1
Skulden inlaga.indd 1
2013-07-09 13.15
Kajsa Ekis Ekman: Skulden. Eurokrisen sedd från Aten leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se copyright © Kajsa Ekis Ekman 2013 omslag: Elina Grandin sättning: Gunnar Palmgren tryck och bind: Bookwell, Finland 2013 isbn 978-91-7343-406-5
2
Skulden inlaga.indd 2
2013-07-09 13.15
Den här boken tillägnar jag mina vänner i Aten. Ett särskilt tack till: Antifa Negative, Ulla Andersson, Antonis Antonopoulous, Zakia Aqra, Athina och Alexis, Dionisis Balourdos, Åsa Beckman, Nina Björk, Guzman Bossi, Yiannis Bournous, Charis B, Aris Chatzistefanou, Paskalia Divari, Aron Etzler, Donette Ferrer Pleguezuelos, Lisa Fors, Erik Hegelund, Petter Hellström, Giorgos Kalpadakis, Christos Karapavlos, Grigoris Kagkiouzis, Lena Kinnunen, Kristofer Korovessis, Perikles Korovessis, Gabriel Kuhn, Ann-Mari Langemar, Martin Linde, Åsa Linderborg, Spyros Marchetos, Katerina Mavraki, Dimitris Meletis, Ilias Metaxas, Nicole Montén, Tom Morgan, Ioannis Nikolopoulos, Marilena Palialexi, Lennart Palm, Panos, Athanasios Papadopoulos, Maria Politidou, Nikos Romanakis, Kostas Sakellares, Tina Sardelas, Eleni Sendouka, Panagiotis Sotiris, Eleftheria Spiliotakopoulou, Sofia-Eva Spingou, Argyris Stamatakis, Ioannis Stefanis, Ragni Svensson, Katerina Tenezou, Nikos Theodorakis, Vasilis Theodorou, Gösta Torstensson, Giannis Tsafogiannis, Efthimios Tsiliopoulos, Chara Tsitoura, Cecilia Tzaou, Mary Vomva, Antonis Vradis, Stefan de Vylder, Zoe Xalidia, Thanassis Xerras, Vasilis Zafeiropoulos, Guido Zeccola, George Zindros, Torsten Åkerberg Kassel. Tack till Grekiskt Kulturcentrum och Andreas Boukas för att jag fick komma och titta på ert värdefulla arkiv. Men trots all hjälp kan det naturligtvis hända att jag missförstått mycket, och då är skulden helt och hållet min. Jag har ändrat namn, platser och detaljer för att bevara individers integritet.
3
Skulden inlaga.indd 3
2013-07-09 13.15
4
Skulden inlaga.indd 4
2013-07-09 13.15
innehåll
Förord 9 Tillbaka i Aten 11 Trojkan kommer till Grekland 14 … och möts av tält 16 Borgerlig kristeori: arbetarna har varit för lata 21 De som arbetar mest i Europa 26 ”Det känns som om mina europeiska vänner undviker mig” 29 Krisens början – USA 33 ”Blir det aldrig vår tur?” 40 Syntagmarörelsen ynglar av sig 43 Den blinde politikern som läste avtalet 47 Euron – kapitalets nya kläder 49 Vinnarna och förlorarna 57 Syntagmas begravning 65 ”Alla startar en front – och alla växer varje dag” 67 Randiga veckor, fläckiga städer 70 ”Folk behöver lida för att vakna” – elitens reaktioner 73 Generalstrejken 79 ”Jag gör allt för mina väljare” 90 Vi dricker öl, vi är privilegierade 95 ”Trojkan var ett gudomligt ingripande” 99 Den långa kontrarevolutionen 104 Den fasta kapitalismen blomstrar och går mot sitt slut 106 Den flytande kapitalismen får problem 112 Krisens offer: demokratin 117 Teknokraten 121 Gott nytt år! 124 5
Skulden inlaga.indd 5
2013-07-09 13.15
Landet som inte får lämnas i fred 133 Grekland efter juntan – kontraktet med de nya kapitalisterna 146 Det andra kontraktet – klientelismen 151 Vinter i Aten 154 Motståndet fortsätter 158 Folkfest utan folk 161 Te med Papandreou 164 I morgonrusningen hittas en död man 173 ”Om val verkligen hade förändrat något hade de varit olagliga!” 182 Försökskaninen har rymt! 184 De som vill se blodet flyta 189 Operation övertalning 198 Valmötena 201 Försökskaninen tillbaka i buren 205 Det ”räddade” Grekland 208 Våldet 211 När det absurda blir vardag 213 Vänner och fiender: trojkan och den grekiska eliten 218 Cappuccino med Tsipras 222 De som tar saken i egna händer 227 Efterord 232 Fotnoter 234 Källor 246
6
Skulden inlaga.indd 6
2013-07-09 13.15
