9789144101842

12 mm

I en representativ demokrati spelar de politiska partierna en mycket viktig roll och partier och partisystem är ett centralt statsvetenskapligt forskningsområde. I denna breda antologi ges en heltäckande introduktion till politiska partiers och partisystems utveckling och förändring i Sverige, i andra länder och på EU-nivå.

Här presenteras partiforskningens grundläggande teorier om sociala skiljelinjer, partisystem och partityper. Partierna som organisationer analyseras med särskilt fokus på partikultur, partiernas finansiering, partimedlemmar, interndemokrati och partiledare. Partierna vid makten analyseras genom utförliga beskrivningar av kampen om inflytande via valkampanjer, regeringsbildning, partipolitikers karriärer och europeisk politik. Även så kallade utmanarpartier, som lokala partier och radikala högerpopulistpartier, granskas utförligt.

| PARTIER OCH PARTISYSTEM

PARTIER OCH PARTISYSTEM

MAGNUS HAGEVI (RED.)

Magnus Hagevi (redaktör) är docent i statsvetenskap och universitetslektor vid Linnéuniversitetet. Medverkar gör också Katarina Barrling, Magnus Blomgren, Niklas Bolin, Hanna Bäck, Marie Demker, Gissur Ó. Erlingsson, Jonas Hinnfors, Martin Karlsson, Karl Loxbo, Erik Lundberg, Jenny Madestam, Lars Nord, Jessika Wide och Patrik Öhberg.

PARTIER OCH PARTISYSTEM

Författarna är alla forskare som här skriver inom sina expertområden. De redogör på ett pedagogiskt sätt för forskningsfronten om politiska partier. Partier och partisystem vänder sig i första hand till studenter inom svensk och jämförande politik men är aktuell för alla statsvetare som intresserar sig för frågor om de politiska partiernas roll i den representativa demokratin.

Art.nr 38371

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10184-2_Cover.indd All Pages

MAGNUS HAGEVI (RED.)

2015-02-16 11:31

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38371 ISBN 978-91-44-10184-2 Upplaga 1:1 2 015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Språkgranskning: Sophia Lundquist Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Macrovector/Shutterstock.com Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2015

INNEHÅLL

Författarpresentationer 9 Förord 11 1 Partier och partisystem 13 Magnus Hagevi

Partifunktioner 13 Vad är ett politiskt parti? 15 Bokens uppläggning 17 För vidare läsning 19 2 Sociala skiljelinjer och partisystem 21 Marie Demker

Inledning 21 Partisystemet speglar politiska konflikter 22 Två revolutioner, fyra historiska skiljelinjer 23 Frusna och upptinade partisystem 27 Hur definieras en skiljelinje? 29 Den kommunikationella revolutionen 30 Partisystemet och väljarna 31 Avslutning 32 För vidare läsning 32



3

Innehåll

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys? 33 Jonas Hinnfors

Inledning 33 Att definiera partisystem 34 Betyder det något? Effekter av partisystem 39 Avslutning 46 För vidare läsning 46 4 Partitypologier 49 Jessika Wide

Inledning 49 Partitypologierna som idealtyper 51 Kaderpartiet 52 Masspartiet 53 Catch-all-partiet 55 Kartellpartiet 57 Business firm-partiet 59 Avslutning 61 För vidare läsning 61 5 Partikulturer 63 Katarina Barrling

Inledning 63 Partiernas kulturer 64 Moderaterna 66 Miljöpartiet 68 Folkpartiet och Vänsterpartiet 70 Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 71 Sverigedemokraterna 73 Avslutning 75 För vidare läsning 76

4

Innehåll

6 Partiernas finansiering 77 Magnus Hagevi

Inledning 77 Finansiering i olika partitypologier 78 Offentligt partistöd och kartellpartiet 79 Minskar eller ökar partistöd konkurrensen mellan partier? 80 Offentligt partistöd 82 Kontroll av partiernas finansiering 86 Avslutning 88 För vidare läsning 89 7 Partimedlemmar 91 Martin Karlsson & Erik Lundberg

Inledning 91 Vad gör medlemmarna? 92 Trender och förändringar i partimedlemskap 95 Tolkningar och förklaringar till förändringarna 97 Konsekvenser och reaktioner 99 Avslutning 101 För vidare läsning 102 8 Partikongresser och interndemokrati 105 Niklas Bolin

Inledning 105 Vad är en partikongress? 106 Interndemokratiska partier 106 Partikongressens roll för interndemokratin 109 Forskning om svenska partikongresser 110 Vad påverkar partikongressens inflytande? 112 Avslutning 117 För vidare läsning 118



5

Innehåll

9 Partiledare 121 Jenny Madestam

Inledning 121 Partityper och partiledarskap 122 Partiledare och organisationen 125 Alla kan inte bli partiledare 128 Partiledarna och väljarna 129 Avslutning 131 För vidare läsning 132 10 Utmaningen från radikala högerpopulistpartier 133 Karl Loxbo

Inledning 133 En polariserad debatt om benämningar 134 Den radikala, högerpopulistiska partifamiljen 136 Den (föränderliga) ideologiska kärnan i den radikala högerpopulismen 137 Väljarnas förändrade opinioner 140 Bristande konkurrens mellan dominerande partier 142 Politik på RHP-partiernas egen planhalva 143 RHP-partiernas egna förutsättningar 144 Avslutning 145 För vidare läsning 147 11 Utmanare i kommunala val: lokala partier 149 Gissur Ó. Erlingsson

Inledning 149 Tidigare forskning: frågeställningar, argument och resultat 151 Varför bildas nya partier över huvud taget? 154 Varför blev den här typen av partier fler? 158 Avslutning 160 För vidare läsning 163

6

Innehåll

12 Partierna inför väljarna: valkampanjer 165 Lars Nord

Inledning 165 Partiernas valkampanjer förr och nu 166 Varför har partiernas valkampanjer förändrats? 170 Sådana är de svenska valkampanjerna 173 Avslutning 176 För vidare läsning 177 13 Partierna och regeringsbildningen 179 Hanna Bäck

Inledning 179 Regeringsbildaren utses 180 Hur väljs en regeringsbildare? 180 Från vilket parti hämtas regeringsbildaren? 181 Regeringens storlek och färg bestäms 184 Vilken typ av regeringar har bildats i Sverige? 184 Hur förklaras koalitionsbildningen? 185 Hur ofta och varför bildas minoritetsregeringar? 189 Avslutning 191 För vidare läsning 192 14 Partierna och Europeiska unionen 195 Magnus Blomgren

