Av Gayle Forman Om jag stannar N채r jag l채t dig g책
Na r jag la t dig ga .indd 2
11-03-08 10.54.06
GAYLE FORMAN
Översättning: Lena Karlin
Na r jag la t dig ga .indd 3
11-03-08 10.54.06
It well may be that in a difficult hour, Pinned down by pain and moaning for release, Or nagged by want past resolution’s power, I might be driven to sell your love for peace, Or trade the memory of this night for food. It well may be. I do not think I would. Utdrag ur ”Love is not all: it is not meat nor drink” av Edna St Vincent Millay
Na r jag la t dig ga .indd 7
11-03-08 10.54.06
Ett Varje morgon vaknar jag och intalar mig samma sak: Det är bara en dag, bara tjugofyra timmar till att ta sig igenom. Jag vet inte exakt när jag började hålla det här dagliga peptalket för mig själv. Det låter som ett sånt där tolvstegsmantra och jag är inte med i något som börjar med Anonyma, fast med tanke på hur mycket skit som skrivs om mig skulle man kunna tro att jag behövde det. Jag lever den sortens liv som andra förmodligen gärna skulle sälja en njure för att få uppleva lite av. Och ändå känner jag behovet av att gång på gång upprepa för mig själv hur kort en dag är, som en påminnelse om att jag klarade gårdagen och att jag ska klara den som ligger framför mig. Den här morgonen sneglar jag efter min dagliga ritual på den lilla digitalklockan på hotellets sängbord. 11:45 står det och för mig är det praktiskt taget rena gryningstimmen. Men receptionen har redan ringt två väckningssamtal och vår manager, Aldous, har lämnat ett vänligt-men-bestämt meddelande på svararen. Det kanske bara är ännu en dag i dag, men den är fullspäckad. Jag ska till studion för att göra några sista gitarrpålägg till en speciell internetversion av den första singeln från vårt nysläppta album. Vilken ploj! Samma låt, nytt gitarrspår, några sångeffekter och så får man betala några extra spänn för det.
9
Na r jag la t dig ga .indd 9
11-03-08 10.54.06
”Nu för tiden måste man mjölka ut så mycket pengar man kan”, säger kostymnissarna på skivbolaget alltid åt oss. Efter studion har jag en lunchintervju med en reporter från Shuffle. De båda grejorna är typexempel på hur mitt liv ser ut nu för tiden: först skapar man musiken, och det gillar jag, och sedan pratar man om musiken, och det hatar jag. Men det är två sidor av samma mynt. När Aldous slår en signal till sparkar jag äntligen av mig täcket och grabbar tag i medicinburken som står på sängbordet. Det är något lugnande som jag ska ta när jag känner mig lite skakig. Jag har vant mig vid skakigheten. Men efter att vi sparkade igång vår turné med tre spelningar på Madison Square Garden har jag mått på ett annat sätt. Det känns som om jag ska sugas in i något enormt kraftfullt, smärtsamt. Det känns … virvelströmmigt. Är det över huvud taget ett ord? frågar jag mig. Du pratar ju med dig själv, så vem fan bryr sig? svarar jag och stoppar några piller i munnen. Jag drar på mig ett par boxershorts och går fram till dörren där en kanna kaffe redan står och väntar. Någon ur hotellpersonalen har ställt den där, antagligen med stränga instruktioner att inte störa mig. Jag dricker upp kaffet, klär på mig, åker ner i servicehissen och går ut genom sidoingången. Hotellets gästvärd har varit vänlig nog att förse mig med nycklar, så att jag kan undvika alla posörer och andra påhäng i lobbyn. När jag kommer ut på trottoaren slår den ångande varma New York-luften emot mig. Det är rätt kvalmigt, men jag gillar att luften är fuktig. Det får mig att tänka på Oregon, där regnet aldrig slutar falla och där skuggorna från de svällande vita cumulusmolnen som hela tiden glider förbi uppe på himlen, till och med under de
10
Na r jag la t dig ga .indd 10
11-03-08 10.54.06
varmaste sommardagarna, alltid påminner en om att sommarvärmen är flyktig och att regnet aldrig är långt borta. I Los Angeles, där jag bor nu, regnar det nästan aldrig. Och värmen tar aldrig slut. Men det är en torr hetta. De som bor där använder torrheten som en bekväm ursäkt för den heta, smoggiga stadens alla överdrifter. ”Det är visserligen 40 grader varmt i dag”, säger de skrytsamt, ”men det är i alla fall en torr värme.” Men i New York är hettan fuktig. Jag har gömt håret under en mössa och när jag kommer fram till studion på en ödslig länga av gatan tio kvarter bort är det vått. Jag tar upp en cigarett ur fickan och handen skakar när jag tänder den. Det senaste året har jag darrat lite. Efter massor av grundliga undersökningar konstaterade läkarna att det bara var en nervös grej och rådde mig att pröva yoga. När jag kommer till studion väntar Aldous utanför, under markisen. Han tittar på mig, på cigaretten och sedan på mitt ansikte igen. På hans blick kan jag se att han försöker bestämma sig för om han ska vara den Snälla Snuten eller den Elaka Snuten. Jag måste se ut som fan, för han beslutar sig för att vara den snälla. ”God morgon, Solstrålen”, säger han muntert. ”Jaha? Och vad är det som är så bra med morgnar?” Jag försöker få det att låta som ett skämt. ”Tekniskt sett så är det faktiskt eftermiddag nu. Vi är sena.” Jag fimpar cigaretten. Aldous lägger förvånansvärt varsamt sin jättelika tass på min axel. ”Vi vill bara ha ett gitarrspår på ’Sugar’, för att få det där lilla extra så att fansen köper den nya versionen också.” Han skrattar och ruskar på huvudet åt hur det har blivit i den här branschen. ”Sen äter du lunch med
