9789127142190

Page 1

ANDRA VÄRLDSKRIGET ÄR SLUT och nya vindar sveper

Sarah Waters hyllade roman FRÄMLINGEN I HUSET är en suggestiv berättelse med en omisskännlig tidsprägel från efterkrigstidens England. En riktig spökhistoria, och samtidigt en skildring av klasstillhörighet och makt.

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: FOX PHOTOS/GETTY IMAGES

ISBN 978-91-27-14219-0

9 789127 142190

WATERS_Framlingen_ORIG_A.indd 1

Sarah Waters

över England. Hundreds Hall var en gång ett av landets största gods, men nu flagnar putsen från husfasaden och ogräset hotar att ta över trädgården. När doktor Faraday kallas till huset en het sensommardag för att se till en patient upptäcker han att det inte bara är ekonomiska svårigheter som har drabbat familjen Ayers, det tycks också vila något olycksbådande över godset. Snart dras han in i familjens liv och föga anar doktor Faraday hur hans eget liv kommer att påverkas av huset och dess invånare. Vad är det som hemsöker godset? Vad är det som kastar sin mörka skugga över Hundreds Hall?

FRÄMLINGEN I HUSET

FRÄ ML INGEN I HU S ET

h a Sar s r e t a W

»Waters skriver med säker hand och bygger skickligt upp en atmosfär som börjar en stilla och het sommar för att därefter gradvis mörkna och stramas åt, tills vi är lika skräckslagna som familjen Ayers.« Tracy Chevalier, Observer

2015-02-26 09:57


Pocketinlaga_Framling i huset.indd 2

2010-11-03 16:22:27


1

Första gången jag såg Hundreds Hall var jag tio år. Det var sommaren efter kriget, och familjen Ayres hade då ännu kvar det mesta av sina pengar och var fortfarande en betydelsefull familj i bygden. Det var imperiedagen som firades och jag stod i en lång rad tillsammans med de andra barnen från byn och gjorde scouthälsningen medan mrs Ayres och översten gick förbi och delade ut minnesmedaljer. Efteråt bjöds vi och våra föräldrar på te vid långbord på det som förmodligen var den södra gräsmattan. Mrs Ayres bör ha varit tjugofyra eller tjugofem, hennes man ett par år äldre och deras lilla flicka, Susan, var väl i sexårsåldern. De måste ha varit en mycket stilig familj, men jag har bara vaga minnen av dem. Det jag minns bäst är själva huset, som för mig framstod som ett riktigt herresäte. Jag minns de vackra ålderstecknen: det nötta röda teglet, de buktande fönsterglasen och det vittrande listverket av sandsten. De fick huset att se oskarpt och lite ostadigt ut – som ett isblock, tänkte jag, som just hade börjat smälta i solen. Man fick inte gå in, förstås. Dörrarna och de franska fönstren stod öppna, men de var alla spärrade med ett rep eller ett band som hade knutits fast tvärs över dem, och när vi behövde gå på toaletten fick vi använda stalldrängarnas och trädgårdsarbetarnas toaletter i stallbyggnaden. Min mor hade emellertid fortfarande vänner bland tjänstefolket, och när teet var avklarat och det var dags för en rundtur 7

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 7

2010-11-03 16:22:28


på ägorna tog hon i smyg med mig in genom en bakdörr, och så satt vi en stund hos kokerskan och köksflickorna. Det besöket gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Köket låg i källaren och nåddes via en kylig, välvd korridor som fick mig att tänka på en fängelsehåla. Genom denna korridor sprang en otrolig massa människor fram och tillbaka med korgar och brickor i händerna. Flickorna hade ett sådant berg av porslin att diska att min mor kavlade upp ärmarna för att hjälpa till, och som belöning för hennes arbete fick jag till min stora förtjusning ta för mig av konfekten och gelédesserterna som blivit över från kalaset. Jag placerades vid ett furubord och fick en sked från familjens egen låda – en tung sak i matt silver som var så stor att jag knappt fick in den i munnen. Men sedan hände det något ännu mer fantastiskt. Högt upp på väggen i den välvda passagen satt en låda där en massa metalltrådar löpte samman, och i änden på var och en av dessa trådar satt en klocka. När en av klockorna ringde för att husan behövdes där uppe tog hon mig med sig, så att jag skulle få kika in genom det gröna draperiet som skilde husets framsida från baksidan. Jag kunde få stå och vänta på henne där, sa hon, om jag var riktigt tyst och snäll. Men jag måste hela tiden hålla mig bakom draperiet, för om översten eller frun fick se mig skulle de bli arga. Jag var ett lydigt barn, för det allra mesta. Men på andra sidan draperiet låg ett hörn där två korridorer möttes, båda hade marmorgolv och var fulla av underbara ting, och så fort husan hade försvunnit bort i den ena korridoren tog jag några djärva steg ut i den andra. Det var ofattbart spännande. Och då menar jag inte bara för att det var något förbjudet, nej, det var själva huset som kom emot mig från alla håll – glansen i golvet, patinan i trästolarna och skåpen, fasen på en spegel, slingornamentet på en ram. Jag drogs till en av de dammfria vita väggarna som hade en dekorativ bård i gips med ett motiv av ekollon och blad. Jag hade aldrig sett någonting liknande, förutom i kyrkan, och efter en hastig titt gjorde jag något som nu framstår som rent förfärligt: jag tog tag i ett av 8

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 8

2010-11-03 16:22:28


ekollonen och försökte bryta loss det från väggen, och när det inte gick tog jag fram min pennkniv och började hacka och karva med den. Det var inte av förstörelselusta jag gjorde det. Jag var inte en illvillig eller destruktiv pojke. Det var bara det att jag beundrade det där huset så mycket att jag ville ha en bit av det. Kanske tyckte jag rentav att själva min beundran – som jag misstänkte att ett mer ordinärt barn inte skulle ha känt – gav mig rätt till det. Man skulle kanske kunna säga att jag var som en man som ville ha en hårlock från den flicka han plötsligt och blint hade förälskat sig i. Skam till sägandes gav ekollonet med sig till slut, fast på ett mer osnyggt sätt än jag hade hoppats. Det krasade till och gipssmulor föll till golvet i ett litet vitt moln. Jag minns att jag blev besviken. Kanske hade jag trott att det var gjort av marmor. Men ingen kom och ingen såg vad jag hade gjort. Det var, som man säger, ett ögonblicks verk. Jag stoppade ekollonet i fickan och smög in bakom draperiet igen. Strax därefter kom husan tillbaka och tog mig med ner i källaren, varpå mor och jag sa adjö till kökspersonalen och gick ut till min far i trädgården. Jag kände på den hårda gipsklumpen i fickan, nästan illamående av upphetsning. Jag hade börjat oroa mig för att överste Ayres, som var en skräckinjagande man, skulle upptäcka skadegörelsen och avbryta festen. Men ingenting hände och eftermiddagen rullade på ända tills den övergick i en blåaktig skymning. Tillsammans med de andra Lidcoteborna inledde mina föräldrar och jag den långa vandringen hem, och fladdermössen pilade hit och dit i stora cirklar över oss som om någon slungade runt dem i osynliga trådar. Mor hittade förstås ekollonet till slut. Jag hade tagit upp det ur fickan så många gånger att det hade blivit en kritvit rand i den grå flanellen i mina kortbyxor. När hon förstod vad det märkliga lilla föremålet i hennes hand var, började hon nästan gråta. Hon gav mig inte smäll, och hon sa inget till min far – hon hade aldrig hjärta att gräla på mig. I stället tittade hon på mig med tårfyllda ögon, som i förfäran och skam. 9

