9789185419531

1 I slutet av augusti var Yorkshires vattensjuka landsbygd som en symfoni i grönt och guld under en blå himmel fläckad av vita moln. Bara gudarna visste hur bönderna hade burit sig åt för att slå och torka höet, eftersom regnet verkade ha fallit utan avbrott, dag efter dag. Men på något sätt hade de ändå lyckats och deras prydliga rundbalar prydde fälten som utslängda vita jättebollar.

Färgglada traktorer plöjde ner stubben och förvandlade jorden till mörkbrun fruktbar mylla igen. Dofter från den nyligen avslutade skörden och från den begynnande hösten svävade i den milda luften. På heden blommade den lila ljungen. Svalorna samlades på telefontrådarna längs vägarna inför den långa flygningen till Sydafrika.

Medan Annie Cabbot körde de sista kilometrarna till jobbet den måndagsmorgonen önskade hon att hon kunde ha följt med.

Ett par dagar i ett naturskyddsområde skulle verkligen ha gjort henne gott – hon kunde ha fotograferat och tecknat giraffer, sebror, leoparder, lejon och elefanter. Sedan kanske en utflykt till vindistrikten och ett besök i Kapstaden med dess läckra mat och nattliv.

Men så skulle det inte bli. Hon hade tagit ut all semester för i år, utom ett par dagar som hon tänkte utnyttja för att ge sig själv extra långa helger då och då fram till jul. Dessutom hade hon inte råd att åka till Sydafrika, det kostade på bara att göra en utflykt till Blackpool. Svalorna hade tur.

Trafiken körde ihop sig helt en knapp kilometer från den stora rondellen i södra utkanten av Eastvale, och när Annie äntligen kom tillräckligt nära för att kunna se den kollision som orsakade problemen, var hon redan försenad till jobbet. En polisbil hade anlänt till olycksplatsen och därför tyckte Annie att hon med gott 5

samvete kunde överlåta åt de uniformerade kollegorna att ta hand om de båda inblandade förarna, som skrek och hötte med knytnävarna mot varandra. Trafikförseelser var inte hennes avdelning.

Annie navigerade runt på de alltmer utbyggda och trafikerade gatorna i området runt universitetet, där några få studenter med ryggsäckar över axeln korsade gräsmattorna på väg till morgonföreläsningen. Hon svängde in på en smal gata med viktorianska tvåvåningshus i rött tegel, de flesta ombyggda till studentlägenheter, och vidare fram till Market Street. När hon var framme vid torget fortsatte hon på den smala gatan mellan byggnaderna och parkerade på baksidan av polisstationen med den tudorinspirerade fasaden. Hon hälsade på ett par poliser som hon kände igen och som stod utanför och tog en kort rökpaus, drog passerkortet genom dosan vid bakdörren och gick in på Västra högkvarteret.

Flera kollegor hejade på henne när hon steg in i våldsrotelns ledningsrum. Geraldine Masterson, den nya aspirant som gjorde sin praktiktjänst på kriminalavdelningen, förklarade att Winsome Jackman och Doug Wilson – Harry Potter kallad av de flesta på grund av hans oroväckande porträttlikhet med Daniel Radcliff – redan var ute och pratade med vittnen till gårdagskvällens smitningsolycka på Lyndgarth Road. Två tonåringar låg på sjukhus och bilföraren satt säkert hopkrupen hemma i nervös väntan på att polisen skulle knacka på, medan han ångrade att han hade tagit den där sista färdknäppen.

Annie hade knappt mer än börjat att beta av pappersskörden när telefonen ringde. Hon lade ifrån sig pennan och satte på sig headsetet. ”Kriminalkommissarie Cabbot.”

Det var vakthavande nere i receptionen. ”Det är en här som vill prata med överkommissarie Banks”, sa han. ”En mrs Doyle.”

Det blev en kort paus medan vakthavande tydligen konfererade dämpat med besökaren. ”Mrs Juliet Doyle”, fortsatte han sedan. ”Hon säger att hon känner överkommissarien. Och att det är viktigt.”

Annie suckade. ”Okej”, sa hon. ”Skicka upp henne direkt till överkommissarie Banks rum. Det är lite mer avskilt där.”

6

”Det ska bli, ma’am.”

Annie slog ihop den tjocka mappen med brottsstatistik som låg på skrivbordet och gick genom korridoren till Banks kontor. Vid de få tillfällen när hon hade varit härinne på sistone hade hon faktiskt känt sig nervösare än vid de korta besöken i hans stuga för att vattna blommor, ta in posten och kontrollera att allt var som det skulle. Banks frånvaro kändes ännu påtagligare här i den svala tystnaden och lätt mustiga lukten på hans kontor. Skrivbordet var tomt sånär som på datorn, som inte hade varit påslagen på mycket länge. En radio med cd-spelare stod tyst i en av bokhyllorna bredvid ett par vältummade pocketböcker av Kingsley Amis som han hade köpt på ett antikvariat vid torget några dagar innan han gav sig iväg. Annie flyttade skärmen åt sidan så att hon obehindrat kunde se besökaren som skulle sitta mitt emot henne. En ung polisassistent knackade på dörren och släppte in kvinnan. ”Jag trodde att det här var Alans kontor”, sa Juliet Doyle. ”Hans namn står på dörren. Vem är ni? Jag vill inte vara oförskämd, men jag bad uttryckligen om att få träffa Alan.”

Annie tyckte att kvinnan verkade nervös, fågellik med ryckiga rörelser, när hon såg sig om i det kala rummet. ”Överkommissarie Banks är på semester”, förklarade Annie, reste sig upp och sträckte fram handen. ”Kriminalkommissarie Annie Cabbot. Jag kanske kan hjälpa er?” ”Jag … jag vet inte. Jag hade väntat mig att få träffa Alan.

Alltihop är så …” Juliet fingrade på halsbandet. Ett tungt smycke av guld och jade hängde i den lätt fräkniga klyftan mellan brösten. Hon var antagligen i fyrtiofemårsåldern, gissade Annie, och elegant – kläderna hon bar kom definitivt inte från butikerna i Swainsdale Centre utan snarare från Harrogate eller York. Hon hade vågigt blont hår med mörkbruna rötter, smakfull makeup och hon drog sig inte för att visa lite av bysten. Kjolen var lagom knälång, benen snygga och hon bar en beigefärgad mockajacka med insvängd midja. Annie undrade om hon kanske var förtjust i Banks, om det hade varit något mellan dem. ”Varsågod och sitt”, sa Annie. Efter en kort tvekan slog sig 7

Juliet ner på stolskanten, mitt emot henne. ”Kan jag hjälpa er, eller är det ett personligt ärende?” ”Det var därför jag hade hoppats på att få träffa Alan”, fortsatte Juliet. ”Eftersom det faktiskt är både och. Åh, det här är så svårt.

När kommer han tillbaka?” ”Inte förrän i nästa vecka, tyvärr.”

Juliet Doyle såg ut att fundera på det en stund. Hon fingrade fortfarande med halskedjan, som om hon försökte bestämma sig för om hon kunde vänta så länge. ”Vill ni ha en kopp te? Kaffe?” frågade Annie. ”Nej, tack.” ”Jag kan inte hjälpa er om jag inte vet vad det handlar om”, sa Annie. ”Ni säger att det dels är privat, men också en sak för polisen. Är det rätt uppfattat?”

Juliet nickade. ”Det är därför som det är så svårt. Alan, han skulle … förstå.” Hon hade slutat pilla med halsbandet och ägnade sig i stället åt en stor diamantring som hon bar på vänster långfinger. Hon vred den runt, runt. Naglarna var nedbitna och målade i rosa. ”Ni kan väl göra ett försök med mig?” sa Annie. ”Berätta vad det handlar om.” ”Alan skulle kunna hantera det.”

Annie lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna bakom huvudet. Det kändes som om det här skulle ta lång tid. ”Ni kanske skulle börja med att berätta vad ni har för relation till överkommissarie Banks?”

Juliet såg förvånad ut. ”Relation? Vi har ingen relation.” ”Jag menar bara hur ni känner varandra.” ”Jaha, jaså. Ja, ursäkta. Vi är alltså grannar. Vi var grannar, förut.”

Annie råkade veta att Banks inte hade några grannar alls inom rimligt avstånd från stugan i Gratly och antog därför att Juliet Doyle syftade på det förflutna, kanske när han hade bott på Laburnum Way, någon kilometer bort längs Market Street från polisstationen räknat. Men det var tio år sedan Banks hade bott 8

där. Hade de hållit kontakten under hela den tiden? Var det något som hon missuppfattade? ”När var det?” frågade hon. ”När han och Sandra fortfarande bodde ihop. Jag tycker fortfarande att det är så sorgligt att de gick skilda vägar, gör inte ni det också? Ett så rart par.” ”Visst”, sa Annie, vars enda erfarenheter av Sandra hade varit förödmjukande och inte så lite avskräckande. ”Hur som helst”, fortsatte Juliet. ”Vi var vänner och grannar.

Det var därför jag trodde att han kanske kunde hjälpa mig.” ”Mrs Doyle”, sa Annie. ”Om det här är ett polisärende, så bör ni faktiskt berätta det för mig. Har ni råkat i svårigheter?”

Juliet ryckte till som om någon plötsligt och överraskande hade klappat henne på axeln. ”Svårigheter? Jag? Nej, naturligtvis inte.” ”Men vad är det då?”

Juliet såg sig om i rummet som om hon misstänkte att Banks kanske gömde sig bakom ett skåp eller i en garderob. ”Är ni säker på att Alan inte är här?” ”Ja, alldeles. Jag har redan berättat att han är på semester.”

