Page 1

Jag 채r


JAG ÄR OZZY Ozzy Osbourne med

Chris Ayres Översättning: Linnéa Olsson


Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Ozzy Osbourne och Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: I am Ozzy Originalförlag: Sphere/Little, Brown Book Group Översättning: Linnéa Olsson Omslag: Jennifer Richards/Miroslav Sokcic Omslagsfoto: www.brianaris.com Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302784-5


Jag vill dedicera den här boken till alla mina fans. Det är tack vare er som jag levt ett sånt häpnadsväckande liv. Jag tackar er från djup­ et av mitt hjärta.

Gud välsigne er alla. Ozzy

Och inte att förglömma en särskild kille som betytt så mycket för mig, Mr Randy Rhoads, vila i frid. Jag kommer aldrig glömma dig och jag hoppas att vi ses igen, på nåt sätt.


Innehåll

Del ett: I begynnelsen…

Inbrottstjuven John 23 Ozzy Zig söker gig 59 Trollpackan och nazisten 88 ”Men ni är ju inte svarta!” 115 Mordet på kyrkoherden (i ”Grymhetens hus”) 135 Slutet är nära 158

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Del två: En ny början

Des Moines 193 Medan jag sov 227 Betty, var är baren? 253 Blackout 293 Död igen 321

7. 8. 9. 10. 11.

Patientanteckningar

Tack till

367

356


Dom sa att jag aldrig skulle skriva den h채r boken.


Men dom kan dra åt helvete – för här är den.


Nu måste jag bara komma ihåg nåt…


Helvete. Jag minns ingenting.


Förutom det här då…*

*Andra människors minnen av det som händer i den här boken kanske inte överensstämmer med mina. Det är inte nåt jag tänker bråka om. Dom senaste fyrtio åren har jag varit fullproppad med sprit, kola, syra, Quaaludes, lim, hostmedicin, heroin, Rohypnol, Klonopin, Vicodin och en mängd andra tunga substanser som är för många för att lista här. Vid flera tillfällen har jag tagit samtliga samtidigt. Jag är inget uppslagsverk direkt, om vi säger så. Det du läser här är vad som sipprade ur degklumpen jag kallar min hjärna när jag bad den om min livshistoria. Varken mer eller mindre…


Del ett I begynnelsen‌


1 Inbrottstjuven John

Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.

”Jag känner det på mig, John Osbourne”, brukade han säga efter några öl. ”Du kommer antingen bli nåt alldeles extra eller så kommer du hamna i fängelse.” Farsan hade rätt. Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år. Inbrott – det var det dom satte dit mig för till slut. Eller, som anklagelsen löd, ”Olaga intrång och stöld av tillhörigheter till ett värde av 25 pund.” Det skulle vara runt trehundra idag. Det var inte Det Stora Tågrånet direkt. Jag var en skitdålig tjuv, fortsatte komma tillbaka till samma ställe och gjorde samma stöt om och om igen. Jag hade spanat på en klädaffär som hette Sarah Clarke’s och låg på gatan bakom mitt hus i Aston. Första gången jag var där tog jag ett gäng galgar och tänkte, schysst, det här kan jag kränga nere på puben. Men jag hade glömt att ta med mig lyse, och det visade sig att kläderna jag snott var en hög haklappar och bebisunderkläder. Jag hade lika gärna kunnat försöka kränga en bajskorv. 23


