MICK WALL
Metallica Terapi, droger och rock’n’roll
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 3
2011-07-27 14:15:14
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Enter Night First published by Orion, London Copyright © Mick Wall 2010 Översättning Manne Svensson Omslag Wickholm Omslagsfoto C Flanigan/Getty Images Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH, Tyskland isbn 978-91-37-13690-5
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 4
2011-07-27 14:15:14
Till Vanessa Lampert
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 5
2011-07-27 14:15:14
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 6
2011-07-27 14:15:15
Innehåll Prolog: Strax före gryningen
9
DEL I: Födda till att dö 1. Prinsen 15 2. Det fega lejonet 43 3. Smak av läder 74 4. Skymning över utslussningshemmet 5. Långhåriga punkare 142 6. Moster Jane på tråden 173 7. Mästerverket 208
109
DEL II: Mörkrets konst 8. Kom, ljuva död 241 9. Allt blir svart 274 10. Vilda brudar, snabba bilar och massor av droger 11. Lång svart limo 337 12. Ladda om 369 13. Monstrum 402 14. Det nya svarta 438
303
Tack 475 Källor och litteratur 477 Register 483
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 7
2011-07-27 14:15:15
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 8
2011-07-27 14:15:15
Prolog
Strax före gryningen
Det var kallt den där vidriga, mörka morgonen. Temperaturen sjönk till strax under noll medan den smutsvita turnébussen rullade fram på den gamla landsvägen. Det var bara i slutet av september, men nätterna började bli långa igen i Sverige – landet där solen knappt går ner om somrarna. Och snart väntade tunga snöfall och mörker dygnet runt, den karga midvintertid då antalet självmord i landet steg i takt med konsumtionen av droger och alkohol. Just nu var dock vägen fri från snö och is. Visst var det kallt och mörkt, men det hade inte regnat på flera dagar och det var torrt som fnöske under däcken. Chauffören var den enda som var vaken – hävdade han i alla fall själv efteråt. Alla andra – de fyra i bandet, turnéledaren, de tre råddarna – sov allihop i de tunna trähytter som kilats in på sidorna längst bak i bussen, med pappskivor över fönstren till skydd mot luftdraget. Bussen var av engelsk modell med typisk högerstyrning och var inte idealisk för långa nattresor på vägar med högertrafik. Men både bilen och föraren hade varit med ett bra tag. Till skillnad från bandet som de körde runt med hade de åkt på de här vägarna många gånger förut. Inget hade någonsin gått fel. Och inget skulle gå fel den här gången heller. Men så gjorde det det. Efteråt diskuterade man vad det var som egentligen hade hänt. Än idag, ett kvarts sekel senare, pågår diskussionerna. Var det is 9
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 9
2011-07-27 14:15:15
Strax före gryningen på vägen? Det var definitivt kallt nog. Men det hade ju trots allt inte regnat – eller snöat eller haglat – under en enda av de föregående dagarna. Så hade chauffören somnat? Eller var han full, kanske? Eller hög? Varför släpptes han i så fall senare av polisen som gripit honom på platsen, friad från alla misstankar? Kan det ha varit något fel på bilen? Även på den punkten sa polisutredningen nej. När teknikerna kom för att undersöka den kvaddade bussen klarade den sig igenom alla tester. Det enda någon med säkerhet visste efteråt var att bilen hade tappat fästet när vägen gjort en lätt krök åt vänster. Det första föraren, som alltså satt på höger sida, mindes var att bussen hade halkat ut över vägrenen och farit fram på det hårda gruset längs med motorvägen, med högerhjulen rusande över smutsen. Föraren blev med ens klarvaken, svängde ratten kraftigt åt vänster och lyckades styra bussen tillbaka in på vägen. För ett ögonblick trodde han att han hade lyckats. Men bakändan på bussen slirade åt höger och de väldiga bakhjulen fick inget grepp, för nu hade båda två lämnat vägen och börjat studsa fram över gruset. Den panikslagne föraren kämpade för att försöka bemästra situationen. Det var illa. Folk vaknade till och föll skrikande ut ur sina sovhytter. Bussen fortsatte sin