9789113041292

Karolina Ramqvist

Alltings bรถrjan

isbn 978-91-1-304129-2 © 2012 Karolina Ramqvist Norstedts Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

M

in mor ligger i en säng på förlossningsavdelningen på Södersjukhuset, i ett av rummen som vetter mot Årstaviken med utsikt över vattnet och tårpilarna som böjer sig ut från strandkanten. Jag tror det är en söndag, klockan är strax före elva och förmiddagsljuset som faller in genom fönstret reflekteras i hennes ansikte.

Det är det sista skedet nu. Hennes hud är blank och våt och den mönstrade trikåskjortan som hon valt – jag vet att hon har valt den speciellt för det här tillfället och jag vet att hon har argumenterat för att få bära sina egna kläder – är öppen så att brösten väller fram, tunga och blöta med erigerade bröstvårtor som mörknat för att det sökande barnet ska hitta dem.

Hennes ansikte är vänt uppåt, som om hon tittade i taket, men hon tittar inte. Håret ligger klistrat mot halsen och hon har rester av mascara och kajal under ögonen. Hon var väl på krogen kvällen innan, på något av ställena man gick till då, där arbetsdagar löpte vidare in i natten och folk drack öl och rökte och diskuterade de nya konstnärslönerna eller sveket i kärnkraftsfrågan, Milton Friedmans nobelpris eller arresteringen av Mao Zedongs änka Jiang Qing i Peking. Något av allt det där som ännu pågår utanför det här rummet.

Hon ser ut som man förväntar sig att en födande kvinna ska se ut. Svetten och ansträngningen. Blicken som får oss andra, de som befinner sig där just då och vi som ser det på filmen så här långt senare, att dra slutsatsen att ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig vad det är som händer inuti henne just nu.

5

Hon drar efter andan och trycker sig mot kuddarna som sköterskan staplat bakom henne i sängen, andas snabbt med lätta andetag in genom näsan och ut genom munnen, läppar spända som små mandarinklyftor. Ett par ådror har trätt fram i hennes panna, hon spretar med fingrarna och griper tag om lakanet hon ligger på så att knogarna vitnar. Hennes ansikte förvrids i varje våg av smärta och hon skriker flera gånger med munnen stängd. Ögonen öppnas och stängs. Blicken är frånvarande, håret genomblött av svett.

Barnmorskan tar ett steg fram till sängen och säger någonting som man inte hör. Med hennes hjälp lyckas min mor byta ställning så att hon sitter på knä mitt bland de skrynkliga landstingslakanen.

Hon jämrar sig, gnyr som ett barn och vaggar från sida till sida.

Hon öppnar munnen och utstöter ett ljud som inte låter som någonting jag hört förut, framför allt inte från henne. Barnmorskan lägger sin ena hand ovanpå min mors på madrassen och klappar om hennes rygg, på en gång lugnande och kraftfullt. Hon stryker med handen mot min mors hud under det rödlila tyget i skjortan som nu är genomvåt och säger någonting i hennes öra.

Det finns flera personer i rummet. Man ser dem inte och de hörs inte heller, men man kan känna deras närvaro, man känner deras blickar riktade mot sängen, deras samlade koncentration när min mor ger ifrån sig ett nytt, overkligt läte och livet penetrerar henne inifrån och barnets, det vill säga mitt, huvud skjuter ut ur henne.

Hon faller fram över den lilla kroppen, min lilla kropp, jag ser hennes ögon och hur hon tyst drar upp babyn som är kladdig av blod och fosterfett på sitt bröst och sedan sjunker ner mot kuddarna igen.

När jag ser det så här önskar jag att jag visste vad det betyder att jag har blivit född, om det förändrar någonting.

De vita knästrumporna har hasat ner och korvar sig kring hennes vader. Navelsträngen ska strax klippas av, av sköterskan eftersom ingen far står beredd vid sängen, men i det här ögonblicket löper 6

den ännu som en tross, en förtöjning mellan hennes stora kropp och min lilla. Hennes lår är slappt särade nu och slidan uppfläkt som ett stort sår, tillräckligt vitt och brett för att barnmorskan ska kunna stoppa in handen och ta ut moderkakan. De handskbeklädda vita fingrarna mot hinnorna och köttet därinne i den hålighet som ännu efter att barnet är ute rymmer något av rymden och oändligheten. * Min mor var trettiosex år den där dagen då hon födde mig. Hon hade alltid velat ha barn; det visste hon, men barn var en risk och hon hade också annat som hon ville göra med sitt liv. Därför hade det fått anstå till dess att hon inte vågade vänta längre. Fast hon hade säkert varit fertil i flera år till, sa hon senare. Många av hennes väninnor skaffade aldrig några barn, de ville inte ha några sa de, antingen för att de inte tyckte att den här världen förtjänade fler ungar eller för att de inte tyckte att det fanns plats för dem i deras liv.

