9789175250670

Page 1

nora roberts

Nyckeln till sanningen Ă–versättning Gunilla Holm

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 3

2012-08-28 14:54:21


TIDIGARE UTGIVNA BÖCKER I SERIEN OM DE TRE NYCKLARNA Nyckeln till ljuset

www.fenixbok.se Originalets titel Key of Knowledge Copyright © 2003 by Nora Roberts By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Omslagsfoto © Patricia Turner/Arcangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2008 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-067-0

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 4

2012-08-28 14:54:21


Till Ruth och Marianne, som är livets största gåva – vänner

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 5

2012-08-28 14:54:21


I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 6

2012-08-28 14:54:21


Det krävs två för att tala sanning – en som talar och en annan som lyssnar. – Thoreau

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 7

2012-08-28 14:54:21


I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 8

2012-08-28 14:54:21


Första kapitlet

Dana Steele uppfattade sig själv som en flexibel, öppen person, med en normal dos av tålamod, tolerans och humor. Det fanns ett antal personer som kanske inte skulle ha hållit med om detta självporträtt. Men vad visste de? På en månad hade hennes liv utan hennes egen förskyllan gjort en häftig sväng ur sin bana och in på ett område så besynnerligt och obekant att hon inte kunde förklara vägen eller anledningen ens för sig själv. Men följde hon inte bara mängden? Hon hade känt det som om hon fått en örfil, när Joan, den maliciösa bibliotekschefen, hade befordrat sin egen syster­dotter framför andra som var mer kvalificerade, mer pålitliga, mer skarpsinniga och förvisso mer tilldragande. Hade hon inte bitit ihop och skött sitt jobb? Och när denna fullständigt oförtjänta befordran hade orsakat åtstramningar som resulterade i att en viss mer kvalificerad anställds arbetstid och lön försämrades radikalt, hade hon då pucklat på den föraktliga Joan och den ständigt lika näsvisa Sandi tills de låg där i en blodig hög? Nej, det hade hon inte. Vilket enligt Danas uppfattning tydligt 9

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 9

2012-08-28 14:54:22


visade hur effektivt hon lade band på sig. När hennes snåle blodsugare till hyresvärd höjde hyran just som hon fick lönen sänkt, hade hon då lagt händerna om hans magra hals och klämt till om den tills hans små knappögon trängde ut? Återigen hade hon uppvisat en behärskning av heroiska proportioner. Dessa dygder hade kunnat vara sin egen belöning, men Dana ville ha ett mer påtagligt utbyte. Den som hade hittat på det där om att en dörr öppnas när ett fönster stängs hade inte vetat mycket om keltiska gudar. Danas dörr hade inte öppnats. Den hade hoppat av gångjärnen. Trots allt hon hade sett och gjort, allt som hon varit med om under de gångna fyra veckorna, var det svårt att fatta att hon låg utsträckt i baksätet på sin brors bil på väg uppför den branta slingrande vägen till det magnifika gamla huset Warrior’s Peak. Och det som väntade henne där. Det var inte oväder, som det hade varit när hon första gången tog sig upp till den gamla stenbyggnaden sedan hon fått en spännande inbjudan till ”drinkar och samtal” från Rowena och Pitte, en inbjudan som hade skickats endast till två andra kvinnor. Och hon var inte ensam. Och den här gången, tänkte hon, visste hon exakt vad som väntade henne. Lättjefullt öppnade hon anteckningsboken hon hade tagit med sig och läste sammanfattningen hon skrivit ner av den berättelse hon hade fått höra vid sitt första besök på Warrior’s Peak. Den unge keltiske gud som skulle bli kung faller för en männi­ skoflicka under sitt traditionella besök i de dödligas dimension. (Vilket jag förknippar med vårlovet.) Den unge mannens för­ äldrar skämmer bort honom; de bryter mot reglerna och tillåter honom att ta med sig flickan in bakom det som kallas antingen Drömmarnas Ridå eller Maktens Ridå, in i gudarnas rike. 10

