9789127088320 by Smakprov Media AB

Eva Ström, Aftonbladet

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar

I berättelserna om Ljusbärarna diskuterar Anita Goldman på ett personligt sätt frågor om skuld och förlåtelse, engagemangets och kärlekens gränser samt om hur vi kan ﬁnna ett bättre sätt att förhålla oss till lidande. Men framför allt försöker hon genom Ljusbärarnas exempel förstå och förmedla hur vi kan bli mer närvarande i våra liv, vaknare, mer kärleksfulla – ja, kanske rentav lyckligare.

En bok full av intelligenta iakttagelser och modiga slutsatser.

L JU SBÄR ARNA

Anita Goldman skriver inkännande, medryckande och ofta humoristiskt. Det är banne mig inte varje dag man får läsa hagiograﬁer som skälver av lycka och liv.

”De inte endast överlever, utan tillskansar sig till slut en ännu större seger; den att växa som människa just när själva ens människovärde sätts i fråga. Detta är i mina ögon den största segern över hatet, förtrycket och lidandet. Varje sådant vittnesmål är en magniﬁk motståndshandling.”

foto: monika franzon

När Anita Goldman, vass och välformulerad radikal feminist, bekänner sin längtan till mystik, till Gud, till det oväntade behovet av att knäböja och lovprisa slår det gnistor om texten ... Anita Goldman har skrivit en både sakligt nykter och sprudlande lycklig bok, om att springa mystiken till mötes, att lyckligt kasta sig i Guds famn och vila där i hängivenhet.

Ljusbärarna bjuder på goda berättelser i dubbel bemärkelse. Boken skildrar attraktiva människor som lever dramatiska och aktiva liv. De är människor som bär försoning, livsglädje och närvaro in i de mest plågsamma situationer; handikapp, förtryck, krig, folkmord, fattigdom och utsatthet. Där – i det allra mörkaste – förmår de inte endast hålla fast vid sitt inre ljus, utan också bära det ut i världen.

anita goldman

Läs även Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en livrädd värld (2005, pocket 2006).

anita goldman L JUSBÄR ARNA människor som väljer glädje

Anita Goldman är född 1953 i Göteborg. Hon debuterade 1978 med romanen Allt genast! och har sedan dess givit ut en rad böcker. Senast utkom Guds älskarinnor (2005), Ljusbärarna är en fristående fortsättning på temat om andlighet och modernitet i denna bok.

Christel Persson, Expressen

ISBN 978-91-27-08832-0

omslagsbild: bert hardy/getty images omslag: niklas lindblad/mystical garden design

nok_ljusbararna_skydds.indd 1

,!7IJ1C7-aiidca!

08-01-10 12.32.18

074408LjusbaĚ&#x2C6;rarna.ORIG.indd 4

08-01-10 10.39.26

Innehåll 7 En beslutsam kärlek Förord 21 Och det blev ljus! När världen räddas i varje sekund Jacques Lusseyran 89 Å Gud, hjälp mig att älska dem! Om att öppna sitt hjärta mitt i ett folkmord Immaculée Ilibagiza 141

Vi är alla kallade att bli helgon!

Om plikten att glädjas och nödvändigheten av att göra revolution Dorothy Day

213

Efterord

221

Bibliografi

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 5

08-01-10 10.39.27

074408LjusbaĚ&#x2C6;rarna.ORIG.indd 6

08-01-10 10.39.27

jusbärarna är den här bokens titel. Den handlar om människor som bär sitt ljus in i de värsta av situationer, i mötet med det mycket svåra; krig, folkmord, förluster, livslångt handikapp, fattigdom och utsatthet. Där – i det mörka – flyr de inte insikten om vad som sker. Nej, de erfar det svåra in på bara skinnet. Men de förmår ändå att hålla fast vid sitt inre ljus och bära glädje ut i världen. Ljusbärarna bjuder på goda berättelser i dubbel bemärkelse; boken handlar om hur människor övervinner de svåraste bakslag och olyckor och förvandlar motgångar till tillgångar, till triumf över svårigheter, smärta och fiender. De inte endast överlever, utan tillförskansar sig en ännu större seger; den att växa som människa just när själva ens människovärde sätts i fråga. Detta är i mina ögon den största segern över hat och förtryck, en magnifik motståndshandling. Sådana berättelser är viktiga att plocka fram ur glömskan, att cirkulera. Detta görs alltför sällan, berättelserna om det goda drunk nar i floden av vittnesmål om och fantiserade framställningar av