Min mor har sina standardsaker som hon brukar säga om det här. Hon berättar att hon fick med sig moderkakan som planerat när hon skrevs ut från BB och att hon stoppade den i frysen när hon kom hem med mig. Senare tog hon ut den och grävde ner den bland träden i dungen bakom höghuset vi bodde i då.

Hon säger att graviditet inte är någon sjukdom, att barnafödande inte gör ont eller åtminstone inte är en smärta som man ska vara rädd för utan en njutning att se fram emot. Ett privilegium och den enda praktiska möjligheten för människan att i detta livet nå en förbindelse med evigheten.

Hon brukar också försäkra mig och alla som hör på om att det inte var det minsta konstigt att bli filmad när hon födde sitt enda barn. Och så berättar hon alltid att hon förberedde sig genom att varje morgon och kväll under hela graviditeten massera sin slida och mellangården med en kallpressad olja av ringblomma, arnica och 7

mandel – och att det var därför hon inte sprack ens en liten bit när jag for ur henne som en kanonkula den där förmiddagen.

Det var i november 1976.

Sex Pistols hade just klättrat in på Englandslistan med Anarchy in the UK och min mor var nöjd att hon var en av dem som hade råkat hamna på en av deras spelningar på 100 Club i London. Olof Palme hade klarat sig från att bli mördad av en chilensk specialagent, sades det, Jimmy Carter hade blivit USA:s president och min mor var engagerad i en radikalfeministisk aktionsgrupp för att uppvärdera det naturliga födandet i Sverige och låta kvinnor föda på sina egna villkor, med sina egna kroppars intelligens som ledstjärna. De samarbetade med barnmorskor och gynekologer över hela landet.

Förlossningen skedde utan smärtlindring och förevigades av en dokumentärfilmare som hon hade haft ett passionerat förhållande med. (Inte min far, tyvärr.) När jag var liten var det tradition på min födelsedag att min mor berättade om födseln och om miraklet i att få bära och ge liv och när jag fyllde sju år skickade filmaren filmen på en videokassett till mig. I det vadderade kuvertet låg också ett brev där han berättade om det arbete som min mor och de andra kvinnorna i gruppen utförde och om den där höstförmiddagen på sjukhuset. Han skrev att filmen använts på profylaxkurser och i kvinnogrupper sedan dess. Över hela Europa, ja, kanske hela världen så vitt han visste, har hundratusentals barnmorskestudenter, skolelever och blivande föräldrar med anteckningsblock och pennor i högsta hugg studerat min ankomst. Håret på mitt huvud när det tränger fram och blandas med hennes könshår, mitt första skrik som bryter tystnaden i rummet, blodet på insidan av hennes lår. Alla dessa intima detaljer om hur allting började.

Det gör mig ingenting, snarare tvärtom. Det känns närmast lämpligt att alla dessa människor sett min entré i den här världen.

Det som irriterar mig när jag ser den är att jag inte fick min mors kopparfärgade hår och perfekta amorbåge och hennes smala, vackra 8

ben. Och om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt tro på hennes påstående att just detta är det största av vuxenlivets alla mirakler att se fram emot. * Min mor säger att barndomen sitter som en kniv i halsen på oss människor, vi drar inte ut den så lätt. Redan från första början ansträngde hon sig för att uppfostra mig till en självständig flicka och en stark kvinna. En kvinnokraft. Jag förstod att det var det som var hennes syfte, men jag förstod inte hur det skulle gå till. Hennes plan för mig passade inte ihop med den person jag såg mig själv som när jag var barn, jag var för liten och för rädd, för svag, jag kunde inte se hur jag skulle kunna bli som hon – men jag litade på henne.

Och jag litade på att det bara skulle hända av sig självt.

