9789172993839

Lydia och tigerns g책ta Finn Zetterholm

Finn Zetterholm

Lydia och tigerns g책ta

Opal

Tidigare utgivna böcker av Finn Zetterholm: Anton och Saras årsbok Rock Sussie De tre musketöserna De tre musketöserna slår till Boken om Bellman Virvelvisor Här i staden Klara hela dagen Lejon under sängen Katja, Katja Lejon på taket Lejon på stan Lydias hemlighet

Natur & Kultur 1985 Bonniers 1990 Rabén & Sjögren 1991 Rabén & Sjögren 1993 Rabén & Sjögren 1993 Bonnier Carlsen 1993 Natur & Kultur 1995 Eriksson & Lindgren 2000 Eriksson & Lindgren 2001 Eriksson & Lindgren 2002 Eriksson & Lindgren 2004 Eriksson & Lindgren 2005 Opal 2010

www.opal.se www.berghsopal.se © Finn Zetterholm, 2010 Omslag © Alexandra Kern Bokförlaget Opal AB ISBN: 978-91-7299-383-9 Tryckt hos Scandbook, Falun, 2010

LYDIA OCH TIGERNS GÅTA

Lydia önskade att hon hade varit en vanlig flicka. Men det var

hon inte. I själva verket var hon mycket speciell, eftersom hon hade en egenskap som ingen annan människa i världen hade.

Det var den egenskapen som hade gjort att hon fått uppleva det mest fantastiska och otroliga äventyr man kan tänka sig.

Men det hade också varit svårt och mycket farligt och efteråt tänkte Lydia att hon aldrig skulle ha vågat ge sig in i det om hon vetat hur det skulle bli. Det här äventyret kan du läsa om i den första boken: Lydias hemlighet Det var en annan sak också. När Lydia efteråt försökte berätta om det som hänt var det ingen som trodde henne. De sa att hon fantiserade och ljög. Det gick så långt att Linn inte längre ville vara bästa kompis med Lydia. Till slut började Lydia själv tro att hon drömt alltihop och hon bestämde sig för att försöka glömma det och låtsas som om det aldrig hänt.

Hon skulle bli en vanlig flicka, en som gick till skolan och var med sina kompisar, såg på TV och hade sommarlov och lyssnade på musik och önskade sig en kanin, allt sådant som vanliga barn brukar göra.

Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det fanns andra som kände till hur speciell Lydia var och de hade en plan för henne. En plan som de till varje pris ville genomföra.

Hon försökte slippa undan, hon ville inte vara med om fler äventyr, men hon insåg snart att hon inte hade något val …

13

PROLOG

Ljudlöst gled dörren upp. Någon var på väg in i rummet,

men så tyst att det var nästintill omöjligt för en vanlig dödlig att uppfatta det. Om man hade lagt örat mot golvet hade man kanske kunnat höra det svaga ljudet av något som sakta smög framåt, hur de stora tassarna gled fram över golvbrädorna och steg för steg kom allt närmare sängen. När det väldiga djuret nådde fram till sängkanten lade det sig platt ner och ett dovt morrande hördes från strupen. Från sängen hördes jämna, lugna andetag. En stund gick. Månen gled fram ur ett moln och en blek ljusstrimma föll in i rummet. Allt stod på sina vanliga platser: det repiga skrivbordet med sina tidningar, tomma saftglas, papper och pennor, den överfulla bokhyllan, lampan med sin gula skärm och karmstolen där kläderna låg slängda. Men golvet framför sängen var tomt. En vindpust genom det halvöppna fönstret fick gardinen att fladdra och drev så småningom bort den fräna lukten av rovdjur.

15

Ett oväntat förslag

– Har du ont i magen nu igen?

Rösten kom från dörren och den lät grinig. Lydia svarade inte. Hon drog täcket upp över öronen för att slippa höra. Fast hennes pappa försökte låta vänlig märktes det att han var irriterad. Han muttrade något och stängde dörren till hennes rum med en smäll. Inte en så hård smäll, men i alla fall. Hon förstod vad han menade med det. Lydia kikade fram under täcket. Det var halvmörkt i rummet. Det bleka gryningsljuset letade sig in genom springorna runt rullgardinen. Möblerna var oformliga klumpar, skrivbordet såg ut som ett stort sovande djur. Det skulle bli ännu en gråmulen dag, det kunde man vara säker på. En tråkig dag, en dag när molnen hänger så lågt så man slår huvudet i dem. Så hade Lydia sagt en gång för längesedan och hennes mamma och pappa hade skrattat och sagt att det skulle de komma ihåg, för det var en så bra beskrivning av hur det kändes sådana dagar.