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 9

08-01-10 10.39.27

ondska. På film, teater, i massmedier och i böcker verkar vi aldrig få nog av denna typ av skildringar. Ju mer detaljerade de är, ju mer – i ordets bokstavliga betydelse – människovidriga de är, desto större verkar deras publik vara. Underhållningsindustrin levererar ständigt nya och allt grövre scenarier med mörkrets »hjältar« i huvudrollen. Filmer och datorspel blir alltmer brutala, deckargenren har exploderat och man är numera lite udda om man vågar tillstå att man finner jakten på den skyldiga brottslingen ointressant. Kvällspressens redogörelser för människans våld mot människan i alla dess former blir alltmer sensationsartad. I den så kallade finkulturella sfären är ingående skildringar av övergrepp av olika slag legio, samtidigt som fascinationen för brutala diktatorer i historia eller nutid ger upphov till ständigt nya biografier, lärda utläggningar, filmer och seminarier. Seriemördarna eller diktatorerna analyseras i detalj; deras barndom, deras psyke, deras karisma, deras övergreppshandlingar. Vår fascination inför och vårt behov av ondska verkar omättbart. Jag har ett flertal gånger inbjudits att delta i paneldiskussioner om »Ond ska«, men aldrig någonsin om »Godhet«. Godhet anses inte intressant. Kanske för att den tas för given? Alla de godhetens handlingar som dagligen och stundligen utförs av föräldrar gentemot barn, barn gentemot föräldrar, vårdande yrkesmänniskor gentemot patienter, hjälparbetare gentemot svältande och behövande, lärare gentemot elever, brandmän och ambulansförare gentemot människor i nöd, aktivister av olika slag för att befrämja fred, mot förtryck, utsugning och miljöförstöring – ja, alla dessa kärlekens och godhetens handlingar som i detta nu, när jag skriver och när ni läser, utförs av miljontals människor världen 10

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 10

08-01-10 10.39.27

runt – allt detta tas för givet. Varför handlar människor gott? Varför handlar människor så ofta i motsättning till vad som anses vara deras primära självintresse? Varför är de beredda att ge av sin tid och sina ekonomiska tillgångar, riskera säkerhet, hälsa och ibland till och med livet för att hjälpa sin nästa? Varför är det så många som insisterar på att välja godhet över ondska, ljus över mörker? Hyperintressanta och viktiga frågor, tycker jag. Men alltför sällan ställda, debatterade och analyserade i vår kultur. Det är paradoxalt att godheten och ljuset tas för givna, samtidigt som många är snabba att hävda människans medfödda egoism. Den onde ses som stark och sägs vinna i biologin, i ekonomin och i livets alla tävlingar, den gode ses som svag och anses inte ha någon chans. Människan ses alltså som en egoist, men ändå uppfattas det inte som intresseväckande att hon så ofta handlar åt motsatt håll, för sin medmänniska, för det enskilda och det allmänna goda. Folk verkar inte lägga märke till motsättningen. Kanske är vi så vana vid den mörka berättelsens dramaturgi att vi inte får syn på – eller värjer oss mot – den ljusa berättelsen. Vi oskadliggör den som »ett undantag«, »extra ordinär«, »en flyktväg undan en hopplös situation«, »naiv«, »pinsamt extatisk« eller »predikande«. Framför allt har jag slagits av hur den ljusa berättelsens oerhörda radikalism så sällan tycks nå fram till de människor som har bestämt sig för att det goda och det ljusa är oförargligt, tråkigt, genant eller till och med »reaktionärt«. Men om vi tittar närmare – med en annan blick, från en annan utgångspunkt – kan vi finna att ondska, mördande, övergrepp, förtryck är det tristaste som finns. En ond dag bland andra onda dagar i koncentrationslägret Buchenwald, där en av den här bokens hu11