Hon brukade säga att vad jag än gjorde och vad som än hände så fick jag aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Hon kunde säga det när vi stod vid busshållplatsen och väntade på bussen in till stan, när vi gick genom lekparken på väg hem eller när vi stod i kön i den lilla affären där hon brukade handla makaroner och fiskpinnar. Det måste ha varit något eller någon som fick henne att tänka på det just vid dessa tillfällen, och hon lät alltid allvarlig när hon sa det. Hon arbetade halvtid som sekreterare på ett kontor och halvtid i sin ateljé. På kvällarna arbetade hon lite till och så berättade hon kvinnornas historia för mig, om hur de varit omyndiga och ofria i alla tider, och när vi gick till och från förskolan visade hon de kvinnor som hon ansåg hade burit osjälvständigheten med sig in i det moderna livet. Hon pekade på dem som stod i regnkläder med barnvagnar i parken, dagmammor och hemmafruar, och hon förklarade deras livsbetingelser; att vara vita mäns slavar. Men hon sa aldrig något om att bara vara beroende av en man utan den ekonomiska transaktionen, utan att få någonting i utbyte.

9

1

D

en första gången jag ser honom är den första dagen på gymnasiet.

Det är den 23 augusti 1991, en varm dag då det är kvavt i luften.

Jag bor med min mor en kort bit från skolan. Min mor har etablerat sig som konstnär – hon målar, för det mesta – och vi har lämnat förorten för ett sekelskifteshus med ingång från en kullerstensgård som skuggas av en hästkastanj och omgärdas av en mur som någon har sprayat orden YUPPIEFRITT SÖDER på. Fastighetsskötaren har erbjudit sig att måla över det men min mor har sagt att det gärna får stå kvar för hennes del. Hon har inget att invända.

På gården, i ett hus som varit stall för brandstationen som låg här i början av seklet, en av fem som byggdes i Stockholm då, ligger en fotostudio och på vinden bor en afrikanskamerikansk saxofonist som har spelat med Charlie Parker. Han är också konstnär och håller kurser för kvinnor på vinden. Kurserna är öppna för alla, men de attraherar kvinnor i min mors ålder och vi granskar deras verk som står uppställda vid vårt vindsförråd. När vi just hade flyttat hit brukade min mor säga att hon kände igen sig. Det var något som var så välbekant med huset och gården, sa hon, hur trädet stod, kastanjerna på marken. Sedan träffade hon saxofonisten, i tvättstugan, och påmindes om att hon hade varit på hans fester däruppe på vinden flera gånger. Hon fnös åt målarkurserna han höll och skojade om att hon skulle gå upp och visa kärringarna hur man gjorde.

Kastanjen är över två hundra år gammal och ser ut att vara på väg att växa över taken. Jag brukar tänka på den som en överlevare; 11

hur man för nittio år sedan valde att spara just den när man byggde huset och brandstationen och gården, och lägga kullersten runt dess rötter. Den här morgonen går jag ner och ställer mig under den. Jag lägger kinden mot barkens fuktlukt och ber en stilla bön till trädet för att det ska vaka över mig. Jag hoppas att ingen ska se mig men just då kommer förstås grannen, min snygga granne vars pappa är författare. Han vänder sitt eleganta ljusa ansikte mot mig med en trött blick och försvinner.

Jag tror han tycker det är suspekt att be till träd.

Mina kläder har varit bestämda sedan flera veckor: Converse, strumpbyxor och knälång vit klänning med smala axelband. Min skolväg är kort, en enkelriktad gata där människorna tittar på varandra när de passerar på trottoarerna. Och de tittar på mig. Tyget i kjolen är utställt så att det liksom vippar när jag går och det får mig att tänka på 1950-talet. Jag sätter ner fötterna nära varandra på en tänkt linje. Det gör mig ingenting att de tittar, tvärtom. Jag ser på trottoaren som min egen catwalk, jag vill att alla ska se mig nu.

Helst vill jag att de ska vända sig om efter mig.

Jag svänger in på en ännu mindre gata, går runt hörnet förbi modellagenturen och krukmakeriet som ligger här och därefter genom gjutjärnsgrindarna och upp till tegelbyggnaden som ligger på en asfalterad höjd och väntar. Den är uppförd som en mycket allvarlig angelägenhet, tronar likt ett kunskapens monument med spetsiga stuckaturer som skjuter ut under plåttaket och över fönstren.

