9789188745156

SOPHIE HANNAH , född 1971, är en brittisk författare och poet vars verk givits ut i trettio länder. Hon beskrivs som nydanande inom kri­ minallitteraturen och hyllas för sin psykologiska skärpa. 2013 vann hon pris i Storbritannien för årets bästa kriminalroman. Agatha Christies klassiska detektiv Hercule Poirot spelar även huvudrollen i Hannahs tidigare böcker Monogrammorden (2014) och Stängd Kista (2016).

SAGT OM SOPHIE HANNAH :

»Litterär magi!« Washington Post »Hercule Poirot i ny regi lämnar ingen besviken.« Litteraturmagazinet »Jag utmanar er att INTE sträckläsa!« Bokhora

VA D H A R EG EN T L IG EN H Ä N T M ED B A R N A B A S PA N DY ?

L O ND O N, 1 930. När Hercule Poirot återvänder hem efter

lunch finner han en arg kvinna som väntar utanför hans port.

Hon kräver att få veta varför han har skickat henne ett brev som anklagar henne för mordet på Barnabas Pandy – en man som hon inte känner eller någonsin har träffat.

Inne i sitt hem möter Poirot ännu en besökare som har fått ett brev med samma mordanklagelse. Det märkliga är att Poirot aldrig har hört talas om Barnabas Pandy eller anklagat någon för hans mord.

AGAT HA CHR I ST I E har skrivit otaliga romaner, dramer och

noveller om den folkkäre detektiven Hercule Poirot. Han är dessutom ständigt aktuell i nya, populära filmatiseringar. Ett delat mysterium är Sophie Hannahs tredje deckare med den belgiske mästerdetektiven i huvudrollen.

ISBN 978-91-88745-15-6

OMSLAG: SARA R. ACEDO

9 789188 745156

BOOKMARK

FOTO: PHILLIPA GEDGE

GILLIAN FLYNN

S O P HIE H A NN A H | ETT DELAT MYSTERIUM

»Det gör mig lycklig att se Hercule Poirot i så goda händer.«

HERCULE POIROT ÄR TILLBAKA!

ETT DEL AT MYSTERIUM 4

t Mr Poiro

ansions M n e v a Whiteh

SOPHIE HANNAH

A G AT H A C H R I S T I E (1890–1976) är känd

över hela världen som kriminalromanernas drottning. Hennes böcker har sålts i mer än tre miljarder exemplar vilket ingen annan författare i modern tid kommer i närheten av.

Totalt har Christie skrivit åttio kriminal­ romaner och novellsamlingar, nitton dramer samt sex romaner under pseudonymen Mary Westmacott.

FÖRFATTARFOTO © ANGUS MCBEAN, HARVARD THEATRE COLLECTION, HARVARD UNIVERSITY

ETT DELAT MYSTERIUM

BOOKMARK

ETT DEL AT MYSTERIUM

SOPHIE HANNAH

www.bookmarkforlag.se The Mystery of Three Quarters Copyright © 2018 Agatha Christie Limited. All rights reserved. the mystery of three quarters, agatha christie, poirot and the Agatha Christie Signature are registered trademarks of Agatha Christie Limited in the UK and elsewhere. All rights reserved. www.agathachristie.com Originalmanus: Sophie Hannah Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: Annika Sundberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook UAB, Litauen isbn 978-91-88745-15-6 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Till Faith Tilleray, som har korsat gränser och lärt mig mängder.

FÖRSTA DELEN

Poirot blir anklagad Kapitel 1

Hercule Poirot log för sig själv när hans chaufför stannade bilen med tillfredsställande symmetri. Förtjust som han var i ordning och reda uppskattade Poirot den perfekta placeringen framför entrédörrarna till Whitehaven Mansions, där han bodde. Man skulle kunna dra en rak linje från fordonets mitt till den exakta punkt där dörrarna möttes.

Lunchen som han kom tillbaka från hade varit ett très bon divertissement: både maten och sällskapet hade varit alldeles utmärkt. Han klev ur, tackade chauffören varmt och var just på väg in när han fick en underlig känsla av att något bakom hans rygg krävde hans uppmärksamhet (det var så han formulerade upplevelsen för sig själv).

