9789172235243 by Smakprov Media AB

Distribution: Jure AB, Artillerigatan 67, 114 45 Stockholm Telefon: 08-662 00 80, Fax: 08-662 00 86 E-post: order@jure.se, Internetbokhandel: www.jure.se ISBN 978-91-7223-524-3

Dan Person

minbok.nu

Att driva advokatverksamhet - del 2

Att driva advokatverksamhet del 2 (... eller ”Den store vite”) är en fortsättning på Att driva advokatverksamhet (... eller ”Hur man driver advokater”) och något så ovanligt som en facklitterär thriller. Förutom att tränga djupare in i de frågeställningar som berördes i del 1 och som tar sikte på en advokatverksamhets speciella villkor, tar del 2 med läsaren in i en historia om hur det ryska etablissemanget skor sig på den ryska oljan och hur svarta pengar tvättas vita i den tvättmaskin som kallas det cypriotiska bankväsendet...

Att driva advokatverksamhet - del 2 (… eller ”Den store vite”)

Dan Person

Dan Person föddes i Göteborg 1962. Efter studier i Lund och tingstjänstgöring på Göteborgs tingsrätt, började han sin bana som affärsjuridiskt inriktad advokat på Mannheimer & Zetterlöf Advokatbyrå 1989. Han har härefter hunnit med att starta två advokatbyråer, delta i tre fusioner och öppna ett antal kontor varav ett i Polen. Den 1 juli 2002 tillträdde Dan som ”verkställande delägare” på först ”MAQS Law Firm” och mellan november 2004 och 1 september 2011 hade han samma position på ”Magnusson Advokatbyrå”. Han har varit aktiv i Sveriges advokatsamfunds utlandsavdelning och även suttit i Advokatsamfundets huvudstyrelse. Dan är sedan många år bosatt i Warszawa där han, förutom att ”driva advokatverksamhet”, bland annat varit ordförande i Swedish Business Club och vice ordförande i Scandinavian Polish Chamber of Commerce.

Distribution: Jure AB, Artillerigatan 67, 114 45 Stockholm Telefon: 08-662 00 80, Fax: 08-662 00 86 E-post: order@jure.se, Internetbokhandel: www.jure.se ISBN 978-91-7223-524-3

Dan Person

minbok.nu

Att driva advokatverksamhet - del 2

Att driva advokatverksamhet - del 2 (… eller ”Den store vite”)

Dan Person

Distribution och beställningar: Jure AB Artillerigatan 67 114 45 Stockholm Tel: 08-662 00 80, fax: 08-662 00 86 order@jure.se www.jure.se

Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av Dan Person, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc.

Att driva advokatverksamhet © Dan Person 2013 Författare: Dan Person Titel: Att driva advokatverksamhet - del 2 (... eller ”Den store vite”) Tryck: Gnosjö Service Tryckeri AB/minbok.nu Omslag: Kiwiblue 15 ISBN 978-91-7223-524-3

Att driva advokatverksamhet - del 2 (… eller ”Den store vite”)

