9789173516778

M.R. Hall

________ DÖDFÖRKLARINGEN

Översättning Ylva Stålmarck

Hall Do dfo rklaringen.indd 3

10-07-02 13.29.57

ETT Under det halvår som gått sedan Jenny Cooper blev coroner i Severn Vale-distriktet hade hon bara stött på ett fåtal lik som förblev oidentifierade i mer än ett par dagar. ”Oidentifierad kvinna 0110” hade legat svept i sin vita plastskrud på den nedersta båren i kylen på Valesjuk­husets bårhus i drygt en vecka. På grund av den stora eftersläpningen med obduktionsarbetet hade kroppen ännu inte öppnats och undersökts.

Kvinnan hade sköljts upp på den engelska sidan av Severnflodens inlopp vid Avons mynning, sugits in med tidvattnet och strandat naken på en lerbank ett litet stycke nedströms från platsen där motorvägen M5 dundrade över floden. Hon var blond, en och sjuttiotre lång, utan kroppsbehåring och bitvis angripen av måsar. Det var inte mycket kvar av den mjuka vävnaden på hennes bål och bröst och som på alla lik som ligger ute en längre tid fanns bara de tomma hålorna kvar där hennes ögon en gång hade suttit. Jenny hade insisterat på att man skulle sätta in ögon av glas vid försöken att identifiera henne. De hade en onaturligt blå nyans och gav henne en enfaldig, docklik uppsyn.

Alison Trent, Jennys assistent, hade sett till att ett antal eventuella anhöriga skulle sluta upp vid bårhuset sent en fredagseftermiddag, men i sista minuten hade Alison blivit kallad till en livsmedelsdepå, där kropparna av tre unga afrikanska män hade upptäckts i en kylbil som var lastad med slaktade oxar importerade från Frankrike. För att inte de som kallats till bårhuset skulle behöva vänta gav sig Jenny motvilligt av från kontoret lite tidigare och tog själv emot dem.

Det var sista veckan i januari och ett isande snöglopp smattrade på tvären från en stålgrå himmel. Klockan var inte fyra än, men dagsljuset 7

Hall Do dfo rklaringen.indd 7

10-07-02 13.29.57

hade nästan helt ebbat ut. När Jenny kom dit fann hon ett sällskap på tio, tolv personer som stod och väntade i den obemannade entrén på bårhuset. De ålderstigna elementen var inte påslagna, eller också var de trasiga. Då paren i sällskapet viskade med varandra kom andedräkten ut som ringlande moln. De flesta var medelålders föräldrar med ett uttryck av fruktan som en mask över djupare känslor av skuld och skam.

Hur kunde det bli så här? var frågan som syntes i deras bistra, fårade ansikten.

Eftersom det inte fanns någon bårhusassistent tillgänglig som kunde hjälpa till att visa kroppen tvingades Jenny vända sig till gruppen som en lärare till sina elever då hon gav dem instruktioner att gå i tur och ordning genom svängdörrarna och sedan följa korridoren till kylen längst bort. Hon varnade dem för att kroppen kanske inte skulle vara omedelbart igenkännlig och gav dem numret till ett privat laboratorium som kunde ta ett DNA-prov på dem och jämföra det med den oidentifierade kvinnans. Kostnaden för det var ganska måttlig, men ändå för hög för den snäva budget hon hade att röra sig med. De skrev pliktskyldigast upp företagets mejladress och telefonnummer, men Jenny noterade att det var en ensam man som inte gjorde det. Han skrev inte heller ner sina kontaktuppgifter på listan över dem som ville bli informerade om några andra oidentifierade kroppar skulle dyka upp. I stället stod denne långe, slanke man i femtiofemårsåldern en bit bort från de övriga. Hans smala, solbränt väderbitna ansikte var uttryckslöst och det enda tecknet på oro var att han då och då sträckte upp handen för att släta till sitt korta, svarta, lätt silverstrimmiga hår. Jenny lade märke till hans klargröna ögon och hoppades att det inte var hans tårar som skulle flöda ner på kakelgolvet.

Alltid dessa tårar.

Byggnaden var som gjord för att försvåra besökarnas lidande. Under den tjugo meter långa promenaden genom bårhuset var de tvungna att ta sig förbi en lång rad av bårar, var och en med ett lik inlindat i ett blankt vitt plastskynke. Den instängda luften var tung av stanken av förruttnelse, desinfektionsmedel och en antydan om otillåten cigarrett­ rök. Ett efter ett gick tre par bort längs korridoren och stålsatte sig för att kunna titta ner på det blottlagda huvudet och axlarna på den oidentifierade kvinnan, vars hud nu började gula och anta en papperslik 8

Hall Do dfo rklaringen.indd 8

10-07-02 13.29.57

struktur. Och det ena paret efter det andra skakade på huvudena med ett uttryck av lättnad blandad med osäkerhet och rädsla för nya, liknande prövningar i framtiden.

Mannen med de gröna ögonen uppträdde inte som de andra. Han närmade sig med raska steg och hans sätt var strikt affärsmässigt, samtidigt som det tycktes dölja ett tungsinne eller en tvekan som Jenny tolkade som sorg. Utan att blinka tittade han ner på den oidentifierades ansikte, studerade henne ett ögonblick och skakade sedan bestämt på huvudet. Jenny blev nyfiken och frågade vem han sökte efter. Med kultiverad amerikansk accent förklarade han kortfattat att hans styvdotter var i Storbritannien och reste runt, och inte hade kontaktat honom på flera veckor. Hennes senaste mejl var avsänt från ett internetkafé i Bristol. Polisen hade berättat om den döda kroppen. Innan Jenny hann komma på en förevändning att dra ut på samtalet vände han och gick lika snabbt som han kommit.

Mr och mrs Crosby kom lite senare än de andra i sällskapet. Han var närmare sextio och klädd i en kostym av fin kvalitet, som en högutbildad tjänsteman eller affärsman. Hon var flera år yngre och hennes framtoning och välbevarade yttre tydde på att hon knappast hade behövt slita ut sig med förvärvsarbete. I sällskap med dem kom en ung man i tjugofem–trettioårsåldern, också han formellt klädd i kostym och slips. Mr Crosby presenterade honom stelt som Michael Stevens, hans dotters pojkvän. Ordet verkade göra honom besvärad: här var en far som ännu inte var beredd att släppa taget om sin vuxna dotter. Jenny gav dem ett medlidsamt leende och såg hur de tittade ner på den döda, tog in konturerna av det stirrande, livlösa ansiktet, såg på varandra och skakade på huvudet. ”Nej, det är inte Anna Rose”, sa mrs Crosby med en antydan till tvivel. ”Hon har inte så där långt hår.”

Hennes man verkade nöja sig med det, men den yngre mannen kastade ännu en blick på kroppen. Jenny förstod att han var klok nog att inse att döden kan få en människa att se förrädiskt annorlunda ut. ”Ögonen är av glas”, sa hon, ”så ögonfärgen kanske inte stämmer. Det finns inga ärr eller märken och kroppen var helt och hållet depilerad.”

Mr Crosby kastade en frågande blick på henne. ”Hon har inget hår på kroppen”, förklarade hans fru.

9

Hall Do dfo rklaringen.indd 9

10-07-02 13.29.57

Han muttrade något avfärdande. ”Det är inte hon”, sa Michael Stevens till slut. ”Nej, det är definitivt inte hon.” ”Om ni är det minsta osäkra råder jag er att ta ett DNA-prov”, sa Jenny till föräldrarna. ”Anna Rose är vår adoptivdotter”, sa mrs Crosby, ”men vi kan säkert hitta nåt som tillhör henne. Det kanske räcker med en hårborste?” ”Ett hårprov duger bra.”

Mr Crosby sa ett kort tack och lade handen på sin frus rygg, men just som han skulle leda henne därifrån vände hon sig till Jenny. ”Anna Rose har varit borta i tio dagar. Hon studerar fysik – hon arbetar på Maybury med Mike. Hon hade inga problem, hon verkade så nöjd med livet.” Mrs Crosby var tyst en kort stund för att samla sig. ”Har ni någonsin stött på något sådant?”

Mr Crosby sänkte blicken mot golvet, generad över sin frus naiva ord. Mike Stevens tittade osäkert på sin försvunna flickväns föräldrar.

Han såg orolig ut. Det här var för djupt vatten för honom. ”Nej. Inte så ofta”, sa Jenny. ”Enligt min erfarenhet föregås självmord utan undantag av depression – om det var det ni tänkte på. Om man står någon nära tror jag att man ser tecknen.” ”Tack”, sa mrs Crosby. ”Tack.”

Hon följde sin man därifrån.

Mike Stevens kastade en snabb blick på Jenny och hon fick en känsla av att han hade något mer att fråga om, men vare sig det berodde på blyghet eller hänsyn till familjen behöll han frågan för sig själv och gick efter paret Crosby ut.

Medan de försvann utom synhåll erinrade sig Jenny vagt något hon hade hört på radio om en ung kvinna som försvunnit från sitt hem i Bristol – en forskarpraktikant på Maybury, det avvecklade kärnkraftverket som låg knappt en halvmil öster om Severnbron. Maybury och de andra tre nedlagda kärnkraftverken hade varit föremål för en hel del diskussioner i media den senaste tiden: en ny generation vetenskapsmän rekryterades för att avveckla de femtio år gamla reaktorerna och bygga nya som fått klartecken från regeringen. När Jenny hade lyssnat på de upprörda telefondebatterna hade hon känt hur något av hennes tonårs­ idealism vaknade till liv: minnen av veckoslutsresor med studiekamrater, 10

Hall Do dfo rklaringen.indd 10

10-07-02 13.29.57

fredsdemonstrationer utanför de amerikanska flygbaserna. Det kändes konstigt att en ung kvinna en generation senare skulle börja sitt yrkesliv i en verksamhet som hon under hela sin ungdomstid hade sett som en symbol för allt som var korrumperat och farligt i världen.

Jenny tog på sig en latexhandske, vek upp plasten över den oidentifierade kvinnans ansikte och sköt in den tunga båren. Efter fem månaders bemanning av en rad opålitliga vikarier skulle en ny heltidspatolog anställas följande måndag. Jenny såg fram emot snabba obduktionsrapporter och tyckte att det skulle bli skönt att slippa ägna sina eftermiddagar åt uppgifter som egentligen var bårhuspersonalens. Det hade varit svårt att upprätthålla yrkesstoltheten på ett ekonomiskt åtstramat coronerkontor, och även om hon vid det här laget hade sett många hundra lik i alla upptänkliga tillstånd av lemlästning och förruttnelse var det fortfarande en fasa för henne att vara nära döda kroppar.

Hon slängde den använda handsken och skyndade så snabbt hon kunde på sina smala klackar ut i den skarpa kylan. Hon hade en tid att passa.