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 11

08-01-10 10.39.27

vudpersoner var inspärrad i arton månader, kan man tänka sig något mer enformigt och förutsägbart i all sin isgrå kyla? »Det fantiserade onda«, skriver den franska filosofen Simone Weil, »är romantiskt och rikt på omväxling, det verkligt onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt; det fantiserade goda är tråkigt, det verkligt goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande.« De Ljusbärare jag har valt att presentera här är allt annat än »tråkiga«. Hur Jacques Lusseyran finner ljus och glädje i Buchenwald är – vågar jag med bestämdhet påstå – långt mer spännande än det som bödlarna och vakterna gör och upplever på samma plats. Berättelsen om honom, och om de andra Ljusbärarna, är inte endast »god« för att den handlar om en »god« människa. Utan berättelsen är också god i egenskap av att den är en »bra story«. »En bra story« handlar om attraktiva människor som utför radikala och oväntade handlingar, tänker nya tankar och lever spännande, dramatiska liv. Den djupt erfarna inre upplevelsen av ljus och kärlek »översätts« i en passionerad livshållning i den yttre världen. Den outtröttliga radikala aktivisten Dorothy Day, en annan av Ljusbärarna, skriver: »Gud tycker synd om de ljumma, om vilka Johannes fränt sa (trots att han var en kärlekens lärjunge) att Gud skulle spy ut dem ur sin mun.« Samma hållning uttrycker Jacques Lusseyran och hans kamrater när de konfronteras med den nazistiska ockupationens fasor: »Vare sig de var katoliker, judar, protestanter, fritänkare eller inte tänkare alls, delade alla männen i motståndsrörelsen samma credo. För dem fanns inte livet till för att man skulle leva det för halv maskin. […] Den tid vi levde i var inte en tid då det räckte med att mena väl.« 12

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 12

08-01-10 10.39.27

Frågan växer och blir allmängiltig, för när räcker det att bara mena väl? Att vara ljummen? Att inte leva helt och fullt? *** I mitt läsande och skrivande om andligt hänförda kvinnor, vilket resulterade i boken Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en liv rädd värld, fann jag gemensamma drag hos mystiker från olika tidsepoker och olika religioner. De gav alla prov på en beredskap för hänförelse och förundran parad med en djup radikalism. De hade öppnat sig för Ljuset, för ett annat sätt att se. De ville erfara och verka i världen, och de tänkte inte låta några begränsningar – inte samhällets föreställningar och förväntningar, inte den rådande moralens, inte den egna rädslan eller begreppsapparatens inskränkthet – sätta käppar i hjulet för det man skulle kunna kalla glädje. Ljusbärarna är en helt fristående fortsättning på denna utforskning av ett andligt förhållningssätt till verkligheten. Men medan mitt fokus i den tidigare boken var den inre upplevelsen av ljus, är det nu hur man kan bära en sådan stark inre erfarenhet ut i världen. Detta speglar förstås min egen inre process. Då var jag en modern och sekulär kvinna som hade överrumplats av plötsliga upplevelser av och insikter om själens existens och dess kvalitéer. Jag sökte förstå vad som skedde mig genom att lära känna människor som hade haft liknande erfarenheter och redogjort för dem. I dag, med ett mognande förhållande till den andliga erfarenheten som grund för mitt liv, blir det nödvändigt för mig att pröva hur jag kan leva mina insikter. Vilka konsekvenser får en andlig grundsyn, en gudstro, på mitt förhållningssätt till andra människor, till hur jag lever och verkar i världen? 13

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 13

08-01-10 10.39.27

Det är viktigt, tror jag, att föra frågan tillbaka till sig själv. Annars riskerar Ljusbärarna att bli otillgängliga i sin ouppnåeliga godhet och storhet. Och att därmed oskadliggöras. Kate Hennessy, barnbarn till Dorothy Day, kommenterar de ansträngningar som nu görs för att helgonförklara hennes mormor. I Memories of passion and abundant love skriver hon att impulsen att utse hennes mormor till ett helgon kan vara lika dödlig som ett fullständigt förkastande. »Kan vi inte riktigt få oss själva att förkasta hennes läror? Då, placera dem bortom vanligt folks nivå.« Beundran är att stå på ett säkert avstånd och applådera, inte att själv agera. Om vi sätter Ljusbärarna på en piedestal, kallar dem exceptionella – Vilket mod! Vilken säregen kraft! Vilken vision! – är det lättare att distansera sig, att gå miste om det direkta tilltal, den uppmaning som alla de tre som presenteras i denna bok riktar till sin omvärld. De har ett ärende till dig och mig – de skulle inte vilja bli avfärdade som »exceptionella«. Vi har alla vad som krävs för att bli helgon, menade Dorothy Day. En av de många aktivister som arbetade tillsammans med henne mindes hur en standardfråga lydde: »Och varför är du här?« Det rätta svaret var: »För att vara ett helgon.« Och orden från den extatiske persiske poeten och gudsälskaren Hafez kommer för mig: »Du har alla Guds talanger inom dig!« *** Att vi alla kan bli helgon, innebär inte att vi alla blir det eller måste bli det. Jag tror att alla eskatologiska drömmar och program är farliga, att de leder till fundamentalism eller till en stor besvikelse som kan bli destruktiv. I dag i vårt land är det inte de etablerade religio14