Ibland kunde Lydia längta tillbaka till när hon var liten.

Det var konstigt, för egentligen ville hon ju bli äldre. När man blev äldre fick man bestämma själv och göra en massa saker som bara vuxna får. Och det måste ju vara roligt. Fast vuxna verkade inte tycka att det var så roligt, egentligen såg det ut som om de hade tråkigt mest hela tiden. De gjorde bara samma saker varenda dag. Gick till jobbet på morgonen och kom hem på eftermiddagen och sa att de var trötta och stressade och att de måste göra det och det. Man kunde se det i ögonen på dem. Och man kunde höra det på deras röster, de lät liksom gälla och spända. Och om man berättade något så låtsades de bara lyssna fast man märkte att de tänkte på något helt annat, något som de måste. Det var så mycket måsten hela tiden. Och

17

fast Lydia bara var ett barn blev det mer och mer måsten för henne också. ”Nej”, tänkte Lydia högt, där hon låg i sin säng och stirrade ut i det gråa gryningsljuset, det var bättre när hon var liten.

Allt var mycket enklare. Alla var mycket snällare. Och gladare.

Inte irriterade och tjatiga hela tiden. Och så slapp man gå i skolan. Nu hörde hon mammas röst utanför dörren. Mamma försökte prata tyst, men Lydia hörde vartenda ord.

– Men om hon har ont i magen får hon väl stanna hemma.

Och så pappa som svarade: – Jag tror inte det är så dåligt med hennes mage. Hon vill bara inte gå till skolan. Men jag tycker uppriktigt sagt att hon har varit borta från skolan alldeles för mycket. Hon kommer efter.

– Men nånting är det ju. Hon är orolig över nåt.

– Ja, det vet vi ju vad det är. Men vi får inget mer ur henne.

Och Erik har undersökt hennes mage. Och inte hittat nåt fel.

Fast honom får man ju aldrig nåt vettigt ur.

– Snälla du, sa Lydias mamma. Det här har väl inget med Erik att göra.

Erik var Lydias morfar. Han var läkare och Lydia älskade honom mycket. Han var den enda som alltid förstod vad hon menade. Han hade klämt på hennes mage och frågat henne var det gjorde ont. Och Lydia hade svarat som det var att just nu hade hon inte ont alls. Bara på morgnarna för det mesta och i skolan på dagarna. Morfar hade nickat. Och Lydia hade förstått att han hade förstått. Att det var så att när Lydia kände efter på ett särskilt sätt så fick hon ont i magen. Och att hon brukade känna efter på morgonen och ibland i skolan också.

– Du behöver nog miljöombyte, Lydia, sa morfar allvarligt.

Kanske resa bort ett tag.

Han såg på henne med sina blåa ögon med rynkor runtom och så klappade han henne på kinden och frågade om hon inte hade ritat någon ny teckning åt honom. Lydia skakade på huvudet. Det hade hon inte den här gången heller.

18

Sanningen var att Lydia inte hade ritat något på väldigt länge. Hon kunde inte själv förklara varför. Alla visste att Lydia älskade att rita, hon brukade alltid gå runt med sitt block och sin penna, den där pennan som nästan var fastvuxen i handen på henne, det brukade hennes bildlärare säga. När hon höll på med en teckning i skolan kom hennes klasskamrater fram och stirrade beundrande på hur hennes hand gled över papperet och hur pennan formade ett öra, en näsa, ett blomblad eller en fiskstjärt. Lydia hade hört det många gånger, deras suckar av avundsjuka och deras frågor hur hon bar sig åt och varför inte de kunde göra likadant. Det fanns inget svar på sådana frågor.

Men nu kändes det längesen. På bildlektionerna satt Lydia håglöst och stirrade ut genom fönstret. Hon gjorde det hon måste, men inte mer. Och det hon ritade såg tråkigt ut. Bildläraren märkte att Lydia inte hade någon inspiration. Han sa inget, men Lydia märkte på hans min att han var besviken på Lydias teckningar. Han hade höga förväntningar på henne.

Fortfarande var Lydias bilder mycket bättre än de andras, men de saknade något, det märkte bildläraren och Lydia märkte det ännu mer. Handen som höll i pennan kändes som en död klump och hennes teckningar blev helt enkelt – tråkiga.

Hemma ritade Lydia ingenting. Blocken och ritpennorna låg undanstoppade i den stora skrivbordslådan. Hon hade inte rört dem på flera veckor. Ibland öppnade hon lådan och krafsade runt lite bland pennorna men hon tog inte fram dem och hon drog inte ett enda streck. Hon satt och såg på sina händer och undrade varför de inte ville rita mer.