Dan Person

Innehåll Prolog 7 1. Om att allt och alla måste dra åt samma håll

2. Om den personliga målsättningen

3. Om det unika försäljningsargumentet

4. Om ansvar, ägande, hundar, kvinnor och män

5. Om pro bono-arbete

6. Om goodwill

7. Om att dela vinst

8. Om att röva och luras

9. Om att mäta prestationer

105

10. Om Janson

121

11. Om Janson & Kapustin

131

12. Om utvärdering

139

13. Om Janson & Jenny

153

14. Om mod

166

15. Om kärlek

173

16. Om girighet

180

17. Om organisation

190

18. Om marknadsföring

206

19. Om detektiver med skottsäkra rutor

222

20. Om marknadsföring (igen)

232

21. Om ryssar, svenskar och människor

242

22. Om gamla vänner

256

23. Om att krockas och knockas

270

24. Om att växa och om flydda synder

282

25. Om bröder man inte har

298

26. Om makt och vanmakt

307

27. Om effektivt utnyttjande av byråns resurser

319

28. Om upplösningen på historien

335

Epilog 346

Prolog ”Ensam och grå, som en skugga åhå. Simma och jaga i djupen de blå. Hum dum tiddelisum sum”. Med minimal användning av sin enorma styrka, glider den store vite genom en tidlös, blå värld. Han är en enorm vithaj med Nalle Puhs lilla hjärna och Nalle Puhs hungriga mage. ”Hum dum tiddelisum, om jag bara slapp att så ensam vara. Om jag bara hade en liten vän eller två, jag skulle uppskatta det så”. Med sitt fina sidolinjesystem uppfattar han rörelser i vattnet. Magen knorrar. Det är matdags för länge sedan. Inte någon middag igår och inte någon frukost idag. Rörelserna kommer från grundare vatten. Han känner upphetsning över ett tänkbart mål mat och simmar med fart mot lockelsen. ”Hum sum tiddelipum pum. Här kommer jag, tra la, tra la. Svisch och fors, raka bloss”. Han gläntar på gapet för att känna det virvlande vattnet kring sina tänder. Nu kan han se orsaken till rörelserna. Där uppe vid ytan ser han två sprattlande människoben och en surfingbräda. ”Nej! Stopp! Han får inte äta människor! Han får absolut inte äta människor! Nej, nej och åter nej!” Men magen knorrar och tänderna gnisslar. Hans begränsade cortex säger nej, men resten av honom säger ja, ja, ja. Han simmar runt benen ett par gånger. Fortare och fortare. Han tar sats och klatjoffs far han upp ur vattnet med surfaren i gapet. Angh, arrgh, anghh, krisch, krusch, affgh, ritsch och ratsch. Blod överallt. Anghh, gulp och hulk, han sväljer och biter, sågar och sliter. Nästan allt av surfaren hamnar i hans mage. Lite slamsor flyter förstås omkring, men dem bryr han sig inte om nu. Han är mätt

›7‹

och vänder långsamt ut mot det ensamma grå. Han simmar sakta med munnen öppen. Lite blod silar mellan tänderna. Han är en sliten haj. Gammal och ärrig, men skräckinjagande. 23 fot står det i manualen som han har läst. Där står också han inte får äta människor, och nu har han gjort det igen. Den store vite drabbas av en häftig ånger. ”Varför kunde han inte låta bli?” Eftersmaken av surfaren känns fadd och får honom att må illa. Det finns ju andra byten i havet. De är visserligen svårare att få tag i men han kan om han bara vill. Om han verkligen försöker så kan han. Det vet han. Och nu har han dödat ännu en människa. En far eller en son eller en bror. Han tänker att han lika gärna kan ta livet av sig. Han har ingen tiddelipum kvar i sig alls. Bara en känsla av att världen skulle vara en bättre plats om den slapp honom. Han har ingen moral, han låter sig inte styras efter vad som är bra för andra. Han är kass. Han förtjänar inte att leva. Men han vet inte hur han skall ta livet av sig. Han kanske skulle kunna fundera ut ett sätt men det vill han inte. Han skulle nämligen inte våga ta livet av sig. Inte ens den tjänsten skulle han kunna göra världen. Han simmar vidare. Självföraktande, ensam men nu med en vag aning av hunger i sin mage. Hungern får honom på lite bättre humör. Lite tiddelipom helt enkelt. Återigen känner han rörelser i vattnet. Återigen kommer de från grundare vatten. Han tänker så här: ”Det är nog en människa och nu får jag ta´ mig fan inte äta en till”. Han vänder utåt igen. Men så tänker han: ”Jag kan väl kolla i alla fall. Det kanske inte är en människa. Det kanske är en skadad firre eller ett livligt sjölejon”. Han simmar mot rörelserna. Mycket långsamt. Han vill verkligen kunna fatta ett riktigt beslut den här gången. Han måste kunna fatta ett riktigt beslut. Men rörelserna blir allt tydligare och han blir allt hungrigare. Utan att förstå hur det har gått till, är han med