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 10

2012-08-28 14:54:22


Detta finner en del av gudarna helt okej, men andra blir för­ bannade. På detta följer krig, tvister, politiserande, intrigerande. Den unge guden blir kung och gör sin mänskliga hustru till drottning. De får tre döttrar. Varje dotter – halvgudinna – har en speciell talang eller gåva. En av dem står för konst eller skönhet, nästa för kunskap eller sanning, den tredje för mod eller djärvhet. Systrarna står varandra nära, de är lyckliga och växer upp till unga kvinnor, tra-la-la, övervakade av den kvinnliga lärare och den manlige krigare som fått detta uppdrag av gudakonungen. Lärare och krigare förälskar sig i varandra, vilket förvillar deras blick tillräckligt för att den inte ska vila stadigt på kunga­ döttrarna. Under tiden håller skurkarna på att intrigera. De vill inte veta av några mänskliga eller halvmänskliga varelser i sin förfinade värld, i synnerhet inte i maktställning. Mörka krafter börjar arbeta. En särskilt elak trollkarl (förmodligen släkt med Joan på biblioteket) tar makten. Man skickar en förtrollning över dött­ rarna medan lärare och krigare står där stjärnögda. Döttrarnas själar blir stulna och låses in i ett glasskrin känt som Själarnas Skrin, vilket kan öppnas endast genom att tre nycklar vrids om av människohänder. Trots att gudarna vet var de kan hitta nycklarna, kan ingen av dem bryta förtrollningen eller befria själarna. Lärare och krigare kastas ut, blir utsparkade genom Dröm­ marnas R ­ idå, in i de dödligas värld. Där föds det i varje gene­ ration tre mänskliga kvinnor som besitter förmågan att hitta nycklarna och göra slut på förbannelsen. Lärare och krigare måste hitta kvinnorna, och dessa kvinnor måste ställas inför valet att acceptera utmaningen eller avvisa den. Var och en av dem har i tur och ordning en månfas på sig att finna en nyckel. Om den första misslyckas är spelet över. Och inte 11

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 11

2012-08-28 14:54:22


ostraffat – var och en förlorar ett icke specificerat år av sitt liv. Om hon lyckas tar kvinna nummer två upp jakten och så vidare. En irriterande kryptisk ledtråd – den enda hjälp som lärare och krigare har tillåtelse att ge de tre lyckliga kvinnorna – avslöjas i början av fyraveckorscykeln. Om man lyckas med sökandet öppnas Själarnas Skrin och Glasdöttrarna befrias. Och de tre kvinnorna tilldelas en miljon dollar vardera. En söt saga, tänkte Dana, tills man förstod att det inte var någon saga utan fakta. Tills man förstod att man själv var en av de tre kvinnor som ägde möjligheten att låsa upp Själarnas Skrin. Då blev den bara kuslig. Lägg därtill en mörk, mäktig trollkarl och gud vid namn Kane, som verkligen önskade att de skulle misslyckas och kunde få en att se saker som inte fanns där – och att missa saker som faktiskt gjorde det – så kändes det hela riktigt nervöst. Men historien hade sina fördelar också. Den där första kvällen hade hon träffat två kvinnor som hade visat sig vara väldigt intressanta människor, och som hon snart tyckte sig ha känt i hela sitt liv. Tillräckligt väl, påminde Dana sig själv, för att de alla tre skulle vara på väg att starta företag ihop. Och en av dem hade visat sig bli hennes brors stora kärlek. Malory Price, organisatören med en konstnärs hjärta, hade inte bara överlistat en trollkarl med några tusen års livserfarenhet bakom sig, utan hade hittat nyckeln, öppnat låset och lagt beslag på killen. Allt på mindre än fyra veckor. Det skulle bli svårt för Dana och deras kompis Zoe att slå det. Å andra sidan, påminde Dana sig själv, hade hon och Zoe ingen distraherande romans som ställde sig i vägen för deras arbete. Och hon hade inte en liten grabb att oroa sig för som Zoe. Nej, Dana Steele var fri som fågeln, utan bindningar, hade 12

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 12

2012-08-28 14:54:22


ingenting som kunde distrahera henne, hindra henne från att fokusera på priset. Om det var hennes tur att slå nu, så gjorde Kane klokast i att bereda sig på långa bollar. Inte för att hon hade något emot romantik, tänkte hon och lät anteckningsboken falla ihop medan hon iakttog trädens glödande färger genom bilfönstret. Hon gillade män. Eller, tja, de flesta män. Hon hade till och med varit kär i en, för tusen år sedan. Men det hade ju bara handlat om ungdomlig dumhet. Hon var mycket klokare nu. Må vara att Jordan Hawke hade kommit tillbaka till Pleasant Valley för ett par veckor sedan på ett tillfälligt besök, och må vara att han hade lirkat sig till att få delta i sökandet. Men han hörde inte till Danas värld längre. I hennes värld existerade han inte. Utom när han vred sig i plågor efter någon fasansfull olycka eller en sjukdom som försvagade och vanställde honom. Det var illa nog att hennes bror Flynn hade den dåliga smaken att vara kompis med honom. Men hon kunde förlåta Flynn, och till och med ge honom poäng för lojalitet, eftersom han och Jordan och Bradley Vane hade varit polare sedan barndomen. Och såväl Jordan som Brad hade anknytning till sökandet. Det var något hon skulle vara tvungen att stå ut med så länge det varade. Hon ändrade ställning när Flynn svängde av och körde in genom de öppna järngrindarna, och lade huvudet på sned för att kunna titta upp på en av de båda stenkrigare som vaktade entrén till huset. Stor, stilig och farlig, tänkte Dana. Hon hade alltid gillat män som var det – även om de var skulpturer. Hon satte sig upp, men lät de långa benen ligga kvar på sätet – det enda sättet för henne att sitta bekvämt i baksätet på bilen. 13

