9789147099337

tar man bäst till vara lusten och nyfikenheten i lärandet? Varför är det ibland lätt att lära och varför går det ibland inte alls?

I denna nya upplaga av Att fånga lärandet beskriver Christina Wehner-Godée hur förskolelärare och lärare kan få nya perspektiv på barns lärandesituation med hjälp av pedagogisk dokumentation och olika medier. Genom att använda kamera, ljudupptagare eller penna och papper kan man som pedagog betrakta situationer utifrån och få nya perspektiv på både andras och sitt eget lärande.

C hristina Wehner-Godée är läromedelsförfattare och har undervisat i didaktik och media vid Lärarhögskolan i Stockholm, nuvarande Stockholms universitet.

Att fånga lärandet

Författaren tar avstamp i frågorna: Vad är meningsfullt att dokumentera och varför? På vilket sätt kan man använda de olika medierna? Vad kan dokumentationen få för pedagogiska konsekvenser i ett förändringsarbete?

Christina Wehner-Godée

nHur

n

Att fånga lärandet

Best.nr 47-09933-7 Tryck.nr 47-09933-7

Liber

Pedagogisk dokumentation med hjälp av olika m edier C hristina Wehner-Godée

ISBN 978-91-47-09933-7 © 2010 Christina Wehner-Godée och Liber AB

förläggare: Emma Stockhaus redaktör: Maria Emtell omslag och typografi: Birgitta Dahlkild bildredaktör: Staffan Johansson omslagsbild: Claes Grundsten/Scanpix Bildhuset bilder: Rudehill, Carin s. 51 Från boken Livstecken – ett teckningsprojekt med små barn s. 65 Jansson, Annika s. 79, 86 Författaren s. 99

Andra upplagan 1 Repro: Resultat Grafisk Form o Produktion Tryck: Indien 2010

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08 - 690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08 - 690 93 30, fax 08 - 690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehållsförteckning Förord 8

1. Lusten att söka kunskap 11 Möjligheter och hinder 13 2. Pedagogisk dokumentation 19 Att vidga seendet och skärpa hörseln 21 3. Dokumentationen i pedagogikens tjänst 27 Aktivitetspedagogiker 28 4. I händelsernas centrum 35 Kommunikation 36 Nycklar till våra minnen 38 Lärande pågår 44 5. Etik 57 6. Penna och papper 61 Metodik och teknik 62 7. Ljudinspelare 70 Metodik och teknik 70 8. Kamera 76 Metodik och teknik 76 9. Videokamera 81 Metodik och teknik 82 10. Dator 86 Metodik och teknik 87

11. Insiktens väg 90 På jakt efter kännetecken och ledtrådar 91 12. Pedagogiska konsekvenser 105 Initiativtagare och läroprocesser 106 Planering av verksamheten 109 Tid, rum och material 112 Litteraturförteckning 116 Register 119

ett varmt tack för genomgång av hela eller delar av manuskriptet och för konstruktiv kritik till: Anna Barsotti, Gunilla Dahlberg, Susanna Ekström, Karin Furness, Christina Gars, Ingrid Hensvold, Tove Jonstoij, Dan Lipschütz, Elisabeth Nordin-Hultman, Staffan Olsson, Karin Wallin, Mikael Wehner, Gunnar Zetterberg.

Ett varmt tack för givande diskussioner och för inspirerande exempel: Monica Johannesson, Malin Kjellander, Greger Rösner, Elisabeth Sand, Kerstin Strid och Eva Svedin.

Förord av Gunilla Dahlberg I det förändringsarbete som i dag pågår inom förskolan och skolan, men även inom lärarutbildningen, påpekas vikten av pedagogisk dokumentation som ett verktyg. För lärarutbildningens del innebär det att de studerande ska involveras i ett fördjupat lärande och reflekterande arbete, men också att lärarutbildningen och handledarna i större utsträckning än vad som nu sker ska fungera som reflekterande praktiker.

