9789113040806

JENNIFER EGAN HULIGANERNA KOMMER PÅ BESÖK

Översättning Eva Johansson

ISBN 978-91-1-304080-6

© Jennifer Egan 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: A visit from the goon squad Översättning: Eva Johansson Omslag: John Hagström Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 Hittegods Det började på det vanliga viset. Sasha stod framför spegeln inne på damtoan på Lassimo Hotel och bättrade på sin gula ögonskugga, när hon fick syn på en väska nedanför handfatet som måste tillhöra kvinnan vars kissande hördes vagt genom den valvformade dörren till ett av toalettbåsen. Nästan dold inuti väskan låg en plånbok i ljusgrönt skinn. När hon tänkte tillbaka på händelsen var det uppenbart för Sasha att hon hade provocerats av den kissande kvinnans tanklösa tillit: Vi bor i en stad där folk skulle stjäla håret från skallen på en om de fick chansen, men du lämnar dina grejer helt obevakade och förväntar dig att de ska finnas kvar när du kommer tillbaka? Hon fick lust att lära kvinnan en läxa. Men denna önskan kamouflerade bara en djupare känsla som hon alltid hade: den tjocka, mjuka plånboken som låg där och frestade – det verkade så trist och banalt att låta den ligga kvar i stället för att ta tillfället i akt, chansa, ta risken, kasta sig ut, strunta i konsekvenserna, leva farligt (”okej, jag fattar”, sa Coz, hennes terapeut) och bara ta den jävla plånboken. ”Stjäla den, menar du.”

Han försökte få Sasha att använda det ordet, som var svårare att undvika när det gällde en plånbok än mycket av det andra hon hade snott det senaste året, då hennes tillstånd (som Coz kallade det) 11

hade börjat eskalera: fem nyckelknippor, fjorton par solglasögon, en randig barnhalsduk, en kikare, ett rivjärn, en fällkniv, tjugoåtta tvålar och åttiofem pennor, allt ifrån billiga kulspetspennor som hon använde när hon skrev under kreditkortskvitton till den vinröda Viscontin som kostade 260 dollar på nätet och som hon hade snott från sin före detta chefs advokat under ett kontraktsmöte. Sasha snattade inte längre i affärer – hon frestades inte av deras kalla, döda varor. Bara från människor. ”Okej”, sa hon. ”Stjäla den.”

Sasha och Coz hade döpt känslan hon fick till ”den personliga utmaningen”. Med andra ord: att ta plånboken var ett sätt för Sasha att hävda sig och visa sig hård. Det de behövde göra var att få henne att tänka tvärtom så att utmaningen inte blev att ta plånboken utan att låta den vara. Då skulle hon vara botad, även om Coz aldrig använde ord som ”bota”. Han klädde sig i slappa tröjor och lät henne kalla honom Coz, men samtidigt var han av den gamla skolan och därmed outgrundlig till den grad att Sasha inte kunde avgöra om han var gay eller straight, om han hade skrivit berömda böcker eller om (vilket hon ibland misstänkte) han var en sådan där förrymd intern som låtsas vara kirurg och råkar glömma kvar sina instrument inne i folks huvuden. Hon hade förstås kunnat få svar på dessa frågor på nolltid genom att googla, men det var nyttiga frågor (enligt Coz), och dittills hade Sasha lyckats avhålla sig.

Patientsoffan på hans mottagning var klädd i blått skinn och väldigt mjuk. Coz tyckte om soffan, hade han sagt, för att den lät både honom och henne slippa ögonkontakt. ”Tycker du inte om ögonkontakt?” hade Sasha frågat. Det verkade vara en konstig sak för en terapeut att erkänna. ”Jag tycker att det är utmattande”, hade han sagt. ”På det här viset kan vi titta på vad vi vill.” ”Vad ska du titta på?”

Han log. ”Du ser allt som jag kan se.”