›8‹

full fart på väg mot ännu ett sprattlande benpar. Återigen förblindas han av sin lust att tillfredsställa sin hunger. Återigen far han upp ur vattnet med blodiga lemmar spretande ur sitt vidöppna gap. Återigen slita och stycka. Krasa och mumsa. Återigen lugnar sig vattnet och återigen simmar den store vite dyster och tankfull mot de stilla, grå djupen. Efter en tid av eftertanke, upphetsning, frosseri och ånger upp hör hans försök att vara en moralisk haj. Istället dövar han sig med ständiga attacker på sprattlande ben. Han simmar längs kusten och låter inte ett enda tillfälle till hämningslöst stillande av sin ständiga hunger gå honom förbi. Hans blick är klar men tom. Hans gap är fixerat i ett elakt men ändå uttryckslöst leende. Veckorna går och han förlorar sig i de urgamla drifter som styr honom. En dag känner den store vite små vibrationer i vattnet. Han simmar mekaniskt mot källan. Han simmar långsamt längs botten med blicken riktad snett uppåt. Vid ytan simmar två små pojkar. Han tar fart. Med vidöppet gap skjuter han fram mot sitt byte. Just innan hans ögon mekaniskt täcks av tjocka ögonlock och käkarna skjuts ut ur hans huvud ungefär som en låda ur en byrå, hinner han uppfatta färgen på pojkarnas badbyxor. På bråkdelen av en sekund väcks minnen som får honom att gira häftigt. Han känner hur han skrapar pojkarna med sin hud men de går fria från hans blottade tandrader. Han ser pojkarna, vars sönderskrapade hud ger vattnet en smak av blod. Pojkarna är hans söner. En våldsam sinnesrörelse får honom att tumla runt mot botten. Blodet i vattnet får honom att hugga spasmiskt medan hans lilla hjärna kvider av längtan efter barnen och skam över hans antagna skepnad. Den del av hans medvetande som tidigare gett upp och fegt lagt sig till ro, slåss nu med all kraft mot vilddjuret vars enda mål är att på nytt rikta ett anfall mot de panikslagna pojkarna. Han skär genom vattnet med en hastighet som han tidigare aldrig

›9‹

har haft. Han piskar med stjärtfenan och far hit och dit över botten under pojkarna. Med uppbådande av all sin mentala förmåga når han ett tillstånd av smärtsamt tydlig klarsyn. Under ett ögonblick har han fullständig kontroll. Han låter den rasande stjärtfenan slå ännu hårdare samtidigt som han med hjälp av bröstfenorna styr sin enorma kropp mot stranden. Han känner hur sand och stenar sprutar under den vita buken men med 40 knops fart finns det inget som kan stoppa honom. Han far upp ur vattnet. Skräckslagna och förvånade människor ser honom plöja genom badlakan och krocka med solstolar för att till sist hjälplös stanna med nosen framför en kylväska med texten ”cool it baby”. ”I guess I did”, är det sista han hinner tänka innan han vaknar på mage med näsan tryckt mot sänggaveln.

› 10 ‹

1. Om att allt och alla måste dra åt samma håll -- Hur många ex har den sålt i då? -- Det vet jag inte exakt. -- Trettiotusen? -- Färre. -- Tretusen? -- Färre. -- Trehundra? -- Fler. -- Man blir inte rik på det här, eller hur? -- Nja, inte författarna kanske... -- Din sluge bokhandlare... -- Jag bara skojar. Boken säljer bra och jag vill att du skriver en uppföljare eller en reviderad version. Den första upplagan var kanske lite kort eller vad tycker du själv? -- Kort..., ja det var den ju... Men det var ju det som var meningen liksom, att den inte skulle vara en tråkig tegelsten utan mer en lättsmält och personlig reflektion över hur advokater driver sina rörelser... -- Jag vet det Dan och det fungerar, i varje fall för en del läsare. Vi har dock fått kommentarer om att det vore önskvärt med lite mer kött på benen, om du förstår... -- Visst, jag förstår men då blir det ju en helt annan bok. -- Inte nödvändigtvis. Olle ser på mig över den ”förläggarlunch” han just har bjudit

› 11 ‹

mig på. Han drar på munnen när han ser hur jag kniper ihop min för att dölja den lätta besvikelse som överrumplar mig. -- Ta detta som en komplimang min vän. Folk tycker att du har något att komma med och vill helt enkelt veta lite mer. -- Ja, kanske det... -- Jag tycker du kunde utveckla vissa delar och samtidigt ta upp det som händer i England med den externa äganderätten. Hur har det gått sedan lagstiftningen där trädde i kraft? -- Tja, jag har inte... -- Du kan väl skriva lite om det också och så trycker vi en ny upp laga till sommaren, ungefär två år efter att den första kom ut. Det blir väl bra eller vad tycker du själv? Jag tittar på Olle medan jag funderar. Han ser glad och nöjd ut och skulle väl knappast ha bjudit på lunch och föreslagit en andra upplaga om han inte var nöjd med mitt arbete och trodde på att jag kunde producera något av värde. Jag bestämmer mig för att det är så. -- Okey, jag skriver en ny version. Jag har faktiskt tänkt en del sedan den första och kan nog utveckla en del idéer som du sa. -- Utmärkt! Du kunde kanske göra några fler intervjuer också. Det skulle motivera en andra upplaga ytterligare. -- Kanske det... Jag blir misstänksam igen. Tänk om han bara vill att jag skall samla upp andra ”managing partners” erfarenheter och tona ner mina egna klumpiga försök att analysera hur en advokatverksamhet skall fås att fungera på bästa sätt. -- Jag tänkte att du kunde tala med advokater som varit med om att utveckla något speciellt, liksom du själv har. Öppnat kontor i ett annat land, arbetat för en brittisk eller amerikansk byrå, sysslat med annat än affärsjuridik... Du vet, få lite mer bredd och andra vinklar. Det kanske också kan få dig att se på dina frågeställ ningar på ett nytt sätt...

