9789127133501

Frida Nilsson debuterade som barnboksförfattare 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har bland annat skrivit de populära Hedvig-böckerna. Berättelsen om Gorillan och Jonna kunde man lyssna på som radioteater redan 2003, och sedan den utkom i bokform för första gången 2005 har den översatts till flera språk.

Den tyska översättningen av Apstjärnan nominerades 2011 till det prestigefyllda Deutscher Jugendliteraturpreis.

Frida Nilsson APSTJÄRNAN

E

n dag sladdar en skruttig Volvo in på barnhemmet Renfanans välkrattade grusgång. Ut kliver Gorillan. Hon ska adoptera ett av de föräldralösa barnen och hon vet genast vilken unge hon vill ha. Stackars Jonna! Hon som drömt om en mamma som luktar parfym och går klädd i tjusiga kläder. Gorillan är stor och klumpig – och luktar apa. Någon viskar dessutom att Gorillan äter små barn. Tyvärr har Jonna inget annat val än att följa med Gorillan till hennes skräpiga gård. Men ingenting blir som Jonna föreställt sig, och plötsligt vill kommunstyrelsen skicka tillbaka henne till barnhemmet igen.

Frida Nilsson

APSTJÄRNAN

Nya illustrationer av Lotta Geffenblad.

ISBN 978-91-27-13350-1

9 789127 133501

OMSLAG Apstjärnan.indd 1

2012-10-08 09.15

inlaga Apstj채rnan.indd 1

2012-10-08 13.50

När gorillan kom När jag var nio blev jag adopterad av en gorilla. Jag hade inte bett om det, jag blev det ändå. Det hände en dag i september.

Alla vi ungar på Renfanan – hemmet för föräldralösa barn – var utjagade på gården. Det var städdag. Vinden dansade omkring och jagade upp löv ur de ihopkrattade högarna. Gerd, som var föreståndarinna, hade kommenderat oss att ta ut alla lakan, handdukar, kuddar och täcken för vädring och skakning. Själv vaggade hon runt och hade koll, samtidigt som hon aktade sig noga för att komma i närheten av dammolnen. ”Se till att dammet lägger sig, innan ni börjar skaka nästa!” skrek hon. ”Annars får ni halsrossla, och då får jag ett elände.”

Aron och jag höll i varsin ände av ett lakan. ”Akta!” sa jag. ”Du skakar för hårt.”

Aron skakade ännu hårdare. ”Jag kan inte hjälpa att jag är stark”, sa han och tog i så att han blev blåröd i ansiktet. Mina ljusa flätor hoppade runt huvet. På Renfanan var alla med långt hår tvungna att ha flätor. Då blev det svårare för lössen att komma in och trivas, sa Gerd. ”Lägg av!” röt jag och slet till i lakanet så att han tappade greppet. Han drog med handen under näsan och snörvlade in en snorbobba. Han var fräknig i ansiktet, såg ut som en prickig korv.

9

inlaga Apstjärnan.indd 9

2012-10-08 13.50

”Skaka själv då”, sa han och tog upp en kudde från marken.

Sen började han slå den mot knäna som om han försökte ta livet av den. ”Snabba er så blir ni fortare klara!” tjatade Gerd. Hon hade en ljusgrön städrocksklänning på sig, och i öronen blänkte små spretiga guldörhängen.

Ingen snabbade sig. Om vi blev fortare klara, betydde det bara att vi kunde sätta igång med att skura golven i huset tidigare. Eller putsa fönstren, skala potatisen, diska eller räfsa mer löv på gräsmattan. Fritid var inte att tänka på. Gerd tyckte att vi hade fritid så det räckte om natten, då vi sov.

Det fanns en anledning till städdagen. Barnhemmet väntade besök. Nån skulle komma och se ut en unge att adoptera. Gerd var nervös, det var hon alltid såna här dagar. Sen tidiga morgonen hade hon farit runt som ett yrt höns och kontrollerat både hus och ungar. Dammråttor skulle jagas, hål på kläder skulle lappas och öron skulle skrubbas noggrant rena med tvål och vatten. ”Tack och lov att ni är klippta åtminstone”, mumlade hon och såg på oss. Varenda unge var nyfriserad i huvet, för fotografen hade nyss varit på Renfanan och tagit kort på oss.