Han vände sig om utan att vänta sig något utöver det vanliga. Det var ovanligt milt för att vara februari, men kanske hade en vindpust satt luften omkring honom i rörelse.

Poirot insåg snart att oron inte hade orsakats av vädret, även om den elegant klädda kvinnan som närmade sig i hög fart faktiskt framstod som en naturkraft, sin moderiktiga ljusblå kappa och hatt till trots. ”Hon är en virvelvind av ytterst våldsamt slag”, mumlade Poirot för sig själv.

Han ogillade hatten. Inne i London hade han sett kvinnor 9

med liknande huvudbonader: de var minimala, saknade dekorationer och satt tätt intill huvudet som badmössor gjorda av tyg. En hatt skulle ha ett brätte eller någon sorts utsmyckning, tyckte Poirot. Åtminstone borde den göra något mer än att bara täcka huvudet. Utan tvivel skulle han snart vänja sig vid de moderna hattarna – och när han väl hade gjort det skulle modet förändras igen, som det alltid gjorde.

Den blåklädda kvinnans läppar rörde sig ryckigt, men det hördes inte något ljud. Det var som om hon repeterade det hon tänkte säga när hon äntligen kom fram till Poirot. Det rådde ingen tvekan om att han var hennes mål. Hon verkade vara fast besluten att utsätta honom för någon form av obehag så fort som hon kom tillräckligt nära. Han backade ett steg eftersom hennes marscherande fick honom att tänka på en hjord med skenande kreatur, även om hjorden bara bestod av en individ.

Hennes hår var mörkbrunt och glänsande. När hon tvärstannade framför honom såg Poirot att hon inte var så ung som hon hade verkat vara på håll. Nej, hon var säkert över femtio år gammal. Kanske till och med sextio. En medel­ ålders dam, expert på att täcka över rynkorna i ansiktet.

Hennes ögon var intensivt blå, varken ljusa eller mörka. ”Det är ni som är Hercule Poirot, eller hur?” viskade hon högljutt. Poirot tänkte att hon ville visa sig arg utan att någon annan hörde det, trots att ingen befann sig i närheten. ”Oui, madame. Det stämmer.” ”Hur vågar ni? Hur vågar ni skicka ett sådant brev till mig?” ”Ni får ursäkta mig, madame, men jag tror inte att vi har träffats.” ”Försök inte spela oskyldig! Det är jag som är Sylvia Rule.

Vilket ni mycket väl vet.”

10

”Nu vet jag det eftersom ni just berättade det för mig.

För ett ögonblick sedan visste jag inte det. Ni talade om ett brev …” ”Ska ni tvinga mig att upprepa ert förtal på offentlig plats?

Visst, för all del. Jag fick ett brev i morse – ett vedervärdigt och anstötligt brev, undertecknat av er.” Hon stack fram ena pekfingret och skulle ha petat Poirot i bröstet om han inte hade undvikit det genom att skutta åt sidan. ”Non, madame …”, sa han i ett försök till protest, men hans förnekande avfärdades hastigt. ”I ert vansinniga brev anklagade ni mig för mord. Mord!

Mig! Sylvia Rule! Ni hävdade att ni kunde bevisa min skuld och gav mig rådet att genast gå till polisen och erkänna. Hur vågar ni? Ni kan inte bevisa att jag har gjort någonting, av den enkla anledningen att jag är oskyldig. Jag har inte dödat någon. Jag är den minst våldsamma person jag någonsin har träffat. Och jag har aldrig ens hört talas om Barnabas Pandy!” ”Barnabas …” ”Det är groteskt att ni anklagar mig, av alla människor!

Groteskt och inget annat. Jag finner mig inte i det. Jag har god lust att gå till min advokat med det här, men jag vill inte att han ska få veta vilken ärekränkning jag har utsatts för. Jag kanske skulle gå till polisen. Vilken smutskastning jag har blivit offer för! Vilken förolämpning! En kvinna i min ställning!”

Sylvia Rule fortsatte en lång stund på samma sätt. Hennes upprörda viskningar var fulla av väsningar och fräsanden.