I debatten hörs allt oftare att begrepp som pedagogisk dokumentation och den reflekterande praktikern blivit modebegrepp och man frågar sig vad begreppen egentligen står för. Detta är frågor som Christina Wehner-Godée utforskar i den här boken och hon delar därmed med sig av sin långa erfarenhet av att ha arbetat med pedagogisk dokumentation som lärarutbildare – en lärarutbildare som också i stor utsträckning lyckats involvera och skapa delaktighet mellan lärarstudenternas utbildning och den pedagogiska verksamheten på fältet.

Drivkraften i hennes eget arbete har varit frågan om hur lusten och nyfikenheten kan upprätthållas i kunskapssökandet och hur pedagogisk dokumentation kan användas i ett sådant arbete. I sitt arbete har hon inspirerats av John Deweys och Elsa Köhlers aktivitetspedagogiska tankegångar, men också av verksamheten i Reggio Emilia i norra Italien samt av de förskolor i Sverige som arbetar med inspiration från Reggio Emilia. Både Dewey och Köhler har i sina arbeten ställt intressanta pedagogiska frågeställningar som än i dag är aktuella för förskolans och skolans pedagogiska verksamhet.

Med inspiration från deras tänkande lyfter Christina Wehner-Godée fram vikten av att utgå från det som sker här och nu och låta detta bilda underlag för reflektion och för förändring av den pedagogiska praktiken. När hon ger studenterna uppgiften att observera och dokumentera barnens skapande processer, erbjuder hon dem samtidigt möjligheten att ta ett kliv in i det som hon kallar händelsernas centrum. Hon visar därmed studenterna att det finns helt nya upptäckter

att göra, upptäckter som hänger ihop med det som barnen håller på att utforska och samtala om.

I boken ges också beskrivningar av hur man kan göra dokumentationer med hjälp av olika medier som papper och penna, ljudinspelare, kamera och videokamera. Eftersom användandet av dessa medier sätts in i ett pedagogiskt sammanhang synliggörs förhållandet mellan pedagogik, teknik och lärprocesser. Dokumentation, som metod i sig, är dock inte intressant utan det är först i förhållande till frågor om och reflektion kring synen på barn, kunskap och lärande som den har en viktig potential. Tolkningen av det insamlade materialet kräver ett kvalificerat tolkningsarbete – att man som pedagog ständigt är på jakt efter kännetecken och ledtrådar – ledtrådar som kan ge utmaningar till nya sätt att arbeta på tillsammans med barnen. Detta förutsätter fördjupade teoretiska perspektiv och att vi vågar utmana det för givet tagna.

Christina Wehner-Godée poängterar vikten av att ge barnen tid och att de får chans att ”hålla på” och därigenom göra nya upptäckter och få nya upplevelser. Om barnen ges möjlighet att associera och fantisera kan deras nyfikenhet hållas vid liv och därmed driva deras utforskande vidare. Som pedagog måste man då också lära sig att lyssna bättre till barnens frågor, teorier och fantasier, men också förändra relationen mellan tid, rum och material. Hur det kan gå till illustreras i boken med flera intressanta exempel från olika förskolor. Flera av dessa förskolor har ingått i projektet ”Pedagogik i en föränderlig värld” som jag tillsammans med mina kollegor vid dåvarande Lärarhögskolan, numera Stockholms universitet, genomförde i samarbete med Reggio Emilia i Italien och Reggio Emilia Institutet i Stockholm. I projektet framkom att det är relativt lätt att på ett teoretiskt plan ta till sig en syn på barn som aktiva och kompetenta och en syn på pedagogen som reflekterande, medan det i den pedagogiska praktiken visat sig vara svårt att erövra en ny syn på barn, kunskap och lärande. Om vi lyckas ”fånga lärandet” med hjälp av pedagogisk dokumentation ges dock stora möjligheter till en förändring av den pedagogiska praktiken, något som jag tycker Christina Wehner-Godée så tydligt visar i den här boken.

Roslags Näsby 2009-12-15 Gunilla Dahlberg

Förord

Lusten att söka kunskap I Kungsklippans lekskola sitter tre blivande förskollärare och skriver så pennorna glöder i en så kallad observationsbox med genomskinliga väggar. De observerar tre pojkar och en flicka som bygger med klossar. Jag är en av observatörerna och året är 1965. Företeelsen kallades one-way-screen. Observationen sätter jag in i en pärm och så är det inte mer med det.