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 9

2010-11-03 16:22:28


”Du borde veta bättre, du som är en sådan förståndig pojke”, antar jag att hon sa. Folk sa alltid sådana saker till mig när jag var barn. Mina föräldrar, mina släktingar, mina lärare – alla vuxna som intresserade sig för min framtid. Det brukade i hemlighet reta mig till vansinne, för å ena sidan ville jag så innerligt gärna leva upp till mitt rykte som den förståndiga pojken, och å andra sidan kändes det så orättvist att den där förståndigheten som jag aldrig hade bett om skulle tas som en förevändning för att sätta mig på plats. Ekollonet hamnade i elden. Jag hittade den förkolnade lilla stumpen i askan nästa dag. Det måste hur som helst ha varit det sista av Hundreds Halls storhetsår. Nästa imperiedag firades hos en familj i ett annat av traktens fina hus. Hundreds hade kommit på fallrepet och skulle inte resa sig igen. Snart därefter dog dottern i familjen, och mrs Ayres och översten började dra sig undan allt mer. Jag har vaga minnen av när deras andra barn, Caroline och Roderick, föddes, men vid det laget gick jag på Leamington College och var upptagen av mina egna bittra små strider. Min mor dog när jag var femton. Hon hade under hela min barndom fått det ena missfallet efter det andra, visade det sig, och det sista kostade henne livet. Min far hann precis se mig ta examen och återvända till Lidcote som färdig läkare innan han dog. Överste Ayres dog några år senare – av ett pulsåderbråck, tror jag. I och med hans död slöt sig Hundreds Hall ännu mer för världen. Grindarna till parken stod nästan alltid stängda. Den tjocka sandstensmuren som omgärdade egendomen var visserligen inte särskilt hög, men tillräckligt hög för att hålla folk borta. Och trots att huset var så stort kunde man inte se skymten av det var man än befann sig när man var ute och körde i den delen av Warwickshire. Ibland när jag passerade muren på väg till en patient tänkte jag på att huset låg gömt någonstans där inne – och jag föreställde mig det alltid likadant som det hade varit den där dagen år 1919, med 10

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 10

2010-11-03 16:22:28


de ståtliga tegelfasaderna och de svala marmorkorridorerna, fulla av underbara ting. Så när jag väl såg huset igen – nästan trettio år senare, strax efter slutet på nästa krig – blev jag förskräckt över att se hur det hade förändrats. Det var en ren slump som förde mig dit, för familjen Ayres tillhörde egentligen min kompanjon, David Graham, men han var upptagen av ett akutfall den dagen, så när familjen ringde efter en läkare var det jag som fick ge mig ut. Mina farhågor väcktes så fort jag kom in i parken. Jag mindes en lång väg upp till huset kantad av välklippta rhododenronbuskar och lagerträd, men nu var parken så vanskött och igenvuxen att min lilla bil fick tränga sig fram längs uppfarten. När jag till slut kom ut på en okrattad grusplan och såg huset rakt framför mig trampade jag på bromsen och gapade av ren bestörtning. Det var mindre än jag mindes det, förstås – långt ifrån barndomens herresäte – men det hade jag väntat mig. Det som förfärade mig var det uppenbara förfallet. Hela stycken av de vackert spruckna sandstenslisterna hade rasat ner och gjort husets vaga georgianska karaktär ännu mer osäker än förut. Murgrönan hade brett ut sig och sedan dött på sina ställen, så att den hängde som en kalufs av trassliga råttsvansar. Stegen i trappan upp till den breda entrédörren var spruckna och ogräset frodades i skarvarna. Jag parkerade bilen, klev ut och vågade knappt slå igen dörren. Huset kändes otäckt instabilt för att vara så stort och massivt. Ingen tycktes ha hört mig komma, så efter en stunds tvekan tog jag några krasande steg över gruset och såg noga efter var jag satte fötterna i den spruckna stentrappan. Det var en het och stilla sommardag, så vindstilla att jag, när jag drog i klocksträngen med dess glanslösa gamla handtag av mässing och elfenben, hörde ringningen, klart och tydligt men långt borta, liksom djupt inne i husets buk. Signalen följdes omedelbart av ett dovt, ilsket hundskall. Skallet avbröts lika hastigt som det börjat, och i ytterligare en 11

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 11

2010-11-03 16:22:28


lång minut var det helt tyst. Sedan hörde jag fotsteg någonstans högerifrån, ojämnt skrapande fotsteg, och strax därefter dök sonen i huset, Roderick, upp runt hörnet. Han kisade misstänksamt mot mig tills han upptäckte väskan i min hand. Då tog han ut den tillknycklade cigaretten ur munnen och ropade: ”Det är doktorn, förstår jag? Vi hade väntat oss doktor Graham.” Hans ton var inte alls ovänlig, men en aning loj och håglös, som om han redan var trött på att ha mig där. Jag gick ner för trappan och bort till honom, presenterade mig som Grahams kollega och förklarade varför han inte hade kunnat komma. Han svarade nonchalant: ”Jaha, ja, det var vänligt av er att ta er ända hit ut. På en söndag och allt, i den här fördömda värmen. Den här vägen, om jag får be. Det går snabbare än att gå genom huset. Jag är Roderick Ayres, förresten.” Vi hade i själva verket träffats förut, mer än en gång. Men det hade han uppenbarligen glömt, och nu räckte han fram handen och gav mig ett oengagerat handslag. Hans fingrar kändes underliga i min hand, skrovliga som krokodilskinn på vissa ställen och egendomligt mjuka och lena på andra. Jag visste att hans händer, liksom en stor del av hans ansikte, hade drabbats av brännskador i en olycka under kriget. Bortsett från ärren var han en stilig ung man, längre än jag, men med sina tjugofyra år fortfarande pojkaktig och slank. Han var pojkaktigt klädd också, i uppknäppt skjorta, tunna sommarbyxor och smutsiga tygskor. Han gick utan brådska och haltade märkbart. ”Jag förmodar att ni vet varför vi ringde efter er?” sa han där vi gick. ”Det var visst en av era tjänsteflickor?” svarade jag. ”En av våra tjänsteflickor! Det låter det. Vi har bara en, Betty. Något trubbel med magen, tydligen.” Han såg tvivlande ut. ”Jag vet inte. Min mor, min syster och jag brukar som regel klara oss utan doktorer. Vi kurerar oss själva så gott vi kan från förkylningar och huvudvärk. Men nu för tiden är det visst dödsstraff på att försumma 12

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 12

2010-11-03 16:22:28


tjänstefolket, de ska tydligen ha det bättre än vi. Så vi tyckte det var bäst att skicka efter någon. Se upp, ta det försiktigt här.” Vi gick på en grustäckt terrass som löpte längs husets norra sida och nu pekade han på ett ställe där underlaget hade gett vika för ett antal förrädiska gropar och sprickor. Jag gick försiktigt runt dem, glad över att få en chans att se den här sidan av huset, men förfärad, återigen, över hur egendomen hade tillåtits förfalla. Trädgården var ett virrvarr av nässlor och åkervinda. En svag men omisskännlig lukt av avlopp låg i luften. Fönstren vi passerade var strimmiga av smuts; alla var stängda och på de flesta var även fönsterluckorna tillbommade, med undantag av ett par glasdörrar som stod öppna vid toppen av en stentrappa som var övervuxen med vinda. Genom dem såg jag ett stort ostädat rum, ett skrivbord fullt av papper i en enda röra, kanten av en brokadgardin … Mer hann jag inte se. Vi hade kommit fram till en smal bakdörr och Roderick steg åt sidan för att släppa förbi mig. ”Ni hittar säkert ner själv”, sa han och slog ut med en av sina brännskadade händer. ”Min syster är där nere. Hon kan visa er till Betty och berätta mer.” Det var först senare som jag insåg att han antagligen inte ville att jag skulle få se honom krångla sig ner för trappan med sitt onda ben. Just då tyckte jag att han uppförde sig mer än lovligt nonchalant, och jag gick förbi honom utan ett ord. Genast hörde jag honom makligt linka därifrån med krasande steg i sina gummisulade skor. Men jag gick själv med makliga steg. Den smala dörren, insåg jag nu, var just den som min mor mer eller mindre hade smugglat in mig genom den där dagen för länge sedan. Jag kände igen den kala stentrappan innanför dörren, och när jag hade tagit mig ner för den befann jag mig i dunklet i den välvda korridoren som så storligen hade imponerat på mig den gången. Men här mötte mig ännu en besvikelse. Jag hade föreställt mig passagen som någonting i stil med en krypta eller fängelsehåla, men i verkligheten var väggarna glansigt gröna och krämfärgade som på en polis- eller 13