11
Na r jag la t dig ga .indd 11
11-03-08 10.54.06
Shuffle och vid femsnåret blir du och resten av bandet plåtade för Modet Rockar-grejen åt The Times. Och så tar vi ett par drinkar med några ekonomityper från skivbolaget och sen sticker jag till flygplatsen. I morgon har ni ett snabbmöte med PR- och marknadsföringsavdelningen. Le bara, och säg inte så mycket. Sen är du alldeles solo tills vi kommer till London.” Alldeles solo? I motsats till när vi är tillsammans och jag är en del av vår stora, fina familjegemenskap? säger jag. Fast jag säger det bara till mig själv. På sistone har det verkat som om det nästan bara är mig själv jag pratar med. Och det är nog bra det, så konstiga saker som jag tänker. Men den här gången kommer jag verkligen att vara ensam. Aldous och resten av bandet flyger till England i kväll. Jag skulle ha följt med i samma plan, tills jag insåg att det var fredagen den trettonde i dag. I helvete heller! Jag oroar mig redan tillräckligt mycket för den här turnén, så jag tänker inte utmana ödet genom att flyga på den officiella otursdagen. Vår researrangör fick boka ett flyg åt mig en dag senare. Vi ska spela in en video i London och göra en massa intervjuer inför europadelen av turnén, så det är ju knappast så att jag missar ett gig, bara ett preliminärt möte med videoregissören. Jag behöver inte höra honom beskriva sin konstnärliga vision. När vi börjar spela in gör jag som han säger åt mig. Jag följer med Aldous in i studion och går in i ett ljudisolerat bås som bara innehåller mig och en rad uppställda gitarrer. På andra sidan glasrutan sitter vår producent, Stim, och ljudteknikerna. Aldous ansluter sig till dem. ”Okej, Adam”, säger Stim, ”ett spår till på bryggan och refrängen. Bara för att hooken ska fastna ännu bättre. Vi leker lite med stämmorna när vi mixar.”
12
Na r jag la t dig ga .indd 12
11-03-08 10.54.06
”Hooken. Ska fastna. Okej.” Jag sätter på mig hörlurarna och tar upp gitarren för att stämma den och värma upp. Jag försöker låta bli att tänka på att jag redan känner mig solo, trots det som Aldous sa för några minuter sedan. Jag är ensam i ett ljudisolerat bås. Tänk inte för mycket på det, säger jag till mig själv. Det är så här det går till när man spelar in i en modern studio. Problemet är bara att det kändes likadant för några kvällar sedan, på Madison Square Garden. På scen, framför åttatusen fans, tillsammans med folk som en gång i tiden var som familjemedlemmar, kände jag mig lika ensam som jag gör i det här båset. Men det kunde vara värre. Jag börjar spela och fingrarna blir uppvärmda. Jag reser mig och slår och vevar med gitarren, spöar den tills den ylar och skriker precis som jag vill att den ska. Eller nästan precis som jag vill. I det här lilla rummet står gitarrer för säkert hundra tusen dollar uppställda, men ingen av dem låter lika bra som min gamla Les Paul Junior – den som jag hade i en evighet och spelade in våra första album med, den som jag i ett anfall av dumhet eller hybris lät auktionera ut till förmån för välgörenhet. De nya, fina och dyrbara ersättarna har aldrig låtit eller känts lika bra. Fast när jag vrider upp volymen dras jag ändå med och glömmer allt en kort stund. Men det är över alldeles för snabbt, och sedan skakar Stim och teknikerna hand med mig och önskar mig lycka till på turnén, och Aldous slussar ut mig genom dörren, in i en taxi, och vi susar iväg nedför Nionde avenyn, till ett hotell i SoHo som skivbolagets marknadsföringsfolk tycker är idealiskt för intervjun. Tror de att det är mindre risk att jag ska få ett utbrott eller säga opassande saker om jag är på något flott ställe där det finns en massa andra människor? Jag kommer ihåg den gamla
13
Na r jag la t dig ga .indd 13
11-03-08 10.54.06