Hon påminde Poirot om de brusande, turbulenta vattenfall han hade sett under sina resor – de var en imponerande syn, men framför allt skrämmande i sin obeveklighet. Flödet upphörde aldrig.

11

Så fort han kunde göra sig hörd sa han: ”Madame, tro mig på mitt ord. Jag har inte skrivit något sådant brev. Det ni har fått är det inte jag som har skickat. Jag har inte heller hört talas om Barnabas Pandy. Det är alltså namnet på den man som ni har mördat enligt brevskrivaren?” ”Ni skrev det, och provocera mig inte ännu mer genom att låtsas som om ni är oskyldig. Det var Eustace som övertalade er att skriva det, eller hur? Ni vet, båda två, att jag inte har mördat någon, att jag är så oskyldig som man bara kan vara.

Ni och Eustace har kokat ihop en plan med målet att göra mig vansinnig! Det här är så typiskt honom, och så småningom kommer han säkert hävda att det bara var ett skämt.” ”Jag känner ingen Eustace, madame.” Poirot gav inte upp ansträngningarna, även om det stod klart att inget han sa påverkade Sylvia Rule det minsta. ”Han tycker att han är så klyftig – den klyftigaste mannen i hela England! – och så det där vedervärdiga flinet som aldrig lämnar hans gräsliga ansikte. Hur mycket fick ni betalt?

Det måste ha varit hans idé. Och ni var hans hantlangare!

Ni, den berömde Hercule Poirot, som vår trofasta och hårt arbetande polis litar blint på. Ni är en bedragare! Hur kunde ni? Att förtala en kvinna av god karaktär! Eustace skulle göra vad som helst för att få mig på knä. Vad som helst! Vad han än har berättat för er om mig så är det en lögn!”

Om hon hade lyssnat på Poirot skulle han ha sagt att han knappast hade samarbetat med någon som betraktade sig som den klyftigaste mannen i hela England. Inte så länge som han, Hercule Poirot, var bosatt i London. ”Var snäll och visa mig brevet ni fick, madame.” ”Tror ni att jag behöll det? Jag blev illamående bara av att hålla det i handen! Jag rev det i småbitar och kastade det på 12

brasan. Detsamma skulle jag vilja göra med Eustace! Det är synd att sådant är olagligt. Den som skrev just den lagen kan aldrig ha träffat Eustace, det är ett som är säkert. Om ni någonsin smutskastar mig på det sättet igen går jag raka vägen till Scotland Yard – inte för att erkänna något brott, för jag är fullkomligt oskyldig, utan för att anmäla er, monsieur Poirot!”

Innan Poirot hann formulera ett lämpligt svar hade Sylvia Rule vänt på klacken och marscherat i väg.

Han ropade inte efter henne. Han stod kvar i några se­ kunder och skakade långsamt på huvudet. När han gick uppför den lilla trappan till byggnaden muttrade han för sig själv: ”Om hon är den minst våldsamma person som finns har jag ingen lust att träffa den mest våldsamma.”

Uppe i sin rymliga och välmöblerade våning togs han emot av sin betjänt. Georges stela leende förbyttes i en bestört min när han såg Poirots ansiktsuttryck. ”Mår ni bra, sir?” ”Non. Jag är förbryllad, Georges. Säg mig, du som är insatt i den engelska societetens översta skikt … är du bekant med en Sylvia Rule?” ”Inte personligen, sir. Men hon är änka till Clarence Rule och har mycket inflytelserikt umgänge. Jag har för mig att hon sitter i styrelser för olika välgörenhetsorganisationer.” ”Och Barnabas Pandy?”

George skakade på huvudet. ”Det namnet har jag aldrig hört. Londonsocieteten är mitt specialområde, sir. Om mr Pandy är bosatt någon annanstans …”

13

”Jag vet inte var han är bosatt. Jag vet inte ens om han lever eller om han, möjligtvis, har blivit mördad. Vraiment, jag skulle inte kunna veta mindre om Barnabas Pandy än jag gör för tillfället – det vore en omöjlighet! Men Georges, försök inte att förklara det för Sylvia Rule, som inbillar sig att jag vet allt om honom! Hon tror att jag har anklagat henne för mordet på honom i ett brev – ett brev som jag har förnekat att jag skrivit. Jag skrev inte det brevet. Jag har inte meddelat mig med mrs Sylvia Rule på något sätt.”

