Torbjรถrn Forslid & Anders Ohlsson Fenomenet Bjรถrn Ranelid
Björn Ranelid – född 1949 i Malmö men sedan drygt tjugo år bosatt i Stockholm – intar en i flera avseenden unik position i den svenska litteraturen. Han rör sig mellan olika, normalt oförenliga positioner, mellan högt och lågt. Å ena sidan den högstämde och finkulturelle diktaren, som förkunnar godhet, kärlek och ordets helighet – vars poetiska och bildrika språk till och med fått ett eget namn: ranelidska. Å andra sidan den kommersiellt medvetne författaren, som bygger sitt varumärke och kör runt i en blänkande Jaguar med RANELID på registreringsskyltarna. Ranelid är också en påtagligt utåtriktad författare. Förutom tidningskrönikor och en ständigt pågående turnéverksamhet – över 100 framträdanden per år – medverkar han regelbundet i tv och radio. De senaste två åren, 2008 och 2009, har han varit med i så skilda program som ”Stjärnorna på Slottet” och ”Helgmålsringning”, kulturprogrammet ”Beckman, Ohlson & Can” och Filips & Fredriks ”Boston Tea Party”. Ibland går han till attack. Det kan gälla Liza Marklunds prosastil eller fotbollsspelaren Fredrik Ljungbergs mångmiljonlön. Ranelid är ingen försynt författartyp som tyst i hörnet väntar på att bli uppbjuden. Med sin erfarenhet från elitfotboll tar han saken i egna händer, strider för de ideal han står för och tror på. 9
Allt detta har gjort Björn Ranelid till en av landets mest uppskattade men också kontroversiella diktare. Det finns bara en Ranelid i den svenska litteraturen – och han lämnar ingen oberörd. I den här boken granskar och beskriver vi dessa olika, till synes motstridiga aspekter av Ranelids författarskap och författarroll. Vi tar med andra ord ett helhetsgrepp på ”fenomenet” Björn Ranelid. Men det hela började i Vinslöv i Skåne. Plötsligt i Vinslöv Det är sent i november 2007. Med viss tvekan stiger vi ur bilen utanför det gamla möbelhuset. Här låg tidigare välrenommerade ”Hedbergs i Vinslöv”. Nu fungerar byggnaden som ett kulturellt allhus för det lilla nordostskånska samhället. Med plats för såväl utställningar och föreläsningar som en minigolfbana i källaren. Det rent faktiska syftet med vårt besök i Vinslöv råder det ingen tvekan om. Vi ska filma författaren Björn Ranelid, som denna afton framträder inför ett hundratal Lionsmedlemmar och sympatisörer. Ändå känner vi viss osäkerhet om vad vi egentligen sysslar med. Litteraturvetare – sådan som vi – brukar hålla sig tätt intill texterna, ställa analysen av innehåll och form i centrum. Och detta är givetvis en både lovvärd och givande verksamhet. Även vi är fostrade på detta vis. Sedan en tid hade vi känt att denna textanalytiska verksamhet inte räckte för att fullt ut greppa litteraturens mening och funktion i dagens mediala samhälle. Litteraturvetenskapen hade som vi såg det i onödan ”låst in sig” i texterna. Vi skrev en debattbok där vi argumenterade för att ämnet i olika avseenden borde bredda sitt revir.1 Det gäller studieobjekten såväl som verksamhetsformerna. Inga litterära uttryck borde vara en litteraturforskare främmande. Därtill måste textanalysen kompletteras av andra perspektiv och praktiker. Debatten inom fältet blev hård. Många förfasade sig över detta nya program. De gjorde det med viss rätt: uttolkning av 10