tiden, när vi blev intervjuade av såna som skrev fanzines eller bloggar, folk som var fans och nästan bara ville prata om musiken. Då ville de prata med hela bandet och ofta slutade det med att det blev ett vanligt samtal där alla hojtade olika åsikter i mun på varandra. På den tiden tänkte jag aldrig på vad jag sa. Men nu förhör journalisterna mig och bandet var för sig, som om de vore snutar som hade mig och mina medbrottslingar i olika celler och försökte få oss att sätta dit varandra. Jag måste ta en cigarett innan vi går in, så Aldous och jag står utanför hotellet i det bländande solskenet, medan en skock människor kollar in mig, trots att de försöker låtsas som de inte gör det. Det är det som är skillnaden mellan New York och resten av världen. Folk är lika kändiskåta överallt, men New York-borna – åtminstone de som anser sig vara coola och håller till i den sortens kvarter där jag nu står – gör allt för att se ut som om de inte bryr sig, samtidigt som de stirrar bakom sina trehundradollarssolbrillor. Och när människor som inte är från stan bryter mot de oskrivna reglerna och springer fram för att be om en autograf, som ett gäng tjejer i Michigantröjor precis har gjort, blir snobbarna kolossalt föraktfulla, himlar med ögonen och ger mig medlidsamma blickar. Som om det är tjejerna som är problemet. ”Vi måste fixa en bättre förklädnad åt dig, Wilde Man”, säger Aldous när tjejerna fladdrar vidare, upphetsat fnittrande. Han är den ende som får kalla mig det nu för tiden. Förut var det ett vanligt smeknamn som grundade sig på mitt efternamn, Wilde. Men sedan trashade jag liksom ett hotellrum en gång och efter det blev ”Wilde Man” ett öknamn i skvallertidningarna, något jag inte kunde göra mig kvitt. Som på ett givet tecken dyker en fotograf upp. Man kan
14
Na r jag la t dig ga .indd 14
11-03-08 10.54.06
inte stå utanför ett schysst hotell i mer än tio minuter innan det händer. ”Adam! Är Bryn därinne?” En bild på mig och Bryn är värd ungefär fyra gånger så mycket som en på mig ensam. Men när den första blixten har smällt sätter Aldous ena handen framför killens lins och den andra framför mitt ansikte. Han peppar mig samtidigt som han föser in mig. ”Reportern heter Vanessa LeGrande. Hon är inte en av de där gråhåriga typerna som du avskyr. Hon är ung. Inte yngre än du, men i början av tjugoårsåldern, tror jag. Brukade skriva för en blogg innan Shuffle nappade åt sig henne.” ”Vilken blogg?” avbryter jag. Aldous ger mig sällan detaljerad bakgrundsinformation om journalister, om det inte finns någon orsak. ”Vet inte säkert. Kanske Gabber.” ”Men, Al, det är ju en jävla skvallersajt!” ”Shuffle är ingen skvallersajt. Och det här är förstasidesstoryn.” ”Okej. Låt gå då”, säger jag och slår upp restaurangdörrarna. Därinne är det bord i glas och metall och lädersoffor som gäller, precis som på en miljon andra ställen där jag har varit. På den här sortens restauranger har man så höga tankar om sig själv, men i själva verket är de bara alldeles för dyra, alldeles för stajlade versioner av McDonalds. ”Där är hon, vid hörnbordet. Den blonda med slingorna i håret”, säger Aldous. ”Hon är en liten pingla. Inte för att du lider brist på små pinglor. För fan, tala inte om för Bryn att jag sa det. Glöm det. Jag väntar här i baren.” Ska Aldous stanna kvar under intervjun? Det är PR-folk som ska sköta såna saker, fast jag vägrar att låta mig övervakas av en
15
Na r jag la t dig ga .indd 15
11-03-08 10.54.06
PR-kille. Jag måste sannerligen verka ur balans. ”Barnvaktar du mig?” frågar jag. ”Nix. Tänkte bara att du kunde behöva lite uppbackning.” Vanessa LeGrande är söt. Eller kanske snarare sexig. Det spelar ingen roll. På sättet som hon fuktar läpparna med tungan och slänger med håret ser jag att hon vet om det, och det förstör i princip effekten. En tatuering som föreställer en orm slingrar sig uppför hennes handled, och jag kan satsa vår platinaskiva på att hon har en svanktatuering. Mycket riktigt, när hon böjer sig ner för att ta upp minidiscspelaren ur väskan kikar en liten pil som pekar söderut upp över de lågt skurna jeansen. Tjusigt. ”Hej, Adam”, säger Vanessa och tittar konspiratoriskt på mig, som om vi var gamla kompisar. ”Får jag bara börja med att säga att jag är ett stort fan? Collateral Damage hjälpte mig igenom ett fruktansvärt uppbrott sista året i college. Så tack så mycket för det.” Hon ler. ”Hm, det var så lite så.” ”Och nu skulle jag vilja betala tillbaka genom att skriva den bästa artikel om Shooting Star som nånsin har skrivits. Så vad sägs om att vi kör hårt och skjuter hål på folks alla förutfattade meningar?” Skjuter hål på folks förutfattade meningar? Fattar folk hälften av den skit de själva häver ur sig? Vanessa kanske försöker visa hur tuff eller cool hon är, eller så försöker hon visa hur seriös hon är, men vad det än är hon försöker sälja in så nappar jag inte på det. ”Visst”, svarar jag bara. Hon bläddrar i sin Moleskine-anteckningsbok. ”Jag vet att det är meningen att vi ska snacka om BloodSucker Sunshine …” börjar hon.