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 14

08-01-10 10.39.28

nerna som särskilt ofta talar om en messiansk tid eller om ett himmelrike på jorden. Det är snarare inom nyandligheten man finner förhoppningar om en snar omvälvning, människans befrielse, ett väldigt paradigmskifte. Modellerna för hur vi ska nå dit skiftar, alltifrån via mayakalendrar och astrologi till övertygelsen om att en kritisk massa av »upplysta« (till vilken man själv tillhör) kommer att puffa världen i en viss riktning. Dorothy Day, som i femtio år idogt arbetade för att utspisa, klä och ge husrum åt de fattiga och som dessutom formulerade teoribyggen om hur ett önskvärt samhälle skulle kunna se ut, inbillade sig inte för en sekund att fattigdomen skulle komma att utplånas från jorden. Men vi har, sa hon, »ett ansvar för att drömma och hoppas«. Apati, menade hon, är en synd, på samma sätt som slöhet: »Varför tror vi att den som rycker på axlarna är realistisk, att det enda vettiga alternativet är liknöjdhet?« Samma frustande engagemang ger den unge Jacques Lusseyran prov på i skildringen av frihetslängtan och livslusten hos det kamratgäng som så överdådigt tar sig an kampen mot nazismen. För dessa modiga ungdomar var inte det värsta förräderiet att ansluta sig till fienden, utan »att vara slö, att vara slätstruken«. Det gällde att leva livet för »full maskin«. Och Immaculée Ilibagiza, den tredje Ljusbäraren i denna bok, verkar i dag för att sprida försoningens budskap såväl i sitt hemland Rwanda som i USA. Jag betonar detta engagemang, inte endast för att det är, i ordets verkliga bemärkelse, hjältemodigt. Utan för att det visar på en livshållning som är knuten till den andliga grund som denna boks hu15

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 15

08-01-10 10.39.28

vudpersoner bygger sina liv på. Så ofta hamnar samtal och tänkande om andlighet i rena trosfrågor: Tror jag eller tror jag inte på Gud, finns Gud, kan en god Gud existera i en ond värld och så vidare. Svarar man »nej« eller tvekande på dessa frågeställningar, stöter man också bort den andliga sfären när man ska försöka redogöra för de tunga frågorna om det som kallas »livets mening«. Men som jag förstår saken är det inte »livets mening« vi söker, utan snarare att vara verkligt levande, närvarande i våra egna liv. På engelska finns ett vackert uttryck för en sådan hänförelse; radi cal amazement, vilket kanske bäst skulle kunna översättas med »radikal förundran«. Den uttrycks i myter som människor har berättat och iscensatt i alla tider. Det är vi i det postmoderna samhället som är undantagna från en lång mänsklig praktik som ger utrymme för känslor av förundran och vördnad och tillbedjan. Ja, av ett förhållande till det Heliga: en känsla av förbundenhet med skapelsen och en aning av evigheten, av att finnas till i ett större sammanhang än det egna individuella. Det förgångna var i många avseenden inte bättre, det var ofta en ond tid som förtryckte och förminskade individen, och detta ska inte romantiseras. Men jag menar att vi har kastat ut barnet med badvattnet. I traditionella kulturer hade man en mognare syn än den vi har på samspelet mellan det stora och det lilla, mellan människa och natur, mellan kropp och själ. Tidigare ärkebiskopen K. G. Hammar säger i boken Jag har inte sanningen, jag söker den: »Förundran! Livets första steg bygger på förundran. Ett barns grundtillit skänker den förundran som öppnar för det som är mer, större, värt att utforska utan rädsla. Åt den som förundras skänks upplevelsen att vara en del av något större, en del av helheten. När vi blir vuxna för16