Så jag gick tillbaka. Den här gången snodde jag en 24-tums TV. Men fanskapet var för tung att bära och när jag klättrade över baksidan tappade jag den på bröstkorgen och kunde inte röra mig på en timme. Jag låg i ett dike fullt med brännässlor och kände mig som en idiot. Jag var som en påtänd Mr Magoo. Till slut fick jag bort TV:n, men blev tvungen att lämna den där. Tredje gången lyckades jag sno några tröjor. Jag hade till och med den lysande idén att ha handskar på mig som ett riktigt proffs. Det enda problemet var att en av handskarna saknade en tumme, så jag lämnade perfekta avtryck överallt. Några dagar senare kom snuten hem till mig och hittade handskarna och min hög av stöldgods. ”En tumlös handske, va?” säger snuten medan han sätter handfängsel på mig. ”Inte direkt Mensa-material, eller vad säger du?” Nån vecka senare var jag i domstolen och dömdes till fyrtio pund i böter av domaren. Det var mer pengar än vad jag nånsin ägt i hela mitt liv. Det fanns inte en chans att jag kunde betala det om jag inte rånade en bank… eller lånade av min pappa. Men farsan ville inte hjälpa till. ”Jag arbetar för mina pengar”, sa han. ”Varför ska jag ge dom till dig? Du behöver lära dig en jävla läxa.” ”Men pappa…” ”För ditt eget bästa, grabben.” Slut på diskussionen. Domaren dömde mig till tre månader på Winson Green för ”icke-betalning av böter”. Ärligt talat sket jag nästan på mig när dom sa att jag skulle in i fängelse. Winson Green var ett gammalt viktorianskt fängelse som byggdes 1849. Plitarna var ökända för att vara svin. Faktum är att chefsinspektören för landets alla fängelser senare sa att Winson Green var det mest våldsamma, pissindränkta, laglösa jävla hål han nånsin sett. Jag bönade och bad att pappa skulle betala böteslappen, men han sa bara att fängelset kanske äntligen skulle slå lite vett i mig. Precis som för dom flesta ungar som börjar med brott ville jag bara bli accepterad av mina kompisar. Jag trodde det var coolt att vara en hård kille, så jag försökte vara en hård kille. Men jag änd24


rade mig när jag hamnade på Winson Green. I intagningsrummet slog mitt hjärta så högt och snabbt att jag trodde det skulle flyga ur bröstet på mig och landa på betonggolvet. Plitarna tömde mina fickor och la alla mina prylar i en plastpåse – plånbok, nycklar, cigg – och dom hade himla roligt åt mitt långa, böljande bruna hår. ”Killarna i sektion H kommer älska dig”, viskade en av dom till mig. ”Ha det så kul i duschen, sötnos.” Jag fattade inte vad han menade. Men jag fick snart reda på det. Såvida ens ambition i livet inte var att jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band så fanns det inte mycket att se fram emot när man växte upp i Aston. Dom enda jobben som fanns var i fabrikerna. Och husen folk bodde i hade inga toaletter inomhus och höll på att ramla isär. Under kriget tog Aston emot mycket stryk av bombanfallen eftersom man tillverkade många stridsvagnar och lastbilar och flygplan i mellersta England. Det låg ”bombbyggplatser” vid varje gatuhörn – hus som jämnats med marken av tyskarna när dom försökte träffa Spitfire-fabriken. I flera år trodde jag att det var ordet för lekplats. Jag föddes 1948 och växte upp på Lodge Road 14 i mitten av en länga radhus. Min far, John Thomas, tillverkade verktyg och arbetade nätter på GEC-anläggningen på Witton Lane. Alla kallade honom för Jack, som av nån anledning var ett vanligt smeknamn för John på den tiden. Han berättade ofta om kriget – som när han jobbade på King’s Stanley i Gloucestershire i början på fyrtiotalet. Varje kväll bombade tyskarna skiten ur Coventry som låg runt åtta mil därifrån. De släppte ner sprängmedel och fallskärmsminor och eldsvådorna var så starka att pappa kunde läsa tidningen i ljuset när det var strömavbrott. Som liten fattade jag aldrig vilken grej det måste ha varit. Tänk dig: folk gick och la sig utan att veta om deras hus skulle finnas kvar nästa morgon. Inte för att livet efter kriget var så mycket enklare det heller. När min pappa kom hem på morgonen efter att ha jobbat natt på GEC började min mamma Lillian sitt pass på Lucas-fabriken. Det 25


