Sten Rosendahl
© 2017 Sten Rosendahl Tryck: Booksfactory, www.booksfactory.se, september 2017 Utgiven av: Förlag Futur 2017, www.forlagfutur.se Omslag och inlaga: Mia Fallby, www.m-Dsign.com ISBN: 978-91-984036-0-2 Andra utgåvan
Till minne av min mamma Marianne Gunnarsson som alltid uppmuntrade mig.
KAPITEL 1
Försäljning av födoämnen utanför stadens kontroll är absolut förbjuden. Alla försålda livsmedel måste vara provade och märkta med stadens sigill. Importerade varor måste transporteras av staden godkända importföretag och även oregistrerade transporter av registrerade företag ska beslagtas och spåras. Alla livsmedel av okänt ursprung ska brännas. Alla individer som smugglar in varor ska straffas med utvisning och i fall av cyanoförgiftning först åtalas för vållande till annans död. Smugglare på flykt må skjutas på plats. [Centralpolisens allmänna direktiv, paragraf 14]
Bostadstunneln var helt folktom när polisstyrkan drog in på den smala gatan under marknivå. Sex poliser i bredd i tredubbla led, alla med stormuniformer och uppkopplade hjälmar för kommunikation inom truppen samt med centralkommandot. Centralinspektör May Born från säkerhetsroteln gick tio steg bakom dem, som regelboken föreskrev. Hennes mörkgrå dräkt med Cepo-märket omsorgsfullt påsytt var klanderfritt struken. Det svarta, raka håret var bakåtkammat vilket fick hennes bleka hy att verka ännu blekare i tunnelns konstgjorda ljus. Pupillerna i hennes grågröna ögon blev större när hon spejade in mot skuggorna i den tomma gränden. Efter att ha beordrat halt blundade hon och tog ett djupt andetag. Det här
—7—
uppdraget måste lyckas. Att ta rätt beslut vid rätt tillfälle på fältet var något som hon tyckte att hon var bra på, men hon hade nyligen fått varningar för sitt arbetssätt. Hon måste få godkänt i nästa utvärdering. May tittade upp igen. I korsningen bakom henne var några ordningspoliser posterade för att hålla obehöriga borta så länge som aktionen pågick. I ögonvrån såg hon solen bryta igenom molnen och lysa upp kupoltaket högt däruppe, men det var inte tillräckligt för att ersätta tunnelbelysningen på den här nivån. Hon tog några steg åt sidan för en sista avstämning med centralen, men snäckan i hennes öra sprakade bara. Hon förbannade byråchef Attle som valt tidpunkten – strålningen från atmosfären började bli för intensiv så här dags på dagen. De fick klara sig själva den här gången. May bestämde sig för att inte förlora tid, trängde sig fram i täten och dirigerade hälften av styrkan till den västra huskroppen i Malttunneln och hälften till den östra. Hon anslöt till den västra sidan – tipsen pekade ut den som det troligaste tillhållet för smugglarna. Sjöstaden gjorde verkligen skäl för namnet, hon kände fukten tränga igenom den tjocka rocken. Bristen på fungerande ventilation medförde också en stank på den här nivån som hon hade svårt att stå ut med. Om insatsstyrkan kunde avvisa dessa råttor till underjordare som försökte smuggla in varor via den här stadsdelen skulle hon kunna vara tillbaka på stationen till efter middagskaffet. Det behövde hon, och sedan en tjänstgöring där det gick att se himlen, inte som i dessa deprimerande bostadstunnlar. Men allt hängde på hennes insats här. May tog sig fram till truppledaren och sneglade på hans namnskylt. Gruppchef Harke ställde sig i givakt. Svetten hade brutit fram på hans panna och blicken flackade. Hon koncentrerade sig och kände att han behövde glasklara instruktioner,
—8—
troligtvis var han nyligen uppflyttad till denna position. Hon torkade sig om pannan med en näsduk och nickade åt porten närmast. ”Centralen rapporterade att den misstänkte gick in där för en halvtimme sedan”, sade hon med en intränad, genomträngande stämma. ”Jag vill ha ut inkräktarna inom fem minuter. Värmesök ning, ultraljud, rök, drönare, sprängmedel. Använd alla med len om nödvändigt, i den ordningen. Verkställ!” Harke bekräftade ordern och inledde operationen. Ingen av detektorerna visade dock något och drönarens styrsystem stördes ut av den starka middagsstrålningen. Efter att May godkänt det sprängde styrkan porten och truppen begav sig in. May stod kvar på utsidan och hörde dem ropa order och svar till varandra när de tog sig genom hyreshusets bottenvåning. Sedan blev det helt tyst. Hon gick fram till porten men inget av de upprepade anropen från henne besvarades av styrkan. Inte minsta ljud hördes inifrån den öppna porten till byggnaden. Den avlånga hallen innanför låg i mörker, bara ett svagt ljus längst in mot innergården syntes. Förbannad på polisernas ineffektivitet drog May sitt tjänstevapen och gav sig in i byggnaden på egen hand innan truppen på andra sidan tunneln hann komma till undsättning. Hon tvekade ett ögonblick, men rörde sig sedan ljudlöst genom den mörka yttre hallen och ut mot ljuset på innergården. Väl framme stannade hon upp – det var fortfarande rök kvar i luften och hon behövde studera platsen noggrannare innan hon kunde röra sig framåt. Hon skulle vara inom synhåll för andra och hon var inte dumdristig, men hon hade inte heller råd med underordnades misstag om hon skulle få en ny placering godkänd. Hon ville stanna i säkerhetsroteln men avancera till högre våningsplan. Nu hade hon chansen att visa vad hon klarade på egen hand, vilket var så hon ville ha det. När sikten ökade smög May sig sakta ut på gården, men
