9789150116984 by Smakprov Media AB

”en muntert kontrafaktisk berättelse om ett Sverige som inte finns. Ännu. Kanske. Eller?” DN

Bečević

Jag vek ihop pappret, reste mig upp och tog på mig jackan. Jag plockade upp informationsbroschyren Anita Anderberg lagt framför mig och gick mot dörren. ”Alen”, sa hon. Jag släppte dörrhandtaget och vände mig om. ”Det här är den bästa och enda möjlighet du någonsin kommer att få. Se till att ta vara på den nu.”

Avblattefieringsprocessen

Alen har just fyllt 15 och blir kallad till möte. Han måste börja en process. En Avblattefieringsprocess. För i det nya Sverige finns det inte plats för såna som han. Kort sagt, Alen ska bli svensk, helt svensk och inget annat än svensk. Annars är han illa ute. Zulmir Bečević är tillbaka med en dystopisk men ändå humoristisk berättelse om att inte få plats i ett Sverige där ett främlingsfientligt parti har majoritet. En berättelse som sätter fingret på det absurda i att antingen höra till eller vara främmande. För vad innebär det egentligen att vara svensk?

”Det är kul, men skrattet blir aldrig ohejdat, verkligheten tar emot.” SvD ”en av årets viktigaste böcker.” TTELA ”Om jag fick önska något så är det att Avblattefieringsprocessen skulle bli obligatorisk läsning med efterföljande diskussion i de svenska högstadie- och gymnasieskolorna men också för våra politiker.” UPSALA NYA TIDNING

Alfabeta

Zulmir Bečević

Avblattefieringsprocessen Roman Alfabeta

Till Ena och Zara

Av Zulmir Bečević finns även: Resan som började med ett slut (2006) Svenhammeds journaler (2009)

www.becevic.se

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se

Avblattefieringsprocessen.indd 2

2014-07-11 13:29

Avblattefieringsprocessen.indd 1

2014-07-11 13:29

1 Ett kraftigt slag mot dörren väckte mig och jag öppnade ögonen med ett ryck. Ett finger i hjärnan tryckte på play och en ny dag var igång. Jag hade drömt den där drömmen igen, om ormar. Samma gamla dröm i vilken jag ligger klarvaken och stilla på en äng, oförmögen att röra mig. Ormen som slingrar sig fram bakom ett träd, mot mig, mot mitt högra ben. Den kommer närmare och närmare, blir större och större. När den är riktigt nära lossar den på sin enorma underkäke, gapar och börjar svälja min fot, sakta och noggrant. Jag skriker, men det kommer inget ljud. I vanliga fall tycker jag inte alls om att bli väckt, men när jag drömmer om ormen tycker jag det är skönt att vakna. Det är som att bli räddad till en verklighet – som i och för sig inte heller känns helt verklig. Dörren till mitt sovrum öppnades och Wilma, familjens dotter som jag hatar med varje millimeter av mitt hjärta, klev in. Hon hade satt upp sitt svarta hår i tofs och tittade på mig med avsmak. Hennes framtänder som liknade hästtänder, och som hon ärvt av sin mamma, stack fram under den smala överläppen. ”Du ligger väl inte och runkar nu igen, ditt pervo.” Jag lyfte på täcket för att kontrollera. ”Nej”, sa jag. ”Säkert! I alla fall, frukosten är färdig, de vill att du kommer ner. Du har förresten fått ett brev.”

Avblattefieringsprocessen.indd 3

2014-07-11 13:29

”Brev?” ”Ja, brev”, förtydligade hon. ”Du vet, såna där saker som kommer med posten, i små vita kuvert.” ”Aldrig hört talas om”, sa jag, ”men är det inte lördag idag?” Jag sträckte ut armarna, gnuggade ögonen och gäspade. Jag drog täcket hela vägen upp till hakan. ”Man brukar väl inte få brev på en lördag?” ”Man brukar väl överhuvudtaget inte få brev!” sa hon. ”Men det kanske kom igår då, vafan, tror du att jag är din sekreterare?” Jag tänkte efter en stund. ”Nej”, svarade jag och skakade på huvudet. Wilma gjorde samma sak. ”I alla fall, grattis”, sa hon trött. ”De andra är därnere. Farsan har köpt kakor och jag tror de vill sjunga för dig.” Hon lämnade rummet och stängde dörren med en smäll. Jag slängde av mig täcket och reste mig ur sängen. Samtidigt som jag sträckte armarna i luften vände jag huvudet åt vänster, och kände en ljummen svettlukt från min vänstra armhåla. Inte mycket att göra åt i nuläget, tänkte jag. Medan jag satte på mig en inte alltför fläckig tröja från golvet försökte jag minnas andra lyckliga stunder jag firat med familjen under tiden jag bott här. Men det var inte helt lätt, förmodligen för att det inte fanns särskilt mycket som var värt att minnas från dessa tillfällen. På julafton hade jag hittat en biocheck i ett kuvert på kudden. ”Grattis”, stod det på kuvertet, och under hade någon – direkt misstänkte jag Wilma – skrivit: ”Det är gratis.” Och för ett tag sen hade vi firat att en gammal man de kallade farfar flyttat in i huset. Farfar hade genast ramlat i trappan och

