Issuu on Google+

FOTO: KRISTIN LIDGREN

Pressröster om Yarden »Exakt de skäl som borde ge Yarden Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer.« CARL ERLAND ANDERSSON, GP

»Aldrig förr har läsaren kommit så nära Kristian Lundberg och det han har att berätta är varken vackert eller insmickrande ... Yarden ger röst åt ett namnlöst kollektiv, en brokig samling människor med otacksamt slitgöra och låg lön som gemensam nämnare.« PETER VIKTORSSON, NORRKÖPINGS TIDNINGAR

O c h a l l t s k a l l v arr a k ärle ek

Kristian Lundberg jobbar inte längre på Yarden, omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i romanen med samma namn. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och rannsakar sig själv. Han är inte säker på om den bok han skrev var den han egentligen ville skriva. Han undrar om han någonsin kommer att sluta fred med sitt förflutna. Och så är det kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?

KRISTIAN LUNDBERG

Kristian Lundberg, född 1966 i Malmö, är författare och litteraturkritiker. Han debuterade 1991 och har sedan dess publicerat ett tjugotal böcker i så skilda genrer som lyrik och kriminalromaner. För diktsamlingen Job nominerades han till Augustpriset år 2005. Hans senaste roman Yarden (2009) belönades med Ivar Lo-Johanssons personliga pris och hyllades av både kritiker och läsare.

Det är inte bara längtan efter henne som gör att jag rastlöst rör mig genom den sovande staden, det är också detta, det andra som jag måste formulera. Att jag är son till min far, att jag är son till min mor. Att min skuld måste sonas och att jag måste vända tillbaka i berättelsen och börja om från början. Allt är kärlek. Allt är att förlora sig själv och återskapa den man var tänkt att bli.

KRISTIAN LUNDBERG

»På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. Där man ska vara. Där kroppen alltid värker. I undervegetationen, där det är enkelt och omöjligt att andas: ’Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.’« HANNA HALLGREN, AFTONBLADET

Fristående uppföljare till Yarden I SBN 978-91-7037-594-1

Omslagsbild: Detalj från »Land of the Holy Bible« av Kristin Lidgren Grafisk formgivning: Kristoffer Nylén

Lundberg omslag Orig.indd 1

Ordfront

www.ordfront.se

O

ORDFRONT

2011-01-18 00.25


K r i s t i a n L u n d be r g

Och allt skall vara k채rlek

Ordfront Stockholm 2011

Kristian Lundberg Inlaga.indd 3

2011-01-18 11.18


Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek Ordfront, Box 17 506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se  forlaget@ordfront.se © Kristian Lundberg 2011 Grafisk formgivning: Kristoffer Nylén Omslagsbild: Detalj från »Land of the Holy Bible« av Kristin Lidgren Författarporträtt: Kristin Lidgren Tryck: Scandbook, Falun 2011 ISBN 978-91-7037-487-6

Kristian Lundberg Inlaga.indd 4

2011-01-18 11.18


Allt är kärlek, allt är att förlora sig själv. Till Kristin

Kristian Lundberg Inlaga.indd 5

2011-01-18 11.18


Kristian Lundberg Inlaga.indd 6

2011-01-18 11.18


Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss. Psaltaren 2:3 Vi måste blifva öfvervinnare. Hjalmar Ekström, »Utblottelse«

Kristian Lundberg Inlaga.indd 7

2011-01-18 11.18


Kristian Lundberg Inlaga.indd 8

2011-01-18 11.18


Prolog

Det är med ett svartvitt fotografi som allt börjar. Det är så enkelt. Faktiskt. Det är ett fotografi i standardformat, tänkt att passas in i ett album. Det sitter uppsatt på en fläckig vägg i ett övermöblerat, för att inte säga kaotiskt, vardagsrum. Måna­den är augusti. Mikroskopiska insekter krälar över den smutsiga disken som står staplad på diskbänken. Luften i min mors lägenhet är instängd och kvalmig. Det måste ha varit dagar sedan hon vädrade senast. Hon har varit upptagen. Det första jag gör när jag kommer in i hennes lägenhet blir att öppna för att få korsdrag; sedan går jag för att se om bilden finns i verkligheten, om den verkligen sitter där på hennes vägg eller om jag bara inbillat mig allt. Just denna eftermiddag kommer det att falla ett lätt sommar­ regn över staden. Det kommer att glida in över staden senare under dagen och skölja allt rent. Allt lever och vill liv. Vi är på andra våningen i ett hyreshus från ­femtiotalet. Rummet: en mindre bokhylla, en omodern tv, en soffa, ett repigt glasbord. Det hänger en frän doft av cigarettrök i lägen­ heten, en skarp doft. Jag tänker: Inte orkar jag komma tillbaka till detta. Ändå är det just här jag befinner mig, tillbaka: som återkom jag till min egen mardröm, som kunde jag inte –9–