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 13

2010-11-03 16:22:28


brandstation, det låg en mattremsa av kokosfiber på stengolvet och lutad mot väggen stod en sur mopp i en hink. Ingen kom och tog emot mig, men genom en halvöppen dörr på höger sida skymtade jag köket, och jag gick försiktigt fram och kikade in. Platt fall igen: vad jag fick se var ett stort trist rum med viktorianska köksbänkar och kala ytor, alla brutalt skurade och skrubbade. Bara det gamla furubordet – samma bord, så vitt jag kunde se, vid vilket jag hade ätit de där gelédesserterna – väckte minnet av spänningen från mitt första besök. Det var också det enda föremålet i rummet som tydde på något slags aktivitet, för på det låg en liten hög med jordiga grönsaker intill en skål vatten och en kniv. Vattnet var missfärgat och kniven våt, som om någon just hade påbörjat sitt arbete och sedan varit tvungen att skynda därifrån. Jag tog ett steg tillbaka, och min sko måste ha knarrat till eller skrapat mot kokosmattan. Åter hördes det där hesa, upphetsade hundskallet – oroväckande nära den här gången – och en sekund senare kom en gammal svart labrador rusande in i korridoren någonstans ifrån och störtade rakt emot mig. Jag stod stilla med väskan i högsta hugg medan hunden skällde och hoppade runt mig, men strax dök en ung kvinna upp och sa med lugn röst: ”Så ja, ditt dumma djur, nu räcker det! Gyp! Sluta! Jag är hemskt ledsen.” Hon kom närmare, och jag såg att det var Rodericks syster, Caroline. ”Han vet mycket väl att han inte får göra så där. Gyp!” Hon böjde sig ner och daskade till honom på hasorna med baksidan av handen, och då blev han äntligen tyst. ”Din lilla dumsnut”, sa hon och drog honom i öronen med milt överseende. ”Det är riktigt rörande. Han tror att varenda människa som kommer hit är ute efter att skära halsen av oss och lägga vantarna på familjesilvret. Vi har inte hjärta att tala om för honom att allt silver redan har hamnat på pantbanken. Jag trodde att det var doktor Graham som skulle komma. Ni är doktor Faraday. Jag tror aldrig att vi har blivit ordentligt presenterade för varandra?” 14

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 14

2010-11-03 16:22:28


Hon log och sträckte fram handen. Hennes handslag var fastare än hennes brors, och mer hjärtligt. Jag hade bara sett henne på avstånd förut, på vissa lokala tillställningar och på gatorna i Warwick och Leamington. Hon var äldre än Roderick, tjugosex eller tjugosju, och jag hade upprepade gånger hört henne kallas ”ganska kraftig”, ”en typisk ungmö” och ”en klyftig flicka”. Med andra ord såg hon inte särskilt bra ut. Hon hade tjocka ben och grova vrister och var ovanligt lång för att vara kvinna. Håret var ljusbrunt och skulle kanske ha varit riktigt vackert om hon hade skött det, men jag hade aldrig sett det ordentligt uppsatt, och just för dagen hängde det ner över axlarna i en trasslig härva som om hon hade tvättat det med såpa och glömt att kamma det efteråt. Dessutom hade hon sämre klädsmak än någon kvinna jag någonsin hade stött på. Hon hade på sig ett par pojkaktiga sandaler utan klack och en illasittande ljus sommarklänning som inte var särskilt smickrande för hennes breda höfter och stora byst. Ögonen var nötbruna och satt högt i det långa ansiktet, hon hade en kantig käke och något tillplattad profil. Det var bara munnen som var lyckad, tyckte jag: överraskande stor, välformad och rörlig. Jag förklarade än en gång varför jag hade kommit i Grahams ställe. Precis som sin bror sa hon: ”Det var vänligt av er att ta er ända hit ut. Betty har inte varit hos oss särskilt länge, knappt en månad ens. Hennes familj bor ända borta på andra sidan Southam, så vi drar oss för att skicka efter dem. Mamman är i vilket fall som helst inte mycket att ha … Betty började klaga på att hon hade ont i magen igår kväll, och när det inte var bättre i morse tyckte jag att vi borde undersöka saken. Kan ni gå in till henne nu genast? Hon ligger precis här borta.” Innan hon hade avslutat meningen vände hon sig om och stegade iväg på sina muskulösa ben, och hunden och jag följde efter. Rummet som hon förde mig till låg i den bortre änden av korridoren och såg ut att en gång ha varit husföreståndarinnans kontor. Det var mindre 15

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 15

2010-11-03 16:22:28


än köket, men liksom resten av källaren hade det stengolv och höga, smala fönster och samma trista institutionsfärg på väggarna. Det fanns en liten öppen spis som var rensopad, en urblekt fåtölj vid ett litet bord och en metallsäng av det slag som man kan fälla ihop och gömma undan i ett skåp när den inte används. Nedbäddad i denna säng, iklädd en underklänning eller ett ärmlöst nattlinne, låg en figur som var så liten och tunn att jag vid första anblicken trodde att det var ett barn. När jag tittade närmare såg jag att det var en småvuxen tonårsflicka. Hon gjorde en ansats att sätta sig upp när hon fick syn på mig i dörren, men föll ynkligt ner på kudden igen. Jag satte mig bredvid henne på sängen och sa: ”Det är du som är Betty, förstår jag? Jag heter doktor Faraday. Miss Ayres säger att du har haft ont i magen. Hur mår du nu?” ”Åh, doktorn, jag är så sjuk, så väldigt sjuk!” sa hon på grov dialekt. ”Har du kräkts?” Hon skakade på huvudet. ”Har du haft diarré? Vet du vad det är?” Hon nickade och skakade sedan på huvudet igen. Jag öppnade väskan. ”Jag får ta mig en titt på dig.” Hon öppnade sin lilla barnsliga mun precis så mycket att jag lyckades få in termometerkulan under tungan, och när jag drog ner nattlinnet i halsen för att lägga det kalla stetoskopet mot hennes bröst ryckte hon till och jämrade sig. Eftersom hon var från trakten hade jag förmodligen träffat henne förut, om så bara för någon vaccination i skolan, men det hade jag inget minne av nu. Hon var inte typen som man lade på minnet. Hennes färglösa hår var klippt rakt av och uppsatt med ett hårspänne vid ena tinningen. Ansiktet var brett och de grå ögonen satt långt isär och var – som ljusa ögon ofta är – ganska grunda och intetsägande. Hon var blek i hyn men rodnade en aning när jag skulle undersöka magen och drog upp nattlinnet så att de slitna gamla flanellunderbyxorna syntes. Så fort jag nuddade vid huden strax ovanför hennes navel flämtade 16

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 16

2010-11-03 16:22:28


hon till och skrek rakt ut. Med lugnande röst sa jag: ”Såja, såja. Var gör det mest ont? Här?” ”Åh! Överallt!” sa hon. ”Är det en skarp smärta, som av en kniv? Eller är det mer som att det värker, eller svider?” ”Det är som en värk”, tjöt hon, ”med fullt av knivar i! Men det svider också! Åh!” Hon skrek till igen, och nu öppnade hon äntligen munnen ordentligt så att jag kunde se den friska halsen och tungan och raden av små sneda tänder. ”Jaha”, sa jag och drog ner hennes nattlinne igen. Och efter att ha funderat några sekunder vände jag mig mot Caroline – som hade stått i dörröppningen tillsammans med labradoren och ängsligt tittat på – och sa: ”Skulle ni kunna lämna mig ensam med Betty en liten stund, miss Ayres?” Min allvarliga ton gjorde henne synbart bekymrad. ”Ja visst, naturligtvis.” Hon gjorde tecken åt hunden att följa med ut i korridoren. När dörren väl var stängd stoppade jag ner stetoskopet och termometern och knäppte igen väskan. Jag tittade på den bleka flickan och sa med låg röst: ”Ja, du Betty. Det här var minsann besvärligt. För nu har miss Ayres där ute gjort sig en massa besvär för att försöka hjälpa dig, medan jag sitter här och är fullkomligt säker på att det inte finns någonting jag kan göra för dig.” Hon stirrade på mig. Jag uttryckte mig mer rakt på sak: ”Tror du inte att jag har viktigare saker för mig på min lediga dag än att köra de åtta kilometerna ut hit från Lidcote för att passa upp på stygga små flickor? Jag har god lust att skicka dig till Leamington och be dem operera bort blindtarmen på dig. Det är inget fel på dig.” Hon blev blodröd i ansiktet. Hon sa: ”Åh, men doktorn, det är det visst!” ”Du är en skicklig skådespelerska, det får jag erkänna. Skrika och gapa, det kan du. Men om jag vill se skådespeleri går jag till teatern. Vem tror du ska betala mig nu? Jag är inte billig, ska du veta.” 17