Uttalande av Olli Rehn, EU-kommissionens ansvarige för ekonomiska frågor, augusti 2010: Grekisk renässans Aten har visat att tvivlarna hade fel. Greklands ambitiösa anpassningsprogram är i gång (…) De strukturella reformerna går framåt, från att lätta på arbetsmarknadsregler till att höja den lagstadgade pensionsåldern och sänka pensionerna, till att förbättra affärsklimatet genom att förenkla regelverken. (…) Faktum är att de imponerande framsteg som gjorts med strukturella reformer sannolikt kommer leda till en högre BNP-tillväxt än väntat.1
7
Skulden inlaga.indd 7
2013-07-09 13.15
8
Skulden inlaga.indd 8
2013-07-09 13.15
förord
F
öreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press. Det här är vad som händer i Grekland just nu. I världens trettiofjärde största ekonomi, ett land som för några år sedan var ett välmående euroland. Som hade det lägsta antalet självmord i Europa. I detta land har självmordssiffrorna stigit med 40 procent det senaste året. Läget är så allvarligt att insamlingar har startats för att skänka barnmat, mjölkpulver och mediciner. Samtidigt lämnar runt 17 miljarder euro landet varje kvartal i form av räntor. Att betala av på skulden går före allt annat. Betalningarna går till utländska banker, privata långivare och de som köpt grekiska statsobligationer. För att kunna fortsätta betala skulden tar landet nya lån. De senaste tre åren har Europa och IMF lånat Grekland 219 miljarder euro. I stort sett hela summan, 211,2 miljarder, har gått till att betala ränta på de gamla lånen och att stötta upp grekiska banker.2 Och även på de nya lånen måste landet betala ränta. Det blir en lånespiral som inte ser ut att ha ett slut. Trots att fordringarna har skrivits ner en del, har skulden i sin helhet ökat från 112 procent till 175 procent av BNP, och beräknas vara 189 procent i slutet av 2013.3 Det har sagts att vad som händer är en ”kris.” Det tycks mig vara ett 9
Skulden inlaga.indd 9
2013-07-09 13.15
diffust ord. Som om någon sorts naturkatastrof hade drabbat Grekland, och det enda man kunde göra var att beklaga. Jag hör svenska ministrar tala om hur sorgligt det är att landet är i kris, men hur fint det är att kulturen blomstrar trots allt, och uttrycka förhoppningar om att landet snart kommer att ta sig ur krisen. Som om det inte fanns något att göra åt saken. I själva verket skulle Grekland kunna sluta låna mer pengar idag, ställa in eller skjuta upp räntebetalningarna och satsa helhjärtat på att bygga upp sin ekonomi. Sanningen är att Grekland inte längre är ett självständigt land. Det har blivit en skuldkoloni som i hög grad styrs av ”trojkan”: EU, IMF och ECB. För att få nödlånen har Grekland behövt gå med på hundratals krav. Löner har sänkts till hälften. Rättigheter såsom kollektivavtal har avskaffats. Landets tillgångar håller i skrivande stund på att slumpas bort: man säljer ut öar, statliga bolag, gruvrättigheter. Alla intäkter från försäljningen går in på ett särskilt konto som Eurogroup upprättat.4 Kontot ska exklusivt användas till att betala räntan på de utländska lånen. Under två års tid har jag åkt fram och tillbaka till Aten. I denna bok berättar jag om vad jag sett utifrån mitt perspektiv. En stark drivkraft har varit att försöka förstå varför detta har skett. Så länge vi inte förstår kriser kommer de att framstå som just naturkatastrofer. Det är de inte. Den här krisen går inte att förstå utan EU, euron och avregleringen av finanssystemet. Alla är de delar i den omstrukturering av det kapitalistiska systemet som pågått de senaste trettiofem åren och som gjort att kriser blivit vardagsmat världen över. Därför är det som händer i Grekland inte heller något som är svårt att relatera till. Samma processer: privatisering, attacker mot facket, ökande arbetslöshet, pågår i Sverige i lågintensiv skala. Vad man än anser om krisens orsaker och vilken politisk uppfattning man än må ha, hoppas jag att läsaren kommer att öppna ögonen för det som sker i Grekland. De flesta svenskar har varit i Grekland på semester. Under diktaturen 1967–1974 visade många svenskar en solidaritet med landet, det ordnades galor till stöd för Greklands sak, turistbojkotter och upprop. Idag är den humanitära situationen allvarligare än under diktaturen. Ändå är det tyst. 10