var en jävligt malande rutin, dag ut och dag in. Men dom klagade aldrig. Min mamma var katolik, men hon var inte religiös. Ingen i familjen Osbourne gick i kyrkan – förutom när jag gick i söndagsskola ett tag för det inte fanns ett skit att göra och man fick gratis te och kex där. Jag hade inget för det, alla dom där morgnarna man lärde sig historier ur bibeln och ritade teckningar av Jesusbarnet. Jag tror inte prästen skulle vara stolt över sin gamla elev, om vi säger så. För mig var söndagar veckans värsta dag. Jag var en unge som alltid ville ha kul och det fanns inte mycket av den varan i Aston. Det fanns bara en grå himmel och kvarterskrogar och glåmiga människor som slet som djur vid löpande band. Det fanns en hel del arbetarklasstolthet däremot. Folk satte till och med sånt där fejktegel på sina kommunalbostäder så det skulle se ut som att dom bodde i nåt jävla slott. Allt som fattades var vallgravar och vindbryggor. Dom flesta husen var radhus, som vårt, så fasadbeklädningen på det ena huset slutade där fasadkornet på det andra tog vid. Det såg inte bra ut. Jag var nummer fyra i barnaskaran och den förste pojken. Mina tre storasystrar hette Jean, Iris och Gillian. Jag vet inte när mina föräldrar fick tid att rumla runt med varandra, men snart fick jag även två yngre bröder, Paul och Tony. Så vi var sex ungar på Lodge Road 14. Det var kaos. Det fanns som sagt inget avlopp inomhus på den tiden, bara en hink vid sidan om sängen att pissa i. Jean, den äldsta, fick till slut ett eget rum i annexet på baksidan. Resten fick dela tills Jean blev stor och gifte sig och då tog nästa person hennes plats. Jag försökte hålla mig ur vägen för mina systrar. Dom bråkade konstant, som tjejer gör, och jag ville inte fastna i korselden. Men Jean såg alltid till att ta hand om mig. Hon var nästan som en extramamma, storasyrran. Vi pratar fortfarande i telefon varje söndag. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha tagit mig till utan Jean, för jag var väldigt nervös av mig som barn. Rädslan för en annalkande fara styrde mitt liv. Jag var övertygad om att min mamma skulle dö 26


om jag klev på sprickorna i gatan när jag sprang hem. Och när min pappa låg och sov om dagarna fick jag panik över att han kanske var död och petade honom i revbenen för att försäkra mig om att han fortfarande andades. Han var inte så jävla nöjd över det kan jag säga. Men jag hade en massa såna läskiga tankar som virvlade runt i huvudet. Jag var skräckslagen för det mesta. Till och med mitt första minne är av att jag är rädd. Det var den 2 juni 1953: dagen då Drottning Elizabeth kröntes. På den tiden var min far tokig i den amerikanska varietéstjärnan Al Jolson. Farsgubben brukade sjunga Jolsons låtar hemma, recitera hans repliker och till och med klä ut sig till Al Jolson när han fick tillfälle. Nu råkade det vara så att Al Jolson allra mest var känd för sina nummer med svartmålat ansikte – den sortens politiskt inkorrekta prylar som man blir flådd för idag. Så min far bad faster Violet att göra ett par svartvita kostymer som jag och han kunde ha på oss under kröningsfestligheterna. Dom där kostymerna var otroliga. Faster Violet gav oss till och med matchande vita höga hattar och vita flugor och ett par röd-och-vit-randiga käppar. Men när pappa kom ner för trappen med svartmålat ansikte blev jag helt tokig. Jag skrek och grät och tjöt, ”Vad har ni gjort med honom? Ta tillbaks min pappa!” Jag höll inte käft förrän nån förklarade att det bara var skokräm. Sen försökte dom sätta lite på mig och jag blev helt tokig igen. Jag ville inte ha det där kladdet på mig. Jag trodde inte det gick att få bort. ”Nej! Nej! Nej! Neeeeeeej!” skrek jag. ”Va inte en sån fegis, John”, fräste pappa. ”Nej! Nej! Nej! Neeeeeeej!” Sen dess har jag fått reda på att galenskap ligger i familjen. Min farmor var i princip färdig för dårhuset. Helt jävla galen. Hon brukade slå mig hela tiden utan anledning. Jag minns att hon slog mig på låren gång på gång. Sen hade vi mammas lillasyster Edna som tog livet av sig genom att hoppa i kanalen. Hon bara vandrade ut från dårhuset en dag och bestämde sig för att kasta sig i kanalen. Min 27