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 17

2010-11-03 16:22:28


Talet om pengar skrämde henne. Med uppriktig ängslan sa hon: ”Jag är faktiskt sjuk! Det är jag! Jag mådde illa igår kväll, det är sant! Jätteilla. Och jag tänkte …” ”Vad då? Att det skulle vara skönt att stanna i sängen ett tag?” ”Nej! Det är inte sant! Jag var dålig. Och jag tänkte bara …” Nu tjocknade hennes röst och de grå ögonen fylldes av tårar. ”Jag tänkte bara”, upprepade hon med sprucken röst, ”att om jag var så sjuk, så … så kanske jag borde åka hem ett tag. Tills jag blev bättre.” Hon vände sig bort och blinkade. Tårarna steg i hennes ögon och rann sedan i två raka streck ner för hennes småflickskinder. Jag sa: ”Så det är det det handlar om? Att du vill åka hem?” Och då satte hon händerna för ansiktet och började gråta på riktigt. Som läkare får man se många tårar, och vissa är mer hjärteknipande än andra. Jag hade verkligen mängder att göra hemma och var inte det minsta road av att ha blivit ivägsläpad utan anledning. Men hon såg så ung och ömklig ut att jag lät henne gråta ut. Sedan lade jag handen på hennes axel och sa bestämt: ”Seså, nu är det bra. Tala nu om för mig vad det är som är fel. Trivs du inte här?” Hon tog fram en sladdrig blå näsduk som hon haft under kudden och snöt sig. ”Nej”, sa hon, ”det gör jag inte.” ”Varför inte det? Är arbetet för tungt för dig?” Hon ryckte uppgivet på axlarna. ”Inte direkt.” ”Du gör väl inte allting själv, hoppas jag?” Hon skakade på huvudet. ”Mrs Bazeley är här varje dag till klockan tre, utom på söndagar. Hon tvättar och lagar mat, och jag gör allt det andra. Sedan har de en karl som kommer och sköter om trädgården då och då. Miss Caroline gör en del …” ”Det låter som om du har det ganska bra.” Hon svarade inte. Så jag fortsatte att pressa henne. Saknade hon sina föräldrar? På det svarade hon med en grimas. Saknade hon sin pojkvän? En ännu värre grimas. 18

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 18

2010-11-03 16:22:29


Jag tog upp väskan. ”Ja, om du inte säger vad det är så kan jag inte hjälpa dig.” Och när hon såg att jag var på väg att resa mig utbrast hon till slut: ”Det är bara det att … Det är det här huset!” ”Huset? Vad är det med det?” ”Åh, doktorn, det är inget vanligt hus! Det är för stort! Vart man än ska får man gå flera mil, och det är så otäckt och tyst överallt. Det går väl an på dagarna när jag arbetar och mrs Bazeley är här. Men på nätterna är jag helt ensam. Det hörs inte ett ljud! Jag har hemska mardrömmar … Bara de inte tvingade mig att gå i den där gamla trappan på baksidan. Det är så många hörn där och man vet inte vad som finns bakom. Ibland tror jag att jag ska dö av skräck!” ”Dö av skräck?” sa jag. ”I det här fina huset? Du ska vara glad som får chansen att bo här. Tänk så i stället.” ”Glad!” utbrast hon misstroget. ”Alla mina vänner säger att jag är galen som har tagit tjänst här. De skrattar åt mig där hemma! Jag får aldrig träffa någon. Jag får aldrig gå ut. Alla mina kusiner jobbar på fabrik. Det kunde jag också ha gjort, bara jag hade fått för pappa! Han vill inte det. Han säger att fabriksflickorna är alldeles för lössläppta. Han säger att jag måste stanna här i ett år först och lära mig hushålla och uppföra mig fint. Ett år! Jag kommer att dö av skräck, det vet jag bara. Om inte jag dör av skam först. Doktorn skulle se den hemska gamla klänningen och mössan jag måste ha på mig! Åh, doktorn, det är inte rättvist!” Hon hade kramat ihop näsduken till en liten blöt boll, och nu slängde hon den på golvet. Jag böjde mig ner och tog upp den. ”Kära nån då, vilket humör … Ett år går fort, ska du se. När du blir äldre kommer det inte att kännas som någonting.” ”Men jag är ju inte gammal än!” ”Hur gammal är du egentligen?” ”Fjorton. Men jag kunde likaväl vara nittio, som jag har det här!” 19

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 19

2010-11-03 16:22:29


Jag skrattade. ”Var inte fånig, så illa är det inte. Men vad ska vi göra åt saken, då? Jag borde väl göra något skäl för mitt arvode, tycker man. Vill du att jag ska säga något till familjen Ayres? Jag är säker på att de inte vill att du ska vara olycklig.” ”Äh, de vill bara att jag ska jobba.” ”Ska jag kanske prata med dina föräldrar, då?” ”Ha! Mamma är jämt ute och ränner med andra karlar, hon bryr sig inte om var jag är. Och pappa är värdelös. Allt han kan är att gapa och skrika. De bara grälar och bråkar dagarna i ända. Sedan ångrar han sig och tar henne tillbaka, varenda gång! Det var därför han skickade hit mig, för att jag inte skulle bli som hon.” ”Men varför i hela friden vill du då åka hem? Det låter som om du har det mycket bättre här.” ”Jag vill inte hem”, sa hon. ”Jag bara … åh, jag är bara så less!” Hon hade mulnat av ren frustration. Nu liknade hon inte längre ett barn, utan snarare ett ungt och lite farligt djur. Men så såg hon min blick och ilskan rann av henne. Hon började tycka synd om sig själv igen, suckade olyckligt och slöt sina svullna ögon. Vi satt tysta en stund, och jag såg mig om i det dystra, nästan underjordiska rummet. Tystnaden var så intensiv att den kändes komprimerad; på den punkten hade hon i alla fall rätt. Luften var sval men underligt tung – man var på något sätt medveten om det stora huset ovanför, och till och med om det snåriga virrvarret av nässlor och ogräs som omgärdade det. Jag tänkte på min mor. Hon hade antagligen varit ännu yngre än Betty när hon hade börjat på Hundreds Hall. Jag reste mig upp. ”Nåväl, min flicka, jag är rädd att vi alla då och då måste stå ut med saker som vi inte är så förtjusta i. Det kallas livet, och för det finns det inget botemedel. Men vad sägs om det här: du stannar kvar i sängen resten av dagen, så kan vi se det som en ledig dag. Jag ska inte berätta för miss Ayres att du har narrats, och så skickar jag hit en magmedicin – du kan ju titta på flaskan och tänka på hur nära det var att du fick blindtarmen bortopererad. 20

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 20

2010-11-03 16:22:29


Men jag tänker också fråga miss Ayres om det inte går att försöka göra din tillvaro här lite gladare. Och under tiden ger du det här huset en chans till. Vad säger du?” En kort stund stirrade hon på mig med sina tomma grå ögon, och sedan nickade hon. Patetiskt viskande sa hon: ”Tack, doktorn.” Så vände hon sig om i sängen så att det sista jag såg innan jag lämnade rummet var hennes vita nacke och vassa små skulderblad. Korridoren var tom nu, men precis som förra gången började hunden skälla så fort jag stängde dörren, och det hördes ett rissel och rassel av tassar och klor när han kom störtande ut ur köket. Men han rusade inte fram lika ursinnigt den här gången, och hade snart lugnat sig så pass att jag rentav kunde klappa honom och dra honom i öronen. Caroline dök upp i köksdörren och torkade händerna på en handduk med effektiva, husmorsaktiga rörelser. På väggen bakom henne såg jag att lådan med klockorna och metalltrådarna fortfarande satt kvar: den där myndiga lilla manicken som var till för att kalla upp tjänarstaben till den förnämare världen där uppe. ”Hur är det med henne?” frågade hon när hunden och jag närmade oss. Utan att tveka sa jag: ”Lite magbesvär bara, inget allvarligt. Men ni gjorde helt rätt i att ringa efter mig. Man kan inte vara nog försiktig när det gäller magen, särskilt inte i det här vädret. Jag skickar över en medicin, och det vore bra om hon fick vila en dag eller två … Men det var en annan sak också.” Jag hade kommit fram till henne nu, och jag sänkte rösten. ”Jag fick intryck av att hon längtar hem. Det är inte något ni har lagt märke till?” Hon rynkade pannan. ”Hon har verkat må bra hittills. Det tar väl lite tid innan hon har vant sig, antar jag.” ”Och hon sover här nere, förstår jag, helt ensam? Det måste kännas lite ensligt. Hon nämnde en trappa som hon tyckte var otäck …” Hennes ansikte slätades ut och fick en närmast road min. ”Jaså, det är där skon klämmer? Jag trodde att hon stod över sådant där 21