Poirot tog av sig hatten och rocken med mindre omsorg än vanligt och gav båda plaggen till George. ”Det är inte någon behaglig upplevelse att bli anklagad för något man inte har gjort. Man borde kunna bortse från osanningarna, men på något sätt får de fäste och skapar en fantomlik känsla av skuld. Det är som om man hade ett spöke i huvudet eller i samvetet! Någon är övertygad om att man har gjort sig skyldig till något hemskt, och därför börjar det kännas som om det är sant, även om man vet hur det förhåller sig. Georges, jag börjar förstå varför människor erkänner brott som de är oskyldiga till.”

George såg tveksam ut, vilket inte var helt ovanligt. Poirot hade noterat att den engelska taktkänslan ofta framstod som skepsis. Många av de artigaste engelska män och kvinnor han hade träffat under åren såg ut som om de blivit tillsagda att betvivla allt de fick höra. ”Kan ni tänka er något att dricka, sir? En sirop de menthe, om jag får drista mig till ett förslag?” ”Oui. Det är en lysande idé.” ”Jag borde också nämna, sir, att ni har en besökare som väntar på er. Ska jag ge er drycken omedelbart och be honom att vänta en stund till?”

14

”En besökare?” ”Ja, sir.” ”Vad heter han? Eustace?” ”Nej, sir. Mr John McCrodden.” ”Ah! Vilken lättnad. Ingen Eustace. Då kan jag alltid hoppas att mardrömmen med madame Rule och hennes Eustace är slut och inte får någon fortsättning! Avslöjade monsieur McCrodden anledningen till sitt besök?” ”Nej, sir. Men jag borde nog varna er för att han verkade … missnöjd.”

Poirot lät höra en liten suck. Efter den synnerligen tillfredsställande lunchen hade eftermiddagen tagit en nedslående vändning. Å andra sidan kunde John McCrodden knappast vara lika besvärlig som Sylvia Rule. ”Jag skjuter upp mitt avnjutande av sirop de menthe och talar med monsieur McCrodden först”, sa Poirot till George. ”Hans namn låter bekant.” ”Ni tänker kanske på advokat Rowland McCrodden, sir?” ”Mais oui, bien sûr. Rowland ’Rep’, bödelns bäste vän – fast du är förstås för hövlig, Georges, för att kalla honom för den soubriquet som passar honom så utmärkt. Rowland Rep ger inte galgen en enda sekunds vila.” ”Han har flera gånger bidragit till att rättvisa skipats, sir”, instämde George med sin vanliga finkänslighet. ”John McCrodden är kanske en släkting”, sa Poirot. ”Jag ska bara komma i ordning, sedan kan du visa in honom.”

Men George förhindrades från att visa in John M ­ cCrodden av denne själv, som med beslutsamma steg klev in i rummet utan hjälp eller presentation. Han gick förbi ­betjänten och placerade sig mitt på mattan, där han stannade tvärt, som om han var beordrad att spela staty.

15

”Slå er ner, monsieur”, sa Poirot med ett leende. ”Nej tack”, sa McCrodden. Hans tonfall uttryckte föraktfullt avståndstagande.

Han var omkring fyrtio år, gissade Poirot, och hade den sortens bildsköna ansikte som man vanligtvis bara råkar inom konsten. Hans drag kunde ha varit frammejslade av en mästares hand. Poirot tyckte det var svårt att finna ett samband mellan ansiktet och kläderna, som var ovårdade och hade lerfläckar. Hade han för vana att sova på parkbänkar? Kunde han inte ta sin tillflykt till hemmets bekvämligheter? Poirot undrade om McCrodden strävade efter att utplåna de fördelar som naturen hade skänkt honom – stora, gröna ögon och guldblont hår – genom att se så frånstötande ut som möjligt.

McCrodden blängde på Poirot. ”Jag har fått ert brev”, sa han. ”Det kom i morse.” ”Dessvärre måste jag säga emot er, monsieur. Jag har inte skickat er något brev.”