Juliet vred på diamantringen igen och sa inget på ännu en stund. Precis när Annie var på väg att resa sig upp för att följa henne ut, sa Juliet snabbt: ”Det handlar om Erin.” ”Erin?” ”Ja. Vår dotter. Jag och min make, alltså. Patrick. Han skickade hit mig. Han är kvar hemma tillsammans med Erin.” ”Har Erin råkat ut för nåt?” ”Ja, jag antar det. Man vet väl egentligen aldrig vad de hittar på, eller hur? Har ni egna barn?” ”Nej.” ”Ja, då vet ni förstås inget om det. Det är alltför lätt att bara skylla på föräldrarna, som de gör i tidningar och på teve. Men när man faktiskt inte vet …” Hon tystnade igen. ”Jag ringer efter te”, sa Annie. Den gamla engelska patentmedicinen, tänkte hon medan hon lyfte luren och bad att få en kanna uppskickad, en stor kopp te. Det här skulle tydligen ta ett tag och om Juliet Doyle inte behövde en kopp, så behövde Annie det 9

definitivt. Kanske skulle de skicka med ett par chokladkex också, om hon hade tur. ”Erin bor i Leeds”, sa Juliet. ”I Headingley. Det är väl knappast nåt syndanäste, men ni skulle bli förvånad ändå.” ”De flesta större städer kan vara farliga om man inte är försiktig”, sa Annie. ”Men då måste jag påpeka att det här är polisen i North Yorkshire. Om problemet finns i Leeds, så måste ni …” ”Nej, nej. Så är det inte. Ni förstår inte.”

Det är klart att jag inte förstår, tänkte Annie och bet ihop. Då måste jag ju vara tankeläsare. ”Men berätta då”, sa hon.

Teet kom. Ett välkommet avbrott. Men inga chokladkex. I vanliga fall skulle Annie ha sagt till den unge aspiranten som kom med brickan att hämta chokladkex, eller åtminstone kommenterat att de saknades, men det ville hon inte göra när Juliet Doyle satt mitt emot. ”Erin är en bra flicka, men jag tror att hon har hamnat i dåligt sällskap”, sa Juliet och tog emot den kopp som Annie räckte fram och hon tillsatte både mjölk och socker med lätt darrande händer. ”Hur gammal är hon?” ”Tjugofyra.” ”Jobbar hon?” ”Ja. Som servitris. Det är en trevlig restaurang. Mycket tjusigt.

Nere i The Calls, med alla eleganta nya butiker och lägenheter vid vattnet. Och hon tjänar ganska bra. Men trots det …” Hon ryckte på axlarna. ”Så är det inte vad ni hade förväntat er?” ”Inte med psykologiutbildning.” ”Det är svåra tider. Hon väntar kanske bara på att hitta det rätta jobbet.” ”Jag vill gärna tro det, men …” ”Vad?” ”Ja, jag tycker nog att hon slösar bort tiden till ingen nytta. Det är två år sen nu som hon tog sin examen. Och dessförinnan hade hon ett sabbatsår.” ”Har hon nån pojkvän?”

10

”Såvitt jag vet så har hon det”, sa Juliet. ”Inte för att vi har träffat honom och hon har inte ens berättat särskilt mycket om honom.

Vi håller mest kontakt per telefon och sms. Ni vet hur ungdomar är. Ibland är det som om de inte alls vill träffa sina föräldrar, om det inte är nåt de behöver eller om det är nåt särskilt.” ”Ungdomar kan vara mycket hemlighetsfulla av sig”, sa Annie. ”Hon är en vuxen kvinna. Jag var gift när jag var i hennes ålder.” ”Men tiderna förändras”, sa Annie. ”Barnen är inte längre lika snabba med att flytta hemifrån.” ”Erin är ingen snyltare, om det var det ni menade. Hon ville gärna flytta hemifrån, så fort som möjligt faktiskt. Det var inte det som var problemet.” ”Men vad är det då?” sa Annie igen och nu kände hon att tålamodet var på upphällningen. Hon började misstänka att det kanske handlade om ett familjedrama och gillade inte alls tanken på att hon både blev tvungen att ta hand om Banks arbetsuppgifter medan han var borta, och dessutom måste hantera hans personliga problem. ”Varför har ni kommit hit? Vad trodde ni att Alan kunde hjälpa er med?”

Juliet rätade på sig. ”Han skulle veta vad vi borde göra, eller hur?” ”Med vad?” Annie insåg att hon nästan skrek, men kunde inte behärska sig längre. ”Med pistolen”, sa Juliet Doyle när hon lutade sig fram igen och talade med så låg röst att Annie knappt hörde henne. ”Hon har en pistol.” ”Berätta hur det gick till.”

Intendent Catherine Gervaise satt på skrivbordskanten med armarna i kors. Hon tornade upp sig över Annie och Juliet Doyle och Annie kände sig nästan som om de var två bråkiga skolflickor som hade kallats in till rektorn. Gervaise kunde ge det intrycket ibland, när hon valde att göra det. Annie hade anteckningsboken uppslagen i knäet, beredd med pennan i handen.

11

Oavsett vilka åtgärder som situationen krävde, väntade med all sannolikhet en hel del byråkrati och det var viktigt att hon uppfattade alltihop rätt. ”Jag dammade och städade hennes rum”, började Juliet. ”Jag snokade inte, det lovar jag. Erin var nere och tittade på morgonteve. Jag vill gärna ha det rent och snyggt hemma och det var min tur att städa på övervåningen och därför tyckte jag att jag borde städa där också.” ”Erin bor alltså fortfarande hemma?” sa Gervaise. ”Nej. Som jag redan har förklarat för miss Cabbot här, så bor hon i Leeds.” ”Kan vi få adressen?” ”Naturligtvis.” Juliet uppgav en adress i Headingley och Annie antecknade. Hon kände till både området och gatunamnet. ”Vad gör hon här i Eastvale?” ”Det … det sa hon faktiskt inte.” ”Men vad sa hon då?” ”Bara att hon behövde komma hem ett tag. Jag trodde att det hade blivit slut med pojkvännen eller nåt sånt.” ”Frågade ni om det var så?” ”Ja, men då sa hon bara att jag inte skulle lägga mig i. Hon brukar inte vara så oförskämd. Vi har uppfostrat henne till att vara artig och att visa respekt för äldre. Men hon var upprörd.

Och om vi lät henne vara, tänkte jag, så skulle hon kanske berätta vad som var fel till sist. Hon brukar alltid göra det.” ”Står ni varandra nära?” ”Inte väldigt nära, men jag vill gärna tro att vi är vänner och att hon känner att hon kan prata med mig om vad som helst. Det var därför jag fick en sån chock när jag hittade pistolen.” ”Vad vet ni om den här pojkvännen?” ”Faktiskt bara sånt som hon har sagt i telefon.” ”Vad heter han?” ”Geoff. Efternamnet vet jag inte. De använder väl nästan bara förnamn numera?” ”Hur länge har hon känt honom?”

12

”I ett halvår, ungefär.” ”Tror ni att han har påverkat henne negativt?” ”Tvärtom, faktiskt. Att döma av det som hon har berättat så är han en trevlig pojke som det har gått bra för och han är inte alls som de andra lufsiga studenttyper hon har umgåtts med. Och jag måste säga att jag tycker att hon ser mycket trevligare ut nu, vid de få tillfällen när jag har träffat henne sen de blev ihop.” ”På vilket sätt då?” ”Kläderna, till exempel. Hela hennes stil. Mycket elegantare.

Hon klädde sig som en typisk student i så många år, men när hon kom hit på sin pappas födelsedag hade hon en fin sommarklänning på sig och ett guldhjärta runt halsen. Hon brukade aldrig ha några smycken annat än vanligt billigt krafs, färgade plastpärlor och sånt. Och hon hade varit hos frissan också. Och det syntes att det var gjort på en riktig salong. Det var professionellt gjort.” ”När var det här?” ”Den trettionde juli.” ”Vet ni hur den här Geoff försörjer sig?” ”Han håller på med försäljning och marknadsföring. Det är allt jag vet. Och han har tjänstebil. En BMW.” ”Det låter som ett bra kap”, sa Gervaise. ”Hur var Erin när hon återvände hem? Hur mådde hon? Ni sa att hon var upprörd.” ”Ja. Hon verkade tänka på annat, som om hon var distraherad.

Tystlåten och tillbakadragen.” ”Brukar hon vara sån?” ”Nej. Hon brukar vara alldeles normal, när det gäller umgänge och så. Och det har hon alltid varit. Glad. Nära till leendet.

Sällskapssjuk, rentav. Men den här gången har hon varit som en eremit och mest stannat på sitt rum.” ”Har hon bett er om hjälp?”

Juliet rynkade pannan. ”Vad menar ni? Vad då för hjälp?” ”Ekonomiskt, på det känslomässiga planet, medicinsk hjälp.

Vad som helst. Kan hon ha råkat i svårigheter?” ”Om hon är gravid, menar ni?” ”Det är alltid en möjlighet”, sa Gervaise. ”Även om det inte var 13

just det jag tänkte på nu. Skulle hon kunna prata med er om det i så fall?” ”Det tror jag väl.” ”Hur länge har hon varit tillbaka här hemma i Eastvale?” ”Sen i fredags morse. Vi har låtit hennes rum stå. Hela tiden.

Precis som det var. Nåja, kanske lite mer välstädat.” ”Det är det många föräldrar som gör”, sa Gervaise. ”Det dämpar känslan av saknad när barnen flyttar hemifrån. Ibland kan det vara svårt att släppa taget.”

Annie visste att intendenten hade två egna barn, även om det var svårt att tro det just nu när hon satt uppflugen på sitt skrivbord, strikt och professionell i kritstrecksrandig dräkt och vit blus. ”Ja”, sa Juliet. ”Fick ni intryck av att det kunde bli aktuellt med mer än bara ett kort besök den här gången?” ”Definitivt.” ”Är det här första gången hon stannat en längre tid sen hon flyttade hemifrån?” ”Ja.” Gervaise funderade i någon sekund. ”Men om vi då ska återgå till det här vapnet som ni hittade upptill i garderoben”, fortsatte hon. ”Det låg längst in, det var omöjligt att se det om man inte stod på en stol eller stege. Det var inlindat i en handduk. Jag gissar att hon trodde att det låg tryggt däruppe. Hon tänker nog aldrig på att man måste städa överallt ibland.” ”Och det hade nog legat kvar där fortfarande om ni inte hade varit så noggrann”, sa Gervaise. ”Ni gjorde rätt i att vända er till oss, mrs Doyle.” ”Jag vet inte riktigt”, sa Juliet och skakade på huvudet. ”Det är ändå min egen dotter. Jag känner mig som en sån … svikare. Vad händer med henne nu?”