När mina studenter gör sina observationer använder de inte bara penna utan även video, kamera och ljudinspelare. De rör sig mitt bland barnen. Observationerna bildar sedan underlag för reflektioner och litteraturstudier. Studenterna sammanställer slutligen allt material i en rapport som används i undervisningen.

Det är mer än 30 år mellan de här två sätten att observera. Vid det första observationstillfället kom idéerna från USA. Vi observerade barnen utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Syftet var i första hand att observera barnens sociala, motoriska, språkliga och emotionella utveckling. Målet var att förstå barns behov bättre. Det gjorde att vi fick problem när vi skulle omsätta våra kunskaper i praktiskt handlande, eftersom de utvecklingspsykologiska teorierna mer förmedlar hur barn är än väcker nyfikenhet på hur barn handlar i ett pedagogiskt sammanhang.

I dag är det många som inspireras av de kommunala förskolorna i Reggio Emilia i Italien och deras sätt att göra pedagogiska dokumentationer. Observationer och dokumentationer syftar till att öka kunskapen om hur barn och lärare söker och konstruerar kunskap.

Dokumentationen blir pedagogisk först när den sätts in i och får verka i ett pedagogiskt sammanhang. Målet är att kunna stödja barn och ungdomar bättre i deras kunskapssökande och ge dem nya ut11

Lusten att söka kunskap

maningar. Idéerna har fått fotfäste i förskolor och börjar även sprida sig till fritidshem och skolor. Min förhoppning är att de nya idéerna också kommer att förankras i utbildningarna.

I sju Stockholmsförskolor pågick under åren 1993–96 en försöksverksamhet, ”Pedagogik i en föränderlig värld”. Målsättningen var att med inspiration från pedagogerna i Reggio Emilia och deras sätt att se på pedagogisk filosofi i praktik och teori pröva tankar och idéer i praktiskt handlande. I försöksverksamheten var, förutom förskolorna, beslutsfattare i distriktet, Reggio Emilia Institutet och Lärarhögskolan i Stockholm involverade.

När jag som lärarutbildare besökte de studenter från Lärarutbildningen som gjorde sin praktik i just de här förskolorna skedde det påtagliga förändringar i miljö och arbetssätt mellan mina besökstillfällen. Mest slående var den glädje och entusiasm med vilken pedagogerna förmedlade vad som hänt och vad som var på gång.

Väggarna ”berättade” hur barnen konstruerade sin värld. Dokumentationerna som var uppsatta på väggarna beskrev både vad barnen sa och hur de gjorde när de höll på med olika projekt. Pedagogerna förändrade miljöerna utifrån de insikter de fått av dokumentationerna så att barnens möjligheter att leka och skapa i olika material hela tiden ökade. Pedagogerna själva var inne i ett nytt sätt att tänka och handla. Dokumentationerna handlade inte längre i första hand om att bedöma hur barnen var socialt, motoriskt, kognitivt och emotionellt. Pedagogernas teoretiska perspektiv, som bildade underlag för de pedagogiska dokumentationerna, utgick från vad barnen gjorde och sade. De använde sina pedagogiska dokumentationer för att följa barnens läroprocesser och diskutera dem tillsammans med barn, arbetskamrater och föräldrar. Projektledarna ordnade nätverksträffar en gång i månaden med utvalda representanter för pedagogerna i försöksförskolorna. På nätverksträffarna fick de respons på sina dokumentationer och möjlighet att utbyta idéer.

De tankar om barns utveckling och lärande, som pedagogerna försökt omsätta i praktiskt handlande i försöksverksamheten, överensstämmer med intentionerna i Läroplan för förskolan och Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.

12

Verksamheten skall främja leken, kreativiteten och det lustfyllda läran-

det. Den ska också ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter. (Lpfö 98) Skolan skall bidra till elevernas harmoniska utveckling. Utforskande,

nyfikenhet och lust att lära skall utgöra en grund för undervisningen.

Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former. (Lpo 94)

Skolan har till skillnad från förskolan visserligen en annan dominerande tradition att brottas med än den utvecklingspsykologiska – den inlärningsteoretiska. I skolan handlar det mer om att se barnen som kultur- och kunskapsåterskapande. Observationer används i första hand för att kunna anpassa stoffet till barnens kunskaps- och utvecklingsnivå. Men en förutsättning för att få en bättre kontinuitet mellan förskola och den gemensamma synen på barns eget aktiva kunskapsskapande som läroplanerna ger uttryck för (Dahlberg & Lenz Taguchi, 1994).

Läroplanerna fokuserar barn och ungdomars eget kunskapssökande. De lärare som kan se att barns och ungdomars möjligheter till förändring även beror på pedagogiken, det material som finns tillgängligt och den miljö de vistas i kan skapa en verksamhet som inbjuder till lek och ett kreativt lustfyllt lärande som stöttar kunskapssökandet.

Möjligheter och hinder Under utbildningstiden finns en unik möjlighet att dokumentera och studera hur man själv jämfört med studiekamrater och barnen konstruerar sina kunskaper. Det är en stor fördel att tidigt börja öva sig att använda pedagogiska dokumentationer med hjälp av olika medier. Övning tar tid, och tid behövs för att lära sig fotografera eller att följa en process med videokamera, att komma till rätta med ljudinspelare likaväl som att lära sig teckna och anteckna. Under utbildningstiden har studenterna även tillfälle att skaffa sig gedigna teoretiska kunskaper som kan vara till hjälp i reflektionsarbetet över dokumenta13

Lusten att söka kunskap

tionerna. Varje medium har sitt språk och måste passa tillfället. Var och en måste därför ta sig tid att pröva och öva för att själv komma underfund med personliga möjligheter och hinder.

Hillevi Lenz Taguchi har i sin bok Varför pedagogisk dokumentation?(1997) gjort ett teoretiskt anslag utifrån ett så kallat konstruktionistiskt sätt att se på kunskap och lärandet. I ett konstruktionistiskt perspektiv kan både synen på barn och förhållningssätt ses som något som är föränderligt. Hon beskriver hur pedagogisk dokumentation kan användas som arbetsverktyg för att förändra förhållningssätt, praktik och teori. Med hjälp av olika media kan pedagogen följa sin egen läroprocess lika väl som barnens läroprocesser. Den pedagogiska dokumentationen handlar både om ett pedagogiskt förhållningssätt och om kommunikation. Ett konkret exempel är att barnen kommunicerar sin kunskap och sina erfarenheter via t.ex. teckningar, byggkonstruktioner, skrifter och tankar om olika begrepp. När vi dokumenterar vad barnen gör ger det oss en möjlighet att kommunicera tillbaka till barnen genom att berätta eller läsa upp vad de har sagt och gjort. Barnen kan få syn på och komma ihåg sitt eget tänkande och handlande som en utgångspunkt för att komma vidare. Nästa steg i kommunikationen kan vara att använda dokumentationen som underlag för diskussion tillsammans med pedagoger, föräldrar eller utomstående om vad barn tänker, gör och vilka erfarenheter de har av livet.

Jag har tagit avstamp i Varför pedagogisk dokumentation? men vill inrikta mig mer mot VAD och HUR i stället för VARFÖR. Jag behandlar förhållandet mellan pedagogik, didaktik, teknik och förändringsprocesser. Mina kunskaper och erfarenheter hämtar jag från undervisningen som lärarutbildare. När jag har undervisat vid det som numera heter Lärarutbildningen vid Stockholms universitet har jag prövat att själv dokumentera studenternas läroprocesser. Dessutom har jag tagit initiativet till att få i gång studenterna att dokumentera såväl sina egna som barnens läroprocesser.