höglitterära mästerverk har under lång tid varit ett vinnande koncept. Men evigt kan ej bli det gamla. Det litterära fältet har förändrats och i ett sådant läge måste litteraturforskningen prova nya vägar. Nu försökte vi göra slag i saken. Vi hade bestämt oss för att på fältet dokumentera en författares möte med sin publik – en författarperformance. I ett vidare perspektiv är detta givetvis inget sensationellt. Det rör sig om en undersökande och dokumenterande verksamhet som är självklar inte bara i journalistiken utan också inom många vetenskapliga discipliner. För oss, som klassiskt skolade litteraturvetare, handlade det om ett terra incognita – ett okänd land. Vi började snart inse både för- och nackdelarna med detta nya verksamhetsområde. Nackdelar: hur fungerade egentligen de inlånade digitalkamerorna? Vilka kameravinklar var att föredra – hur skulle vi samtidigt kunna fånga författaren och hans publik? Och skulle vi inte själva komma att påverka den föreställning vi ville dokumentera? Allt detta självklara problem för denna typ av fältstudier. Fördelarna var också tydliga. Närheten och kontakten med den litterära vardagsverkligheten långt från de akademiska seminarierummen, långt från Dagens Nyheters kultursida. Givetvis hade vi många gånger tidigare varit på författaraftnar och uppläsningar. Men då ofta i Lund eller Malmö med dess akademiskt införstådda publik – eller på Bokmässan i Göteborg med dess särskilda litterära offentlighet. Även om det inte alltid utsägs klart, är det inom forskningen framför allt den professionella läsaren som står i centrum, dvs forskaren eller litteraturkritikern. Nu befann vi oss i det lilla samhället Vinslöv en onsdagskväll i november, långt från våra vanliga litterära jaktmarker. Därtill en förnimmelse av medias makt. ”Här kommer filmarna” kommenterar en av de första männen vi möter. ”Har ni följt honom länge”, frågar en annan. Vi behandlas plötsligen som etablerade dokumentärfilmare. En annan orsak till vår relativa osäkerhet gällde mötet med föremålet själv – Björn Ranelid. Visst hade vi sett honom 11
framträda tidigare flera gånger. En av oss (AO) hade därtill i slutet av 1970-talet läst och tenterat en kurs tillsammans med honom på Lunds universitet. Men nu var situationen en annan. Nu var vi forskare – blivande författare av en bok om Ranelid – som för första gången skulle träffa vårt ”forskningsobjekt”. Därför hade vi hoppats att vi skulle få tid att samtala några minuter med honom före framträdandet – för att hinna känna på varandra och bryta isen. Så blev det inte. Vi och resten av publiken hinner sätta oss till bords med en öl och sillsmörgås innan huvudpersonen dyker upp. Med spänstiga steg, frimodigt visslande, börjar han packa upp ett bokbord i salens ena hörn. Åskådarna sneglar i smyg på den visslande celebriteten. Så, efter en knapp halvtimme, är det dags för kvällens huvudpunkt. Arrangemangets lågmält entusiastiske värd presenterar författaren och påminner om att han spelat fotboll på elitnivå både i Malmö FF och Helsingborgs IF. Ämnet för kvällens föreläsning är ”Ordet”. Därefter äntrar Ranelid scenen. I bakgrunden Lions flagga samt grälla reklamskyltar från ortens matbutik och sparbank. Författaren småpratar lekfullt med publiken. Detta är hans sjätte föreläsning på fem dagar och nu ska han till på köpet filmas! Repliken ”jag börjar om trettio sekunder” markerar att vi står på tröskeln till föreställningen. Med högstämd och poetisk röst kommer sedan öppningsrepliken: Paradiset har tunna blad och du måste bläddra med en nål i handen. Visa mig något annat på jorden som har den tätheten, den tyngden, den massan som orden har. Det är det enda som uppstår från döden. Nu ligger svarta bokstäver på vita ängar som understundom kallas för bokblad, och så vässar jag min penna så att den blir som en herdestav och så följer mig orden ett efter ett över jordens yta.