krängande, slirande baklängesfärd. Inom några sekunder hade den vänt helt och hållet, så att fronten pekade mot vägen den kommit ifrån. Och till sist slutade hjulen snurra, då de med en obehaglig duns slog i kanten på vägens motsatta sida. Nu hördes ljudet av krossat glas, mer rop och skrik och sedan kom det allra mest förfärliga ögonblicket, då bussen välte över på ena sidan och störtade i marken med en rungande skräll. Av de nio personerna ombord på bussen satt två fast under sovhytterna, som hade fallit ihop ovanpå varandra från vänster till höger medan bussen välte. Fem fick lättare skador – en bruten tå och andra mindre skavanker – och en låg död under den kraschade bussen, med benen som stack fram på ena sidan. Föraren hade haft tur. Han kom därifrån med lindriga skärsår och blåmärken. Gryningen väntade precis vid horisonten, men det var fortfarande mörkt, fortfarande iskallt. En av de första som hade hoppat 10
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 10
2011-07-27 14:15:15
Strax före gryningen ut ur vraket var trummisen, en kort, spinkig kille med långt tefärgat hår, som nu rusade längs vägen utan att veta vart han var på väg. Det enda han visste var att han var helt väck, så väck och skrämd från vettet att han inte ens kunde känna smärtan från sin brutna tå. Den smarte unge strategen som var så van vid att se runt nästa krök hade inte kunnat förutse det här. Inte en chans. Efter honom kom gitarrteknikern, en två meter lång bjässe som hade kravlat från sin sönderslagna sovhytt till bussens främre ingång, numera en taklucka, som han klättrat ut ur endast iförd kalsonger. Bjässens rygg ömmade sedan han dunsat i kanten på sovhytten medan han kastats åt sidan och nedåt. Från den bakre nödutgången kom sångaren. Lång, förvirrad och även han klädd i bara kalsonger och strumpor. Han ropade och skrek ursinnigt. Efter honom kom gitarristen, en annan kort, spinkig figur, som hostade och tjöt med sina stora, mörka ögon fyllda av natthimmel och aska. Alla ropade och skrek. Ingen visste vad som pågick, vad de skulle göra, vad som höll på att hända. De var fortfarande omgärdade av mörker och isande kyla. Ingen var beredd på detta, vad det nu än var. Det enda de visste var att det var illa, förbannat illa. Förbannat jävla illa … När den andra turnébussen med resten av råddarna dök upp, mer än en timme senare, hade de första av sju ambulanser också kommit till platsen. Men det var bara turnéledaren som verkade veta vad som verkligen hade skett, och han var så chockad att han inte hade en aning om hur han skulle förmedla det till de övriga. Att när de klev in i ambulanserna på väg till sjukhuset skulle de lämna en vän bakom sig för alltid. Och det var inte vilken vän som helst, utan den som de allihop kände var den som förde mest tur med sig. Den som de skattade högre än alla andra, högre än varandra, den som de alltid hade sett upp till, även när de drev med honom eller valde att inte följa hans råd. Han hade integritet och en känsla för vad som var rätt och fel, vilket alltid var lite för mycket att hantera för de andra – ett gäng unga glada skitar som inte alltid visste vilket beslut som var det rätta, utan mest brydde sig om vad som var kul för stunden. Medan mörkret skingrades och den gråmulna gryningshimlen 11
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 11
2011-07-27 14:15:15
Strax före gryningen tonade fram över deras huvuden klev de in i ambulanserna och åkte iväg, utan att veta att de nu inte bara lämnade sitt förflutna utan även sin framtid bakom sig. Den framtid som de alla hade drömt om och delat med varandra, uttalat och underförstått, tills då bussen körde fram över den osynliga isfläcken och den där satans busschauffören om han inte sov åtminstone inte var vaken nog att följa svängen som vägen tog. Kartan till en skatt som de alla visste att de skulle få dela på hade varit i deras händer, innan djävulen grep in och förändrade deras liv för all framtid. Ända till det ögonblick då Cliff Burton, basisten, lämnade dem i förtid och med sig tog själen i bandet med det mest korkade heavy metal-namnet någonsin: Metallica.
