9789113041292

mandel – och att det var därför hon inte sprack ens en liten bit när jag for ur henne som en kanonkula den där förmiddagen.

Det var i november 1976.

Sex Pistols hade just klättrat in på Englandslistan med Anarchy in the UK och min mor var nöjd att hon var en av dem som hade råkat hamna på en av deras spelningar på 100 Club i London. Olof Palme hade klarat sig från att bli mördad av en chilensk specialagent, sades det, Jimmy Carter hade blivit USA:s president och min mor var engagerad i en radikalfeministisk aktionsgrupp för att uppvärdera det naturliga födandet i Sverige och låta kvinnor föda på sina egna villkor, med sina egna kroppars intelligens som ledstjärna. De samarbetade med barnmorskor och gynekologer över hela landet.

Förlossningen skedde utan smärtlindring och förevigades av en dokumentärfilmare som hon hade haft ett passionerat förhållande med. (Inte min far, tyvärr.) När jag var liten var det tradition på min födelsedag att min mor berättade om födseln och om miraklet i att få bära och ge liv och när jag fyllde sju år skickade filmaren filmen på en videokassett till mig. I det vadderade kuvertet låg också ett brev där han berättade om det arbete som min mor och de andra kvinnorna i gruppen utförde och om den där höstförmiddagen på sjukhuset. Han skrev att filmen använts på profylaxkurser och i kvinnogrupper sedan dess. Över hela Europa, ja, kanske hela världen så vitt han visste, har hundratusentals barnmorskestudenter, skolelever och blivande föräldrar med anteckningsblock och pennor i högsta hugg studerat min ankomst. Håret på mitt huvud när det tränger fram och blandas med hennes könshår, mitt första skrik som bryter tystnaden i rummet, blodet på insidan av hennes lår. Alla dessa intima detaljer om hur allting började.

Det gör mig ingenting, snarare tvärtom. Det känns närmast lämpligt att alla dessa människor sett min entré i den här världen.

Det som irriterar mig när jag ser den är att jag inte fick min mors kopparfärgade hår och perfekta amorbåge och hennes smala, vackra 8