mormor hade inte riktigt alla hästar i hagen hon heller. Hon hade min morfars initialer – A.U. för Arthur Unitt – tatuerat på armen. Varje gång jag ser en av dom där skitsnygga tjejerna med bläck över hela kroppen på TV så tänker jag på henne. Det ser bra ut när man är pank och fågelfri, men, tro mig, det ser inte så jävla snyggt ut när man är en mormor och har en dolk som hänger och flänger och två rynkiga ormar på biceps medan man vaggar barnbarnen till sömns. Men hon kunde inte bry sig mindre, min mormor. Jag gillade verkligen henne. Hon blev nittionio. När jag började dricka för mycket brukade hon slå mig på arslet med en hoprullad Mirror och säga, ”Du har blivit fet! Sluta sup! Du luktar som ett satans ölunderlägg!” Mina föräldrar var relativt normala i jämförelse. Pappa var sträng men han slog mig aldrig eller låste in mig i källaren eller nåt sånt. Det värsta som kunde hända var att jag fick en dask när jag gjorde nåt dumt, som den gången jag försökte krossa knät på min farfar med en varm eldgaffel medan han sov. Men han hade stora gräl med min mamma och senare fick jag reda på att han slog henne. Tydligen anmälde hon honom en gång, men det var inget jag kände till då. Jag brukade höra dom skrika på varandra, men jag visste aldrig vad det handlade om – pengar, antagligen. Å andra sidan, ingen som lever i den riktiga världen går runt hela tiden och säger, ”Ja, älskling, jag förstår, vi kan väl prata om våra ’känslor’.” Folk som säger att dom aldrig sagt ett ont ord i sina liv lever på en annan jävla planet. Och äktenskap var annorlunda på den tiden. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit, jobba varje kväll medan frugan jobbar varje dag, och ändå inte ha några pengar. Han var en bra man, farsan: simpel, gammaldags. Fysiskt var han en fjäderviktare, och han hade såna där tjocka, svarta Ronnie Barker-brillor. Han brukade säga, ”Du kanske inte har nån fin utbildning, men hyfs kostar dig ingenting.” Och han levde som han lärde: han lät alltid kvinnor sitta ner på bussen eller hjälpte gamla tanter över gatan. En bra man. Jag saknar honom verkligen. Men jag förstår nu att han var lite av en hypokondriker. Jag har 28


väl fått det av honom. Det var alltid nåt problem med hans ena ben. Han hade bandage runt det hela tiden, men gick aldrig till nån läkare. Han skulle hellre dö än att gå till doktorn. Som många andra i hans ålder var han livrädd för dom. Och han stannade aldrig hemma från jobbet. Om han stannade hemma sjuk, då var det dags att ringa bårhuset. Nåt som jag inte ärvde av farsan var min beroendepersonlighet. Min pappa tog ett par öl när han gick ut, men han var alltid måttlig med alkoholen. Han gillade Mackeson Stout, av alla saker. Han gick ut med grabbarna från fabriken och kom hem sjungandes ”Show Me the Way to Go Home”. Inget mer med det. Jag såg honom aldrig rulla runt på golvet eller pissa på sig eller spy. Han blev bara glad. Ibland följde jag med honom till puben på söndagarna och lekte på gatan utanför och hörde honom sjunga lungorna ur sig genom dörren. Jag tänkte, Satan, den där saften som pappa dricker måste vara fantastisk… Jag hade stor fantasi. Jag funderade i flera år på hur det skulle va att dricka öl, tills jag till slut testade och tänkte, Vad i helvete är det här för skit? Pappa skulle aldrig dricka det här! Men snart märkte jag hur det kunde få en att må, och jag älskade allt som fick mig att må annorlunda. När jag var arton kunde jag redan svepa en pint på fem sekunder. Min pappa var inte den enda i familjen som gillade att sjunga efter ett par glas. Min mamma och mina systrar var likadana. Jean brukade komma hem med Elvis Presley- och Chuck Berry-skivor som dom andra lärde sig och satte ihop små familjeshower på lördagskvällarna. Mina systrar fixade till och med att sjunga såna där Everly Brothers-stämmor. Det var på en av dom där Osbourne-tillställningarna som jag uppträdde för första gången. Jag sjöng ”Living Doll” av Cliff Richard som jag hört på radion. Aldrig trodde jag att jag en dag skulle göra karriär som sångare. Jag trodde inte ens att man kunde. Så vitt jag visste var ett fabriksjobb det enda sättet att tjäna några pengar, precis som för alla andra i Aston. Eller råna en jävla bank. Vilket inte var helt uteslutet. Att begå brott låg nära till hands för mig. Jag hade till och med 29