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 21

2010-11-03 16:22:29


trams. Hon verkade förhållandevis sansad när hon kom hit. Men med flickor från landet kan man aldrig så noga veta: antingen är de hårda som flinta och vrider nacken av kycklingar utan att blinka eller så får de nervösa utbrott hela tiden. Hon har väl sett för många skräckfilmer. Hundreds är tyst och stilla, men mystiskt är det inte.” Efter ett ögonblicks funderande sa jag: ”Fast ni har naturligtvis bott här hela livet. Ni skulle inte kunna göra något för att få henne att trivas lite bättre?” Hon lade armarna i kors över bröstet. ”Börja läsa godnattsagor för henne, kanske?” ”Hon är väldigt ung, miss Ayres.” ”Ja, vi behandlar henne inte illa, om det är det ni tror! Vi betalar henne mer än vi har råd med. Hon äter samma mat som vi. På många sätt har hon det faktiskt bättre än vi.” ”Ja”, svarade jag, ”er bror sa också någonting i den stilen.” Jag sa det i en kylig ton, och hon rodnade på ett ganska oskönt sätt – röda fläckar steg upp över halsen och vidare ut över den torra huden på kinderna. Hon vände bort blicken som om hon fick anstränga sig att inte tappa behärskningen. Men när hon tog till orda igen hade hennes röst mjuknat något. ”Vi är faktiskt mycket angelägna om att hålla Betty på gott humör, om ni vill veta det. Faktum är att vi inte har råd att vara av med henne. Kvinnan som kommer på dagarna gör vad hon kan, men det här huset kräver mer än en tjänare, och de senaste åren har det varit nästan omöjligt att få hit några flickor. Vi ligger för långt från alla busshållplatser och sådana saker. Den förra flickan vi hade stannade i tre dagar. Och det var i januari. Innan Betty kom hit gjorde jag det mesta arbetet själv. Men jag är glad att hon mår bra. Det är jag verkligen.” Rodnaden höll på att försvinna nu, men hennes drag hade blivit lite bistrare och hon såg trött ut. Jag kastade en blick över hennes axel, mot köksbordet, och fick se högen av grönsaker som nu var 22

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 22

2010-11-03 16:22:29


tvättade och skalade. Sedan tittade jag på hennes händer och lade för första gången märke till hur förstörda de var med korta, spruckna naglar och svullna knogar. Det var synd, tyckte jag, för det var annars ett par ganska fina händer. Hon måste ha sett min blick, för hon såg plötsligt besvärad ut och vände sig bort från mig, gjorde en liten boll av handduken och kastade den pricksäkert in i köket så att den landade på bordet bredvid den jordiga brickan. ”Jag följer er upp”, sa hon, och jag förstod att hon betraktade besöket som avslutat. Vi gick upp för stentrappan under tystnad med hunden gruffande och pustande kring benen. Men på trappavsatsen innanför bakdörren som ledde ut till terassen mötte vi Roderick på väg in. ”Mor letar efter dig, Caroline”, sa han. ”Hon undrar om det blir något te.” Han nickade åt mig. ”Tjenare, Faraday. Kom du fram till någon diagnos?” Hans plötsliga duande gjorde mig en smula förnärmad, med tanke på att han var tjugofyra och jag nästan fyrtio, men innan jag hann svara hade Caroline gått fram till honom och tagit honom under armen. ”Doktor Faraday tror att vi är ena riktiga odjur!” sa hon och fladdrade lite med ögonlocken. ”Han tror att vi tvingar Betty att klättra upp i skorstenarna och sådana saker.” Han log svagt. ”Det vore något, det.” ”Betty mår bra”, sa jag. ”Lite magkatarr, bara.” ”Inget smittsamt?” ”Inte alls.” ”Men vi måste ge henne frukost på sängen”, fortsatte Caroline, ”och skämma bort henne på alla upptänkliga sätt, för långa tider. Vilken tur att jag hittar i köket, va? Och på tal om det”, sa hon och tittade äntligen rakt på mig, ”spring inte ifrån oss, doktorn. Inte om ni inte måste. Ni kan väl vara snäll och stanna på te?” ”Ja, gör det”, sa Roderick. 23

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 23

2010-11-03 16:22:29


Hans ton var lika håglös som förut, men hennes röst lät faktiskt uppriktig. Jag tror att hon ville sluta fred efter vår lilla dispyt om Betty. Och delvis för att jag också ville sluta fred – men mest, måste jag erkänna, för att jag insåg att jag då skulle få möjlighet att se mer av huset – tackade jag ja. De steg åt sidan och lät mig gå före. Jag gick upp för de sista trappstegen och kom ut i en liten intetsägande tambur och fick se samma valv som den snälla husan hade tagit mig med till den där dagen 1919, med samma gröna draperi. Roderick gick sakta upp för trappan, fortfarande med sin systers arm i sin, men när de hade kommit ända upp släppte hon taget om honom och gick fram och drog undan draperiet. Korridorerna bakom det låg i halvmörker och såg onaturligt kala ut, men bortsett från det var allting precis som jag mindes det. Huset öppnade sig som en solfjäder – takhöjden steg, stengolvet övergick i marmor och de kala, blankmålade väggarna i tjänstefolkets avdelning byttes i sidentapeter och stuckatur. Jag tittade genast efter bården från vilken jag hade brutit loss det där ekollonet, men när mina ögon vande sig vid dunklet såg jag till min bestörtning att det såg ut som om en hel hord av skolpojksvandaler hade varit i farten efter mig, för stora bitar av stucken hade ramlat av och det som fanns kvar av den var sprucket och missfärgat. Resten av väggen var inte mycket bättre den. Det fanns flera fina tavlor och speglar, men även mörka fyrkanter och ovaler där tavlor uppenbarligen hade suttit. En tapet av vattrat siden var sönderriven och någon hade lappat och stoppat den som en strumpa. Jag vände mig mot Caroline och Roderick i tron att de skulle se generade ut och kanske rentav komma med en ursäkt, men de gick förbi förödelsen till synes helt oberörda. Vi hade tagit den högra korridoren, en fönsterlös passage som endast lystes upp av ljuset från rummen som låg på dess ena sida, och eftersom de flesta av de dörrar vi passerade var stängda fick vi gå genom ganska stora sjok av mörker, trots det soliga vädret. Den svarta labradoren som tassade vid vår sida tycktes gång på gång försvinna för att sedan 24

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 24

2010-11-03 16:22:29


uppstå på nytt. Korridoren gjorde ännu en sväng på nittio grader – till vänster den här gången – och äntligen fick jag se en dörr som stod på glänt och släppte ut en oskarp kil av solljus. Caroline berättade att dörren gick till det rum i vilket familjen tillbringade det mesta av sin tid, ett rum som i alla år hade gått under namnet ”lilla förmaket”. Som jag redan hade insett var ”liten” ett relativt begrepp på Hundreds Hall. Rummet kan ha varit tio gånger sex meter och var inrett med en snarast febrig iver, med stuckaturer på väggar och i tak och en pampig eldstad i marmor. Men liksom i korridoren var mycket av stucken avskavd och sprucken och på sina ställen helt borta. De buktiga, knarrande golvbrädorna var täckta av trådslitna mattor som hade lagts omlott. En nedsutten soffa var till hälften dold under skotskrutiga filtar. Två öronlappsfåtöljer i nött sammet stod nära eldstaden, och på golvet intill dem stod en utsirad viktoriansk potta med vatten till hunden. Och trots allt detta kunde man ändå skönja rummets inneboende skönhet, på samma sätt som man ibland kan ana en välformad benstruktur bakom ett fårat ansikte. Det doftade ljuvligt av sommarblommor: luktärt, reseda och lövkoja. Och det milda, svagt tonade ljuset tycktes inneslutas, verkligen omfamnas och inneslutas, av de ljusa väggarna och taket. Ett franskt fönster stod öppet mot en likadan stentrappa som den jag sett förut – den här ledde ner till terrassen och gräsmattan på den södra sidan av huset. På det översta steget i denna trappa stod mrs Ayres. Precis när vi kom in höll hon på att sparka av sig sandalerna och stoppa ner sina strumpklädda fötter i ett par skor. Hon hade en vidbrättad hatt på huvudet, och ovanpå den en tunn silkesscarf som hon knutit löst under hakan. När hennes barn fick syn på henne brast de ut i skratt. ”Du ser ut som något från bilens barndom, mor”, sa Roderick. ”Ja”, sa Caroline, ”eller en biodlare! Jag önskar att du vore det – tänk vilken god honung vi skulle få här! Det här är doktor Faraday, 25