12
Ranelidska – att inte skriva som Liza Marklund I december 2000 intervjuades Björn Ranelid i Expressen under rubriken ”En miljon kan skriva som Liza” (7/12 2000). Denna ”attack” – för att tala med tidningen – var riktad mot den kommersiellt framgångsrika ”deckardrottningen”, som vid det här laget gett ut storsäljare som Gömda (1995), Sprängaren (1998) och Paradiset (2000). Marklund hade också tillsammans med bland andra Jan Guillou varit med om att starta Piratförlaget, som genom sin aggressiva marknadsföring och fokus på bästsäljande författare vid den tiden skilde sig från de mer traditionella svenska förlagen. Ranelid förnekar i artikeln att kritiken handlar om avundsjuka gentemot författarkollegans framgångar. I själva verket hade 90-talet också för honom inneburit ett kommersiellt genombrott. Tidigt kritikergunstling hade han nu nått ut till en bredare publik. 1994 fick Ranelid bokbranschens Augustpris för romanen Synden. På fyra år omsatte augustvinnaren tillsammans med romanerna Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) och Kärlekens innersta rum (1996) 25 miljoner kronor.2 I Expressenartikeln uppges hans då senaste roman – Min son fäktas mot världen (2000) – ha omsatt elva miljoner på sju veckor. Även Ranelid sålde alltså under 90-talet i stora upplagor. Det tycks vara något annat som står på spel. Ranelids uttalande lyder också i sin helhet: ”En miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund, men det finns bara en som skriver som jag. Jag skrev i fjorton år innan jag tyckte att jag var bra nog att publiceras.” Oavsett hur man tolkar Ranelids värdering av Marklunds författarskap – som ett utslag av litterär snobbism eller som en korrekt bedömning av estetisk kvalitet – kan man konstatera att han här griper tillbaka på en mer än sekelgammal (manlig) litteratursyn. Den skarpa bodelningen mellan högkvalitativa, strängt personliga och ”svåra” litterära verk och en mer lättillgänglig och ”enkel” litteratur – som inte bara kan skrivas utan också läsas av alla och envar – är könsligt kodad. Det är alltså ingen slump att det är en kvinnlig författare – Liza Marklund 13
och inte Jan Guillou – som här får stå i skottgluggen och används som exempel på den typ av litteratur det enligt Ranelid är tveksamt om någon över huvud taget ens bör läsa: ”Men de flesta som läser Liza Marklund läser nog inga andra böcker alls. Och jag är inte så säker på att det är bättre att de läser henne än att de inte läser något annat”. Den förment lättillgängliga populärkulturen har ända sedan 1800-talet förbundits med kvinnan och ”massan”, dvs de ickeprivilegierade grupper som stod utanför den dominerande manliga och borgerliga offentligheten. De föreställningar som traditionellt har knutits till kvinnan, förföriskt lockande men onyttig, respektive massan – hotet mot den rådande ordningen – har överförts till att även gälla de kulturella hierarkierna. Den seriösa litteraturen är enligt detta synsätt under attack från mass- eller populärkulturen.3 Denna tankefigur är tydlig i Expressenartikeln där Ranelid med hänvisning till Marklunds roman Paradiset deklarerar att han för sin del inte vill nå ut som en ”chokladkartong” – underförstått av märket Paradis. Tankarna går till den stereotypa bilden av sysslolösa, pralinätande kvinnor och deras onyttiga underhållningslitteratur. Det könskodade mönstret fullbordas när Ranelid beskriver sitt eget författarskap som ett slags ”gentlemens agreement” med förlaget. Ranelid markerar i intervjun att hans sätt att skriva inte bara skiljer sig från Marklunds – det är i sig unikt. Detta är en genomgående linje i Ranelids författarskap och författarroll: den litterära stilen gör hans produktion unik. Litteraturkritikerna delade länge denna ståndpunkt och uppfattade även de stilen som ett kvalitetskriterium. Redan i samband med debutromanen Den överlevande trädgårdsmästaren (1983) konstaterade Ranelid att hans romaner står ut, att de skiljer sig från det mesta i den svenska 1900-talslitteraturen. I en författarintervju i Ystads Allehanda några veckor före debuten deklarerar han, även om han känner ”rädsla” över att uttala dessa ord, att hans ”bok är det märkligaste som skrivits under 1900-talet”. Språket 14