Just då fick Annie starkt motstridiga känslor gentemot Juliet Doyle. Den stackars kvinnan höll på att sätta fast sin egen dotter och det måste kännas oerhört svårt för henne. Juliet var kanske 14

inte medveten om det, men Annie visste att normalstraffet för olaga vapeninnehav var fem års fängelse och att domstolarna brukade vara mycket strikta i tillämpningen, även om det på senare tid och i vissa fall förekommit kritik mot alltför eftergivna domare. Kanske skulle man hitta förmildrande omständigheter när det gällde en ung, tidigare ostraffad kvinna, men hur förlåtande man än var skulle Erin Doyle få fängelsestraff snarare än villkorlig dom eller samhällstjänst. Och efter det skulle hon finnas med i polisregistret som tidigare straffad. Det hade Juliet säkert inte ens tänkt på. Men, påminde sig Annie, de hade fortfarande inga som helst bevis för att Erin Doyle skulle ha gjort sig skyldig till något brott. ”Det är en mycket allvarlig sak”, sa Gervaise. ”Skjutvapen är farliga och ju fler vi får bort från gator och torg, desto tryggare blir samhället.”

Det var den officiella ståndpunkten, det visste Annie, och Gervaise försökte uppenbarligen få Juliet att känna sig mindre som en förrädare och mer som en rättrådig medborgare. Men Annie anade att Juliet Doyle höll på att bli rejält orolig och rentav ångra att hon hade gått till polisen. Hon tyckte antagligen att det hade varit bäst om hon och maken hade hanterat hela historien själva, gjort sig av med vapnet, kastat det i floden, och haft ett allvarligt samtal med Erin. Och Annie tyckte på sätt och vis också att det kanske hade varit det bästa.

Att en mor skulle göra så här var nästan ofattbart för Annie, oavsett hur mycket polisens policy eller hon själv i egenskap av polis och förespråkare för ett vapenfritt samhälle, uppmuntrade det. Även om hon till viss del beundrade Juliets pliktkänsla, kände hon också avsmak för det hon gjorde. Trots att Annie inte hade egna barn trodde hon inte att hon skulle kunnat förråda sin egen dotter. Hon var säker på att hennes egen mor – som hade dött när Annie var mycket liten – aldrig skulle ha gjort något sådant. Hennes far skulle ha läxat upp henne och kastat vapnet i sjön, men han skulle heller aldrig ha polisanmält henne. Men, påminde hon sig själv, Juliet Doyle hade kommit för att be om Banks råd. Hon 15

hade säkert hoppats på att han skulle hantera saken diskret, lite vid sidan om. ”Vad händer nu?” frågade Juliet.

Gervaise ställde sig upp, rundade skrivbordet och satte sig bakom det. Hon gav inte samma dominerande intryck där och Annie kände att stämningen lättade något. ”Vi har procedurer som vi måste följa”, sa Gervaise. ”Var är vapnet nu?” ”I köket. Patrick har det. Vi tyckte inte att det var nån bra idé att jag skulle bära med mig det ute, och jag måste erkänna att blotta tanken gjorde mig nervös.” ”Och er dotter?” ”Hon är med honom. Vi var överens om att det här var det bästa sättet. Att de stannade hemma så länge. Jag skulle gå hit och prata med Alan och be honom att följa med hem, men …” ”Ja, jag har förstått att ni har bott grannar med överkommi­ ssarie Banks”, sa Gervaise. ”Men oroa er inte. Vi är yrkesmänniskor allihop. Vi kommer att hantera det här på precis samma sätt som han skulle ha gjort. Jag förstår att det är trevligare att ha ett bekant ansikte i närheten när det gäller en sån här situation, men vi jobbar allihop mot samma mål. Men först och främst, är ni helt säker på att det verkligen är en riktig pistol? Ni har ingen aning om hur många rapporter om skjutvapen vi får in som sen visar sig vara repliker eller luftvapen.” ”Patrick sa att den var riktig. Han var med i en skytteförening för en massa år sen, direkt efter skolan. Själv vet jag ingenting om skjutvapen.” ”Kontrollerade han om den var laddad också?” ”Han sa att den var det. Han hanterade den mycket försiktigt.” ”Bra”, sa Gervaise. ”Tog han ur patronerna?” ”Nej. Han sa att det var bäst att låta den vara som den var, för att inte förstöra bevismaterial.”

Underbart, tänkte Annie. En till som sett alltför många avsnitt av CSI. En laddad pistol. Nu skulle de definitivt bli tvungna att kalla in en beväpnad insatsstyrka. Det hade varit betydligt bättre, och mycket säkrare, om Patrick Doyle hade tagit ur patronerna.

16

Men Annie visste också att folk sällan agerade förnuftigt i krissituationer. Hur ofta hittade man egentligen laddade skjutvapen i sin dotters sovrum? ”Sa han vad det var för slags vapen?” frågade Gervaise. ”Han sa att det var en halvautomatisk pistol. Kan det stämma?”

Annies kunskap om skjutvapen var begränsad, men hon visste i alla fall så mycket att halvautomatiska pistoler hade ett magasin för patronerna och inte en trumma som på en revolver. Magasinen rymde flera patroner och pistolen avfyrades var gång man tryckte på avtryckaren. ”Så när ni lämnade huset”, sa Gervaise, ”befann sig er make och er dotter i köket och pistolen låg på bordet?” ”Ja.” ”Fortfarande inlindad i handduken?” ”Ja. Patrick lindade in den igen när han hade undersökt den.” ”Hur mådde Erin då, känslomässigt?” ”Hon var upprörd. Arg. Ledsen. Rädd.” ”Frågade ni var hon hade fått vapnet ifrån?” ”Naturligtvis. Men det ville hon inte säga.”

Gervaise trutade med munnen medan hon funderade, kastade en blick på Annie och reste sig. ”Tack”, sa hon till Juliet Doyle. ”Jag ska ringa efter nån som tar hand om er medan vi klarar upp problemet med den här pistolen. Vi måste ta det i den ordningen. Vi måste få ut det laddade vapnet ur huset och ta hand om det och det finns strikta regler för hur det ska gå till, som vi måste följa.” Hon lyfte telefonluren och pratade med vakthavande i receptionen.

Juliet tittade vädjande på Annie. ”Stannar ni hos mig?” frågade hon. ”Tyvärr behöver jag hjälp av kommissarie Cabbot”, sa Gervaise. ”Hon är den enda kommissarien jag har på stationen för närvarande. Men ni behöver inte oroa er. Jag ska se till så att ni får sällskap av polisassistent Smithies i kafeterian.” ”Får jag inte gå hem?” ”Inte riktigt än”, sa Gervaise. ”Inte förrän vi har tagit hand om skjutvapnet.”

17

”Får jag ringa min man?” ”Tyvärr”, sa Gervaise. ”Ni kanske tycker att det verkar fånigt, men vi får inte låta er ha nån kontakt förrän det här är avklarat och vi har tagit hand om vapnet.” ”Men vad skulle det spela för roll om jag pratade med min man?”

Det skulle kunna spela stor roll, tänkte Annie. Det skulle till exempel kunna utlösa ett gräl mellan far och dotter. Med en laddad pistol på bordet och spänd stämning kunde det bli ödesdigert.

Men innan Gervaise hann besvara frågan, om hon nu hade tänkt göra det, knackade polisassistent Smithies på dörren och tog med sig den motvilliga Juliet Doyle till kafeterian.

Gervaise gjorde ett tecken som betydde att Annie skulle stanna kvar. ”Vi sköter det här enligt reglerna, till punkt och pricka, Annie. Jag vill inte ha några vapen på drift inom mitt område och definitivt inga olyckor som beror på brådska eller vårdslöshet. Är det klart?” ”Ja, ma’am”, sa Annie. ”Ska jag registrera incidenten och kalla in en insatsstyrka?” ”Ja. Och be en av assistenterna att kolla upp familjen Doyle, särskilt dottern. Allt ser gulligt och rart ut på ytan, men ta reda på om det finns nån anledning för oss att vara extra försiktiga.

Jag ringer till polismästare McLaughlin, som naturligtvis kontaktar polischefen. Dessutom vill jag att kollegorna i Leeds gör en husundersökning hemma hos Erin. Det är väl lite långsökt att tro att hon skulle vara vapenhandlare, men vi måste kolla den möjligheten också. Då sätter vi igång. Ju längre vi dröjer, desto större är risken att nåt går snett.”

Det var inte första gången som Annie såg en insatsstyrka gå till aktion. För några år sedan hade hon medverkat vid två inbrytningar i London. Den första hade gått bra, men den andra slutade i katastrof. Det hade blivit skottlossning och två män dödades.

Den här gången kändes det lite konstigt där hon befann sig på gatan bara en bit från polisstationen, mitt emot Banks gamla rad18

hus. Det såg så vanligt ut alltihop. En svart katt smög sakta fram genom en blomrabatt, folk som var ute och handlade stannade till i gathörnet för att se vad som höll på att hända.

Annie satt tyst i en civil polisbil tillsammans med intendent Gervaise och väntade på att insatsstyrkan skulle dyka upp. Hon önskade nästan att hon hade varit rökare. Då skulle hon ha haft något att fördriva tiden med. I stället fick hon nöja sig med att titta ut mot radhusen med sina burspråksfönster och låga trädgårdsmurar, grusade gångar och välklippta gräsmattor, och hon kom på sig själv att tänka att det var svårt att föreställa sig att Banks hade bott här och varit familjefar. För henne hade han alltid varit en ensling, också medan de hade sin korta romans.

Nu kunde hon över huvud taget inte tänka sig en relation med honom. Han hade förändrats, något grundläggande hade brustit inom honom och hon var inte säker på om han någonsin kunde bli hel igen.