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 25

2010-11-03 16:22:29


doktor Grahams kompanjon från Lidcote. Han är redan klar med Betty och jag har lovat honom te.” Mrs Ayres gick emot mig samtidigt som hon tog av sig hatten och lät scarfen falla ner över axlarna. Hon sträckte fram handen. ”Doktor Faraday, hur står det till? Så underbart trevligt att äntligen få träffa er. Jag har arbetat i trädgården – om det är vad man kan kalla den här djungeln – och jag hoppas att ni ursäktar min söndagsklädsel. Och är det inte egendomligt?” Hon förde undan en hårslinga från pannan med baksidan av handen. ”När jag var barn skulle man ha sina allra bästa kläder på söndagarna. Man skulle sitta på en soffa med vita spetshandskar och vara så fin att man knappt vågade andas. Men nu för tiden är söndagen den dag då man sliter som en grovarbetare – och klär sig som en också.” Hon log, och hennes höga kindben framträdde ännu mer i det hjärtformade ansiktet och gav de vackra mörka ögonen en okynnigt kisande glans. Någon som var mindre lik en grovarbetare hade man knappt kunnat föreställa sig, för hon var oklanderligt elegant i sin slitna linneklänning och med det långa håret löst uppsatt ovanför den smäckra nacken. Hon var en bra bit över femtio, men hade fortfarande en fin figur, och håret var nästan lika mörkt som det måste ha varit den där dagen då hon gav mig min imperiedagsmedalj, då hon hade varit yngre än hennes dotter var nu. Någonting hos henne – om det var scarfen eller klänningens snitt eller sättet hennes höfter rörde sig på inuti den, någonting var det i alla fall – gav henne en närmast fransk utstrålning, vilket kontrasterade mot hennes barns ljusa engelska färger. Hon bjöd mig att sitta ner i en av fåtöljerna framför eldstaden och tog själv plats i den andra, och när hon satte sig ner lade jag märke till skorna hon just hade dragit på sig. Det var ett par mörka lackskor med krämfärgad rand, så välgjorda att de måste ha varit tillverkade före kriget, och i likhet med andra välgjorda damskor var de åtminstone i en mans ögon absurt överarbetade – som finurliga små nonsensföremål – och smått distraherande. 26

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 26

2010-11-03 16:22:29


På ett bord intill hennes fåtölj låg en liten hög med gammaldags klumpiga ringar som hon nu började trä på fingrarna, en efter en. När hon höll på med detta gled scarfen av hennes axlar och ner på golvet, och Roderick, som fortfarande stod upp, lutade sig mödosamt fram och tog upp den för att återbörda den på plats. ”Min mor är som haren i en snitseljakt”, sa han till mig. ”Vart hon än går lämnar hon ett spår av saker efter sig.” Mrs Ayres drog åt scarfen, än en gång med den där okynnigt kisande blicken. ”Ni ser vilka otidigheter jag får utstå från mina barn, doktor Faraday. Jag är rädd att jag kommer att sluta mina dagar som en sådan där bortglömd gammal gumma som sakta svälter till döds i sin egen säng.” ”Åh, vi ska nog se till att slänga åt dig ett ben då och då, din gamla stackare”, sa Roderick med en gäspning och gick bort till soffan. Han satte sig sakta ner, och den här gången gick det inte att ta miste på hur ansträngda hans rörelser var. Jag iakttog honom uppmärksamt och lade märke till hur blek och spänd han såg ut – och först nu insåg jag att han fortfarande plågades svårt av sitt ben och att han gjorde sitt allra bästa för att försöka dölja det. Caroline hade gått för att hämta teet och tagit hunden med sig. Mrs Ayres frågade efter Betty och såg mycket lättad ut när hon fick höra att det inte var något allvarligt. ”Så trist för er”, sa hon, ”nu när ni har kommit hela den här vägen och allt. Ni måste ha betydligt svårare fall att tas med.” ”För en husläkare som jag är det mest eksem och små skärsår, är jag rädd”, sa jag. ”Nu är jag säker på att ni är väl blygsam … Fast varför man ska bedöma en läkare efter hur svårt sjuka patienter han har är något som övergår mitt förstånd. Det borde i så fall vara precis tvärtom.” Jag log. ”Kanske det, men alla läkare uppskattar en utmaning då och då. Under kriget tillbringade jag mycket tid på ett militärsjukhus i Rugby. Jag saknar det faktiskt.” Jag kastade en blick på hennes son, som hade fått fram en ask tobak och ett papper och höll på 27

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 27

2010-11-03 16:22:29


att rulla sig en cigarett. ”Jag ägnade mig en del åt muskelterapi, faktiskt. Med elektricitet, till exempel.” Han grymtade till. ”Det där ville de ge mig också, efter min olycka. Men jag hade inte tid att vara borta från godset.” ”Det var synd.” ”Roderick låg vid flygvapnet, doktorn”, sa mrs Ayres. ”Men det visste ni säkert redan.” ”Ja. Du var ute i en del hårda strider, kan jag tro?” Han lade huvudet på sned och sköt fram käken för att visa upp sina ärr. ”Det skulle man kanske kunna tro, med tanke på de här. Men de flesta av mina flygtimmar tillbringade jag på spaningsuppdrag, så jag kan inte ta åt mig så mycket av äran. Vi hade lite otur ute vid sydkusten, det var det som hände på slutet. Den andre piloten råkade betydligt värre ut, tyvärr, han och min navigatör, stackars sate. Allt jag fick var de här tjusiga skönhetsfläckarna och ett krossat knä.” ”Jag beklagar.” ”Åh, jag skulle tro att du såg mycket värre saker än så på ditt sjukhus. Men vad tänker jag på, du får ursäkta mig. Får jag bjuda på ett bloss? Jag röker så förbannat många sådana här att jag glömmer bort att jag gör det.” Jag tittade på cigaretten han hade rullat – en ganska bedrövlig sak som liknade de cigaretter vi läkarstudenter hade brukat kalla ”spiken i kistan” – och bestämde mig för att jag inte ville ha hans tobak. Och trots att jag hade ett paket anständiga cigaretter i fickan tog jag inte fram dem, eftersom jag inte ville genera honom. Så jag skakade på huvudet. Jag hade ändå känslan av att den enda anledningen till att han hade erbjudit mig en var att han ville byta ämne. Det kanske var vad hans mor tänkte också. Hon såg rakt på sin son med en bekymrad min, men vände sig sedan från honom till mig med ett leende och sa: ”Kriget känns så långt borta nu, inte sant? Hur kan det komma sig, när det bara är två år sedan? Vi hade 28

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 28

2010-11-03 16:22:29


faktiskt ett arméförband inkvarterat här under en del av kriget. De lämnade kvar ett och annat här i parken, taggtråd och järnplåtar och sådana saker, och de ligger redan och rostar sönder som något från en annan tidsålder. Fast vem vet hur länge den här freden varar. Jag har slutat lyssna på nyheterna, de är för skrämmande. Världen verkar styras av vetenskapsmän och generaler som leker med bomber som de värsta skolpojkar.” Roderick slog eld på en tändsticka. ”Åh, vi klarar oss alltid här ute på Hundreds”, sa han med cigaretten i munnen medan papperet flammade upp oroväckande nära hans ärrade läppar. ”Det är det gamla hederliga stilla lantlivet som gäller här ute.” Just när han sa det hördes Gyps tassar på marmorgolvet ute i korridoren, som klapprande träkulor i en kulram, tillsammans med det klatschande ljudet av Carolines lågklackade sandaler. Hunden puffade upp dörren med nosen – något han tydligen hade för vana att göra, för dörrkarmen hade mörknat just på det stället och den vackra gamla dörren var i princip helt förstörd längs ner där han eller tidigare hundar hade krafsat på träet. Caroline kom in med en tebricka som såg tung ut. Roderick grep tag i soffans armstöd och började häva sig upp för att hjälpa henne, men jag hann före honom. ”Låt mig ta den.” Hon tittade tacksamt på mig – inte så mycket för sin egen skull som för sin brors, tror jag – men sa: ”Det går bra, tack. Jag är ju van.” ”Jag kan åtminstone göra plats för brickan här.” ”Nej, jag måste få göra det själv! Så att jag vet hur man gör sedan när jag blir tvungen att tjäna mitt uppehälle som servitris. Undan med dig, Gyp.” Så jag steg åt sidan, och hon satte ner brickan mitt bland böcker och papper på ett överbelamrat bord, hällde upp te och delade ut kopparna. De var av gammalt fint benporslin och på en eller ett par hade örat nitats fast; jag såg att hon valde bort dem när hon 29