Skulden inlaga.indd 10
2013-07-09 13.15
Tillbaka i Aten
D
et är två år sedan Fotini ringde mig. Sommaren 2011. Vi gick i samma skola i gymnasiet i Stockholm. Sedan flyttade hon tillbaka till Grekland, utbildade sig till lärare och vi förlorade kontakten. Nu frågade hon om jag visste vad som höll på att hända i Grekland. Det gjorde jag inte. Jag hade hört något om sparpaket, om höga pensioner, men det var ungefär allt. Hon sa: ”Nu hör du på här, de håller på att rösta igenom ett avtal som kommer att halvera våra löner, ungdomen kommer inte ha någon framtid om det här går igenom, det har varit upplopp på gatorna i två dagar!” Jag bestämde mig för att åka dit och skriva om det som pågick. När jag kom i juli 2011 hamnade jag mitt i något som liknade en demokratikarneval. Atens centrala torg Syntagma var täckt av ett hav av tält och människor sjöng slogans, diskuterade och lade fram idéer. Krisen hade sammanfört människor av skilda åldrar, samhällskikt och åsikter. ”Nytt” var ordet för dagen: nya idéer, nya förslag, nya former för politik. Jag mindes inte Fotini som särskilt politiskt intresserad. Nu verkade hon ha blivit en helt annan person. Jag hade knappt landat förrän hon överöste mig med ord som direktdemokrati, Europeiska centralbanken, Argentina och polisbrutalitet som en parastatlig funktion. Hela hennes familj var heligt förbannad över det som höll på att hända och hennes mamma köpte gasmasker åt oss alla under demonstrationerna. Under de två år som förlöpt sedan dess har mycket hänt. Regeringar har avlöst varandra, en icke folkvald bankchef har temporärt styrt landet, sparpaket på sparpaket har antagits. Människor har svarat med generalstrejker, protester och kravaller. Protesterna har slagits ner och krisens effekter har blivit alltmer kännbara. Istället för det nya som man hoppades på i början är det nu det gamla som återvänder. 11
Skulden inlaga.indd 11
2013-07-09 13.15
Man återanvänder gamla kläder, gamla saker, gamla argument. Trettioåringar flyttar hem till föräldrarna igen, stadsbor flyttar tillbaka till landet, löntagare får tillbaka lönen de hade för tio år sedan. Det är som om tiden har stannat och börjat gå bakåt. På tv har gamla tvserier återanvänts i brist på pengar till nyproduktion, radiokanaler kör spellistor dygnet runt. Tills premiärministern i juni 2013 helt sonika stängde av all public service – både tv och radio – och avskedade samtliga anställda. Sedan dess är det svart i rutan och tyst i etern. ”För oss unga finns det två val”, säger min vän Nikos. ”Antingen emigrera eller flytta tillbaka till pojkrummet och riva ner de gamla affischerna på väggarna.” Han är arbetslös precis som många av mina vänner: Jannis, Daphne, Takis. De är alla i trettioårsåldern, utbildade till tänderna, har ofta flera examina – men det hjälper inte. Alla utbildade och talangfulla människor har ställts inför att välja sig själv eller familjen. Emigrera för sin egen karriär eller stanna för att ta hand om mamma? Att emigrera kan kännas som att offra landet och familjen, att stanna som att offra sig själv. Vissa sitter hemma och läser nyheter på nätet dagarna i ända. De är mitt i krisen men följer den som om de vore observatörer. De två år