› 12 ‹

Vadå ”nytt sätt”? Jag hade uppenbarligen fel. Olles glada fasad och förslag är inget annat än en förtäckt avklädning av mig som författare av facklitteratur för de stackars advokater som satts att sköta administration och annat trist på en advokatbyrå. Jag börjar känna mig liten och naken på den lilla restaurang på Östermalm dit Olle har tagit mig. Som en skolpojke, jag som en gång var ledare för den mest expansiva advokatbyrån i Östersjöområdet, respekterad och beundrad av alla... -- Jag har tänkt på en kille. Han är i din ålder och sitter på en liten byrå som sysslar med humanjuridik. Men han har varit i Ryssland och har nog varit med om en del, precis som du själv... tillägger han igen som om han förstått hur jag känner mig och vill muntra upp mig lite. Det hjälper inte men det spelar ingen roll, jag skriver en ny bok om det är det han vill. Och vem kan säga att han har fel? Han är ju trots allt ett proffs och min förläggare. Kanske kan jag till och med skriva något bättre än förra gången om jag anstränger mig och tar hans underförstådda kritik på rätt sätt. Vem är jag att bli sårad och besviken? Alla måste försöka göra rätt för sig här i världen och om jag nu skall försöka skriva böcker får jag lyssna och vara tacksam för synpunkter som kanske kan få mig att prestera något som kan vara till nytta för någon. -- Visst, jag kan tala med honom om du tror att det är en bra idé. Vad heter han och vilken byrå jobbar han på? -- Han heter Lieberkind Janson och arbetar på Pärson Wall & Janson på Hornsgatan. Jag har faktiskt redan talat med honom och han kan ta emot dig i eftermiddag om det funkar för dig. Jag tänkte att det kunde vara bra om du kunde slå två flugor i en smäll när du nu ändå har tagit dig till Stockholm. Jag tittar på Olle igen som sitter där med sitt trogna leende och torkar sig om munnen med linneservetten som indikerar kvaliteten på vårt restaurangbesök. Han vill mig väl, den gode Olle. Tänk inget annat din gamle avdankade advokatstropp!

› 13 ‹

-- Det låter bra, jag har inget annat för mig i eftermiddag och åker inte tillbaka till Warszawa förrän i morgon bitti. Tack för att du ordnade detta och tack för lunchen förresten. -- Inget att tala om, min vän. Vi gör allt för att våra författare skall känna sig uppskattade och nöjda. Han plirar godmodigt mot mig medan han ber servitrisen om notan. -- Lieberkind Janson, har aldrig hört talas om karln. Lieberkind... vad är det för namn? -- Jag vet inte men ingen använder hans förnamn. ”Janson” rätt och slätt är vad alla kallar honom såvitt jag har förstått. -- Och han har arbetat i Ryssland? -- Ja, han gjorde det till för några år sedan. -- Vad fick honom att flytta hem? -- Det vet jag inte, men det kan du ju fråga honom om. Vi går ut på gatan och sätter på oss våra mössor. Det är bitande kallt denna tredje vecka på det nya året. * * * ”Pärson Wall & Janson”. Svart text på en mässingsskylt som sig bör. Knappast ett namn som skulle passa för en pretentiös affärsjuridisk byrå, tänker jag medan jag trycker upp porten när det surrar i låset. Uppgången och hissen är slitna och mer avsedda för vanliga lägenheter än advokatkontor. På tavlan med namn på husets invånare samsas också företag med namn på privatpersoner. Jag öppnar dörren till den mycket lilla hissen och funderar på om jag skall ta trapporna istället. Men varför skulle den stanna just nu? En lapp på insidan av hissen visar dessutom att den är servad för mindre än ett halvår sedan. Man får chansa lite här i livet och jag trycker på en knapp med siffran tre och en liten lapp med ordet ”advokatbyrån” bredvid.