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 13

2012-08-28 14:54:22


Hon var lång och hade en amasons kroppsbyggnad – den skulle ha passat stenkrigaren väl. Hon kammade med fingrarna igenom det långa svepande bruna håret. Eftersom Zoe, den för tillfället arbetslösa frisör som blivit Danas nya bästa väninna, hade klippt det och lagt in slingor, föll det i den här nonchalanta klockformen med liten eller ingen hjälp av Dana. Det sparade tid på morgnarna, vilket hon uppskattade, eftersom morgnarna inte var hennes bästa tid på dagen. Och klippningen var smickrande, vilket passade hennes fåfänga. Hennes ögon, som var djupt mörkbruna, var riktade mot det eleganta byggnadsverk i svart sten som utgjorde huset Warrior’s Peak. Det var delvis borg, delvis fästning, delvis fantasi, där det bredde ut sig över sluttningen, med torn som spjut in i en himmel lika klar som svart glas. Ljuset skimrade i dess många fönster, och ändå föreställde sig Dana att det fanns många hemligheter i dess skuggor. Hon hade bott i dalen nedanför i alla sina tjugosju år. Och under dem alla hade Warrior’s Peak varit något hon fann fascinerande. Dess form och skugga som avtecknade sig mot sluttningen ovanför hennes vackra lilla stad hade hon alltid tyckt kändes som någonting ur en saga – och då menade hon inte någon välstädad, blodlös v­ ariant. Hon hade ofta undrat hur det skulle vara att bo där, att vandra genom alla rummen, att gå ut på bröstvärnet och titta ner från ett av tornen. Att bo så högt upp, i sådan storslagen ensamhet, med de majestätiska kullarna runt omkring och skogens förtrollning bara några steg utanför dörren. Hon ruskade på sig och bytte ställning så att hennes huvud befann sig mellan Flynns och Malorys. De var så jättesöta ihop, tänkte hon. Flynn med sitt bedrägligt lättsamma sätt, Malory med sitt behov av ordning. Flynn med sina lättjefulla gröna ögon, Malory med sina lysande, djärvt blå. 14

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 14

2012-08-28 14:54:22


Mal med sina elegant matchande kläder och Flynn, som hade tur om han kunde hitta ett par matchande strumpor. Ja, tänkte Dana, de var perfekta för varandra. Hon tänkte numera på Malory som sin syster, på grund av omständigheterna och ödet. Och faktiskt, var det inte på det viset Flynn hade blivit hennes bror för så många år sedan, när hennes pappa och hans mamma hade gift sig och slagit ihop familjerna? När hennes pappa hade blivit sjuk, sökte hon stöd och tröst hos Flynn. De hade förlitat sig på varandra mer än en gång. När läkarna hade rekommenderat att hennes pappa skulle flytta till ett varmare klimat, när Flynns mamma hade flyttat över ansvaret för Valley ­Dispatch på Flynn så att han stod där som utgivare av en småstadstidning istället för att få leva ut sina drömmar om att slipa reporterkunskaperna i New York. När pojken hon älskat hade lämnat henne. När kvinnan han hade tänkt gifta sig med hade lämnat honom. Ja, de hade haft varandra – i vått och torrt. Och nu hade de båda Malory, var och en på sitt sätt. Dana lade händerna på deras axlar. ”Då kör vi igång igen.” Malory vände sig om och gav Dana ett hastigt leende. ”Är du nervös?” ”Inte så farligt.” ”Det blir antingen du eller Zoe i kväll. Vill du att det ska bli du?” Dana ignorerade det lilla fladdrandet i magen och ryckte på axlarna. ”Jag vill bara komma igång med det. Jag fattar inte varför vi ska behöva gå igenom alla de här ceremonierna igen. Vi vet ju redan vad det handlar om.” ”Men hallå, man äter gratis”, påminde Flynn henne. ”Det skulle vara det då. Undrar om Zoe har kommit än. Vi kan ju kasta oss över vad än det är vårt värdfolk, Rowena och Pitte, har hittat i landet som flyter av mjölk och honung, och sedan få fart på föreställningen.” Dana steg ur i samma ögonblick som Flynn stannade bilen, 15

