ifatt mig innan jag instinktivt växlade ner, och började trampa. Jag rörde mig då fortfarande i riktning västerut och cyklade i fem eller femton minuter allt vad jag orkade innan jag nådde en tvärgata som var så pass stor och upplyst att jag våg-ade svänga vänster. För att inte bli genskjuten cyklade jag flera kilometer söderut innan jag svängde igen, mot skyskrapornas diamantglitter. Jag kom inte i säng förrän efter midnatt. När jag återlämnade cykeln till Rebecca dagen därpå och berättade att jag blivit jagad inne i West Side så kallade hon mig en dåre från en överbeskyddande välfärdsstat. Det var inte illa menat. Hon var själv från Kanada och hade också initiala svårigheter med rondvanorna. – Detta är inte morgonronden, sa hon en morgon i hissen. Detta är nattronden. – Detta är inte Kanada, sa då vår överläkare. Detta är Förenta Staterna. Le och bli belönad. Min sista morgon i Chicago stod jag med resväskan på Polk Street och småhuttrade när Rebecca kom runt hörnet med en mugg kaffe och en påse nyrostade bagels, fortfarande varma. Det var en isklar dag med djupblå himmel och brandgula höstlöv, märkligt vindstilla. – Färdkost, sa Rebecca. När jag tog av locket från muggen snirklade sig ångorna från kaffet rakt uppåt, som röksignaler. Rebeccas sökare pep.
8