12
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 12
2011-07-27 14:15:15
DEL I FÖDDA TILL ATT DÖ ”Fuck it all and fucking no regrets!” James Hetfield, ”Damage Inc.” 1986
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 13
2011-07-27 14:15:15
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 14
2011-07-27 14:15:15
Kapitel 1
Prinsen
Det var ett sådant bisarrt, oväntat ögonblick att jag flera år efteråt undrade om det verkligen hade ägt rum eller om det var något slags traumarelaterat falskt minnesfragment. Men minnet av Lars som hoppar nedför trappan till Hammersmith Odeon på kryckor finns fortfarande kvar, trots alla dagar, år och livstider som pas serat mellan oss. Jag minns inte konserten – vem eller vilka det var som spelade – bara ögonblicket då han hastigt vinglade nedför trappan mot mig och ropade: ”Mick, din jävel! Hur är läget?” Entrén var igenbommad och fansen hade gått därifrån för länge sedan. Jag kunde bara anta att han hade dragit sig undan och tagit några glas efter konserten precis som jag, att han hade fördrivit tiden uppe i backstagebaren in på småtimmarna och nu var på jakt efter en taxi hem. Jag hade dock inte sett honom. Men i den sinnesstämning som jag befann mig i hade synfältet begränsats och snävats in till en stickande nålspets inombords. Det var första gången jag var ute sedan min mamma hade dött några veckor tidigare. Hon var yngre än jag är nu och hade drabbats av hjärn cancer, och även om slutet hade kommit ganska plötsligt hade det föregåtts av extremt omilda omständigheter, olidliga för henne och gudlösa för oss närstående. Han var nere på sekunden och ställde sig med sitt ansikte nära 15
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 15
2011-07-27 14:15:15
Prinsen mitt. ”Tjena”, sa han, och under lite lättsamt småprat riktade jag frågande uppmärksamheten mot kryckorna. ”Det är tån”, sa han, som om det var så uråldriga nyheter att de knappt förtjänade att nämnas. Jag måste ha sett förbryllad ut. ”Jag bröt den.” Jag stirrade på honom. ”I kraschen”, lade han otåligt till. Jag var van vid att rockstjärnor – även sådana som inte var särskilt kända än, som Lars – förväntade sig att man kände till minsta lilla detalj om deras arbetsliv och var tillbörligt fascinerad. Men i alla fall … tån var bruten. Kraschen? Vilken krasch? Men det var inte vad han var intresserad av. Det han ville veta var: ”Var du här för oss också?” Återigen hade jag ingen aning om vad han pratade om. Och han läste av det med en gång. ”När vi spelade här, dumskalle!” Jaha … nu förstod jag. Metallica hade också spelat på Hammer smith Odeon nyligen. Eftersom jag var deras senaste förkämpe i den brittiska rockpressen var det inte orimligt att förvänta sig att jag skulle vara på plats vid den första konserten som huvudband på ett sådant prestigefyllt ställe. Men det hade jag förstås inte. Jag hade antingen varit på sjukhuset, kommit hem från sjukhuset eller varit på väg till sjukhuset. Antingen det eller så hade jag varit i helvetet. Då visste jag emellertid inte hur jag skulle kunna sätta ord på något sådant. Jag visste knappt hur jag skulle beskriva det för mig själv, och ännu mindre hur jag skulle göra det för någon annan. Jag var 28 och min värld hade på samma gång krympt och utvid gats på ett sätt som jag kämpade med att försöka förstå. Och han var 22 och inte det minsta intresserad ändå. För den jäveln var Metallica det enda som betydde något. ”Nej”, sa jag, för utmattad för att ens ljuga om det. ”Var det bra?” ”Va?” sa han upprört. ”Var det bra? Var du inte där?” Hans blick förmedlade besvikelse med ett stänk av ilska och chock. ”Ja, det var JÄVLIGT bra! Du missade en riktigt jävla grym spelning! Stället var utsålt och fansen blev tokiga!” ”Jaha, vad kul”, sa jag. ”Ledsen att jag missade det, kompis.” Hans förorättade ögon stirrade in i mina. Lars var ett bråd 16
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 16
2011-07-27 14:15:15