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 15

2012-08-28 14:54:22


sedan stod hon med händerna på höfterna och studerade huset, medan den gamle mannen med den stora vita kalufsen skyndade fram för att ta emot nycklarna. ”Du kanske inte är nervös.” Malory kom och ställde sig bredvid henne med armen under hennes. ”Men det är jag.” ”Varför då? Du har ju klarat av din del.” ”Det hänger fortfarande på oss allihop.” Hon tittade upp på den vita flaggan med nyckelemblemet som fladdrade högst upp i tornet. ”Bara tänk positivt.” Dana drog ett djupt andetag. ”Är du redo?” ”Om du är det.” Malory sträckte ut handen efter Flynns. De gick mot de väldiga entrédörrarna, som svängde upp när de närmade sig. Där Rowena stod mitt i ljusflödet föll hennes hår likt eldsflammor över axlar och liv på en safirgrön sammetsklänning. Hon log ett välkomnande leende som lyste upp de exotiska gröna ögonen. Juveler gnistrade i hennes öron, runt hennes handleder, på hennes fingrar. I en lång flätad kedja som nådde nästan till midjan hängde en kristall klar som vatten och stor som ett spädbarns knutna hand. ”Välkomna.” Hennes röst var låg och musikalisk och tycktes innehålla antydningar om skogar och grottor där älvor kunde tänkas ha sin boning. ”Det gläder mig så att se er.” Hon sträckte fram händerna mot Malory och lutade sig sedan fram och kysste henne på båda kinderna. ”Du ser strålande ut. Och du verkar må bra.” ”Det gör du också, ständigt.” Med ett lätt skratt sträckte Rowena ut handen efter Danas. ”Du med. Mmm, vilken underbar jacka.” Hon lät fingrarna glida längs ärmen av mjukt läder. Men ännu medan hon talade lät hon blicken försvinna bortom dem och ut genom dörren. ”Ni tog inte med er Moe?” ”Det kändes inte riktigt som det rätta tillfället för en stor, klumpig hund”, sa Flynn. 16

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 16

2012-08-28 14:54:22


”Det är alltid rätt tillfälle för Moe.” Rowena ställde sig på tå och pussade Flynn på kinden. ”Du måste lova att ta honom med dig nästa gång.” Hon stack armen under Flynns. ”Kom så sätter vi oss lite bekvämt i salongen.” De gick tvärs över den stora salen med dess mosaikgolv, vidare genom det breda valvet in i det rymliga rum som lystes upp av brasan i den massiva eldstaden och ljuset från dussintals vita ljus. Pitte stod vid spiselkransen med ett glas bärnstensfärgad vätska i handen. Krigaren vid grinden, tänkte Dana. Han var lång och mörk och såg farligt bra ut, med en muskulös och stridsberedd kroppsbyggnad som den eleganta svarta kostymen inte kunde dölja. Det var enkelt att föreställa sig honom iförd lätt rustning och klädd i en cape som böljade när hästen gick över i galopp. Han gjorde en lätt och artig bugning när de steg in. Dana började säga något, men sedan fångade hon en rörelse i ögonvrån. Det vänliga leendet försvann från hennes ansikte, ögonbrynen drogs ihop och ögonen blixtrade av förtrytelse. ”Vad gör han här?” ”Han är inbjuden”, sa Jordan torrt i det han lyfte sitt glas. ”Naturligtvis.” Rowena tryckte smidigt ett champagneglas i Danas hand. ”Pitte och jag gläder oss åt att se er alla här i kväll. Vi hoppas att ni känner er som hemma. Malory, du måste berätta hur planerna för ditt galleri framskrider.” Med hjälp av ännu ett champagneglas och en försiktig puff fick Rowena Malory att gå mot en fåtölj. Efter en blick på sin systers ansikte valde Flynn det lugnaste alternativet och följde dem. Dana, som vägrade ge sig, läppjade på champagnen och stirrade bistert på Jordan över kristallglasets kant. ”Din medverkan i det här är avslutad.” ”Kanske, kanske inte. Oavsett vilket – om jag får en inbjudan till middag från en vacker kvinna, i synnerhet om hon råkar vara 17