12

”Var brukar du titta? När folk ligger på soffan.” ”Runt omkring i rummet. I taket. Ut i tomma intet.” ”Händer det att du somnar?” ”Nej.” Sasha brukade titta på fönstret mot gatan, som den här kvällen var strimmigt av regn. Hon hade fått syn på plånboken, fortsatte hon att berätta, mjuk och övermogen som en persika. Hon hade plockat den ur kvinnans väska och låtit den slinka ner i sin egen handväska och hunnit dra igen dragkedjan innan ljudet av kvinnans kissande upphörde. Hon hade skjutit upp dörren till damtoan och glidit tillbaka genom lobbyn till baren. Hon och plånbokens ägare såg aldrig varandra.

Före plånboken hade Sasha genomlidit en hemsk kväll: en trist dejt (igen) med en seg kille som gömde sig bakom sin mörka lugg och med jämna mellanrum sneglade på platt-teven, där en fotbollsmatch verkade intressera honom mer än Sashas i och för sig utdragna historier om Bennie Salazar, hennes gamla chef, som var känd för att ha grundat Sow’s Ear Records och som dessutom (råkade Sasha veta) strödde guldflagor i kaffet – som ett afrodisiakum, misstänkte hon – och sprejade insektsmedel under armarna.

Efter plånboken, däremot, pirrade situationen av möjligheter.

Sasha kände servitörernas blickar när hon trängde sig fram mellan borden med handväskan och dess hemliga innehåll. Hon satte sig ner och smuttade på sin Melon Madness Martini och lade huvudet på sned mot Alex. Hon log sitt ja/nej-leende. ”Hej”, sa hon.

Ja/nej-leendet var fenomenalt effektivt. ”Du är på gott humör”, sa Alex. ”Jag är alltid på gott humör”, sa Sasha. ”Jag glömmer bara bort det ibland.”

Alex hade betalat notan medan hon var på toaletten – ett tydligt tecken på att han hade stått i begrepp att avsluta dejten. Nu betraktade han henne. ”Känner du för att gå någon annanstans?”

13

De reste sig. Alex var klädd i svarta manchesterbyxor och vit skjorta. Han arbetade som juristbiträde. I sina mejl hade han varit rolig, nästan flamsig, men i verkliga livet verkade han på en och samma gång nervös och uttråkad. Det syntes att han var vältränad, inte för att han gick på gym utan för att han var så pass ung att kroppen fortfarande präglades av vilken sport det nu var han hade ägnat sig åt på high school och college. Sasha, som var trettiofem, hade passerat det stadiet. Inte ens Coz kände till hennes riktiga ålder. Det närmaste någon hade gissat var trettioett och många trodde att hon var runt tjugofem. Hon tränade varje dag och undvek solen. På hennes nätprofiler stod det tjugoåtta.

När hon följde efter Alex från baren kunde hon inte hejda sig.

Hon öppnade handväskan och rörde som hastigast vid den tjocka gröna plånboken, bara för att få känna hur hjärtat drog ihop sig i bröstet. ”Du vet hur stölden får dig att må”, sa Coz. ”Du blir på bättre humör bara du tänker på den. Men har du funderat på hur den andra personen känner sig?”

Sasha lutade huvudet bakåt och tittade på honom. Hon brukade göra det då och då för att påminna Coz om att hon inte var någon idiot – hon visste att det fanns ett rätt svar på frågan. Hon och Coz skrev på en gemensam berättelse vars slut redan var bestämt: hon skulle bli frisk. Hon skulle sluta stjäla och återigen börja bry sig om det som en gång hade varit hennes ledstjärnor: musiken, vännerna hon hade fått när hon först kom till New York, de mål hon hade skrivit upp på ett stort pappersark och tejpat upp på väggarna i sina första lägenheter.

Bli manager för ett band Förstå nyheterna Plugga japanska Spela munspel 14

”Jag tänker inte på de andra”, sa Sasha. ”Men det är ju inte för att du saknar empati”, sa Coz. ”Det vet vi på grund av rörmokaren.”