Inledning 195 Framväxten av europeisk parlamentarism 195 Ett partisystem i Europa 196 Partigruppernas uppbyggnad och arbete 199 Partigruppernas organisation 199 Partigruppernas arbetsformer och deras sammanhållning 200 Kopplingen mellan nationell och europeisk nivå 202 Utse kandidater till val 203 Formulera en sammanhållen politik 204 Koordinera agerande 205



7

Innehåll

Avslutning 207 För vidare läsning 207 15 Partipolitikernas karriärer 209 Patrik Öhberg

Inledning 209 Politikers drivkrafter 209 Politikers drivkrafter 212 Teorin om politikers karriärambitioner 213 Forskning om politiker med karriärambitioner 215 Avslutning 219 För vidare läsning 221 16 Partiernas funktioner, föränderliga förmåga och förträfflighet 223 Magnus Hagevi

För vidare läsning 229

8

FÖRFAT TARPRESENTATIONER

Katarina Barrling är fil.dr i statsvetenskap och verksam vid Uppsala universitet. Hennes forskning behandlar bland annat politiska partier och riksdagen, med särskild inriktning mot partiernas organisationskulturer.

Magnus Blomgren är docent och universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet. Hans forskning handlar främst om vilka konsekvenser EU-integrationen får på nationella politiska system, samt politikers rolluppfattningar i moderna demokratier som präglas av flernivåstyre.

Niklas Bolin är fil.dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Hans forskning berör bland annat politiska partier i parlamentariska demokratier med särskilt fokus på partiernas organisation och agerande.

Hanna Bäck är docent och universitetslektor i statsvetenskap vid Lunds universitet. Hennes forskning handlar framför allt om politiska partier och regeringsbildning, politiskt deltagande och väljarbeteende.

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hennes forskning rör politisk mobilisering, nya och gamla politiska skiljelinjer och partiideologier.

Gissur Ó. Erlingsson är docent i statsvetenskap och universitetslektor vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet. Hans forskning handlar huvudsakligen om politiska partier, offentlig korruption och politiskt deltagande.



9

Författarpresentationer

Magnus Hagevi är docent i statsvetenskap och universitetslektor vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hans forskning tar bland annat upp politikens professionalisering, politisk klass, partifinansiering och parlamentariska partigrupper.

Jonas Hinnfors är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning behandlar politiska partier generellt, men också socialdemokratiska partier speciellt, samt välfärdsstat och migrationspolitik.

Martin Karlsson är fil.dr i statsvetenskap och verksam vid Örebro universitet. Hans forskning handlar om relationen mellan medborgare och politiska institutioner, kommunikation mellan politiker och medborgare via sociala medier samt partiorganisationernas utveckling.

Karl Loxbo är docent i statsvetenskap och universitetslektor vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hans forskning fokuserar bland annat på högerpopulistiska partier, interndemokrati i politiska partier, förändrade konfliktlinjer mellan partier samt segregation och förtroende.

Erik Lundberg är fil.dr i statsvetenskap och verksam vid Örebro universitet.

Han forskar om politiska partier, offentlig förvaltning och civilsamhället.

Jenny Madestam är fil.dr i statsvetenskap och verksam vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om politiskt ledarskap, partiledare, kollektiva former av ledarskap samt sociala medier och ledarskap.

Lars Nord är professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Hans forskning är framför allt inriktad mot politisk journalistik, valkampanjer, mediepolitik och kriskommunikation.

Jessika Wide är fil.dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet. Hennes forskning kretsar kring politiska partier och lokal demokrati, framför allt med fokus på kandidatnominering och social representation.

Patrik Öhberg är fil.dr i statsvetenskap och verksam vid Göteborgs universitet. Hans forskning är inriktad mot politisk representation, jämställdhet och förvaltningspolitik.

10

FÖRORD

Denna kursbok är skriven för studenter på introduktionsnivå som vill bekanta sig med forskning om politiska partier och partisystem. Förutom introduktions- och avslutningskapitel består boken av 14 kapitel som tar upp distinkta aspekter av politiska partier och partisystem. Dessa 14 kapitel är indelade i fyra temaområden. Kapitel 2–4 berör allmänna teoretiska utgångspunkter för studier av partier och partisystem, vilka återkommer i övriga kapitel i boken. Kapitel 5–9 behandlar partierna som organisationer.

I kapitel 10–11 studeras partier som utmanar de etablerade partierna. Kapitel 12–15 analyserar partier och politiker som maktsökande aktörer.

Mitt uppdrag som bokens redaktör har möjliggjorts av forskningsprojektet ”Party Government in Flux: Changing Conditions for Party Groups in the Swedish Riksdag” som finansieras av Riksbankens jubileumsfond och ”Minskad ideologisk polarisering och konflikt i Västeuropa? En komparativ studie av tio partisystem” som finansieras av Vetenskapsrådet. Några av bokens kapitel är en del av arbetet inom dessa projekt: kapitel 1, 5, 6, 10 och 16 är en del av ”Party Government in Flux” och kapitel 1–3, 6, 10 och 16 är en del av ”Minskad ideologisk polarisering och konflikt i Västeuropa?”.

Varje kapitel är självständigt skrivet av forskare som är ämnesspecialister.

Dessa forskare ansvarar själva för innehållet i sina texter. Dessa 15 forskare vid nio universitet från Lund till Umeå visar klart att den kollektiva kompetensen är stor inom svensk partiforskning. Som kursbok fyller Partier och partisystem en viktig plats på litteraturlistan på centrala högskolekurser för att introducera studenter i studiet av politiska partier och partisystem.

Växjö den 20 februari 2015 Magnus Hagevi 

11

KAPITEL 3

Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

Jona s H i n n for s

Inledning Den 7 december 2008 meddelade de svenska partierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna att de inlett ett samarbete i syfte att bilda koalitionsregering vid eventuell valseger i riksdagsvalet 2010. Samarbetet fick namnet ”De rödgröna”. Beslutet var ett av flera som ledde fram till en för svensk politik unik period. År 2004 hade de borgerliga partierna Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna formerat sig i ett samarbete kallat ”Alliansen” med syftet att bilda koalitionsregering vid eventuell valvinst i riksdagsvalet 2006. Alliansen vann valet. När De rödgröna bildats 2008 stod alltså – för första gången i modern svensk politisk historia – två samlade, internt eniga och organiserade politiska block mot varandra där vardera blocket avsåg bilda koalitionsregering vid valvinst.