Avblattefieringsprocessen.indd 4

2014-07-11 13:29

sen kissat på sig och Wilmas mamma Mia hade blivit så arg och stressad att hon glömde ta ut kycklingen ur ugnen. Kycklingen hade blivit totalförstörd, så Mia skickade iväg mig och Wilma för att köpa pizza. Sen, när vi skulle äta, kunde inte farfar eftersom Mia inte lyckades hitta hans tandprotes. Stämningen runt bordet var tryckt. Men det hade känts bra. Det hade inte varit min födelsedag, ingen hade brytt sig om mig, och jag behövde inte prata med någon av dem eller stå i centrumets hemska ljus. Jag plockade upp jeansen som låg kastade över en stol. Jag brottades med den översta knappen en stund innan jag gav upp. Jeansen hade börjat bli för små och för gamla men jag orkade inte be om pengar till nya. När jag kom nerför trappan satt familjen i köket. De hade börjat äta. Deras munnar smackade och lukten av Mias stekta ägg spred sig i radhuset. Jag kände mig plötsligt löjlig, som en dum Lucia som steg med tända ljus runt gård och stuva utan att någon brydde sig. ”God morgon, brukar man säga”, sa Mia och ställde fram en tallrik. ”Du tog sån tid på dig och vi var så hungriga.” Jag tänkte säga att jag visste att god morgon är någonting som man brukar säga, och att jag faktiskt hade tänkt säga det men att hon hann före. ”Han är officiellt i puberteten nu, officiellt vilsen, låt han va”, sa Wilma medan hon försökte pilla bort en bit knäckebröd som hade fastnat i gluggen mellan hennes framtänder. ”Fortfarande inget god morgon?” sa Mia med ett leende. Precis i samma ögonblick som jag gjorde mig beredd att säga det där god morgon reste sig familjens överhuvud Sten från stolen och gav Mia en allvarlig blick:

Avblattefieringsprocessen.indd 5

2014-07-11 13:29

”Men Mia … låt honom vara.” De tittade på varandra en kort stund innan Mia sänkte blicken, tog stekpannan från spisen och med hjälp av en gaffel knuffade över ett slafsigt ägg på min tallrik. Som alltid spelades det låg musik på radion, som om de var rädda för tystnaden. ”Har du sovit gott?” frågade Sten glatt och pekade på stolen bredvid farfar. ”Visst”, sa jag och satte mig ner. ”Så, femton år idag, hur känns det? Mognare, vackrare, starkare”, log Sten och såg sig om runt bordet efter andra leenden. Mia tittade på honom med sin neutrala, uttryckslösa min. Wilma bläddrade i sin iPhone med flottiga fingrar, och farfar, som hade en plastslang instucken i näsan, fokuserade på skafferiet bakom Sten. ”I alla fall”, fortsatte Sten, ”jag har köpt kakor, dagen till ära. Femton år är inte vilka år som helst. Du börjar bli en ung man, sakta på väg mot vuxenlivet. Det tycker jag kräver särskild uppmärksamhet.” Jag nickade och sträckte mig efter knäckebröd och smör. ”Hrmmm”, sa Sten och hostade i handen, ”jag tycker Alen förtjänar en sång. I Sverige brukar vi av tradition sjunga en sång som heter Ja må han leva, eller hon leva …” ”Eller hen, pappa”, sa Wilma, ”hen … ja må hen leva.” Sten kom av sig och började småskratta: ”Ha ha, du har rätt, Wilma … i vilket fall, jag tror inte vi har sjungit den för dig tidigare …” ”Varför skulle vi?” sa Mia. ”Det är ju hans första födelsedag hos oss.” Hon skakade på huvudet och fortsatte äta.