beskriver han som ”mycket egenartat […] här och var rent poetiskt” (31/8 1983). Den som läser debutboken är böjd att hålla med. Den inleds så här: Gubben Filip och Amelie har försonat människan i tinget. De avskaffade metodiskt andras bilder av dem; han befriade och gav dem upprättelse i pågående kardansånger om världen som händer: ögondop att stenen krymper och förlorar som renhet, när någon fäster ordets psalmer, och den trogna hunden i oss är den yttersta benämningen, som bär sträckan över avgrunden i kroppens utfästelser, långt är om måtten saknas. 9 Detta är inte en författare som flirtar med läsarna, med den breda publiken. Den som har ambitionen att förstå tvingas till flera omläsningar och ett avancerat tolkningsarbete. Här finns bildliga uttryck – exempelvis ”pågående kardansånger” – vars innebörd inte är självklara, men som triggar fantasin. Inte heller är citatets avslutande satser alldeles lättbegripliga. Den läsare som förväntar sig att romanspråket ska referera till eller på ett oproblematiskt sätt avbilda verkligheten utanför bokpärmarna lär bli besviken. Jämför med Liza Marklund, vars debutthriller Sprängaren börjar så här: Kvinnan som snart skulle dö steg försiktigt ut ur porten och såg sig hastigt omkring. Trapphuset bakom henne vilade i mörker, hon hade inte tänt belysningen på vägen ner. Hennes ljusa kappa svävade som en ande mot det mörka träet. Hon tvekade innan hon tog steget ner på trottoaren, som om hon känt sig iakttagen. Hon tog några snabba andetag och under några sekunder dröjde den vita andedräkten runt henne som en gloria.4 En rad och läsaren är intrigens fånge. Redan den första meningen kittlar vår nyfikenhet – hur kommer den okända kvinnans död att ske? Men även andra frågor inställer sig: Var utspelar det hela sig? 15
Vem är kvinnan? Varför ska hon dö? Att läsaren efterhand kommer att få svar på dessa frågor är givet. Bildspråket är tämligen konventionellt och lätt att förstå – kappan svävar ”som en ande” och andedräkten ser ut ”som en gloria”. Vi kan lätt visualisera den scen som målas upp, oavsett om vi kopplar den till verkligheten utanför texten eller till andra litterära eller filmiska förlagor. Omvänt kan man göra experimentet att ställa upp inledningsraderna i Ranelids debutroman som en dikt, utan rak högermarginal. Den skulle då fungera som modernistisk lyrik. Även om stilen i dessa rader inte är representativ för hela Den överlevande trädgårdsmästaren – romanen innehåller förvisso också mer ”normala” partier med mer lättbegriplig prosa – räcker dessa inledningsord för att stilens särprägel ska framgå. ”Högst trettio människor i landet kommer att uthärda texten fullt ut”, konstaterar Ranelid i intervjun i Ystads Allehanda. I efterhand kan Den överlevande trädgårdsmästaren ses som en medveten handling riktad in mot det litterära fältets finrum. Det är en debutant med uttalat höglitterära ambitioner som gör entré. Detta framgår inte minst av Ranelids senare beskrivning av hur det gick till när han fick sin debuttext antagen. Han skickade manuset till Lars Ahlin och Olof Lagercrantz. Båda dessa centralt placerade aktörer i det litterära fältet kontaktade därefter var sitt förlag – Alba respektive Bonniers. Alba var snabbast att kontraktera den nye författaren (SvD 14/3 1997). Även hos kritikerna blev Ranelid tidigt en favorit. Eva Ströms entusiastiska inledningsord i sin recension av Påfågelns längtan (1989) är ett representativt exempel: ”Lika praktfullt exotisk som en påfågel bland svenska gråsparvar ter sig Björn Ranelid i sin prosakonst. Idag utkommer hans fjärde roman ’Påfågelns längtan’ där Ranelid breder ut en närmast osannolikt skön gobeläng” (SDS 24/10 1989). I mitten av 90-talet kunde en inflytelserik kritiker som Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter (10/9 1996) placera Ranelid i kretsen av erkänt stora samtidsförfattare som Sven Delblanc, Sara Lidman, P O Enquist och Kerstin Ekman. Ranelid kom också tidigt att associeras med Lars Ahlin, en av landets ledande modernistiska prosaförfattare.5 En omfångsrik 16