Fast innerst inne anade Lydia vad orsaken var. Det hörde ihop med bänken. Den gröna bänken i parken, Lydias bänk som hade varit alldeles hennes egen. I alla fall hade det alltid känts så. Den låg på en liten kulle gömd bland buskar och snår och det var aldrig någon mer än Lydia som hittade dit. Där brukade hon stanna på väg hem från skolan och sätta sig med sitt block och sin penna. Där fick hon vara ifred och där hade det varit underbart att sitta och rita. Det hade varit så en gång.

19

Lydia mindes så väl hur det kändes, den solvarma bänken som värmde hennes kropp, molnen som drev förbi ovanför henne på den blå himlen och den gula pennan i hennes hand som raspade mot papperet. Ljuden från staden, bilarna och rösterna nådde henne bara som ett svagt sorl långt bortifrån där hon satt i sitt lilla gröna rum med sina susande träd och ­fågelkvitter.

När Lydia hade kommit så långt i sina tankar ryste hon till av obehag. Det var där, på bänken, som allt hade börjat, allt det fantastiska och underbara som hade hänt. Det var där hon mött fågelpojken. Ingen, ingen på hela jorden hade varit med om det som Lydia hade upplevt. Och ingen, ingen på hela jorden kunde hon berätta sanningen för. För ingen skulle någonsin tro henne. Utom möjligen morfar, men han räknades inte.

I början, alldeles efter att det hade hänt, då hade de frågat hela tiden. Hennes mamma, hennes pappa och Maria som var terapeut och som Lydias föräldrar sa att hon måste prata med.

Lydia hade försökt förklara, men då hade de sett på henne och i deras ögon fanns medlidande och överseende, som om hon varit en liten unge som fantiserade. Och så hade de sagt att hon gärna fick berätta sanningen istället, de skulle inte bli arga eller säga att hon hade gjort något fel och att om hon mådde dåligt var det bättre att säga allt så kunde de hjälpa henne.

Lydia hade sagt att hon inte alls mådde dåligt och om de inte trodde henne var det ingen idé att hon berättade något alls.

Till slut hade de gett upp och det var ganska skönt tyckte Lydia.

Men det kändes ensamt att inte ha någon att dela sin hemlighet med. Det värsta var att Linn, Lydias bästa kompis, inte heller trodde på henne. Lydia hade bråkat med Linn flera gånger om det. Linn sa bara att det var omöjligt och att Lydia bara försökte verka häftig och annorlunda fast hon egentligen var helt knäpp när hon kom med sina fantasier och sagor. Till slut hade Lydia visat Linn blocket, ritblocket som hon hade haft med sig på sin resa genom tiden. Där fanns det bilder hon

20

gjort ända från 1500-talet. Den lilla draken och apan och den spanska prinsessan och papegojan och alla de andra bilderna.

För Lydia var det en stor sak att visa det här blocket, för det var mycket hemligt och hennes käraste ägodel. Linn tittade en stund på bilderna och sa att de var väldigt bra ritade men de bevisade ingenting och trodde Lydia på allvar att Linn skulle tro på att Lydia hade ritat dem på 1500-talet eller när det nu var? Det var ju helt sjukt. Hon kunde ju lika gärna ha ritat dem nu. Då hade Lydia tagit fram postpaketet som hon hade sparat längst inne i sin skrivbordslåda och ilsket slängt det framför Linn och bett henne titta på frimärket.

– Ser du vilket datum det står där? fräste Lydia. Cadaqués den 15 augusti 1935. Det var Salvador Dalí som skickade det till mej.

Linn hade tittat noga och sen sa hon att det där var ju inte 1500-talet och att det där paketet kunde Lydia ju ha fått från någon släkting, hennes morfar till exempel, som ju var så märkvärdig, han måste ju ha levt då, det var ju bara lite över sjuttio år sen (Linn var avundsjuk på Lydia som hade en sådan speciell morfar). Eller från den där konstiga Dali, eller vad han hette, som kanske samlade på paket med gammaldags frimärken på. Och sen sa Linn att hon tyckte det var tråkigt att ha en bästa kompis som bara ljög och hittade på hela tiden. Då hade Lydia suttit tyst en lång stund och sen hade hon sagt att hon inte ville prata mer om det.

Sen den gången hade det blivit annorlunda mellan henne och Linn. Inte för att de blev ovänner precis, men det kändes som de inte var bästa kompisar längre och de var inte med varandra mer. Linn hade börjat vara med Alva och Camilla istället och Lydia hade hamnat utanför. Det kändes ensamt.