Det uppstod en lång, besvärad tystnad. Poirot ville inte dra några förhastade slutsatser, men befarade att han visste hur samtalet skulle fortsätta. Men det var inte möjligt! Hur kunde det vara möjligt? Bara i drömmen hade han upplevt den här känslan tidigare: den ödesmättade vetskapen att man är fast i en situation som är helt obegriplig och aldrig kommer att bli något annat, vad man än gör. ”Vad stod det i brevet som ni fick?” frågade han. ”Det borde väl ni veta – det var ju ni som skrev det”, sa John McCrodden. ”Ni anklagade mig för att ha mördat en man vid namn Barnabas Pandy.”

Outhärdliga provokationer Kapitel 2 ”Jag måste erkänna att jag blev rätt besviken”, fortsatte McCrodden, ”över att den berömde Hercule Poirot låtit sig utnyttjas till den här sortens lättsinniga påhitt.”

Poirot satt tyst en stund innan han svarade. Var det på grund av hans ordval som Sylvia Rule hade vägrat att lyssna på honom? I John McCroddens fall skulle han se till att uttrycka sig klarare och mer övertygande. ”Monsieur, s’il vous plaît. Jag förstår att någon har skickat er ett brev i vilket ni anklagas för mord. Mordet på Barnabas Pandy. Den delen av er historia ifrågasätter jag inte. Men …” ”Ni är knappast i läge att ifrågasätta den”, sa McCrodden. ”Monsieur, var snäll och tro mig när jag säger att det inte var jag som skrev brevet ni fick. I Hercule Poirots ögon är mord långtifrån lättsinnigt. Jag skulle …” ”Äsch, det är säkert ingen som har blivit mördad”, avbröt McCrodden med ett bittert skratt. ”Eller i så fall har polisen säkert redan gripit den skyldige. Det här är ett av min fars barnsliga skämt.” Han rynkade på ögonbrynen som om han hade slagits av en oroväckande insikt. ”Om inte den gamla ruggugglan är mer sadistisk än jag trodde och faktiskt kan 17

tänka sig att sätta mitt liv på spel i ett verkligt och olöst mordfall. Det är inte helt omöjligt. Med tanke på hans skoningslösa envishet …” McCrodden tystnade och muttrade sedan: ”Ja. Det är möjligt. Det borde jag ha tänkt på.” ”Är advokat Rowland McCrodden er far?” frågade Poirot. ”Det vet ni mycket väl att han är.” John McCrodden hade tidigare sagt att han var besviken och det var också så han lät – som om hans aktning för Poirot sjönk alltmer för varje ord han uttalade. ”Jag känner bara er far ryktesvägen. Jag har aldrig personligen gjort hans bekantskap eller för den delen talat med honom.” ”Ni är förstås tvungen att upprätthålla skenet”, sa John McCrodden. ”Han har säkert betalat er en rejäl summa pengar för att ni ska hålla honom utanför den här historien.” Han såg sig omkring i rummet som om han först i den stunden lade märke till det. Sedan nickade han som om han bekräftade något för sig själv och sa: ”Rika människor som behöver pengar allra minst – som ni och min far – vill alltid lägga vantarna på ännu mer, till vilket pris som helst. Det är därför jag aldrig har litat på pengar. Det har jag gjort rätt i.

Pengar fungerar nedbrytande på karaktären så fort man har vant sig vid dem, och det är ni, monsieur Poirot, ett levande bevis på.”

Poirot kunde inte minnas senaste gången någon hade sagt något så obehagligt till honom, något så orättvist eller kränkande. Han sa med låg röst: ”Under hela mitt liv har jag verkat för det allmänna bästa och för skyddandet av oskyldiga och – just det! – orättvist anklagade. I den gruppen ingår ni, monsieur. Och denna dag även Hercule Poirot. Också jag är orättvist anklagad. Jag är lika oskyldig till det brev ni fått 18

som ni är till mord. Inte heller jag är bekant med Barnabas Pandy. Jag känner varken någon död Barnabas Pandy eller någon levande Barnabas Pandy! Men – ah! – just här upphör alla likheter mellan oss, för när ni bedyrar er oskuld lyssnar jag. Jag tänker: ’Den här mannen skulle kunna tala sanning.’