artikel av Ranelid 1987 om Ahlins författarskap gjorde jämförelsen naturlig. Tio år senare följdes denna artikel upp av en understreckare i Svenska Dagbladet i samband med Ahlins bortgång. Redan några år efter debuten började begreppet ”ranelidska” användas om författarens särpräglade och personliga stil (SmP 2/11 1990). Claes Wahlin, som under många år uppskattande recenserade Ranelid i Aftonbladet, blickar i sin recension av Synden 1994 tillbaka på författarens 80-tal, då hans prosastil enligt honom var som bäst: ”Språket är poetiskt och bilderna så originella att det krävs ett inte ringa översättningsarbete för att begripa vad som egentligen sägs. Samtidigt är de poetiska kvaliteterna av en dignitet som gör att den sakliga betydelsen blir sekundär. Det räcker att lyssna” (18/10 1994). Även Ranelid själv använder idag i olika sammanhang, inte utan stolthet, beteckningen ranelidska för att beskriva dessa vindlande bildrika formuleringar som karaktäriserar både hans romaner och scenframträdanden. Och i princip varje recension av Ranelids böcker kommenterar författarens stil och särpräglade bildspråk. Debutromanens inledning har citerats. Men som exempel på ranelidskan kan man i princip ta vilken öppningsmening som helst i författarskapet: Min far stod längst ut i en dröm och lutade sig över kvinnan, när jag föddes. Den skrev på insidan av hans ögon. Barnmorskan såg genom glasäpplets skal. Öppningsmeningen i Synden från 1994.
Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den. Inledningen till författarens ”Sommar i P1” den 27 juni 2008.
Att de mest välfungerande och verkningsfulla av dessa poetiska one-liners – eller two-liners – återkommer och återbrukas hör till saken. För den som följer författarskapet blir de välkända 17
uttryck och formler. Upptakten till sommarprogrammet 2008 är således hämtad från inledningen till romanen Mitt namn skall vara Stig Dagerman. Alla som har lyssnat live till Ranelid brukar kunna återge någon sådan poetisk one-liner, inte sällan med ambitionen att försöka imitera författarens karaktäristiska skånska accent. Men denna ranelidska är bara en av många facetter i fenomenet Ranelid. Fenomenet Björn Ranelid Stilistisk originalitet således. Även innehållsligt, genom sin tematiska bredd, skiljer sig Ranelid från många andra svenska författare. De tidiga romanerna från 80-talet och 90-talets första hälft är relativt traditionella modernistiska verk. Tematiken är ofta av övergripande existentiell karaktär; det handlar om skuld och utanförskap, kärlek och försoning. Därtill om konstnärskapets problem. Under det senaste decenniet har emellertid Ranelids böcker fått en mer samtidsrealistisk och, inte minst, politisk inriktning. Romanen Krigaren (2001) handlar om en amerikansk vietnamdesertör som lever i Sverige. David Puma och drottning Silvia (2002) om invandring och kvinnlig omskärelse. I Öppet brev till George W Bush (2007) går författaren till attack mot den amerikanske presidentens krig mot terrorismen. Exemplen kunde mångfaldigas. Denna tematiska bredd är något Ranelid själv är stolt över. Han betonar också sin annorlunda klassbakgrund jämfört med många andra diktare på parnassen. Detta får konsekvenser för ämnesvalet: ”Men framför allt behandlar jag inte samma ämnen som de [andra författarna i etablissemanget]. Och som kulturskribenterna. Eller rättare sagt: jag behandlar fler ämnen. Jag begränsar mig inte. Jag är inte främmande för någonting” (GP 23/4 1995). Också produktionstakten skiljer Ranelid från de flesta andra högkulturellt syftande författare. Med en publiceringstakt på en bok om året närmar han sig bästsäljarförfattare som Jan Guillou eller Liza Marklund. Utifrån ett finkulturellt perspektiv 18