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 16

08-01-10 10.39.28

lorar vi ofta både grundtillit och förmågan att förundras. Människocentreringens beundran ersätter.« *** Förundran över livet, hänförelsen och den djupa kontakten med vårt inre, detta kan vi välja i varje ögonblick, även som vuxna och även när vi befinner oss i det allra svåraste. Ljusbärarna visar att vi är offer i långt mindre grad än vi vill tro. Vad som händer oss kan vi ofta inte ändra på, men hur vi reagerar på våra erfarenheter – det kan vi till stor del själva bestämma. Det gäller att uppmärksamma och ge näring åt den gnista vi alla har inom oss – förmågan till kärlek. Tro på kärleken, utveckla den och låta den skina över världen. Men om nu det som skiljer oss åt inte är goda eller dåliga omständigheter, inte heller den ena eller andra religiösa ramen eller hur vi väljer att uttrycka vår idealism, vår gnista – vad är det då som gör att vissa så kraftfullt när sitt ljus och bär det ut i världen, medan andra lever i mörker? Kanske är det stora skiljemärket till syvende och sist rädsla. Motgångar, svårigheter, lidande – detta kommer vi alltid att möta. »Det gäller att förlåta livet för att det är smärtsamt«, som min buddhistisk-judiska meditationslärare Sylvia Boorstein sa till mig. »Fiender« finns där alltid: sjukdom, ekonomiska svårigheter, övergivenhet, orättvisa, illvilja, fördomar och de många alldeles verkliga blodtörstiga fiender som dyker upp med en sådan vidrig regelbundenhet i vår mänskliga historia. Dorothy Day, som engagerade sig i fredsprotester mot sin tids stora väpnade konflikter, bad: »Herre, 17

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 17

08-01-10 10.39.28

befria oss från rädsla för våra fiender. Inte från våra fiender, men från rädslan för dem.« Det är rädslan som står mellan oss och vår »inspiration«, mellan oss och kärleken, mellan oss och Gud – om man väljer ett traditionellt religiöst språkbruk. Som jag förstår all andlig praktik, handlar den ytterst om en enda sak; att ge upp illusionen om separation, att erkänna sin tillhörighet. Att uppleva en sådan förening kräver inte främst tro, utan närvaro. Att vara verkligt levande i mötet med medmänniskorna, med vår planet, att vara på plats i sitt eget liv med hela dess komplexitet – smärtan och lidandet, glädjen och engagemanget. Det är en sådan närvaro som Jacques Lusseyran utforskar och vittnar om på det mest jordnära och detaljerade vis jag hittills stött på. Det är rädslan för en sådan närvaro som gör att vi vänder oss bort från vår inspiration, från vår kärlek, från Gud. Det är rädsla som är kärlekens frånsida, inte ondska. Ondska blir då en form av frånvaro. Onda människor är alltid rädda. Onda handlingar uppkommer på grund av brist och sår, aldrig på grund av överflöd och styrka. Den yttersta friheten är frihet från rädsla. Och som jag förstår det, efter mitt intensiva umgänge med mystiker under flera år nu, är en sådan frihetens källa alltid kärleken. *** Man kan förstås fråga sig varför jag, en judinna, har skrivit en bok om tre katoliker? Mitt svar blir att det »hände« sig så, att jag fann och engagerade mig just i dessa tre personer, att de tillsammans berättar om något som jag finner viktigt att förmedla. På samma 18

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 18

08-01-10 10.39.28

sätt blandade jag i Guds älskarinnor kristna, judar, muslimer och hinduer, inte för att vara politiskt eller ekumeniskt korrekt, utan för att jag fann just dessa enskilda röster så inspirerande. Immaculée Ilibagiza skildrar en form av visioner och hallucinationer som är främmande för mig. Hon bär med sig jungfru Maria och Jesus i sitt inre – de talar till henne, hon talar till dem. Jacques Lusseyran är mindre traditionell som katolik, i själva verket tycks han vara ointresserad av organiserad religion och teologi. Som fransman råkar han ha fötts in i katolicismen, men hans inspirationskällor är snarare antroposofin (vilken han inte skriver om) och vad som skulle kunna kallas en generellt andlig grundsyn. Dorothy Day är det mest traditionella »helgonet« av de tre, med en klassisk utvecklingshistoria av »ogudaktigt« leverne, omvändelse och konvertitens hela hänförelse och ett nytt liv levt i barmhärtigt tjänande. Jag tror att vi ofta lägger alltför stor vikt vid det religiösa och alltför lite vid det andliga, alltför stor vikt vid formen och alltför lite vid innehållet. För mig är det ett stort privilegium, ja en gåva, att få möjlighet att tillbringa så mycket tid med inspirerande människor, på det sätt som skrivandet tillåter. Jag känner igen mig i Dorothy Day, som kunde stanna till mitt i det dagliga stöket, blunda och föra ett samtal med något av sina favorithelgon. Hon talade om känslan av att de finns redo för oss om vi vill. Hon hävdade att en troende känner bandet med andra som har kämpat med livets mysterier. Helgonen var för henne män och kvinnor som hade utkämpat en sådan strid och deras förluster, smärta och osäkerhet likaväl som deras segrar, 19