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 17

2012-08-28 14:54:22


gudinna, tackar jag ja. Snygg sak”, påpekade han och fingrade på manschetten till Danas skinnjacka. ”Bort med tassarna.” Hon ryckte åt sig armen utom räckhåll för honom, sedan tog hon en kanapé från en bricka. ”Och håll dig undan från mig.” ”Jag är inte i vägen för dig.” Hans röst förblev mild, och han tog en lättjefull klunk ur sitt glas. Trots att Dana hade stövlar med höga klackar var han några centimeter längre än hon. Vilket bara var ännu en anledning att finna honom irriterande. Liksom Pitte hade han kunnat stå modell för en av krigargestalterna i sten. Han var hundranittio centimeter lång, och varenda en av dessa centimeter var välbyggd. Det mörka håret skulle inte mått illa av en putsning, men den lockiga, lite ovårdade, aningen för långa frisyren passade till det kraftfulla ansiktet. Han hade alltid sett mycket bra ut på ett smått vällustigt sätt, med lysande blå ögon under svarta bryn, den långa näsan, den breda munnen, den starka benstommen, allt detta som samverkade till ett utseende som kunde vara charmigt eller skräckinjagande beroende på vad han ville uppnå. Värre ändå, tänkte Dana, under den där stenhårda skallen hade han ett rörligt och kvicktänkt intellekt. Och en medfödd talang som hade gjort honom till en oerhört framgångsrik romanförfattare in­nan han hade fyllt trettio. En gång hade hon trott att de skulle bygga ett liv tillsammans. Men som hon såg det hade han valt berömmelse och rikedom framför henne. Och i sitt hjärta hade hon aldrig förlåtit honom detta. ”Det finns två nycklar till”, påminde han henne. ”Om det är viktigt för dig att finna dem borde du vara tacksam för hjälp. Varifrån den än kommer.” ”Jag behöver inte din hjälp. Så det är ingenting som hindrar att du beger dig tillbaka till New York när som helst.” 18

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 18

2012-08-28 14:54:22


”Jag tänker hänga med tills det här är över. Det är bäst du vänjer dig vid tanken.” Hon fnös och stoppade ännu en kanapé i munnen. ”Vad har du att vinna på det?” ”Vill du verkligen veta det?” Hon ryckte på axlarna. ”Jag är fullkomligt ointresserad av det. Men jag skulle ha trott att till och med någon med din begränsade känslighet borde vara medveten om att detta att du bor hos Flynn kan kännas störande för turturduvorna där.” Jordan såg åt det håll hon pekade. Han konstaterade att Flynn satt intill Malory och lekte frånvarande med de lockiga topparna av hennes blonda hår. ”Jag ska se till att hålla mig ur vägen för dem också. Hon är bra för honom”, tillade han. Vad hon än hade att säga om Jordan – och det var mycket – kunde hon inte förneka att han var mycket fäst vid Flynn. Så hon svalde lite av bitterheten och sköljde bort smaken med champagne. ”Ja, det är hon. De är bra för varandra.” ”Hon kommer inte att flytta hem till honom.” Dana blinkade. ”Har han bett henne flytta in i hans hus? Vill han att de ska bo ihop? Och hon har sagt nej?” ”Inte direkt. Men den unga damen ställer villkor.” ”Och vilka är de?” ”Vardagsrummet ska möbleras ordentligt, och han måste renovera köket.” ”Skojar du?” Tanken fick Dana att känna sig både road och sentimental på en gång. ”Det är takter, Mal. Innan Flynn vet ordet av kommer han att ha ett riktigt hem istället för att bo i ett hus med dörrar och fönster och packlårar.” ”Han har köpt tallrikar. Sådana som man diskar, inte sådana som man slänger i soptunnan.” Hon hade hejdlöst roligt, vilket lockade fram små gropar i 19