Prinsen moget barn som var på god väg att växa upp till en tvättäkta skitstövel. När han såg sig själv i spegeln var han nog för förälskad i Metallica och allt det gav honom för att se bortom det och på all var tänka på någonting annat, men han var inte ointelligent, och i det ögonblicket måste han ha märkt en tillstymmelse till något annat i mitt ansikte. Det var inte så att han visste exakt vad det var, men han såg tillräckligt av någonting för att ha överseende med min skymf – även om han inte skulle kunna glömma den, åtminstone inte inom en förutsebar framtid. Men han bytte sam talsämne och efter en stunds osammanhängande småprat linkade han iväg igen, fortfarande besviken på mig men inte riktigt lika stött. Åtminstone var det vad jag lite halvhjärtat hoppades. Han och hans brutna tå … Jag såg ryggen på honom när han försvann in i natten. Tillsam mans med sin barnvakt letade han efter skjuts hem eller vart de nu var på väg. Kraschen, tänkte jag igen. Vilken krasch? Första gången James Hetfield träffade Lars Ulrich var hans uppfattning solklar. ”Rikemansbarn”, sa han till sig själv. Han kände till typen: hade allt, ett ensambarn som inte visste vad ordet ”nej” betydde. Och sådan var han. Han föddes till ett hus som var stort som ett slott i det eleganta Hellerup, den mest fashionabla delen av Gentofte i östra Danmark, på annandag jul 1963. Det var en sen julklapp för ett barnlöst par i 35-årsåldern – vilket på den tiden var i äldsta laget för att skaffa barn – och Lars blev sedd som speciell från dagen han föddes. Och det var ett perspektiv som han snabbt skulle anamma själv. Hans far Torben var en tennisveteran som spelat över hundra matcher i Davis Cup och en fullvärdig medlem i efterkrigstidens jet set. Hans mor Lone var en bohemisk ”föreståndarinna” som ägnade dagarna åt att hålla sin makes ständigt rörliga fötter på jorden – eller åtminstone försökte göra det. Torben var stjärna i amatörtennisens era och hade hunnit bli fyrtio när han sent omsider blev proffs i slutet av 60-talet, men han vann fortfarande Grand Slam-matcher. Torbens intressen begränsades dock inte 17
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 17
2011-07-27 14:15:15
Prinsen enbart till sport. Eftersom de danska idrottsmyndigheterna på amatörtiden begränsade deltagandet i turneringar utomlands till endast 56 dagar om året, så hade han tid att även vara en skicklig skribent för den danska dagstidningen Politiken, klarinettist i en rad jazzband och senare konstnär, filmskapare och praktiserande buddhist. Han var en långhårig, magnifikt skäggprydd, Gandalflik figur vars besatthet av fysisk och mental hälsa höll i sig en bra bit efter idrottskarriärens slut. Som han berättade i en intervju 2005: ”Jag kunde spela tennis på eftermiddagen, sen sticka iväg och spela musik på kvällen, därefter måste jag gå upp till tidningen och skriva några recensioner, och efter det kunde jag träffa några kompisar på morgonen och äta frukost, sen var jag tvungen att repa med bandet på eftermiddagen och spela tennis klockan tre. Rätt vad det var hade jag inte sovit på tre–fyra dagar.” Hans ende son skulle växa upp i samma anda, fylld av energi dygnet runt. Och hans tidigaste barndomsminnen var sammankopplade med pappans passioner och hyperaktiva livsstil. ”Tills jag började skolan i sjuårsåldern reste vi runt över hela världen”, berättade Lars för mig 2009. ”Amerika, Europa, och vi åkte till Australien några gånger … Vi tillbringade en vinter i Sydafrika, tror jag, 1966 eller 1967.” Hans pappa ”åkte till Australian Open i januari varje år. Och det här var på den tiden då man inte bara kunde hoppa på [ett plan]. Det var ett verkligt äventyr att ta sig dit … och vi tillbringade mycket tid i Paris och London och alla såna ställen”. Men tennis var ”egentligen bara jobb för brödfödan. [Hemma] hade vi konst överallt” – konst och musik. Torben var en jazzälskare under den tid då Köpenhamn var ett centrum för samtidens jazzmusiker. Han spelade både klarinett och saxofon, och Lars växte upp i ett hem som ljöd av ”Ben Webster, Sonny Rollins och Dexter Gordon”, vilka allihop ”tillbringade avsevärd tid i Danmark. Så det var en mycket välmående scen och [pappa] skrev mycket om den”. Lars sovrum låg mittemot rummet där Torben hade sin skivsamling, varifrån en stadig ström av musik flödade. Neneh Cherry, dotter till jazzlegenden Don och sedermera själv framgångsrik 18