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 19

08-01-10 10.39.28

ögonblick av moralisk tillfredsställelse eller religiös extas, är ett arv som vi alla kan ta del av. Det fanns dagar, berättade hon, när hon inte hade talat särskilt mycket med levande personer, men hon hade pratat en hel del med människor som en gång levde. »Jag vågar inte säga att jag har hört dem tala. Vad jag hör är min röst som kommer ihåg deras ord. Våra liv berörs av dem som levde för hundratals år sedan och vi hoppas att våra liv ska betyda något för dem som inte kommer att leva förrän hundratals år från nu. Det är en väldig livets kedja (chain-of-being) och jag tror att vårt jobb är att göra det bästa vi kan för att bidra med vår lilla länk av kedjan.« Dorothy Day uttrycker väl hur jag känner. Jag pratar med »mina« mystiker dagligen, jag hör deras röster, samtalar med dem och känner deras liv i mig som en inspiration, ibland som en berördhet bortom språket. Jag bär alltfler sådana märkvärdiga vänner med mig: Jacques Lusseyran, Dorothy Day, Etty Hillesum, Hafez … listan kan göras lång. Jag har, brukar jag säga, valt ett gott sällskap åt mig själv. Visa mig dina vänner och jag ska säga vem du är! Jag bär dem med mig, inne i mig, i en ständig symfoni av röster som påminner mig om ett annat sätt att se än det gängse, det som jag så ofta möter i mitt dagliga liv i det så moderna landet Sverige. Och jag bär dem också ut bland människorna, genom att skriva och tala om dem. På så sätt hoppas jag att även jag, på mitt modesta vis, är en del av livets kedja, en Ljusbärare. Anita Goldman Stockholm, vintern 2007

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 20

08-01-10 10.39.28

n blind tonåring skriver om sin tid i koncentrationsläger:

För att överleva i ett koncentrationsläger, är inga knep tillräckliga. Inte heller någon särskild sorts intelligens. När döden är närvarande varje ögonblick, när personer vi älskar försvinner, när mänsklighet går upp i rök, när ingen anledning, nej, inte en enda vettig orsak längre finns för att hoppas, då är en omedelbar tillflykt nödvändig. Och det är tron. Dock, inte ens den mest glödande tro är mer än tro. En sorts tro är nödvändig som är rotad i själva vårt väsen. Med andra ord, en erfarenhet är nödvändig. Jag hade haft den erfarenheten. Blindheten hade lärt mig detta en gång. Jag visste att när ljus togs från mig, kunde jag göra det levande igen i mig själv. Jag visste att när kärlek togs ifrån mig, skulle dess källa komma att flöda igen i mig själv. Jag visste till och med att när livet står på spel, är det möjligt att hitta dess ursprung i sig själv. Jag vet att dessa förklaringar kan synas abstrakta och att man inte lever på teoretisk tröst. Men för mig var de inte abstrakta. Varje gång när 23

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 23

08-01-10 10.39.28

synerna och prövningarna i lägret blev outhärdliga, stängde jag av mig från världen. Jag steg in i en fristad där SS inte kunde nå mig. Jag ledde min blick mot det inre ljus jag sett när jag var åtta år gammal. Jag lät det svänga igenom mig. Och snabbt upptäckte jag att det ljuset var liv – att det var kärlek. Nu kunde jag åter öppna mina ögon – och också mina öron och min näsa – för slakten och eländet. Jag överlevde dem. Så skriver Jacques Lusseyran i »The blind in society«, ett föredrag som har publicerats i samlingen Against the pollution of the I. Pojken som drabbades så hårt av ödet – som åttaåring blev han blind genom en olyckshändelse och i tonåren hamnade han i koncentrationsläger – kan ändå som vuxen skriva att den allt överskuggande sanningen är att »vårt öde skapas från inom oss och ut, aldrig ut ifrån och in«. Blindhet, liksom varje stor förlust, lär ut denna sanning på ett så genomgripande vis att det till slut är omöjligt att förneka den. Kan jag fortfarande kalla en olyckshändelse som förde med sig sådana gåvor, ett »missöde«? Lusseyrans essäsamling finns inte i sin helhet på svenska, men där emot hans självbiografi Och det blev ljus. Den utkom första gången på svenska 1982. Som flera gånger tidigare då jag drabbats av en text, har jag svårt att förstå att denna livsviktiga bok inte har blivit mer uppmärksammad i vårt land. Berättelsen om Jacques Lusseyrans liv är en god historia i dubbel bemärkelse. Den yttre framställningen är 24