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 19

2012-08-28 14:54:22


kinderna på henne. ”Det menar du inte.” ”Och knivar och gafflar som inte är gjorda av plast.” ”Åh, herregud, härnäst blir det väl glas på fot.” ”Jag är rädd för det.” Hon gav ifrån sig ett rungande skratt och höjde glaset mot sin brors rygg. ”Med hull och hår.” ”Det där är något som jag har saknat”, mumlade Jordan. ”Det där är första gången jag hör dig skratta och mena det sedan jag kom tillbaka.” Hon nyktrade genast till. ”Det hade ingenting med dig att göra.” ”Det vet jag bara alltför väl.” Innan hon hann säga något mer kom Zoe McCourt störtande in i rummet, ett par steg före Bradley Vane. Hon såg upphetsad, irriterad och generad ut. Som en sexig liten skogsälva, tänkte Dana, som hade haft en ovanligt eländig dag. ”Förlåt. Ledsen att jag är sen.” Hon var klädd i en kort, åtsmitande svart klänning med långa, snäva ärmar, vars linjer framhävde hennes slanka och smidiga kurvor. Det svarta glänsande håret var kortklippt och rakt, med en lång lugg som underströk hennes långsmala bärnstensfärgade ögon. Brad, som kom bakom henne, såg ut som något slags gyllene sago­prins i italiensk kostym. När Dana såg dem tillsammans kunde hon inte låta bli att tänka på vilket stiligt par de var – om man inte räknade den frustration som Zoe utstrålade, eller den ovanliga stelheten i Brads hållning. ”Var inte dum.” Rowena hade redan rest sig och gick emot dem tvärs över rummet. ”Ni är inte alls sena.” ”Jag är det. Min bil. Jag hade problem med bilen. Det var meningen att de skulle laga den, men  … Ja, jag är väldigt tacksam för att Bradley körde förbi och stannade.” Hon lät inte tacksam, noterade Dana. Hon lät förbannad, och 20

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 20

2012-08-28 14:54:22


hade de där svaga spåren av västra Virginias sluttningar i rösten som gav humöret lite skärpa. Rowena gav ifrån sig medkännande små läten när hon förde Zoe fram till en fåtölj och serverade henne champagne. ”Jag tror jag hade kunnat fixa den”, muttrade Zoe. ”Det är möjligt.” Med påtaglig tacksamhet tog Bradley emot en drink. ”Men du skulle ha fått olja över hela klänningen. Då skulle du ha blivit tvungen att åka hem och byta, och så hade du kommit ännu senare. Att tacka ja till att få skjuts av någon man känner, som ska köra till exakt samma ställe vid samma tidpunkt, är väl knappast ett slag i ansiktet.” ”Jag sa ju att jag var tacksam”, slängde Zoe ur sig och drog sedan ett djupt andetag. ”Jag är ledsen”, sa hon till rummet i största allmänhet. ”Det har varit en sådan där hopplös dag. Och så är jag nervös ovanpå alltihop. Jag hoppas att jag inte har sinkat er.” ”Inte alls.” Rowena strök henne över axeln just som en servitör kom fram till valvet och tillkännagav att middagen var serverad. ”Där ser du. Du är perfekt punktlig.” Det var inte var dag man åt lammstek i en borg uppe på en bergstopp i Pennsylvania. Att sedan matsalen pryddes av fönster som var tre och en halv meter höga, tre kandelabrar som gnistrade av vita och röda kristallklara droppar och en eldstad i röd granit, stor nog att hysa hela befolkningen på Rhode Island, gjorde inte saken sämre. Atmosfären hade kunnat kännas avskräckande och formell, ändå kändes den välkomnande. Inte den sortens ställe där man klämmer i sig en pepperonipizza, tänkte Dana, men en behaglig stämning för att dela en utsökt tillagad måltid tillsammans med intressanta människor. Samtalet flödade – resor, böcker, affärer. Det visade Dana vilken makt deras värdfolk besatt. Det hörde inte till det normala 21

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 21

2012-08-28 14:54:22


för en bibliotekarie från en liten landsortsstad att sitta och bryta bröd med ett par keltiska gudar, men Rowena och Pitte fick det att kännas normalt. Och det som väntade dem, nästa steg i sökandet, var ett ämne som ingen berörde. Eftersom Dana var placerad mellan Brad och Jordan vände hon sig mot Brad och ägnade så mycket tid under måltiden som möjligt åt att ignorera sin andre bordskavaljer. ”Vad gjorde du för att reta upp Zoe så förskräckligt?” Brad kastade en blick över bordet. ”Jag andades visst.” ”Lägg av.” Dana knuffade till honom lätt med armbågen. ”Sådan är inte Zoe. Vad gjorde du? Stötte du på henne?” ”Jag stötte inte på henne.” Åratal av övning hjälpte honom att hålla rösten låg, men det syrliga tonfallet märktes ändå. ”Kanske retade det henne att jag vägrade rota omkring i hennes motor och inte ville låta henne rota omkring i den heller, eftersom vi båda två var klädda för middag och det redan började bli bråttom.” Dana höjde på ögonbrynen. ”Jag säger då det. Det verkar som om hon lyckades reta upp dig också.” ”Jag tycker illa om att få höra att jag kör med folk bara för att jag påpekar sådant som är uppenbart.” Nu log hon, böjde sig fram och nöp honom i kinden. ”Men älskling, du är ju överlägsen och dominerande. Det är ju därför jag älskar dig.” ”Ja, ja, ja.” Men det ryckte i hans läppar. ”Hur kommer det sig då att vi aldrig ägnar oss åt vilt och vansinnigt sex?” ”Jag vet inte. Jag kan väl få återkomma om det.” Hon stack gaffeln i ännu en bit lamm. ”Du har förmodligen varit på en massa tjusiga middagar av det här slaget, på tjusiga ställen som det här.” ”Det finns inget annat ställe som det här.” Det var lätt hänt att glömma att hennes gamle vän Brad var Bradley Charles Vane IV, arvinge till ett timmerimperium som hade byggt upp en av landets största och mest lättillgängliga 22