Visserligen hade de borgerliga bildat regering flera gånger, 1976–1982 och 1991–1994, men under dessa regeringsperioder framkom flera motsättningar mellan partierna med starka interna slitningar som följd. Socialdemokraterna lyckades länge utnyttja splittringen genom att i regeringsfrågan få stöd av Vänsterpartiet (och dess föregångare) men sedan i olika sakfrågor söka stöd från olika borgerliga partier, vilket ytterligare förstärkte bilden av borgerlig splittring.

Något hade alltså hänt med svensk politik, men mer exakt vad var det som hade inträffat och har det över huvud taget haft någon betydelse? Vi närmar oss då två generellt viktiga delar av forskningen om ”partisystem”.

För det första diskuterar forskare hur partisystem ska definieras. För det andra problematiserar forskare vilka eventuella effekter olika partisystem har på ett lands politiska liv.



33

Jonas Hinnfors

Att definiera partisystem Låt oss börja med diskussionen om hur ”partisystem” ska definieras. En forskningsfåra upptas mycket av vilken uppsättning partier som är representerade i ett parlament; antingen läggs fokus då i första hand på antalet partier med mandat i parlamentet eller på partiernas karaktär. Ibland används beteckningarna ”flerpartisystem” och ”tvåpartisystem” men även mellanvarianter som ”två-och-ett-halvt-partisystem” förekommer. Med en strikt version av detta tänkande hade egentligen inget hänt i Sverige 2004–2008.

Antalet partier ändrades ju faktiskt inte under den aktuella perioden. Sverige hade ett oförändrat ”flerpartisystem”. En något mer nyanserad version skulle däremot lyfta fram att Sverige i praktiken närmade sig ett ”tvåpartisystem” eftersom två organiserade partiblock hade utvecklats under denna period.

Däremot ändrades inte karaktären på partierna – riksdagen bestod av samma sju partier både före och efter riksdagsvalen 2002 och 2006.

Som det klassiska tvåpartisystemet framhålls ofta det brittiska där Labour och Conservatives länge kämpat om regeringsmakten. Samtidigt visar det brittiska exemplet tydligt hur något så till synes enkelt som att räkna antalet partier kan bli ganska komplicerat. Vanligen brukar faktiskt omkring åtta till tolv partier bli invalda i det brittiska parlamentet, men endast två eller tre partier lyckas samla fler än några enstaka mandat. Mellan 1922 och 2010 turades endast två partier om att inneha den brittiska regeringsmakten (förutom under andra världskriget då en samlingsregering bildades). En av partisystemsforskningens ikoner, Giovanni Sartori, lanserade på 1970-talet tankar om att endast ”relevanta” partier borde räknas när partisystemets storlek skulle bestämmas. Om partier varken hade ”koalitionspotential” (ingick i eller hade ingått i koalition eller bidrog indirekt till en regeringskoalitions parlamentsstöd) eller ”utpressningspotential” (möjlighet att indirekt påverka övriga partiers policy via hot om stöd/inte stöd till partierna) var de så marginella att de inte påverkade partisystemet som sådant. Eftersom flertalet brittiska partier är så små att de i princip aldrig påverkar de två–tre stora partiernas agerande reduceras alltså antalet relevanta partier till två–tre.

Länge räknades Liberala partiet som helt utan inflytande. Sedan 1970-talet har dock partiets röstandel vuxit och det brittiska partisystemet har ibland betecknats som ett två-och-ett-halvt-partisystem. Även om mandatutdelningen varit blygsam, på grund av det brittiska valsättet, måste Conservatives 34

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

2010 ta med Liberal Democrats i en koalitionsregering för att få ihop en majoritet. Det brittiska partisystemet är numera minst ett trepartisystem.

Huruvida ytterligare några små partier ska räknas som relevanta är mer oklart. Såväl det skotska som det walesiska nationalistpartiet (SNP respektive Plaid Cymru) har via opinionsbildning åstadkommit relativt långtgående självstyre åt Skottland och Wales. Har de därmed ”utpressningspotential”?

Relevanstänkandet hjälper oss en del men det är inte alldeles glasklart.

Ett matematiskt sätt att hantera räknandet är via en enkel formel som kallas ”effektiva antalet partier”. I formeln divideras siffran ”1” med ”summan av kvadraten på varje partis röstandel”. Formeln tar hänsyn till att olika partisystem kan vara lika räknat i antal partier men olika räknat i partiernas inbördes storlek. Ett partisystem med fem partier där ett parti har 50 procent av rösterna medan övriga fyra har 10 procent vardera blir enligt formeln ett ”3,45-partisystem”: 1/(0,52 + 0,12 + 0,12 + 0,12 + 0,12). Om alla fem partierna i stället hade varit lika stora med 20 procent av rösterna vardera hade vi fått ett ”5-partisystem”: 1/(0,22 + 0,22 + 0,22 + 0,22 + 0,22).

Att endast se till partisystemets storlek – relevanta partier eller inte – uppfattar vissa partiteoretiker som för onyanserat. I stället problematiserar de sådant som partiernas storlek och typ och partisystemets ideologiska karaktär. Länge var de svenska partierna lätta att placera längs en vänster– höger-dimension. Sedan Miljöpartiet och Kristdemokraterna nådde riks­ dagen på 1990-talet och 2010 även Sverigedemokraterna är det rimligt att hävda att ekologism, kristen etik och nationalism/främlingsfientlighet mer eller mindre utmanat den etablerade konflikten i svensk politik mellan socialism/liberalism och kollektivism/individualism. Ibland kallas denna relativt nya konfliktdimension för ”GAL–TAN” där GAL står för grön–alternativ– libertär medan TAN står för traditionell–auktoritär–nationell. Visserligen inordnar sig de nya partierna delvis i de etablerade konfliktlinjerna men vänster–höger-logiken har alltså understundom utmanats. Förändringen behöver i och för sig inte innebära att termerna ”vänster” och ”höger” blir irrelevanta eller oanvändbara. De kan i stället fyllas med nytt, kompletterande innehåll som dels relaterar till olika synsätt på traditionella fördelningsfrågor och aspekter av stat–marknad, dels relaterar till GAL–TAN. Trots att de nya frågorna har vandrat in i de svenska partiernas program och trots att partierna i traditionella fördelningsfrågor i många avseenden har



35

Jonas Hinnfors

närmat sig varandra är svenska väljares inplacering av både sig själva och av partierna längs en vänster–höger-dimension mycket stabil över tid.