är detta givetvis ett misstänkt beteende. Cecilia Hagen undrar också i en intervju om denna höga produktionstakt verkligen kan anses seriös. Ranelid blir inte svaret skyldig: Jag skriver en bok om året i snitt i Jantelagens Sverige, Cecilia. I vår kulturvärld är det finaste av allt att du har en gles produktion. Den sfären är den enda i världen där du misstänkliggörs för att du är en produktiv och skapande person. Inom alla andra områden premieras du om du är snabbtänkt och begåvad och receptiv. Men de rådande inom kulturlivet ska helst stå och titta mot den blånande evigheten medan det springer en och annan myra under fötterna på dem med små strån till stacken. (Expr 16/11 2003)
Även Björn Ranelids författarroll är i flera avseenden unik och särpräglad. Att han är en av samtidens mest kända och mediala författare är otvetydigt. ”Att kalla honom ’känd från radio och tv’ vore en underdrift”, skrev en tidning i mitten av 1990-talet (Dagen 27/11 1997). I dag, mer än ett decennium senare, är detta uttalande inte mindre sant. Ranelid medverkar inte bara i tv:s traditionella litteratur- och kulturprogram, utan också i underhållningsprogrammens intervjusoffor på bästa sändningstid. Han är helt enkelt en medialiserad författare. Detta i kombination med hans höglitterära ambitioner och ställning skiljer honom från de flesta andra svenska författare En central aspekt av denna medialiserade författarroll är Ranelids kamp- och provokationslusta. Det rör sig om en författare som vet att utnyttja sin starka position i medierna. Ena dagen sopar han alltså till fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg, som i hans tycke fick hutlöst betalt när han skrev på för fotbollsklubben Seattle (Expr 28/10 2008). Andra dagen läxar han upp bloggkungen Alex Schulman i SVT:s ”Debatt” (14/11 2008) för att denne inte gör något vettigt med sitt liv. Denna inriktning mot striden och debatten är inget nytt inslag i Ranelids författarskap. Tvärtom måste den anses grundläggande för hela hans 19
produktion och författarroll. Det framgår redan i den nämnda författarintervjun i Ystads Allehanda strax före debuten 1983. Artikeln inleds så här: Naturen har försett Björn Ranelid med en kraftig haka som ser ut att tåla en störtskur av upper-cuts och raka högrar. – Min bok är det märkligaste som skrivits under 1900-talet, säger han. Naturen har alltså varit förutseende – Björn Ranelid sticker fram hakan. (31/8 1983)
Redan innan debutboken ligger på bokhandelsdiskarna ger alltså Ranelid prov på den kamplust som blir ett signum för honom, när han på 90-talet, och senare på 2000-talet, på allvar träder in i det mediala rampljuset. Peter Luthersson fångar väl denna stridbarhet hos Ranelid – samt dess stora betydelse för författarskapet – i en kort författarpresentation inför Bokens dag 1996. Han återger inledningsvis en anekdot om Ranelids ilska och upprördhet över en, i hans tycke, orättvis och nedlåtande recension i Sydsvenskan. Detta trots att han borde vara medveten om att en enskild recension varken avgör en boks faktiska värde eller slutgiltiga framgång: ”Den där underbara naiviteten är förstås Björn Ranelids största tillgång. Det är den som får hans låga att brinna så ren och klar, den där förmågan att bli förbluffad över att behöva ta emot slag samtidigt som han själv slår hårt och gärna mot fler än en åt gången” (SvD 17/11 1996). Även Jonas Frykman, professor i etnologi, är inne på denna linje i en diskussion om Ranelids författarroll i tv-programmet ”Röda rummet” 3/3 2002. Han ser Ranelid som ett slags ”litteraturens Muhammad Ali”: Björn Ranelid är en provokatör. Han vill provocera etablissemanget. Han vill provocera den svenska parnassen och få den att visa sig. Om detta är någonting han behöver 20