Två Volvo T5:or var parkerade i hörnet av Market Street. I vardera bilen satt två AFO:r – authorised firearms officers, specialutbildade och beväpnade poliser – iförda skyddsutrustning och försedda med batonger, rejäla handfängsel och tårgassprej, förutom sina vanliga Glock- och elchockpistoler. Dessutom hade de kulsprutepistoler, modell Heckler & Koch MP5, inlåsta i bilarnas bagageutrymme tillsammans med ännu fler livsfarliga vapen av olika typer.

Laburnum Way var en cirka hundra meter lång återvändsgata och de två Volvobilarna blockerade gatan totalt. Två vanliga polisbilar stod i bortre änden av gatan. Folk hade börjat att titta ut genom fönstren.

De fyra poliserna från insatsstyrkan hade redan informerat sig om husets planlösning av Juliet Doyle, om de skulle bli tvungna att ta sig in med våld. Men det var inte ett scenario som man bedömde som särskilt sannolikt eftersom Patrick Doyle och hans dotter visste vart Juliet hade gått och att de kunde vänta besök av polisen.

Annie trodde att en av insatsstyrkans medlemmar var kvinna, 19

men det var svårt att avgöra bakom all skyddsutrustning. Ytterligare en bil stannade och Mike Trethowan, intendent vid insatsstyrkan – också han i full skyddsutrustning – växlade några snabba ord med de sina innan han gick fram till Annie och Gervaise. ”Nåt nytt?” frågade han. ”Nej”, sa Gervaise. ”Enligt den information vi har sitter de i köket och väntar på att vi ska komma dit.” ”Och var ligger köket?” ”På husets baksida. Genom hallen och sen dörren till höger.”

Intendenten vädrade i luften, nickade och återvände till sina mannar.

Det här handlade inte om en gisslansituation eller att någon hade skjutits. Hittills hade ingenting alls hänt och proceduren var enkel. Eftersom det inte verkade troligt att någon skulle använda skjutvapnet och att flickans far hade situationen mer eller mindre under kontroll, skulle poliserna knacka på och ropa att Patrick och Erin skulle komma ut. När de visade sig skulle man be dem att överlämna vapnet, om de hade det med sig, och stiga åt sidan.

Det handlade bara om att vara på sin vakt och iaktta den försiktighet som alltid gällde vid hantering av skjutvapen. Utifrån verkade allt tyst och lugnt i huset.

Men det spårade ur direkt, eftersom ingen svarade när poliserna knackade på ytterdörren. På grund av den spänning som alltid infann sig när det var skjutvapen inblandade var alla lite otåliga. Men till och med Annie måste erkänna att en pensionär med rullator skulle ha hunnit fram innan intendent Trethowan kallat tillbaka de båda uniformerade kollegor som stått vid dörren och skickat två beväpnade poliser till baksidan och ytterligare två till ytterdörren. Annie kastade en blick på Gervaise som såg sammanbiten ut. Munnen var som ett rakt streck.

När man ropat men inte heller nu fått något svar inifrån huset använde insatsstyrkan sin ramm och slog sönder dörren. De båda poliserna rusade in medan de förde så mycket oväsen som möjligt.

Efter bara någon sekund hade de försvunnit ur synhåll och efter en kort tystnad hörde Annie ett dämpat rop och sedan ett klickande 20

ljud, som från en cikada, följt av ett skrik och mer rop och buller.

Både hon och Gervaise kastade sig ur bilen och rusade mot trädgården, men hejdades av intendent Trethowan som varnande höjde händerna innan han själv skyndade in i huset. Annie hörde hur de andra två kollegorna bröt sig in på baksidan av huset, sedan följde mer skrikande, ljudet av en stol eller ett bord som föll över ända och slutligen ytterligare ett högt skrik, men den här gången med ett helt annat tonfall.

Annies hjärta bultade så hårt att hon trodde att det skulle brista. Hela kroppen darrade. Sedan hände ingenting på vad som kändes som en evighet. Det blev tyst i huset igen, frånsett teamets egna ljud när de gick runt därinne och öppnade och stängde dörrar. Till sist kom Trethowan ut i sällskap med två poliser och gick mot bilarna. ”Vad var det som hände?” frågade Gervaise när de gick förbi.

Men Trethowan bara skakade på huvudet. Annie kunde inte se hans ansikte innanför hjälmvisiret.

Ungefär en halv minut senare ropade någon att läget var under kontroll och en polis kom ut ur huset bärande på ett litet föremål inlindat i en handduk. Där var den alltså, tänkte Annie. Så liten.

Så livsfarlig. Och efter vad hon kunde se när mannen passerade, fanns det en bild av Yorkshire Dales på handduken. Ögonblicket därefter kom de båda återstående beväpnade poliserna ut och mellan sig släpade de en våldsamt kämpande och skrikande ung kvinna som hade händerna fjättrade på ryggen. Erin Doyle.

Sedan hörde de ljudet från en ambulans som närmade sig snabbt från Market Street. ”Fan också”, sa Gervaise. ”Det fattades bara det.”

21

2 ”Jaha”, sa polismästare Ron McLaughlin när alla hade slagit sig ner i styrelserummet på Västra högkvarteret. ”Huset på Laburnum Way är avspärrat. Erin Doyle är gripen och Juliet Doyle är på sjukhuset vid sin makes sida. Jag behöver väl knappast säga det, mina damer och herrar, men vi ser ut att ha trampat i klaveret riktigt ordentligt.”

McLaughlin hade kallat till mötet för att försöka klarlägga vad det var som hade hänt och för att bestämma vad som skulle göras härnäst och av vem. Rummet var fullsatt och stämningen spänd.

Trots att inga journalister hade anlänt till stationen än, anade Annie att djungeltrummorna arbetade i fjärran och att röksignalerna snart skulle stiga mot skyn.

I enkla grå T-tröjor och bomullsbyxor såg AFO-poliserna ut som om de hade kommit direkt från närmaste gym. Annie såg att hon haft rätt när hon gissade att en av dem var kvinna. Hon hade sett henne på högkvarteret i Newby Wiske vid de få tillfällen när hon hade varit där och de hade hälsat lika kort som artigt, men hon hade inte vetat att den kvinnliga kollegan var utbildad AFO. Som tur var hade Västra högkvarteret inte behövt deras hjälp särskilt ofta på sistone. Det fanns inte så många kvinnor i kåren över huvud taget och Annie antog att den här kvinnan måste vara mycket duktig om hon tillhörde ett AFO-team. Träningen var hård och kraven höga. Hon hade kortklippt taggigt hår och ett hjärtformat ansikte med stora ögon, liten mun och olivfärgad hy.

Hon var kort med muskulös överkropp, som om hon lyfte massor av skrot. Annie fångade hennes blick och gav henne ett solidariskt leende. Kvinnan besvarade det med ett blygt, insiktsfullt leende innan hon tittade bort.

En av teamets medlemmar, en man med ungdomligt utseende 22

som Annie inte kände igen, verkade blekare än de andra och tuggade på en kulspetspenna. Handen darrade och man behövde inte vara ett geni för att förstå att det var han som var skytten, han som hade rusat ut ur huset och kräkts i planteringen. Han såg knappt ut att vara äldre än arton, men Annie visste att han måste vara närmare trettio för att ha hunnit med utbildningen och de psykologiska tester som krävdes för att bli antagen till AFO. ”Jag tror att ni allihop vet hur det brukar gå till”, fortsatte McLaughlin så snart alla hade fått varsin kopp kaffe framför sig. ”För att sätta bollen i rullning lämnar jag över ordet till intendent Chambers från internutredningen. När vi väl har fått den allmänna bilden klar för oss, ska vi försöka fatta beslut om hur vi ska fortsätta på bästa sätt. Reg?” Chambers harklade sig, lutade sig bakåt i stolen och lade ifrån sig pennan på anteckningsblocket. Västen spände över bröst och buk. Annie tyckte att mannens framtoning var ganska fånig, att han påminde om en Dickenskaraktär. Hon hade själv jobbat några veckor tillsammans med Chambers och snabbt kommit underfund med varför internutredningen alltid kallades rat squad i amerikanska teveserier. ”Tack, sir”, sa Chambers. ”Ska vi börja med att klarlägga ett par fakta? Vem var det som kallade på förstärkning?” På dialekten lät det som om han kom från något av grevskapen närmast London och det verkade som om han tyckte att det var extra ståndsmässigt. ”Det gjorde jag”, sa Gervaise. ”Vi hade fått information om att man hade hittat ett illegalt skjutvapen i Erin Doyles flickrum i föräldrarnas hus på Laburnum Way. Miss Doyle befann sig under uppsikt av sin far medan modern rapporterade fyndet till oss.” ”Beundransvärt.” Chambers antecknade något och vände sig sedan mot Gervaise. ”Fanns det nån anledning att misstänka att nån av de som befann sig i huset var i fara?” ”Inte alls”, sa Gervaise. ”Eller att skjutvapnet utgjorde en risk för nån av dem?” ”Ett laddat vapen innebär alltid en risk. Men vi hade ingen 23

anledning att befara att Erin eller Patrick Doyle tänkte använda det, vare sig mot varandra eller mot nån annan. Båda två visste att modern, Juliet Doyle, hade gått till polisstationen för att anmäla fyndet. Vi var väntade.”

Chambers kliade sig på näsan och hostade. ”Jag har förstått att dottern blev ganska upprörd och arg när man hittade pistolen i hennes rum?” ”Naturligtvis”, sa Gervaise. ”Men ni tror inte att hon var så rädd för konsekvenserna att hon skulle använda vapnet för att försöka fly?”