som gått har förändrat människor i grunden. En del till det bättre; de har fått större integritet, de har lärt sig stå upp för sig själva, och samtidigt blivit mer solidariska. Andra är mer aggressiva, några är bittra eller paranoida. Vissa isolerar sig av skam för att de inte har pengar. För många har arbetslösheten satt sig i kroppen: att ens söka jobb känns meningslöst. Mars 2013. Jag landar på Venizelosflygplatsen. En av många resor jag gjort de senaste åren, kanske är det trettio resor fram och tillbaka nu. Den här gången har jag inte sagt till någon av mina vänner att jag kommer. Då känner de sig tvingade att åka och möta mig och då måste de slösa tio euro på bussen. Jag tar bussen in till stan. Den passerar landskapet utanför Aten, vackra berg och torr vegetation, sedan byts bergen mot förstad. En amerikansk vän berättade för länge sedan att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade jag. Jag tyckte det var en slump att orden för ekonomisk kris 12
Skulden inlaga.indd 12
2013-07-09 13.15
och mental ohälsa var samma. Nu förstår jag att under en ekonomisk depression är man deprimerad. Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade… Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. Jag går av bussen. Syntagmatorget… Just nu inte skymten av någon demonstration. Bara en ensam man går runt med plakat och ropar. Några hurtiga ungdomar står och delar ut gratisprover på hudkräm. En lätt och varm vind påminner om att våren är på väg. Fotini har gett mig två marti, marsarmband som hon har tvinnat av garntrådar. Enligt gammal folktro skyddar de mot vårsolens brännande strålar. Egentligen ska det bara vara ett armband, men de senaste åren har hon gjort två: det vanliga rödvita samt ett rödsvart, för hoppet om revolution. Hoppet är mer värt än guld just nu. Och hoppet är en fråga om tid. För varje månad blir det alltmer dyrbart.
13
Skulden inlaga.indd 13
2013-07-09 13.15
Trojkan kommer till Grekland
D
et visar sig under 2009 att Grekland i praktiken är bankrutt. Landet kan inte längre betala ränta på sina lån. Om inte någon går in med pengar kommer landet gå i konkurs inom några veckor. Och då kommer stora franska och tyska banker stå på fallrepet eftersom de lånat ut jättesummor till Grekland. Investerare och långivare vädrar lukten av konkurs och höjer räntorna för Grekland till över tio procent.5 Konkursen rycker allt närmare och tidningarna fylls av experter som basunerar ut att ”Grekland går i konkurs nästa vecka” och ”Grekland tvingas lämna euron om en månad”. Den grekiske premiärministern, socialdemokraten George Papandreou, ringer då IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn och ber om hjälp. IMF sammanträffar med Europeiska Centralbanken och EU-kommissionen. De bildar en trojka och beslutar att ge ett lån till Grekland på 110 miljarder euro mot 5 procents ränta. På så sätt kan Grekland undvika en nära förestående konkurs, och de europeiska bankerna är räddade – för stunden. Men lånet ges inte utan villkor. För att få lånet är Grekland tvunget att skriva under ett så kallat Memorandum of Understanding. Det innehåller massiva lönesänkningar och privatiseringar. Regeringen måste gå med på att pensionerna och de offentliganställdas löner ska sänkas drastiskt. Offentlig egendom ska säljas. Järnvägen ska gå med vinst och alla olönsamma linjer ska läggas ner. 150 000 offentliganställda ska avskedas och enbart var femte offentliganställd som pensioneras ska ersättas. Skatter ska höjas på alkohol, bensin och bilar. Företag som vill gå samman eller köpa upp varandra ska däremot få skattelättnader. Även den privata sektorn ska omstruktureras helt. Minimilöner ska sänkas och ”flexiblare arbetstid införas”. 14