Avblattefieringsprocessen.indd 6

2014-07-11 13:29

Sten reste sig upp, gestikulerade till Wilma och Mia att göra likadant. ”Vi är alla glada att du är här hos oss. Du håller sakta på att växa in i vår lilla familj, vår gemenskap. Du ska veta att, ja, vi alla – också farfar, om han hade varit lite klarare i skallen – håller av dig, att du räknas och betyder. Och du ska veta att du när som helst kan komma till vem som helst av oss – mig, Wilma eller Mia – och be att få prata om vad som helst. Högt som lågt. Med tanke på det du har varit med om kan det vara om sådant som är svårt, som kräver lite extra mycket funderingar. Men vi kan också prata om annat, som kärlek exempelvis, du vet, tjejproblem, sådant kan säkert Wilma hjälpa dig med.” ”Vadå, menar du att jag är lesbisk, eller?” sa Wilma och kastade en ilsken blick på Sten. ”Nej, inte alls, eller ja … du vet hur jag menar, älskling.” ”Nej, det vet jag inte, idiot.” ”Hur som helst, nu stämmer vi in”, Sten viftade med händerna som en dirigent, ”Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år …” Mia sjöng lågt, Wilma så att det knappt hördes, farfar fortsatte stirra på kylskåpet och själv satt jag och hoppades att det hela snart skulle vara över. Sten sjöng för kung och fosterland, men hoppade över vers två och ett fyrfaldigt leve, hurra. Istället tog han fram burken med kakor, tog av locket och satte den framför mig. ”Varsågod, Alen. Förresten, finns det någonting du skulle vilja säga till oss, din nya familj?” När han sa nya gjorde han kaninöron med båda händerna.

Avblattefieringsprocessen.indd 7

2014-07-11 13:29

Jag tänkte att han lika gärna kunde ha kaninörat ordet familj när han ändå höll på. ”Nej”, sa jag. ”Inget speciellt. Eller tack. Tack som fan.” Jag tog en kaka ur burken och bröt den itu. Senare på eftermiddagen, när jag – som så ofta – låg i min säng och gjorde ingenting alls, knackade det på dörren. Det var Sten. Han höll ett vitt kuvert i handen, som han viftade med. ”Jo, det var så sant”, sa han. ”Till dig. Kom i veckan. Jag har öppnat det, hoppas du inte misstycker. Eftersom det var från socialtjänsten ville jag se vad det var. Det är din socialsekreterare som vill träffa dig.” Jag tog kuvertet. Jag drog pekfingret över den slarvigt upprivna öppningen som nästan hade delat kuvertet i två delar. ”Tack”, sa jag. Sten nickade och såg sig om i rummet. ”Du kanske kunde ta och städa här någon dag.” ”Ska jag göra”, sa jag. När Sten hade lämnat rummet satte jag mig vid skrivbordet. Jag snurrade kuvertet i min hand. Det var ett tag sen jag hade fått ett brev från socialtjänsten, kanske flera månader sen. Då hade det handlat om rutinfrågor kring hur jag trivdes i min nya familj, om jag blev väl behandlad och trivdes på den nya skolan, i den nya klassen, om jag trivdes med mitt nya liv. Jag hade inte vetat vad jag skulle svara. De ville veta så otroligt mycket om saker jag inte riktigt hade funderat på. Om jag trivdes? Jag bara var, existerade helt enkelt. Jag lirkade fram det dubbelvikta pappret, skummade igenom texten. Det var en kallelse (ordet Anmälningsplikt stod skrivet

Avblattefieringsprocessen.indd 8

2014-07-11 13:29

med stora svarta bokstäver längst upp i papprets vänstra hörn) till ett slags informationsmöte. Mitt namn, dag, plats och tid. Det var allt. Brevet var signerat Anita Anderberg. En ny handläggare. Jag vek ihop brevet och stoppade det i kuvertet igen. Kuvertet lutade jag försiktigt mot skrivbordslampan så att jag inte skulle glömma bort det. Sen jag kom till familjen för sex månader sen hade jag inte en enda gång tänkt på varför allting hade blivit som det blivit. Aldrig hade jag reflekterat över mitt tidigare liv eller ens min nuvarande situation – som om sanningen ska fram inte riktigt kunde liknas vid ett liv. Varför, det vet jag inte riktigt. Jag antar att jag inte riktigt orkade. Psykologtanten Eva Hilmersson gjorde sitt bästa för att få mig att ”komma närmare känslorna”, som hon uttryckte det. Hon menade att min ilska och likgiltighet låg i vägen för mina sanna känslor. ”Kan det ha att göra med din pappa? Att han sitter i fängelse?” frågade hon en gång. ”Ingen pappa, ingen mamma, ensam, sviken och övergiven … arg? Är det så du känner?” Jag ryckte på axlarna, tittade ut genom fönstret. ”Du ska veta, Alen, att jag förstår att du har det svårt. Med tanke på allt som har hänt dig, och allt du går igenom nu.” ”Jag … är nog inte arg på någon speciell”, sa jag. Det var det bästa jag kunde få fram. ”Hur känner du för fosterfamiljen du bor hos?” frågade hon vid ett annat tillfälle. ”Är det de som gör dig arg? De beskriver dig som” – hon tittade ner på ett papper – ”svår, problematisk