Döden och hennes obehagskänslor inför den hade upptagit större delen av den tid hon hade tillbringat med doktor Allen i mottagningsrummet på Chepstows sjukhus, där de träffades tidigt på kvällen en gång varannan vecka. Framstegen hade varit långsamma och insikterna begränsade, men Jenny hade lyckats hålla fast vid sin medicinering med antidepressiva tabletter och betablockerare och till största delen respekterat doktor Allens råd att avstå från alkohol och lugnande tabletter. Även om hon inte på minsta vis var botad hade det generaliserade ångestsyndromet hon led av hållits i schack på kemisk väg de senaste fem månaderna.

Den sunt rödkindade doktor Allen sträckte sig med samma pedantiska rörelser som vanligt efter den tjocka svarta anteckningsboken som han använde uteslutande under samtalen med henne. Han slog upp anteckningarna från gången innan och läste noga igenom dem. Jenny väntade tålmodigt, beredd med artiga svar på frågorna om hennes son, Ross, som han brukade inleda med. Efter en kort stund började hon ana att något var annorlunda i dag. Doktor Allen verkade uppslukad av något, lite tankspridd. ”Drömmar …”, sa han. ”Jag brukar inte lägga så stor vikt vid dröm11

Hall Do dfo rklaringen.indd 11

10-07-02 13.29.57

mar. De består oftast bara av dagsrester som behöver bearbetas, men jag måste bekänna att jag har läst in mig lite mer på ämnet.” Han höll blicken stint fäst vid anteckningsboken. ”Jaså verkligen?” ”Ja. Jag var inne på jungiansk analys ett tag när jag gick på college, men det var ju inget som uppmuntrades; något av en återvändsgränd, minns jag att min lärare sa. Han hade aldrig träffat på en patient som blivit botad av att lära sig förstå sina drömmar.” ”Betyder det att du börjar förlora hoppet om mig?” ”Inte alls.” Han bläddrade tillbaka i sina anteckningar på jakt efter något han hade noterat tidigare. ”Det är bara det att jag minns att du hade en del mycket livliga drömmar innan du började medicinera. Ja …”

Han fann vad han sökte efter. ”En hotfull spricka som öppnas i väggen i ditt flickrum mot en mörk, ogästvänlig plats där bakom. En otäck varelse som lurar där inne, en varelse du aldrig kunde se eller ens föreställa dig klart … en onämnbar fasa av något slag.”

Jenny kände hur blodkärlen i hjärtat vidgades så att en het puls drog över ansiktet och rädslan fladdrade till i solar plexus. Hon försökte hålla rösten stadig. Uppträd lugnt, var lugn, upprepade hon tyst för sig själv. ”Du har rätt. Jag brukade drömma det där.” ”Hur gammal var du första gången du hade den drömmen?” Han slog upp en tom sida och beredde sig på att börja anteckna. ”Strax över trettio, skulle jag tro.” ”En stressig period, när du jonglerade med arbete och moderskap?” ”Ja.” ”Och hur gammal är du i drömmen?” ”Där är jag barn.” ”Är du säker på det?” ”Jag ser aldrig mig själv … det är väl bara något jag utgår från.” ”Och som barn känner du dig hjälplös? Skräckslagen för ett hot du inte har någon möjlighet att styra över?”

Hon nickade. ”Och jag tror att jag vet vad du kommer att säga här­ näst.” ”Vad då?” ”Att det inte har med barndomen att göra. Att drömmen bara speglar min inneboende rädsla och förlamning.”

12

Hall Do dfo rklaringen.indd 12

10-07-02 13.29.57

”Det är en tolkning.” Han såg lite förvånad ut över att hon så snabbt hade gissat sig till hans teori. ”Visst är det. Men jag har fortfarande inga minnen mellan fyra och fem års ålder. Och kom inte och säg att jag har inbillat mig det.” Hon såg på honom så intensivt att han måste ta en paus och tänka efter. ”Enligt en teori är minnesluckor en undermedveten försvarsmekanism”, sa han. ”En buffert, om man så vill, ett tomrum som ens medvetna jag kan projicera ett trovärdigt skäl på, en logisk förklaring till lidandet. Ett intelligent, rationellt sinne som ditt skulle – enligt den här teorin – välja det mest tillfredsställande svaret: så länge smärtan finns kvar måste du ju leva med att orsaken inte är känd …” ”Det gör jag”, avbröt hon honom. ”Men tänk om vi letar på fel ställe? Tänk om orsaken är väldigt enkel och okomplicerad – bara ren stress till exempel?”

Jenny tillät sig att överväga möjligheten, hela tiden medveten om att han kanske bara försökte leda henne på avvägar genom att distrahera henne med en ny tanke, för att sedan kunna avfyra den inträngande frågan när hon hade garden sänkt. Hon väntade på följdfrågan, men den kom inte. ”Vad tror du?” sa han, med ögonen lysande av förtjusning över diag­ nosens genialiska enkelhet. ”Nästa steg är att du säger åt mig att ta en lång semester eller byta jobb.”

Han fick något strängare i rösten. ”Uppriktigt sagt har du ju envist vägrat att försöka dig på någon av de här båda väl beprövade metoderna.”

Jenny slätade ut vecken i kjolen för att försöka dölja sin misströstan. ”Är det här ett artigt sätt att tala om att vi har uttömt dina möjligheter att göra något vettigt för mig?” ”Jag försöker bara utesluta det mest sannolika.” ”Och när det är gjort?” ”En längre semester, allra minst …” ”Jag ska berätta vad som händer när jag har semester: allt kommer flödande tillbaka. Ångesten, de jobbiga tankarna, irrationell rädsla, drömmar …” Hon hejdade sig. Tungan kändes tjock i munnen – en ny elak färgklick på hennes allt större palett av symtom.

13

Hall Do dfo rklaringen.indd 13

10-07-02 13.29.57

”Vad är det, Jenny?”

Hon såg tårarna landa i knät innan hon ens hann känna att de steg i ögonen. ”Varför gråter du?”

Det fanns inget omedelbart skäl, bara en vag, välbekant rädsla som sakta fick ett allt hårdare grepp om henne, som väldiga, kvävande händer. ”Jag vet inte …” ”Det sista ordet du sa var drömmar.”

Tårarna flödade på nytt, och nu blev den svaga rädslan mer påträngande, en rysning drog genom hennes kropp så att händerna darrade när hon sträckte sig efter asken med pappersnäsdukar som alltid stod framme. ”Berätta om dina drömmar.”

Hon började skaka på huvudet – medicineringen hade berövat henne drömmarna, eller besparat henne dem – men sedan blixtrade en bild förbi bakom ögonen, ett enda klipp som förenade sig med hennes rädsla så att en ny rysning drog genom kroppen som en mindre elchock. ”Du har alltså drömt något?” ”Jag drömde en sak … flera gånger …” Hon stammade fram orden mellan återhållna snyftningar. ”När då?” ”För många år sedan … jag var nitton, tjugo …” ”Berätta.” ”Det är en trädgård.” Bilden var tydlig i hennes medvetande. ”Det är en massa barn där, småflickor i kjol och med flätor i håret … De springer efter varandra tre och tre, håller varandra i händerna och hoppar hopprep, allt är glatt. Och sedan …” Hon tryckte den blöta näsduken mot ögonen. ”Sedan slutar de. Och i deras grupper om tre håller två flickor i ett hopprep medan den tredje hoppar … och när repen svänger över deras huvuden, så försvinner de.” ”Vilka försvinner?” ”Flickorna i mitten.”

Doktor Allen skrev i sin bok. ”Vart tar de vägen?” ”Vart? Jag … jag vet inte … det är bara ett intet.” ”Och flickorna som stannar kvar?” ”De verkar inte märka det.”

14

Hall Do dfo rklaringen.indd 14

10-07-02 13.29.57

”Och det är allt?” ”Ja.” Jenny drog ett djupt andetag medan vågen av rädsla sakta ebbade ut och lämnade henne tömd på känslor. Hon stirrade ut genom fönstret på det tunna regnet som föll på den öde trädgårdsplätten i skenet från natriumlampan. ”Jag gick på universitetet … Drömmen kom tillbaka hela tiden. Jag minns att den dröjde sig kvar hela dagen ibland, även om allt var bra för övrigt.” ”Vad innebär den för dig?”

Hon skakade på huvudet och försökte intala sig att hon inte visste det, men orden bildades av sig själva och vällde ut nästan mot hennes medvetna vilja. ”För varje något finns ett intet. För varje sak en frånvaro … Det är inte döden jag är rädd för, det är tomheten.” ”Du är rädd för att vara försvunnen?” ”Nej …” Hon ansträngde sig för att sätta ord på sitt själstillstånd. ”Jag är rädd för att vara där det inte finns någonting … och för att vara där allting finns.”

Det syntes i doktor Allens ansikte hur han ansträngde sig för att förstå. ”Som att sitta fast på fel sida om spegeln? Utanför tiden, utanför rummet, utanför sammanhanget.” ”Kanske det.”

Det blev tyst en stund. Läkaren ögnade igenom sina anteckningar och gnuggade sig sedan i ögonen medan han försökte få grepp om en tanke som uppenbarligen var svår att formulera, men som han absolut ville få fram. Han tittade upp och studerade henne ett ögonblick innan han beslöt sig för att få den ur sig. ”Är du troende?” Plötsligt lät han mer formell, så antagligen var han lite osäker. ”Varför frågar du det?” ”Treenigheten är en stark kristen symbol. Fadern, Sonen och den helige Ande …” ”Det är många saker som är tre: mamma, pappa, barn. Bra, dåligt, likgiltigt. Himmel, jord, helvete.” ”Ett passande exempel. Du har fått en kristen uppfostran, om jag minns rätt. Begreppen är levande för dig.” ”Vi var väl vanliga anglikaner. Och jag gick i söndagsskolan.”

Doktor Allen såg fundersam ut. ”Vet du vad, jag tror att du har rätt.

Det är en bit som fattas – flickan, platsen utanför rummet. Om den 15

Hall Do dfo rklaringen.indd 15

10-07-02 13.29.57

är känslomässig eller fysisk eller andlig kan jag inte säga än. Men det vi fruktar mest kan ibland vara just det vi behöver. De starkaste berättelserna är ofta de som handlar om mystiska räddare, demoner som blir en inspirationskälla … som Paulus eller …” ”Darth Vader?”

Han log. ”Varför inte?” ”Det här låter som en gammal god bortträngningsdiagnos. Tro mig, jag har prövat med att hänga ut alltihop och det var inte särskilt roligt.” ”Skulle du vilja göra en sak för mig?” Plötsligt lät han allvarlig. ”Jag skulle verkligen vilja sätta in en stor stöt för att slå in den här dörren.” ”Berätta.” ”För dagbok de närmaste fjorton dagarna. Skriv ner dina känslor, impulser, knäppa idéer, hur bisarra eller irrationella de än må vara.” ”I hopp om att hitta vad då, närmare bestämt?” ”Det kommer vi att veta när vi ser det.” ”Säg som det är. Är det här sista försöket?”

Han skakade på huvudet och log milt. ”Jag skulle inte ta emot dig om jag inte trodde att jag kunde hjälpa dig.”