Kristian Lundberg Inlaga.indd 9

2011-01-18 11.18


låta bli att upprepa förbannelsen. Och det är med ett svartvitt fotografi som allt påbörjas. Från köket kan man höra en radio. Ett bakgrundsbrus. Avlägsen trafik. Vind som stupar ut i passagerna. Bilden. Det är den allt handlar om just nu. Det är ett litet fotografi. Det föreställer en ung pojke som sitter uppklättrad i ett avlövat träd. Det måste vara höst. Pojken kan vara sju eller åtta år gammal, och han tittar sammanbitet ner på fotografen. Mellan grenarna kan man se en grå himmel. Jag står stilla en stund i min mors rum och ser på bilden. Ett amatörfotografi. Vem kan ha ­tagit denna bild? Jag hör röster i bakgrunden. En man ropar på bruten svenska ute på gården. En hund skäller. Min mor sitter ute i köket där jag ställt balkongdörren på vid gavel. När hon reser sig upp för att snabbt besöka toaletten läser jag i hennes anteckningar. ”Ingen kan längre känna igen mig. Jag är osynlig” har hon skrivit och jag bläddrar fram i hennes sönderklottrade block: ”Det handlar om att överlista systemet. De kan inte se mig om jag sitter blickstilla.” Vad gör jag här, lutad över min mors kaffefläckade skrivblock? Det blir allt oftare som jag frågar mig: Hur kan jag nu gå fri? Kan en människa vara ett stycke drivved som bara följer, en ansamling ben upphängda i en mänsklig dräkt? Ja. Det är så enkelt. Om det inte hade varit för kärleken, om det inte hade varit för att kärleken kom och förändrade allt, så skulle jag aldrig stå här: genom­korsad av framtid och historia, upphunnen. – 10 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 10

2011-01-18 11.18


Jag är en vuxen man nu; fri om man så vill, jag kan komma och gå som jag själv vill. Den här dörren öppnar jag. Den här dörren stänger jag. Det är enkla saker, banala händelser, ändå kan jag fortfarande genomströmmas av en sådan lycka när jag tänker på det: vardagen som återskapas, det som är jag och som nu naglar fast världen på en bit papper. Det är ingenting speciellt med den där bilden som finns uppsatt hos min mor; ändå är det just där allt börjar, med den blicken som ser tillbaka på mig. Är jag då honom trogen? Jag trodde det. Det var tidig eftermiddag när jag promenerade till min mors lägenhet i Kirseberg. Det tar en knapp timme att gå från mitt bostadsområde och bort till hennes tvårums­lägen­ het. Lamporna tänds, en efter en, och återspeglas i kanalvattnet. Det är kväll nu och det är inte längre döden som skrämmer mig; så många gånger den har mött mig och vägrat att ta upp mig i famnen. Jag promenerar förbi centralstationen, väljer vägen som leder längs med kanalen, förbi några av de platser som sett mig växa upp. Det är länge sedan nu. Många år sedan bilden. Ja,  jag minns. En kropp skall inte skändas, den skall inte krossas och spolas upp på en havsstrand. Och vad skall jag göra hos min mor nu? Enkelt. Det är en fråga som jag måste besvara åt mig själv och – 11 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 11

2011-01-18 11.18


för att kunna göra det måste jag gå tillbaka i tiden, anträda stigen som leder tillbaka, genom den bortglömda trädgården och förbi det halvt raserade huset. Ja, så är det. Det är ett förfallet hus och en bortglömd trädgård. Det är höst ­eller vår, jag är en ung pojke eller en åldrande man. Det är ­augusti eller november. Jag är hungrig eller mätt, ensam eller omgiven av en rad människor, jag är förtvivlad eller fylld med hopp. ”Och är det då sant, det du berättar?” Jag får frågan av en vän och först svarar jag: ”Det är så sant som jag orkar med att berätta.” Efter det blir jag tyst: ”Nej, så enkelt är det inte.” Nej. Det är just det. Det är inte så enkelt. Ibland blir mitt minne inte större än den promenadstig som sträckte sig från Bennets väg 45 c i Rosengård till biblioteket i köpcentret, ibland vidgar det sig och närmar sig världen kalejdoskopiskt. Jag ser mig själv som son, som far. Jag ser hur jag som ung sänks ned i tiden och sedan reses upp igen. Jag måste säga det medan jag fortfarande kan tala: Den som är barn och fattig är inte fri. Jag var inte fri. Min värld var aldrig större än jag själv, min mors vansinne, min fars vansinne, stigen som slogs fram åt mig, vägen som jag skulle gå. ✽

Och jag vet att jag nu måste tala om kärleken. Det är så det börjar. Vad är väl en människas berättelse om hon inte har – 12 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 12

2011-01-18 11.18


kärlek, vilken tunn klang blir det inte då, om man talar och inte kan älska? Går det ens att lyssna på en röst som aldrig har älskat? Nej. Den som har älskat känner med hela sitt väsen hur bräckligt livet är, hur ömtåligt det är, detta med att leva. Jag ropar in till min mor i köket: ”Är allting bra med dig?” och hon svarar direkt: ”Hurså, skulle det inte vara det?” Jag svarar henne inte. Det är eftermiddag, grönskande träd utanför hennes fönster, röster som kommer och går, minnen som kommer och går, liv som söker liv. ✽