Men när jag …” ”Bespara mig era tjusiga formuleringar”, avbröt McCrodden igen. ”Om ni tror att jag litar mer på bländande väl­ talighet än jag litar på pengar, anseende eller något annat som min far sätter så stort värde på, tar ni grundligt miste. Men eftersom Rowland Rep utan tvekan kräver att ni återger min reaktion på hans smutsiga plan, kan ni säga det här till honom: jag tänker inte spela med. Jag har aldrig hört talas om Barnabas Pandy, jag har inte dödat någon och därför har jag inget att frukta. Jag har tillräckligt stort förtroende för rättsväsendet för att lita på att jag inte blir hängd för ett brott jag inte begått.” ”Tror ni att det är vad er far vill ska inträffa?” ”Jag vet inte. Det är möjligt. Jag har alltid tänkt att den dagen det inte finns några skyldiga människor för far att skicka till galgen kommer han att rikta blicken mot de oskyldiga och framställa dem som skyldiga, både i rätten och i sin egen tankevärld. Allt för att tillfredsställa sin blodtörst.” ”Det är en häpnadsväckande anklagelse, monsieur, och inte den första ni har kommit med i dag.” McCroddens obekymrade och sakliga sätt att tala fick Poirot att rysa. Det gav hans ord en viss objektiv karaktär, som om han lade fram självklara och obestridliga fakta.

Den Rowland Rep som Poirot hade hört talas om så mycket genom åren var inte den man som hans son beskrev. Han var en övertygad förespråkare för dödsstraff åt förbrytare – lite för 19

övertygad enligt Poirots mening, för vissa omständigheter krävde försiktighet – men Poirot misstänkte att McCrodden den äldre skulle bli lika förfärad som han själv vid tanken på att en oskyldig man eller kvinna blev hängd. Och om mannen i fråga var hans egen son … ”Monsieur, jag har aldrig någonsin träffat en far som försökt få sin son dömd till döden för ett mord han inte begått.” ”Jo, det har ni visst”, svarade John McCrodden genast. ”Trots att ni hävdar motsatsen vet jag att ni måste ha träffat min far, eller åtminstone talat med honom, och att ni två har kommit överens om att anklaga mig. Jaha, men ni kan meddela min käre far att jag inte hatar honom längre. Nu när jag förstår hur djupt han kan tänka sig att sjunka tycker jag bara synd om honom. Han är inte mycket bättre än en mördare. Det gäller er också, monsieur Poirot. Det gäller alla som förespråkar att brottslingar ska strypas av en snara, såsom man gör i vårt brutala rättssystem.” ”Är det er åsikt, monsieur?” ”I hela mitt liv har jag varit en källa till besvär och frustration för min far. Jag har vägrat foga mig, göra som han vill, tänka som han tänker, arbeta inom det yrke som han har valt. Han vill att jag ska göra karriär inom juridiken. Han har aldrig förlåtit mig för att jag inte vill vara som han.” ”Får jag fråga vad ni har för yrke?” ”Yrke?” McCrodden hånlog. ”Jag arbetar för mitt uppehälle. Inte med något tjusigt. Inte med något storslaget som innebär att jag leker med andra människors liv. Jag har arbetat i en gruva, på bondgårdar, i fabriker. Jag har tillverkat billiga smycken åt damer och sålt dem. Jag är en bra försäljare. För tillfället har jag ett stånd på torget. Det ger mig tak över huvudet, men inget av det här duger för min far. Och 20

eftersom han är Rowland McCrodden vägrar han att erkänna sig besegrad.” ”Vad menar ni med det?” ”Jag hoppades att han hade släppt greppet om mig. Nu förstår jag att det aldrig kommer att hända. Han vet att någon som står anklagad för mord blir tvungen att försvara sig. Det är faktiskt rätt slugt av honom. Han försöker tvinga fram en reaktion och fantiserar säkert om att jag ska vilja sköta mitt eget försvar mot mordanklagelserna i Old Bailey.

Och för att kunna göra det måste jag ju intressera mig för juridiken.”