—9—
det hon såg fick henne att huka och ta skydd bakom en pelare. Alla medlemmarna i attackstyrkan låt orörliga på mage i ett par decimeter djupt vatten på innergården. Hon började andas forcerat i den unkna lukten och tittade sig oroligt omkring. Väggarna dröp av fukt, alla fönster mot gården var tillbommade sedan länge och inga andra människor syntes till. Det enda som hördes var ljudet från glesa vattendroppar när de föll från tunnelns tak och nådde vattenpölen vid hennes svarta stövlar. Hon tog på sig sina blåtonade hologlasögon med inbyggt sikte som var synkroniserat med hennes handvapen. Efter att ha suttit helt still på huk och spanat en lång stund skymtade hon till sist en figur som sakta började röra sig uppför den mörka husväggen, upp mot barriären till överjorden, mot kupolfönstren högt där ovanför. Hon reste sig försiktigt, tog fram sin pistol, siktade noggrant med stöd mot pelarens sida, kramade sakta avtryckaren och sköt två skott innan hon släppte efter med fingret. Figuren föll ner likt en spindel som tappat tråden och landade med ett förvånansvärt litet plask i det grunda vattnet. May såg sig noga omkring och gick sedan fram till den fallne som låg livlös med huvudet neråt. Hon vände med en grimas på kroppen så att det uttryckslösa ansiktet kom uppåt. Det var ingen underjordare eller besökare. Den ljusa ansiktsfärgen, de blå stirrande ögonen, det rödlätta håret och de eleganta stadskläderna som skymtade under den egendomliga specialdräkten avslöjade mannen som någon av hennes egen sort, från hennes egen stad. En privilegierad. Hon hade valt fel uppdrag att briljera på.
— 10 —
KAPITEL 2
Det enda ställe där du kan uppleva den gamla världen! På våra hotellrum kan du fritt välja tid och plats för att uppleva världen före katastrofen. Se de böljande sädesfälten, djuren på bondgården eller njut bara av utsikten över ett levande landskap. Det finns upplevelser för alla plånböcker – alla kan ta del av vår planets historia. [Everviews reklambroschyr]
Tom kunde ha svurit på att han såg rosorna i vasen skifta från grått till rött när han öppnade ögonen. Det måste bero på en tiondels sekunds fördröjning i rummets sensorer, kort som en blinkning, tänkte han. Inte för att han brydde sig, han visste ändå inget om tekniken som gjorde rummet möjligt, ingen visste något om den. Klockan var precis fem sekunder före klockan åtta, han gäspade och stängde av larmet. Det hade blivit sent natten innan och han hade för en gångs skull druckit lite för mycket, så han hade ännu inte hunnit njuta av Everview-rummet han bodde i. Everviews hotellrum hade bara dykt upp en dag för tio år sedan från ingenstans – ingen ljusreklam i tunnelbanan, ingen holoreklam i glasögonen. Bara den där flickan i uniform som en dag stod där i Everviews nya reception på hans vanliga hotell och liksom lystes upp inifrån. Everview lockade med
— 15 —
speciella rum där gästen själv kunde bestämma utsikten – inte från här och nu, utan från när och var som helst. Deras erbjudande var en mycket levande lektion i både geografi och historia från en svunnen värld. Vårt eget bortglömda förflutna, tänkte han och strök med handen längs ytan på skrivbordet vid väggen. Träet kändes verkligt, fast han visste inte säkert. Det han såg och kände kunde vara ett slags avancerat hologram. Han funderade på hur mycket ett Everview-rum skulle kosta om det var till salu. Troligen mer än ett av bostadstornen i staden. Han reste sig och gick fram till fönstret för att se det han hade betalt för: Utsikt över åkrarna en sommarmorgon från ett sovrumsfönster på en skånsk bondgård i slutet av 1900talet. Han öppnade balkongdörren och tog ett steg ut. Illusionen var fullständig, från suset när de gula stråna på kornfältet böjde sig för vinden, till flocken av kråkor som lyfte någon kilometer söderut. Kvällen innan hade han varit så trött att det hade kvittat. Tom sökte av landskapet från sida till sida som om han letade efter något. Kanske var det andra människor han egentligen ville se, men han hade specifikt bett Everview-representanten på hotellet om ett folktomt landskap, väl medveten om att hans säljarlön inte tillät honom mer interaktivitet än så här. Nu njöt han av stillheten och doften av ren luft. Det var en sådan kontrast mot den odör och det ständiga mörker som mötte honom utanför tunneltågens magnetvagnar, på väg till ännu en dag bland bostadstunnlarna i Stockholm. Tom lät balkongdörren stå halvöppen. Han tyckte om känslan av att det sjöd av liv därute, även om det antagligen bara var en ljudkuliss. Han anade svaga läten som av djur i stallar längre bort på gården, djur som i verkligheten hade dött ut för ett par hundra år sedan. Han var också tacksam för att Everviews eget arkiv av gamla platser var så stort att