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 18
2011-07-27 14:15:15
Prinsen sångerska, växte upp i samma region och var en barndomsvän. ”Det var också massor av folk som hängde där, och det var liksom en massa sena nattaktiviteter – man lyssnade på en hel del jazzskivor och mycket på Hendrix, Stones, The Doors och Janis Joplin … Så det var massor av musiker, författare, konstnärer och så som kom och gick hemma hos oss när jag växte upp.” Förutom rock och jazz kom Lars enligt Torben även i kontakt med ”indisk musik, all möjlig sorts asiatisk musik, buddhistisk sång och klassisk musik. Hans rum låg vägg i vägg med rummet där jag spelade musik nätterna igenom, och ibland kanske han hörde musiken i sömnen, så han kan ha snappat upp mycket av det här utan att ha varit medveten om det”. Torbens nära band till den gryende jazzscenen i Danmark ledde till att den numera avlidne Dexter Gordon blev Lars gudfar. Faktum är att Lars första framträdande på en riktig scen var då han nio år gammal hoppade upp på scenen och skrek i mikrofonen under ett framträdande som Gordon gjorde på en nattklubb i Rom, dit hans föräldrar hade gått en ledig kväll under den årliga tennis turneringen i staden. ”Likt en hund som får ett kort raserianfall”, som hans far senare mindes det. Alla resor medförde också att Lars lärde sig olika språk. Från tidig ålder kunde han konversera på danska, engelska, tyska och ”lite grann på andra språk”. Det var en kringflackande livsstil som gjorde att han ”alltid var bekväm med turnélivet. Jag har varit på platser med min pappa som vi aldrig kommit till med Metallica”. Som pojke gav det honom också en känsla av överlägsenhet, av att vara ämnad för något särskilt. Han fick ett enormt självförtroende, en känsla av att ingen dörr skulle vara stängd för honom under en längre tid. Och själva tanken att det skulle finnas något ställe där han inte var välkommen slog honom aldrig. Lars skulle visserligen ärva sin fars kärlek till musik och konst, men det var mamma Lone som begåvade honom med de manager kvaliteter som han senare skulle ta med sig i karriären med Metallica. Utöver att ta god hand om de båda männen i sitt liv var hans mamma ”definitivt organisatören och hade liksom hand om affärerna”, berättade han under vårt senaste samtal 2009, vår 19
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 19
2011-07-27 14:15:15
Prinsen femtioelfte intervju i en relation som numera pågått i ett drygt kvartssekel. ”Jag menar, pappa hade inte koll på vad klockan var, vilken månad eller ens vilket år det var. Han visste liksom inte vilket land han var i. Han var typen som ständigt bara var så där underbart förlorad i nuet. Det menar jag på ett väldigt positivt sätt [och] min mamma tog liksom på heltid hand om alla praktiska detaljer i hans liv. Så det är definitivt från min mammas sida som jag har ärvt en del av min anala organisationsförmåga.” Först och främst handlade det under dessa tidiga år om tennis. Torbens egen far hade också varit tennisstjärna. I över tjugo år hade han kombinerat sitt arbete som reklambyråchef med att delta i 74 Davis Cup-matcher, och han blev sedermera ordförande i danska tennisförbundet. Även om det inte var uttalat, så var det så gott som oundvikligt att Lars kände pressen att fortsätta det som i praktiken hade blivit en sorts familjeverksamhet. För Lars skulle dock tennisen och kärleken till musiken sammanfogas på ett ännu mer markant sätt. Under familjens vid det laget årliga sexveckorsvistelse i London 1969 – kring Wimbledon och satellit turneringarna i Eastbourne och på Queen’s – fick den femårige Lars följa med på sin första rockkonsert: Rolling Stones berömda gratiskonsert för över 250 000 människor i Hyde Park. Han har fortfarande kvar bilder som hans föräldrar tog på honom där. ”Jag tror att man drog med mig på en del jazzkonserter på olika jazzklubbar i Danmark innan dess”, berättade Lars för mig. Enligt honom rörde det sig då för det mesta om familjen Ulrichs favorithak Montmartre, som Torben hjälpte till att driva. ”Men när det gäller rockkonserter, ja då var Rolling Stones-konserten 1969 den första.” Hans första verkliga musikaliska passion var dock tidig 70-talshårdrock som Uriah Heep, Status Quo och, framför allt, Deep Purple, som han såg framträda för första gången när han var bara nio år gammal. Det var Torbens sydafrikanske tenniskollega och gode vän Ray Moore som hade fått fribiljetter till konserten, som hölls på samma arena som en av hans tennisturneringar. När en annan vän tackade nej i sista minuten gav han istället biljetten som blev över till Torbens son. Enligt Lars hade konserten knockat honom mer eller mindre bokstavligt. Det dröjde ”dagar … veckor” 20