Pojken som sitter uppflugen i trädet ser tillbaka på mig där jag står, och jag vet att hans sanningskrav är orimliga. Ändå; om jag kunde gå tillbaka i tiden och stå nedanför det avlövade trädet och bara ropa ner honom: ”Kom ner nu, allt kommer att bli bra.” Det svartvita fotografiet sitter uppklistrat på väggen i min mors vardagsrum. Och jag står där, ett par sekunder kanske. Ändå förändrar det allt. Allt det jag berättar är sant. Det måste vara så. Den som talar förändrar världen. Den som benämner redskapet får lov att använda det. Jag är en människa. ✽

– 13 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 13

2011-01-18 11.18


Nu när det är augusti stiger solen upp redan vid fyra på morgonen. Ljuset kommer smygande in över staden och avtäcker allt. Lyftkranar. De väldiga bilfärjorna som kommer glidande in genom hamnen varje tidig morgon strax före fem. Jag är inte längre ensam, inte ensam. De senaste veckorna har jag inte kunnat sova om nätterna, det är som om jag hela tiden letade efter en nedtecknad rad, en enda rad som varje gång jag försöker nå den slingrar sig iväg från mig, som en orm i högt gräs. Sovrummet blir varmt, instängt. Det saknas skuggor. Vi är de levande. Vi andas, vidrör varandra, förflyttar tingen, underkastar oss naturlagarna. Vi kläs på, transporteras runt, vi tänker, andas, vi lever för ett ögonblick och kastas sedan ut i ett stigande brus, vi älskar varandra och längtar efter att komma hem eller bort. Det är augusti och allt är lika omöjligt som fyllt av förberedelser. Vad är det som sker? Att jag återskapar. Jag andas och långsamt framträder en annan värld. Det är en stig som öppnar sig ut mot en dunge. Det är vad som sker: en människa bland människor. Och vi reser oss upp och går. Jag har under så många år levt på flykt, omgiven av mörker och dödsvarsel. Jag skall berätta. Det hela blev verkligt först när jag återkom till vardagen som kropps­ arbetare, när jag sänktes ned i vardagen och blev avplockad allt det som skapar en människa, när jag förvandlades till ett ting, ett objekt, en mjuk enhet som kunde räknas in – 14 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 14

2011-01-18 11.18


i ett bokslut eller en kvartalsrapport. Det är därför jag står där och försöker svara honom. Det är därför jag måste möta blicken hos pojken som sitter i trädet, han frågar mig: ”Och du, är du sann nu?” Far och son. Människoblivandet. ✽

Och plötsligt tänds lampa efter lampa. Hon är med mig nu och jag är inte längre ensam. I minnet: den nakna ryggen, den intensivt varma kroppen som ligger intill min; hela dagen bär jag henne med mig, nära intill som en sköld, så går jag fri. Jag står stilla ett par sekunder, ser det svartvita fotografiet, ser min mor sitta böjd över sitt skrivhäfte, handen som rör sig, fram och tillbaka: ”Om jag blir hämtad nu så är det inte försent, då kan jag fortfarande hinna med att berätta …” står det på en sida, och jag blir för ett ögonblick iskall. Ja, jag är min mors son. Vi närmar oss varandra från varsin sida av vansinnet. Det är möjligt, tänker jag då jag står i hennes illaluktande kök, att jag är den ende som förstår hennes projekt. Jag skall försöka berätta så tydligt och klart som möjligt, skall försöka skriva mig tillbaka till det som jag från början ville säga: det var oundvikligt det som skulle ske, det fanns som en mönstrad genetisk kod, en väsan­de orm som bara låg och väntade på en blottad hälsena. – 15 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 15

2011-01-18 11.18


Kirseberg, platsen där min mor nu bor, är en arbetarstadsdel, låga trevåningshus ligger samlade i täta klungor. Enstaka vindpinade förortsträd. Grusade gångar. Enstaka äldre enfamiljshus. Ett torg. En kyrka. På torget: enstaka fyllerister. En konsumbutik. I slutet av huvudgatan, Vattenverksvägen, stupar gatan ut i en park som i sin tur leder in till ett gigantiskt område: det nedlagda sinnessjukhuset, närapå som en mindre stad omsluten och gömd inuti den större staden. Efter att avdelningarna stängts ner, som alla avdelningar stängdes ner, så förvandlades området i ett enda slag till ett transitboende för flyktingar. Det har varit stängt för mentalpatienter ett tjugotal år nu. Under utevistelsen med personal kunde dårarna vallas inom parken, ledas ut över den förbipasserande vägen och sedan långsamt följa stigarna genom parken, se kaninerna sticka upp ur sina hålor, passera lekplatsen. Jag vet, för jag har själv gått där – följt den förbannade grusade stigen runt runt runt i grönområdet, sett det lätta middagsljuset falla genom de lövade trädkronorna. Hur länge var jag inlåst på sjukhuset? Jag minns inte. Vad gjorde jag där? Jag vet inte. Drivved, en samling ben och knotor som spikats samman och som sedan kastats ut i den starka starka vinden. Jag besöker platserna, återkommer. Jag försöker skriva samman det som brutits. Ja. – 16 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 16