Under någon av våra promenader, som på senare tid tenderat att dra sig allt mer åt det här hållet, har min mor talat om för mig att skolhuset är typiskt för hur man byggde läroverk i Stockholm under den senare delen av förra seklet, med korridorlängor utplacerade kring en aula. I aulan finns en halvrund scen omgiven av förgyllda läktare och pelare, en scen som av sina invånare sedan många år betraktas som endast en sten att sätta foten på längs den redan utstaka12

de vägen mot andra scener, riktiga scener. Den Kungliga dramatiska teatern, Broadway, vad som helst. De har så många förhoppningar och är så fulla av lust på framtiden.

Jag går uppför stentrapporna och in utan att hälsa på någon särskild, tittar bara snabbt på dem som står utanför för att se om jag känner igen någon, men det gör jag inte. Det här är en skola där alla vill gå, det här är en trappa som alla vill gå i, de här nötta trappstegen vill alla sätta fötterna på.

De som går här kommer från hela landet, fast de flesta låtsas inte om det. De har folkbokfört sig hos släktingar på Södermalm, sökt in på estetiska linjer eller valt ovanliga språk som man inte har någon användning för, som kinesiska och ryska, för att komma in. De har sett framför sig hur det är här deras liv börjar, och hur de kommer att stå här på trappan med en cigarett i handen och en diktsamling av säg, Mare Kandre eller Artur Rimbaud i fickan och med sin närvaro lägga grunden till något som kommer att bli underbart. Ett underbart liv. De har hoppats så länge på den här dagen.

Sedan är det vi andra, vi som har turen att vara hänvisade hit eftersom vi råkar bo i närheten, och som låtsas som att vi inte bryr oss, som att vi omöjligtvis hade varit lika angelägna om att komma hit som de om vi inte bodde här.

Jag lär känna en person den här första dagen. Hon heter Pauline.

Det uttalas med ”o” och en kort andrastavelse – Polinn – vilket hon kommer att få påpeka i ett års tid, tills hon tröttnar. Efter uppropet i aulan kommer hon fram till mig på trappan där alla står och röker och ber om en cigarett. Hon är lång och smal – på riktigt smal, inte bara så att hon inte är tjock – och bär en urblekt pytteliten jeansjacka i precis en sådan där modell som jag vill ha. Hon har krittjocka eyelinerstreck runt ögonen och hår som jag också vill ha, mörkt och långt. När vi tagit oss igenom några inledningsfraser och sagt något till varandra om hur tufft det är att röka i skolan när man 13

går på gymnasiet och jag har betraktat hennes repade bensintändare och hennes silverringar och avbitna nagellack frågar hon om jag är klar här. ”Jag måste visa dig en grej”, säger hon.

Det är någonting i stan som hon har tänkt ägna höstterminen åt och om jag vill vara hennes vän så är det lika bra att jag får se det med egna ögon nu på en gång. ”Okej.”

Pauline har också bara hamnat här utan att behöva anstränga sig.

Hon bor i ett nytt hus bakom skolan som hon säger är byggt av plast på åttitalet. Ett hus för steril lycka och triviala sorger. ”Inget riktigt liv kan finnas där”, säger hon uppgivet.

Med väskorna fulla av stenciler om läsårsdata och studiebidrag går vi ut genom grindarna och nerför Götgatsbacken med dess lampaffärer och pubar. Pauline babblar på om latin eller grekiska eller allmän språkkunskap och om musikeleverna som hon har hört ska vara outhärdliga eftersom de alltid sjunger i skolkorridorerna och uppträder i aulan varje fredag. Hon säger att hon har hatat skolan det senaste året och längtat så mycket efter att få börja gymnasiet. ”Nu kan man göra vad man vill”, säger hon. ”Eller hur? Äntligen.”

Vid Slussen öppnar sig staden för oss, ömsom dammig och ömsom glimmande i solen. Skärgårdsluften och avgaserna blandar sig i våra otåliga andetag när vi sneddar över Södermalmstorg och går ner mot Skeppsbron längs vattnet. Kring slottet och Kungsträdgården ligger staden fortfarande lojt utsträckt i all sin officiella opersonlighet, som om inget hänt. Som om det fortfarande var sommar, semester och inga tider att passa. Och för de franska och italienska turisterna som rör sig runt i flockar här stämmer det. Nu börjar deras tid, när vår är slut.

Vi går förbi Tehuset och almträden som min mor och hennes 14

vänner beskyddade när de var unga, passerar fontänen där de gambianska rastafarisarna säljer gräs och hasch och går förbi Piccolino.

