ett år sedan hon drunknade i Hartmann Lake. ”Hon börjar få ont om tid.” Vinden blåste över verandan och lyfte en lös planka i taket. Jag hade provat alla trick jag kunde komma på för att få dem att återvända, helt utan resultat. Ändå stannade jag hela förmiddagen, satt i den gamla pickupen och tittade upp på Angel Rock. Till slut gav jag upp. ”Okej, du vinner”, muttrade jag och började traska uppför sluttningen. ”Jag måste ändå på begravning.”
Det var inte Bob Jonsons riktiga begravning. Efter fyra begravningar på ett år har jag slutat gå på dem. Så jag gick efteråt, på minnesstunden. Alla de gamla motorcykelsnubbarna var där i fransiga läderkläder, bockskägg och vildvuxet, grått hår. Deras Harleys stod parkerade i en halvcirkel utanför Bobs favoritbar. Jag var för ung, så jag dröjde mig kvar ute på parkeringsplatsen med Jordan, Lucas och Logan. ”Det är bara för sorgligt.” Jordan hade tårar i ögonen och en vågig, mörk hårslinga föll ner över hennes ansikte. Jag väntade på att blyge Lucas skulle lägga en arm om hennes axlar och trösta henne. Killen rörde sig inte ur fläcken, så jag sträckte ut handen och gav henne en pappersnäsduk. ”Du var där, Darina”, sa hon. ”Du såg honom krascha.”
13