Nu var det som en ring runt henne som ingen kunde komma in i. Och Lydia bestämde sig för att aldrig, aldrig mer försöka berätta för någon om vad hon varit med om. Utom för morfar förstås. Den senaste tiden hade allt börjat kännas så overkligt.

Till slut hade Lydia börjat undra om det verkligen hänt, om hon verkligen hade rest i tiden. Kanske var det så som alla runt

21

henne sa, att hon hade fantiserat ihop alltsammans, kanske drömt det. Hon tänkte ofta på vad den gamle kinesen sagt: Li Po drömde att han var en fjäril. Men när han vaknade visste han inte om han var Li Po som drömt att han var en fjäril eller om han var en fjäril som drömde att han var Li Po. Det här hade Lydia berättat på 1600-talet för konstnären Diego Velasquez, när hon gick med honom i slottet i Madrid … ”Nu fick det vara nog med konstiga tankar”, tänkte Lydia argt, där hon låg ihopkrupen under täcket i det gråa gryningsljuset. Alltihop var den där hemska fågelpojkens fel. Det var han som hade lurat in henne i det här äventyret och det hade varit underbart och fantastiskt, men nu ångrade Lydia att hon hade gjort det, det blev bara jobbigt och tråkigt och ensamt efteråt. Det onda i magen berodde säkert också på det. ”Nej”, sa Lydia bestämt till sig själv, hon skulle aldrig mera tänka på det, hon skulle glömma alltsammans, låtsas som om det aldrig hade hänt på riktigt. Det fick bli en vacker saga.

Nu öppnades dörren till hennes rum. Lydia kikade fram under täcket. Där stod pappa. Håret stod på ända och han hade sin gamla fula morgonrock på sig. Den spetsiga näsan viftade hit och dit och glasögonen var immiga. Han såg inte klok ut. Han försökte låta snäll men han var fortfarande irriterad, det märktes tydligt.

– Hur är det med dej Lydia? Ska du inte försöka gå till skolan i alla fall? Om du kommer upp och äter lite frukost känns det nog bättre.

– Jag vill prata med mamma istället, mumlade Lydia.

– Hon har gått till jobbet.

– Mamma tyckte att jag kunde vara hemma, sa Lydia och försökte låta riktigt eländig på rösten.

Sedan långt tillbaka visste Lydia att om det var något hon inte fick för den ena föräldern, då var det smartast att börja prata om vad den andra föräldern hade sagt. Det brukade ofta fungera. Den här gången gjorde det inte det.

– Mamma och jag kom överens om att du skulle försöka

22

gå till skolan, sa pappa sammanbitet. Har du verkligen så ont i magen?

– Ja, stönade Lydia och vred sig runt lite extra i sängen som om hon verkligen hade svåra plågor.

Men idag var hennes pappa obeveklig.

– Nu kommer du upp ur sängen, sa han lugnt. Jag har gjort te åt dej och brett smörgåsar. Jag kan sitta med dej en stund, sen måste jag gå på ett möte. Du kan faktiskt inte missa mera i skolan, du har redan så mycket frånvaro.

– Skyll dej själv då, om jag svimmar, sa Lydia med gnällig röst, men hennes pappa hade redan stängt dörren.

Lydia suckade djupt och klev ur sängen. Hon tittade ­ilsket på skolväskan som låg slängd i hörnet. Första lektionen var gympa, det kunde ha varit kul om inte gympaläraren – som hette Marcus av alla fåniga namn – hade varit ett sådant pucko. Han älskade att plåga barnen med ryggböjningar och magtänjningar som aldrig tog slut och som gjorde att man var alldeles öm i kroppen efteråt. Bara nyttigt, sa han och flinade.

Eller också fick de leka fåniga lekar och springa runt i en lång rad och dunka varandra i ryggen. Linn och Lydia brukade säga till varandra att Marcus var en riktig sadist … På den tiden Linn och Lydia fortfarande var bästa kompisar.

Lydia suckade ännu djupare och gick ut i badrummet. Där spolade hon kallt vatten i ansiktet så länge att det värkte. Hon skulle plåga sej själv, tänkte hon bittert. Säkert skulle hon falla död ner i skolan, inte av magont utan för att allt var så tråkigt.

Skit, fan, helvete, svor Lydia tyst för sig själv. Hennes mamma och pappa ville inte att hon skulle svära, för det var dåligt språk.

Men Lydias morfar höll inte riktigt med. Han menade att om man var riktigt rasande arg kunde man visst få svära, men då skulle man försöka svära på andra sätt än de gamla vanliga.