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 22

2012-08-28 14:54:22


kedjor för hemsnickeri, HomeMaker. Men när hon såg hur smidigt han gled in i den här sortens sofistikerade atmosfär påminde det henne om att han var betydligt mer än bara en kille från hennes hemstad. ”Köpte inte din pappa en stor gammal borg i Skottland för några år sedan?” ”Ett gods i Cornwall. Och jodå, det är rätt otroligt. Hon äter inte mycket”, mumlade han och gjorde en liten nick mot Zoe. ”Hon är bara nervös. Det är jag också”, tillade Dana och skar sedan en ny bit av sitt lamm. ”Men ingenting kan ta död på min aptit.” Hon hörde Jordan skratta och hon kände hur det djupa manliga ljudet fick det att spritta till i huden. Målmedvetet åt hon av lammet. ”Absolut ingenting.” Hon ägnade det mesta av sin tid åt att ignorera honom, och hackade på honom under den lilla tid som blev kvar. Detta, tänkte Jordan, var Danas vanliga mönster när det gällde honom. Han borde ha vant sig vid det. Det faktum att det störde honom så mycket var därför hans problem. Liksom det var hans sak att finna ett sätt att få dem att bli vänner igen. De hade varit vänner en gång i tiden. Och betydligt mer än det. Att de inte var det längre var hans fel, och det var han som måste ta på sig skulden för det. Men hur länge förväntades man betala för att ha gjort slut på en relation? Fanns det inte en gräns? Hon var otroligt snygg, avgjorde han när de samlades i salongen för att dricka kaffe och konjak. Men så hade han ju alltid gillat hennes utseende, redan när hon var en liten unge, för lång för sin ålder, med kinder som fortfarande hade kvar det runda babyhullet. Något babyhull syntes inte till nu. Inte någonstans. Bara kurvor, en massa läckra kurvor. Hon hade gjort något med håret, konstaterade han, någon 23

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 23

2012-08-28 14:54:22


tjejgrej som fick de täta bruna slingorna att skimra. Det fick hennes ögon att verka mörkare och djupare. Herregud, hur många gånger hade han inte känt det som om han höll på att drunkna i dessa varmt chokladbruna ögon? Hade han inte rätt att komma upp till ytan och snappa efter luft? Hur som helst hade han menat det han sagt till henne innan. Nu var han tillbaka, och hon fick helt enkelt vänja sig vid det. Precis som hon skulle bli tvungen att vänja sig vid att han var en del av den här bråten som hon hade trasslat in sig i. Hon fick lära sig att tas med honom. Och det skulle bli ett sant nöje att se till att hon tvingades tas med honom så ofta som möjligt. Rowena reste sig. Det var något med hennes rörelser, med hennes utseende, som fick det att kittla till i utkanten av Jordans minne. Så tog hon ett steg framåt och log, och så var ögonblicket förbi. ”Om ni är redo borde vi nog börja. Jag tycker det skulle passa bättre om vi fortsatte ut i den andra salongen.” ”Jag är redo.” Dana reste sig upp och tittade sedan på Zoe. ”Hur är det med dig?” ”Jodå.” Även om Zoe bleknade lite tog hon Dana i handen. ”Förs­ta gången var det enda jag kunde tänka ’låt det inte bli jag första gången’. Nu vet jag inte riktigt.” ”Inte jag heller.” De gick längs den magnifika hallen och in i nästa salong. Det hjälpte inte att stålsätta sig, det visste Jordan. Porträttet uppfyllde honom på samma sätt som det gjort första gången han såg det. Glansen hos färgerna, glädjen och skönheten hos gestalterna såväl som själva utförandet. Och chocken att se Danas kropp, Danas ansikte – Danas ögon som tittade tillbaka på honom från duken. Glasdöttrarna. 24