Sasha suckade. Hon hade berättat för Coz om rörmokaren för någon månad sedan och han hade lyckats föra händelsen på tal nästan varje gång sedan dess. Rörmokaren var en gubbe som Sashas hyresvärd hade skickat för att undersöka en läcka i lägenheten under hennes. Han hade dykt upp utanför hennes ytterdörr med tussar av grått hår på huvudet och på nolltid – pang – slängt sig ner på golvet och krälat in under hennes badkar likt ett djur som ålade sig in i en välbekant håla. Fingrarna som trevade efter skruvarna bakom badkaret liknade lortiga cigarrer och när han sträckte sig in drogs tröjan upp och blottade hans mjuka, vita rygg. Sasha vände sig bort, drabbad av gubbens förnedring och angelägen om att komma iväg till sitt senaste bemanningsjobb, men rörmokaren började prata med henne och frågade hur ofta och länge hon brukade duscha. ”Jag använder aldrig duschen”, sa hon bryskt. ”Jag duschar på gymmet.” Han nickade utan att låtsas om hennes oförskämda ton, han var tydligen van vid sådant. Det började sticka i näsan på Sasha; hon blundade och tryckte fingrarna mot tinningarna.

När hon öppnade ögonen såg hon att rörmokarens verktygsbälte låg på golvet vid hennes fötter. I bältet satt en vacker skruvmejsel med silvergnistrande klinga och gult genomskinligt handtag som glimmade som en slickepinne i sin slitna läderhyska. Sasha kände hur hon sögs mot föremålet i ett enda hungrigt andetag: hon måste få hålla i skruvmejseln, bara en liten stund. Hon böjde på knäna och drog den ljudlöst ur bältet. Inte ett armband klirrade. Hennes smala händer var fumliga med det mesta, men det här var hon bra på – som gjord för – brukade hon tänka under de första berusande ögonblicken efter en stöld. Så fort hon hade skruvmejseln i handen släppte plågan över att ha en gammal gubbe med mjuk rygg rotande under badkaret. Hon kände sig lättad, och sedan någonting mer än 15

lättnad: en underbar likgiltighet, som om blotta tanken att alls låta sig drabbas av en sådan sak var obegriplig. ”Och efter att han hade gått?” hade Coz frågat när Sasha berättade om händelsen för honom. ”Hur tyckte du då att skruvmejseln såg ut?”

Hon var tyst en stund. ”Vanlig”, sa hon. ”Jaså? Inte speciell längre?” ”Som vilken skruvmejsel som helst.”

Sasha hade hört hur Coz bytte ställning bakom henne och känt hur någonting hände i rummet: skruvmejseln, som hon hade lagt på bordet (nyligen kompletterat med ytterligare ett bord) där hon samlade allt hon snodde och knappt hade tittat på sedan dess, tycktes hänga i luften i mottagningsrummet. Den svävade mellan dem: en symbol. ”Och hur kändes det?” frågade Coz stillsamt. ”Att ha tagit den från rörmokaren som du tyckte synd om?”

Hur kändes det? Hur kändes det? Frågan hade självklart ett korrekt svar. Ibland hade hon lust att ljuga bara för att Coz inte skulle få det rätta svaret. ”Inte bra”, sa hon. ”Okej? Det kändes inte bra. Fan, jag ruinerar mig för att betala dig – klart jag fattar att det här inte är ett bra sätt att leva.”

Mer än en gång hade Coz försökt koppla rörmokaren till Sashas pappa, som hade försvunnit när hon var sex. Hon passade sig noga för att uppmuntra den tankegången. ”Jag kommer inte ihåg honom”, sa hon till Coz. ”Jag har inget att säga.” Hon gjorde det för att skydda både Coz och sig själv – de skrev på en berättelse om försoning, om att börja om på nytt, få en andra chans. Men det spåret ledde bara till sorg och bedrövelse.

16

Sasha och Alex gick genom lobbyn i riktning mot gatan. Sasha bar handväskan över axeln, med plånboken som en varm kudde i armhålan. När de gick förbi de knotiga, knoppande grenarna vid de stora glasdörrarna ut mot gatan girade en kvinna in framför dem. ”Vänta”, sa hon. ”Har ni sett … jag vet inte vad jag ska ta mig till.”