Jenny låtsades bli tröstad, men hon kunde inte rå för att det kändes som om psykiatrin var en lång, trög väg mot ingenstans. Hon hade en liten smula hopp om att hon på något vis, en vacker dag, skulle se upp mot en klar himmel utan att känna något annat än ren lycka, men hur det skulle gå till hade hon ingen aning om än. Kanske var alla samtalen med doktor Allen värda besväret; han ruskade åtminstone om henne emellanåt, fick henne att kika i de vrår hon annars skulle ha undvikit.

Senare, när hon körde hemåt i en mörk och molnig natt, fortsatte något han hade sagt att mala i huvudet: mystiska räddare. Det var en ny tanke för henne. Hon gillade den.

16

Hall Do dfo rklaringen.indd 16

10-07-02 13.29.57

TVÅ Jenny hade vant sig vid att leva med en sextonåring som röjde runt i huset, och till en del saknade hon alla ljud när Ross var hos sin pappa i Bristol över helgen. Hon skulle gärna ha ringt Steve, den hopplöst fria själ som hon beskrev som sin ”sporadiske pojkvän”, men han hade inte ringt henne på nästan fjorton dagar, trots att han blivit tvungen att skaffa telefon då han praktiserade på en arkitektbyrå under sitt sista studieår. Hon hade uppmuntrat honom att bryta sig loss från sin självvalda exil på den lilla gården ovanför Tintern, där han i tio års tid hade försökt förverkliga sin självförsörjningsdröm. Nu när han åkte till jobbet i stan och satt vid ritbordet på kvällarna såg de knappt röken av varandra.

Hon ville helst inte erkänna att hon kände sig ensam – flykten från ett kvävande äktenskap till livet på landet skulle ju vara en befrielse – men när hon körde söderut längs den slingrande Wyedalen tidigt på måndagsmorgonen, genom de täta skogarna där träden nu stod kala, var hon glad att hon snart skulle befrias från sitt eget sällskap. En arbetsvecka väntade: sjukhus- och trafikdöda, industriolyckor och självmord. Hon fick en viss tröst av att kunna förhålla sig till andras ofattbara trauman med yrkesmässig distans. Genom jobbet som coroner hade hon fått en illusion av kontroll och odödlighet. Medan den fyrtiotvååriga kvinnan Jenny Cooper fortfarande kämpade för att hålla sig vid sunda vätskor hade coronern Jenny Cooper kommit att trivas med sitt jobb.

Med en mugg hämtkaffe i ena handen och portföljen i den andra knuffade Jenny med axeln upp dörren till receptionen i sitt kontor med två 17

Hall Do dfo rklaringen.indd 17

10-07-02 13.29.57

rum och pentry på bottenvåningen i 1700-talshuset på Whiteladies Road. Även om hennes lilla revir hade blivit renoverat var husets allmänna utrymmen nedgångna och bräderna i hallen knarrade fortfarande under den slitna mattan. Varje gång hon gick in i huset retade hon sig på hyresvärden, som inte ens ville kosta på väggarna i entrén ett lager färg. Alison, hennes assistent, var emellertid nöjd med kompromissen.

Efter att ha arbetat större delen av sitt vuxna liv på polisstationen trivdes Alison bäst i en avslappnad miljö och hade inget till övers för flärd och lyx. Hon ville gärna ha det enkelt och hemtrevligt omkring sig. På det eleganta njurformade skrivbordet där hon nu satt och gick igenom några dokument med fall som hade tillkommit under natten stod en samling krukväxter och en modern, flott datorskärm. På skärmen satt små kort från en kyrklig bokhandel, alla med ett inspirerande budskap. Ett som omgavs av keruber löd: Skin som ett ljus i världen. ”Hej, Alison.” ”God morgon, mrs Cooper. Femton dödsfallsrapporter över helgen, är jag rädd.” Hon sköt fram en hög med papper över skrivbordet. ”Och så är det en dam som kommer in och vill träffa er om fem minuter ungefär.

Jag sa åt henne att hon måste boka tid, men …” ”Vem är hon?” avbröt Jenny och tänkte på alla besvärliga, tjatiga typer hon hade varit tvungen att hålla ifrån sig den senaste tiden.

Alison tittade på sin lapp. ”Mrs Amira Jamal.” ”Henne har jag aldrig hört talas om.” Jenny sträckte sig efter en spiralmapp med polisfoton som låg på hennes mejlbricka och bläddrade igenom flera bilder av de nedfrysta liken i kylbilen. ”Vad ville hon?” ”Det förstod jag inte riktigt – hon babblade en massa.” ”Toppen.” När Jenny tog upp rapporterna upptäckte hon att Alison hade ett guldkors om halsen, utanpå sin stora polokrage. Alison hade ännu inte fyllt femtiofem och hon såg fortfarande bra ut – hon hade behållit sina former och det tjocka, lätt blonderade håret var klippt i en bob – men den senaste tiden hade hon på något vis stelnat till. Ända sedan hon gick med i den evangeliska kyrkan. ”Det är en doppresent”, sa Alison med en utmanande skärpa i rösten medan hon tittade igenom sina mejl. ”Jag förstår …” Jenny visste inte riktigt hur hon skulle reagera. ”Var det nyligen?”

18

Hall Do dfo rklaringen.indd 18

10-07-02 13.29.57

”I går.” ”Åh. Grattis.” ”Ni har väl inget emot att jag har det på jobbet?” sa Alison. ”Nej då, det går bra.” Jenny gav henne ett neutralt leende och knuffade upp den tunga ekdörren till sitt arbetsrum, medan hon undrade om hon själv skulle drabbas av samma öde i Alisons ålder. Dogmatisk religiositet och sent påkommen lesbianism verkade vara det som slog till oftast. Hon visste inte riktigt vilket hon skulle föredra om hon fick välja. Hon kanske skulle pröva båda delarna.

Amira Jamal var en liten rund kvinna mellan femtio och sextio, säkert inte mer än en och femtiofem lång. Hon hade en snygg svart dräkt och en stor, vackert mönstrad sidensjal som hon drog av från huvudet och draperade över axlarna medan hon satte sig. Ur en liten resväska på hjul tog hon upp en arkivlåda som innehöll en mängd anteckningar, dokument, utlåtanden och tidningsartiklar. Hon verkade vara en bildad kvinna, fastän känslosam och överspänd: hon talade i korta, upphetsade utbrott om en försvunnen son, som om hon utgick från att Jenny redan var insatt i fallet. ”Sju år har det tagit”, sa mrs Jamal. ”Sju år. Jag var i civilmålsdomstolen i London i förra veckan, familjerättsdomstolen, det var ett elände att ta sig ända dit. Jag var tvungen att göra mig av med den sista advokaten och tre andra före honom – ingen av dem ville tro mig. De är idioter allihop. Men jag visste att domaren skulle lyssna. Jag bryr mig inte om vad folk säger, jag har alltid litat på det brittiska rättsväsendet. Se på de här papperen …” Hon sträckte sig efter lådan. ”Ett ögonblick bara, mrs Jamal”, sa Jenny och försökte låta tålmodig, fast det var det sista hon var. ”Vi måste nog göra en återblick först.” ”Vad är det för problem?” Mrs Jamal blixtrade mot henne med oförstående bruna ögon under fransar tjocka av mascara och med breda kajalstreck omkring. ”Det här är första gången jag hör talas om det här fallet. Vi måste ta det ett steg i taget.” ”Men domaren sa att jag skulle gå till er”, sa mrs Jamal med lätt panik i rösten. ”Ja, men coronern är en oberoende ämbetsman. Om jag ska under19

Hall Do dfo rklaringen.indd 19

10-07-02 13.29.57

söka ert fall måste jag börja från början. Så ni kanske vill vara snäll och berätta helt kort vad som har hänt?”

Mrs Jamal bläddrade igenom högen med dokument och slängde fram en fotokopia på ett domstolsbeslut. ”Här.”

Jenny såg att det var daterat fredagen innan: den tjugotredje januari.

Domaren mrs Haines på civilmålsdomstolens familjeavdelning hade fastställt att Nazim Jamal, född den femte maj 1982, anmäld saknad den första juli 2002 och därefter försvunnen i sju år, antogs vara död. ”Är Nazim Jamal er son?” ”Min ende son. Mitt enda barn … Allt jag hade.” Hon vred sina händer och gungade fram och tillbaka. Jenny förstod att hennes advokater hade börjat reta sig på henne till slut i stället för att vara medlidsamma. Men hon hade träffat tillräckligt många upprörda mödrar i sitt tidigare arbete – femton år som familjerättsadvokat på den juridiska avdelningen på en hårt pressad lokal myndighet – för att kunna skilja överdrivna känsloutspel från äkta, och det var ett verkligt lidande hon såg i kvinnans ögon. Mot allt förnuft bestämde hon sig för att lyssna på mrs Jamals berättelse. ”Ni kanske kan berätta vad som hände, från början?”

Mrs Jamal såg på henne som om hon för en kort stund hade glömt varför hon var där. ”Vill ni ha en kopp te?” sa Jenny.

Styrkt av en kopp av Alisons rejält starka te gav sig mrs Jamal lätt stammande in i historien som hon redan hade berättat otaliga gånger för skeptiska poliser och advokater. Först verkade hon inte vilja lita riktigt på Jenny, men när hon såg att hon lyssnade noga och gjorde detaljerade anteckningar om händelseförloppet slappnade hon sakta av och fick mer flyt i berättelsen. Hon hejdade sig bara då och då för att torka tårarna och be om ursäkt för att hon var så känslosam. Hon var en stolt kvinna som fått utstå mycket, insåg Jenny, en kvinna som hade kunnat sitta på hennes sida om skrivbordet om hon bara hade fått andra möjligheter i livet.

Och ju mer Jenny hörde, desto mer bekymrad blev hon.

Amira Jamal och hennes man Zachariah hade båda flyttat till Storbritannien som barn på 1960-talet. Deras äktenskap arrangerades av familjerna när de var strax över tjugo, men lyckligtvis blev de förälskade i 20

Hall Do dfo rklaringen.indd 20

10-07-02 13.29.58

varandra. Zachariah utbildade sig till tandläkare och i början av åttiotalet flyttade de från London till Bristol för att han skulle börja jobba på sin farbrors klinik. De var gifta i tre år innan Amira blev gravid. Det kom som en oerhörd lättnad: hon började bli rädd att hennes mans väldigt konservativa familj skulle sätta press på honom att skilja sig från henne, eller till och med skaffa sig en fru till. Det var en stor lycka när hon födde en frisk pojke.

Med all den kärlek och uppmärksamhet som hans föräldrar öste över honom tog sig Nazim lätt och smidigt genom grundskolan och fick ett stipendium till det exklusiva Clifton College. Och medan deras son sögs upp i den moderna brittiska kulturen anpassade sig Amira och Zachariah till det nya umgänget med privatskoleföräldrarna. Nazim gick från framgång till framgång, fick höga betyg på skrivningarna och spelade tennis och badminton i skollaget.