Avblattefieringsprocessen.indd 9

2014-07-11 13:29

och oberäknelig. Kan det vara så att du på ett omedvetet plan … alltså utan att du vet om det … riktar din ilska mot människorna som du känner har ersatt din pappa? Fast du innerst inne vet att de knappast kan klandras för att saker och ting blivit som de blivit, gör du ändå dem ansvariga för allting, hela din livssituation? Och detta gör dig arg?” ”Inte fan vet jag, det är du som är psykolog”, hade jag svarat. ”Det enda jag vet är att de går mig på nerverna.” ”Du vet”, fortsatte jag, ”vissa människor är inte menade för varandra. De ska inte vara tillsammans.” ”Hur menar du då?” ”Jag är kanske en tigerunge som av ren slump hamnat hos en massa åsnor. Och tigrar och åsnor går inte ihop.” Träffarna med psykologtanten Eva Hilmersson varade inte länge. En gång när hon ville att jag skulle berätta om mina föräldrar hade jag rest mig upp och gått. En annan gång hade jag suttit tyst hela timmen, vägrat prata. De sista två gångerna hade jag inte brytt mig om att dyka upp överhuvudtaget. Till slut fick Eva Hilmersson nog. Vi kom ingenvart, sa hon. Inga framsteg, ingen förändring, jag var inte samarbetsvillig, jag ville ingenting. Jag la mig ner i sängen och började tänka på min kaninörade familj, ”familjen”. Farfar var den som jag gillade mest. Kanske för att han nästan aldrig sa någonting. De få gånger jag hört farfar ge ifrån sig något som liknade ord hade han viftat med knytnävarna, varit förbannad och mumlat obegripliga saker. Förutom att stirra och dregla och då och då vifta med knytnävarna, var högljudda fisar något av farfars favoritsysselsätt-

Avblattefieringsprocessen.indd 10

2014-07-11 13:29

ning – gärna vid matbordet eller i tevesoffan. Mia skulle gärna ha dumpat honom på ett sådant där hem där gamla människor lämnades för att dö, om inte Sten hade vägrat. ”På sådana hem måste ju farfar lägga sig redan på eftermiddagen, han som knappt kommer upp före tolv …” sa Sten. ”Förstår du hur korta dagar han får?” ”Åtminstone är det någon som hjälper honom i säng …” sa Mia. Detta var bara en av de saker Mia och Sten ofta bråkade om. Jag var dödligt trött på Sten och Mia – av flera anledningar. En av dem var att de hade föreslagit att jag skulle byta efternamn. ”Du kan heta Stensson, som vi?” tyckte Mia. ”Stensson?” sa jag. ”Alen Stensson?” ”Ja, det blir väl fint?” Nej, det blev inte fint. Det blev fult. Och det var något jag definitivt vägrade, för mitt namn var det enda jag hade kvar av min pappa. Men psykologtanten hade nog rätt: Den största anledningen att jag hatade familjen Stensson var förmodligen att de verkade tro att de kunde ersätta min pappa. Dessutom visste jag, eftersom jag hade lyssnat många gånger när de bråkade, att det Mia egentligen hade velat ha var en indisk, svart eller möjligtvis kinesisk bebis som hon kunde bada, ta hand om och sätta tofsar i håret på, och inte en ”nästan fullvuxen invandrare som till råga på allt inte ens var söt, inte ens någorlunda gullig”. Mias och Stens tanke hade varit att ett adoptivbarn skulle få deras äktenskap att rulla igen. Och de försökte verkligen adoptera en gullig bebis, men utan att lyckas. De fick avslag på avslag. Och jag visste varför. Det hade Mia berättat.