2011-01-18 11.18


Jag är en lycklig människa; bara den som är lycklig ­vågar åter vandra bland de döda, bara den som är lycklig vågar utmana döden. ✽

Kirseberg ligger bara en kort bit från motorvägen, och när vi i mina tidiga tonår bodde på Rosendalsvägen i Malmö, en återvändsgata precis innan man svängde upp till Kirseberg, kunde jag se motorvägen från köksfönstret och hur trafiken ökade och minskade i takt med ljus och mörker, som om motorbruset var organiskt, levande. Världen andades emot mig. Bli människa. Var levande. Vi bodde bara en kort bit från det som sedan skulle bli bensinstationen Midhem. Vi levde här ett drygt halvår. Det var också här vi på allvar började förstå vidden av sjukdomen, att den inte bara var en isolerad ö av vansinne, omgiven av tillfrisknande, pulserande liv. Vi var alla en del av sjukdomen, kastades fram och tillbaka, stötte emot, lindade av dödslindorna och surrade fast oss själva vid vansinnesskeppets mast: där stod vi och sjöng rakt ut i natten, där stod vi och ropade hem barnen för att kvällen skulle komma. En morgon, en tidig morgon medan motorvägen brusade utanför det öppna köksfönstret sade min mor till mig: ”Jag vet inte hur länge jag orkar.” Jag minns. Jag stod vid diskbänken. Jag var – 17 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 17

2011-01-18 11.18


hungrig. Kylskåpet var tomt. Skafferiet var tomt. Jag säger det inte för att jag tycker synd om mig själv; nej,  jag skriver ner det nu för att det anger ett slags position. Hopp? Nej. Det kände jag inte till, inte då, inte då. Hon sade: ”Jag vet inte hur länge jag orkar.” ”Vad menar du?” Jag hoppades att hon skulle visa en väg bort. Hon sade: ”Jag vet inte vad din far har sagt, men jag tror att han har opererat om sig så att vi inte skall kunna känna igen honom.” Utanför var himlen grå, kanske tätnade molnen högt över staden. Döden ger inte liv. Döden är bara ett stigande, allomslutande mörker. ”Har vi någon mat hemma?” Hon tittade på en punkt bakom mig, och det dröjde innan hon svarade: ”Har du träffat honom?” ”Pappa? Nej. Inte på länge nu.” Och nu log hon. ”Det är just det. Du vet inte. Han kan ha förvandlat sig, förändrat sitt utseende.” Mina syskon sov, klockan kan ha varit strax efter sex på morgonen. Småfåglar i träden, ett slags silvertråd av liv som band fast mig vid allt levande och som just då brast, just där och då. Vad blir en människa? En mörk, flämtande låga i ett rum som långsamt töms på luft. Men vad har detta med kärleken att göra? Jag skall svara. Den som sänks ned i detta, i denna pågående hopplöshet, han kommer att för alltid bli en annan. Han kommer att bli sin uppgift, ett rörelsemönster som kan påminna om mänskligt liv men som i själva verket bara imiterar det som – 18 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 18

2011-01-18 11.18


lever, som att genomleva sitt liv på stand-by. Min mor drack kaffe, rökte, lade ut spelkorten på bordsskivan framför sig. Hon spådde sig själv i korten. Hon kunde sitta timme efter timme ute i köket och smälla fram kortlapparna. ”En dag”, brukade hon säga, ”en dag kommer du att förstå!” Och det är sant. Nu är det den dagen och jag står nere på marken under det avlövade trädet och jag försöker att sjunga ner pojken som sitter där, tigande och förbannad. Och det är därför jag nu måste börja om, återvända – för det jag talade om rymde inte det jag ville säga. Jag vill tala om kärleken. Nåd. Det är så enkelt. Kärleken är nåd. Kärleken är obegriplig. Det andra: sjukdom, girighet, rädsla. Det är så banalt, så enkelt att förstå och förklara, till och med att förlåta – men att älska och bli älskad, det blir bara obegripligt.

– 19 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 19

2011-01-18 11.18


Det är möjligt att den egentliga berättelsen, som jag nedan vill teckna, påbörjades i samma sekund som jag lämnade Yarden, när jag bara lät gallergrinden slå igen bakom mig. Ett par korta steg så hade jag lämnat inte bara området bakom mig, utan en stor del av den som jag hade blivit. Jag öppnade grinden och i samma ögonblick som jag släppte den så förnekade jag också reglerna som tvingade mig till underkastelse. Att vara timanställd på ett beman­nings­ företag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. Så enkelt det var att sedan bara gå, och så lång tid det tog innan jag förstod det. Ett mekaniskt ljud från det auto­matiska låset och så var jag borta. Och ja,  jag vände mig om, stod stilla en stund och såg arbetet fortsätta utanför mig. Det var kväll. Arbetskläderna hängde i skåpet. Jag lät skåpdörren stå öppen i omklädningsrummet, på vid gavel. De tunga arbetsskorna hade jag ställt av mig och på fötterna bar jag nu sandaler. Allt var lugnt och stilla. Händer. Kroppar. Ansikten. Stjärnorna som tändes, en efter en. Män­ni­skor. Rörelse. Alla visste vad de skulle göra. Så också – 20 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 20