Han kom varje år, och veckan innan plockade Gerd fram stora kökssaxen och klippte oss. När det blev dags för fotot fick vi rada upp oss mitt framför huset och le så vackert vi bara kunde. Det brukade vara kul, det var liksom ett avbrott i det där eviga städandet och knogandet. Och det festliga var, att den där fotograferingen hade pågått ända sen Renfanan byggdes.

På väggen i hallen hängde massor med svartvita bilder av alla som nånsin hade bott på barnhemmet. Gerd var med på hur

10

inlaga Apstjärnan.indd 10

2012-10-08 13.50

många som helst. Hon hade varit föreståndarinna på Renfanan ända sen hon var ung. ”Ser man på”, sa hon nu och sträckte på halsen. ”Här kommer posten.”

Jag sneglade neråt vägkröken, där en svart bil med gyllene posthorn på just hade dykt upp mellan granarna. Gerd sprang iväg mot grinden och viftade med armarna som en dirigent. ”Stooopp!” tjöt hon åt brevbäraren, som vevade ner rutan. ”Här är det nykrattat! Nykrattad grusgång!” Hon sträckte en trind hand mot kuvertet som brevbäraren var på väg upp till brevlådan med. ”Jag kan ta det där.”

Bilen försvann igen. Gerd sprättade gnolande upp kuvertet.

Men när hon började läsa, satte hon melodin i halsen. ”Kommunen kommer på inspektion”, mumlade hon och svepte med orolig blick över alla oss ungar. Ungefär som om hon räknade hur många vi var. Egentligen behövde hon inte räkna, det visste jag. Det gick nämligen inte en dag utan att Gerd påminde oss om att vi var femtioen ungar på barnhemmet, och att det var en mer än vad som var tillåtet. Renfanan var ett hem för femtio barn, inte fler. ”Ha-ha”, väste Aron och viftade med ögonbrynen. ”Nu ryker nån.”

Jag slutade skaka mitt lakan och torkade mig i pannan. Det var inte särskilt varmt ute, men man blev svettig av att stå och flaxa med armarna så där. ”Vadå?” sa jag. ”Vadå ryker?”

Han spärrade upp ögonen så att de blev stora som två stekta ägg. ”Vet du inte att Gerd gör sig av med dem hon inte vill ha?” ”Gör sig av med?” viskade jag. Det ilade lite otäckt i magen.

11

inlaga Apstjärnan.indd 11

2012-10-08 13.50

”Har ihjäl dem eller?”

Han vägde huvet fram och tillbaka. ”Kanske inte direkt”, sa han. ”Men har du inte hört vad hon gjorde med en unge som hon tyckte var besvärlig en gång?”

Jag skakade på huvet. Aron kom ett par steg närmare. ”Jag har hört”, väste han och sneglade mot Gerd, ”att för länge sen var det en liten unge som hon inte tålde. Och en natt satte hon ungen på pakethållaren och cyklade iväg. Sen lämnade hon ungen i nåt gammalt ruckel, där det inte bodde nån eller fanns nånting att äta. Ungen var så liten att den inte kunde säga emot. Sen åkte Gerd hem, och gick aldrig mer dit. Så ungen dog.”

Jag stirrade på honom. Han nickade och drog upp mungiporna ända till öronen. ”Äh!” sa jag. ”Du ljuger.”

Aron ryckte på axlarna. ”Kanske”, sa han. ”Och kanske inte.

Men mig lär hon inte släpa iväg med för jag är för stark.” Han dängde kudden mot marken med ett brak.

Gerd stod fortfarande och läste i brevet. ”På tisdag om två veckor …”, mumlade hon. ”Inspektionsgruppen kontrollerar hygienen och rutinräknar barnen. Varma hälsningar, Tord Fjordmark.” Hon svalde och började tugga på sin underläpp.

Sen tittade hon upp och märkte att vi var några stycken som stod och glodde på henne. ”Jaja!” sa hon med spelat lugn. ”Då får vi se till att få städat till dess. Och ni får peta naglarna.

Jonna!”

Jag hajade till när hon sa mitt namn så där plötsligt och hårt.

Det brukade sällan betyda nåt bra. Gerd kom vaggande med ils­ken min och ställde sig med sina dubbelhakor hängande

12

inlaga Apstjärnan.indd 12

2012-10-08 13.50

över mig. ”Tror du lakanet blir renare av att du gnor på det med de där grisnävarna, va?”