Familjens första större kris inträffade när Nazim var sjutton och just skulle börja sista året på college. Efter att ha umgåtts så mycket med de andra mammorna hade Amira börjat inse vad hon hade missat under alla år som hon gått hemma. Mot Zachariahs vilja förklarade hon att hon ville skaffa sig ett jobb. Den enda anställning hon kunde hitta var som expedit i en respektabel damklädesaffär, men det var ändå för mycket för hennes mans stolthet. Han tvingade henne att välja mellan honom och jobbet. Hon trodde att han bluffade och valde jobbet.

Samma kväll när hon kom hem möttes hon av sina två svågrar, som förklarade att han tänkte skilja sig från henne och att hon omedelbart måste flytta ut.

Nazim gav efter för den starka pressen från släkten och bodde kvar hos sin pappa. Denne skaffade sig snart en yngre fru som han fick ytterligare tre barn med. Amira var tvungen att flytta till en hyreslägenhet.

Som den lojale son han var besökte Nazim henne flera kvällar i veckan och för att hon inte skulle bli helt isolerad tackade han nej till ett erbjudande från Imperial College i London och började i stället studera fysik på Bristols universitet.

Han började på universitetet hösten 2001, just under den period då hela världen stod i gungning och ordet ”muslim” hade blivit synonymt med ohyggliga illdåd. Eftersom Nazim inte intresserade sig för politik pratade han knappt om det som hänt i USA utan gav sig glatt i väg till 21

Hall Do dfo rklaringen.indd 21

10-07-02 13.29.58

college, och som ett första uppror mot sin far bestämde han sig för att bo på campus. ”Jag såg inte mycket av honom det året”, sa mrs Jamal med en viss stolthet mitt i sorgen. ”Han var så upptagen av studierna och tennisen – han försökte komma med i universitetslaget. När jag väl träffade honom såg han ut att må så bra, han var så glad. Han var ingen pojke längre, jag såg honom växa upp och bli en man.” Hon darrade på rösten igen och gjorde en kort paus. ”Det var under andra terminen, efter juluppehållet, som han drog sig undan. Jag träffade honom bara tre, fyra gånger. Det jag lade märke till var att han hade skaffat skägg och att han ibland hade en bönemössa på sig, en taqiya. Jag blev chockad. Till och med min man hade ju västerländska kläder. En gång kom han hem till mig i full traditionell utstyrsel: en vit klädnad och sirwal, precis som araberna. När jag frågade varför sa han att många av hans muslimska vänner klädde sig så.” ”Började han bli religiös?” ”Vi hade alltid varit religiösa i vår familj, fast fredliga. Min man och jag var anhängare till shejk Abd al-Latif: religionen är något mellan oss och Gud. Det handlar inte om politik. Det var så Nazim blev uppfostrad, till att ha respekt för sina medmänniskor, vilka de än var.” Hon fick ett oförstående uttryck i ansiktet. ”Senare sa de att han hade varit i Al Rahma-moskén och gått på möten …” ”Vad för slags möten?” ”Med radikala muslimer, Hizb ut-Tahrir, sa polisen. De sa att han var med i en halaqa.” ”Halaqa?” ”En liten grupp. En cell, kallade de det.” ”Vi dröjer kvar lite här. När började han gå på de här mötena?” ”Jag vet inte exakt. Någon gång efter jul.” ”Okej …” Jenny gjorde en anteckning om att vad som än hade hänt Nazim, så hade det att göra med folk han träffade under vintern 20012002. ”Ni märkte en förändring hos er son i början av 2002. Vad hände sedan?” ”Han var ungefär likadan på påsklovet. Hans pappa pratade inte med mig, så jag visste inte hur han uppträdde hemma hos honom, men jag var orolig.”

22

Hall Do dfo rklaringen.indd 22

10-07-02 13.29.58

”Varför det?” ”Nazim pratade inte om religion när jag var med, men jag hade hört saker. Det hade vi alla. Hizbfolket är anhängare till den där skurken Omar Bakri, och för dem handlar allt om politik. De säger till våra unga män att de måste slåss för sitt folk, för ett kalifat – en islamisk stat. Det förvrider huvudet på de unga.” ”Vet ni med säkerhet att er son umgicks med extremister?” ”Jag visste ingenting. Det gör jag fortfarande inte, jag vet bara vad polisen säger.” Hon gjorde en gest mot mappen med papper. ”De säger att de såg honom gå in i ett hus i Saint Pauls-området varje onsdagskväll, till halaqan, och gå därifrån en stund senare. Han och Rafi Hassan, en kamrat på universitetet.” ”Berätta om Rafi.” ”Han började samma år som Nazim. Han läste juridik. De bodde i samma studenthus, Manor Hall. Hans familj kommer från Birmingham.” ”Träffade ni honom?” ”Nej. Nazim nämnde honom knappt. Jag fick allt det här från polisen … efteråt.” Hon tog upp en ren näsduk ur fickan och torkade sig i ögonen medan hon vaggade fram och tillbaka i stolen. ”Efter vad då?” sa Jenny försiktigt. ”Jag träffade bara Nazim en gång i maj. Han kom hem en lördag, på min födelsedag. Hans mostrar var där och hans kusiner. Det var en underbar dag, han var sig själv igen … Och sedan en gång till i juni, den tjugoandra, också en lördag.” Alla datumen var inpräntade i hennes minne. ”Han kom på morgonen och då såg han blek ut. Han sa att han inte mådde bra, att han hade feber och huvudvärk. Han låg i gästsängen och sov hela eftermiddagen och kvällen. Han åt lite soppa, men sa att han fortfarande var för trött för att gå tillbaka till colleget, så han stannade över natten. Jag vaknade i gryningen och hörde honom be: en perfekt tajwid – Koranrecitationen han lärt sig som liten.” Hon drog ett skälvande andetag och slöt ögonen. ”Jag måste ha somnat om.

När jag steg upp för att laga frukost hade han gått. Han hade lämnat en lapp. Tack, mamma. Hej då. Naz. Den finns där bland papperen … jag såg honom aldrig mer.” Tårarna rann nerför kinderna på henne. Hon tryckte sin mascarafläckade näsduk mot dem och försökte samla sig.

23

Hall Do dfo rklaringen.indd 23

10-07-02 13.29.58

”Polisen sa … de sa att de såg honom komma ut från halaqan halv elva på kvällen fredagen den tjugoåttonde juni 2002. Det var på Marlowes Road i Saint Pauls-området. Han gick mot busshållplatsen med Rafi Hassan och sedan vet man inget mer. Han var inte med på tennis­träningen nästa morgon och ingen av dem var på lektionerna på måndagen. Polisen talade med alla studenterna i deras hus, men ingen hade sett dem under helgen. Och sedan såg man dem aldrig mer.”

För första gången under samtalet övermannades mrs Jamal av känslor.

Jenny lät henne gråta. Hon hade lärt sig att det bästa sättet att bemöta sörjande släktingar var att iaktta en respektfull tystnad, ge dem ett medlidsamt leende men prata så lite som möjligt. Hur välmenta orden än var, så var det sällan de kunde lindra sorgen och smärtan.

När gråten slutligen stillnade beskrev mrs Jamal hur collegeledningen hade ringt först till hennes man, som sedan ringde henne då Nazim uteblev från sin handledningstimme nästa onsdag. Han skulle ha lämnat in en viktig uppsats. Zachariah och flera av hans brorsöner genomsökte campus, men ingen hade sett Nazim eller Rafi sedan veckan innan och ingen av dem verkade ha några nära vänner förutom varandra. Inte ens studenterna i rummen intill kände dem särskilt väl.

Till en början reagerade polisen med sin vanliga uppgivenhet inför rapporter om saknade personer. En familjesamordnare gick till och med så långt att hon lade fram teorin att de båda unga männen hade inlett ett sexuellt förhållande och rymt tillsammans. Mrs Jamal kände sin son tillräckligt väl för att veta att det inte var sannolikt. Sedan visade det sig att båda pojkarnas bärbara datorer och mobiltelefoner var borta. Polisinspektören som hade genomsökt deras rum fann bevis för att dörrarna till båda rummen var uppbrutna med ett liknande verktyg, troligen en bred skruvmejsel. Och sedan, nästan en vecka senare, trädde Dani James fram. Hon var en ung kvinna som bodde i ett annat, närbeläget studenthus, och hon berättade nu för polisen att hon hade sett en man i bylsig anorak och basebollkeps neddragen över ansiktet gå snabbt ut från Manor Hall vid midnatt den tjugoåttonde juni. Hon tyckte sig minnas att han hade en stor ryggsäck eller bag slängd över axeln.

Trots påtryckningar från båda familjerna var polisen ovillig att utreda saken ytterligare. I sin förtvivlan skrev mrs Jamal till både kommunfullmäktige och sin lokala parlamentsledamot. Men så fick hon plötsligt 24

Hall Do dfo rklaringen.indd 24

10-07-02 13.29.58

besök i hemmet av två unga män, den ene vit, den andre av indiskt ursprung, som förklarade att de arbetade för säkerhetstjänsten. De sa att de misstänkte att Nazim och Rafi hade varit med i Hizb ut-Tahrir och att de hade observerats av polisen när de närvarade vid en radikal halaqa. ”Det var första gången jag hörde talas om det”, sa mrs Jamal. ”Jag hade misstänkt något i den vägen, men inte velat att det skulle vara sant.

Jag sköt ifrån mig de här tankarna. De ställde en massa frågor. De ville inte tro på att jag inte visste något om vad han sysslade med på college.

De anklagade mig praktiskt taget för att ljuga för att skydda honom.” ”Vad trodde de hade hänt honom?” ”De frågade gång på gång om han hade sagt något om att åka till Afghanistan, om han hade pratat om al-Qaida. Jag sa att han aldrig hade sagt något sådant. Aldrig, aldrig.” ”Så de trodde att han och Rafi kunde ha rest utomlands för att träna med extremister?” ”Det var vad de sa. Men hans pass låg fortfarande kvar hemma hos hans pappa.” ”Och Rafis?” ”Han hade inte ens något pass. Och de gick igenom alla deras kontoutdrag – där fanns inget misstänkt.” ”Var det någon av dem som använde sina bankkonton eller kreditkort efter den tjugoåttonde?” ”Nej. De var bara borta. Försvunna.”

Jenny kände en lätt ångest dra genom kroppen, kvävningskänslan som var ett förstadium till panik. Hon andades in, slappnade av, försökte låta känslan ebba ut. ”Fick ni någonsin veta något mer?” ”Två veckor senare tog en man som heter Simon Donovan kontakt med polisen. Han sa att han hade suttit på ett tåg till London på morgonen den tjugonionde och sett två unga brunhyade män som stämde in på deras beskrivning. Båda hade skägg och traditionell klädsel, sa han. Hans vittnesuttalande finns med i akten. Det här fick polisen att tro att de hade rest utomlands, så de pratade med alla studenterna i huset en gång till. En flicka som hette Sarah Levin påstod att hon en gång hade hört Nazim säga något i matsalen om ’bröder’ som skulle åka till Afghanistan.” Mrs Jamal skakade bestämt på huvudet. ”Han 25

Hall Do dfo rklaringen.indd 25

10-07-02 13.29.58

skulle inte ha gjort det, mrs Cooper. Jag känner min egen son. Han skulle inte ha gjort det.”