2011-01-18 11.18


jag, som nu hade beslutat mig för att gå och inte komma tillbaka. Kvällsbelysningen följde oss, starka lampor som verkade röra sig efter bilarna, men som i själva verket blixtbelyste området enligt en statistiskt schemalagd sökning. Vad tänkte jag då, när jag stod där på andra sidan om grinden? ­Enkelt: andas ut. Den svala vinden, kvällen, en klar och tydlig måne som hängde lysande mot den svarta himlen. Strålkastarna. En fisk som hoppade till nere i hamnbassängen. Jag gick och jag visste då att jag lämnade bakom mig en del som jag inte skulle få återse – för arbetet på Yarden var inte bara ett arbete, inte vilket som helst, det var en återkomst till en person som jag hade glömt bort att jag var. Ilskan var ett bröd som bara alstrade hunger, denna förtvivlan som tvingade mig upp om morgonen och som till kvällen bäddade ner mig igen. ”Var jag ens en män­ni­ ska där?” kunde jag tänka, och allt som oftast stannade jag upp en sekund eller två med tanken: ”Hur kunde det bli så här?” Och jag arbetade mig ner mot denna förbannade natt dit ljuset aldrig nådde. ”Det fanns så mycket jag ville säga dig; ingen kunde ta din plats.” En sen kväll i augusti säger jag det till henne, och hon vänder sig om och ser på mig med sin ljust blåa blick. ”Det fanns så mycket jag ville säga dig; ingen kunde ta din plats.” Jag har lovat att jag skall berätta som det var. Lyssna nu. Det hela var mycket enkelt. Jag var pank, lika fri som en bålgeting i november. Jag hade – 21 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 21

2011-01-18 11.18


en större skuld som jag inte kunde betala, samtidigt hanns jag ikapp av min egen historia. Inte kunde jag skriva; vad betydde egentligen detta med att sätta sig ner med papper och penna och begränsa världen till meningar, ord, begrepp? Ingenting. Det var som snö; vassa iskristaller som smälte bort. För att ni skall förstå: jag var pank. En dag vaknade jag och hade sjutton kronor på mitt bankkonto och en skuld som växte för varje dag. Det var så det hela började. Jag sökte arbeten, självklart. Alla okvalificerade ­tjänster som man kan tänka sig. Diskare. Städare. Tidningsbud. Chaufför. Hemtjänsten. Det som skedde var att jag till slut erbjöds ett tillfälligt jobb på ett bemanningsföretag, och det var så min resa tillbaka till mig själv kunde påbörjas, det var då, så kan jag se det nu i alla fall, som jag egentligen påbörjade arbetet med att bli Kristian Lundberg. ✽

Det finns en förklaring. Det är sagt: Om du är förlorad så skall du bli funnen, om du faller så skall jag fånga upp dig. Nu kommer eftermiddagen långsamt svepande in genom Malmö; staden är en levande organism, den andas och rör sig, fram och tillbaka. Fasaderna byter färg, gatljusen blinkar till, nätter och dagar i hemstaden, och jag är den som jag alltid har varit, det är staden som förändrar sig. Regn – 22 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 22

2011-01-18 11.18


som kommer och går, ljus som tänds och slocknar, människor som vaknar och somnar, lever och dör, mörker som djupnar i färg, likt ett blåmärke. När jag sitter i Rörsjöparken, precis intill Värnhemstorget, sitter stilla bara en kort stund en tidig morgon, så genomströmmas jag också av minnen, som om allt i mitt liv rörde sig på olika plan samtidigt. Också i mig finns det en rad personer, platser och händelser och ekot av allt detta som nu genomkorsar mig, som var jag, en expanderande virvel. Personer drar sig samman, blir verkliga, tätnar som skuggor i skarpt solljus, även om det är år sedan de upplöstes och försvann från mig. Hur kom det sig då att jag en dag befann mig på denna plats, Yarden, och att jag lika självklart bara gick därifrån en sen kväll? Vad var det för en plats? Vad gjorde vi där? Konkret: en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar i Malmö hamn. En arbetsplats som alla andra, men också en konsekvens av en systematisk nedmontering av vad det innebär att vara människa. Det är så jag säger i ett samtal med en akademiker som har specialiserat sig på arbetarlitteratur: ”en systematisk nedmontering av vad det innebär att vara människa”. Jag säger till er: det finns en förklaring. Det är också det för enkelt, det finns inte en förklaring, det finns en väv, en genetisk kod, en väv slagen av hopp och misströstan. Det finns en förklaring, och det är ett svartvitt fotografi uppsatt på väggen i min mors ostädade lägenhet. Det finns – 23 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 23