Jag såg ner på mina händer. Jag hade glömt att tvätta dem igen. Lakanet jag höll i hade blivit alldeles lortigt.

Gerd ryckte åt sig det. ”Inte undra på att det är så fullt här!” härjade hon och viftade med lakanet. ”Undra på! Ni får väl stanna här tills ni blir sextio år allihopa! Och så blir det jag som får starta äldrevård istället!”

Att hon själv skulle vara död som en inlagd sill och ligga i jorden vid det laget vi ungar var sextio, var visst inget hon tänkte på. I alla fall rös jag. Det var en hemsk tanke, det där – att bli kvar på Renfanan. Gerd var inte så farlig egentligen, hon var bara ingen riktig mamma. Det kändes liksom som om alla vi ungar kvittade för henne. Om nån fick influensan eller lunginflammation, blev hon på dåligt humör eftersom hon tyckte hon fick extra trassel av det. Och om nån slog i knät så att det började blöda, var det enda hon tänkte på att det inte fick bli fläckar på mattorna. En riktig mamma skulle ha tyckt synd om sin unge, men Gerd tyckte bara synd om sig själv. Det var det som var skillnaden.

Hon vände sig mot mig. ”Du har varit här i nio år nu! Har du inte lärt dig att tvätta händerna innan du tar i saker?”

Jag kände hur kinderna blev alldeles varma. Några av de andra ungarna flinade, det gjorde de alltid när Gerd skällde på mig, vilket var rätt ofta. Jag kunde nämligen aldrig komma ihåg att tvätta mig.

Det var inte för att jag ville vara smutsig, men det liksom försvann ur huvet på mig, hur mycket Gerd än tjatade. Det kanske var så, att min hjärna inte var gjord för att tänka på tvål.

13

inlaga Apstjärnan.indd 13

2012-10-08 13.50

Den kanske egentligen var gjord för att tänka på annat, men den fick liksom aldrig chansen, eftersom den jämt behövde försvara sig mot alla tvåltankar som Gerd ville tvinga på den.

Och ibland kunde jag faktiskt tycka att det där med att tvätta sig var lite onödigt. Så vitt jag förstod, kunde man ju stå vid tvättstället och skrubba sig i flera år, och när man äntligen slutade så var man snart lika skitig igen. Men det där vågade jag aldrig säga till Gerd. Hon sa alltid att det var ”ödets ironi” att hon hade fått en sån smutsgris som mig på halsen. Inte för att jag visste vad det betydde, men det var antagligen inget bra i alla fall. ”Nå?” sa hon nu. ”Är du för dum för att komma ihåg en så enkel sak som att tvätta dig?”

Jag tittade bort, jag ville inte svara.

Gerd la handen tillgjort bakom örat. ”Va? Är du lite dummare än alla andra, Jonna?”

Nu glodde alla på oss. Jag bet mig i läppen och nöp hårt om lakanet. ”Nej”, viskade jag. ”Hallå!” hojtade Gerd som om hon var döv. ”Vi hör inte vad du säger. Nu ska du svara högt och tydligt så att alla hör. Är du dum?” ”Nej!” ”Då så. Då går du och tvättar dig.”

Hon snodde runt och höjde rösten. ”Vi andra packar ihop!

Det nyttar väl ingenting till att stå här och skaka hela dagen, om ni ändå tänker gnida skit på allt!”

Några började samla ihop lakan och kuddar för att gå in.

Då hördes ett svagt brummande borta bland granarna. Det var en bil som var på väg. Alla ungar sträckte på halsen, ungefär som ett gäng jakthundar med viltlukt i nosen.

14

inlaga Apstjärnan.indd 14

2012-10-08 13.50

”Ta det lugnt nu!” röt Gerd, men ingen lydde henne. Varje gång det kom en bil till barnhemmet blev den stormad av barn. Alla knuffades och satte armbågarna i varand­ras sidor för att komma längst fram och visa upp sig, för att få komma därifrån. Åh, vad vi längtade. Längtade till ett riktigt hem, till en riktig mamma, en sån där fin med håret uppsatt i en knut och med en doft av parfym omkring sig. En mamma som blev ledsen över skrubbsår, som sa stackars lilla älsklingen och gick efter ett plåster, och en pappa med blänkande skor som sprang ut och köpte serietidningar till den som låg i influensan. Jodå, bort från Renfanan ville vi alla, och när nu chansen inte var större än en på femtioen, var det inte konstigt om vi armbågades en hel del de få gånger barnhemmet fick besök.