Det var tydligt att Rowland McCrodden hade samma betydelse för John McCrodden som Eustace hade för Sylvia Rule. ”Ni kan hälsa honom från mig att hans plan har misslyckats. Jag kommer aldrig att bli den person som han vill att jag ska vara. Och jag ser helst att han inte försöker meddela sig med mig igen, varken direkt eller med hjälp av er eller någon annan av hans lakejer.”

Poirot reste sig från fåtöljen. ”Var snäll och vänta här ett ögonblick”, sa han. Han lämnade rummet och såg till att dörren stod vidöppen.

När Poirot kom tillbaka in i rummet hade han sällskap av sin betjänt. Han log mot John McCrodden och sa: ”Ni har redan träffat Georges. Jag hoppas att ni hörde mig be honom att följa med mig in hit. Jag höjde rösten så att ni skulle höra allt jag sa till honom.” ”Ja, det hörde jag”, sa McCrodden uttråkat.

21

”Om jag hade sagt något annat till Georges skulle ni ha hört det också. Det gjorde jag inte. Det han har att berätta för er kommer därför, hoppas jag, övertyga er om att jag inte är er fiende. Georges – varsågod och tala!”

George såg häpen ut. Han var ovan vid den sortens vaga instruktioner. ”Om vad då, sir?”

Poirot vände sig till John McCrodden. ”Där ser ni. Han vet inte vad jag pratar om. Jag har inte förberett honom på det här. Georges, när jag kom hem från lunchen i dag berättade jag en sak som jag just hade råkat ut för, eller hur?” ”Det stämmer, sir.” ”Kan du vara snäll och upprepa det jag berättade.” ”Gärna det, sir. Ni hade tilltalats av en dam som presenterat sig som mrs Sylvia Rule. Mrs Rule trodde felaktigt att ni hade anklagat henne för mord i ett brev.” ”Merci, Georges. Säg mig, vem var det tänkta mord­ offret?” ”En mr Barnabas Pandy, sir.” ”Och vad berättade jag mer?” ”Att ni inte kände till någon man med det namnet, sir.

Om det existerar någon sådan herre vet ni inte om han är vid liv eller död, eller om han har blivit mördad. När ni försökte förklara det här för mrs Rule vägrade hon att lyssna.”

Poirot vände sig segervisst mot John McCrodden. ”Monsieur, er far vill kanske att även Sylvia Rule ska försvara sig själv i Old Bailey? Eller tänker ni slutligen medge att ni har missbedömt och svärtat ner Hercule Poirot på det mest orättvisa sätt? Det är kanske av intresse att även madame Rule anklagade mig för att konspirera med en av hennes fiender för att ge henne bekymmer – en man vid namn ­Eustace.”

22

”Jag tror fortfarande att min far ligger bakom det hela”, sa John McCrodden efter en kort paus. Det var tydligt att han plötsligt lät mycket mer osäker. ”Det bästa han vet är komplicerade och utmanande gåtor. Tanken är att jag ska lista ut varför mrs Rule fick samma brev som jag fick.” ”När man är så besatt av något som ni är av er far och Sylvia Rule är av Eustace, färgar det ens syn på världen”, sa Poirot med en suck. ”Ni råkar inte ha tagit med er brevet?” ”Nej. Jag rev sönder det och skickade bitarna till min far, tillsammans med ett meddelande med min uppfattning om honom, och nu ska jag säga er en sak, monsieur Poirot: det här finner jag mig inte i. Inte ens den store Hercule Poirot kan anklaga oskyldiga människor för mord och tro att han ska komma undan med det.”

Lättnaden var avsevärd när John McCrodden äntligen förflyttade sig från rummet. Poirot ställde sig vid fönstret för att iaktta sin besökare lämna byggnaden. ”Kan ni tänka er ett glas sirop de menthe nu, sir?” frågade George. ”Mon ami, jag kan tänka mig all sirop de menthe i världen.”

När Poirot insåg att svaret kunde missuppfattas förtydligade han sig: ”Ett glas, tack, Georges. Bara ett.”