Gervaise tog tid på sig innan hon svarade. ”Jag tror inte att hon ens var medveten om konsekvenserna”, sa hon till slut. ”De flesta som hamnar i hennes situation är inte det. De tycker inte att de har gjort nåt fel som bara har förvarat ett vapen, oavsett hur de har kommit över det. De har ju trots allt inte använt det. Jag tvivlar faktiskt på att hon ens förstod att hon gjorde sig skyldig till ett allvarligt brott. Hon kanske rentav förväntade sig en klapp på axeln för att hon såg till att vapnet inte längre fanns ute på gatorna. Om hon ens visste att det fanns där.” ”Vad menar ni?” frågade Chambers. ”Jag påpekar bara att vi, på det här stadiet i utredningen, inte har några som helst bevis för att Erin Doyle hade nåt att göra med den pistol som hennes mor hittade i garderoben.” ”Antyder ni att det är nån annan som har lagt den där?” ”Jag säger bara att vi inte vet”, sa Gervaise. Annie märkte att Gervaise hade svårt att dölja sin irritation. ”Jag hörde av inspektör Haggerty i receptionen att mrs Doyle bad att få träffa överkommissarie Banks”, sa Chambers och kastade en menande blick på Annie. Annie visste att Chambers och Banks inte gillade varandra och att de hade brakat ihop vid mer än ett tillfälle efter omorganisationen när Chambers avdelning flyttats över till Västra högkvarteret. ”Överkommissarie Banks är en av mina bästa poliser”, sa Gervaise. ”Men han råkar vara på semester.” ”Beordrad tjänstledighet?” sa Chambers med ett hånleende.

24

”Vi vet allihop att han har varit i obalans på sistone.” ”En välförtjänt semester”, sa Gervaise sammanbitet. Hon tittade på Annie. ”Enligt kommissarie Cabbot frågade mrs Doyle först efter överkommissarie Banks, det stämmer. Och vart vill ni komma med det?”

Chambers vände sig mot Annie. Ögonen smalnade. ”Då är det alltså sant?” ”Ja”, sa Annie. ”Har ni nån aning om varför?” ”De var tydligen grannar förut och har hållit kontakten sen överkommissarie Banks flyttade.” ”Varför tror ni att hon sökte just honom?” ”För att hon kände honom. Hon trodde väl kanske att han skulle följa med henne hem, ta hand om pistolen och ta hit den till stationen.” ”I stället för att följa reglementet?”

Annie skruvade på sig. ”Jag tror att överkommissarie Banks första åtgärd skulle ha varit att avdramatisera situationen”, sa hon, ”och se till så att ingen kom till skada.” ”Och våra rutiner – det reglemente som vi följer – skulle inte ha åstadkommit det?” ”Med all respekt, sir, det är inte min sak att ha synpunkter på reglementet. Men jag är säker på att de eventuella åtgärder som överkommissarie Banks kunde ha vidtagit skulle ha varit accep­ tabla för oss alla.” ”Jag önskar att jag hade samma förtroende för honom som ni”, sa Chambers med ett snett leende. ”Men nu lär vi väl aldrig få veta det, eller hur?” sa Annie. ”Eftersom han inte var med och allt det här bara är spekulationer.” ”Det räcker nu, kommissarie Cabbot”, sa Chambers.

Annie kastade en föraktfull blick på honom. ”Det Erin och Patrick Doyle väntade sig”, fortsatte Chambers, ”var alltså att en gammal vän till familjen skulle knacka på, förmana dottern strängt och sen försvinna ur deras liv med den där pistolen. Och därmed skulle problemet vara löst?”

25

”Det kan jag absolut inte bekräfta”, sa Annie. ”Jag har ingen aning om vad de förväntade sig. Det finns ingen anledning att tro att överkommissarie Banks skulle bryta mot bestämmelserna i nåt som helst avseende, eller försöka skydda Erin Doyle från åtal för brott som hon eventuellt kan ha begått.”

Chambers fnös. ”Ja, ja, och det lär vi aldrig få veta. Eller hur, kommissarie Cabbot? Eftersom han var inte här.” Annie hade lagt märke till att hans ansiktsuttryck ständigt tycktes präglat av avsmak, som om han just fått korn på eller svalt något obehagligt.

Dessutom anade hon att han klädde av henne med blicken så snart han såg åt hennes håll. Han hade samma hudfärg som en rosa plastdocka och läpparna var fylliga, fuktiga och röda. Helst skulle Annie ha velat räcka ut tungan mot honom, men hon lyckades behärska sig. Det vore barnsligt. I stället log hon rart mot honom och smuttade på sitt beska, ljumma te. ”Det här resonemanget leder ingenstans, Reg”, avbröt McLaughlin som – misstänkte Annie – var väl medveten om Chambers begränsningar. ”Vad som kunde inträffat under andra förutsättningar är inget vi behöver fundera på nu. Definitivt inte på det här stadiet.” ”Nej, sir”, sa Chambers efter en snabb blick på Annie. ”Ursäkta. Jag försökte bara skapa mig en bild av händelseutvecklingen.

Ringde nån till familjen Doyles hem för att prata med pappan och försöka bedöma situationen?”

Gervaise dröjde några sekunder innan hon svarade. ”Vi resonerade som så att ett telefonsamtal kunde göra mer skada än nytta, med tanke på att Erins mamma redan hade berättat för oss att dottern var upprörd och att både hon och pappan förväntade sig att det var överkommissarie Banks som skulle kontakta dem.”

Chambers höjde på ögonbrynen. ”Men det är väl ändå det normala förfarandet innan vi skickar in kavalleriet?” ”Låt oss gå vidare till det som faktiskt hände, Reg”, sa McLaughlin. ”För all del.” Chambers vände sig till den unge AFO:n. ”Polisassistent Warburton, vill ni berätta för oss, med egna ord, vad som 26

hände vid Laburnum Way? Håll er till fakta och uttryck er enkelt.

Och försök att inte släta över nåt.” ”Ja, sir”, sa Warburton och satt i givakt om nu något sådant ens var möjligt. Han fortsatte med att beskriva hur teamet hade väntat medan kollegor från lokalpolisen knackade på och försökte göra sig hörda. ”Men ingen öppnade, stämmer det?” ”Det stämmer, sir.” ”Hur lång tid tror ni att det tog från det att man knackade på första gången tills ni gjorde inbrytningen?” ”Det är svårt att säga, sir”, sa Warburton. ”Det kan vara knepigt att bedöma tiden i såna situationer.” ”Jag är väl medveten om att tidsuppfattningen kan påverkas av stress”, sa Chambers, ”men nog kan ni väl ge oss en uppskattning?

Sekunder? Minuter? Timmar?” ”Ett par minuter, som allra mest, sir.” ”Minuter? Nåväl. Det kan hända mycket på en minut.” ”Ja, sir.” ”Och under den här minuten, hörde ni nåt då?” ”Hörde?” ”Ja, inifrån. Buller? Ljudet av folk som grälade?” ”Jag tyckte att jag hörde röster en gång, sir. Folk som pratade.” ”Var de upprörda?” ”Det gick inte att avgöra, sir. Det var mycket dämpat.” ”Men det kunde ha varit ett gräl?” ”Ja, kanske. Det kan jag faktiskt inte avgöra.” ”Jaha, och vad hände härnäst?” ”När det verkade uppenbart att ingen tänkte öppna, såg vi oss tvingade att forcera dörren. Det var alltså aspirant Powell och jag som gjorde det. Vad som helst kunde ha hänt sen den första rapporten. Flickan kunde ha tagit sin pappa som gisslan. Hon kunde rentav ha skjutit honom.” ”Ingen tvivlar på ert omdöme”, sa Chambers. ”Men media kanske betraktar det hela en aning mer fördomsfullt.” ”Jag anser att jag agerade inom ramen för regler och bestäm27

melser, sir, och som vi har fått lära oss under utbildningen. Jag skulle göra likadant …” ”Ja, ja. Det är gott och väl. Bespara oss er självrättfärdighet, assistent Warburton. Vad hände när ni gick in i huset? Ni tog er in från framsidan tillsammans med assistent Nerys Powell, stämmer det?” Chambers kastade en blick på assistent Powell och Annie förstod, redan efter det korta ögonkastet, att han inte gillade att kvinnor fanns med i insatsstyrkorna. De arbetade på samma avdelning, kanske hade de rykt ihop förut. ”Ja, sir”, sa Warburton. ”Vi gjorde inbrytningen efter regelboken, Powell och jag.”

Nerys Powell tittade en smula sorgset på honom, men log ändå uppmuntrande. ”Vad hände sen?” ”Hallen var mycket lång och mörk. Det var mitt på dan, men det fanns ingen direkt ljuskälla.” ”Hade ni ingen ficklampa?” frågade McLaughlin. ”Jo, sir. I bältet.” ”Tände ni den?”

Warburton funderade lite innan han svarade. ”Nej, sir”, sa han till sist. ”Det fanns inte tid till det. Det gick så fort alltihop. Jag tryckte på en strömbrytare när vi steg in i hallen, men glödlampan gick sönder.” ”Berätta vad som hände sen?”

Warburton drack lite vatten och gned ansiktet med båda händerna. ”Samtidigt som vi steg in i hallen öppnades en dörr längst bort på andra sidan trappan, till höger. Jag visste från genomgången att det var dörren till köket och att det var i köket som … som mr Doyle och hans dotter skulle vänta på oss. Och där den laddade pistolen fanns. Jag hörde ett knakande ljud. Sen såg jag en gestalt i hallen, egentligen bara en silhuett, och jag kunde svära på att han viftade med ett svärd eller nåt liknande vapen mot mig och att han var på väg att kasta sig över oss. Som jag sa så var det mörkt. Våra ögon hade inte hunnit anpassa sig och vi hann aldrig ta fram ficklamporna. Men vi visste att det fanns ett laddat vapen 28

i huset och … och jag reagerade direkt, sir, som vilken annan polis som helst skulle ha gjort.” ”Så ni sköt alltså?” ”Ja, jag avfyrade elchockpistolen, sir. Som vi ska göra enligt bestämmelserna om nån hotar oss med svärd eller kniv.” ”Ändå var det vapen ni kom för att hämta en pistol och den hade man hittat hos Erin Doyle och inte hos pappan?” ”Det stämmer, sir. Men han kunde ha tagit det.” ”Och bestämt sig för att skjuta en polis bara för att han tyckte att det verkade roligt? Håll er till fakta, polisassistenten. Ni pratade om ett svärd, inte ett skjutvapen. Och det här svärdet visade sig vara en promenadkäpp.”

