en skärpa i det också, något i sammanhanget ovanligt självständigt, som fick mig att allt oftare vända blicken åt hennes håll. Hon var blek, 26

hade bleka fräknar på kinderna, håret var rödblont, hon var tunn och det fanns något fysiskt skört över henne, i bemärkelsen det robustas motsats, som vore hon en annan och mindre skarp och självständig natur kanske skulle ha väckt en önskan att ta hand om henne hos dem hon mötte, men så var det absolut inte, snarare tvärtom, det var Hilde som vårdade sig om dem som stod henne nära. Hon gick ofta i grön militärjacka och vanliga blåjeans, det signalerade vänstersympatier, men när det gällde kultur stod hon på den andra sidan, för det hon var motståndare till var materialismen, medan det hon försvarade var själen. Alltså det inre framför det yttre. Därför fnös hon åt författare som Solstad och Faldbakken, eller Fallosbaken som hon kallade honom, och gillade Bjørneboe och Kaj Skagen och till och med André Bjerke.

Hilde hade blivit min närmaste förtrogna. I själva verket var hon min bästa vän. Jag började gå som barn i huset hemma hos henne, jag lärde känna hennes föräldrar, det hände att jag sov över där, och jag åt middag hos dem. Det enda Hilde och jag gjorde, ibland tillsammans med eirik, ibland bara hon och jag, det var att prata. vi satt med korslagda ben och en flaska vin mellan oss på golvet nere i hennes källarvåning, medan nattens mörker pressade mot fönstren, och pratade om böcker vi hade läst, om politiska frågor som vi funderade på, om vad som väntade oss i livet, vad vi ville och vad vi kunde. Hon ägde ett slags allvar, var den enda i min ålder jag kände som gjorde det, och hon såg nog detsamma hos mig, samtidigt som hon skrattade mycket och aldrig hade långt till ironin. Det fanns få saker jag tyckte mer om än att vara där i deras hus, tillsammans med henne och eirik, och ibland även lars, samtidigt hände det andra saker i mitt liv som var oförenliga med det och det gav mig ständigt dåligt samvete: om jag var ute på diskotek och söp och försökte ragga tjejer fick jag dåligt samvete för Hildes skull och det jag stod för i umgänget med henne; om jag var hemma hos henne och pratade om frihet och skönhet eller meningen med allting kunde jag få dåligt samvete gentemot dem jag gick ut med, eller för att jag träffade dem, eftersom den dubbelmoral och det hyckleri som Hilde, eirik och jag 27

pratade så mycket om hade en hemvist också i mitt hjärta. Politiskt befann jag mig långt ut på vänsterkanten, vid randen till anarkism, jag avskydde allt som var likriktat och stereotypt, och precis som hon och alla andra alternativtänkande ungdomar som växte upp i Kristiansand föraktade jag kristendomen och alla idioter som trodde på den och gick på möten med sina fjollkarismatiska präster.

Men jag föraktade inte de kristna flickorna. Nej, av någon konstig anledning var det just dem jag föll för. Hur förklarade jag det för Hilde? Och även om jag precis som hon försökte se bortom ytan, utifrån en grundläggande men outtalad inställning att det sanna eller det verkliga fanns innanför den, och precis som hon alltid sökte mig till det meningsfulla även om det nu bara stod att finna i ett erkännande av meningslösheten, var det ju i den glittrande och lockande vackra ytan jag ville leva, och meningslöshetens bägare jag ville tömma – med andra ord, jag drogs till stans alla diskotek och uteställen, där jag helst av allt ville dricka mig redlös och härja runt i jakt på flickor jag kunde knulla eller åtminstone hångla med. Hur förklarade jag det för Hilde?

Det kunde jag inte, och det gjorde jag inte. I stället öppnade jag en ny underavdelning i mitt liv. Fylla och hopp om hor hette den, och låg strax intill avdelningen för insikt och intimitet, skilda åt av blott en liten trädgårdsstaketliknande personlighetsförändring. line var kristen. Inte på något iögonfallande sätt, men hon var det, och att hon stod där på järnvägsstationen, så tätt intill mig, gjorde mig på sätt och vis illa till mods.