Jag sprang fram mot grindarna tillsammans med de andra.

Bilen kom allt närmare, den skulle snart vara här. Jag ställde mig på tå för att se över alla nyklippta huven …

Och i en tvär gir dök en risig gammal Volvo upp mellan granarna. Den rasade fram i förfärlig hastighet. På bara några sekunder hade den tagit sig upp till grindarna och in på grusgången. Den vrålade ett par varv kring stora eken och hattade med nosen åt höger och vänster, som om den inte kunde bestämma sig för var den skulle stå. Till slut tvärnitade den, snurrade runt ett halvt varv, och stod stilla mitt framför oss.

Nu var det inte bara Arons ögon som liknade två stekta ägg.

Bilen såg ut som om den nyss hade rymt från sin dödsdom på skroten. Avgasröret släpade i backen, motorn luktade bränt och rutorna var fullproppade av klistermärken och dekaler.

Karossen var brunskorvig av rost, men här och där syntes små fläckar av gammal grön lack.

15

inlaga Apstjärnan.indd 15

2012-10-08 13.50

Jag rynkade på näsan. Vem som än sitter där inne, så är det i alla fall ingen som jag vill flytta hem till, tänkte jag. De andra såg ut att tänka precis samma sak. ”Vilken rutten gammal rishög!” tjöt Aron. ”Jag skulle hellre dö än sätta mig i den!”

Gerd stod som hypnotiserad och stirrade på sin förstörda grusgång. Sen såg hon på bilen. Dörren till förarplatsen öppnades.

Ett stort, svarthårigt ben svängde ut. På foten satt en lerig känga med trasiga skosnören. Strax kom det andra benet, lika tjockt och lurvigt det. Jag svalde och sträckte på halsen. På sätt och vis ville jag stanna kvar och se vem som satt där inne, men samtidigt ville jag springa därifrån och gömma mig. Det var nåt kusligt med att en sån där bil kom till Renfanan, det var inte som det brukade. Bilarna som kom hit var alltid fina.

Nu grep en hand tag om dörrlisten på Volvon, och så krängde sig bilens förare ut genom dörröppningen med stånk och stön. Jag trodde att mitt hjärta hade stannat till i några sekunder. Alla var dödstysta.

Det var en gorilla! Hon var två meter lång, rund som en tunna om magen och det svarta klumpiga huvet såg ut som ett förvuxet päron. Hon hade ingen tröja på sig men på benen satt ett par sjaviga pantalonger. De var blå och hade korvat sig ovanför knäna. Gorillan böjde sig fram och drog i byxbenen så att de pöste ner över kängskaften.

Sen la hon armarna i kors och synade Renfanan: föns­ terraderna på övervåningen där den stora sovsalen var, jordkällaren där all potatis och ättiksgurka fanns, köksingången som man fick ta om man kom in från trädgårdslandet och var

16

inlaga Apstjärnan.indd 16

2012-10-08 13.50

17

inlaga Apstj채rnan.indd 17

2012-10-08 13.50

skitig och bakom alltsammans – skogsbrynet, som sträckte sig upp i luften som en farlig svart vägg. Hon stod ett bra tag och såg på alltihop, sen sänkte hon blicken och tittade på oss ungar med tydlig spekulantmin.

Allihop satte av mot stora ingången i en rasande fart. Bara Gerd stod kvar och glodde på Gorillan som om hon hade sett ett spöke. Jag gjorde helt om för att följa efter de andra. Nu hamrade hjärtat mot bröstkorgen och stövlarna rasslade i gruset. Jag ville in, fort!

Men nånting konstigt hände. Jag stannade, det går inte att förklara varför. Jag stod med ryggen åt den där fula gorillan, och jag kommer ihåg att jag tänkte: Jag borde gå in. Gå och gömma mig som alla andra.

Men jag kunde inte. Jag kände i ryggen hur nån tittade på mig, så sugande och ihållande att jag var tvungen att titta tillbaka. Fast jag egentligen inte ville det, vände jag mig långsamt om.