Warburton svalde. ”Öh, ja, sir. På sätt och vis. Men jag …” ”’På sätt och vis’? På vilket annat sätt kan man se det? Fanns det nån anledning att befara att mr Doyle skulle attackera er med ett svärd? Eller med en käpp, för den delen?” ”Nej, sir. Vi … jag … reagerade bara på den situation som jag ställdes inför och jag gjorde precis rätt, som vi har fått lära oss. Jag hann inte spekulera över några alternativ. Han kanske bestämde sig för att försvara sin dotter? Han kanske insåg att flickan skulle hamna i fängelse, efter att mamman hade gått därifrån? Han kanske kände sig hotad eftersom det hände saker som han inte hade räknat med? Jag vet inte, sir.

Jag reagerade bara.” ”Är det här tankar som for genom huvudet på er då, eller förklaringar som ni har funderat ut efteråt?” ”Jag kan inte påstå att jag hann tänka nåt över huvud taget, sir.

Inte då när det hände. När det hettar till agerar man automatiskt, som man har fått lära sig under utbildningen. Det är inte så att man tänker och försöker bedöma olika möjligheter. Det får man göra sen.” ”Var siktade ni?” ”Mot bålen, sir. Mitt i målet. Man räknar ju inte med att elpistolen ska döda nån.” ”Det vet jag, men det har hänt. Vet ni inte att man numera 29

rekommenderar insatsstyrkorna att rikta elchockpistolerna mot armar eller ben, inte mot bröstet?” ”Det var mörkt, sir. Jag kände mig hotad och jag ville inte riskera att missa.”

Chambers harklade sig. ”Har ni nån aning om varför de tog så lång tid på sig inne i huset att ni var tvungna att slå in dörren?” ”Nej, sir.” ”Visste ni att mr Doyle förväntade sig att överkommissarie Banks, en gammal vän, skulle dyka upp och ordna alltsammans?” ”Nej, sir. Det visste jag inte. ” ”Kände ni till att han gick med käpp efter en nyligen utförd knäoperation?” ”Nej, det visste jag inte, sir.” Warburton vände sig mot sin närmaste chef, intendent Mike Trethowan, som nickade uppmuntrande mot honom. Trethowan var en erfaren polis i femtioårsåldern med påfallande militärisk hållning och en rödlätt hy som Annie oftast associerade med högt blodtryck. Men hon tvivlade på att det kunde vara anledningen, eftersom han alltid gav ett mycket behärskat intryck. Han kanske bara hade lätt för att bli röd i solen. ”Den uppgiften ingick inte i den information vi fick innan”, sa Warburton.

Chambers vände sig mot Gervaise. ”Ni visste väl heller inget om det?” ”Nej”, sa Gervaise, ”Juliet Doyle sa inte att maken var tvungen att gå med käpp. Jag tror att hon hade fullt upp med att tänka på dottern.” ”Hennes skäl är oväsentliga. Den informationen borde ha ingått som en väsentlig del av genomgången innan. Väsentlig. Man kan inte skicka folk i elden med dåligt underrättelseunderlag. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död.”

Gervaise lade armarna i kors. Annie var på vippen att säga något om att Tony Blair inte hade tvekat att gå i krig mot Irak trots bristfälliga underrättelser, men hon trodde inte att det skulle tas väl emot just nu. Hon kanske höll på att bli vuxen, tänkte hon, eftersom hon lyckades behärska sig och hålla tyst.

30

Chambers lade ner pennan på anteckningsblocket. Annie såg att det var fullt av snirkliga krumelurer och förstrött klotter. ”Jag tror att vi ska försöka knyta ihop det här nu”, sa han. ”Vi har många lösa trådar och många frågor återstår att ställas. Det här är bara början.” ”Det var en sak till”, sa Gervaise.

Chambers höjde ögonbrynen. ”Jaså?”

Gervaise struntade i honom och vände sig direkt till polismästare McLaughlin. ”Om vi kan få ert tillstånd att prata med Erin Doyle, sir? Medan alla intryck är färska.” ”Jag tror väl inte att det …”, började Chambers.

Men McLaughlin avbröt honom, kastade en blick på Gervaise och såg sedan på Chambers igen. ”Jag är medveten om problemet”, sa han. ”Bruket av elchockpistolen måste naturligtvis utredas av er och er avdelning. Internutredningen kommer utan tvekan att insistera på det.”

Chambers nickade instämmande. ”Men å andra sidan”, fortsatte McLaughlin, ”återstår frågan om det här skjutvapnet, anledningen till att insatsstyrkan var vid Doyles bostad över huvud taget. Jag tror att du håller med mig om att det är två olika utredningar, Reg. Vi måste ta reda på så mycket som möjligt om vapnet och var det kom ifrån så fort vi kan och jag tror inte att en annan enhet skulle vara bättre rustad att sköta den saken än vår egen. Gör du?” ”Men reglementet …” ”Reglementet säger att nån annan ska utreda assistenterna Warburtons och Powells agerande och resten av insatsstyrkan, det är sant, men reglementet föreskriver knappast att en annan enhet ska utreda det som gäller skjutvapnet som vi kallades dit för att ta hand om. Vi måste försöka ta reda på om det finns ett direkt samband med Erin Doyle.” ”Men det hänger ihop, sir.” ”Självklart hänger det ihop”, sa McLaughlin. Han vände sig mot Gervaise. ”Var är pistolen nu?” ”På väg till rättstekniska i Birmingham, sir.”

31

McLaughlin nickade. ”Jag insisterar på att få vara med vid alla förhör som gäller den här historien, och med alla medlemmar i insatsstyrkan eller andra som kan ha varit inblandade i avfyrandet av den där elpistolen”, sa Chambers bestämt. ”Där ser du, Reg”, sa McLaughlin och tillät sig ett snabbt leende. ”Du kallar redan utredningen för ’den här historien’. För mig komplicerar det bara saken ytterligare. Vi har en incident med en polisman som avfyrat en elchockpistol i tjänsten, men också ett laddat skjutvapen som hittats i en ung kvinnas sovrum.

Jag skulle vilja veta var det vapnet kom ifrån, vad det har för bakgrundshistoria, om det till exempel har använts i samband med något brott, och hur det hamnade i Erin Doyles sovrum.

Visst är jag medveten om kopplingen – insatsstyrkan gick faktiskt in för att hämta det där vapnet – men om jag har uppfattat det hela rätt så användes väl inte pistolen i ’den här historien’? Det var väl ingen som blev skjuten på Laburnum Way? Såvitt jag förstår så låg det vapen vi är intresserade av inlindat i en handduk från det att aspirant Powell tog hand om det tills det skickades iväg till Birmingham. Beviskedjan är ganska tydlig i den frågan.” ”Vi måste inse”, sa Gervaise, ”att medierna kommer att gråta av förtjusning när de får korn på det här. Vi kommer att granskas med lupp allihop – inte bara för den där elchockpistolen, utan också för den vanliga pistolen – och det kommer sannolikt att bli ännu mer invecklat än vad det redan är. Man kommer att ställa frågor här i huset och till ministern, och regeringen kommer att få en rapport …” ”Ja, ja”, sa McLaughlin och gned sig i pannan. ”Jag är medveten om allt det där, Catherine. Jag behöver inga påminnelser, tack så mycket. Dessutom är jag medveten om att mina synpunkter inte väger särskilt tungt hos intendent Chambers. Men det är fortfarande jag som är chef och jag kan inte se nåt som hindrar att ni pratar med Erin Doyle så länge ni håller er till frågan om pistolen och flickan har ett juridiskt biträde med sig. Ju förr, desto bättre.” ”Och min begäran att få vara med?” sköt Chambers in i ett 32

försök att rädda så mycket av sin värdighet som möjligt.

Innan McLaughlin hann svara knackade det diskret på dörren.

Annie visste att McLaughlin hade sagt till särskilt om att de inte fick störas och blev därför inte särskilt förvånad när han fräste: ”Vad gäller det?”

En sammanbiten Harry Potter gläntade på dörren och stack in huvudet i rummet. ”Ursäkta att jag stör, ma’am”, sa han och vände sig mot Gervaise, ”men de ringde från sjukhuset och man tyckte att ni kanske borde veta det här. Mr Doyle. Patrick Doyle.

Han dog för tio minuter sen. Ursäkta, ma’am.”

När Tracy Banks återvände hem från jobbet vid halv sex samma kväll, var hon varm, trött och grinig. Trafiken på Otley Road hade varit praktiskt taget stillastående ända från The Original Oak och bussen hade behövt nästan en timme för att ta sig den korta vägen ut från staden. Dessutom hade hon haft en jobbig dag i bokhandeln. En berömd kriminalförfattare skulle komma dit på ett evenemang samma kväll och hon hade tillbringat större delen av dagen i telefon med att försöka få fram hans backlist från ett antal motsträviga förläggare, böcker som utlovats för flera veckor sedan men som fortfarande inte hade kommit. Men nu var det åtminstone inte hennes problem längre. Nu skiter jag i det, tänkte hon. Låt Shauna, chefen för kvällsskiftet, ta hand om det. Det var i alla fall hon som skulle gå ut med författaren och hans följe efteråt och äta en flott middag med gratis drinkar på Maxi’s. Allt Tracy ville ha nu var en joint och lite lugn och ro. Hon hoppades att Erin fortfarande var kvar hemma hos sina föräldrar. Tillvaron hade varit betydligt enklare utan henne nu i helgen och det sista Tracy behövde var ännu ett gräl.

När Tracy gick gången upp mot den massiva sandstensfasaden med de spröjsade fönstren tyckte hon alltid att huset, trots den övervuxna trädgården, såg mer imponerande ut än vad det var.

Det fanns tre sovrum, varsitt, ett badrum och en toalett, vardagsrum med högt i tak och ett dragigt burspråksfönster. Huset var dyrt att värma upp på vintern och det saknade tvåglasfönster.

33

Köket var stort nog för en mängd middagsgäster, men det var ovanligt att de tre flickorna ens åt där tillsammans.