Morfar hade en favoritsvordom: – Djävlar i havets gröna djup, brukade han säga. Det lät riktigt häftigt tyckte Lydia. Men när hon blev arg hann hon aldrig komma på morfars svordom.

När Lydia ätit frukost kändes det faktiskt lite bättre. Hennes pappa, som nu hade fått på sig kläderna, satt mitt emot

23

henne och bläddrade i tidningen, då och då gav han Lydia ett förstulet ögonkast, han var visst lite orolig för henne ändå.

Och det kunde ju aldrig skada.

– Om jag får riktigt ont i skolan, får jag gå hem då? undrade Lydia.

– Ja, sa pappa. Men då måste du ringa mej först. Har du laddning på din mobil?

– Jag tror det.

Pappa såg på klockan och reste sig häftigt. Han var alltid ute i sista stund.

– Jag får rusa, sa han. Glöm inte att låsa efter dej.

Lydia nickade. När det smällde i ytterdörren gick hon in i sitt rum. Lydias rum var stort, det största i det gamla huset där hon bodde med sina föräldrar. Rummet hade fönster i tre väderstreck och väggarna var målade i olika färger, gult, blått, grönt och grått, det var färger som Lydia bestämt. Hon slängde ner gympakläderna i skolväskan som låg på golvet.

Matteboken och svenskaboken låg redan där. Lydia tog upp sin mobiltelefon ur ytterfacket och kollade om den var laddad.

Någon hade skickat ett sms. Kanske var det Linn, kanske hon ville träffas idag? Lydia blev lite gladare, fast hon var inte säker på om hon verkligen ville träffa Linn, det kändes lite konstigt eftersom de inte gjort något tillsammans på länge.

Meddelandet var inte från Linn, Lydia kände inte igen numret. När hon läste orden på mobilskärmen flimrade det framför hennes ögon och hjärtat klappade hårdare och hårdare: Hej Lydia, hur har du det?

Det var längesen det hände något.

Har du lust för ett nytt äventyr?

24

Skuggan

Det knackade på Lydias dörr. Klick, klick, klick lät det, som

ett litet djur med klor som klättrade uppför dörren. Då var det mamma. Pappas knackningar lät som en hammare som slog i stora spikar.

– God morgon älskling. Stör jag dej?

Lydias mamma stod i dörröppningen. Många sa att Lydia var lik henne, något som Lydia för det mesta var belåten med, men inte alltid. Nu var det ett sådant tillfälle och Lydia kände ett sting av irritation. Mamma hade det mörka håret uppsatt i en knut och bar en rostfärgad klänning med en kanelbrun kofta över. Hon brukade gå till jobbet så här dags, men hon hade sminkat sig som om hon skulle på fest. Lydia hade på tungan att säga att ja, hon blev störd, men istället satt hon tyst med ryggen mot sin mamma.

Mamma trippade in i rummet och satte sig på sängkanten. Lydia tänkte att nu kommer hon att fråga hur det är med min mage och om jag är orolig över någonting. Och det gjorde hennes mamma naturligtvis också. Lydia ryckte på axlarna och mumlade att det var väl okej.

– Hur går det egentligen i skolan älskling? Jag menar inte med läxor och sånt, det är jag inte alls orolig över, men med kompisar. Det var väldigt längesen jag såg Linn. Är ni ovänner?

– Nej, sa Lydia. Varför skulle vi vara det?

– Det är väl ingen som är dum emot dej i skolan?

Lydia skakade på huvudet. Det var samma frågor som mamma hade ställt många gånger och fått samma svar på. Lydia önskade att hon skulle gå sin väg och lämna henne ifred.

33

Mamma suckade och reste sig från sängen och slätade ut klänningen.

– Jag har gjort frukost till dej. Pappa har redan gått. Du vet att vi skulle ses idag efter skolan och handla jeans. Och så ta den där bilden morfar ville ha.

Lydias morfar hade tjatat om att han ville ha ett foto av Lydia i sin plånbok och eftersom Lydia tyckte hennes skolfoto var så hemskt hade hon lovat att gå och ta en bild i en fotoautomat.

Det hade Lydia totalt glömt bort, hon hade inte minsta lust att gå och handla med sin mamma, men det skulle vara svårt att backa ur nu, det skulle bli en lång diskussion och en massa tjat och det orkade inte Lydia höra så de bestämde att de skulle ses i centrum klockan fyra. Mamma gick fram till Lydia och strök henne försiktigt över håret. Lydia låtsades som ingenting, hon satt orörlig med nedböjt huvud och väntade bara på att mamma skulle gå ut ur rummet och stänga dörren efter sig. Sekunderna gick. Till slut vände Lydia sig om och gav sin mamma en blick som inte gick att missförstå. Mamma backade hastigt mot dörren, så lyfte hon handen och vinkade.