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 29

2010-11-03 16:22:29


skulle hälla upp åt mig. Sedan delade hon ut assietter med kaka, en fruktkaka som var uppskuren i så tunna skivor att jag misstänkte att hon hade fått göra vad hon kunde av det lilla som fanns. ”Åh, vad jag önskar att vi hade scones, och sylt, och grädde!” utbrast mrs Ayres när assietterna delades ut. ”Eller åtminstone en riktigt god biskvi. Jag säger det med tanke på er, doktor Faraday, inte på oss. Vi har aldrig varit mycket för sötsaker i den här familjen, och som de mjölkbönder vi är har vi förstås aldrig något smör”, fortsatte hon och lade an den där okynniga minen igen. ”Men det värsta med ransoneringen är att den fullkomligt har tagit död på gästfriheten. Det är verkligen synd.” Hon suckade och bröt kakskivan i små bitar som hon försiktigt doppade i sitt te utan mjölk. Caroline hade, såg jag, vikt sin skiva på mitten och slukat den i två tuggor. Roderick hade ställt ifrån sig assietten för att koncentrera sig på cigaretten och nu, efter att lättjefullt ha petat ut apelsinskalet och russinen, slängde han resten av sin kaka till Gyp. ”Roddie!” utbrast Caroline förebrående. Jag trodde att det var slöseriet hon protesterade mot, men det visade sig att hon inte tyckte om att brodern skämde bort hunden. Hon fångade Gyps blick. ”Din buse! Du vet att du inte får tigga! Se bara vilka långa blickar han ger mig, doktor Faraday. Den fulingen.” Hon drog ut ena foten ur sandalen, sträckte fram benet – hon hade inga strumpor, såg jag nu, och hennes ben var solbrända och orakade – och petade till honom i bakhasorna med tårna. ”Stackarn”, sa jag artigt när jag såg hundens ynkliga min. ”Låt er inte luras. Han är en riktig skådespelare. Eller hur, din lilla rackare? Din Shylock!” Hon petade till honom igen och övergick sedan till att omilt klia honom med tårna. Hunden kämpade först för att hålla balansen, men sedan gav han upp och med en undergiven, smått förvirrad min som hos en hjälplös gammal gubbe lade han sig ner vid hennes fötter och lyfte tassarna i luften så att man kunde se den grå 30

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 30

2010-11-03 16:22:29


pälsen på bröstet och de kala fläckarna på magen. Caroline tog i hårdare. Jag såg mrs Ayres blick på dotterns fjuniga ben. ”Men kära du, kunde du inte ha satt på dig ett par strumpor? Doktor Faraday tar väl oss för vildar.” Caroline skrattade. ”Det är alldeles för varmt för strumpor. Och jag skulle bli högst förvånad om doktor Faraday aldrig har sett ett bart ben förut!” Men efter en stund drog hon ändå åt sig benet igen och försökte sätta sig lite mer anständigt. Hunden låg besviken kvar med alla fyra benen i vädret. Efter en stund rullade han över på mage och började nafsa på en av sina tassar. Den blåaktiga röken från Rodericks cigarett hängde i den varma, stillastående luften. En fågel i trädgården gav ifrån sig ett egenartat pulserande läte, och vi vände på huvudena och lyssnade. Jag såg mig om i rummet på nytt, på föremålens bedagade skönhet, och sedan sträckte jag på halsen där jag satt och tog för första gången en ordentlig titt ut genom den öppna glasdörren. Det jag såg gjorde mig fantastiskt glatt överraskad. En förvuxen gräsmatta löpte trettio eller fyrtio meter bort från huset. Den kantades av blomsterrabatter och slutade i ett smitt järnstaket. Men utanför staketet låg en äng, och bortom den låg parken, som sträckte sig minst en kilometer bort. Där parken tog slut kunde man nätt och jämnt urskilja muren som omgärdade godset, men eftersom det som låg utanför muren var betesmark som så småningom övergick i sädesfält, var utsikten i det närmaste oändlig och slutade först där de bleknande färgerna fullständigt flöt ut i den disiga himlen. ”Tycker ni om vår utsikt, doktor Faraday?” frågade mrs Ayres. ”Mycket”, sa jag och vände mig mot henne igen. ”När byggdes det här huset? 1720? 1730?” ”Det var verkligen duktigt gissat. Det stod klart 1733.” ”Ja”, sa jag och nickade. ”Jag tror att jag förstår hur arkitekten 31

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 31

2010-11-03 16:22:30


tänkte: de dunkla korridorerna, och så de stora, ljusa rummen som öppnar sig från dem.” Mrs Ayres log, men det var Caroline som vände sig mot mig med en uppskattande blick. ”Det har jag också alltid tyckt om”, sa hon. ”Andra verkar tycka att våra långa gångar bara är mörka och trista … Men ni skulle se hur vi har det på vintern! Då skulle vi helst mura igen vartenda fönster. I två hela månader förra året bodde vi praktiskt taget i det här rummet. Roddie och jag tog hit våra madrasser och sov här som husockupanter. Rören frös, generatorn klappade ihop och där ute hängde istappar som var en meter långa. Vi vågade knappt lämna huset av rädsla för att bli harpunerade … Ni bor ovanpå er mottagning, eller hur? I doktor Gills gamla hus?” ”Det stämmer”, svarade jag. ”Jag flyttade in som hans yngre kompanjon och har aldrig flyttat ut. Det är rätt så spartanskt. Men mina patienter är vana, och det passar väl för en ungkarl, tänker jag.” Roderick askade cigaretten. ”Doktor Gill var något av en kuf, eller hur? Jag var inne på hans mottagning ett par gånger som barn. Han hade en stor glasburk som han sa att han brukade ha blodiglar i. Det skrämde vettet ur mig.” ”Äh, du var ju rädd för allting”, sa hans syster innan jag hann svara. ”Det var inte svårt att skrämma dig. Minns du den där jätteflickan som arbetade i köket när vi var små? Minns du henne, mor? Vad var det hon hette? Var det Mary? Hon var en och åttionio lång, och hon hade en syster som var en och nittio. Pappa fick henne att prova en av sina stövlar en gång. Han hade slagit vad med mr McLeod om att den skulle vara för liten. Och det var den också. Men det mest imponerande var ändå händerna. Hon vred lakan bättre än en mangel. Och hennes fingrar var alltid kalla – alltid iskalla, som korvar direkt ur kallskafferiet. Jag brukade slå i Roddie att hon smög sig in i hans rum när han låg och sov och stoppade 32

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 32

2010-11-03 16:22:30


in händerna under hans täcke för att värma dem, och då började han alltid gråta.” ”Din elaking”, sa Roderick. ”Vad var det nu hon hette?” ”Miriam, tror jag”, sa mrs Ayres efter en stunds betänketid. ”Miriam Arnold, och systern du tänker på var Margery. Men vi hade en annan flicka också som inte var lika stor. Hon gifte sig med en av pojkarna Tapley, och de båda gav sig iväg för att bli chaufför och köksa i något hus i ett annat grevskap. Miriam gick från oss till mrs Randall, tror jag. Men mrs Randall var inte så förtjust i henne och behöll henne bara i någon månad. Jag vet inte vad som hände med henne sedan.” ”Hon kanske slog sig på garrottering”, sa Roderick. ”Hon kanske började på en cirkus”, sa Caroline. ”Vi hade ju faktiskt en flicka en gång som rymde till en cirkus, visst hade vi?” ”Som gifte sig med en cirkusartist, ja”, sa mrs Ayres. ”Och därmed krossade sin mors hjärta. Hon krossade sin kusins hjärta också, för kusinen – Lavender Hewitt – var också förälskad i cirkusartisten, och när den andra flickan rymde med honom slutade hon äta och var nära att dö. Och det var kaninerna som räddade henne, som hennes mor brukade säga. För den enda rätt hon inte kunde motstå var sin mors kaninstuvning, så för en tid lät vi hennes far gå över parken med en iller och ta så många kaniner han ville, och det var kaninerna som räddade henne …” Historierna rullade på, Caroline och Roderick kom med fler och fler inpass och talade snarare med varandra än med mig, och utestängd som jag var satt jag och tittade från mor till dotter till son och uppfattade äntligen likheterna mellan dem, inte bara de utseendemässiga – långa armar och ben, högt sittande ögon – utan de nästan klanmässiga små egenheterna i deras gester och tal. Och jag kände en antydan till otålighet – ett litet, litet frö till motvilja mot dem – och den förtjusning som det vackra rummet hade väckt fördunklades en aning. Kanske var det bondeblodet som steg i mig. 33