16
Na r jag la t dig ga .indd 16
11-03-08 10.54.07
Jag rynkar omedelbart ögonbrynen. Det är exakt det vi ska snacka om. Det är därför jag är här. Inte för att vi ska berätta hemlisar för varandra, utan för att det ingår i mitt jobb att göra reklam för Shooting Stars plattor. Vanessa slår på charmen. ”Jag har lyssnat på den i flera veckor och jag är ingen lättflirtad tjej.” Hon skrattar. I bakgrunden hör jag hur Aldous harklar sig. Jag tittar på honom. Han har ett jättestort, falskt leende i ansiktet och gör tummarna upp. Han ser otroligt fånig ut. Jag vänder mig mot Vanessa och lyckas med stor ansträngning le tillbaka. ”Men nu när ert andra album för ett stort skivbolag har kommit ut och ert hårdare sound är mer etablerat – för det tror jag att vi kan vara överens om att det är – så skulle jag vilja skriva en övergripande historia om er. Kartlägga hur ni har gått från att vara emoband till att bli en ympling på agita-rock-grenen.” Ympling på agita-rock-grenen? Den här självgoda analys-skiten gjorde mig verkligen förbannad i början. Själv ansåg jag att jag skrev låtar: ackord och rytmer, verser och bryggor och hookar. Men när vi blev kända började folk plocka isär låtar, som när man dissekerar grodor i biologin, tills det enda som återstod var inälvor, något som var så mycket mindre än helheten. Jag himlar lätt med ögonen, men Vanessa har blicken fokuserad på anteckningarna. ”Jag lyssnade på några bootlegs av ert riktigt tidiga material. Det är så poppigt, nästan gulligt i jämförelse. Och jag har läst allt som skrivits om er, varje bloggpost, varje fanzineartikel. Nästan alla refererar till det som man kallar Shooting Stars ’svarta hål’, men det är ingen som verkligen dyker ner i det. Ni slog igenom med er lilla indierelease, skulle bli stora. Men
17
Na r jag la t dig ga .indd 17
11-03-08 10.54.07
sen blev det tyst. Ryktet sa att ni hade splittrats. Då kommer Collateral Damage. Och pow!” Vanessa mimar en explosion med hjälp av sina knutna nävar. Det är en dramatisk gest, men inte helt gripen ur luften. Collateral Damage kom ut för två år sedan, och inom två månader efter att den släppts låg ”Animate” på listorna och spred sig som ett virus. Vi brukade skoja om att man inte kunde lyssna på radio i mer än en timme utan att höra den. Sedan sköt ”The Bridge” som en kanonkula upp på listorna, och strax efter det klättrade albumet upp till förstaplatsen på iTunes försäljningslista, vilket gjorde att den såldes i alla snabbköp i hela landet och knuffade ner Lady Gaga som Billboard-etta. Ett tag verkade det som om alla människor mellan tolv och tjugofyra hade plattan i sin iPod. Inom bara några månader var det halvt bortglömda bandet från Oregon på framsidan av Time, med rubriken ”2000-talets Nirvana”. Men det här är inget nytt. Det har dokumenterats om och om igen, i all oändlighet, till exempel i Shuffle. Jag vet inte riktigt vad Vanessa är ute efter. En kypare kommer. Vanessa beställer sallad. Jag beställer en öl. ”Du vet kanske att alla verkar anse att det hårdare soundet beror på att Gus Allen producerade Collateral Damage.” ”Visst, absolut”, säger jag. ”Gus gillar rock’n’roll.” Vanessa tar en klunk vatten. Jag hör klickandet från ringen i hennes tunga. ”Men Gus skrev inte texten, och utan den skulle musiken inte alls ha så mycket stake. Det gjorde du. All den där råa kraften och känslan. Collateral Damage är typ årtiondets argaste skiva.” ”Och vi som försökte göra den gladaste.” Vanessa tittar upp på mig och kisar misstänksamt.