› 14 ‹

Mannen som öppnar dörren är lite under medellängd och mörkhårig. Till skillnad från min nästan hårlösa skalle och grånande skäggstubb har han ett kraftigt svart hårsvall och markerade svarta ögonbryn som får honom att se yngre ut än jag trots att vi enligt Olle skulle vara i samma ålder. Liksom jag själv nuförtiden är han klädd i kavaj och skjorta utan slips. Han sträcker fram handen, presenterar sig som ”Janson” och ber mig stiga in i en hall som en gång i tiden måste ha varit en del av en bostadslägenhet. Det finns ingen reception eller receptionist som frågar om hon kan ta hand om min rock och om jag vill ha något att dricka medan jag väntar på mitt intervjuoffer i ett sobert sammanträdesrum med utsikt över Norrmalmstorg eller Nybroviken. Här förs jag av min värd direkt in i ett arbetsrum med två besöksstolar framför ett skrivbord. -- Du kan hänga av dina kläder där, säger Lieberkind Janson och pekar på en krok på väggen. -- Kaffe? frågar han medan han fortfarande står i dörröppningen. -- Ja tack, gärna. Jag hänger av mina ytterkläder på en galge som dinglar från kroken och slår mig ner i en av besöksstolarna. Jag granskar rummet medan jag hör hur Janson skramlar med koppar och fat i ett angränsande utrymme längre ner i hallen. Rummet är trevligt och har två stora fönster mot Hornsgatan och det svaga bruset från trafiken tre våningar längre ner. Bakom skrivbordsfåtöljen står ett par bokhyllor med pärmar och böcker och längs väggen bredvid utgången till korridoren utanför rummet står ett aktskåp i samma stil som bokhyllorna. På aktskåpet står några inramade fotografier. Två pojkar som jag antar är Janson söner ler mot mig från var sitt foto och på ett annat står en kvinna i shorts och sjalett på en stor sten med en vidunderlig utsikt över snöklädda fjälltoppar och en dal med glittrande vatten bakom sig. -- Du får ursäkta men vi har ingen som hjälper oss utan måste göra

› 15 ‹

allt själva, säger Janson medan han puttar upp dörren med foten och kommer in i rummet med en bricka med två kaffekoppar och ett fat med kakor. -- Socker, mjölk? -- Bara mjölk, tack. Han häller i mjölk från en liten kanna i båda kopparna och skjuter den ena mot min kant av skrivbordet. Han sjunker ner i skrivbordfåtöljen. -- Ta en kaka också. -- Nej tack, jag blir bara fet. -- Det är bra att vara fet. En ny undersökning visar att man lever längre om man är lite lönnfet. -- Jaså, det var något nytt. -- Jodå, det är bara bra med lite övervikt så ta en kaka nu, jag har bakat dem själv. -- Jaså, då så... -- Nej, jag skojar men jag har i alla fall gjort mig omaket att bära in dem hit. -- Okey, okey, jag tar en kaka. Jag biter i en kaka och lägger den på fatet bredvid min kopp. Jag tittar mig omkring och känner mig manad att kompensera det rela tivt enkla kontoret och frånvaron av personal med en liten kompli mang. -- Trevligt kontor. -- Javars, jag har jobbat på finare men det här duger. -- Och ni är tre advokater här. -- Ja, vi är tre advokater, har inga biträdande jurister och sysslar bara med ”humanjuridik”. Därav de något enkla förhållandena. -- Mm, men det kanske är tid för er humanjurister nu när marknaden för affärsjurister är mättad och de flesta advokater som fortfarande kan något om familjerätt är på väg att pensioneras.

› 16 ‹

› 351 ‹

› 352 ‹

Distribution: Jure AB, Artillerigatan 67, 114 45 Stockholm Telefon: 08-662 00 80, Fax: 08-662 00 86 E-post: order@jure.se, Internetbokhandel: www.jure.se ISBN 978-91-7223-524-3

Dan Person

minbok.nu

Att driva advokatverksamhet - del 2

Att driva advokatverksamhet - del 2 (… eller ”Den store vite”)

Dan Person