I vissa länder struktureras konkurrensen mellan partierna längs mer än en ideologisk dimension. I exempelvis Belgien konkurrerar partier såväl efter en vänster–höger-logik som efter en språklogik där franska ställs mot flamländska. Traditionellt konkurrerade de belgiska partierna i stället längs vänster–höger-logik i kombination med en underliggande religiös logik där kyrkligt-konfessionella (katolicism) ställningstaganden har ställts mot sekulära uppfattningar. Delvis överlappade dock vänster–höger med religions­ uppfattningar. En viktig religiös konfliktfråga gällde relationen mellan skolor och religion. På 1950-talet utarbetades en lösning som desarmerade en del av sprängkraften. I stället gavs utrymme åt den potentiella konflikt som språkfrågan länge utgjort att blomma ut. I dag är det i praktiken så att det går att beskriva Belgien som ett land med två separata partisystem: ett franskspråkigt och ett flamländskspråkigt som vart och ett präglas av vänster–höger-konflikter.

Länge har partiforskningen laborerat med att komma vidare från den relativt enkla fixeringen vid att fokusera på själva uppsättningen av partier (antal, typ, storlek) för att i stället problematisera olika typer av interaktioner mellan partierna. Räkneansatserna används dock delvis fortfarande och bygger dessutom ofta på mer sofistikerade resonemang än enbart en vilja att klassificera. Redan pionjären inom partisystemsforskningen, Maurice Duverger, diskuterade på 1950-talet visserligen två- och flerpartisystem, det vill säga antalet partier. Hans syfte var dock i grunden att problematisera huruvida partikonkurrensen i de olika partisystemen i första hand riktades mot den moderata mittenväljaren eller mot mer ideologiskt orienterade väljare. Hans grundidé var att när partisystemet består av två stora partier blir partierna dels mindre uttalat ideologiska i sig eftersom de hyser breda väljargrupper inom sig som måste kompromissa, dels kommer partierna att främst konkurrera om mittenväljare. Politiken blir då pragmatisk och skyddar mot extremism. I flerpartisystem lämnas i stället utrymme åt varje parti att betona sin ideologiska särart.

Duverger har fått en mängd efterföljare. Speciellt inflytelserik har Giovanni Sartoris (1976) systemorienterade problematisering av partisystem blivit. Sartori menade att många partier i kombination med stora ideologiska avstånd mellan partierna ledde till centrifugala tendenser. I sådana 36

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

partisystem konkurrerar partierna med ideologiskt relativt tydliga alternativ längs ett brett spektrum från vänster till höger. I värsta fall, menade Sartori, kommer väljare och partier att mer och mer utvecklas i extremistisk riktning.

Med få partier och mindre ideologiska avstånd mellan partierna, utvecklas i stället konkurrensen i centripetal riktning som är en kamp om ideologiskt moderata mittenväljare.

En nyckel till varför centrifugal konkurrens uppstår ligger enligt Sartori i när antalet partier växer samtidigt som det finns tydligt profilerade vänster- och högerpartier i parlamentet. Med många partier blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bilda en enpartiregering som har majoritet. Med nödvändighet måste därför koalitionsregeringar bildas. I sig måste inte koalitionsregeringar vara problematiska, menar Sartori, men när det finns såväl tydliga vänster- som högerpartier i partisystemet kommer sannolikt de mer moderata mitten–vänsterpartierna och mitten–högerpartierna inte att vilja samarbeta med de mer tydligt profilerade flankpartierna. I stället kommer olika varianter på breda mittenpräglade koalitionsregeringar att behöva formeras. Problemet med sådana regeringar, menar Sartori, är att de får svårt att föra en konsekvent politik. Å ena sidan behöver sådana mittenregeringar formulera politiska förslag som ter sig lockande för väljare som befinner sig till vänster. Å andra sidan behöver mittenregeringar samtidigt formulera förslag som lockar mer högeridentifierade väljare. Resultatet blir att sådana regeringar riskerar föra en vag och motsägelsefull politik. I det långa loppet kommer väljare i stället att lockas av de mer konsekvent profilerade partierna åt vänster och åt höger. Successivt kommer de moderata mittenväljarna att bli färre och färre tills slutligen extrema vänster- och högerpartier sammantaget är större än den breda mitten. I en extremernas oheliga allians hotas då demokratin.

Med Sartoris ögon kan eventuellt det svenska partisystemet 2004–2010 sägas ha gått från att vara milt centrifugalt till mera centripetalt. Sartoris farhågor för demokratisk kris i vissa typer av partisystem har inte riktigt visat sig hålla och senare forskning pekar på att vänster- och högerprofilering mycket väl kan utvecklas inom demokratins ram. Med de modifieringarna tillhör Sartoris problematisering av partikonkurrensens riktning fortfarande forskningsfronten.

En orsak till likheter mellan olika partier pekar Anthony Downs på.

Han liknar grundförutsättningarna för partier med dem som gäller för ett 

37

Jonas Hinnfors

par hypotetiska affärer som är belägna på en affärsgata. Längs gatan bor de potentiella kunderna jämnt fördelade. I var sin ände av affärsgatan är två affärer belägna med identiska varor och samma priser (detta går enligt exemplet inte att ändra på). Den enda möjligheten att konkurrera mellan affärerna är deras läge på gatan. Eftersom affärerna är belägna i var sin ände av gatan kommer den hälft av kunderna som bor närmast den ena affären att handla där, medan den andra hälften av kunderna som har närmast till den andra affären kommer att förrätta sina inköp i denna. Men om den ena affären flyttar så nära mitten av gatan som möjligt ändras förutsättningarna.

Affärens gamla kunder kommer alltjämt ha närmast till affären som flyttat in mot mitten och handla där. Men nu kommer en del av den andra affärens kunder att få närmast till affären med nytt läge på gatan och börja handla där.