Drivfjädern i mitt eget kunskapssökande genom åren kan sammanföras till två frågeställningar som jag ständigt återkommer till: Hur upprätthålls lusten och nyfikenheten i kunskapssökandet? Vad 14

stoppar eller hindrar olika läroprocesser? Frågeställningarna har fungerat som stöd i mitt sökande efter meningsfulla och fruktbara förhållningssätt, teorier och strategier.

Jag kan härleda ursprunget till mitt intresse för just de här frågeställningarna med hjälp av en minnesbild.

När min familj flyttar från Skåne till Blekinge tvingas jag att byta skola

andra terminen i första klass. Jag sitter i bänken i den nya klassen och upptäcker med förvåning hur fult jag skriver. I min gamla skola hade jag fått beröm för att jag skrev snyggt.

Senare i livet förstod jag orsaken till att jag lyckades sämre inte bara när det gällde att skriva utan i nästan alla ämnen. Min nya fröken hade meddelat mig att hon inte ville ha fler barn i klassen. Hon hade redan för många. Arbetsmetoderna var helt andra. Fröken hade bland annat infört förbud mot att använda suddgummi. Skrev vi fel skulle vi sätta det felaktiga ordet inom parentes för att lära oss av felet. Min situation förvärrades genom att klasskamraterna retade mig för att min dialekt enligt deras åsikt var ful. De slutade först efter det att jag brottat ner en pojke i andra klass.

Jag har också helt motsatta erfarenheter och minnesbilder. Vid andra tillfällen har jag träffat på lärare, miljöer, grupper och enskilda personer som fått mig att åstadkomma mer än jag har haft en aning om var möjligt. Dessa händelser har jag lika starka minnen av.

Några av de minnesbilderna går att härleda till min egen förskollärarutbildning, andra till Kordainstitutet, ett institut för dynamisk pedagogik och skapande verksamhet. Övningar och studier öppnade för ett kreativt tänkande och gjorde mig mer medveten om hinder och möjligheter i mitt eget kunskapssökande. Hela tiden fick jag idéer som jag försökte praktisera i mitt eget pedagogiska arbete med barn och studenter. Samtidigt fanns frågorna där. Hur upprätthålls lusten och nyfikenheten i kunskapssökandet? Vad stoppar eller hindrar olika läroprocesser?

När Moderna Muséet 1981 slog upp portarna till utställningen ”Ett barn har hundra språk men berövas nittionio” fick jag en ny kick. Salarna var fyllda med barnmålningar och teckningar gjorda 15

Lusten att söka kunskap

av barn från de kommunala förskolorna i staden Reggio Emilia.

Målningar, teckningar och alla fotografier på barn i aktion utstrålade kraft, humor och skaparglädje. De gav uttryck för kunskaper som jag inte trodde barn förfogade över. Utställningen satte i gång många funderingar. Hur bär sig barnen åt? Vilket material har de tillgång till? Hur gör pedagogerna? Vad behövs för att åstadkomma sådana förändringar? Var finns hindren?

I samband med en uppföljande utställning 1986, ”Mer om hundra språk” på Moderna Muséet, anordnade Nationalmuseum en utställning och en föreläsningsserie. Nationalmuseum fokuserade på vad som hände i Sverige. Susanna Ekström och jag var inbjudna att föreläsa om vår nyutkomna bok Språk. Arrangörerna måste ha sett någon form av anknytning mellan våra idéer och tankesätt i förhållande till vad som visades på Moderna Muséet.

Sedan dess har jag hållit kvar inspirationen och fördjupat kunskaperna i förhållande till vår egen pedagogiska kultur bland annat genom att dokumentera med hjälp av videokamera, kamera och ljudinspelningar. Jag har fortsatt att arbeta med frågorna: Hur upprätthålls lusten och nyfikenheten i kunskapssökandet? Vad stoppar eller hindrar en läroprocess? De har också fungerat som frågor som drivit mig vidare när jag valt struktur och stoff under själva skrivandet. Boken har på så sätt fått en struktur där man kan urskilja tre huvuddelar. Varje del har jag skrivit med en frågeställning i tankarna.

Den första delen med frågan: Vad ska observeras och dokumenteras?

Varför?