Hennes fingrar och rödmålade naglar rörde sig i luften. Hon sa att Lydia skulle ha en bra dag, Lydia svarade inte, hon avskydde när man sa så. Hennes mamma var redan på väg att stänga dörren när Lydia ropade efter henne.

– Mamma, stavas tiger på samma sätt på engelska som på svenska?

– Ja, det gör det.

– Så det kan inte stavas med y då?

– Det har jag aldrig hört talas om, varför undrar du det?

– Äh, det var inget viktigt. Jag bara undrade.

Lydia satt kvar vid sitt skrivbord och lyssnade till hur hennes mamma rotade runt lite i hallen som hon brukade göra när hon var på väg ut. Så smällde det äntligen i ytterdörren.

Lydia gick ut i köket för att äta frukost. Det var skönt att det var tomt och tyst i huset så hon kunde tänka ifred.

Men Lydia kom ingen vart med sina tankar. Hon tog upp

34

sin mobil från bordet och tryckte fram meddelandet om tigern, eller rättare sagt tygern. Skulle hon svara på det och i så fall vad? Det skulle säkert inte göra någon skillnad, de sms hon skrivit hittills verkade ju inte ha gjort det. Lydia kände det som om hon drogs iväg av en osynlig kraft och vad hon än sa eller gjorde och hur mycket hon än spjärnade emot så tjänade det ingenting till. Missmodigt tuggade hon i sig sina flingor och sin ostsmörgås medan hon stirrade ut på ett nästan avlövat äppelträd utanför fönstret där några fåglar kalasade på ett skrumpet äpple, som ensamt hängde kvar på en taggig gren.

Lydia tyckte mycket om att läsa och vissa meningar som hon gillade fastnade i hennes huvud. Det kunde vara vackra ord eller något som hon tyckte var bra sagt, ord ur en bok eller ur en tidning. Nu dök det upp en sådan mening, fast hon inte kom ihåg var hon hade läst den. Det handlade om att om man var osäker på vad man skulle göra i en situation och stod inför svåra val, då var det bästa att inte göra någonting. Vänta och se alltså. Lydia beslöt sig för att följa det rådet.

När hon väl bestämt sig för det kändes allt genast bättre.

Hon smuttade på sin juice och bläddrade igenom tidningen som låg på bordet. Så fick hon syn på annonsen för den magiska föreställningen hon och morfar skulle gå på. Den var stort uppslagen och det stod att nu hade den fantastiska föreställningen som gjort succé i både Los Angeles, London och Paris äntligen kommit hit. På en bild syntes två väldiga tigrar som gapade och visade tänderna och bredvid dem stod den världsberömde magikern Josef Hoffman, som kunde göra de mest häpnadsväckande nummer och till och med trolla bort levande tigrar. Hoffman var en man med mörkt hår och kraftiga ögonbryn och från bilden såg han rakt på Lydia med intensiv blick, som om han ville få med henne i förtrollningen också. Lydia betraktade hans ansikte, han såg verkligen ut som en trollkarl, men det var väl det som var meningen.

Det blev en misslyckad dag i skolan. Lydia fick skäll för att hon hade glömt sin mattebok och på rasterna stod hon och såg hur

35

Linn och Alva och Camilla gick tillsammans och pratade och skrattade utan att låtsas om att Lydia stod ensam. Först tänkte hon gå fram till dem och fråga om de skulle hitta på något alla fyra, men så ångrade hon sig. Plötsligt kändes de som främlingar, Linn också. I ögonvrån kunde Lydia se hur Linn gav henne en hastig blick. Lydia fick en klump i halsen, hon insåg att det aldrig mer skulle bli samma sak med Linn, den tiden var över och det kändes tomt.

I centrum fick hon vänta en lång stund på sin mamma.

Lydia satt på en bänk och såg folk med kassar i händerna irra fram och tillbaka mellan de välbekanta affärerna. Alla ­centrum såg visst likadana ut med samma butiker och samma sorts människor. När hennes mamma till slut kom springande var hon stressad och Lydia grälade på henne för att hon var så försenad. Sen bråkade de i affären om vilka jeans Lydia skulle köpa, eftersom hennes mamma inte tyckte att hon skulle ha trasiga byxor, fast Lydia sa att det var de enda som var snygga och att det var så jeans skulle se ut. Till slut gav hennes mamma med sig och de gick bort till fotoautomaten för att ta bilder till morfar. Mamma gav Lydia en massa mynt och sa att hon själv måste springa på apoteket och undrade om Lydia kunde klara fotoautomaten utan henne och om hon visste att hon måste titta rakt fram och ta undan håret så ansiktet syntes.