2011-01-18 11.18


en blick där som ser tillbaka på mig, och jag känner med hela min varelse att jag har misslyckats, att jag inte stod där under trädet och sjöng ner pojken till den fasta marken. Det är anledningen till att jag nu sätter mig ner och skriver detta, formar denna sång som skall locka ner pojken från trädet. Nej. Jag teg om henne. Jag berättade aldrig. Jag lät bilden bara antydas, och att inte tala blir också det att ljuga. ✽

Det var ett enkelt arbete på Yarden. Vi transporterades runt i minibussar på området. Vid arbetstoppar var det sex stycken bussar som genomkorsade området, som gled fram och tillbaka genom minimala passager, som följde plockorder, som packade samman de parkerade bilarna så att platserna skulle räcka till; hur många gånger hörde jag inte: ”Närmare för fan, kom närmare med bilen, du är väl för fan inte en kärring?” Området omkring oss var inhägnat, bevakningskameror satt upphissade i strålkastarstolparna, och uppenbarligen sparades det inspelade materialet. För hur länge vet jag inte, men vid en mindre krockolycka som upptäcktes först en vecka efter det att den inträffat kunde arbetsledarna se på den sparade filmen vem som hade kört vilken bil och vart. Med andra ord: tusentals timmar film som föreställer invandrade män i gula skyddskläder som – 24 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 24

2011-01-18 11.18


natt och dag parkerar bilar på målade linjer. Nej. Det är inte hela sanningen. Vi var två svenskar. Under sommaren kom studenterna, då blev det också annorlunda, fler svenskar, mer oro. Det fanns en grön promenadstig som löpte från grinden till omklädningsrummet, runt omkring mig talades alla språk utom svenska. Jag kom att stanna på Yarden i drygt ett år. Jag vande mig. Jag lärde mig saker som jag tidigare hade glömt bort, som jag inte längre tog på samma allvar. Jag återkom till den jag var som ung och yngre. Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. Vi fanns där för att säkerställa transporter eller förflytta bilar, parkera dem i räta linjer på angivna platser, ladda batterierna eller föra – 25 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 25

2011-01-18 11.18


bilarna vidare till installationsplatser där de skulle förses med exempelvis en extra bilmatta, ett klistermärke, en instruktionsbok på rätt språk. Enformighet och rutin. Vardag. Och hela tiden denna rädsla, denna känsla av att röra sig genom ett minerat område. Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? Så kom inte och säg annat än att det är ett krig som förs, med mjuka, omärkliga medel, och att det är vi som betalar. Och plötsligt står vi där, i blåsten ute på Yarden, och är enheter, kostnader, och vi vet att tiga, vet att hålla samman mot denna osynliga makt som registrerar oss, som iakttar oss när vi rör oss genom det inhägnade området i gula skyddskläder som inte riktigt lyckas hålla vätan ute.

– 26 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 26

2011-01-18 11.18


Arbetet var enkelt. Vi transporterades runt på parkeringsområdet i en minibuss. Chauffören var oftast också arbetsledare. Varje morgon fick han en lång utprintad lista på bilar som skulle förflyttas inom inhägnaden. Efter ett par veckor hade man lärt sig områdets olika positioner. H -blocket. C -blocket. CMP. Så här gick det till: chauffören gav mig ett nummer där bilen skulle hämtas, och han gav mig en position där bilen skulle lämnas. Man hoppade ut ur minibussen, släntrade bort till den fabriksnya bilen och lämnade sedan av den på rätt plats. Det kunde hända att man fick stå och vänta vid den framkörda bilen innan man åter blev upphämtad. Tio minuter, en kvart. Det fanns tid att tänka. Ensligheten. Tystnaden. Dödsbruset som steg upp genom mig. Och denna lysande lampa som flämtade till, långt långt ifrån mig. Och regn som kom, snö­oväder, vind, stark vind över det öppna hamnområdet. Tio minuter, en kvart, ibland en halvtimme. Och man stod där vid sin parkerade bil och lät tankarna slamra förbi som tomma godståg över en rostig bit räls. Vad jag tänkte på? Ibland på henne. Ibland på min mor. Ibland på hur det såg ut när jag växte upp. Jag vet. Jag skall svara på frågan – 27 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 27

2011-01-18 11.18


om hur det såg ut. Det var en liten fyrkant som långsamt krympte. Det var en mörk punkt som imploderade och sög in allt i sin omgivning, som om ögats pupill färgade allt svart. ✽

Hur länge var jag på Östra Sjukhuset? Veckor. Månader. Jag minns inte. Det jag minns: att det klistrades en namnlapp vid min matplats, att jag delade rum med bland annat en misslyckad självmördare, att jag hade gått vilse och nu delade rum med fyra män, lika vilsna de antar jag. Ibland satt jag i rökrummet, ibland fördes jag ut på promenad, ­ibland låg jag på den bäddade sängen och bara lät tiden komma och gå intill min kropp. Det fanns vinklade persienner som drogs upp varje morgon klockan sju, ibland av vårdbiträden i samma ålder som jag själv. Hur gammal jag var? Strax över tjugo. Var jag en människa då? Både och. Jag var på väg att både vinna och förlora. Efter flera månader med alkohol och droger hade paniken till slut besegrat mig. Man fann mig i en portuppgång borta vid Värnhemstorget, det var som när man lägger ner ett djur. Jag hade ännu inte träffat henne. Det skulle ske. Det var oundvikligt. Kärleken var mitt enda hopp. Hon var redan på plats; dörren stod på vid gavel. Hon hade påbörjat en – 28 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 28