Pauline drar med mig vidare över Norrmalmstorg, förbi Nybroplan och ut på Strandvägen där en rad skärgårdsbåtar ligger förtöjda vid kajen tillsammans med en gigantisk skrytjakt, ett fläckfritt ginpalats. På en mer undanskymd plats borta vid båtmacken vid bron som leder över till Djurgården står en husvagn uppställd. Det är en gammal silverfärgad amerikansk trailer med inbyggd cafédisk i sidofönstret och bord och stolar framför, på den stenlagda lilla markplätten mot kanalen. Pauline tar tag om mig och säger att de snart stänger för säsongen men att nästa sommar ska vi två vara här varje dag.

Först förstår jag inte vad det är hon pratar om, men sedan ser jag.

Ett tiotal personer sitter utspridda vid borden. De bär solglasögon, röker, läser. En och en eller två och två. Jag har varit på alla de där ställena med uteserveringar som känns så somriga att det gör ont och så ouppnåeligt uppfyllda av vuxenhet och, ja, sexualitet … att det är som om något ska gå sönder inuti en. Men här har jag aldrig varit. Det är litet och det finns inte ens en skylt med ett namn, men människorna här ser ut som om detta är det enda stället värt att vara på i världen. Vid bordet närmast oss sitter en kvinna med rakat huvud och en vit pitbullterrier i koppel och spelar backgammon med en kortväxt man med stora silverringar på händerna och en kostym som liknar en pyjamas. De är inbegripna i ett intensivt samtal – de ser ut som ett sådant där Sartre och Beauvoir-par, ett par som pratar med varandra – och märker inte alls att jag tittar på dem, på linjerna i deras bleka ansikten, händerna som gestikulerar och slår tärningar, cigarettpaketen på bordet framför dem.

Jag vill ta ett bord till oss och gå fram till luckan och beställa men Pauline avbryter mig. ”Vi måste gå”, säger hon. ”Jag ville bara kolla här först.”

Hon drar med mig tillbaka längs Strandvägen igen, förbi de små 15

damerna som står utanför Svenskt Tenn och glor på möbler och inredningsdetaljer i skyltfönstren, förbi trappan till Dramatens biljettkassa där folk sitter och solar sig och äter glass och förbi Sloppys entré som ser anonym ut så här mitt på eftermiddagen när bara några mörka fläckar på trottoaren skvallrar om de fulla svennedräggen som köar här på nätterna.

Pauline stannar vid bistron på hörnet vid namn Vau de Ville.

Hon tar ett par steg åt sidan på trottoaren och tittar snabbt in genom fönstret. Sedan nickar hon ivrigt mot mig och vi går arm i arm in genom svängdörrarna.

Jag har varit här med min mor, hon tycker om det för att det påminner henne om Paris, säger hon, alltid med ett ursäktande skratt eftersom hon känner sig löjlig för att man har lyckats få henne att känna så. För att en vanlig Stockholmskrögare med lite koll kunnat röra vid hennes frankofila hjärta med sin kopia.

Vi slår oss ner vid ett bord i ett hörn och beställer varsin café au lait. Det är som vanligt ingen musik, men ett larm av röster och klirrande glas och folk som skrattar. Allt ser franskt ut härinne. Den vitklädda hovmästaren som stressat hälsar oss i dörren, mässingen, glasrutorna, brickorna, vinet som hälls upp – allt utom kaffekopparna som det står ”café au lait” på som påminner oss om att vi befinner oss i Stockholm, på ett vanligt mellanklasställe som vill vara något speciellt men inte kan kosta på sig att vara det fullt ut. Eller också vet de bara inte att det vi kallar café au lait inte heter café au lait på franska och att man inte har sådana koppar i Paris.

Pauline säger au lait med ”ä” som man ska och inte som det spanska olé som vissa gör – som om franskt eller spanskt gjorde det samma eller som om vår dialekt inte tillät något annat. Sedan pekar hon i smyg på en man som sitter borta vid fönstret. ”Där”, säger hon. ”Stockholms vackraste man.”

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta. Jag hade inte 16

alls tänkt att det var en kille hon skulle visa mig. Jag trodde hon var en cool tjej. Jag kan inte fatta att hon säger helt öppet att hon tänker ägna hösten åt … en man.

Bara ordet ”man” låter nästan tillgjort vuxet men det är det som passar bäst. Han är ganska lång och smal med sluttande axlar, kort svart hår och ett liksom färglöst, nästan genomskinligt ansikte med mjuka drag. Det mest överraskande är en tunn mustasch som sitter ovanför den strama lilla munnen; en sådan mustasch som man kan tänka sig på en femtonåring med Epa-traktor ute på vischan någonstans. Eller en tysk porrstjärna. Den är flera nyanser ljusare än håret.