För att få tillbaka sitt kunderunderlag flyttar därför också den andra affären till mitten av affärsgatan så att de båda affärerna ligger bredvid varandra. Då kommer, precis som var fallet i början, hälften av kunderna att ha närmast till en av affärerna. Enligt Downs fungerar det på samma sätt i politiken vad gäller den dominerande åsiktsdimensionen som i de flesta politiska system är vänster–höger-skalan. Partierna strävar därför mot att konvergera mot mitten där den så kallade medianväljaren finns. Därför kallas denna teori även för medianväljarteoremet. Annan forskning har dock pekat på att ökad likhet mellan partier kan öppna dörren för mer ideologiskt identifierade partier som kan försöka få väljare att ändra sig till förmån för dessa mer extrema partier.

Efter Sartoris och Downs insatser har partiforskningen fortsatt att kretsa kring olika varianter av hur partier förhåller sig till varandra. Peter Mair, en av de mer inflytelserika forskare som försökt förnya forskningen om partisystem, har pekat på att flera olika partisystem kan existera samtidigt i ett land – som i Belgien i exemplet ovan. På nationell nivå kan partier förekomma och förhålla sig till varandra på ett visst sätt medan andra uppsättningar och konkurrensmönster kan förekomma på lokal och regional nivå.

Mair har även uppmärksammat att medan vissa partisystem är ”öppna” är andra ”slutna”. I slutna – ibland använder vissa forskare termen ”institutionaliserade” – system är det ungefär samma partier som alltid bildar regering och partierna konkurrerar med varandra på ungefär samma sätt val efter val. Väljare och partiaktörer uppträder då förutsägbart utan överraskningar.

38

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

I stället förväntar de sig att partiernas och väljarnas agerande i framtiden kommer att vara ungefär desamma som i dag. Öppna system är betydligt mer oförutsägbara. Förutsägbarheten kan dock vara större eller mindre. Finns inga stabila mönster alls vad gäller politiska aktörers konflikt, samarbete, antipati eller ömsesidig förståelse existerar egentligen inget ”system”. Utvecklingen 2004–2010 i Sverige var naturligtvis inte så drastisk men är ändå ett illustrativt exempel på hur ett slutet system plötsligt efter flera decennier förbytts i nya, något mer öppna konkurrensmönster. I nya demokratier finns flera exempel på hur bristen på upparbetade konkurrensmönster lett till drastiska förändringar mellan olika val. Polens partisystem kännetecknades till exempel under lång tid efter kommunismens fall av att en mängd partier bildades, försvann och nybildades. Samarbeten i lösa koalitioner utvecklades och bröt samman. Parti­ systemet var öppet. Motsatsen var länge tydlig i det brittiska partisystemet som under 30 år efter andra världskriget bestod av två stora partier, Labour och Conservatives plus ett litet, Liberals (från 1988 Liberal Democrats), samt några mycket små. Val efter val gick 85–95 procent av rösterna till de två stora partierna. Regeringsbildning, partikonkurrens, väljarströmmar; det mesta var förutsägbart. Successivt började en del av Labourpartiets medlemmar och aktivister att uppfatta att partiet inte gick tillräckligt långt i arbetet med att omvandla det brittiska samhället. De följande interna spänningarna ledde 1981 till att partiet splittrades när flera ledande medlemmar bröt sig ur och bildade ett socialdemokratiskt mitten–högerparti. Det försvagade Labourpartiet öppnade för att Liberals kunde konsolidera sin ställning som landets tredje relevanta parti. I valet 2010 fick Labour och Conservatives tillsammans endast 65 procent av rösterna. Partisystemets slutenhet hade minskat.

Betyder det något? Effekter av partisystem Forskningen om att definiera partisystem är sällan eller aldrig enbart en klassificeringsexercis. Ser vi till effekter av partisystem kan forskningen indelas i tre huvudspår: För det första, effekter som har att göra med politikens ideologiska karaktär; för det andra, effekter som handlar om demokratins karaktär; för det tredje, effekter som rör olika konkreta aspekter av samhällsutveckling som arbetslöshet, inflation, miljöförändring, mångkultur och liknande. Ofta



39

Jonas Hinnfors

tangerar forskares problematiseringar mer än ett av spåren, men det är ändå rimligt att hålla isär dem.

Det första effektspåret tar främst upp mönster i konkurrensen mellan partier och effekter på den ideologiska inriktningen av de konkreta beslut som fattas i parlamentet. Så intresserade sig till exempel redan Duverger, som vi sett ovan, för om olika slags partisystem påverkar var partiernas ideologiska debattfokus hamnar: i mitten eller längs flankerna? Detta slags effekt är onekligen av stor relevans för vilket samhälle som helst om vi tänker oss att det ideologiska debattfokuset sedan omvandlas till konkreta förslag om till exempel välfärdsstatens storlek och karaktär, skattenivåer, miljö, invandring och HBTQ-lagstiftning.

Låt oss ett ögonblick återgå till det svenska partisystemet. Fram till 2004 var blocken mycket svagt organiserade. I stället hade det normala för svensk politik varit att Socialdemokraterna alltsomoftast gång på gång lyckats säkra regeringsmakten med mer eller mindre passivt stöd från det lilla Vänsterpartiet eller dess föregångare. Under mandatperioden gjorde sedan Socialdemokraterna ofta upp med olika borgerliga partier i skilda sakfrågor. Stora delar av svensk politik för familjestöd, välfärdsstat, försvar och pensioner har skett genom att Socialdemokraterna i regeringsställning lyckats få stöd av ett eller flera borgerliga partier. Trots att Socialdemokraterna i regeringsställning efter andra världskriget endast en gång fått en majoritet av rösterna i ett riksdagsval, förmådde partiet återkomma i regeringsställning under flera decennier i följd. Visserligen tvingades partiet ibland kompromissa men samtidigt framstod den borgerliga splittringen som reell. Trovärdigheten i ett samlat borgerligt alternativ ökade dock markant i och med att Alliansen bildades 2004. Partisystemets karaktär, där Socialdemokraterna för många framstod som det enda realistiska regeringsalternativet, bidrog alltså till att partiet med sina konkreta politiska reformer kunde prägla det svenska samhället under decennier. Hade partisystemet haft karaktären av brittiskt tvåpartisystem med en enad borgerlighet hade förmodligen det svenska samhället varit mindre socialdemokratiskt färgat.