Skulden inlaga.indd 14
2013-07-09 13.15
Längden på tillfälliga anställningar utsträcks till ett år. Regeringen bör ”underlätta för tillfälliga kontrakt och deltidsarbete.” Regeringen ska dessutom garantera att minimilönen inte ökar på minst tre år.6 Hälsobudgeten ska minskas med 400 miljoner euro per år.7 Det grekiska parlamentet hinner inte diskutera avtalet. Parlamentsledamöterna får bara två dagar på sig och det visar sig att många politiker inte har läst avtalet. Socialdemokraten Thomas Rompopoulos bekänner: ”Ingen hade tid att läsa avtalet, varken jag eller någon annan gjorde det. Vi litade på finansministern.”8 PASOK-ledamoten Elena Panaritis protesterar i parlamentet: ”Vi hinner inte ta ställning till det här, vi behöver mer tid!” Panaritis har själv arbetat som ekonom på Världsbanken med att tillämpa strukturella reformer på skuldtyngda länder i Sydamerika. Nu har turen kommit till hennes eget land. Hon berättar för mig att hon legat sömnlös dessa nätter men slutligen ändå röstat ja. ”Hur tänkte du då?” frågar jag. ”Jag är för kapitalism. Grekland behöver det här avtalet – men så här gör man inte. Man river inte upp ett helt lands samhällssystem på två dagar utan någon som helst debatt.” Grekisk Twitter fylls av uppgivna skämt: ”Jag läste inte avtalet för den bifogade filen gick inte att öppna”; ”Jag läste inte avtalet men jag har sett filmen”; ”Jag läste inte avtalet för vad jag än gör kommer folk att rösta på mig igen”; ”Jag läste inte avtalet för greker läser aldrig användarmanualer”. Sedan den dagen är ordet avtal, minimonia, det mest avskydda ordet i Grekland.
15
Skulden inlaga.indd 15
2013-07-09 13.15
… och möts av tält
S
ommaren 2011 intas plazas, piazzas och plateias i hela det krisdrabbade Sydeuropa av indignerade medborgare. Det börjar i Spanien. Puerta del Sol i Madrid fylls av människor och tält. De ropar att det inte är deras kris och att de inte tänker betala den. När ryktet når Grekland att spanjorerna satt upp en utmanande banderoll med texten ”Schh – väck inte grekerna, de sover” lämnar hundra tusen atenare sina lägenheter och går till Syntagmatorget. Ingen har sammankallat till en demonstration, det finns ingen megafon, ingen talarlista, men alla känner spontant att det är till torget man ska gå. ”Vi har vaknat” står det på en banderoll. På en annan: ”Error 404: Democracy not found”. Varje kväll hålls möte där vem som helst får tala. I början är det så många som vill tala att man får ta en nummerlapp och har man tur ropas ens eget nummer upp. När jag kommer dit i mitten av juli är det runt tusen personer där och det räcker med att ställa sig i kö. Fotini, Daphne, Michalis och jag sitter på de varma stenarna och lyssnar. Jag möter upp Fotini på torget varje dag efter att hon slutat jobbet. Fotini har två masters: en i pedagogik med inriktning på främmande språk, och en i engelsk litteratur. Hon arbetar sedan ett år tillbaka på skolverket. Med sin lön på 1200 euro i månaden har hon kunnat skaffa egen lägenhet, åka på semester någon gång om året. På kvällarna ger hon engelsklektioner för att dryga ut lönen. Michalis är hennes elev. Han läser engelska på fritiden efter jobbet som fabriksarbetare, det kan vara bra att ha om han behöver emigrera. Daphne arbetar på resebyrå. I juli 2011 har alla fyra ännu kvar sina jobb. ”När jag först fick höra om krisen”, berättar Fotini, ”var det genom en artikel i The Guardian. Det stod: ’Kommer Grekland behöva lämna euron?’ Vad är det här, tänkte jag. Vadå lämna euron? Jag tog med 16
Skulden inlaga.indd 16
2013-07-09 13.15