Hans ögon är små med vass blick och jag kan hålla med om att han ser ”speciell” ut, men han är inte snygg. Han ser inte ut som någon som Pauline, själv tveklöst vacker, borde vilja ägna en hel höst åt. ”Vad tycker du?” viskar hon och tittar på mig och jag lägger märke till hur hennes ögon glittrar. ”Är han inte tjusig?”

Hon använder sådana ord, som tjusig. Eller ”flott”. Eller till och med ”sjangdobel”. Hon talar som bönorna på barnrikesgårdarna och söderkisarna på pilsnerfiken förr i tiden. Jag vet inte varför.

Jag nickar så entusiastiskt jag kan. Den totala uppriktighet som jag tänker mig måste ingå i den sorts vänskap som den jag vill inleda med henne får vänta ett tag. ”Den tjusigaste jag vet”, fortsätter hon och stoppar ett ringfinger innanför läpparna för att bita bort ännu mer av det redan avskavda röda nagellacket. Hennes fingrar är smala och naglarna små. ”Jag har aldrig sett nån som han.” ”Hur länge har du …” ”Spionerat på honom?” ”Ja. Okej.” ”Hela sommaren. Sen nian.”

Hon plockar upp bensintändaren och en Lucky Strike ur ett paket hon har i väskan. Jag undrar om hon hade egna cigaretter när vi stod på trappan också och jag undrar hur hon har råd att köpa 17

dem. Hon lutar sig mot mig och börjar tala lågt och snabbt. ”Du kanske tycker att det är konstigt, men det är inte bara jag.

Han har ett helt anhang av pilska damer som följer honom och sitter i olika barer och glor ut honom.” Hennes ögon lyser. Hon suger på cigaretten och sneglar mot hans bord vid fönstret. ”Jag trodde jag var en ensam galning men jag har fattat att vi är ett helt koppel av dårar som följer efter honom. Och när han byter ställe blir vi alla helt hemlösa!” Hon gör en min och gömmer ansiktet i händerna ett ögonblick. ”Jag undrar om han vet om det och gör det för att jävlas med oss.”

Hon tittar på honom igen. ”Han använder krogen som kontor, du vet.” ”Vad gör han då?” ”Han sitter och jobbar och har möten. Ibland är han på Saturnus också, och ibland på Tranan.” ”Vad är det?”

Hon ser både road och oroad ut och jag ångrar genast att jag låtit henne förstå att jag inte vet vad hon talar om, men det är för sent och innan hon hunnit svara frågar jag vad det är han jobbar med.

Hon ser ännu mer road ut. ”Du vet inte det? Du vet inte vem han är?” ”Nej.” ”Victor Schantz! Han är festfixare!”

Hon ler stort och är på väg att säga något mer men avbryter sig när en kvinna i mc-jacka snuddar vid hennes armbåge, säger ursäkta och går fram till hans bord. Hon har en kameraväska på axeln och något som ser ut som ett stort block under armen. Han reser sig genast och kysser henne på kinderna och så slår de sig ner igen, hon på stolen bredvid hans. ”Han heter Victor Schantz”, upprepar Pauline. ”Du har säkert hört namnet.” ”Ja”, ljuger jag.

18

”Han var med i en artikel om dom nya hippa festfixarna. Han är väl den nyaste och hippaste av alla nya hippa festfixare om jag inte missförstått det hela.”

Hon säger det med otvivelaktiga citationstecken kring orden ”hipp” och ”festfixare” – för att jag ska förstå att det där inte kommer från henne, det är en analys signerad någon flåsig journalist som antagligen kommer från en småstad men gör allt för att dölja det. Ändå känns den här Victor plötsligt en aning skräckinjagande.

Kvinnan som satt sig vid hans bord tar fram sitt block och en agenda i skinn med massor av post it-lappar som sticker ut från sidorna.

Han slår ihop sin bärbara dator och vi ser på när han packar ner den i en speciell väska medan hon beställer. De ska ha möte, verkar det som. ”Han är singel”, säger Pauline. ”Eller jag kan ju inte riktigt veta det va, men han måste nästan vara det med tanke på att man aldrig ser honom med nån flickvänsaktig.” ”Han är inte bög då?”

Jag tycker om att se hur Pauline hajar till. Har hon inte tänkt på det? Han har ju ett bestämt feminint drag, en vekhet, över sig.