2011-01-18 11.18


resa som skulle avslutas med att vi besegrade varandra, förlorade. Inte visste jag att kärleken var grym, förgörande. ✽

Jag skall berätta. Nu är det en stilla eftermiddag i augusti; ingenting speciellt sker, skuggor som kommer och går, ting och människor som förflyttar sig genom dagen, tid som förflyter, dag och natt stupar in i varandra, brev som jag skriver, anteckningar som förs, bilder som jag bara inte kan släppa, som jag vill förstå. Varje morgon går jag ner på knä och öppnar händerna för att kunna bli människa igen. Jag är och blir. Nu blev det så: En morgon, klockan var strax före åtta, vassa snökristaller, skarp vind från det öppna havet som omger oss, denna fukt, kyla. Vi skall förflytta ett antal bilar på området och ställa upp dem i raka led framför utfarten till lastfartyget. Vi rör oss långsamt genom den mörka morgonen, marken är glashal och bilarna skall ställas med ett minimalt avstånd mellan kofångarna, en knuten näve, inte mer. ”För fan, du är väl inte en kärring?” Ensam? Är jag då ensam när jag går där, fram och tillbaka mellan C -blocket och H -staketet – fram och tillbaka, bil efter bil? Ja. Jag är ensam och jag rör mig långsamt, också i tankarna, för jag vet att jag äntligen har börjat närma mig en sanning om mig själv. Det är i det främmande som jag kommer hem. 29

Kristian Lundberg Inlaga.indd 29

2011-01-18 11.18


Strax intill det första ledet av parkerade bilar står det en mindre personbil på tomgång, kupébelysningen är tänd. Jag kan se en av förmännen. Han sitter stilla i förarsätet, rör ibland handen över ett pappersark. Han noterar tider, platser. Allt skall effektiviseras. Det är också då, i just det här ögonblicket, som jag förstår att jag är min mors son, att jag är min fars son. Att jag är tillbaka där allt började, att jag i allt hastigare tempo nu monterar ner allt det som tidigare gjorde mig till människa. De abstrakta begreppen: solidaritet, klasskamp, gemenskap. Alla dessa till intet förpliktigande ord är plötsligt en verklighet. Det är först nu jag kan se vad jag har blivit, som konsekvenserna blir uppenbara. ✽

En eftermiddag träffar jag A på en bensinstation. Det är september. Regn. Höst. Klara och rena färger omkring oss, hög, frisk luft som är lätt att andas. M och jag skall tanka en av minibussarna samt ett tjugotal gröna bensindunkar i plast. A undrar var jag har varit; vad det är som händer, varför jag inte längre skriver. Är det så? Är jag då, tänker jag när jag står ute på bensinstationen i Rosengård, en sådan som inte längre skriver? Hon ser besvärad ut. Vi är arbetsklädda. M slangar dunk efter dunk medan jag pratar med A. Det osar bensin om oss, det är omöjligt att inte spilla. – 30 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 30

2011-01-18 11.18


Hon undrar: ”Vad sysslar du med, egentligen?” Jag svarar: ”Jag vet inte.” Ett par dagar senare skall jag få ett brev, ett kortfattat brev, där hon skriver: ”Jag trodde mer om dig.” Det finns ingenting att svara. Jag trodde aldrig mer om mig själv än just det här. Att bli en annan kan gå oerhört snabbt, det kan också ta en livstid att vänja sig vid sig själv. Hur solidariteten ser ut? Jag skall berätta. Ali är trött och vi gömmer undan honom en stund i tvättstugan så att han hinner sova ikapp lite, vi kör undan minibussen i en död vinkel och sitter en halvtimme, bara helt stilla för oss själva. Vad kommer jag ihåg om henne? Allt och ingen­ting. Kärleken var ett dödsskepp på öppet hav. När det blir den här typen av mellanrum i verkligheten, när världen för en kort stund står på stand-by, brukar tankarna ovillkorligen återskapa hennes rum igen, scenografin, det blommande körsbärsträdet utanför fönstret. Efter det: allt det andra, det som jag inte längre orkar kännas vid. Och så kommer jag tillbaka, så öppnas sidodörren till minibussen och det är dags att vakna till, hoppa ut till den verklighet som stavas Yarden. Det är en främmande plats, och jag skulle vilja säga att det är en laglös plats, ett område i radioskugga. Ingen kunde se oss. Ingen kunde vi se. Och för mig var det som att komma hem. Varför gick jag då bort från den här plats­en? Varför lät jag bara den nätförsedda grinden slå igen bak­om mig och andades ut? Hur kom det sig att jag lämnade detta – 31 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 31

2011-01-18 11.18


område, där jag hade blivit människa igen? Ja, så enkelt var det. Det var ett slags människoblivande. För att kunna resa mig upp och gå min väg var jag först tvungen att gå ner på knä. Ge upp och låta allt gå förlorat ur mina händer. Varför gick jag då? Jag upprepar min fråga. För att jag kunde. För att jag önskar att alla skulle kunna. Och för att jag ville berätta, och jag visste att i samma sekund som min berättelse om Yarden fanns ute i världen skulle min telefon sluta ringa om nya timmar nere på gården. Så blev det också. Jag försvann lika omärkligt som jag hade kommit dit, helt utbytbar, inte ens ett kugghjul i maskineriet.