tidningen och visade Daphne och Maria, men ingen tog det på allvar.” ”Nej”, säger Daphne, ”vi fokuserade inte ens på vad som stod i texten, minns du det? Vi tittade mest på bilden, det var en bild av högvakten utanför parlamentet och vi skämtade om att vi kunde se hans underkläder.” ”Det var den första artikeln”, fortsätter Fotini. ”Sen kom det fler och fler. Sen började de skriva om offentliga sektorn, det blev en hetsjakt… efter ett tag kände jag det som allt var mitt fel, statsskulden, underskottet, hela eurokrisen var mitt fel bara för att jag försöker lära barn engelska!” ”Och då bestämde du dig för att gå till Syntagma”, säger jag. ”Nej, det var ju en slump. Vi skulle gå ut och ta en öl, Daphne och jag, och så gick vi förbi torget. Det såg ut som en stor panegyria, folklig fest, alla var här: taxichaffisar, busschaufförer. Så vi stannade och lyssnade, sen började jag gå hit varje dag. I samma veva började jag diskutera politik med Michalis och andra vuxna elever. Jag förstod inte alla finansiella termer, men jag visste vad IMF hade gjort mot andra länder och det såg inte bra ut. Ofta får de betydligt värre problem efteråt. Torget har varit som en lång kurs i ekonomi. Här har jag lärt mig om eurobonds, CDS, statsobligationer och kreativ kapitalförstörelse. Och när de röstade igenom sparpaketet i juni – det var krig på Atens gator. De scener jag såg kommer jag aldrig att glömma.” Vissa av talarna har skrivit långa manifest, darrar av nervositet och tittar stint ner i sina papper. Andra excellerar i retoriska grepp. Det som förenar dem är att alla är emot trojkan. Flera säger: Om folket ska tvingas betala, borde det göras en genomgång av vart pengarna har gått. Med så mycket korruption och mutskandaler, inte minst inför OS 2004 och inom försvarsmakten, så borde alla korten läggas upp på bordet. Den grekiska dokumentärfilmen Debtocracy har gjort termen ”odious debt”, illegitim skuld, till ett begrepp. Man talar om Argentina och Ecuador, som vågade ställa in betalningarna och avvisa IMF. Det går ett rykte om att polisen och borgmästaren kommer att utrymma torget ikväll klockan sju. Men det ryktet går tydligen varje dag. En man med vitt hår talar om sitt liv som hamnarbetare och om 17
Skulden inlaga.indd 17
2013-07-09 13.15
socialdemokratins svek. Han säger att han har tappat tilltro till politikerna, nu måste hela det ledande skiktet rensas ut, det är samma korrupta personer som styrt landet hur länge som helst. Han har en kraftfull röst, orden vibrerar och jag föreställer mig att de hörs ända in i parlamentet. När hans fem minuter är till ända frågar han: ”Ska jag fortsätta?” ”Jaaa!” skriker alla och viftar med händerna. Man använder sig av ett teckenspråk som har sitt ursprung i den anarkistiska rörelsen: vifta för medhåll, knuten näve för att blockera ett beslut. Men när mannen börjar komma in på hur stolt han är över sin dotter ropar folk: ”Nu räcker det! Du har ju inga förslag! Kom med förslag! Bort!” Han lommar iväg och nästa talare tar plats. Det är en yngre man som ropar: ”Vi måste lämna torget och ockupera parlamentet! Det är ett illegitimt parlament, utan folkligt mandat!” Det verkar som om alla på torget har gripits av eufori, en känsla av att allt är möjligt, de står femtio meter från parlamentet och snuddar vid möjligheten till revolution, folkmakt, att avsätta regeringen. Förändring verkar möjlig efter att egyptierna och tunisierna just har störtat sina diktatorer. Det är något med torgprotester som tar fram det bästa hos människan: här står HBTQ-grupper och konservativa sida vid sida precis som rivaliserande fotbollshuliganer och alla hjälper varandra. Några sjukvårdare har satt ihop ett volontärteam som tar hand om dem som blir slagna av polisen. Dag och natt vakar de över torget. Protesterna har också fått en maskot: den beigea kravallhunden Loukanikos, som dyker upp som från ingenstans och attackerar polisen