Gorillans bruna blick mötte min. Hon log. Hon hade enorma gaddar som trängdes med varandra i fulla rader. Hon klev närmare. Jag stod som fastfrusen i marken.

Då svimmade Gerd. Med ett litet pip for hon i backen och blev liggande. Gorillan böjde sig ner och började vifta med labbarna över hennes ansikte. Gerd piggnade strax till och kom vingligt på fötter, som en nervös liten bofink. Jag satte av som ett skott och försvann in genom dörren.

I den stora ljusa hallen låg allas skor och kängor i en hög.

Jag sparkade av mig stövlarna, och med andan i halsen rusade jag uppför trappan. På väggen satt alla gamla svartvita foton i prydliga rader, och när jag kom in i sovsalen var där liv som

18

inlaga Apstjärnan.indd 18

2012-10-08 13.50

i en hönsgård. Överallt klättrade ungar fram och tillbaka och skrek.

Jag satte mig på min säng, det gnisslade om de rostiga ­fjädrarna. Jag hade en hemsk känsla i magen. Gorillan hade tittat så obehagligt på mig.

Gerd låter henne aldrig adoptera, tänkte jag. Aldrig, Gorillan var för sjavig. ”Pratade du med henne, Jonna?” Det var Aron som ropade till mig bortifrån sin säng. Han satt där med två svarthåriga pojkar som var bröder, och som brukade flina åt allt han sa. ”Är du dum i huvet?” skrek jag tillbaka. ”Nä”, svarade han. ”Men du kanske tyckte att ni passade ihop.”

Bröderna flabbade och tittade förtjust på honom. De var rätt mopsiga, fast de bara var fem och sex år. ”Håll käften”, mumlade jag och la mig ner med ryggen åt honom.

Aron kom snabbt bort till min säng. ”Var tror du hon har fått den där magen ifrån, då?” viskade han.

Jag vände mig om. ”Vadå fått?” ”Hi-hi.” Han viftade på sina röda ögonbryn och såg nöjd ut. ”Jag menar, hur tror du hon har blivit så där tjock?” ”Inte vet jag!” sa jag. ”Hur har du blivit en sån idiot?”

Aron slutade le. Han sköt ut hakan och blängde på mig. ”Jag är i alla fall inte så dum att jag inte fattar varför den där apan har kommit hit”, sa han. Han klappade sig på magen och nickade menande. ”Det är därför hon är så fet. Barn!” ”Va?” sa jag. Jag märkte att jag lät skrämd fast jag försökte låta bli.

19

inlaga Apstjärnan.indd 19

2012-10-08 13.50

”Det är väl klart”, sa Aron och ryckte på axlarna. ”Fattar du hur dyrt det skulle bli för en sån där tjockis att gå till affären och köpa kött?” Han skakade på huvet. ”Adoptera blir mycket billigare.”

Jag stirrade vettskrämt på honom. Men sen gav jag honom en hård knuff på axeln. ”Äh! Sluta ljug!”

Aron drog efter andan. ”Akta, Jonna!” viskade han. ”Hon är här!” ”Lägg av”, sa jag, men då märkte jag att alla andra i salen hade blivit tysta och såg mot dörren. Jag vände mig om.

Där stod hon, Gorillan, och drog i sina sumpiga pantalonger. Gerd var också där, röd som en julstjärna i ansiktet och med ögon som sköt blixtar. ”Tur för dig och mig att vi är smala”, viskade Aron. ”Hon lär väl välja nån med mer kött på …” ”Jaha!” avbröt Gerd. ”Varför ligger alla lakan kvar i en grishög nere på gården? Och varför är det sånt väsen här uppe?”

Ingen svarade. Gerd drog efter andan. ”Uppställning!” kommenderade hon.

Långsamt och försiktigt började det röra på sig i salen. Alla masade sig ut på golvet, för att ställa sig i led. Jag tog plats långt ut på kanten. Sen drog jag upp axlarna och försökte se kutryggig och sur ut. Kutryggiga och sura ungar ville ingen ha.

Gerd travade fram. ”Då så!” ropade hon. ”Då vill jag se lite glada miner! Och så är ni artiga när Gorill… hrm, när damen här tilltalar er.”