Men hon skakar på huvudet. ”Nej, jag vet att han inte är det.”

Jag fortsätter att betrakta honom. Jag tittar på hans sällskap också för att det inte ska bli så uppenbart. De ser ut att planera något tillsammans, räknar, antecknar, bläddrar i kalendern.

Jag har aldrig haft ett möte, men jag kan se mig själv med en sådan där agenda, fulltecknad med viktiga sammanträden, och kanske en sådan där jacka som hon har också.

Servitören kommer till deras bord med hennes beställning och Victor Schantz beställer något mer och jag får känslan av att det är som Pauline säger, det är inte bara vi som sitter och tittar på dem i smyg. Alla härinne iakttar dem samtidigt som de anstränger sig för att låtsas att de inte gör det. Alla undrar vad de talar om.

19

På så sätt är restaurangen en estrad och gatan likaså. Jag har känt det ett tag nu när jag går hemifrån. När jag öppnar porten och stiger ut på trottoaren är det som om jag vore på väg ut på en scen, jag tar ett djupt andetag och känner en darrning stiga upp genom bröstet.

Därute väntar publiken.

Vid de flesta borden här sitter man bredvid varandra i stället för mittemot, vänd mot gatan. Restaurangen är öppen mot trottoaren på båda sidor, så att alla som sitter här ser vilka som går förbi och vilka som går in i Kungsträdgården och de som går förbi ser oss.

Men när jag är här kan jag tycka att det inte räcker. Jag kan tycka att någon borde komma hit och ta kort på oss, föreviga oss när vi sitter här och solen glänser i allt blankt på borden.

Ingen av oss orkar gå tillbaka. På bänken vid busshållplatsen sitter en tjej som jag brukar se utanför vårt hus. Hon ser nästan medvetslös ut. Hon har ett par gamla trasiga vita pumps som hon brukar gå runt i, men nu måste hon ha tappat den ena för hon har bara en sko. Hon reagerar inte när bussen dundrar fram och bromsar in och knappt heller när hennes kille dråsar ner bredvid henne. ”Där är hon”, säger jag till Pauline när vi går på. ”Stackars tjej.”

Vi sätter oss långt bak i bussen. Jag tittar ner på paret på bänken, har svårt att ta ögonen från dem. Jag vet att man inte ska göra det, men det är svårt att låta bli att glo på folk vars utseenden skvallrar om att de lever på gatan. Jag undrar alltid hur de har hamnat där. ”Varför tycker du så synd om henne?” frågar Pauline. ”Men det ser du ju, hon är helt borta.” ”Ja”, säger Pauline utan att titta upp på mig. ”Men vad vet du om hur det är för henne? Hon kanske tycker synd om dig och mig som inte är borta.”

När bussen kör tar hon fram en tjock bok ur sin väska och visar mig. Skyddsomslaget är skrynkligt med en reva tvärsöver ena fliken som hon har lagat med en tejpbit som slutar vid titeln: Kvinnorum20

met. Hon säger att hon har trettiofem sidor kvar men inte vill att boken ska ta slut. Hon har lånat den av sin mamma som hon säger inte verkar fatta vad den handlar om. Jag frågar henne vad hennes mamma jobbar med och hon säger att hon är gestaltterapeut slash rödvinsvänster.

Jag säger att jag läste den där boken på sommarlovet och när jag kommer hem får jag leta efter den i över två timmar. Jag vet att den måste finnas i biblioteket, jag vet att jag har sett den där, men jag är precis på väg att ge upp när jag hittar den mellan Barbro Alvings Personligt och något av Kurt Vonnegut. Det är samma utgåva, samma omslag med en bild av en viktoriansk 1800-talsfru i snörliv på ena sidan och en vildhårig 68-feminist på den andra. På försättsbladet står min mors namn och ett namn till och datum ditklottrat med kulspetspenna tillsammans med ett citat som jag tror är av Orson Welles: We’re born alone, we die alone, we live alone – only through our love and friendship can we create the illusion for the moment that we are not alone.