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 33

2010-11-03 16:22:30


Hundreds Hall hade ändå byggts och underhållits av just de människor som de satt och skrattade åt nu. Efter två hundra år hade dessa människor börjat ge sig av, och när de inte längre fanns där med sin arbetskraft och sin tro på huset höll hela Hundreds Hall på att falla ihop som ett korthus. Samtidigt som familjen fortfarande satt kvar och lekte herrskapsfolk mitt bland den spruckna stuckaturen, de trådslitna turkiska mattorna och det nitade porslinet. Mrs Ayres hade dragit sig till minnes ännu en tjänsteflicka. ”Åh, hon var en åsna”, sa Roderick. ”Hon var ingen åsna”, invände Caroline. ”Men det är sant att hon var förfärligt korkad. Jag minns att hon en gång frågade mig vad schellack var, och jag sa åt henne att det var en alldeles särskilt fin sorts gelatin. Jag fick henne att prova det när hon skulle laga aladåb. Allt blev förstört och den stackars flickan fick en massa ovett.” Hon skakade generad på huvudet, men skrattade igen. Sedan mötte hon min blick och den måste ha varit kylig. Hon ansträngde sig att sudda bort leendet. ”Förlåt, doktor Faraday. Jag kan se att ni inte är road. Och det är fullt förståeligt. Rod och jag var hemska barn, men vi är mycket snällare nu. Ni tänker väl på stackars lilla Betty, gissar jag.” Jag tog en klunk av mitt te. ”Inte alls. I själva verket tänkte jag faktiskt på min mor.” ”Er mor?” upprepade hon, fortfarande med ett spår av skratt i rösten. Och i tystnaden som följde sa mrs Ayres: ”Naturligtvis. Er mor var barnjungfru här en gång i tiden, inte sant? Det minns jag att jag har hört. När var det? Strax före min tid, skulle jag tro.” Hon talade med så mjuk och vänlig röst att jag nästan skämdes, för min egen ton hade varit skarp. Något lugnare sa jag: ”Min mor var här fram till 1907 eller där omkring. Hon mötte min far här. Han var son till en specerihandlare. Man kan väl säga att deras kärlek växte fram i köksdörren.” ”Så lustigt”, sa Caroline osäkert. 34

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 34

2010-11-03 16:22:30


”Ja, visst är det?” Roderick askade igen och sa ingenting. Men mrs Ayres hade fått en tankfull min. ”Vet ni vad”, sa hon och reste sig upp. ”Jag tror faktiskt … om jag inte tar miste …” Hon gick bort till ett bord där ett antal inramade familjeporträtt stod uppställda. Hon tog upp ett fotografi från arrangemanget, höll det på armlängds avstånd, granskade det kisande och skakade sedan på huvudet. ”Utan glasögon kan jag inte säga säkert”, sa hon och gav det till mig. ”Men jag tror, doktor Faraday, att er mor kan finnas med där.” Bilden var ett litet edvardianskt fotografi i en ram av sköldpaddsskal. Med skarpt markerade, sepiatonade kontraster framträdde där vad jag efter en stund förstod måste vara den södra fasaden av Hundreds Hall, för jag kunde se det höga franska fönstret i det rum vi just nu befann oss i, och precis som idag stod det på vid gavel och släppte in eftermiddagssolen. Samlade på gräsmattan framför huset stod familjen som den hade sett ut då, omgiven av en försvarlig stab av tjänstefolk – husföreståndarinna, butler, betjänt, köksflickor, trädgårdsmästare. De bildade en slumpmässig, nästan motvillig grupp, som om fotografen just hade kommit på idén att ta kort och någon hade gått runt och samlat ihop dem, trots att de var upptagna av annat. Familjemedlemmarna själva såg mer obesvärade ut. Husets härskarinna, gamla mrs Beatrice Ayres, Carolines och Rodericks farmor, satt i en vilstol medan hennes man stod vid hennes sida med ena handen på hennes axel och den andra nonchalant i fickan på sina skrynkliga vita byxor. Lite vårdslöst utsträckt vid deras fötter satt den smärta femtonåriga pojke som senare skulle växa upp och bli översten; han var mycket lik Roderick som han såg ut nu. På en skotskrutig pläd bredvid honom satt hans småsyskon. Jag tittade närmare på barnen. De flesta var ganska stora, men 35

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 35

2010-11-03 16:22:30


den yngsta, som fortfarande var spädbarn, satt i famnen på en ljushårig barnjungfru. Barnet hade precis försökt slingra sig ur hennes grepp när kamerans slutare hade gått igen, så barnjungfrun hade dragit huvudet bakåt för att undkomma de fäktande armbågarna. Därför tittade hon bort från kameran och det var svårt att urskilja hennes ansiktsdrag. Caroline hade lämnat sin plats i soffan för att komma och undersöka fotografiet tillsammans med mig. Hon stod framåtböjd bredvid mig, drog undan en slinga av det torra bruna håret som fallit ner och sa med låg röst: ”Är det där er mor, doktor Faraday?” Jag sa: ”Jag tror det. Eller också …” Precis bakom flickan med det trilskande spädbarnet stod en annan tjänsteflicka, såg jag nu, också hon ljushårig och iklädd en identisk klänning och mössa. Jag skrattade generat till. ”Det skulle också kunna vara hon. Jag vet inte.” ”Lever er mor? Skulle ni kunna visa bilden för henne, kanske?” Jag skakade på huvudet. ”Båda mina föräldrar är döda. Min mor dog redan när jag gick i skolan. Min far fick en hjärtattack några år senare.” ”Oj då, det var tråkigt att höra.” ”Det känns väldigt längesedan nu …” ”Jag hoppas att er mor trivdes här”, sa mrs Ayres till mig när Caroline gick tillbaka till soffan. ”Tror ni att hon gjorde det? Pratade hon någonsin om det här huset?” Jag svarade inte genast. Jag tänkte på några av min mors historier från tiden på Hundreds Hall. Till exempel hur hon varje morgon hade varit tvungen att stå och hålla fram händerna medan husföreståndarinnan granskade hennes naglar, och hur mrs Beatrice Ayres titt som tätt brukade komma oanmäld till flickornas sovrum och vända upp och ner på deras lådor och noga gå igenom alla deras tillhörigheter. Slutligen sa jag: ”Jag tror att min mor fick några riktigt goda vänner här, bland de andra flickorna.” 36

Pocketinlaga_Framling i huset.indd 36

2010-11-03 16:22:30


Pocketinlaga_Framling i huset.indd 37

2010-11-03 16:22:30


ANDRA VÄRLDSKRIGET ÄR SLUT och nya vindar sveper

Sarah Waters hyllade roman FRÄMLINGEN I HUSET är en suggestiv berättelse med en omisskännlig tidsprägel från efterkrigstidens England. En riktig spökhistoria, och samtidigt en skildring av klasstillhörighet och makt.

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: FOX PHOTOS/GETTY IMAGES

ISBN 978-91-27-14219-0

9 789127 142190

WATERS_Framlingen_ORIG_A.indd 1

Sarah Waters

över England. Hundreds Hall var en gång ett av landets största gods, men nu flagnar putsen från husfasaden och ogräset hotar att ta över trädgården. När doktor Faraday kallas till huset en het sensommardag för att se till en patient upptäcker han att det inte bara är ekonomiska svårigheter som har drabbat familjen Ayers, det tycks också vila något olycksbådande över godset. Snart dras han in i familjens liv och föga anar doktor Faraday hur hans eget liv kommer att påverkas av huset och dess invånare. Vad är det som hemsöker godset? Vad är det som kastar sin mörka skugga över Hundreds Hall?

FRÄMLINGEN I HUSET

FRÄ ML INGEN I HU S ET

h a Sar s r e t a W

»Waters skriver med säker hand och bygger skickligt upp en atmosfär som börjar en stilla och het sommar för att därefter gradvis mörkna och stramas åt, tills vi är lika skräckslagna som familjen Ayers.« Tracy Chevalier, Observer

2015-02-26 09:57


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.