18
Na r jag la t dig ga .indd 18
11-03-08 10.54.07
”Det var menat som en komplimang. Den var som ett reningsbad för många människor, däribland mig. Och det är det jag vill komma fram till. Alla vet att det var nåt som hände under perioden med det ’svarta hålet’. Förr eller senare kommer det fram, så varför inte välja att berätta själv? Vem är det ’collateral damage’ syftar på?” säger hon och gör citationstecken i luften. ”Vad var det som hände med er? Med dig?” Kyparen kommer med Vanessas sallad. Jag beställer en öl till och svarar inte på frågan. Jag säger ingenting, sitter bara med blicken nedslagen. För en sak har Vanessa rätt i. Det är vi som själva väljer att berätta vad vi vill. I början fick vi jämt den här frågan, men vi svarade alltid väldigt vagt: det tog ett tag att hitta vårt rätta sound, att skriva låtar. Men nu när bandet är så stort har våra pressagenter skickat ut en lista med förbjudna ämnen till journalister, som till exempel Liz och Sarahs förhållande, mitt förhållande med Bryn, Mikes gamla drogproblem och Shooting Stars ”svarta hål”. Men Vanessa har uppenbarligen inte fått den. Jag sneglar hjälpsökande mot Aldous, men han är upptagen av att prata med bartendern. Så var det med den uppbackningen. ”Titeln syftar på krig, på skador på civila”, säger jag. ”Det har vi förklarat förut.” ”Jamenvisst”, säger hon och nu är det hon som himlar med ögonen. ”För era texter är ju så politiska.” Hon stirrar på mig med de där stora babyblå ögonen. Det är ett typiskt journalisttrick. Man skapar en pinsam tystnad och väntar på att intervjuobjektet ska babbla på för att fylla den. Fast det funkar inte på mig. Jag kan stirra ner vem som helst. Vanessas blick blir plötsligt hård och kall. Hon tonar tvärt ner sin käcka, flirtiga utstrålning och stirrar utmanande och
19
Na r jag la t dig ga .indd 19
11-03-08 10.54.07
målmedvetet på mig. Hon ser hungrig ut, men det är en förbättring, för nu är hon åtminstone sig själv. ”Vad var det som hände, Adam? Jag vet att det finns en story här, den riktiga storyn om Shooting Star, och jag tänker bli journalisten som berättar den. Vad var det som gjorde indiepopbandet till ett primalrocksfenomen?” Magmusklerna kramas ihop till en hård knut. ”Det var livet som hände. Och det tog ett tag för oss att skriva det nya materialet …” ”Tog ett tag för dig”, avbryter Vanessa. ”Du skrev låtarna på de båda senaste plattorna.” Jag rycker bara på axlarna. ”Kom igen, Adam! Collateral Damage är din platta. Den är ett mästerverk. Du borde vara stolt över den. Och jag är säker på att historien bakom den, bakom ditt band, är din historia också. Att växla inriktning på det här omstörtande sättet, från kollektiv indiekvartett till ett känsloladdat knallhårt punkband med en stjärna i spetsen … Allt handlar om dig. Jag menar, det var du som ensam gick upp och tog emot priset för bästa låt på Grammy-utdelningen. Hur kändes det?” För jävligt. ”Ifall du har glömt bort det, så vann hela bandet kategorin för bästa nya artist. Och det var över ett år sen.” Hon nickar. ”Hör på nu. Jag vill inte dissa nån eller riva upp gamla sår. Jag försöker bara förstå vad som ändrade inriktningen. När det gäller sound. Texter. Banddynamiken.” Hon tittar menande på mig. ”Alla tecken pekar på att det var du som utlöste det.” ”Det var ingen som utlöste nåt. Vi experimenterade bara med soundet. Sånt händer hela tiden. Som när Liz Phair blev
20
Na r jag la t dig ga .indd 20
11-03-08 10.54.07
kommersiell. Men när nåt avviker från vad folk har förväntat sig blir de fan så chockade.” ”Jag bara vet att det ligger mer bakom det”, fortsätter Vanessa och skjuter bordet framför sig så hårt att det stöter in i magen på mig och jag blir tvungen att knuffa tillbaka. ”Tja, du har tydligen redan en färdig teori, så låt inte sanningen komma i vägen för den.” Det blixtrar till i hennes ögon och jag tror att jag har gjort henne förbannad, men sedan lyfter hon händerna i en avvärjande gest, som för att visa att hon ger sig. Naglarna är helt nedbitna. ”Vill du höra vad jag har för teori?” undrar hon släpigt. Faktiskt inte. ”Ja, kör på bara.” ”Jag har snackat med lite folk som gick i high school med dig.” Jag stelnar till i hela kroppen, mjuk materia som hårdnar och blir till bly. Det krävs enormt mycket koncentration för att höja glaset till läpparna och låtsas dricka från det. ”Jag visste inte att du gick i samma skola som Mia Hall”, säger hon med ett obesvärat tonfall. ”Känner du till henne? Cellisten? Hon börjar bli väldigt het i den svängen. Om man nu säger het när det gäller klassisk musik. Kanske lite varm.” Glaset skakar i handen. Jag måste använda andra handen också för att ställa det på bordet så att jag inte spiller på mig. Alla som vet vad som egentligen hände då håller tyst, påminner jag mig själv. Rykten är som eldslågor: om man kväver syretillförseln slocknar de och dör, till och med om de är sanna. ”Vår skola hade ett bra estetiskt program. Det var en bra grogrund för musiker”, förklarar jag.