Jenny tänkte på Ross, på hur hon sommaren innan hade tvingats hämta honom i skolan när han var hög på cannabis, på hans oförutsägbara humörväxlingar och plötsliga, ofattbart sårande kommentarer.

Hon trodde att hon kände den känslige pojken under ytan, men ibland undrade hon, ibland slog det henne att vi inte ens känner våra närmaste helt och hållet. ”Vad gjorde polisen när de fick veta det här?” sa Jenny. ”De sökte efter bevis, men hittade inga. De sa att de troligen hade lämnat landet med falska papper, åkt till Pakistan.” ”Tittade de i passagerarlistorna? Det är inte lätt att utnyttja en flygplats utan att lämna spår i datorerna.” ”De sa att de hade undersökt allt. De sa till och med att de hade kunnat ta sig vidare från ett annat europeiskt land, eller rest via Afrika eller Mellanöstern … Jag vet inte.” Hon hade tömts på energi. Hon verkade mindre, skörare än förut. ”Hur slutade det?” ”Vi fick ett brev i december 2002. Polisen sa att de hade gjort allt de kunde och att den troligaste förklaringen var att de hade rest utomlands med en islamistisk grupp. Det var allt. Inget mer. Ingenting.” ”Moskén och halaqan då?” ”Polisen sa att moskén hade stängt i augusti samma år och halaqan också. De sa att säkerhetstjänsten hade följt deras förehavanden, men att man inte hade fått veta mer om Nazim eller Rafi. De lovade att meddela oss om det kom fram något nytt.” ”Hörde ni någonsin av de här personerna från säkerhetstjänsten igen?”

Mrs Jamal skakade på huvudet. ”Ni sa något om advokater …” ”Ja. Jag försökte få dem att ställa frågor och prata med säkerhetstjänsten och polisen, men de tog bara mina pengar. Jag fick göra jobbet själv. Jag tog själv reda på att en saknad person kan dödförklaras efter sju år.” Hon mötte Jennys blick. ”Och jag läste också att coronern är skyldig att ta reda på hur en person har dött. Nazims officiella adress på den tiden var hos hans pappa och han bor i ert distrikt, så det är därför jag är här.”

26

Hall Do dfo rklaringen.indd 26

10-07-02 13.29.58

Från det ögonblick Jenny hade sett domarutlåtandet hade hon utgått från att mrs Jamal ville be henne hålla ett officiellt förhör, och i så fall hade hon en mängd problem att lösa, inte minst för att det inte fanns någon död kropp, utan bara ett antagande om dödsfall. Under sådana omständigheter krävde paragraf femton i lagen om coronerns befogenheter att hon fick inrikesministerns tillstånd att hålla förhöret. Detta kunde bara ges i de fall där ett coronerförhör bedömdes vara i allmänhetens intresse, och det var lika mycket ett politiskt beslut som ett juridiskt. Och även om det hindret övervanns skulle det inte bli någon lätt match att få motsträviga poliser och regeringstjänstemän att damma av sina akter efter så här lång tid och lämna ut all information som inte ansågs vara ett hot mot landets säkerhet. Hur vidsträckta befogenheter en coroner än hade skulle hon i ett fall som detta få hela den mäktiga statsapparaten att kämpa mot. ”Mrs Jamal”, sa Jenny, med vad hon hoppades var rätt blandning av försiktighet och omtanke, ”jag ska gärna ta en titt på det här ärendet, men det enda jag kan göra är att skriva en rapport till inrikesministern och begära …” ”Jag vet. Domaren sa det.” ”Då vet ni också att möjligheten att vi kommer så långt att vi kan hålla ett förhör är ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Det är oerhört ovanligt i fall där det inte finns något klart bevis för att personen verkligen är avliden.”

Mrs Jamal skakade på huvudet och hennes ansikte hårdnade av besvikelse. ”Vad är det ni säger – att jag ska ge upp efter att ha kämpat så här länge?”

Om Jenny hade varit fullständigt uppriktig skulle hon ha sagt att det bästa mrs Jamal kunde göra när man inte hade hittat någon död kropp på så lång tid var att se domarutlåtandet som ett slutligt bevis för att Nazim var död, ge sig själv en chans att sörja och sedan gå vidare. Hon skulle ha sagt att de ständiga frågorna om vad som hänt sonen bara stod i vägen för hennes lycka och att ett coronerförhör troligen inte skulle ge något svar. ”Det vore fel av mig att väcka några förhoppningar om att ni ska få veta vad er son råkade ut för”, sa Jenny. ”Ni kanske borde ställa er frågan vad ni vill uppnå med ett sådant här förhör. Ni kommer inte att få honom tillbaka.”

27

Hall Do dfo rklaringen.indd 27

10-07-02 13.29.58

Mrs Jamal började samla ihop sin bunt med papper. ”Förlåt att jag störde.” ”Jag menar inte att jag inte kan undersöka …” ”Det är tydligt att ni inte är mor, mrs Cooper, för i så fall skulle ni ha förstått att jag inte har något val. Mitt liv är ingenting jämfört med min sons. Jag skulle hellre dö för att få reda på vad som har hänt honom, än leva i ovetskap.”

Mrs Jamal reste sig upp som om hon tänkte marschera ut utan ett ord till, men plötsligt tycktes krafterna svika henne. Hon lade sakta tillbaka mappen på skrivbordet och knäppte händerna framför magen, medan huvudet tippade framåt som om hon inte orkade hålla det uppe. ”Jag ber om ursäkt, mrs Cooper. Jag väntade mig för mycket av er. Jag hoppas inte på mirakel … jag vet att Nazim är död. När han kom hem till mig den där eftermiddagen och hade feber fick jag en känsla. Ja … när jag tänker på hur jag vaknade nästa morgon och hörde honom citera Koranen är jag fortfarande inte säker på om det var han eller hans vålnad.” Hon tittade upp med torra, bedrövade ögon. ”Ni kanske har rätt. Det har gått för lång tid.”

Jenny hade känt en stark motvilja mot det hon uppfattade som mrs Jamals allt överskuggande självömkan, men det var inte första gången under mötet som hon såg igenom den till den bottenlösa sorgen hos en mor som söker efter sitt förlorade barn. Det sista hon behövde var ännu ett uppslitande, tidsödande fall att ta sig an, men hon var redan djupt berörd, såg de saknade pojkarnas ansikten tydligt framför sig.

Deras vålnader jagade henne redan. ”Lämna papperen här”, sa Jenny. ”Jag tittar igenom dem i eftermiddag och hör av mig till er.” ”Tack, mrs Cooper”, svarade mrs Jamal tyst. Hon tog sjalen hon hade över axlarna och drog upp den så att den täckte håret. ”Och Rafi Hassan – tänker hans familj begära något domarutlåtande?” frågade Jenny. ”Vi talar inte med varandra. De var väldigt otrevliga mot mig. De fick för sig att Nazim bar ansvaret för det som hände deras son.” ”Och er man?” ”Han gav upp för länge sedan.”

28

Hall Do dfo rklaringen.indd 28

10-07-02 13.29.58

Jenny blev varse en kyla i Alisons uppträdande när hon följde mrs Jamal till dörren. Under det halvår som de hade arbetat tillsammans hade hon lärt sig att avläsa varenda liten skiftning i assistentens humör. Alison var en av de där kvinnorna som hade en kuslig förmåga att tala om exakt vad hon tyckte utan att säga ett ord. Jenny såg i hennes reaktion på mrs Jamal en misstänksamhet gränsande till rent ogillande. När hon efter flera minuter kom tillbaka in i Jennys rum för att meddela att polisen ville ha obduktionsrapporterna om de döda i kylbilen, påpekade Jenny att hon verkade irriterad på mrs Jamal.

Alison lade armarna i kors. ”Jag minns det där ärendet med hennes son. Jag jobbade som kriminalpolis på den tiden. Alla visste att han och den andra killen hade åkt utomlands för att kriga.” Ännu en egenskap som Jenny hade lagt märke till: Alisons envisa trohet mot den rådande meningen bland hennes före detta poliskolleger. ”Och alla är …? undrade Jenny. ”Observationsgruppen som höll på i fem månader. Extremisterna fick operera i full frihet på den tiden.”

Jenny kände ett styng av irritation. ”Hans mamma har ändå rätt att få veta vad som har hänt honom, om det är möjligt.” ”Om jag var hon tror jag inte att jag skulle vilja veta. Vi kan ju inte direkt kalla in vittnen från Afghanistan.” ”Nej. Du råkar inte veta vem som ledde observationen?” ”Jag kan antagligen ta reda på det. Men tro inte att ni kommer särskilt långt – säkerhetspolisen vakar som hökar över sådant här.” Alison bytte ämne. ”Hur ska vi göra med de döda kropparna i kylbilen – vill ni att jag tar hand om det? Polisen kommer säkert också att vilja titta.” ”Det är nog lika bra att du skriver en rapport själv”, sa Jenny. Hon kunde inte låta bli att tillägga: ”Vi vet ju att våra blåklädda vänner ibland kan se en sak och rapportera en annan.” ”Jag säger bara vad jag hörde då, mrs Cooper”, slängde Alison åt henne. ”Och på den tiden betraktade vi fortfarande muslimerna som oskyldiga tills motsatsen bevisats.”

Jenny höll inne med sitt svar, eftersom hon märkte på Alison att mrs Jamal hade rört upp en massa besvärliga känslor. Trots att det hade gått ett halvår visste Jenny att Alison fortfarande i hemlighet sörjde mannen hon varit förälskad i: den nu avlidne Harry Marshall, 29

Hall Do dfo rklaringen.indd 29

10-07-02 13.29.58

Jennys föregångare som coroner. Han och Alison hade varit nära vänner. De osmakliga omständigheterna kring hans plötsliga och oväntade bortgång hade efterlämnat ett kaos av obearbetade känslor som Alison försökte få ordning på med en dos helhjärtad kristendom. När Alison kände sig osäker sökte hon stöd hos institutioner – polisen, kyrkan – och mot­arbetade allt som hotade dem. Det var irrationellt, men Jenny var knappast rätt person att döma. Utan sin medicinering drabbades också hon av irrationella infall. ”Hennes son har blivit dödförklarad”, sa Jenny. ”Hon har rätt till en undersökning, i begränsad omfattning. Jag tvivlar starkt på att den kommer att leda någon vart.”

Alisons fientlighet hängde kvar som ett surt dis långt efter det att hon gått ut från kontoret. Jenny fick nästan dåligt samvete där hon satt och försökte få ordning på mrs Jamals papper. Hon hade inte känt så här sedan det första ärendet hon och Alison jobbade med tillsammans – fallet med den fjortonårige Danny Wills som hittats död i sin cell i ett privatägt fängelse. Som före detta polis kanske Alison var bättre än hon själv på att lukta sig till bekymmer.

