för att kunna göra det måste jag gå tillbaka i tiden, anträda stigen som leder tillbaka, genom den bortglömda trädgården och förbi det halvt raserade huset. Ja, så är det. Det är ett förfallet hus och en bortglömd trädgård. Det är höst eller vår, jag är en ung pojke eller en åldrande man. Det är augusti eller november. Jag är hungrig eller mätt, ensam eller omgiven av en rad människor, jag är förtvivlad eller fylld med hopp. ”Och är det då sant, det du berättar?” Jag får frågan av en vän och först svarar jag: ”Det är så sant som jag orkar med att berätta.” Efter det blir jag tyst: ”Nej, så enkelt är det inte.” Nej. Det är just det. Det är inte så enkelt. Ibland blir mitt minne inte större än den promenadstig som sträckte sig från Bennets väg 45 c i Rosengård till biblioteket i köpcentret, ibland vidgar det sig och närmar sig världen kalejdoskopiskt. Jag ser mig själv som son, som far. Jag ser hur jag som ung sänks ned i tiden och sedan reses upp igen. Jag måste säga det medan jag fortfarande kan tala: Den som är barn och fattig är inte fri. Jag var inte fri. Min värld var aldrig större än jag själv, min mors vansinne, min fars vansinne, stigen som slogs fram åt mig, vägen som jag skulle gå. ✽
Och jag vet att jag nu måste tala om kärleken. Det är så det börjar. Vad är väl en människas berättelse om hon inte har – 12 –
Kristian Lundberg Inlaga.indd 12
2011-01-18 11.18