Genom att bilda Alliansen 2004 minskade de borgerliga partierna graden av splittring i oppositionen. Tidigare hade de borgerliga partierna visserligen ibland lyckats bilda gemensam regering men dessa hade varje gång skakats av svåra spänningar och det var först långt efter andra världskriget som partierna kom i närheten av att utgöra ett samlat regeringsalternativ.

40

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

Länge framträdde de borgerliga partiledarna inte ens tillsammans i offentliga sammanhang; skillnaderna dem emellan kring socialpolitik och skatter var för stora. När därför ledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Moderata samlingspartiet (KDS, som det då hette, var utanför riksdagen) för första gången någonsin kallade till gemensam presskonferens 1972 var det ett försök att bryta bilden av splittring. Tidigare hade Folkpartiet och Centerpartiet sedan mitten av 1960-talet försökt skapa ett trovärdigt mittenblock genom att samarbeta i vad de kallade ”Mittensamverkan”. Tanken var att tvinga Moderaterna att anpassa sig till mittenpartierna. Mittensamverkan avvecklades i början av 1970-talet men hade delvis förmått Moderaterna att anpassa sig något åt mitten. Därefter lyckades partierna flera gånger bilda koalitioner.

Borgerliga regeringar var dock ändå länge ganska äventyrliga projekt. Efter valsegrarna 1976 och 1979 bildades borgerliga koalitionsregeringar, men båda bröt samman. 1991–1994 gick det något bättre men en lång rad interna motsättningar försvårade regeringsarbetet.

I stället för att gå fram som fyra inbördes delvis oense alternativ till den dåvarande socialdemokratiska regeringen samlade sig de borgerliga partierna från och med 2004 i stället under en tydlig hatt. Lojalt enades allianspartierna före riksdagsvalet om en gemensam policy och plötsligt kunde Socialdemokraterna inte spela ut de borgerliga oppositionspartierna mot varandra. Partisystemet ändrades drastiskt – och därmed de strategiska förutsättningarna för partierna. Utöver att de borgerliga nu kunde uppträda ungefär som ett samlat parti framstod samtidigt deras motståndare som splittrade. Som ett sätt att möta Alliansen bildade därför De rödgröna en motallians 2008. De rödgrönas interna motsättningar sköts nu i bakgrunden.

En mängd arbetsgrupper tillsattes för att utarbeta gemensamma förslag inför valet 2010 och följdriktigt presenterade De rödgröna också ett gemensamt valmanifest sommaren 2010. Sedan Alliansen åter vunnit 2010 upplöstes De rödgröna. Det strategiska utrymmet blev åter öppnare.

Denna blockdynamik är inte speciell för svensk politik. Mycket tyder på att blockpolitik (bipolärt system) minskar förekomsten av socialdemokratiskt regeringsinnehav över hela Europa. Men om socialdemokratiska partier har möjlighet att agera utifrån en mittenposition utan stark blockpolitik (pivotalt system) kan de ofta manövrera sig fram till regeringsposition.

Duverger må ha varit först med att diskutera ideologiska effekter av partisystem, men just denna problematik går som en röd tråd genom forsk

41

Jonas Hinnfors

ningen och är fortfarande en mycket viktig aspekt. När Russell Dalton (2008) gjorde en översiktlig sammanfattning framhöll han att fler partier leder till tydligare partipositioner och polarisering av väljarkåren (ibland kan dock blocksamarbeten leda till att partipositioner tonas ned trots att många partier har plats i parlamentet). Kort sagt: partisystemet påverkar partikonkurrensens karaktär.

Det andra effektspåret skjuter in sig på demokratins kvalitet och karaktär. Flera av de forskare vi redan berört diskuterar just demokratins kvalitet.

Sartori oroade sig för demokratins överlevnad i partisystem som karakteriserades av många partier och stora ideologiska avstånd. Visserligen har hans förutsägelser om att sådana system riskerar att leda till demokratikris (genom att väljare lämnar vag mittenpolitik till förmån för hårdföra men tydliga extrempartier) kommit på skam. Exakt varför Sartoris oro för demokratins sammanbrott visade sig ogrundad är väl inte alldeles klart. Sartori skrev under en tid när nyfascism i Italien växte samtidigt som kommunistpartiet var rekordstort. En lång rad spektakulära terrorattacker genomfördes både i och utanför Italien. I stället för att utvecklas i extrem riktning valde dock kommunistpartiet en oväntad reformistisk väg. Demokratins kvalitet i Italien kan diskuteras, men polariseringen avstannade. Sartoris grundantagande har trots det fortfarande bäring. Russell Dalton formulerar det såhär: ”Counting the number of parties has proven to be one of the more powerful theoretical and empirical concepts in explaining important aspects of party competition and even the workings of the democratic process.” Dalton fortsätter med att poängtera att ”ideological dispersion does matter”. Sartoris två nyckelvariabler i kombination – antal partier och ideologisk splittring – är enligt Dalton fullt relevanta för forskningen om partisystem. Effekterna består bland annat i att ”A highly polarized system presumably produces clearer party choices, stimulates participation, affects representation, and has more intense partisan competition”. Amir Abedi (2002) har påpekat att antalet partier är viktigt för att förklara stöd för anti-etablissemangspartier, men ännu viktigare är huruvida de etablerade partierna i partisystemet erbjuder tydliga ideologiska alternativ eller om de konvergerar. Ju suddigare alternativ väljarna erbjuds, desto lättare för anti-etablissemangspartier att få fotfäste.

Arend Lijphart (2012) menar att det är en demokratisk kvalitet att så många politiska strömningar som möjligt kan finna ett politiskt parti att 42

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

organisera sig i. Därmed lämnas färre människor utanför det politiska syste­ met och demokratin kommer att fungera bättre. Ju fler åsikter som finns representerade desto bättre, lyder argumentet. Flerpartisystem tänks leda till ett sunt kompromissande. Den rakt motsatta ståndpunkten finns emellertid också. Argumentet är då att kompromisser och förhandlingar i flerpartisystem med nödvändighet riskerar att förflytta den politiska kampen till slutna rum där eliter förhandlar utan insyn eller inflytande från de vanliga väljarna.