21
Na r jag la t dig ga .indd 21
11-03-08 10.54.07
”Det låter rimligt”, säger Vanessa och nickar. ”Det finns ett vagt rykte som säger att du och Mia var ett par i high school. Vilket är lustigt, för jag har aldrig läst om det nånstans och det låter ju verkligen intressant.” Jag ser plötsligt en bild av Mia för min inre syn. Sjutton år, med de mörka ögonen fyllda av kärlek, lidelse, rädsla, musik, sex, magi och sorg. Hennes kalla händer. Mina egna kalla händer som fortfarande griper om glaset med isvatten. ”Det skulle vara intressant om det var sant”, säger jag och anstränger mig för att låta lugn och neutral. Jag tar en klunk vatten och ger tecken åt kyparen att komma med en öl till. Det är min tredje, desserten på min flytande lunch. ”Så det är alltså inte det?” Hon låter skeptisk. ”Önsketänkande”, svarar jag. ”Vi kände bara varandra flyktigt genom skolan.” ”Ja, jag kunde inte få nån som kände er att bekräfta det. Men sen fick jag tag i en gammal årsbok och där finns ett gulligt foto av er båda. Ni ser ganska ihop ut. Fast grejen är den att det inte står nåt namn under bilden, bara en kommentar. Så om man inte vet hur Mia ser ut kan man missa den.” Tack så mycket, Kim Schein – Mias bästa kompis, årsboksboss, paparazzo. Vi hade inte velat att de skulle använda den där bilden, men Kim hade smusslat in den genom att inte använda våra namn, bara de där dumma smeknamnen. ”Tuffingen och Tönten?” frågar Vanessa. ”Ni var alltså till och med ett begrepp?” ”Använder du årsböcker från high school som källa? Vad blir det härnäst? Wikipedia?” ”Du är knappast nån pålitlig källa heller. Du sa att ni kände varandra ’flyktigt’.”
22
Na r jag la t dig ga .indd 22
11-03-08 10.54.07
”Hör på nu. Sanningen är att vi kanske var ihop några veckor, runt tiden när de där bilderna togs. Men hallå, jag dejtade massor av tjejer i high school.” Jag fyrar av mitt bästa playerleende mot henne. ”Du har med andra ord inte träffat henne sen skolan?” ”Inte sen hon började på college”, hör jag mig själv svara. Det är åtminstone sant. ”Hur kommer det sig då att när jag intervjuade dina bandkollegor så var det bara ’inga kommentarer’ så fort jag frågade om henne?” Vanessa spänner blicken i mig. För att hur fel det än har blivit mellan oss, så är vi ändå lojala. När det gäller den saken. Jag tvingar mig själv att svara högt: ”För att det inte finns nåt att berätta. Jag tror att folk som du gillar tanken på att två kända musiker från samma skola skulle vara ett par för att det låter som en TV-serie.” ”Folk som jag?” säger Vanessa. Gamar. Blodsugare. Själsliga vampyrer. ”Journalister”, säger jag. ”Ni gillar sagor.” ”Ja, vem gör inte det?” säger Vanessa. ”Fast den här tjejens liv har visst varit allt annat än en saga. Hon förlorade hela sin familj i en bilolycka.” Vanessa låtsas rysa så där som man gör när man talar om en olycka som drabbat någon annan, något som inte berör en personligen och aldrig kommer att göra det. Jag har aldrig slagit en kvinna i hela mitt liv, men för en kort stund vill jag slå henne rakt i ansiktet, ge henne ett smakprov på den smärta hon pratar så nonchalant om. Men jag skärper mig och hon fortsätter, utan att ana något: ”På tal om sagor, ska du och Bryn Shraeder ha barn? Jag ser henne jämt i skvallerpressens spaningar efter bebisbulor.”