Lydia nickade trött, ibland var mamma bara för mycket.

Lydia gick in i automaten och drog för gardinen. Hon snurrade upp pallen så hennes ansikte kom i rätt höjd. Så stoppade hon in mynten och tryckte på knappen. Ingenting hände, sekunderna gick. Det brukade väl komma fotoblixtar när bilderna togs, kanske var det fel på automaten? Lydia satt blickstilla och stirrade på sig själv i den suddiga spegeln: de välvda ögonbrynen, läpparnas mjuka konturer, de runda kinderna, som hon tyckte såg så barnsliga ut, näsan som var för rak, det mörka håret som inramade hennes ansikte. Plötsligt fick hon en känsla av att hon inte var ensam i hytten, Lydia ryste till och vände sig hastigt om. Det var ju löjligt – det fanns förstås ingen bakom henne, där fanns inte plats för någon mer

36

i det lilla utrymmet, då fick man sitta två på pallen som Linn och hon gjort en gång … Just som Lydia vred huvudet tillbaka mot spegeln kom det en, två, tre, fyra blixtar. Det hördes ett surrande och Lydia snubblade ut ur hytten och ställde sig för att vänta på bilderna. Det tog en lång stund innan de ploppade ut och när hon försiktigt drog ut dem kunde hon se sitt eget förvånade ansikte med stirrande ögon på fyra nästan exakt likadana foton. Hon såg ju helt puckad ut – men det gjorde man ju förstås alltid på sådana här bilder …

Men när Lydia tittade efter närmare såg hon att hon inte var ensam på bilderna. En svart skugga skymtade bakom hennes huvud, en skugga med konturer av ett annat huvud, ett huvud som inte var hennes eget. Hennes hand som höll i bildremsan darrade till, fast hon försökte behärska sig kände hon rädslan komma krypande upp längs ryggen. Hon såg sig hastigt om, allt runt henne var som vanligt. Skyltarna på affärerna lyste, folk skyndade förbi med sina påsar och väskor utan att ägna henne en blick. Lydia tittade på bilderna igen. Kunde det vara fel på kameran, så bilderna av någon som fotograferat sig innan blev kvar som skuggor på Lydias foton? Det var omöjligt att veta, men precis innan blixtarna brann av så hade hon ju haft den där underliga känslan av att inte vara ensam i hytten. Var det bara inbillning? Skuggan på bilderna var suddig och huvudet syntes bara till hälften, men hon kunde urskilja konturerna av en näsa och en haka. Lydia skakade förvirrat på huvudet och blundade som om hon på det sättet kunde få skuggbilderna att försvinna. Vad betydde egentligen allt det här? Främmande ansikten på hennes foton och konstiga sms … Varför måste det hända just mej? tänkte Lydia bittert, jag vill ju bara ha lugn och ro. ”Lugn och ro får man i graven”, brukade hennes morfar säga. Plötsligt längtade Lydia väldigt mycket efter morfar. Kanske kunde han förklara allting för henne. Morfar visste väldigt mycket och på sitt hemlighetsfulla sätt var han ändå den enda som alltid förstod vad Lydia menade och han tycktes veta vad hon en gång varit med om, även om hon inte hade berättat så mycket om det.

37

När Lydia såg upp fick hon syn på sin mamma som kom gående emot henne med raska steg, mamma vinkade glatt åt henne, som om inget hade hänt. Hastigt stoppade Lydia ner bilderna i fickan.

– Blev det bra bilder?

– Det … det blev inga bilder, sa Lydia tonlöst.

– Vad säger du? Inga bilder … Varför då? Stoppade du i pengarna?

– Ja, det är klart jag gjorde. Men det kom inte ut några. Det är nog fel på automaten.

Lydia visste inte varför hon sa så. Hon kunde inte förklara för sig själv varför hon inte ville visa mamma bilderna med skuggan. Hon skulle ändå inte fatta något och det skulle bara bli en massa jobbiga frågor. Mamma skakade irriterat på huvudet och muttrade att det inte var något som fungerade nuförtiden, men hon skrev upp telefonnumret som stod på automaten och sa att hon skulle kräva pengarna tillbaka.

– Vi går till en riktig fotograf i stället, sa mamma. Fast jag hinner inte nu, vi får ta det nästa vecka.