– 32 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 32

2011-01-18 11.18


Alla dessa timmar. All denna rädsla. Osynligheten. Tidigt om morgonen kunde man se oss samlas till ett mörkt ovädersmoln. Vi kom från ytterområdena, rörde oss mot utkanten av hamnen, till stadens yttersta fäste där Öresund tar vid, passerade förbi lastbilsområden där chaufförerna parkerade sina bilar och sov ett par timmar, gick över Frihamnsviadukten där jag brukade stå stilla ett par sekunder varje morgon, hämta andan. Från den platsen på bron kunde jag se ut över staden, kunde se bostaden som jag hade då min son föddes, kunde se bort mot platsen där K bott, kunde se rälsen löpa ut, fram och tillbaka och naturligtvis längtade jag både bort och hem på samma gång. Först var jag en främling. Man skall inte inbilla sig att den som företar en omvänd klassresa tas emot med en speciell kärlek. Tvärtom. Misstänksamhet. Den som störtar gör det ljudlöst. Han virvlar bort som ett torkat löv. Det var så det blev. Det kunde vi enas om redan från början: tigandet. Ensamheten. Att vi delade en förtvivlan som var större och djupare än vad man kunde förstå utanför inhägnaden. Den första tiden på Yarden använde jag all min kraft till att bara vara så osynlig som möjligt, att bara kortfattat svara på frågor, men – 33 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 33

2011-01-18 11.18


också det blev i längden omöjligt. Vad skulle jag svara, när de frågade vad jag hade gjort senast? För enkelhetens skull brukade jag svara att jag hade arbetat med böcker, och då brukade de flesta tystna, för hur spännande är det att prata med en person som arbetat på ett boklager? Efter ett tag blev också det omöjligt. Det var Dragan som nämnde att jag hade skrivit böcker, publicerat böcker och texter. ­Efter det: isande förakt från vissa, respekt från andra. Det var också nu efter ett par månader på Yarden som jag började förstå min plats, min nytta. Det fanns saker som jag kunde göra: skriva CV, lotsa människor genom det svenska systemet, fylla i blanketter, föreslå kontakter, lösa avtal. Att vara anställd på ett bemanningsföretag betyder att man har förlorat sina grundläggande rättigheter. Du står i skuld och alstrar bara fattigdom. Du är ägd. Timme för timme. Dag för dag. Du äter och blir din hunger, du dricker och blir din törst. Du går och kommer ingenstans. Du sover och är trött när du vaknar. Det är ett helvetiskt system. Du är anställd för en dag i taget, ibland två eller tre, sällan mer än så. Slutsats: du vet aldrig vad din slutlön för månaden kommer att bli. Du ser till att vara tyst, hålla dig undan. Du försöker hela tiden skrapa ihop nya timmar, försöker hålla flera arbeten i rörelse samtidigt. Du sover och är alltid trött, du arbetar och är alltid någon annanstans.

– 34 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 34

2011-01-18 11.18


Det som skrämde mest? Jag skall berätta. Det var som om det fanns ett allvetande öga som följde allt arbete, ka­ mera­linser som vändes och vreds efter våra rörelser,  jag fördes rakt in i en värld i världen, i en värld som var som diktad av min mor. ”Du vet att vi spelas in, att det finns en underjordisk bunker där all information om oss samlas in” – och hur gammal var jag när jag slutade tro på henne, min mor? Jag vet inte. Kanske tror jag på henne fortfarande. Jag trodde att jag skulle stanna på Yarden för alltid. Jag hade vant mig. Jag var tillbaka. Jag skall berätta. Att vara iakt­ tagen och aldrig veta vad som blev synligt, om bil­hjulen hade placerats utanför markerade linjer, om hastig­hets­ gränsen hade passerats, om ett fönster hade rullats ner i värmen. Ett ödesdigert misstag som skulle leda till avsked eller bara en bagatellartad försummelse som ingen skulle bry sig om att notera. Det gick inte att förstå. Det gick inte att tolka syste­met. Det är så enkelt att härska genom ­rädsla. Och jag är min mors son, så här var jag hemma, också här kunde jag överleva genom att huka, hålla mig undan. Vi övervakades. Vi kontrollerades. Vi stöptes in i en form. Det enda motstånd som det gick att formulera – 35 –

Kristian Lundberg Inlaga.indd 35

2011-01-18 11.18


9789170375941