i sitt författarskap för att få mer energi av det, det skulle man kunna diskutera. Men det är ingen tvekan om att han skapar symboliska fiender runt omkring sig och att han nerkämpar dem mycket framgångsrikt. Kopplingen till den förre världsmästaren i tungviktsboxning Muhammad Ali är träffande i flera avseenden. Det handlar om kampen och striden som en framgångsrik medial strategi för att få uppmärksamhet – Muhammad Ali var ju en mästerlig mediedomptör. Men också som ett sätt att ladda författarskapet med energi. Även kopplingen till idrotten är, menar vi, central för förståelsen av Ranelids författarskap och författarroll. När Ranelid debuterade vid 34 års ålder hade han en framgångsrik fotbollskarriär bakom sig med spel i MFF, HIF och Trelleborgs FF. Det var på denna arena – i faktisk och symbolisk mening – han först trädde in i offentligheten. Inom idrotten är därtill ett ”kaxigt” beteende på ett helt annat sätt accepterat än inom den borgerligt belevade kulturvärlden. Detta gäller inte minst för fotbollsklubben Malmö FF, där alltså Ranelid fostrades till elitspelare. MFF:s organisationskultur är erkänt kaxig. Det räcker att jämföra med den idag mest berömde av Ranelids efterföljare i den himmelsblå tröjan: Zlatan Ibrahimovic. Ranelid är alltså en utpräglat kaxig författare, en person som sticker ut hakan. Att han i denna egenskap av ”stridens man” får ta emot lika många smällar som han delar ut ligger, som Luthersson konstaterade, i sakens natur. Mest känd är Linda Skugges totalsågning av romanen Kvinnan är första könet (2003). Recensionen formade sig till ett njutningsfullt lustmord på författarskapet och ledde till en hätsk debatt om litteraturkritikens mening och funktion. Att Ranelid i rollen som kampinriktad provokatör – som utmanar och tar strid för sina åsikter – rör upp känslor är kanske inte så svårt att förstå. Men Ranelids författarroll är mer mångfacetterad än så. Han är också en känslosam ”mjukisman” som talar om livets och ordets inneboende helighet. Även denna 21
emotionella och sensuella framtoning kan, paradoxalt nog, upplevas som provocerande av många. En annan aspekt är av fenomenet Björn Ranelid är hans omfattande verksamhet som scenartist. På den egna hemsidan beskriver han sig som ”författare – krönikör – estradör”. Här förtecknar han sina framträdanden runt om i landet, åtminstone 100 per år i de mest skiftande sammanhang: skolor, bibliotek, kyrkor, kryssningar etc. Det rör sig om en turnéplan värdig en rockstjärna. Att denna performance-verksamhet också i olika avseenden påverkar Ranelids författarskap är naturligt. Exempelvis har han numera sällan några längre sammanhållna skrivperioder. Han skriver idag, enligt vad han själv uppger, i princip i de luckor som uppstår mellan de olika framträdandena. Att denna omfattande estradverksamhet har en kommersiell sida är tydligt. Om man hypotetiskt räknar med författarförbundets minimiarvode på 5 500 kronor (inkl sociala avgifter) för ett framträdande på ett ”mindre” arrangemang, rör det sig redan här om en årsinkomst över genomsnittet. Till detta kommer försäljningen av signerade böcker vid dessa uppträdanden. Även denna kommersiella sida hos Ranelid har givit upphov till kritik genom åren. De flesta författare är idag medvetna om att de måste bygga och stärka sitt litterära varumärke. Men Ranelid går längre än så. Han drar sig inte för att kopplas samman med produkter och varumärken utanför bokbranschen. Han har således medverkat i reklam för Arla, klädesfirman MQ och varuhuskedjan Clas Ohlson. Sommaren 2008 uppträdde han tillsammans med Lasse Berghagen och Arne Hegerfors i reklamfilmer för Carlshamn Mejeri (gott-gotti-gott-gott). Också i detta avseende är bilden av Ranelid komplicerad: högstämd siare och durkdriven marknadsförare. Att detta bidrar till upprördheten kring Ranelids författarroll är givet. Han agerar kommersiellt på ett sätt som ingen ”riktig” författare får göra. En konsekvens av detta mångsyssleri och dessa rollbyten är att Ranelid är svår att entydigt placera i ett fack. Han rör sig mellan olika positioner. Än aristokratmodernisten som predikar 22