Som tur var kom Tracy, Rose och Erin bra överens för det mesta, trots att det skulle vara svårt att hitta tre personligheter som var mer olika. Erin var slarvig och stökig och lämnade ett kaos efter sig vart hon gick. Rose var lite av en bokmal och trots att hon oftast höll god ordning, märkte hon aldrig hur rörigt det var omkring henne och hon verkade helt nöjd med att leva i sin egen lilla värld. Och Tracy, tja, hon visste väl inte riktigt hur hon skulle beskriva sig själv, annat än att hon ofta var ganska arg numera, utan någon särskild anledning, och en smula missnöjd med vad livet såg ut att kunna erbjuda. Nej, om sanningen ska fram så var hon mycket missnöjd. Det var inte alls meningen att det skulle vara så här, vad nu det här egentligen var. Och hon hette knappt Tracy längre eftersom de flesta kallade henne Francesca.

Trots olikheterna hade de tre roligt tillsammans och det fun­ gerade på något sätt, trots att Tracy upptäckte att det för det mesta var hon som till sist fick städa och plocka i ordning eftersom röran påverkade henne negativt, fast hon egentligen inte själv var särskilt ordningsam. De hade pratat om det mer än en gång och de andra hade lovat att bättra sig, men städningen förblev ett problem. Rose försökte åtminstone, när hon lade märke till oredan.

Rose var nykomlingen som efterträtt Jasmine, som flyttat när hon gifte sig för fyra månader sedan. Tracy hade känt Erin sedan hon kom till Eastvale som barn, de hade varit grannar och bott mitt emot varandra på samma gata. De var i samma ålder och hade gått i samma gymnasium och på samma universitet. Båda hade hamnat i Leeds och fått jobb som varken de själva eller deras föräldrar hade förväntat sig.

Rose flög upp och fimpade cigaretten när Tracy kom in i vardagsrummet. De hade kommit överens om att inte röka inomhus och Rose gick för det mesta ut i trädgården på baksidan. Tracy förstod därför genast att det var något som inte var som det skulle.

Men det sista hon behövde nu var en väninna i känslomässig kris.

34

”Vad är det?” frågade hon.

Rose började gå fram och tillbaka på mattan. ”Polisen var här i dag, räcker det?” ”Polisen? Vad ville de?”

Rose stannade för ett ögonblick och blängde på henne. ”De letade igenom huset.” ”Letade igenom? De hittade väl inte …” ”Nej. Ta det lugnt. De var mest intresserade av Erins rum och de verkade ha bråttom.” ”Men varför det? Vad letade de efter?” ”Det sa de inte.”

Tracy drog handen över håret. ”Herregud”, sa hon och gick mot köket. ”Jag behöver en joint.” ”Det går inte”, ropade Rose efter henne.” ”Vad menar du?” ”Det går inte. Jag … jag spolade ner det.” ”Spolade du ner det? Vi hade minst femton gram marijuana kvar. Vad gjorde …” ”De kunde ju komma tillbaka. Och titta i alla burkar. Du var inte här. Du vet inte hur det känns när snuten snokar igenom hela huset och ställer en massa frågor. Och som de tittar på en, som om de inte trodde ett enda ord av vad jag sa.”

Jaså? Skulle jag inte veta det? tänkte Tracy. Jag har bott med en av dem i tjugo år. Men det visste inte Rose. Rose var en del av hennes nya liv. Hon hade sagt till Rose att hon hette Francesca Banks, eftersom hon tyckte att Tracy var ett töntigt namn, och hon hade sagt att hennes far var en pensionerad statlig tjänsteman, en före detta byråkrat, en gammal stöt och att hennes mor bodde i London. Hälften var alltså sant. Och precis som arvtagerskan som håller sin förmögenhet hemlig för att ingen ska förälska sig i henne av fel anledning, sa Tracy heller aldrig att hennes bror var Brian Banks i The Blue Lamps, vars senaste cd låg högt på listorna och som allmänt betraktades som favoriter till ett Mercury Prize. Erin visste det, naturligtvis, eftersom hon var barndomsvän till familjen men hon hade gått med på att inte avslöja Tracys 35

hemligheter, att täcka upp för henne, eftersom hon tyckte att det var både häftigt och kul. ”Herregud”, sa Tracy och satte sig ner. ”Femton gram marijuana.” Hon vilade huvudet i händerna. ”Har du nån aning om vad jag fick betala för det?” ”Ta ett glas”, sa Rose glatt. ”Vi har fortfarande lite gin kvar.” ”Jag vill inte ha nåt jävla gin.” Sanningen att säga så var Tracy inte alls särskilt förtjust i vare sig alkohol eller dess effekter. Hon drack bara för att hennes vänner gjorde det, men ibland hällde hon i sig för mycket, vinglade runt i stadens centrala delar på sina högklackade skor, kräktes i rännstenar och buskar och hamnade i fel säng, i vilken säng som helst. De drack något slags alkoläsk allihop, färgglada drycker med sprit i. Men Tracy föredrog en bra joint då och då och ibland lite ecstasy. Det räckte för henne. ”Du”, sa Rose, ”jag är jätteledsen, men jag blev rädd. Jag var hur jäkla skakis som helst för att de skulle hitta det medan de rotade omkring här. Det skulle du också ha varit. De måste ha märkt hur rädd jag var och trott att jag dolde nåt. Jag spolade ner det så snart de hade gått. Förlåt, alltså, men de kunde ha kommit tillbaka. Det kan de fortfarande göra.” ”Okej”, sa Tracy som redan tröttnat på samtalsämnet. ”Okej, glöm det bara. Frågade de om nåt?” ”De var mest intresserade av Erin, men de frågade bara allmänna saker som om hon hade nån pojkvän, vad hon gjorde och vilka mer som bodde här.” ”Letade de efter henne? Frågade de om du visste var hon fanns?” ”Nej.” ”Sa du nåt om mig?” ”Det var jag ju tvungen att göra, eller hur? Det hade ändå inte varit svårt för dem att ta reda på att du också bor här.” ”Sa du nåt om Jaff?” ”Han är hennes pojkvän. Det var jag ju tvungen att berätta.

Varför skulle jag inte ha gjort det?” ”Herregud! Gav du dem hans adress också?” ”Jag vet väl inte var han bor? Allt jag vet att det är nånstans 36

nere vid kanalen. Tror du att det här kan handla om honom?” ”Varför skulle det ha nåt med honom att göra?” ”Inte vet jag”, sa Rose. ”Jag vet ju att du gillar honom, men jag har alltid tyckt att han har verkat lite skum. Tjusiga kläder och läcker bil, smycken och en sån där vräkig Rolexklocka. Var får han sina pengar ifrån? Det är nåt som får mig att tro att polisen kanske är intresserad av honom, nåt som inte riktigt stämmer.

Droger, antar jag.” ”Kanske”, sa Tracy. Hon förstod vad Rose menade. Hon hade själv haft samma misstankar, men hon var förtjust i honom och struntade faktiskt i om han var lite skum. Han brukade alltid ha lite marijuana eller nåt annat på sig. Och det där lite opålitliga draget var en del av det som gjorde honom lockande för Tracy, den där självsäkra fräcka attityden. Det var en del av problemet.

Han såg bra ut, han var smart och en riktig charmör och kanske kriminell. Och han var Erins pojkvän.

Polisens besök hade kanske haft något med Jaff att göra. I så fall måste hon varna honom och berätta vad som hade hänt. Chansen var god att hon skulle hitta honom innan polisen gjorde det. Vad tusan hade den där korkade Erin gjort egentligen? Men oavsett vad det var så måste det ha hänt i Eastvale, i hennes föräldrars hus, för det var dit som Erin hade sagt att hon skulle. Tracy hoppades bara att hennes pappa inte skulle få reda på det, men sedan mindes hon att han hade rest bort någonstans för att slicka såren efter en misslyckad kärleksaffär. Hon visste inte vart han hade tagit vägen, bara att han inte skulle vara tillbaka förrän i nästa vecka. ”Sa de nåt mer?” frågade hon.

Rose rynkade pannan. ”Bara att de hade tillstånd att leta igenom huset. De visade mig ett papper, men jag hann aldrig läsa det. Det kunde faktiskt ha stått vad som helst på det. En av dem rotade omkring härinne medan den andre gick en trappa upp.

Han tittade i lådor, under kuddar och sånt, men det verkade mest som ett spel för galleriet. Som jag sa så var de mest intresserade av Erin. Jag fick inte gå upp på övervåningen. Tack och lov under37

sökte de aldrig hennes burkar med örter. Jag var skitskraj för att de skulle ta prover med sig eller lukta på basilikan.” ”Jag undrar varför de inte gjorde det”, sa Tracy. ”Om de letade efter droger borde de väl ändå titta extra noga på sånt? Det är väl inte världens smartaste gömställe, i en burk som det står basilika på?”

Rose ryckte på axlarna. ”De gjorde i alla fall inte det. Det kanske var nåt annat? Det verkade faktiskt inte som om de var ute efter droger. Inte för att jag vet hur de brukar bära sig åt då, men de hade ingen hund med sig och de såg ut att ha bråttom. Det var som om de letade efter nåt speciellt, mest i Erins rum. Du kan väl ringa henne och fråga? Du har väl numret till hennes föräldrar?”

Tracy nickade. Hon kunde numret utantill. Hon visste också att telefonen hemma hos familjen Doyle hade nummerpresentatör och automatiskt sparade alla inkommande nummer. Sedan insåg hon att det inte spelade någon roll. Polisen hade redan varit här. De visste var Erin bodde. Dessutom visste de säkert Tracys rätta namn och att hon också bodde här. Larmet skulle knappast gå om någon härifrån ringde och frågade efter Erin. Och mr eller mrs Doyle skulle kanske kunna berätta någonting för henne. ”Du var här i fredags morse när hon tittade förbi för att hämta sina grejor”, sa Tracy. ”Hur var hon då? Sa hon nåt som du har glömt att berätta för mig?” ”Nej. Hon var bara sur. Tjurig. Hon sa ingenting, utom när jag frågade vart hon skulle. Då sa hon bara att hon skulle hem på några dagar och sen rusade hon iväg.”

Det lät som Erin i ett nötskal, tänkte Tracy. Hon gick ut i hallen, lyfte luren och slog Erins hemnummer. Telefonen ringde, någon svarade och hon hörde en mansröst i andra änden. ”Hallå”, sa Tracy. ”Är det mr Doyle jag pratar med?” ”Vem är ni?” ”Är det mr Doyle? Erins pappa?” ”Jag vill veta vem jag pratar med. Säg vem ni är.”