Hur många dokument mrs Jamal än hade spred de inget större ljus över situationen. Där fanns listor över de studenter som hade bott på campus när pojkarna försvann, vittnesuttalanden från båda pojkarnas familjemedlemmar, utlåtanden från poliser som hade genomsökt campus, kopior av fruktlös korrespondens med kommunfullmäktige och politiker. Där fanns en kopia av det ursprungliga uttalandet från Simon Donovan, där han beskrev de båda unga männen på tåget, och uttalanden av studenterna Dani James och Sarah Levin angående den mystiska inkräktaren och Nazims kommentar om muslimska bröder som skulle till Afghanistan. Där fanns en suddig fotokopia av Nazims brittiska pass och en bekräftelse från passmyndigheten om att Rafi Hassan aldrig hade ägt eller ansökt om något pass. Jenny hittade också ett torrt brev skrivet av kriminalassistent Sarah Owens, familjesamordnare, där hon i nedlåtande ordalag förklarade att polisen hade beslutat att skjuta upp sin utredning till dess ytterligare bevisning kom i dagen. Det sista doku­mentet var en efterlysningsaffisch gjord på en hemdator, med foton av de båda unga männens ansikten. Jenny slogs av hur bra de såg ut båda två: klar blick och fina drag. Hon såg på dem en lång stund och 30

Hall Do dfo rklaringen.indd 30

10-07-02 13.29.58

översköljdes sedan oväntat av en våg av nästan outhärdlig sorg. De var inte ens döda. Det var värre än så: de var bara försvunna.

Hon sköt mappen åt sidan medan hon försökte att inte bry sig om de irrationella sambanden som hon redan började finna mellan det här ärendet och sina egna samtal med doktor Allen. Folk försvann spårlöst jämt och ständigt. Det var en ren slump att det här fallet hade råkat dimpa ner på hennes skrivbord just nu. Tekniskt sett hade det lika gärna kunnat skötas av coronern för centrala Bristol, eftersom Jamal befann sig i hans distrikt senast någon såg honom. Jenny behövde inte alls ta sig an det … men ändå visste hon att hon inte hade något val.

Telefonen ringde i den tomma receptionen och samtalet kopplades omedelbart vidare till telefonen på hennes skrivbord. Hon svarade med sin mest affärsmässiga röst: ”Coronerkontoret, Severn Vale. Jenny Cooper här.” ”God morgon. Mitt namn är Andrew Kerr. Jag är den nya patologen på Valesjukhuset.” Han lät pratsam och energisk. ”Jag har just tagit en titt på den oidentifierade kvinnan ni har här. Jag tror att vi borde ses.”

31

Hall Do dfo rklaringen.indd 31

10-07-02 13.29.58

TRE Hon släpptes in i bårhuset av en av assistenterna – de tillhörde ett tystlåtet släkte som hon aldrig hört skratta annat än på håll och tillsammans med sina egna – och gick försiktigt över det nysvabbade golvet i receptionen, där hon kunde uppfatta ljudet av höjda röster på andra sidan svängdörrarna. Hon sköt upp dem och fick se en muskulös ung man i kirurgkläder, tydligen den nye patologen, som gjorde sitt bästa för att värja sig för en uppenbarligen stridslysten besökare klädd i mörk kostym och rock. Besökaren talade med skotsk accent och lät skrämmande arg på rösten. Han utstrålade ett oförklarligt hot som spred sig likt en mindre chockvåg medan han stötte pekfingret i bröstet på patologen. ”Nu hör du på här, grabben – min klients lilla tös har varit borta i ett halvår utan minsta spår. Den stackars jäveln har tappat vartenda hårstrå han hade kvar på huvudet. Det skulle inte förvåna mig om han får cancer om han inte hittar henne snart.” ”Ni får komma tillbaka i sällskap med polisen. Ni kan inte bara komma instövlande här och begära att få titta på en död kropp.” ”Jag är hans advokat, för Guds skull, hans juridiska ombud. Jag vet att utbildningen är åt helvete nu för tiden, men nog måste du väl ändå ha fått lära dig vad det betyder?” Han strök sitt orediga, sandfärgade hår ur pannan och blottade ett ansikte som en gång hade varit tilltalande, men nu var fårat och utlevat.

Patologen satte händerna på höfterna så att de kraftiga, gympumpade axlarna framträdde tydligare, och vägrade ge vika. ”Nu får det räcka.

Jag har sagt vad som gäller. Ni har numret till polisinspektören – ring 32

Hall Do dfo rklaringen.indd 32

10-07-02 13.29.58

honom. Nu är jag upptagen.” Han såg förbi mannen och upptäckte Jenny. ”Åh, ursäkta. Kan jag hjälpa till med något?”

Men den arge skotten tänkte inte alls ge sig. ”Vad gör det för jävla skillnad för dig om jag har en polis som håller mig i handen?” sa han.

Jenny gick fram till honom. ”Jenny Cooper. Coroner i Severn Valedistriktet. Jag har ansvaret för de döda för ögonblicket.” Nu hade hon fått båda männens fulla uppmärksamhet. ”Doktor Kerr?” ”Ja.” Hon vände sig till besökaren. ”Och ni är?” ”Alec McAvoy. På O’Donnagh & Drew.” Han betraktade henne uppifrån och ner med häpnadsväckande blå ögon som verkade tillhöra ett betydligt yngre ansikte. ”Finns det någon chans att vi kan lära den här unge grabben en läxa?”

Utan att bry sig om hans kommentar sa hon: ”Om ni kan tala om för mig vem ni företräder, så kanske jag kan hjälpa till.” ”Klienten heter Stewart Galbraith. Min byrå har varit anlitad av familjen sedan Gud fader var en liten pilt. Det var polisen som berättade för honom om den här kroppen från början.” ”Vilken polis?” ”Driver ni med mig. Har ni försökt ringa till polisstationen på sistone?

Antingen ett jävla kaos eller en satans robot som svarar.”

Jenny såg att doktor Kerr höll på att spricka av ilska, men själv behöll hon sitt lugn. Det ingick i advokatjobbet att vara besvärlig. Trots utbrottet såg hon på den okynniga glimten i McAvoys ögon att han inte hade något emot henne personligen. ”Har ni ett visitkort?”

McAvoy muttrade något, sökte i rockfickan och fick fram ett kort: Alec McAvoy jur. kand, Juridiskt ombud. Advokatbyrån O’Donnagh & Drew. Hon granskade det noga två gånger medan hon undrade varför någon med full juristutbildning bara skulle kallas ombud och inte auktoriserad advokat.

Han såg att hon hade noterat det. ”Det finns en historia bakom det där. Jag ska berätta den för er någon gång”, sa McAvoy. ”Har ni något emot att jag ringer advokatbyrån?” ”Ring ni bara.”

33

Hall Do dfo rklaringen.indd 33

10-07-02 13.29.58

Hon tog upp mobilen, men sedan ändrade hon sig. Det kändes småaktigt att ifrågasätta hans yrkestitel. Hon kände till namnet O’Donnagh & Drew sedan sin tid som jurist. Det var en välrenommerad advokatbyrå som hade vunnit en del större mål.

Hon vände sig till doktor Kerr. ”Gör det något om vi tar en snabbtitt?

Det tar bara ett ögonblick.” ”Det är ert lik, mrs Cooper. Jag finns inne på mitt kontor.” Han vände sig om, gick raskt iväg längs korridoren till sitt rum och slog igen dörren med en hård smäll. ”Är ni säker på att han har åldern inne för det här jobbet?” sa McAvoy. ”Han har ju knappt växt ur kortbyxorna.” ”Ska vi få det överstökat?”

Hon gick före till kylen, förbi ett halvt dussin lik på bårvagnar. Hela tiden var hon medveten om McAvoys blickar i ryggen. Han var den sortens man som inte ens försökte låtsas som om han inte tittade.

Hon tog en latexhandske ur en behållare som satt fastskruvad på väggen. ”Har ni något foto av er klients dotter? Ibland kan det vara svårt …” ”Det behövs inte. Jag har känt henne sedan hon var liten.” ”Vad heter hon?” ”Abigail.”

Hon öppnade dörren till kylen – en tung metallkloss som var nästan två och en halv meter hög och över en meter bred – och drog ut båren. Hon noterade att McAvoy instinktivt gjorde korstecknet när hon sträckte ner handen och drog undan plastskynket från likets ansikte.

De stirrade båda ner på synen som mötte dem: ansiktet stirrade upp med tomma ögonhålor. ”Käre Gud”, viskade McAvoy.

Jenny ryckte till och tittade bort. ”Åh, förlåt. Förut hade hon ett par ögon av glas. Någon måste ha tagit bort dem.”

Han böjde sig fram för att se efter noggrannare. Ur ögonvrån såg Jenny hur han undersökte ansiktet in i minsta detalj och sedan drog ner plasten lite till för att titta på övre delen av bålen. ”Nej. Det är inte Abigail”, sa han och rätade på sig. ”Hon hade en grop i hakan och ett litet, litet födelsemärke på sidan av halsen. Tack i alla fall.”

34

Hall Do dfo rklaringen.indd 34

10-07-02 13.29.58

Jenny nickade, ovillig att titta ner igen för att täcka över ansiktet. ”Jag gör det”, sa McAvoy och drog upp skynket innan hon hann sträcka ut handen. ”Bara stoft när själen väl har gett sig av – det är vad man måste intala sig.” Han sköt in båren i kylen igen. ”Ännu en plåga som det ogudaktiga flertalet har att leva med – tron att det inte finns något annat än kött och blod.” Han stängde dörren till kylen och kastade en blick på de döda kropparna som låg uppradade på bårar i korridoren. ”Om man lämnade en otrogen här nere över natten skulle han snart gråta efter sin skapare.” Han slängde åt henne ett odygdigt leende. ”Jag har inte sett er förut, va?” ”Nej.” Hon drog av sig handsken och slängde den i soptunnan. ”Ny?” ”Relativt.” ”Det var ju också ett jobb för en kvinna.” Han studerade henne ett ögonblick och nickade sedan, som om han hade tillfredsställt sin nyfikenhet. ”Ja, nu förstår jag.” Hans leende mildrades, kanske var det en öppning till en vänligare sida hos honom. ”Jaha ja, beblanda er inte för mycket med de här typerna. Vi ses.” Han vände sig om och gick därifrån, strök håret ur ögonen och stack händerna djupt i rockfickorna.

Hon stod kvar och tittade efter honom tills han hade gått, med en känsla av att han skulle kunna stjäla något på vägen ut.

När Jenny kom in på doktor Kerrs kontor hade han bytt om från kirurgrocken till en T-shirt som smet hårt åt om hans biceps. Nu satt han fullt upptagen vid datorn. Hon gissade att han var i trettioårsåldern och än så länge singel, med gott om tid för sig själv. ”Har vi blivit av med honom nu?” sa han och klickade iväg ett mejl. ”Ja. Hon var inte den han letade efter.”

Doktor Kerr snurrade runt på stolen så att han satt rakt framför henne. Hon märkte att han hade möblerat om och bytt ut hyllorna och mattan. De medicinska böckerna på hyllan bakom skrivbordet såg nya och oanvända ut och bredvid dem låg ett par livsstilsmagasin: Men’s Health och Muscle and Fitness. ”Trevligt att träffas, mrs Cooper.”

Han sträckte fram handen. Hon försökte utan framgång ge honom ett lika kraftigt handslag tillbaka.