I den andra delen inriktar jag mig på olika media och dokumentationsmetoder med vars hjälp det är möjligt att göra nya upptäckter.

Frågorna är: Hur fungerar medierna och hur fungerar de olika medierna i förhållande till varandra?

Sista delen belyser hur dokumentationerna kan användas i olika förändringsarbeten. De frågor jag arbetat med är: Hur och till vad kan dokumentationen användas? Vad finns det för kännetecken på en förändring ? Går det att hitta ledtrådar till vad som kan förändras? Vad kan dokumentationerna få för pedagogiska konsekvenser i förändringsarbetet?

16

Upplägget av boken är även gjort med tanke på att man ska kunna läsa den rakt igenom för att få en helhetsuppfattning av vad det innebär att göra pedagogiska dokumentationer med hjälp av olika medier. Men den ska också kunna användas som en handbok. Vill någon börja att arbeta med t.ex. kamera som verktyg ska han eller hon kunna börja i det kapitlet och sedan låta den egna nyfikenheten vara drivkraften att läsa vidare.

Möjligheterna att förändra och målgrupperna för förändringsarbetet ser olika ut beroende på om man är verksam lärare/pedagog i förskola, fritidshem eller skola, lärarutbildare eller student under utbildning. Därmed skiljer sig också syftet med att göra pedagogiska dokumentationer.

I skola, förskola och fritidshem handlar förändringsarbetet om lärarna själva och den verksamhet de är involverade i. Målgruppen är de barn och ungdomar de har i sina klasser/grupper. Syftet blir att söka mer kunskap om barnens sätt att utforska världen och sig själva och deras olika sätt att konstruera och omkonstruera kunskaper.

Målet kan vara att få ett underlag för reflektioner och diskussioner med barn, pedagoger och föräldrar. Men det kan också tjäna som underlag i förändringsarbetet som sker mellan aktivitetstillfällena, av tidsstrukturen under dagen, den fysiska miljön, materialet och av de egna strategierna, dvs. att utveckla verksamheten.

Under utbildningstiden har studenterna mycket små möjligheter att förändra miljön, materialet eller tidsramarna i själva förskole-, fritidshems- och skolverksamheten. För studenterna blir därför målgruppen både studenterna själva och de barn och ungdomar de kommer i kontakt med under den verksamhetsförlagda utbildningen. Fokuseringen i förändringsarbetet ligger på konstruktion av egna kunskaper när det gäller människosyn, teori och pedagogisk praktik. Syftet med att dokumentera blir att lära sig observera och dokumentera som underlag för praktik och teori, såväl i den universitetsförlagda lärarutbildningen som i den verksamhetsförlagda utbildningen. Målet blir därmed att få ett underlag för egna reflektioner, ämnesstudier och diskussioner med praktikhandledare, studenter och lärarutbildare.

Jag ser det därför som betydelsefullt att tydliggöra målgruppen för 17

Lusten att söka kunskap

tar man bäst till vara lusten och nyfikenheten i lärandet? Varför är det ibland lätt att lära och varför går det ibland inte alls?

I denna nya upplaga av Att fånga lärandet beskriver Christina Wehner-Godée hur förskolelärare och lärare kan få nya perspektiv på barns lärandesituation med hjälp av pedagogisk dokumentation och olika medier. Genom att använda kamera, ljudupptagare eller penna och papper kan man som pedagog betrakta situationer utifrån och få nya perspektiv på både andras och sitt eget lärande.

C hristina Wehner-Godée är läromedelsförfattare och har undervisat i didaktik och media vid Lärarhögskolan i Stockholm, nuvarande Stockholms universitet.

Att fånga lärandet

Författaren tar avstamp i frågorna: Vad är meningsfullt att dokumentera och varför? På vilket sätt kan man använda de olika medierna? Vad kan dokumentationen få för pedagogiska konsekvenser i ett förändringsarbete?

Christina Wehner-Godée

nHur

n

Att fånga lärandet

Best.nr 47-09933-7 Tryck.nr 47-09933-7

Liber

Pedagogisk dokumentation med hjälp av olika m edier C hristina Wehner-Godée