— 16 —
han slapp specificera sina önskemål i detalj, och i stället kunde koncentrera sig på att välja den miljö som han ville veta mer om. Han tog fram sin skrynkelfria kostym ur garderoben och lade den på sängen. Spegeln på väggen visade en medelålders man med några gråa hårstrån vid den kortklippta tinningen. De mörka och tättsittande ögonen och den smala näsan gav tillsammans med den magra kroppen ett vekt intryck. Han sträckte på sig men det förstärkte bara konturerna av revbenen. Han suckade, tog på sig en ny skjorta och kammade noggrant sitt mörka, kortklippta hår med sidbena, trots att det fick virveln vid toppen av huvudet att sticka upp. När kostymen kommit på tränade han leenden framför spegeln och konstaterade att han måste spara ihop till en ny tandblekning. Den ensidiga kosten var inte bara näringsfattig, färgämnena i maten skadade obönhörligt allas tänder. Han tog fram sin väska ur garderoben, lade den på den bäddade sängen och öppnade den. Väskan var dyrbar, gjord i gammalt läder, med en sele på undersidan för att kunna bäras på ryggen, och med flera stora fack med gott om plats för allt en resande försäljare kunde tänkas behöva i sitt arbete. Produkterna var inte tunga, tvärtom, men de var rätt så ömtåliga i det skick han förvarade dem mellan sina rundor som säljare i underjordens bostadstunnlar. Han kunde programmera en Dustobit för olika ändamål, och montera olika tillbehör på dess kropp beroende på om den skulle användas i badrum, kök eller vardagsrum. Två av de mindre städrobotarna rymdes gott och väl i den speciella demoväskan. Han packade upp dem varje kväll, polerade dem och genomförde ett funktionstest. Han utförde dock aldrig reparationer själv, de gjordes alltid av en servicetekniker från en helt annan avdelning på hans företag. Sällan eller aldrig stötte han på någon av dessa på fältet.
— 17 —
Fast han hade ju pratat med en tekniker efter jobbet igår kväll, påminde han sig. På ett av sina sällsynta besök i en bar i Centraltunneln kom han i samtal med en kille som utförde Dustobit-service i samma distrikt som han själv. När han hade lyssnat på teknikern kom han osökt att tänka på den säljarfras han använde med nya kunder, när de förundrades över att en sådan konstig skapelse kunde hålla deras hem rent: ”För er och för mig kan det lika gärna vara magi, och ser viceteknikern som ringer på er dörr när den röda lampan lyser kan lika gärna vara en trollkarl.” Serviceteknikern – Max hette han visst – hade verkligen inte sett ut som en trollkarl. Tvärtom hade han verkat sliten och trött, men pratat oavbrutet om de egenutformade modifieringar han gjorde på plats hos kunderna, och han verkade veta vad han pratade om. Tom hade lyssnat på teknikerns ingående beskrivningar och tänkt att deras personalfester måste vara väldigt speciella tillställningar. När Tom hade ursäktat sig för att gå därifrån hade Max bett honom stanna och dunkat honom i ryggen våldsamt, antagligen mer en effekt av mannens rikliga alkodos-förbrukning än en hjärtlig kompishälsning. Berusning var ett normaltillstånd på den här nivån i staden, men Max hade verkat trevlig och de hade vandrat vidare till fler barer tillsammans. De var ju trots allt kollegor som Max hade envisats med att hävda. Tom kände huvudet bulta. Han kom inte ihåg allt de pratat om eller hur många ställen de hade besökt, men de hade skilts åt här på hotellbaren, det var han säker på. Tom tänkte inte på sig själv som ensam trots hotellivet. Alla var ensamma tillsammans i den här världen. Det var en obser vation som var mycket lätt att göra – han såg det hos sina kunder varje dag. Till och med hans chef som hade sitt kontor ovan jord fick samma ödsliga blick i obevakade ögonblick, det hade han sett de få gånger han hade besökt honom.
— 18 —
Alla levde för dagen och för sig själva, även när de var tillsam-mans med andra. Efter den globala katastrof som människo-släktet hade varit med om tvåhundra år tidigare kanske det inte var så konstigt. Han försökte att inte tänka på det
— 19 —