Sasha kände hur det ilade till av skräck. Det var kvinnan vars plånbok hon hade stulit – det förstod hon på en gång, även om personen framför henne inte hade någonting gemensamt med den sorglösa, svarthåriga plånboksägare hon hade föreställt sig. Den här kvinnan hade känsliga bruna ögon och platta spetsiga skor som klickade för högt mot marmorgolvet. Hon hade mycket grått i det lockiga bruna håret.

Sasha tog Alex arm och försökte styra honom ut genom dörrarna.

Han ryckte förvånat till vid hennes beröring, men stod kvar. ”Har vi sett vadå?” sa han. ”Någon stal min plånbok. Mitt leg är borta och jag ska med ett flyg i morgon bitti. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till!” Hon stirrade bönfallande på dem. Det var det slags oförställt behövande blick som New York-bor snabbt lär sig att dölja, och Sasha ryggade tillbaka. Det hade aldrig slagit henne att kvinnan inte bodde i stan. ”Har du ringt polisen?” frågade Alex. ”Portieren sa att han skulle ringa. Men jag vet inte – kan den ha ramlat ur någonstans?” Hon tittade hjälplöst på marmorgolvet runt deras fötter. Sasha slappnade av en aning. Kvinnan var den typen som irriterade folk utan att vara medveten om det; det fanns något ursäktande i hennes rörelser även nu när hon gick med Alex till receptionen. Sasha följde långsamt efter. ”Är det någon som hjälper den här kvinnan?” hörde hon Alex fråga.

Portieren var ung och hade mycket gelé i håret. ”Vi har ringt polisen”, sa han defensivt.

Alex tittade på kvinnan. ”Var hände det?”

17

”På toaletten tror jag.” ”Vem mer var där?” ”Ingen.” ”Var det tomt?” ”Det kan ha varit någon där, men jag såg henne inte.”

Alex vände sig om mot Sasha. ”Du var ju på toaletten nyss”, sa han. ”Såg du någon?” ”Nej”, fick hon ur sig. Hon hade Xanax i handväskan, men hon vågade inte öppna den. Fastän den var stängd var hon rädd att plånboken på något sätt plötsligt skulle synas och utlösa en lavin av hemskheter: åtal, skam, fattigdom, död.

Alex vände sig till portieren. ”Hur kommer det sig att det är jag som ställer de här frågorna och inte du?” sa han. ”Någon har just blivit bestulen på ert hotell. Har ni inga väktare, eller?”

Orden ”bestulen” och ”väktare” lyckades sticka hål på den lugnande bakgrundspuls som genomströmmade inte bara Lassimo utan alla liknande hotell i New York. Ett stilla mummel gick genom lobbyn. ”Jag har ringt på väktarna”, sa portiern och rättade till kragen. ”Jag kan ringa igen.”

Sasha sneglade på Alex. Han var arg, och ilskan gjorde honom möjlig att placera på ett sätt som en timmes löst småprat (mest från henne, måste hon erkänna) inte hade gjort: han var ny i New York.

Han kom från något mindre ställe. Han skulle minsann visa hur människor borde behandla varandra.

Två säkerhetsvakter dök upp, likadana i verkligheten som på teve: biffiga killar vars oklanderliga artighet på något vis hörde ihop med deras beredskap att slå in skallen på folk. De gick för att söka igenom baren. Sasha önskade hett att hon hade lämnat plånboken där, som om hon med nöd och näppe hade stått emot en impuls att göra det. ”Jag kollar toaletten”, sa hon till Alex och tvingade sig att gå lång18

samt mot hissarna. Det var tomt på damtoaletten. Sasha öppnade väskan, tog upp plånboken, grävde fram sin xanaxburk och stoppade in en tablett mellan tänderna. De funkade snabbare om man tuggade dem. Medan den bittra smaken fyllde munnen svepte hon med blicken över rummet och försökte bestämma sig för var hon skulle dumpa plånboken. Inne i båset? Under handfatet? Beslutsångesten förlamade henne. Hon måste göra det rätt för att komma oskadd ur det här, och om hon gjorde det, om hon klarade det – hon fick en galen känsla av att hon avlade ett löfte till Coz. Dörren till damrummet öppnades och kvinnan kom in. Hennes desperata ögon mötte Sashas i spegeln: smala, gröna och lika desperata. Ingen av dem sa någonting men det kändes som om kvinnan konfronterade Sasha: hon visste, hade vetat hela tiden. Sasha räckte fram plånboken och såg på kvinnans förbluffade min att det inte var så. ”Förlåt”, skyndade hon sig att säga. ”Det är ett problem jag har.”