varje gång de närmar sig. Loukanikos är inte rädd för något. Han biter i rykande tårgasgranater för att slänga bort dem och trots att han blir sparkad och slagen av polisen återvänder han alltid. Man utbyter idéer, läser upp manifest och solidaritetshälsningar från hela världen. Ett universitet i USA är intresserat av direktdemokrati och vill lära sig av den grekiska erfarenheten. Senare kommer Occupy Wall Street-rörelsen bildas med Syntagma som förebild. Men så fort någon försöker föreslå att rörelsen borde skaffa sig en talesperson buar människor. ”Hur ska de komma någonstans om de inte organiserar sig?” frågar jag. 18
Skulden inlaga.indd 18
2013-07-09 13.15
”Du fattar inte”, säger Fotini. ”Då skulle något parti bara ta över och så blir det som vanligt igen.” Politiska partier är bannlysta från torgrörelsen. Inte ens vänsterpartierna eller de gröna får komma, även om det sägs att de i hemlighet försöker infiltrera arbetsgrupperna. ”De är en del av hela systemet”, säger Aris, Michalis kompis. ”Men de röstade emot sparpaketet”, säger jag, ”vad mer skulle de ha gjort?” ”Tagit till vapen! Vad som helst!” ”Har ni själva vapen då?” Aris ler överlägset på det där sättet som män kan göra när de talar med kvinnor om vapen och som gör det fullkomligt klart för mig att de inte har några vapen. ”Direktdemokratin håller på att sprida sig”, förklarar han. ”Det finns folkförsamlingar på de flesta ställen i Grekland och stadsdelsmöten över hela Aten. Vi organiserar oss i arbetsgrupper: media, sjukvård, ekonomi, städning och koordinering. Planen är att vi ska stanna här på obestämd tid.” ”Hur ska ni påverka politikerna”, säger jag. ”Vi vill inte ’påverka’ dem”, säger Aris. ”Vi vill inte ha med dem att göra! Vad som håller på att hända är en revolution, inte bara mot en viss regering, utan mot hela systemet! Politikerna har noll förtroende just nu. Vet du att det har varit 155 attacker på politikerna som röstade igenom sparpaketet, de kan knappt visa sig ute längre. Förra månaden gick Pangalos, vice statsministern, på restaurang. Du vet att det var han som sa det berömda ’Mazi ta fagame’? Alltså: ’Vi åt upp det tillsammans’. Med det menade han att vi alla är skyldiga till krisen.” ”Till saken hör att Pangalos är den absolut fetaste mannen i parlamentet”, tillägger Daphne och ler i mjugg. ”I alla fall”, fortsätter Aris, ”så går han på restaurang, och vet du vad servitören säger? Jo, eftersom vi nu ’åt upp det tillsammans’ så gör det väl inget om jag äter upp din middag?” Och så greppar servitören helt enkelt Pangalos tallrik och tar en jättetugga! Helt kallt, utan att röra en min!” Alla garvar. 19
Skulden inlaga.indd 19
2013-07-09 13.15
”Men Pangalos förresten”, säger jag, ”jag har hört om honom, var inte han en av de som kämpade mot diktaturen på sjuttiotalet? Han var väl i exil, en av de mest radikala?” ”Jo”, säger Michalis, ”han är gammal kommunist till och med, men vad spelar det för roll nu? Det är han och hans vänner som har kört landet i botten.” ”Du ska inte vara så imponerad av de där ’kämparna’ som var i exil under diktaturen”, säger Fotini. ”Inte alla var hjältar. Många av dem satt i Europa och pratade en massa, ett gäng i Paris och ett annat i Tyskland, och kom tillbaka först när faran var över för att ta makten.” ”Men kanske var det bra att de var i exil? Så de inte rensades ut eller dödades?” Fotini lyfter på hakan. Den grekiska gesten som betyder ”nej”. Aris säger: ”Hur som helst. Du förstår att politikerna inte är populära just nu. Vi kommer att göra allt för att sabotera sparpaketet, var så säker! Det är en ny kraft som satts i rörelse. Folket har börjat röra sig tillsammans och var det slutar vet ingen.”
20
Skulden inlaga.indd 20
2013-07-09 13.15