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 20
2011-07-27 14:15:15
Prinsen innan han kunde släppa den ur tankarna. Han började genast tjata på sin pappa att han skulle köpa Deep Purples album Fireball. I detta var Torben för en gångs skull inte helt och hållet uppmuntrande. ”Han tyckte att den var stelbent och att trummisen var för vit”, mindes Lars. Men han lyssnade inte på sin pappa. ”Jag har lätt för att bli besatt av saker”, sa han vid ett senare tillfälle. ”När jag var nio handlade allt om Deep Purple.” När han blev äldre började han bevaka bandet noggrant. ”Jag tillbringade all min tid åt att sitta utanför deras hotell i Köpenhamn. Jag väntade på att Ritchie Blackmore skulle komma ut så att jag kunde följa efter honom längs gatan.” När jag nästan trettio år senare frågar denne numera vuxne trebarnsfar vilket hans favoritalbum är svarar han utan tvekan: ”Min favorit genom alla tider är fortfarande Made in Japan”, Deep Purples dubbellivealbum från 1972. Den första konserten som han hade biljetter till var dock Status Quo, på Tivolis Koncertsal i Köpenhamn 1975, som han senare beskrev som ”rätt surrealistisk”. Han var elva och allt han kunde tänka på var hur han hade kommit dit. ”Hur kunde jag komma så nära? Skulle några av de fyllon som kommit över från Sverige spöa upp mig, eller ännu värre, spy på mig?” Lars var så nära scenen att han knappt kunde se upp på bandet bara några meter ifrån honom. Status Quos frontman Francis Rossi ”såg ut som en rockgud, över tre meter lång med meterlångt hår och en Telecaster som såg ut som ett stenhårt vapen”. Han började hänga i Köpenhamns mest kända albumspecialiserade skivaffär, Holy Grail. ”Killen som jobbade där var min idol”, sa Lars, och han introducerade honom till på den tiden ganska okända rockband som Judas Priest, Thin Lizzy och UFO. Lars fantiserade om att spela i ett eget rockband, skrev ner låt- och albumtitlar i gamla skolböcker och levde i sin egen fantasivärld som rockstjärna. Rockmusiken blev den grej som den mer och mer självständige unge killen inte kände sig skyldig att dela med sina föräldrar. Det blev också det enda sällskapet för ett ensamt barn som växte upp på resande fot, var omgiven av välvilliga ”tennis farbröder och -fastrar” och van vid en massa äldre konstpersonligheter därhemma som lät honom göra vad han ville. Som Lars 21
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 21
2011-07-27 14:15:15
Prinsen berättade för skribenten David Fricke: ”I det avseendet var det en ganska fri uppfostran.” Men det innebar också att han blev tvungen att ta hand om sig själv i den bohemiska miljön. ”Jag var alltid tvungen att vakna på morgonen för egen maskin och cykla iväg till skolan. När jag vaknade halv åtta och gick nedför trappen stod ytterdörren alltid öppen – i köket och vardagsrummet stod sexhundra öl och ingen var hemma. Stearinljus brann. Så jag stängde dörrarna, gjorde frukost och åkte till skolan. När jag kom hem blev jag tvungen att väcka mina föräldrar …” Samtidigt som detta gjorde honom ”väldigt självständig” kände han sig ofta ganska ensam. ”Vad mina föräldrar beträffade kunde jag gå och kolla på Black Sabbath tolv gånger om dagen. Men jag fick komma på egna sätt att skaffa fram pengar till biljetten – dela ut tidningar eller vad det nu kunde vara – och var tvungen att hitta till konserten och tillbaka på egen hand.” Passionen för hård, tung rock – musik som väldigt väl passade hans utåtriktade, rumsuppfyllande personlighet – höll i sig under de tidiga tonåren, och även om hans framtid fortfarande var utstakad till samma