Avblattefieringsprocessen.indd 11

2014-07-11 13:29

”Det är Stens fel!” sa hon. ”Hans jävla författarambitioner!” Att de fick avslag på avslag berodde på Stens fåfänga önskan att försörja sig som författare, hans författarsatsning som Mia uttryckte det när hon var på gott humör. Stens livsberättelse, den lät ungefär så här: Han hade i flera år jobbat som gymnasielärare på Söderskolan. Men en dag hade han plötsligt sagt upp sig – med blicken fokuserad på en författarkarriär. Men besparingarna hade tagit slut redan första året. Bokförlag efter bokförlag hade refuserat hans manus, vilket konstigt nog bara fick Stens ego att växa. Han tog det som ett tecken på att han var en riktig författare, eftersom alla riktiga författare måste genomlida denna prövning. ”Det är inte massorna som ska tilltalas i början, det är genierna, de få som finns, som ska se manuset och lyfta det mot massornas himmel.” Men det var inte riktigt så Mia såg det. Hon tyckte det var orättvist att hon med sin undersköterskelön skulle dra hela lasset. Han var en vuxen människa som måste vakna upp och börja leva i verkligheten. Hon hade dessutom läst hans texter, och inte blivit imponerad. Eller rättare sagt, hon hade bara läst början på hans texter eftersom hon alltid somnade. Där fanns nämligen ingen handling och karaktärerna var en samling suddiga figurer. ”Men det är ju det som är poängen”, försvarade sig Sten, ”mina ord ska av sig själva måla handlingar i läsarens huvud. Att läsa är ju först och främst en subjektiv upplevelse, alla vet det.” ”Jo, men du måste nog grunda lite bättre i så fall. Läsaren ska väl inte göra hela jobbet?”

Avblattefieringsprocessen.indd 12

2014-07-11 13:29

Eftersom de på grund av Stens författarskap inte fick adoptera hade de till slut vänt sig till kommunens socialtjänst med en förfrågan om att få bli stödfamilj åt ett barn i nöd. ”Vi fick inte köpa nytt, så vi fick handla begagnat”, som jag hörde Mia säga i telefon en gång. Och de fick det som fanns inne för tillfället, de fick mig. Senare erkände Sten att han också till en början varit skeptisk till socialens förslag att ta emot en invandrarpojke vars pappa satt i fängelse. Men efter att Sten läst i min profilbeskrivning att pappa vid sidan av sitt vanliga jobb på banken också var författare, en publicerad författare, såg Sten detta som ett tecken från gud. Han läste böckerna samma kväll och bestämde sig där och då för att författarens son, Alen Živković, det vill säga jag, skulle bli hans adopterade son. Visserligen blev Sten aldrig helt övertygad om storheten i pappas arbete. Han kunde tjata om att han inte riktigt begrep ”författarens budskap”, och att varje bok måste ha ett tydligt budskap, en tydlig röd tråd, annars var det ingen riktig bok. En gång när Sten berörde temat vid matbordet sa jag: ”Fuck you, Sten, idiot.” Sten gjorde stora ögon men jag brydde mig inte. Min pappa var en helighet som inte fick smutsas ned av andras ord, allra minst Stens. Sten tittade allvarligt på mig. ”Jag vet varför du gör så här, Alen.” ”Vad snackar du om?” ”Ditt beteende i skolan, ditt beteende här hemma, din bristande respekt för allt och alla. Jag ser mönstret.”

Avblattefieringsprocessen.indd 13

2014-07-11 13:29

”Du ser inte ett skit.” ”Du vill bort från oss, du gör allt för att driva oss till vansinne i hopp om att vi ska lämna tillbaka dig.” ”Fan, jag har inte tänkt så”, log jag. ”Men vilken bra idé.” Sten stirrade på mig, jag tittade bort, sa ingenting. ”Jag vet att du inte trivs här hos oss”, sa Mia. ”Att du kanske känner dig missförstådd, som att du inte passar in. Men för att vi ska kunna förstå dig måste du förstå oss också. I alla fall försöka.” Sten nickade. Jag reste mig upp. ”Fatta en gång för alla: Ni är inte mina föräldrar. Du kan aldrig bli min pappa. Aldrig.” Jag vände mig om och gick till mitt rum. Min mamma har jag inga minnen av. Och har aldrig haft. Pappa har nästan aldrig berättat något om henne. Det enda jag vet är att hon är död. Men jag saknar min pappa. Mycket. Så mycket att det nästan är löjligt att försöka uttrycka det i ord. Jag gick bort till bordet och tog upp brevet ur kuvertet, läste det en gång till. Datum, plats och tid, tills datum, plats och tid hade trängt undan alla andra tankar i mitt huvud och memorerat sig fast i mitt minne. Sen läste jag mitt namn. Alen Živković.

Avblattefieringsprocessen.indd 14

2014-07-11 13:29

”en muntert kontrafaktisk berättelse om ett Sverige som inte finns. Ännu. Kanske. Eller?” DN

Bečević

Avblattefieringsprocessen

Alfabeta

Zulmir Bečević

Avblattefieringsprocessen Roman Alfabeta