en medbrottsling – en unge på min gata som hette Patrick Murphy. Familjen Murphy och familjen Osbourne var vänner, trots att Murphy-ungarna var ordentliga katoliker och gick i en annan skola. Jag och Pat började med att palla äpplen. Vi sålde dom inte eller nåt – vi åt dom för att vi var så jävla hungriga. Då och då fick man ett som var ruttet och hade rännskita några dagar. Det låg ett ställe som hette Trinity Road i närheten av vårt hus, som angränsade till en lägre gata, så man kunde bara luta sig över, göra en slunga av tröjan och fylla den med äpplen från träden på andra sidan. En gång stod jag på muren som en gravid jävla äppeltjuv och ägaren bussade två schäfrar på mig. De sprang fram till mig bakifrån och jag föll över muren, ner i trädgården med huvudet först. Mitt öga svällde upp som en stor svart ballong på två röda. Farsan blev helt galen när jag kom hem. Sen åkte jag till sjukhuset och fick ännu mer skäll av doktorn. Inte för att det hindrade mig och Pat. Efter äpplena fortsatte vi med att råna parkeringsautomater. Sen började vi snatta. Mina päron hade sex ungar och ont om pengar, och är man i en sån desperat situation gör man vad som helst för ett mål mat. Jag är inte stolt över det, men jag är inte en sån som säger, ”Åh, allt är bra nu, jag har en massa pengar, så jag tänker bara glömma mitt förflutna.” Det har gjort mig till den jag är. En annan kupp vi kom på var att ställa oss utanför Aston Villas fotbollsplan på matchdagarna och ta betalt en halv shilling av folk för att ”se till” deras bilar. På den tiden lämnade alla sina bilar olåsta, så medan matchen pågick tog vi oss in och fjantade runt. Ibland försökte vi tjäna extra stålar på att tvätta dom. Det var en utmärkt idé tills vi bestämde oss för att tvätta nån stackars sates bil med en stålborste. När vi var klara var hälften av färgen borta. Killen blev helt jävla galen. Jag var ingen elak person, även om jag önskade att jag var det. Jag var bara en unge som försökte bli accepterad av kvartersgängen. Jag kommer ihåg dom grymma lekarna vi lekte. Ena gatan krigade mot den andra genom att kasta stenar och använda soptunnelock 30


som sköldar, det var som grekerna mot romarna eller nåt. Det var kul tills nån fick en sten i ansiktet och fick åka till sjukhuset med blod forsande ur ögonhålan. Vi hade krigslekar också, och gjorde egna bomber: man skaffade ett gäng smällare, tömde dom på krut, plattade ut ena änden av ett kopparrör, borrade ett hål i mitten, fyllde det med krut, vek över andra delen, och sen tog man stubintråden från en av smällarna och satte den i hålet. Efter det var det bara att tända stubinen och dra därifrån, fort som fan. Pang! Hehehe. Allt vi gjorde var inte lika tvivelaktigt som att tillverka bomber, men det mesta var minst lika farligt. En gång byggde jag och Pat en underjordisk lya som vi karvat ut ur jordvallen. Vi tog dit en gammal sängkarm och träbitar och det fanns hål i taket för en skorsten. Bredvid stod några rostiga oljecylindrar och vi brukade hoppa från cylindrarna till ett stycke räfflad plåt som fungerade som en perfekt trampolin – Tjong! – och så landade vi på lyans tak. Vi höll på så i veckor tills en dag när jag brakade ner genom skorstenshålet och nästan bröt nacken. För en kort stund trodde Pat att det var ute med mig. Bombbyggnadsplatserna var dock bäst. Vi brukade lattja runt där i timtal, byggde saker av spillrorna, hade sönder grejer, tände eldar. Och vi var alltid på skattjakt… vi hade en galen fantasi. Det fanns också en massa övergivna viktorianska hus att leka i, för dom höll på att rusta upp Aston vid den tiden. Dom där gamla husen var magnifika – tre eller fyra våningsplan – och man kunde göra en massa grejer där inne. Vi brukade köpa ett par billiga cigaretter och slappa inne i sönderbombade salonger eller vad det nu var. Woodbine eller Park Drive var ciggen vi vanligtvis köpte. Man satt där inne bland all skit och damm, rökte en cigarett och andades samtidigt in den tjocka, gula, Birmingham-smogen. Ah, vilka minnen. Jag hatade skolan. Hatade. Jag kommer fortfarande ihåg min första dag på Prince Albert 31

9789113027845  

Jag är Ozzy Osbourne Chris Ayres med Översättning: Linnéa Olsson © 2009 Ozzy Osbourne och Norstedts, Stockholm 2010 Tryckt hos ScandBook AB,...