De begav sig hemåt. Mamma pratade glatt på om det ena och det andra. Lydia gick bredvid henne utan att säga något.

Hon bar sina nya jeans i en påse. De kunde ha varit vilken mamma och dotter som helst som varit och shoppat och som nu var på väg hem för att äta middag och läsa läxor och se på TV. Men ingenting kändes som vanligt, allt hade blivit annorlunda och det enda Lydia visste säkert var att någonting snart skulle hända och att hon inte kunde komma undan detta.

Hennes öde hade hunnit ifatt henne, tänkte hon bistert. Hon skulle kämpa emot så mycket hon kunde, men att fly undan gick inte. Någon var efter henne och hon kunde bara vänta på att denne någon skulle ge sig tillkänna. Lydia kunde känna fotografierna i fickan, hon stack ner handen och trevade på dem. Det hade börjat skymma och det var kallt i luften, snart skulle det nog komma snö.

På kvällen hade Lydia svårt att somna. Det retade henne att hon blivit uppskrämd av bilderna, hon hade ju föresatt sig

38

att inte tappa fattningen och att bara lugnt invänta vad som skulle hända härnäst. Men nu blev hon så arg att hon rusade upp ur sängen och tog fram sin mobil ur väskan. Hon läste för hundrade gången raderna om tygern och sittande på sängkanten skrev hon ett svar: Du, vem du nu är, Tyger eller vad du vill kalla dig. Du kan skriva vilka konstigheter du vill och leka spöke på mina foton, men jag ställer aldrig upp på dina idiotiska äventyr. I så fall får du släpa iväg mig med våld.

Jag är inte rädd för dej!

Mycket belåten med sig själv kröp Lydia ner i sin säng. Men hon hade knappt hunnit sluta ögonen förrän det surrade till i mobilen. Svaret var kort: Vi får väl se.

39

Tigertrollaren Hej Lydia, hur har du det?

Det var längesen det hände något.

Har du lust för ett nytt äventyr?

Lydiastirrar stod i hallen och väntade, hadefått. sina nya jeans och Lydia på sms:et honhon nyss Hon har ett svart linne hon brukade användaigen. vid speciella verkligen intesom lust attbara färdas i tiden Men tillfällen.

Nu var det ett sådant tillfälle, för hon skulle gå med efter en trolleriföreställning med tigrar försvinner morfar på den magiska föreställningen. Lydia hade trott att hennes morfar och Lydia har inget annat val än hon skulle ta bussen till stan som vanligt, men morfar sa att atthan följa instruktionerna hon får i telefonen. Uppskulle hämta henne med taxi. draget är måste inte berätta lätt. Att resa tidenPrecis då – Du allting för tillbaka mej efteråt,till sa pappa.

Vincent van Gogh levde och var en fattig konstnär. hur han bar sig åt. Jag hade nog kunnat avslöja hur han gör om jag hade fått följa med.

– Säkert, sa Lydia och log för sig själv.

Det blir flera i olika delar av världen och Ibland var stopp hennes pappa ganska stöddig och trodde att hela tiden känner Lydia en obehaglig närvaro. han kunde allting. När Lydia var mindre trodde hon också att Eller detdet. bara inbillar sig?just hennes hanär kunde Mennågot inte nuhon längre.

Varför skulle pappa kunna lista ut ett trolleri som så många i publiken både i Paris och Los Angeles hade gått bet på? Lydia trodde också att Lästrollkarlen också storsäljaren Lydias hemlighet. hade tekniska hjälpmedel för att få bort tigrarna. luckor ii golvet eller så. Men det fanns faktiskt ”EnHemliga vagabond konsthistorien har gjort migsaker som man inte kunde förklara på vanligt sätt.

Om någon visförtjust. […] Att följa henne genom en tavla till ste det så var Amsterdam det Lydia. Lydia blir avbröts tankar av en bil Rembrandts etti sina svindlande som tutade utanför, hon ryckte till sig sin jacka och rusade ut äventyr.” genom dörren.

Ying Toijer-Nilsson, SvD Morfar stod vid taxin och höll artigt upp bildörren för henne. Lydia gav honom en stor kram, hon hade längtat efter honom. Dagen till ära var morfar klädd i en gammaldags svart kostym med breda byxor och stora slag på kavajen. Han hade en vinröd slips och en näsduk i samma färg i bröstfickan, med sitt silvervita hår och sina blåa ögon såg han mycket elegant ut, som om han var med i en film från förr i tiden. När Lydia ISBN 978-91-7299-383-9

Opal 40