23
Na r jag la t dig ga .indd 23
11-03-08 10.54.07
”Nej”, svarar jag. ”Inte vad jag vet.” Jag är förbannat säker på att Vanessa vet att Bryn är ett förbjudet ämne, men om jag kan distrahera henne genom att prata om Bryns eventuella graviditet så gör jag gärna det. ”Inte vad du vet? Ni är väl fortfarande tillsammans?” Gud, vilken glupsk blick som tänds i hennes ögon. Hur mycket hon än snackar om att vilja skriva övergripande skildringar, och hur duktig hon än är på att gräva, så är hon precis likadan som alla andra skräpjournalister och stalkerfotografer, lika angelägen om att få ett stort scoop, antingen det gäller en födsel: Väntar Adam och Bryn tvillingar? Eller något som dör: Bryns besked till sin vildman: ”Nu är det slut!” Ingen av de historierna är sann, men ibland kan jag se dem på två olika skvallerblaskor på samma gång. Jag tänker på huset i Los Angeles där Bryn och jag bor tillsammans. Eller åtminstone ska föreställa göra det. Jag kan inte minnas när vi senast var där samtidigt i mer än en vecka. Hon spelar in två eller tre filmer om året, och hon har precis startat ett eget produktionsbolag. Så eftersom hon filmar eller gör reklam för sina filmer, eller jagar efter manus att producera, och jag antingen är i studion eller på turné, så är det sällan våra scheman passar ihop. ”Japp, Bryn och jag är fortfarande ihop”, säger jag till Vanessa. ”Och hon är inte med barn. Hon råkar bara gilla såna där folkloreblusar just nu, så alla tar för givet att det är för att dölja en mage. Det är det inte.” Ärligt talat så undrar jag ibland om Bryn har såna blusar med flit, för att bebisbulespanarna ska tro något. Hon vill väldigt gärna ha barn. Även om Bryn officiellt är tjugofyra så är hon i själva verket tjugoåtta och hon påstår att hennes biologiska
24
Na r jag la t dig ga .indd 24
11-03-08 10.54.07
klocka tickar och en massa sånt där. Men jag är tjugoett och vi har bara varit tillsammans i ett år. Och jag bryr mig inte om att hon säger att jag har en gammal själ och att vi har varit tillsammans ett helt liv redan. Även om jag var fyrtioett och vi hade varit ihop i tjugo år skulle jag inte vilja ha barn med henne. ”Kommer hon att hänga med dig på turnén?” Jag känner hur halsen börjar snöras ihop bara hon nämner turnén. Den är sextiosju nätter lång. Sextiosju. Jag trevar i tankarna efter min pillerburk och lugnar mig i vetskapen om att den finns där, men jag är inte dum nog att ta fram den inför Vanessa. ”Va?” säger jag. ”Kommer Bryn att göra dig sällskap på turnén alls?” Jag föreställer mig Bryn på turné, tillsammans med sina stylister, pilatesinstruktörer och sin senaste råkostdiet. ”Kanske.” ”Vad tycker du om att bo i Los Angeles?” frågar Vanessa. ”Du känns inte som typen för det.” ”LA har torr värme”, svarar jag. ”Va?” ”Det var inget. Ett skämt.” ”Jaså. Okej.” Vanessa betraktar mig tvivlande. Jag läser inte längre intervjuer med mig själv, men när jag gjorde det användes ordet outgrundlig ofta. Och arrogant. Är det verkligen så folk uppfattar mig? Dessbättre är den timme vi hade på oss slut nu. Hon stänger igen anteckningsboken och ber om notan. Jag möter Aldous lättade blick för att signalera att det snart är över. ”Det var trevligt att träffas, Adam”, säger hon. ”Detsamma”, ljuger jag.