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 24

08-01-10 10.39.29

spännande, författaren är en medveten skribent och berättelsens dramaturgi redan fix och färdig. Huvudpersonen är en alldeles ovanligt attraktiv människa. Berättelsen har dessutom ett självklart fokus av det klassiskt sedelärande »goda« slaget; hur en människa övervinner de svåraste bakslag och olyckor samt förvandlar motgångar till tillgångar, ja, till seger över svårigheter, belackare och fiender. Men om den typen av berättelse kan synas gammaldags moraliserande och uppfostrande, så låt mig genast så här i början – innan jag går in på den spännande skildringen av Jacques Lusseyrans liv – slå fast att den går bortom sådana uppsåt och kategorier. Jag läser hans berättelse framför allt som ett ytterst radikalt vittnesmål; omstörtande för vår syn på moral och etik och revolutionerande för vår verklighetsuppfattning. Jacques Lusseyran ställer inte endast sedvanliga religiösa och andliga föreställningar på huvudet, utan även den materialistiska världsuppfattningens axiom. Kärnan i hans berättelse – det jag vill lyfta fram – är inte den dramatiska handlingen, det som händer honom, utan det som händer i honom. Den intelligente franske litteraturprofessorn och karismatiske politiska motståndsledaren vågar, utan att darra på manschetten, med emfas och utan minsta tvivel hävda att den inre verkligheten är den reella, den centrala. Att ljuset som vi behöver för att interagera med världen inte finns utanför oss utan inom oss. Dessutom är han inte generad för att understryka att hans erfarenhet har lärt honom att denna inre verklighet är möjlig att få kontakt med endast om vi är uppmärksamma, kärleksfulla och öppna. Detta sammanfattar han på följande sätt i de sista raderna i Och det blev ljus:

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 25

08-01-10 10.39.29

Den första sanningen är att glädjen inte kommer utifrån, för allt som sker med oss, det sker inom oss. Den andra sanningen är att ljuset inte heller kommer till oss utifrån. Ljuset finns inom oss, även om vi inte har några ögon. *** För att förstå vad Lusseyran menar, måste vi börja från början, med hans lyckliga barndom, vilken den sofistikerade författaren genast inser är närmast obegriplig. … det är ju så sällsynt med en lycklig barndom. I våra dagar är det dessutom så långt ifrån på modet, att man knappt kan tro det. Jacques Lusseyran föddes den 19 september 1924 i hjärtat av Paris, »i ett anspråkslöst 1800-talshus«. Fadern var kemiingenjör, »både intelligent och klok«, modern som också hade studerat fysik och kemi var ett »ideal av kärlek och förståelse«. Jacques blev buren redan från början. Hans föräldrar bar med honom överallt och det kändes som om han aldrig hade fast mark under fötterna. Han var ändå fri att undersöka världen, att inter agera med den utan att bli utelämnad. En i sanning lycklig barndom, en som blir en »magisk rustning som skyddar en människa livet igenom, sedan man en gång dragit den på sig«. Han såg sina föräldrar som »gudomliga« och de gav honom också en andlig grund att stå på:

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 26

08-01-10 10.39.29

Jag visste mycket tidigt, det är jag helt säker på, att genom dem ett annat Väsen drog försorg om mig och också att Han talade till mig. Denne Andre kallade jag inte ens för Gud. Mina föräldrar talade med mig om Gud, men inte förrän senare. Jag hade inte något namn på Honom. Han var där bara, och det var nog. Bakom mina föräldrar fanns Någon, och min far och mor var helt enkelt de personer som hade att överräcka gåvan. På så sätt uppstod mina religiösa föreställningar, vilket väl förklarar varför jag aldrig tvivlat. Redan tidigt var Lusseyran full av energi, öppen mot världen och speciellt fascinerad av ljuset. Han beskriver sina lekar med ljus, ljusmirakel som han kallar dem: Jag kan se mig själv som fyraåring så klart som en bild på väggen i mitt rum. Jag sprang på trottoaren fram emot en triangel av ljus som bildades där tre gator löpte ihop … där vi bodde. En solskenstriangel öppnade sig som ett stycke havsstrand […] Jag pilade fram mot denna ljusbassäng, magnetiskt dragen av den. Med viftande armar och ben som trumpinnar mot marken ropade jag till mig själv: »Jag är fyra år och jag är Jacques.« Kalla det för en personlighet som föds, men var övertygad om att denna känsla inte framkallade någon panik. Det var helt enkelt så att en stråle kosmisk lycka hade träffat mig som en blixt från klar himmel.