Hon hade svart lockigt hår, markerade ögonbryn och klara blå ögon. Hon rörde sig graciöst och var självständig på det där sällsynta sättet som vänder sig mot andra. Hon tyckte om att teckna och gjorde det mycket, hade möjligen en viss talang i det avseendet; efter att ha tagit farväl av mig skulle hon börja på en folkhögskola med estetisk inriktning. Jag var inte förälskad i henne, men hon var snygg, jag tyckte väldigt mycket om henne, och ibland, när vi hade delat på en flaska vitt vin, kunde det trots allt uppstå starka känslor för henne i mig. Problemet var att hon hade satt tydliga gränser för hur långt 28

hon ville gå. Under de veckor som vi hade varit ihop hade jag vid två tillfällen tiggt och bett om lov där vi låg halvnakna och hånglade i sängen hemma hos henne eller på mitt rum i Hönshuset. Men nej, det var inte mig hon sparade sig till.

– Kan jag inte få ta dig bakifrån då! utbrast jag en gång i min förtvivlan, utan att riktigt veta vad det innebar. line smög sig intill mig med sin smidiga kropp och överöste mig med kyssar. Inte många sekunder senare kände jag den där förhatliga ryckningen i skrevet, kalsongerna som blöttes av sperma, och drog mig diskret undan henne som fortfarande uppfylld av sin kittlande lust inte fattade att stämningen för min del hade svängt helt om från ena ögonblicket till det andra.

Nu stod hon bredvid mig med händerna i bakfickorna och en liten ränsel på ryggen. Det var sex minuter kvar tills tåget skulle avgå. längs hela perrongen klev folk på i en ständig ström.

– Jag sticker bort till kiosken bara, sa hon och såg på mig. vill du ha någonting?

Jag skakade på huvudet.

– eller, jo förresten, en cola.

Hon skyndade iväg till Narvesenkiosken. Hilde såg på mig och log. lars flackade med blicken. eirik spanade bort mot hamnområdet.

– Jag ska ge dig ett gott råd nu när du ska ge dig ut i livet på egen hand, sa han och vände sig mot mig.

– vadå? sa jag.

– Tänk dig för. Se till att du aldrig blir tagen på bar gärning. Då klarar du dig. Om du till exempel vill att någon elev ska suga av dig, gör det för guds skull bakom katedern. Inte framför. Fattar du?

– Är inte det dubbelmoral då? sa jag.

Han skrattade.

– Och om du får en tjej där uppe som du måste slå, så slå henne där blåmärkena inte syns, sa Hilde. Aldrig i ansiktet, hur mycket det än kliar i fingrarna.

– Tycker du alltså att jag ska ha två då? en här nere och en där uppe?

29

– varför inte? sa hon.

– en som du slår och en som du inte slår, sa eirik. Bättre balans kan du inte få.

– Fler goda råd? sa jag.

– Jag såg en intervju med en gammal skådespelare på tv en gång, sa lars. Han fick frågan om han hade lärt sig något under sitt långa liv som han kunde förmedla till tittarna. Och han svarade jodå, visst hade han det. Det gällde duschdraperiet. Det måste hänga innanför badkarskanten, inte utanför. Om det hängde utanför kom det vatten över hela golvet. vi skrattade. lars såg sig nöjt omkring.

Bakom honom kom line tomhänt tillbaka.

– Det var för lång kö, sa hon. Men de har väl automat på tåget.

– Jo, det har de, sa jag.

– Ska vi gå på då?

– Okej, sa jag. Det var det det, som Fleksnes brukar säga. Aldrig mer Kristiansand för mig!

De kramade om mig en efter en. Det var något jag hade börjat med i årskurs två, varje gång jag träffade dem kramade vi om varandra.

Sedan slängde jag upp säcken på ryggen, tog väskorna och följde efter line ombord på tåget. De vinkade lite och sedan satte sig tåget i rörelse, och de strosade ner mot parkeringsplatsen.

Att det bara var tio dagar sedan var nästan ofattbart.

Jag lade ifrån mig boken och läste de tre meningar jag hade skrivit, samtidigt som jag rullade en ny cigarett och tog en klunk av det ljumma kaffet.

Nere vid affären hade trafiken avtagit. Jag hämtade ett äpple i köket och satte mig vid skrivbordet igen. På en timme skrev jag tre sidor. Det handlade om tre pojkar i ett nybyggt bostadsområde, och det blev bra, såvitt jag kunde bedöma. Kanske tre sidor till, sedan skulle det vara klart. Och det var inte det sämsta, en färdigskriven novell första dagen här uppe. Fortsatte det i den takten skulle jag kunna ha en novellsamling klar till jul!

30