35

Hall Do dfo rklaringen.indd 35

10-07-02 13.29.58

”Detsamma. Jag har fått mer än nog av vikarier.” ”Då blir ni säkert glad att höra att jag skriver ut mina obduktionsrapporter själv och gärna får det undanstökat varje kväll innan jag går hem.” ”Och ni har redan blivit påhoppad.” ”Inga kommentarer”, sa han leende.

Nu hörde Jenny på den svaga dialekten att han kom från Nordirland. Av någon anledning kändes det betryggande: en rejäl och pålitlig person. ”Jag såg att er oidentifierade kvinna har legat här ett tag”, sa doktor Kerr, ”så jag tog en titt på henne i morse.” Han räckte henne en tresidig rapport. ”Jag var inte säker på om det var er eller polisen jag skulle prata med först, men jag såg i akten att ni har inlett ett förhör.” ”Inlett och ajournerat, medan jag försöker ta reda på vem hon är.” ”Är inte polisen intresserad?” ”De blir det om något misstänkt dyker upp. Till dess överlåter de mer än gärna grovjobbet åt någon annan.”

Han nickade, men såg ganska förvånad ut. Jenny hoppades att hans patologikunskaper var bättre än hans insikter i polisens arbetssätt. ”Vid en initial undersökning är det omöjligt att avgöra hur hon dog.

De flesta av de inre organen saknas – fiskmåsar, antagligen.” ”Det ser så ut.” ”Det fanns en del lungvävnad kvar, tillräckligt mycket för att ge en antydan om att bronkerna var vidgade …” ”Och det betyder?” ”Drunkning är en möjlighet, fast inget jag kan bevisa. Men något som intresserar mig är två jack på främre sidan av ländkotorna. De kan ha orsakats av måsarna, men jag kan å andra sidan inte utesluta att de uppkommit genom hugg.” ”Finns det någon möjlighet att avgöra det?” ”Tyvärr inte.” Han fortsatte lite mindre självsäkert: ”Det är två saker till. För det första hennes tänder: ingen karies, inga lagningar, så vi kan inte ta hjälp av några tandregister. Det andra var något jag upptäckte när jag dissekerade halsen på henne för att se om jag kunde hitta några tecken på strypning. Det gjorde jag inte, men hon har en tumör i ett tidigt stadium på sköldkörteln. Den var tillräckligt stor för att hon 36

Hall Do dfo rklaringen.indd 36

10-07-02 13.29.58

skulle ha kunnat börja känna av den. Hon kan ha känt ett tryck mot luftstrupen och sökt vård för det.” ”Sköldkörtelcancer? Vad kan ha orsakat det?” ”Vad orsakar cancer över huvud taget? Om hon inte fick en dos strålning på sig eller något sådant är det omöjligt att avgöra.” ”Strålning?” Hon mindes familjen Crosby och deras dotter som jobbade på det nedlagda kärnkraftverket. ”Det är en ung kvinna som är anmäld saknad; hon jobbar på Mayburykraftverket, ute vid Severn.” ”Jaha ja. Jag tänkte just säga att det den här typen av tumör är vanligast i Östeuropa, i spåren efter Tjernobyl. Hon ser lite slavisk ut på kindbenen.” ”Familjen håller på att ordna med ett DNA-prov. Om det inte kommer fram någonting skulle vi kunna försöka med något mer avancerat – mineralanalys eller vad det nu kan vara.” ”Knappast med min budget.” ”Vi får väl se”, sa Jenny med skymten av ett leende. ”Vi kanske kan övertala polisen att betala.” ”Jag kanske kan skaka fram en radiometer någonstans ifrån – det finns en del ganska så exakta radiologiska data jag skulle kunna jämföra med. Om hon kommer från Östeuropa kanske jag kan se ungefär från vilket område.” ”Vad som helst skulle vara till hjälp.” Jenny reste sig upp. ”Ju snabbare vi får fram hennes identitet, desto snabbare får ni loss en plats i kylen.” ”På tal om det: skulle man inte kunna flytta kroppen till en begravningsentreprenör eller …” ”Ni är väl fast anställd här?” insköt Jenny. ”Ja …” ”Då behöver ni inte vara rädd för att hävda er rätt. Om ni inte ställer krav från början kommer de ta ifrån er allt – ni kommer att få stjäla bestick från matsalen för att utföra obduktionerna.” ”Det känns lite väl tidigt att börja sätta båten i gungning.”

Hon kände en nästan moderlig omsorg om honom – inte trettio än och ansvarig för förvaringen av sjukhusets mörkaste hemligheter. ”Hör här, Andrew – får jag säga Andrew?” ”Javisst.”

37

Hall Do dfo rklaringen.indd 37

10-07-02 13.29.58

”De kommer att ge dig en vecka, sedan kommer läkarna att hänga på telefonen för att försöka få dig att täcka upp för deras misstag, och ledningen kommer att föreslå att du ska ange vad som helst som dödsorsak, så länge det inte är sjukhussmitta. Blir du en gång korrumperad är du fast för alltid. Fråga din föregångare.” ”Visst”, sa han osäkert. ”Det ska jag tänka på.”

Regnet hade dragit förbi och lämnat plats åt en hård frost som glittrade på asfalten när Jenny körde hemåt över den långsträckta Severnbron.

Ljusen från Avonmouths fabriker till vänster och Maybury till höger speglades på vattenytan i lugnt väder. Hon kom över till den bortre änden och körde in i Wales, och medan hon gled förbi Chepstow och fortsatte rakt in i skogen väntade hon på att dagens spänningar skulle rinna av henne. Knutarna lossnade en aning, men av någon anledning kände hon inte samma lättnad den här kvällen som hon brukade. Mötet med mrs Jamal och obehaget med den oidentifierade kvinnan hade rört upp en envis oro som inte ville tillåta henne att njuta av halvmånen som lyste fram mellan de spretiga trädgrenarna.

Hon försökte analysera sina känslor. Slumpmässiga, orättvisa och skrämmande var de otillräckliga orden som kom för henne. Varför hon under de senaste tre åren hade hemsökts och emellanåt överväldigats av den sortens starka och omstörtande krafter visste hon knappt mer om nu än när de först börjat ge sig till känna. Hon hade gjort vissa blygsamma framsteg. Bara ett halvår tidigare hade hon haltat sig igenom sina dagar med hjälp av nävar med lugnande tabletter och flaska efter flaska med vin. Doktor Allen hade hjälpt henne att bryta båda ovanorna. Hon gick på medicin, men höll ihop: hon fungerade. Och hon hade bevisat att masken hon gömde sig bakom inte var så bräcklig som hon hade fruktat.

Under ett halvår hade den suttit stadigt på plats. Ingen som inte kände till hennes bakgrund skulle kunna ana något.

I hennes lilla hus av sten, Melin Bach, var ljuset tänt i alla fönstren, så hon förstod att Ross var inne. Den senaste tiden hade han fått skjuts hem med en nyutexaminerad engelsklärare på sitt college, en ung man som bodde längre upp i dalen. Så vitt hon förstod fördrev de sina resor med att röka cigarretter och lyssna på indiemusik som de laddade ner och bytte med varandra. Läraren var en lika stor barnunge som Ross.

38

Hall Do dfo rklaringen.indd 38

10-07-02 13.29.59

”Måste vi ha alla lampor tända?” ropade hon uppför trappan. Musiken dunkade från hans rum: råa gitarrer och sång som lät som en dålig efterapning av Rolling Stones. ”Hur ska det gå för planeten?” ”Det är redan kört”, svarade Ross inifrån sitt rum.

Toppen. Hon hängde upp kappan. ”Du har väl inte tänkt på middagen, förstås?” ”Nej.” Musiken blev högre. Jenny tog sin tillflykt in i vardagsrummet och smällde igen dörren efter sig.

Hon samlade ihop tallrikar täckta med smulor från rostat bröd och några smutsiga koppar och glas, och på väg ut med sin last i det lilla gammalmodiga köket mot baksidan av huset sparkade hon undan gympaskorna som stod mitt på det stenlagda golvet. Hennes före detta man hade skrattat när han såg hennes kök – hans eget hade kostat 80 000 pund och installerats av ett tyskt arbetslag som kommit dit i en Winnebago. Och det var just därför hon hade klamrat sig så envist fast vid sin uråldriga walesiska skänk och den nyckfulla spisen som stammade från 1940-talet, enligt vad grannarna hade berättat.

Som vanligt fanns det inte en matbit i huset. Ross hade ätit upp allt utom en skål med torkade linser och ett paket sockerfri müsli som hon köpt sommaren innan i ett anfall av sundhetsiver. Hon rotade längst in i skafferiet men hittade bara lite kondenserad mjölk och en burk möglig currypasta.

Ross kom instormande genom dörren i sin combatjacka. Han var nästan en och åttiofem; hennes ögon var i höjd med hans haka. ”Du borde handla på nätet så att vi får hemleveranser. Du måste vara den enda i hela världen som inte gör det”, sa Ross och slängde en tom Pepsiburk i soppåsen. ”Vänta lite – återvinning.” ”Visst, säkert. Som om det skulle rädda oss.” Han gick bort mot dörren. ”Jag går ut.” ”Vart?” ”Till Karen. Tro det eller ej, men hennes mamma lagar mat åt henne på kvällarna.” ”Det finns inget som hindrar dig från att …” ”Laga mat? Du får ju en panikattack så fort jag kommer in i köket.” ”Du städar aldrig upp efter dig.”

39

Hall Do dfo rklaringen.indd 39

10-07-02 13.29.59

”Du ville bo med en tonåring. Välkommen till verkligheten.” Han ryckte på axlarna, gav henne ett sarkastiskt leende och gick ut.

Jenny följde efter honom. ”Hur ska du ta dig dit den här tiden på dygnet?” ”Gå.” ”Det är ju iskallt.” ”Det är det här med.” Han skyndade ut genom dörren, ut i hallen. ”Steve ringde.” ”Vad ville han?” ”Det sa han inte.”

Pang. Ut genom ytterdörren och bort i mörkret.

Jenny lät honom gå. Hon var inte i form för något nytt verbalt angrepp.

Hon förstod att det var en del av hans mognadsprocess att skjuta henne ifrån sig, men det gjorde det inte lättare att ta.

Hon funderade på alternativen: köra iväg och leta upp en mataffär eller sätta sig ner hungrig och ta itu med de eftersläpande dödsrapporterna, så att hon blev färdig innan hon gick tidigt till sängs. Ingetdera kändes lockande. Hon slängde sig ner i en fåtölj och försökte komma på ett sätt att organisera hushållet så att Ross skulle kunna trivas i ett och ett halvt år till, innan han flyttade och började på universitetet. Hon behövde utarbeta ett system som kunde ersätta de spontana turerna till bensinstationen och jourbutikerna. Hon måste göra det mer ombonat i stugan: det var bara trä och sten alltihop och Ross trivdes bättre i kompisarnas charmlösa hem med heltäckningsmatta och centralvärme.

Hon måste bete sig som en riktig mamma.