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 24

2012-08-28 14:54:22


De hade namn, och han kunde dem nu. Niniane, Venora, Kyna. Men när han tittade på porträttet såg han dem, tänkte på dem som Dana, Malory och Zoe. Världen omkring dem var fylld av en lysande härlighet av solsken och färgglada blommor. Malory, som var klädd i lasurblått, med de rika gyllene lockarna hängande nästan till midjan, höll i en harpa. Zoe stod där slank och rak i sin skimrande gröna klänning med en hundvalp i famnen och ett svärd vid höften. Dana, vars mörka ögon lyste av skratt, var klädd i flammande rött. Hon satt ner och höll i en papyrusrulle och en gåspenna. Under ett kort ögonblick var de en enhet, i den juvelskimrande världen bakom Drömmarnas Ridå. Men det varade bara en sekund, och redan då hotade slutet. I skogens djupa grönska syntes skuggan av en man. På silverplattorna gled en orm smidigt fram. Djupt inne i bakgrunden, under ett träds gracila grenar, stod två älskande och omfamnade varandra. Lärare och väktare, alltför uppfyllda av varandra för att uppfatta hotet mot sina skyddslingar. Och skickligt, finurligt dolda i målningen, fanns de tre nycklarna. En i form av en fågel som kom flygande över den ofattbart blå himlen, en annan som reflekterades i vattnet i fontänen bakom döttrarna, och den tredje undangömd bland skogens grenar. Han visste att det var Rowena som hade målat den ur minnet – och att hon hade ett mycket gott minne. Och genom Malorys upplevelser visste han att bara ett ögonblick efter detta snitt ur tiden hade döttrarnas själar blivit stulna och inlåsta i ett skrin av glas. Pitte lyfte upp en snidad ask och öppnade locket. ”Här inuti finns det två plattor; på den ena av dem finns det ett emblem av nyckeln. Den som väljer plattan med emblemet får i uppdrag att hitta den andra nyckeln.” 25

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 25

2012-08-28 14:54:22


”Liksom förra gången, eller hur?” Zoe gav Danas hand en hård tryckning. ”Vi tittar tillsammans.” ”Okej.” Dana drog ett djupt andetag när Malory kom fram till dem och lade en hand först på hennes axel, sedan på Zoes. Zoe blundade och stack ner handen i asken och slöt fingrarna om en av plattorna. Med öppna ögon och blicken riktad mot porträttet tog Dana den som blev kvar. Sedan sträckte båda två fram handen med plattan. ”Jaha.” Zoe stirrade på först sin egen platta, sedan Danas. ”Det ser ut som om det blir jag som får fungera som ankare den här gången.” Dana lät tummen glida över nyckeln som var snidad på hennes platta. Den var så liten, den där nyckeln, en tunn stav med ett keltiskt mönster av virvlande cirklar vid fästet. Den såg så enkel ut, men hon hade sett den i verkligheten – hon hade sett den första nyckeln i Malorys hand, likt smält guld, och visste att den inte alls var enkel. ”Okej, jag är med.” Hon ville sätta sig men spände i stället sina darriga knän. Fyra veckor, tänkte hon. Hon hade fyra veckor på sig från nymåne till nymåne att klara av om inte det omöjliga så åtminstone det otroliga. ”Jag får väl en ledtråd, eller hur?” ”Det får du.” Rowena lyfte upp ett stycke pergament och läste: ”Du känner det förflutna och söker framtiden. Det som var och det som är och det som ska bli utgör trådarna i den väv som innehåller allt liv. Där det finns skönhet finns det förstörelse, där det finns kunskap finns det okunnighet, och där det finns mod finns det feghet. Den ena halvan förminskas om den saknar sin motsats. För att känna igen nyckeln måste hjärnan erkänna hjärtat, och hjärtat hylla hjärnan. Finn din sanning i hans lögner och verkligheten i fantasin. 26

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 26

2012-08-28 14:54:22


När en gudinna går, väntar en annan, och drömmar är bara minnen som ännu inte har blivit till.” Dana lyfte upp en konjakskupa och tog en djup klunk för att lossa på knutarna i magen. ”Lätt som en plätt”, sa hon.

27

I_roberts_nyckeln till sanningen_s1-368.indd 27

2012-08-28 14:54:22


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.