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 27

08-01-10 10.39.29

När hans liv för alltid skulle förändras på ett drastiskt vis, visste han om det innan det ännu skett. Han var övertygad om att barn alltid vet mer än de kan uttrycka, »och att detta skiljer dem så iögon fallande från de vuxna, som i bästa fall bara vet en bråkdel av vad de talar om«. Skälet är helt enkelt, skriver han, att barn vet allting med hela sin varelse, medan vuxna vet det bara med hjärnan. När barnet hotas av sjukdom eller svårigheter känner han eller hon det omedelbart, slutar leka och söker skydd hos sin mor. Det var så Lusseyran förstod att ödet hade ett hårt slag i beredskap åt honom. Det hände under påsklovet i Juvardeil, en liten by i Anjou, där hans morföräldrar bodde. Familjen stod färdiga att resa tillbaka till Paris och giggen var redan framför dörren för att köra dem till stationen. Medan enspännaren väntar och hästen skakar sina bjällror, hade pojken stannat kvar i trädgården, ensam och i tårar. Han grät därför att han nu ser trädgården för sista gången: Jag hade just fått veta den dåliga nyheten. Jag kan inte säga hur, men det var absolut inte något tvivel om det. Solskenet över trädgårdsgångarna, de två ståtliga buxbomsträden, vinplantaget, raderna med plantor av tomater, gurkor och bönor, åsynen av allt detta välbekanta som fröjdat mina ögon – nu såg jag alltsamman för sista gången. Och jag visste det. Detta var mycket mer än barnslig sorg, och när min mor, som letat efter mig överallt, till slut fann mig och frågade vad som stod på, kunde jag bara säga: »Jag får aldrig se trädgården mer.« Tre veckor senare hände det.

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 28

08-01-10 10.39.29

Den 3 maj, en vanlig skoldag då Jacques Lusseyran var åtta år gammal, inträffade olyckan. I trängseln när alla elever skulle ut på rast, sprang en äldre pojke oavsiktligt på honom. Jacques förlorade balansen och föll mot katederns hörn. Han bar glasögon eftersom han var närsynt. Glasögonen var av splitterfritt glas och linserna gick inte sönder, men törnen var så våldsam att den ena skalmen trängde djupt in i högra ögats vävnad och drog ut ögongloben. Vänstra ögat blev också förstört eftersom slaget var så hårt att sympatisk oftalmi uppstod. Båda ögonen opererades bort. Han hade blivit helt blind och för alltid. Med en gång uttryckte Jacques Lusseyran sin tacksamhet över att ha blivit blind vid så unga år, eftersom kropp och själ då har så mycket lättare att anpassa sig än när man är vuxen. Också därför att barn accepterar det som händer: Så enkelt ligger det till, och jag försäkrar också, att från den dag jag blev blind har jag aldrig varit olycklig. Det är inte endast en efterklok vuxen människas mogna acceptans av livet som uttrycks här eller en »det kunde ha varit värre«-attityd. Lusseyrans lycka baserades på de sensationer och erfarenheter han upplevde ganska snart efter att han blivit blind och fortsätter att ha livet igenom. Nämligen att ljuset inte har lämnat honom, att det inte kommer utifrån, utan finns inom honom. Detta sker inte omedelbart, i början upplevde han världen utifrån och på ytan, som folk gör mest. Men »något slags instinkt« hjälpte 29

074408Ljusbärarna.ORIG.indd 29

08-01-10 10.39.29

Eva Ström, Aftonbladet

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar

En bok full av intelligenta iakttagelser och modiga slutsatser.

L JU SBÄR ARNA

Anita Goldman skriver inkännande, medryckande och ofta humoristiskt. Det är banne mig inte varje dag man får läsa hagiograﬁer som skälver av lycka och liv.

foto: monika franzon

anita goldman

Läs även Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en livrädd värld (2005, pocket 2006).

anita goldman L JUSBÄR ARNA människor som väljer glädje

Christel Persson, Expressen

ISBN 978-91-27-08832-0

omslagsbild: bert hardy/getty images omslag: niklas lindblad/mystical garden design

nok_ljusbararna_skydds.indd 1

,!7IJ1C7-aiidca!

08-01-10 12.32.18