Kvinnan öppnade plånboken. Hennes rent fysiska lättnad över att ha fått tillbaka den sköljde som en het våg genom Sasha, som om deras kroppar hade smält samman. ”Allt är kvar, jag lovar”, sa hon. ”Jag har inte ens öppnat den. Det är ett problem jag har, men jag har sökt hjälp. Det är bara … snälla, säg inget till någon. Allt kommer att gå åt helvete.”

Kvinnan tittade upp. Hennes milda bruna ögon gled över Sashas ansikte. Vad såg hon? Sasha önskade att hon kunde vända sig om och se sig i spegeln igen, som om någonting hos henne kanske äntligen skulle uppdagas – någonting förlorat. Men hon vände sig inte om. Hon stod stilla och lät henne titta. Det slog henne att kvinnan var i hennes egen ålder – hennes verkliga ålder. Hon hade förmodligen barn hemma. ”Okej”, sa kvinnan och slog ner blicken. ”Det stannar mellan oss.” ”Tack”, sa Sasha. ”Tack, snälla.” Lättnaden och de första mjuka vågorna av Xanax gjorde henne yr och hon lutade sig mot väggen.

19

Hon märkte kvinnans iver att komma därifrån. Själv ville hon bara sjunka ner på golvet.

Det knackade på dörren. En mansröst: ”Har ni hittat den?”

Sasha och Alex lämnade hotellet och gick ut i det ödsliga och blåsiga Tribeca. Hon hade föreslagit Lassimo av gammal vana: det låg nära Sow’s Ear Records där hon hade arbetat i tolv år som Bennie Salazars assistent. Men hon avskydde de här kvarteren på kvällen utan World Trade Center, vars flammande autostrador av ljus alltid hade fyllt henne med hopp. Hon var trött på Alex. På bara tjugo minuter hade de forsat förbi gemenskap-genom-delad-upplevelse till det betydligt mindre önskvärda känna-varandra-för-bra. Alex hade en mössa nerdragen i pannan. Hans ögonfransar var långa och svarta. ”Det där var märkligt”, sa han till slut. ”Ja”, sa Sasha. Sedan, efter en paus: ”Att jag hittade den, menar du?” ”Hela grejen. Men ja.” Han vände sig mot henne. ”Låg den liksom gömd så att man inte såg den?” ”Den låg på golvet. I hörnet. Bakom en kruka.” Lögnen fick små svettdroppar att tränga fram på Sashas xanaxlugnade hjässa. Hon höll på att säga Det fanns faktiskt ingen kruka, men lyckades hejda sig. ”Det var nästan som att hon gjorde det med flit”, sa Alex. ”För att få uppmärksamhet eller nåt.” ”Hon verkade inte vara den typen.” ”Det kan man aldrig veta. Det är något jag börjar lära mig här i New York: man har ingen jävla aning om hur folk egentligen är. Det är inte att de förställer sig – de är typ multipla personligheter.” ”Hon var inte från New York”, sa Sasha, irriterad över hans glömska samtidigt som hon ville bevara den. ”Kommer du inte ihåg?

Hon skulle med ett flyg?” ”Sant”, sa Alex. Han lade huvudet på sned och gav Sasha en blick 20

över den dåligt upplysta trottoaren. ”Men du fattar vad jag menar?

Om hur folk är?” ”Jag fattar”, sa hon avvaktande. ”Men jag tror att man vänjer sig.” ”Man kanske skulle sticka någon annanstans.”

Det tog ett ögonblick innan Sasha förstod. ”Det finns ingen annanstans”, sa hon.