I stället förordas tydligt ansvarsutkrävande som demokratisk ledstjärna. Om endast två partier finns representerade i parlamentet kommer ett av dem att kunna bilda majoritetsregering. Väljarna får då mycket lätt att utkräva ansvar, vilket kan framhållas som en central demokratikvalitet. Om ekonomi eller annat i samhället skulle gå snett under en regeringsmandatperiod är det i varje fall inte oppositionens fel eftersom den varit mer eller mindre avskuren från reell makt. Ansvarsutkrävandet kan riktas åt rätt håll.

Ytterligare ett demokratipräglat argument rör möjligheten för väljare att förutsäga konsekvensen av sina partival. Om det exempelvis skulle vara så, att väljare i allmänna val går från till exempel ett regerande socialdemokratiskt vänster–mitten-parti till ett tydligare vänsterorienterat parti borde den demokratiska konsekvensen vara att regeringsmakten förskjuts vänsterut.

I ett flerpartisystem kan emellertid efter valet det socialdemokratiska partiet ändå söka samarbete med ett parti högerut. Under sådana omständigheter kan man hävda att valvinden går till vänster medan regeringsmakten i stället förskjuts åt höger. Denna effekt beror då på flerpartisystemets tänjbarhet vad gäller vilka samarbetskonstellationer som är möjliga. Med ett tvåpartisystem begränsas möjligheterna. Byter väljare parti från det ena till det andra partiet kanske det i och för sig inte räcker för regeringsskifte, men regeringsmakten kan i varje fall inte förskjutas i rakt motsatt riktning jämfört med valvinden.

Peter Mairs (1990, 1998) partisystemsanalys berör också demokratiaspekter. Om ett partisystem är ”öppet” eller ”slutet” påverkas möjligheterna till förnyelse. Å ena sidan kanske ett totalt öppet system utan förutsägbara mönster för hur partier och väljare agerar kan liknas vid kaos – knappast en central demokratikvalitet. Om å andra sidan systemet är fullständigt slutet är det tveksamt om demokratin förmår att hantera nya idéer eller strömningar. Få förändringar blir då möjliga, vilket inte heller är någon central demokratikvalitet.

Kent Weaver och Bert Rockman (1993) har diskuterat politiska system 

43

Jonas Hinnfors

där partisystem utgjort en central aspekt; de skiljer mellan tre typer av parti­system. Partisystem som i första hand är ”koalitionala”, det vill säga i praktiken flerpartisystem där makten i och för sig skiftar men i det långa loppet har flertalet partier deltagit i någon koalitionsregering. Ett exempel på koalitionalt partisystem är Nederländerna. Ett annat partisystem är ”partidominerade”, det vill säga i praktiken två- eller fåpartisystem, där makten skiftar relativt regelbundet mellan ett eller fler partier. Ett exempel på partidominerat partisystem är Storbritannien. Ett tredje partisystem är ”enpartidominerade” som i praktiken är flerpartisystem men där ett parti ständigt lyckas nå regeringsställning. Här är Sverige mellan 1932 och 1976 ett bra exempel. Weaver och Rockman menar att de olika systemen innebär mer eller mindre osäkerhet och risk beroende på vilket övergripande politikområde systemen appliceras på. En demokrati kan må väl av att de politiska institutionerna tillåter såväl ett visst mått av risktagande som av säkerhet.

Beroende på vilken demokratimodell ett land befinner sig i (men där partisystemets karaktär är en nyckel) finner Weaver och Rockman systematiska effekter, det vill säga tydliga effekter är jämförbara mellan olika länder och över tid. Ju mer koncentrerad makten är – det vill säga i praktiken i första hand i tvåpartisystem – desto lättare har den politiska eliten att implementera politiska beslut, göra prioriteringar och att utveckla innovativ policy.

Ju mindre koncentrerad makten är – det vill säga i första hand i koalitionala partisystem – desto lättare är det att ge olika samhällsintressen rimlig politisk representation, hantera skiljelinjer i samhället och att åstadkomma policystabilitet.

Det tredje effektspåret handlar i första hand om huruvida partisystemets karaktär kan påverka sådant som ett lands ekonomiska utveckling, arbetslöshet och inflation, välfärdsstatens storlek och karaktär och graden av våld i ett samhälle. Denna forskningsfåra ser inte isolerat på partisystem i sig, men har med partisystem som en nyckelfaktor i diskussioner om idealtypiska demokratimodeller. Huvudföreträdaren är Arend Lijphart som i en rad verk diskuterat konsekvenser av två olika demokratimodeller: ”konsensusdemokrati” respektive ”konfliktdemokrati”. Lijphart tar upp två huvudaspekter på demokratimodeller: dels relationer mellan den exekutiva makten (regeringen) och den lagstiftande makten (parlamentet), dels relationer mellan central och lokal/regional nivå. Relationer mellan statlig och lokal nivå har inte med partisystem att göra och vi lämnar dem åt sidan. Relationer mellan 44

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

exekutiv och lagstiftande makt är däremot i mångt och mycket en konsekvens av partisystemets karaktär.

Lijpharts huvudpoäng är – precis som egentligen stora delar av den forskning vi tidigare gått igenom – att flerpartisystem och tvåpartisystem leder till olika effekter. Med flerpartisystem kommer i stort sett alltid koalitions­ regeringar att behöva formas. I tvåpartisystem är det i stället enpartiregeringar som blir normen. Partier som ingår i koalitionsregeringar måste förhandla och göra avkall på en del av sina ideal för att alls kunna bilda regering.

Förhandlingarna kan förstås gå fel och då ändras plötsligt regeringens stöd.

Följden blir att regeringen måste vara försiktig i sina förslag för att tillförsäkra sig parlamentets stöd. Ett tvåpartisystem med en enpartiregering sitter oftast säkrare i sadeln och kan enklare genomföra det den vill i konfrontation med oppositionen. De ständiga förhandlingarna i ett flerpartisystem kan göra politiken trögare och långsammare. Lijpharts poäng är dock att just denna tröghet är en fördel. När beslut väl fattats är de genomtänkta och långsiktigt hållbara. Tvåpartisystemets karaktär av konfrontation kan visserligen leda till snabba beslut men Lijphart ser inga fördelar med det. I stället riskerar besluten bli ogenomtänkta. Dessutom kan ett regeringsbyte leda till att reformer som precis genomförts rullas tillbaka. Politiken blir därmed ryckig och kortsiktig.