Hon vände sig nervöst mot Gorillan. Gorillan gav henne en avmätt blick, och sen vred hon huvet och såg på oss. Mina knän darrade. En del i ledet ryggade när Gorillan klev fram.

20

inlaga Apstjärnan.indd 20

2012-10-08 13.50

Hon var så stor. Ansiktet var fårat som hos en gammal sjöman, och pälsen blänkte som om hon hade smort den med olja. ”Stå still i ledet!” snäste Gerd. ”Och var artiga!”

Hon var väldigt hispig – trodde kanske att hon själv skulle bli adopterad om ingen av ungarna föll Gorillan i smaken.

Gorillan vankade av och an framför ledet. När hon kom fram till mig ute på kanten, stannade hon. Jag stirrade i golvet och kutade med ryggen så att det kändes som om den skulle knäckas på mitten. Gorillan stod kvar. Tiden drogs ut till en hel evighet, och ingen sa så mycket som pip. ”Nej men, Jonna!”

Det var Gerd som till slut hade vågat öppna munnen. Hon gav Gorillan ett fjäskigt ögonkast, innan hon klev fram till mig. ”Sa jag inte att du skulle göra rent de där grisnävarna? Är det svineriveckan på Renfanan utan att jag vet om det, kanske?”

Gorillan följde noga hennes utfall. Gerd märkte det och blev uppmuntrad. ”Hur tror du förresten damen här känner sig när hon kommer på besök och du visar upp dig skitig?” fräste hon. ”Det är nog inte så roligt!”

Men Gorillan såg alltmer road ut och Gerd, som var säker på att hon plockade poäng, fortsatte med sina åthutningar. ”Nej, vet du vad! Dig får jag väl hänga ett skynke över nästa gång vi får besök, så som du ser ut. Hej, kom och hjälp mig, vilken trasa. Brr!” Jag visste inte vad jag skulle svara. Tårarna brände under ögonlocken och alla glodde på mig, som vanligt.

Gerd suckade och satte händerna i sidorna. ”Mina allra uppriktigaste ursäkter, damen”, sa hon till Gorillan. ”Oss emellan

21

inlaga Apstjärnan.indd 21

2012-10-08 13.50

så är den här ungen rent hopplös. En av de där man aldrig blir av med, så att säga. Hon har varit här sen hon var en liten skrott och blev lämnad på trappan. Inte på nio år har jag kunnat lura bort henne till nån.”

Hon lutade sig fram mot mig. ”Hörde du det?” sa hon. ”Nu vet du varför du aldrig kommer härifrån! Det är för att du envisas så med att jämt vara lortig!”

Hon tittade på Gorillan med ett leende som betydde att de två var helt överens om att jag var en dum, dum unge. Gorillan la armarna i kors över sin stora mage. Sen nickade hon mot mig. ”Hon där blir bra”, sa hon.

22

inlaga Apstjärnan.indd 22

2012-10-08 13.50

inlaga Apstj채rnan.indd 23

2012-10-08 13.50

Frida Nilsson debuterade som barnboksförfattare 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har bland annat skrivit de populära Hedvig-böckerna. Berättelsen om Gorillan och Jonna kunde man lyssna på som radioteater redan 2003, och sedan den utkom i bokform för första gången 2005 har den översatts till flera språk.

Den tyska översättningen av Apstjärnan nominerades 2011 till det prestigefyllda Deutscher Jugendliteraturpreis.

Frida Nilsson APSTJÄRNAN

E

n dag sladdar en skruttig Volvo in på barnhemmet Renfanans välkrattade grusgång. Ut kliver Gorillan. Hon ska adoptera ett av de föräldralösa barnen och hon vet genast vilken unge hon vill ha. Stackars Jonna! Hon som drömt om en mamma som luktar parfym och går klädd i tjusiga kläder. Gorillan är stor och klumpig – och luktar apa. Någon viskar dessutom att Gorillan äter små barn. Tyvärr har Jonna inget annat val än att följa med Gorillan till hennes skräpiga gård. Men ingenting blir som Jonna föreställt sig, och plötsligt vill kommunstyrelsen skicka tillbaka henne till barnhemmet igen.

Frida Nilsson

APSTJÄRNAN

Nya illustrationer av Lotta Geffenblad.

ISBN 978-91-27-13350-1

9 789127 133501

OMSLAG Apstjärnan.indd 1

2012-10-08 09.15