Alex tittade häpet på henne. Sedan log han. Sasha log tillbaka – inte ja/nej-leendet, men besläktat. ”Det var det dummaste jag har hört”, sa Alex.

De tog en taxi och gick de fyra trapporna upp till Sashas lägenhet på Lower East Side. Hon hade bott där i sex år. Lägenheten luktade doftljus, där fanns en bäddsoffa med sammetsöverkast och massor av kuddar, en gammal färgteve med väldigt bra bild och i fönstren en uppsättning souvenirer från hennes resor: en vit snäcka, ett par röda tärningar, en liten burk med tigerbalsam från Kina som hade torkat och blivit segt som gummi, ett litet bonsaiträd som hon troget vattnade. ”Kolla!” sa Alex. ”Du har badkar i köket! Jag har hört talas om det – jag menar, jag har läst om det, men jag visste inte att det fanns fortfarande. Duschgrejen är väl ny? Det här är en badkar-i-köketlägenhet, eller hur?” ”Japp”, sa Sasha. ”Men jag använder det nästan aldrig. Jag duschar på gymmet.”

Badkaret var täckt av en träskiva där Sasha staplade sina tallrikar.

Alex drog med händerna under badkarskanten och undersökte lejonfötterna. Sasha tände ljusen, tog fram en flaska grappa från skafferiet och fyllde två små glas. ”Jag älskar det här stället”, sa Alex. ”Det känns som New York förr i tiden. Man vet ju att sånt här finns, men hur fan hittar man det?”

Sasha lutade sig mot badkaret bredvid honom och smuttade på 21

grappan. Det smakade som Xanax. Hon försökte minnas Alex ålder på hans profil. Tjugoåtta, trodde hon, men han verkade yngre, kanske mycket yngre. Hon såg sin lägenhet som han måste se den – en gnutta lokalfärg som nästan genast skulle blekna och försvinna i den virvel av äventyr som alla har när de först kommer till New York.

Det störde Sasha att tänka på sig själv som en glimt i de diffusa minnen som Alex skulle försöka fiska upp om något år eller två: Var låg det där stället med badkaret? Vem var den där tjejen?

Han lämnade badkaret för att utforska resten av lägenheten. På ena sidan köket låg Sashas sovrum. På den andra sidan, ut mot gatan, låg hennes vardagsrum/tillflyktsort/kontor, möblerat med två stoppade stolar och skrivbordet som hon använde för projekt som inte hade med jobbet att göra – publicitet för band som hon trodde på, korta recensioner för Vibe och Spin – fast de hade blivit betydligt färre på senare år. Hela lägenheten, som för sex år sedan hade känts som ett stopp på vägen mot något bättre ställe, hade till slut format sig runt henne, fått tyngd och massa, tills hon kände sig både snärjd av den och glad över att ha den – som om hon inte bara var oförmögen att flytta utan heller inte ville det.

Alex lutade sig fram för att granska den lilla samlingen på fönsterbrädan. Han dröjde vid bilden på Rob, Sashas vän som drunknade när han gick på college, men sa inget. Han hade inte lagt märke till borden där hon hade alla saker som hon hade stulit: pennorna, kikaren, nycklarna, barnhalsduken – som hon snodde genom att helt enkelt inte säga till när en liten flicka tappade den på väg ut från ett Starbucks-kafé tillsammans med sin mamma. Sasha gick redan hos Coz vid det laget, så hon kände igen räckan med ursäkter som dunkade genom huvudet: vintern är nästan slut, barn växer så snabbt, barn hatar halsdukar, det är för sent, de har redan hunnit ut, det känns pinsamt att ge tillbaka den, jag kunde lätt ha missat att hon tappade den – jag såg det faktiskt inte, jag får syn på den först nu: Titta, en halsduk! En gul barnhalsduk med rosa ränder – vad 22

synd, vems kan den vara? Nåja, jag plockar väl upp den och håller den en stund … När hon kom hem tvättade hon halsduken för hand och vek ihop den fint. Den var en av hennes favoritsaker. ”Vad är allt det här?” frågade Alex.

Han hade fått syn på borden och stod och stirrade på samlingen.