Via en lång rad sambandsstudier menar Lijphart att flerpartisystemets samarbets- och kompromisskaraktär leder till att samhällsutvecklingen faktiskt blir bättre. Ekonomiska indikatorer visar en mer positiv utveckling (eller i varje fall inte sämre) i samarbetsdemokratier jämfört med konfrontationsdemokratier; välfärdsstaten blir bättre och samhället utvecklas i en ”snällare och mjukare riktning”.

Lijphart har inte stått oemotsagd. Vissa kritiker skjuter in sig på Lijpharts siffermaterial och sätt att mäta effekter. Samtidigt accepterar många i och för sig tanken att demokratier med mer samarbetspräglade flerpartisystem faktiskt skiljer sig från demokratier som karakteriseras av mer konflikt­ betonade tvåpartisystem även om vissa kritiker pekar på att andra faktorer än just partisystemets karaktär kan vara nog så inflytelserika för ett lands utveckling. Pippa Norris (2005) har exempelvis understrukit att även om det nog är så att flerpartisystem indirekt kan leda till en del av de effekter som Lijphart lyft fram så är det för många länder betydligt enklare att uppnå goda resultat via annat än att försöka påverka partisystemet. Investeringar 

45

Jonas Hinnfors

i sjukvård, skola och liknande ger effekt direkt. Effekter av partisystem är indirekta och inte alldeles glasklara, enligt Norris.

Andra kritiker ifrågasätter själva grunden i Lijpharts resonemang, särskilt Lijpharts tes om att samarbetsdemokratier byggda på flerpartisystem som en nyckelinstitution skulle vara fördelaktiga i etniskt splittrade samhällen.

Kritikerna pekar på risken att flerpartisystem i stället för att lägga grunden för ett gynnsamt samarbetsklimat, kommer att erbjuda varje grupp en plattform för etnisk eller ideologisk identifikation. Risken skulle alltså vara att konfliktnivån under ogynnsamma omständigheter höjs med flerpartisystem snarare än att den minskar. Politik handlar om att vinna majoritet. Finns inga incitament till samarbete över etniska eller ideologiska gränser kommer vilket system som helst att bryta samman.

Kritiken till trots får vi ändå konstatera att Lijphart definitivt tillhör forskningsfronten. Samtidigt är det viktigt att påminna oss om att Lijpharts studier inte problematiserar partisystem som en isolerad faktor. I stället finns den med i kombination med andra aspekter.

Avslutning Avslutningsvis kan vi konstatera att även om olika forskare delvis skjuter in sig på olika aspekter råder stor enighet om att partisystems karaktär har mycket stor betydelse för ett lands politiska liv. Partiernas antal och relationer till varandra ger väljarna få eller många alternativ att välja mellan; det skapar olika förutsättningar för samarbete eller konflikt och för ideologiskt mer nedtonad eller profilerad politik. Alla som intresserar sig för demokratins karaktär gör klokt i att studera partisystemens sätt att fungera.

För vidare läsning Abedi, Amir (2002). ”Challenges to established parties: The effects of party system features on the electoral fortunes of anti-political-establishment parties”, European Journal of Political Research 41: 551–583.

Bardi, Luciano och Peter Mair (2008). ”The Parameters of Party Systems”, Party Politics, 14(2): 147–166.

Dalton, Russell J. (2008). ”The Quantity and the Quality of Party Systems. Party System Polarization, Its Measurement, and Its Consequences”, Comparative Political Studies, 41(7): 899–920.

46

3 Partisystem – räkneövning eller systemanalys?

Downs, Anthony (1957). An Economic Theory of Democracy. New York: Harper & Row. Duverger, Maurice (1951). Les Partis Politiques. Paris: Armand Colin.

Lijphart, Arend (2012). Patterns of Democracy: Government Forms and Performance in Thirty-Six Countries. New Haven: Yale University Press.

Mair, Peter (1990). The West European Party System. Oxford: Oxford University Press.

Mair, Peter (1998). Party System Change. Oxford: Clarendon Press.

Norris, Pippa (2005). ”Stable Democracy and Good Governance in Divided Societies: Do Powersharing Institutions Work?” Harvard University Faculty Research Working Papers Series, RWP05-014.

Sartori, Giovanni (1976). Parties and Party Systems. A Framework For Analysis.

Cambridge: Cambridge University Press.

Weaver, Kent R. och Bert A. Rockman (1993). Do Institutions Matter? Government Capabilities in the United States and Abroad. Washington, D.C.: The Brookings Institution.



47

12 mm

I en representativ demokrati spelar de politiska partierna en mycket viktig roll och partier och partisystem är ett centralt statsvetenskapligt forskningsområde. I denna breda antologi ges en heltäckande introduktion till politiska partiers och partisystems utveckling och förändring i Sverige, i andra länder och på EU-nivå.

Här presenteras partiforskningens grundläggande teorier om sociala skiljelinjer, partisystem och partityper. Partierna som organisationer analyseras med särskilt fokus på partikultur, partiernas finansiering, partimedlemmar, interndemokrati och partiledare. Partierna vid makten analyseras genom utförliga beskrivningar av kampen om inflytande via valkampanjer, regeringsbildning, partipolitikers karriärer och europeisk politik. Även så kallade utmanarpartier, som lokala partier och radikala högerpopulistpartier, granskas utförligt.

| PARTIER OCH PARTISYSTEM

PARTIER OCH PARTISYSTEM

MAGNUS HAGEVI (RED.)

Magnus Hagevi (redaktör) är docent i statsvetenskap och universitetslektor vid Linnéuniversitetet. Medverkar gör också Katarina Barrling, Magnus Blomgren, Niklas Bolin, Hanna Bäck, Marie Demker, Gissur Ó. Erlingsson, Jonas Hinnfors, Martin Karlsson, Karl Loxbo, Erik Lundberg, Jenny Madestam, Lars Nord, Jessika Wide och Patrik Öhberg.

PARTIER OCH PARTISYSTEM

Författarna är alla forskare som här skriver inom sina expertområden. De redogör på ett pedagogiskt sätt för forskningsfronten om politiska partier. Partier och partisystem vänder sig i första hand till studenter inom svensk och jämförande politik men är aktuell för alla statsvetare som intresserar sig för frågor om de politiska partiernas roll i den representativa demokratin.

Art.nr 38371

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10184-2_Cover.indd All Pages

MAGNUS HAGEVI (RED.)

2015-02-16 11:31