Hon hade just lyckats tvinga sig upp på övervåningen för att städa i hans lilla rum när det ringde på dörren. Hon kikade försiktigt ut bakom gardinen och kände en våg av lättnad: det var inte Ross som kom tillbaka för att kritisera henne, det var Steve.

Hon öppnade dörren och såg honom stå där på tröskeln i vandrings­ kängor och en tjock jacka, med en ficklampa i handen. Alfie, hans får­ hund, sprang runt och nosade på gräsmattan. ”Det var ett tag sen”, sa Jenny, med en ofrivillig liten anklagelse i rösten.

Han log ett urskuldande leende. ”Jag tyckte att det började bli dags.”

40

Hall Do dfo rklaringen.indd 40

10-07-02 13.29.59

”Vill du komma in?” ”Jag är ute och rastar Alfie – han har varit instängd hela dagen. Jag tänkte att du kanske ville följa med. Det är en sådan fin kväll.”

De gick i rask takt uppför den branta, smala vägen mellan höga häckar och svängde till höger in på den breda stigen som ledde in i en tusen tunnland stor skog. Alfie rusade före dem med nosen i marken och gjorde små avstickare in i undervegetationen. Jenny höll sig nära Steve, så att deras armar nuddade vid varandra då och då, fast ingen av dem ville sträcka sig efter den andras hand. Sedan de träffades i juni året innan hade de bara tillbringat ett fåtal nätter tillsammans, och bara en gång hade de pratat om sitt ”förhållande”. De hade inte kommit fram till något annat än att Steve efter tio år i vildmarken nu skulle återuppta sina studier och slutföra arkitektutbildningen han hade påbörjat en gång i tiden. För att få det att gå ihop ekonomiskt hade han hyrt ut sitt boningshus till några sommargäster från London och flyttat in i en provisorisk enrumslägenhet som han hade smällt ihop på loftet i ladan.

Han hade aldrig föreslagit att han skulle flytta in till henne och hon hade aldrig erbjudit honom det, men hon kunde inte förneka att hon hade tänkt tanken. Visst fungerade det att bo som hon gjorde, men att leva ihop med en tonårsson och stå ut med hans skiftande humör kunde ibland kännas tungt och ensamt. Det fanns stunder då hon längtade efter en mans stabila energi som kunde få den spända stämningen att lätta.

Den tillfrusna gyttjan knastrade under deras fötter. En kattuggla hoade och djupt inne bland träden skriade en annan till svar. ”Vet du vad jag älskar med att komma ut här på kvällen?” sa Steve. ”Man ser aldrig en själ. Alla sitter klistrade framför tv:n utan att fatta att de har allt det här rakt utanför dörren.”

Han satte en ära i att inte äga någon tv och aldrig ha gjort det.

Jenny hade en gång sagt till honom att för att vara en sådan inbiten antimaterialist så hade han en himla massa annat som han tävlade om.

Han hade inte förstått skämtet. ”Är det vad du kallar lycka, att inte se några andra människor?” sa hon. ”Jag tycker om lugnet.” ”De flesta är livrädda för att vara ensamma.”

41

Hall Do dfo rklaringen.indd 41

10-07-02 13.29.59

”De måste vara rädda för sig själva.” ”Är du aldrig det? Det är jag.” ”Nej. Aldrig.”

Det var en annan förändring hos honom: sedan han slutat röka gräs hade han blivit mer vaken. Han kunde ge raka svar i situationer då han förut bara hade ryckt på axlarna och lett. Hon tyckte om hans nya attityd. ”Men du har inget emot att sitta på ett kontor fullt av folk hela dagen?” ”Jag överlever. De flesta av oss har mycket gemensamt.” ”Jag trodde att idealister alltid kom i strid med varandra.” ”Än har vi inte gjort det.”

Trots sin cynism gillade hon tanken på att Steve och hans självutnämnda ”gröna” kolleger ägnade sin tid åt att försöka göra världen till en vackrare och mer harmonisk plats. Hennes eget arbete hade alltid varit en enda lång kamp och det fanns inget tecken på att trycket skulle lätta. ”Och du ångrar inte att du hyrde ut huset?” ”Jag avskyr det, men det kommer inte att vara i en evighet. Om ett par år tar jag tillbaka alltihop igen.” ”Du kanske kommer att vilja skaffa något nytt eller bygga något från grunden.” ”Vem vet?”

Hans svar förvånade henne. Han hade alltid pratat om gården som det enda som gav hans liv mening och stabilitet. Skogen han skötte och grönsakerna han odlade var hans verklighet, allt annat var ett medel för att kunna stanna kvar där, i naturens hägn. För ett ögonblick var det som om hon inte kände honom, och ändå var det hon som hade drivit på honom. På något plan måste hon ha anat det här. ”Skulle du verkligen kunna överväga att flytta?” ”Jag är öppen för förändringar.” ”Otroligt.”

Han kastade en blick på henne. ”Det var du som satte igång det.” ”Jag kanske bara var den ursäkt du behövde?”

Han tittade bort. ”Du kan aldrig ta en komplimang.”

De gick vidare under tystnad. Steve slog tyst in på sina privata tanke42

Hall Do dfo rklaringen.indd 42

10-07-02 13.29.59

banor och Jenny försökte lista ut vad han funderade över. Hon var inte van vid att han var så här stingslig. Han som brukade vara så avspänd, ta lätt på allt hon sa. Hennes oro över hans grubblerier växte sig allt starkare. Hon insåg hur viktigt det var för henne att de kom överens och hur gärna hon ville vara tillsammans med honom i natt, för att kunna skjuta ifrån sig alla bilder av de döda och försvunna som aldrig var långt från hennes tankar.

Hon smög in ena armen under hans, tryckte den tätt intill sig. Hon trevade efter hans hand och flätade in sina kalla fingrar mellan hans. De slappnade sakta av. Hans händer var varma och mjukare än hon mindes dem, arkitektens händer, inte hantverkarens. ”Förlåt att det var så länge sedan vi sågs”, sa hon tyst. ”Det är inte för att jag inte har tänkt på dig.” ”Ingen fara.” ”Det är inte … jag kan bli så upptagen av mig själv. Jobbet, Ross …”

Steve tvekade, sedan sa han: ”Går du fortfarande hos psykiatern?” ”Ja. Det går framåt.” ”Är det säkert?” ”Hur så? Verkar jag konstig?” ”Nej … inte alls.” Han fick något osäkert i rösten. ”Vad är det då?” sa Jenny. ”Du är inte dig själv.” ”Ingenting …”

Hon tog ett hårdare tag om hans hand, fast besluten att få ur honom vad det var. ”Berätta.” ”Ärligt talat så är det ingenting …” Han suckade. ”Det är bara det att min ex, Sarah-Jane, dök upp häromdagen … ” ”Oj då.” Jenny kände hur svartsjukan högg till i magen. Hon hade alltid betraktat Sarah-Jane som någon som tillhörde ett avlägset förflutet.

De få gånger Steve hade nämnt henne hade han utmålat henne som ett monster: konstnärligt lagd men utlevande, nyckfull och utan ett spår av ånger över att ha tvingat honom att gå igenom ett helvete som pågick i flera år innan hon stack iväg och knullade sig jorden runt. ”Lika galen som någonsin … hon sa att jag var skyldig henne pengar.

Stack därifrån skrikande när jag sa åt henne att dra åt skogen, fast sedan dök hon upp mitt i natten och ville dela säng med mig.” ”Fick hon det?”

43

Hall Do dfo rklaringen.indd 43

10-07-02 13.29.59

”Vad tror du?” ”Förlåt.” Hon önskade att hon inte hade frågat. ”Jag menade inte …” ”Jag vet.” Steve släppte hennes hand. Gud, vad retlig han var. ”Jag vet egentligen inte varför jag berättar det för dig … jag trodde att jag hade blivit av med henne. Hon är som en succuba, en sådan där kvinnodemon som dyker upp i drömmarna. Du vet hur det är – den enda människan i världen som kan knäcka en med ett enda ord.”

Jenny hade aldrig sett honom så här uppskakad och innesluten i sig själv, men hon kunde förstå honom. Hon hade träffat kvinnor som Sarah-Jane, känslomässiga parasiter som kallade sin själviskhet och sina vredesutbrott för kreativitet. Steve var metodisk, den planerande typen, och Jenny hade kommit att inse att han på många sätt var ganska känslig. Instinktivt ville hon ta med honom hem och trösta honom tills han mådde bättre, men samtidigt var hon rädd att kväva honom så att han kom ännu längre ifrån henne.

Hon ville säga något snällt och förstående, men det som kom ut var: ”Ja, det är väl det sista du behöver, en ny besvärlig kvinna att ta hand om.” Hon hörde redan när hon sa det hur klängigt det lät. ”Det är kallt”, sa Steve. ”Dags att jag följer dig hem.”

Han följde med henne så långt som till grinden och gick direkt, utan att stanna den vanliga minuten så att hon skulle få en chans att bjuda in honom. Hon förstod inte riktigt vad som hänt. Han hade kommit och knackat på, men vid någon punkt under promenaden hade det börjat kännas som om det var hon som trängde sig på honom. Hon trodde att hon hade lärt sig att avläsa honom, lyfta honom ur melankolin som han drabbades av ibland och få honom att skratta. I kväll hade inget känts bra.

Ross var inte hemma än och det var kallt och tyst i huset. Där hon stod i tystnaden kunde hon höra hur det gamla trävirket knarrade och drog ihop sig, ljud som hennes inbillning fortfarande, i livets femte decennium, förvandlade till spöken. Ett svagt knackande ljud i varmvattensledningarna blev till den oidentifierade kvinnans vilsna ande som vandrade planlöst omkring och sökte efter en jordisk själ att rycka tag i och viska sina hemligheter till.

Jenny drog sig tillbaka till det minsta, tryggaste rummet – hennes arbetsrum på nedervåningen, närmast trappan – och drog igen dörren 44

Hall Do dfo rklaringen.indd 44

10-07-02 13.29.59

ordentligt efter sig. Hon satte på en värmefläkt, lika mycket för det trygga surrandet som för den svaga värmen, och tog ur den nedersta skrivbordslådan fram anteckningsblocket som skulle tjäna som den dagbok doktor Allan hade bett henne att skriva. Hon blundade ett ögonblick, lät känslorna stiga så långt upp i medvetandet som hon kunde släppa dem utan risk och skrev sedan: Måndagen den 26 januari Du frågade om jag var troende. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Är jag religiös? Nej. Tror jag på gott och ont? Ja. Himmel och helvete?

Det gör jag nog. Varför? För att jag känner till stället mitt emellan, jag vet vad limbo är. Det är den platsen jag är rädd för. Tomrummet, glömskans plats, där själar väntar och väntar utan att kunna känna, utan att förstå hur eller varför. Jag avskyr att veta det. Jag önskar att jag kunde få allt att återgå till här och nu, leva i nuet, vara lycklig och ovetande. Men av någon anledning har jag sett en skymt av bortomvärlden och nu önskar jag att jag kunde stänga dörren.

45

Hall Do dfo rklaringen.indd 45

10-07-02 13.29.59