Det såg ut som något som hade skapats av en konstnärligt lagd bäver: en hög med föremål som inte gick att tolka men som uppenbarligen inte var slumpmässig. I Sashas ögon nästan skälvde högen under den samlade tyngden av pinsamheter och risktaganden och små triumfer och ögonblick av ren lycka. Den utgjorde åratal av hennes liv i komprimerad form. Skruvmejseln låg längst ut. Sasha drog sig närmare Alex, lockad av hans nyfikna intresse. ”Och hur kändes det att stå med Alex framför alla saker du hade stulit?” frågade Coz. Sasha vände ansiktet mot den blå soffdynan eftersom kinderna hettade, vilket hon hatade. Hon ville inte förklara röran av känslor som vällde upp i henne när hon stod där med Alex: stoltheten som föremålen väckte hos henne, ömheten som bara förstärktes av skammen över hur hon hade kommit över dem. Hon hade riskerat allt och här var resultatet: hennes livs råa, perversa kärna. Att se Alex svepa med blicken över högen med föremål väckte någonting i Sasha. Hon slog armarna om honom bakifrån och han vände sig om, överraskad men villig. Hon kysste honom med öppen mun, drog ner gylfen på hans byxor och sparkade av sig stövlarna. Alex försökte leda henne mot det andra rummet, där de kunde lägga sig på bäddsoffan, men Sasha föll på knä bredvid borden och drog ner honom på golvet, kände den persiska mattan sticka mot ryggen medan ljuset från gatan föll in genom fönstret över hans hungriga, hoppfulla ansikte, hans nakna vita lår.

Efteråt låg de länge kvar på mattan. Stearinljusen började fräsa.

Sasha såg bonsaiträdets spretiga silhuett mot fönstret nära sitt huvud. All upphetsning hade lagt sig och lämnat en fruktansvärd sorg 23

efter sig, en tomhet som kändes våldsam, som om hon hade blivit urgröpt. Hon kom på fötter och hoppades att Alex skulle gå snart.

Han hade fortfarande på sig skjortan. ”Vet du vad jag känner för att göra?” sa han och reste sig upp. ”Ta ett bad i ditt badkar.” ”Visst, gör det”, sa Sasha oengagerat. ”Det funkar. Rörmokaren var här nyss.”

Hon drog på sig jeansen och damp ner på en stol. Alex gick bort till badkaret, flyttade försiktigt tallrikarna från trälocket och lyfte av det. Vattnet forsade ur kranen. Dess kraft hade alltid överraskat Sasha, de få gånger hon hade använt badkaret.

Alex svarta byxor låg i en hög på golvet vid Sashas fötter. Hans plånbok hade nött bort manchestern från en av bakfickorna, som om han ofta hade på sig de här byxorna och alltid hade plånboken på samma ställe. Sasha vände blicken mot honom. Det ångade ur badkaret medan han doppade handen för att testa vattnet. Sedan gick han tillbaka till högen med föremål och lutade sig fram, som om han letade efter något särskilt. Sasha iakttog honom i hopp om en efterdyning av den upphetsning hon hade känt tidigare, men den var borta. ”Får jag hälla i lite av det här?” Han höll upp en påse badsalt som Sasha hade stulit från sin bästa vän Lizzie för ett par år sedan, innan de slutade prata med varandra. Badsaltet låg fortfarande orört i sin prickiga förpackning. Det hade legat långt nere i högen, som hade rasat ihop lite när Alex drog fram det. Hur hade han alls sett det?

Sasha tvekade. Hon och Coz hade haft ett långt samtal om varför hon höll de stulna föremålen åtskilda från sitt övriga liv: ifall hon använde dem skulle det tyda på habegär och egenintresse, lät hon dem vara verkade det som om hon kanske skulle lämna tillbaks dem en dag och om hon samlade dem i en hög kunde den kraft de besatt inte läcka ut. ”Okej”, sa hon. ”Det kan du väl få.” Hon var medveten om att 24

hon hade passerat en gräns i den berättelse som hon och Coz skrev på, tagit ett symboliskt steg. Men mot det lyckliga slutet eller bort från det?