Jag börjar läsa direkt och läser tills jag somnar i doften av boksidor som inte vidrörts på många år. Jag vet att jag har sett den här boken en gång förut, det måste ha varit på konstnärskollektivet där min mor hyrde in sig innan hon fick råd med egen ateljé. Medan hon arbetade brukade jag sitta och vänta på henne vid bokhyllorna i allrummet. Jag läste serierna och skämtteckningarna i Fnitter och slukade bilderna av Brigitte Bardot och texten om henne, utan att förstå hur ironisk den var. Jag läste En jävla helg och lärde mig om våldtäkt och Purpurfärgen och lärde mig att onanera. * 21

Det är frestande att beskriva det som pågår mellan lektionerna i skolan som ett cocktailparty. Som ett av min mors vernissager, minus alla frigjorda fyrtiotalister i färgglada kläder och låga fönsternischer med blomsterkvastar och salta pinnar i plastglas. Jag hade inte väntat mig det. Jag hade inte väntat mig det enorma glappet mellan undervisningen och fritiden på gymnasiet. De första dagarna känns det som att det inte är några lektioner alls, lektionerna är transportsträckor, de är konturlösa mellanrum mellan stunderna då alla står i solen på trappan på baksidan och röker och skakar hand kors och tvärs och faller i varandras armar och skriker högt.

Träportarna som leder in i skolan är tunga med gnisslande gångjärn och när man kommer innanför dem leder nya trappor till nya, nästan lika tunga dörrar och stora skumma trapphallar. Bakom halvfranska pardörrar ligger korridorer med cementmosaikgolv och gustavianskt blekgrå träbänkar längs väggarna. Det är överraskande lite ljus därinne. Jag tänker att någon måste ha ansträngt sig för att göra skolhusets inre så mörkt som möjligt, trots dessa imponerande takhöjder och de långa raderna av höga, blyinfattade fönster. Hela byggnaden tycks vila i ett konstant dunkel och det går knappt att se himlen från någon enda vinkel när man står härinne. Det är som om huset är på väg att kollapsa under sin egen tyngd, som om det var på väg att sakta sjunka ner i det riktiga mörkret.

Innan jag går dit den tredje dagen hör jag på radion att Sovjet slutgiltigt har kollapsat. Min mor står stilla med sin tekopp på diskbänken och en skorpa i handen som hon höjer avvärjande när jag kommer in i köket, så att jag inte ska säga något som kan överrösta Ekot. Hon har sminkat sig med tjock ögonpenna och hennes läppar är målade i en knallröd kulör som skär sig mot morotsnyansen i håret och har satt ett vekare färgmärke på koppen. Hennes blick är fäst på en fläck bredvid radion.

Resten av veckan är detta vad alla pratar om. Det har varit klart 22

länge men nu är det officiellt. Estland och Lettland har förklarat sig självständiga, Ukraina kommer efter och sedan fortsätter det med Vitryssland, Moldavien, Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan.

Nyss var dessa länder blinda fläckar på kartan över det gigantiska Sovjetunionen, nu blir det en sport att stå på trappan och uttala deras namn utan att staka sig. Det blir också tydligt att våra lärare i skolan inte gärna talar om det som händer här nu, bara hundra mil österut. Den sovjetiske vicepresidenten har gjort en kupp och försökt avsätta Gorbatjov genom att sätta honom i husarrest medan han var på semester och det kan bli inbördeskrig i Ryssland men när vi försöker fråga samhällsläraren säger hon bara att hon inte vet ett dugg mer än vi. Hon tuggar tuggummi och har håret i en sådan där knut som kvinnor hade på sextitalet och stoppade frallor i.

Svenskläraren säger att hon inte tycker att vi ska bry oss om Ryssland eftersom den tiden är över då det som hände där hade någon relevans för oss i Sverige. Hon inleder vår kurs i litteraturhistoria med en presentation av Hjalmar Söderbergs Pälsen. Vi får alla varsitt exemplar av novellen på stencil. Och jag har inga belägg för det, men min känsla är att alla Sveriges svensklärare alltid inleder sin första termin med en ny humanistklass med en presentation av Pälsen, för att det gått ut ett dekret från Utbildningsdepartementet som säger att det är precis där ungdomens bildningslucka sitter.

Själv läser jag en roman om några argentinska zoologer som ger sig ut på en exkursion i blötskogarna i västra Venezuela för att leta efter ett visst exemplar av en ovanlig glasögonbjörn, en Tremarctos Omatus. Den får mig att tänka på den där Victor, eller snarare på Paulines sökande efter på honom. Jag läser sida efter sida om hur forskarna kartlägger och jagar efter den där björnen, Sydamerikas största rovdjur, som är vaken och aktiv på natten och sover på dagen och inte alls vill låta sig fångas in för att studeras.

23