ordets helighet. Än den gamle fotbollsspelaren som tar ställning i politiskt kontroversiella frågor. Därför är också synen på Ranelid kluven. Beroende på vilken aspekt man diskuterar kan han både hyllas och sågas. ”Ingen har skrivit bättre om de handikappade”, säger någon. ”En arrogant fan”, säger en annan. Att det första av dessa uttalanden – som är autentiska sådana, yttrade i vår närhet – gäller Ranelids text och det andra hans person är typiskt. Långt ifrån alla svenskar har läst en roman av Björn Ranelid. Men nästan alla vuxna vet vem han är och har en uppfattning om honom. Inom litteraturvetenskapen har det länge ansetts problematiskt att diskutera relationen mellan liv och verk. I Ranelids fall är detta nästan oundvikligt, åtminstone vad gäller kopplingen mellan offentlig person och verk. Ranelid framträder kontinuerligt i medierna, där han framför sina åsikter och ståndpunkter i olika frågor. Hur skulle man då kunna bortse ifrån detta när man läser hans böcker? Man ser hans ansikte framför sig. Man hör hans röst med dess särskilda frasering och skånska accent. På gott och ont är författaren i dagens litterära offentlighet åter en del av sin text – och det gäller i särskilt hög grad för Ranelid. Även om man kan finna exempel på både kritik och beröm genom åren finns det en tydlig tidsdimension. Under 1980- och tidigt 90-tal sågs Ranelid av kritikerna som en (kommande) diktare av rang, Lars Ahlins naturlige arvtagare. I dag är han förvisso en av de mest kända och lästa författarna i landet. Men samtidigt som Ranelid blivit ett välkänt författarnamn och älskas av många har hans status i det kulturella etablissemanget till viss del sjunkit. Den högstämda prosa och det religiöst färgade kärleksbudskap, som i början av författarkarriären garanterade honom en särställning, framstår för många som provocerande och utmanade. Andra ser honom som något av en medial pajas – jämför ”litteraturens Muhammad Ali”. Detta blev inte minst tydligt i den så kallade Ranelidfejden 2003, vilken följde i spåren på Linda Skugges brutala recension av Kvinnan är första könet. Men den massiva medieexponeringen av Ranelid har samtidigt inneburit att han nått nya läsargrupper och fans. Alex Schulman 23
utnämnde honom i en stort uppslagen intervju i Nöjesguiden 2009 till en kultfigur för yngre generationer: ”Vinden har vänt. Folk gillar dig numera. Har du uppfattat detta?”6 I Fenomenet Björn Ranelid utvecklar vi de här skisserade aspekterna av Ranelids författarskap och författarroll i sex separata kapitel. Dessa är inriktade på 1) den medialiserade författaren 2) Ranelids konstnärssyn i självbiografin Till alla människor på jorden och i himlen 3) författaren som varumärke 4) ”Ranelid” på mediemarknaden 5) de litterära fejderna samt slutligen 6) författaren på scen. Även andra perspektiv och ingångar är givetvis möjliga. Vår utgångspunkt har varit att det inte går att förstå Ranelids position i den svenska litteraturen, och den svenska samhällsdebatten över huvud taget, enbart utifrån hans romaner.7 Det traditionella textanalytiska perspektivet måste med nödvändighet breddas. Det krävs kunskaper av annat och nytt slag. Därför beskriver och analyserar vi hur Björn Ranelid framställs och framställer sig själv i olika mediala och offentliga sammanhang – från början av 1980-talet då han debuterade som romanförfattare fram till idag. Däremot har vi inte intervjuat författaren själv eller personer i hans närhet för att få fram nya och avslöjande fakta om hans privatliv. Fenomenet Björn Ranelid är således inte en traditionell biografi – snarare en mediebiografi. Våra källor är öppna och åtkomliga för alla och envar.
24