25
Na r jag la t dig ga .indd 25
11-03-08 10.54.07
”Jag måste säga att du är en gåta.” Hon ler, och tänderna lyser onaturligt vita. ”Men jag gillar gåtor. Som dina texter och alla de blodiga bilderna på Collateral Damage. Och så texterna på den nya plattan som också är väldigt mystiska. Du vet väl att det finns kritiker som ifrågasätter om BloodSuckerSunshine kan mäta sig med intensiteten i Collateral Damage …” Jag vet vad som kommer nu. Jag har hört det förut. Det är en sån där grej som journalister gör. De hänvisar till andra recensenters åsikter för att slippa ta ansvar för sina egna. Och jag vet vad det egentligen är hon frågar, även om hon inte säger det rakt ut. Hur känns det att det enda du har skapat som är av något värde kom ur den värsta sortens förlust? Plötsligt blir allt för mycket. Bryn och bebisbulespanarna. Vanessa med min årsbok från high school. Inställningen att inget är heligt, allt är lagligt byte. Att mitt liv tillhör alla utom mig själv. Sextiosju nätter. Sextiosju, sextiosju. Jag skjuter ifrån mig bordet så häftigt att vatten- och ölglasen ramlar ner i knät på henne. ”Vad i …” ”Intervjun är över”, morrar jag. ”Det vet jag. Men varför flippar du ur?” ”För att du är en jävla gam! Det här har fan inget med musik att göra. Det handlar bara om att plocka isär saker.” Vanessas ögon glittrar upphetsat och hon sträcker sig efter minidiscspelaren. Innan hon hinner sätta på den igen tar jag upp den och slår den mot bordet så att den går i bitar. Sedan dumpar jag den för säkerhets skull i ett glas vatten också. Min hand skakar och hjärtat bultar hårt. Jag känner att en panikattack är på väg, den sorten som får mig att tro att jag ska dö. ”Vad sysslar du med?” skriker Vanessa. ”Jag har ingen backup!”
26
Na r jag la t dig ga .indd 26
11-03-08 10.54.07
”Bra.” ”Hur ska jag kunna skriva en artikel nu?” ”Kallar du det en artikel?” ”Ja. Det finns folk som måste jobba för att tjäna sitt levebröd, din stroppiga, aggressiva skit … ” ”Adam!” Aldous är med ens vid min sida och lägger fram tre hundradollarssedlar på bordet. ”Till en ny”, säger han åt Vanessa, innan han föser ut mig ur restaurangen och in i en taxi. Och när taxichauffören protesterar mot att jag tänder en cigarett kastar han åt honom en hundring också. Aldous sträcker ner handen i min ficka och tar upp medicinburken, skakar ut en tablett i handen och säger ”Gapa stort”, som om han vore någon sorts morsa. Han väntar tills vi är ett par kvarter från mitt hotell, tills jag har sugit i mig två cigaretter på raken och stoppat ytterligare ett ångestdämpande piller i munnen. ”Vad var det som hände?” Jag berättar. Frågorna om det ”svarta hålet”. Bryn. Mia. ”Oroa dig inte. Vi kan ringa till Shuffle. Hota med att dra in ensamrätten om de inte låter en annan reporter göra intervjun. Det här kanske hamnar i skvallerpressen eller på Gabber i några dagar, men det är inte mycket till story. Det kommer snart att vara bortglömt.” Han säger det här helt lugnt, typ som hej, det är ju bara rock’n’roll, men jag ser ändå oron i hans blick. ”Jag klarar det inte, Aldous.” ”Koppla av. Du behöver inte tänka på det. Det är bara en artikel. Vi tar hand om det.” ”Jag menar inte bara det. Jag klarar det inte. Inte nåt av det.”
27
Na r jag la t dig ga .indd 27
11-03-08 10.54.07
Aldous, som nog inte har sovit en hel natt sedan han turnerade med Aerosmith, tillåter sig själv att se utmattad ut i några sekunder. Sedan växlar han om till managerrollen igen. ”Du är bara lite utbränd före turnén. Händer de bästa”, försäkrar han mig. När du väl är ute och giggar, står framför publiken, känner kärleken, adrenalinet och musiken kommer du att få nya krafter. Visst kommer du att bränna ut dig, men på ett bra sätt. Och i november, när det här är över, kan du slappa på en ö nånstans där ingen vet vem du är och där alla skiter fullständigt i Shooting Star. Eller den vilde Adam Wilde.” November? Det är ju augusti nu. Det är tre månader dit. Och turnén håller på i sextiosju nätter. Sextiosju. Jag upprepar det som ett mantra i huvudet, fast det får alldeles motsatt effekt mot vad ett mantra ska få. Jag får lust att slita stora tussar ur håret. Och hur ska jag kunna berätta för Aldous att allt det där är borta: musiken, adrenalinet, kärleken, allt det som ska uppväga hur jobbigt livet har blivit? Det enda som finns kvar är virvelströmmen. Och jag håller på att dras ner i den. Jag skakar i hela kroppen. Det här håller inte längre. Ett dygn är visserligen bara tjugofyra timmar, men ibland känns det lika omöjligt att ta sig igenom ett som att bestiga Mount Everest.
28
Na r jag la t dig ga .indd 28
11-03-08 10.54.07