Hon kände att Alex lade handen på hennes huvud och smekte henne över håret. ”Vill du att det ska vara hett?” frågade han. ”Eller lagom?” ”Hett”, sa hon. ”Riktigt, riktigt hett.” ”Jag med.” Han återvände till badkaret, fipplade med kranarna och hällde i lite av badsaltet. Rummet fylldes genast med en ångande örtig doft som var ytterst välbekant för Sasha: det var så det hade luktat i Lizzies badrum, på den tiden då Sasha brukade duscha där efter att hon och Lizzie hade sprungit i Central Park. ”Var har du handdukarna?” frågade Alex.

De låg i en korg i badrummet. Alex gick för att hämta dem och stängde badrumsdörren efter sig. Sasha hörde hur han började kissa. Hon satte sig på knä på golvet och drog fram plånboken ur hans byxficka och öppnade den, med ett plötsligt tryck över sitt rusande hjärta. Det var en slät svart plånbok, nött och grå i kanterna. Hon sökte snabbt igenom innehållet: ett betalkort, ett leg, ett gymkort. I en sidoficka låg ett bleknat foto av två pojkar och en flicka med tandställning, kisande på en strand. Ett lag i gula matchtröjor med så små huvuden att hon inte kunde avgöra om något av dem tillhörde Alex. Mellan de tummade fotografierna låg ett utrivet anteckningsblad som föll ner i Sashas knä. Det såg mycket gammalt ut, naggat i kanterna och med de urblekta blå linjerna nästan bortsuddade. Sasha vek upp det. JAG TROR PÅ DIG stod det skrivet med trubbig blyerts. Hon stelnade till och stirrade på orden.

De tycktes tumla mot henne från den lilla papperslappen och fick henne att känna medlidande med Alex som hade sparat denna sönderfallande hyllning i sin sönderfallande plånbok och skam över sig själv som hade tittat på den. Hon blev vagt medveten om att det spolade på toaletten och att det var bråttom. Snabbt och mekaniskt 25

lade hon tillbaka allt i plånboken utom papperslappen. Jag ska bara hålla den en stund, sa hon till sig själv medan hon stoppade ner plånboken i Alex ficka. Jag lägger tillbaka den senare, han kommer säkert inte ihåg att den låg där, jag skulle faktiskt göra honom en tjänst genom att få den ur vägen innan någon hittar den. Jag ska säga: Du, jag hittade den här på mattan, är det din? Och han kommer att säga: Den där? Har aldrig sett den förut – det måste vara din, Sasha. Och det kanske är sant. Någon kanske gav den till mig för länge sedan, och så glömde jag bort det. ”Gjorde du det, då? Lade du tillbaks den?” frågade Coz. ”Jag hann inte. Han kom ut ur badrummet.” ”Men senare, då? Efter badet? Eller nästa gång ni sågs?” ”Efter badet tog han på sig byxorna och gick. Jag har inte pratat med honom sedan dess.”

Det blev tyst. Sasha var intensivt medveten om att Coz satt och väntade bakom henne. Hon ville så gärna göra honom glad, säga något i stil med Det var en vändpunkt, allt känns annorlunda nu eller Jag ringde till Lizzie och vi har äntligen försonats eller Jag har börjat spela munspel igen eller bara Jag förändras, jag förändras, jag förändras: Jag har förändrats! Försoning, förvandling – gud, vad hon längtade efter det. Varje dag, varje minut. Gjorde inte alla det? ”Snälla”, sa hon till Coz. ”Fråga inte hur det känns.” ”Okej”, sa han dämpat.

De satt tysta, den längsta tystnad som någonsin hade förflutit mellan dem. Sasha tittade på fönsterrutan, oavbrutet översköljd av regn, fläckarna av ljus i det fallande mörkret. Hon låg med spänd kropp, mutade in soffan, hennes plats i det här rummet, vyn mot fönstret och väggarna, det svaga bruset som alltid fanns där när hon lyssnade och dessa minuter av Coz tid: ännu en, sedan ytterligare en, sedan en till.

26