Det var i upprört tillstånd som Poirot återgick till sin fåtölj. Vad fanns det för hopp för rättvisan och freden i världen när tre människor med gemensamma intressen – tre oskyldigt anklagade människor: Sylvia Rule, John McCrodden och Hercule Poirot – inte kunde föra ett lugnt, förståndigt samtal för att komma till botten med det inträffade? I stället hade det förekommit vrede, en nästan fanatisk vägran att se saken ur någon annan synpunkt än den egna och en ständig ström av förolämpningar. Fast inte från Hercule Poirots 23

håll. Han hade skött sig oklanderligt, trots de outhärdliga provokationerna.

När George kom med hans sirop sa han: ”Säg mig, har jag någon mer besökare som väntar på mig?” ”Nej, sir.” ”Ingen har ringt för att stämma möte med mig?” ”Nej, sir. Väntar ni besök?” ”Oui. Jag väntar mig en arg främling eller kanske flera stycken.” ”Jag förstår inte riktigt vad ni menar, sir.”

I det ögonblicket började telefonen ringa. Poirot nickade och tillät sig ett litet leende. När en situation inte beredde en något annat nöje kunde man i alla fall njuta av att ha rätt, tänkte han. ”Där har vi honom, Georges – eller henne. Den tredje personen. Den tredje av vem vet hur många? Tre, fyra, fem? Det kan vara hur många som helst.” ”Hur många vad då, sir?” ”Människor som har blivit anklagade för mordet på ­Barnabas Pandy i ett brev som falskeligen undertecknats med Hercule Poirots namn!”

SOPHIE HANNAH , född 1971, är en brittisk författare och poet vars verk givits ut i trettio länder. Hon beskrivs som nydanande inom kri­ minallitteraturen och hyllas för sin psykologiska skärpa. 2013 vann hon pris i Storbritannien för årets bästa kriminalroman. Agatha Christies klassiska detektiv Hercule Poirot spelar även huvudrollen i Hannahs tidigare böcker Monogrammorden (2014) och Stängd Kista (2016).

SAGT OM SOPHIE HANNAH :

»Litterär magi!« Washington Post »Hercule Poirot i ny regi lämnar ingen besviken.« Litteraturmagazinet »Jag utmanar er att INTE sträckläsa!« Bokhora

VA D H A R EG EN T L IG EN H Ä N T M ED B A R N A B A S PA N DY ?

L O ND O N, 1 930. När Hercule Poirot återvänder hem efter

lunch finner han en arg kvinna som väntar utanför hans port.

Hon kräver att få veta varför han har skickat henne ett brev som anklagar henne för mordet på Barnabas Pandy – en man som hon inte känner eller någonsin har träffat.

Inne i sitt hem möter Poirot ännu en besökare som har fått ett brev med samma mordanklagelse. Det märkliga är att Poirot aldrig har hört talas om Barnabas Pandy eller anklagat någon för hans mord.

AGAT HA CHR I ST I E har skrivit otaliga romaner, dramer och

noveller om den folkkäre detektiven Hercule Poirot. Han är dessutom ständigt aktuell i nya, populära filmatiseringar. Ett delat mysterium är Sophie Hannahs tredje deckare med den belgiske mästerdetektiven i huvudrollen.

ISBN 978-91-88745-15-6

OMSLAG: SARA R. ACEDO

9 789188 745156

BOOKMARK

FOTO: PHILLIPA GEDGE

GILLIAN FLYNN

S O P HIE H A NN A H | ETT DELAT MYSTERIUM

»Det gör mig lycklig att se Hercule Poirot i så goda händer.«

HERCULE POIROT ÄR TILLBAKA!

ETT DEL AT MYSTERIUM 4

t Mr Poiro

ansions M n e v a Whiteh

SOPHIE HANNAH

A G AT H A C H R I S T I E (1890–1976) är känd

över hela världen som kriminalromanernas drottning. Hennes böcker har sålts i mer än tre miljarder exemplar vilket ingen annan författare i modern tid kommer i närheten av.

Totalt har Christie skrivit åttio kriminal­ romaner och novellsamlingar, nitton dramer samt sex romaner under pseudonymen Mary Westmacott.

FÖRFATTARFOTO © ANGUS MCBEAN, HARVARD THEATRE COLLECTION, HARVARD UNIVERSITY