Tracy lade på. Det var inte Patrick Doyle. Hon förstod på tonfallet att det var en polis som hade svarat. Men varför skulle 38

polisen svara i familjen Doyles telefon? Var fanns Erins mamma och pappa? Hon fylldes av en oro som spred sig som en kall vinterkyla genom kroppen. Något var fel, kanske riktigt ordentligt fel, och det var inte bara Erin som var inblandad. Hon slet åt sig sin svarta jeansjacka och axelremsväskan från hatthyllan i hallen och tittade snabbt in i vardagsrummet igen. ”Jag går ut en sväng, Rose. Oroa dig inte. Håll dig lugn bara, okej?” ”Men Francesca, du kan bara inte lämna mig ensam med det här. Jag är skraj. Tänk om …”

Tracy stängde dörren och klippte av Roses protester. På något lustigt sätt kändes det nästan som om Rose inte hade pratat med henne. Hon hette ju faktiskt inte ens Francesca.

Erin Doyle såg ömklig ut där hon satt på intendent Gervaises kontor sent samma eftermiddag. Det ljusblonda håret föll ner över axlarna lite hur som helst, kinderna var fläckade av tårar och hon hade påsar under de röda ögonen efter allt gråtande och hon såg sjukligt blek ut. Ansiktet var svullet och naglarna helt nedbitna.

Juliet Doyle hade sagt att Erins stil och allmänna utseende hade förbättrats avsevärt under de senaste månaderna, men det syntes absolut inte nu.

Juliet Doyle hade åkt för att vara hos Harriet Weaver, vän och granne i ett hus mitt emot på Laburnum Way. Förhållandet mellan mor och dotter var så spänt att Erin måste bo någon annanstans. Patricia Yu, den polis som ansvarade för familjekontakter, försökte hitta ett ställe åt henne och skulle senare sköta samarbetet mellan familjen Doyle och de utredande poliserna. Erin skulle med all sannolikhet släppas efter förhöret. De kunde knappast hålla henne kvar i häkte med tanke på det som just hade hänt hennes pappa. Till att börja med skulle medierna bli vansinniga och Annie insåg att det vore extremt hjärtlöst att låsa in flickan över natten när hennes pappa precis hade dött, även om de skulle få fram konkreta bevis mot henne under det förestående förhöret.

Både intendent Gervaise och polismästare McLaughlin hade hållit med om att förhöret borde genomföras i relativ bekvämlig39

het på Gervaises kontor. Det var bara några timmar sedan som Erin hade fått veta att hennes pappa dött och då verkade det inte rimligt att ta henne till ett dystert förhörsrum.

Det var bara fyra personer närvarande i det rymliga rummet.

Gervaise hade fastnat i möten med McLaughlin och vice polismästaren på distriktshögkvarteret. Annie satt mitt emot Erin på andra sidan skrivbordet. Dessutom hade man ställt fram stolar åt Erins advokat, Irene Lightholm och intendent Chambers, som fått sin vilja igenom och lov att närvara. Annie hoppades bara att det feta svinet skulle låta bli att avbryta henne. Dessutom hoppades hon att Irene Lightholm – som satt uppflugen på stolskanten som en rovfågel med en näsa som passade liknelsen – inte skulle lägga sig i för mycket. Advokaten vilade sitt oanvända anteckningsblock mot kjolens grå plisserade tyg som smet åt mot de magra låren.

Man hade kommit överens om att Annie, som Gervaises ställföreträdande förhörsledare, skulle sköta utfrågningen och hålla sig strikt till frågan om den laddade pistolen och undvika allt som hade att göra med Erin Doyles fars död och insatsstyrkans agerande. Det var en balansakt och hon trodde inte att det skulle bli lätt. Som McLaughlin hade sagt, de båda frågorna var nära förenade. Annie tyckte att allt var emot henne: den stackars flickans situation och psykiska hälsa, den hyperkänsliga advokaten och den grisögde Chambers. Det bästa vore kanske att fokusera på Erin. Hålla sig lugn och fullgöra uppgiften. Hon stökade undan de formella delarna så fort och enkelt som möjligt och satte igång. ”Jag beklagar det här med din pappa, Erin”, sa hon.

Erin sa ingenting. Hon stirrade bara ner i skrivbordsskivan och bet på en nagel. ”Erin? Du måste faktiskt prata med mig. Jag förstår att du är upprörd och att du vill vara tillsammans med din mamma, men vill du vara snäll och svara på ett par frågor först? Sen kan du gå.”

Erin muttrade något. Hon bet fortfarande på nageln och därför var det svårt att höra vad hon sa.

40

”Hur sa?” sa Annie. ”Jag sa att jag inte vill vara hos mamma.” ”Jaha, jag skulle i alla fall ha velat vara tillsammans med min”, sa Annie. Om jag hade haft någon, tänkte hon. ”Det var hon som såg till att jag hamnade här”, sa Erin. Nu vred hon händerna där hon höll dem i knäet. Hon stirrade fortfarande på skrivbordet och rösten var otydlig. ”Hur skulle du ha känt dig?” ”Hon gjorde det hon tyckte att hon måste göra”, sa Annie.

Erin gav henne en föraktfull blick. ”Ja, det måste du förstås säga.” ”Erin, vi är inte här för att prata om det, hur smärtsamt det än är, hur taskigt det än känns för dig. Jag vill att du ska berätta för mig om pistolen.”

Erin skakade på huvudet. ”Var har du fått den ifrån?” ”Jag vet inget om den.” ”Varför tog du med den hem och gömde den högst upp i garderoben?”

Erin ryckte på axlarna och pillade på nageln. ”Vem fick du pistolen av, Erin?” ”Ingen.” ”Nån måste ha gett dig den? Eller köpte du den själv?”

Erin svarade inte. ”Gömmer du den åt nån annan?” ”Nej. Varför tror du det?”

Annie märkte att hon inte kom någonstans, och hon anade att situationen inte skulle ändras i brådrasket. Det var alldeles för känsligt och förvirrat. Hon var frestad att avsluta och skicka iväg Erin till det hotell, bed & breakfast eller vad det kunde vara, som Patricia Yu hade hittat. Men envisheten segrade. ”Var det nån i Leeds?” frågade hon.

Inget svar. ”Din pojkvän, kanske?” ”Jag har ingen pojkvän.”

41

”Lägg av”, insköt Chambers och försökte låta farbroderlig. ”En söt ung tjej som du? Det är väl klart att du har en pojkvän?”

Annie tyckte att han lät som en gammal snuskgubbe.”

Erin bemötte frågan med det tysta förakt som den förtjänade.

Annie såg på flickans kroppsspråk att hennes självkänsla var i botten och att hon definitivt inte betraktade sig själv som en ”söt ung tjej”.

Annie kastade en missnöjd blick mot Chambers och fortsatte. ”Det är klart du har. Geoff, eller hur? Vill du inte att han ska få veta var du är?” Annie förstod inte betydelsen av den blick som Erin gav henne. Hon fortsatte: ”Var det Geoff som gav dig pistolen? Är det därför du inte vill prata om honom?”

Erin sa fortfarande ingenting. ”Är du rädd för honom? Är det det? Jag skulle vara rädd för nån som hade en laddad pistol hemma.” ”Du fattar ingenting.” ”Men hjälp mig då. Jag vill förstå.”

Annie fick ingen respons. ”Det här leder ju inget vart!” fräste Chambers. ”Det var jag som gjorde det”, sa Erin. Rösten var knappt mer än en viskning och hon tittade fortfarande inte på dem. ”Gjorde vad, Erin? Tog hem pistolen?” frågade Annie och lutade sig fram för att höra svaret bättre. Men det hade hon inte behövt. Erin satte sig plötsligt upprätt, såg direkt på henne och sa med tydlig, darrande stämma: ”Inte det. Men det var jag som dödade honom”, sa hon. ”Min pappa. Det var mitt fel. Jag …” ”Vänta lite nu”, avbröt Chambers och kastade en blick på Irene Lightholm som fortfarande satt på sin stolskant, trollbunden i stället för att säga till sin klient att hon skulle hålla tyst.

Erin ignorerade både Chambers och advokaten. Annie förstod att hon försökte få fram det hon ville säga innan hon tappade kontrollen helt och hållet. Det spelade ingen roll för henne vem hon pratade med, hon var bara tvungen att få ur sig det. ”Det var mitt fel. Det som hände med pappa.” Hon kastade en blick på 42

Chambers, sedan på advokaten. ”Vi hörde att det knackade på dörren och att man ropade att vi skulle öppna. Pappa bad mig att göra det, eftersom han hade ont i knäet och han började få ont i bröstet av all stress. Kärlkramp. Jag … jag sa att han kunde dra åt helvete. Jag sa att visst fan kunde han överlämna mig till snuten om han ville, det kunde jag inte hindra honom från, men jag sa också att jag aldrig i livet tänkte öppna dörren själv för Gestapo.” Hon slog händerna för ansiktet och började gråta. ”Det var jag som gjorde det”, sa hon mellan fingrarna. ”Gode Gud, förlåt mig. Jag dödade honom. Jag dödade min pappa. Det var mitt fel alltihop.”

Irene Lightholm lyckades samla sig. ”Jag tror nog att ni ser”, sa hon, ”att min klient är upprörd för att hennes far är död. Som jag har uppfattat situationen så är hon inte åtalad för något och såvitt jag förstår så har ni heller inga bevis som räcker för att hålla henne kvar. Därför anser jag att vi ska avsluta det här förhöret och att ni bör släppa min klient omedelbart.” ”Jag instämmer”, sa Chambers. ”Förhöret är avslutat. Nu.” Annie undrade om han verkligen förstod att han höll med en försvarsadvokat. Hon struntade i dem båda två och rundade skrivbordet, lutade sig fram och lade armen runt Erins axlar. Hon hade förväntat sig något slags motstånd, en våldsam reaktion, men det blev inte så. I stället lade Erin huvudet mot Annies axel, grep tag i henne och grät för allt vad hon var värd.

43