tennisbanor som hans far blivit berömd på, så började entusiasmen för detta långsamt ebba ut. Denna process tog fart när Lars som trettonåring fick sitt första trumset av sin farmor. Och det var inte vilket nybörjarset som helst, utan ett Ludwigset – något som var guld värt i rockkretsar. Med tanke på Lars extroverta personlighet och, enligt vissa, överdrivna villighet att agera som talesman för Metallica, frågade jag honom en gång varför en sådan uppenbar frontman hade hamnat längst bak på scenen som trummis. Han skrattade och sa: ”Tja, det fanns bara ett problem och det var att jag inte kunde [sjunga]. Jag menar, varje gång jag försökte sjunga i duschen var det bara irriterande. Och om jag inte ens kunde fånga en publik på en person i duschen insåg jag liksom att det aldrig skulle leda någonvart. Och jag hade alltid älskat att spela trummor. Jag kan inte minnas att jag någon gång medvetet suttit och sagt till mig själv: ’Att vara trummis och att vara så ambitiös och framåt som jag är kommer liksom att krocka med varandra.’ Det gick aldrig upp för mig att jag inte bara skulle kunna vara mig själv. Hela grejen att, herregud, 22
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 22
2011-07-27 14:15:15
Prinsen om man är trummis så kniper man käft tills man blir tilltalad och håller sig i bakgrunden. Det fanns inte på kartan för mig.” Ironiskt nog var det inte förrän Lars tog sitt mest seriösa steg som tennisspelare på heltid som han en gång för alla bestämde sig för att bli trummis – då han som sextonåring började på Nick Bollettieris numera världsberömda tennisskola i Florida, som då var den första i sitt slag. ”När man växer upp i [tennis]kretsar är det nästan oundvikligt att man dras in i det. Jag kan inte minnas att jag någon gång suttit och fattat ett supermedvetet beslut om att bli professionell tennisspelare. Det var det enda jag kände till. Det var inte förrän lite senare, när jag hade gått ut skolan och vi flyttade till Amerika för att jag faktiskt skulle kunna satsa fullt ut på det här med tennis – då jag fick lämna min fars skugga och pröva mina vingar på egen hand – som jag insåg att jag inte bara saknade talangen för att gå i min pappas fotspår, utan också att jag definitivt inte hade disciplinen som krävdes. Du vet, man är sexton, man har just börjat dricka öl, man har sina första erfarenheter av tjejer och andra saker, och helt plötsligt tänker man: ’Ska jag ut dit och slå några jävla tennisbollar fram och tillbaka sex timmar om dagen?’ Det blev bara lite för … disciplinerat för min smak.” Han skrattade. Det slutade med att han bara tillbringade ett halvår i Florida med Bollettieri som tränare. ”Jag gick första året 1979 efter att jag gått ut grundskolan – liksom för att se om det var vad jag ville göra. Jag var fortfarande liksom tillräckligt passionerad för det. Det var första året [som undervisning bedrevs på skolan] och långt innan Monica Seles, Agassi, Sampras eller någon av de andra [gick där].” Som en av de tio högst rankade juniorerna i Danmark blev det ett skoningslöst uppvaknande att komma till USA. ”Jag skulle gå på den där skolan eftersom min pappa var väldigt nära vän med tennisspelaren Roy Emerson. Så jag gick i samma skola som [Roys son] Anthony Emerson och jag skulle spela i samma tennislag som han. Och tro det eller ej, men jag var inte ens bland de sju bästa spelarna på skolan. Jag platsade fanimig inte ens i skollaget! Så hård var konkurrensen. Det var rätt galet.” Och det fanns andra avskräckande omständigheter. Torben var lång. Lars var kort, bara 23
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 23
2011-07-27 14:15:15
Prinsen 168 centimeter, vilket var en påtaglig nackdel. Men Bollettieri själv tror att han med rätt träning hade kunnat bli rik på en karriär som tennisproffs på mellannivå. ”Han rörde sig extremt bra och var en stor begåvning.” Och även om ”vi visste att Lars inte skulle bli så lång som sin far, och även om vi inte heller förväntade oss att han skulle växa sig större på bredden”, så var det verkliga problemet att ”han inte var hängiven nog för det rigorösa arbete som skulle krävas”. Eller som Torben uttryckte det i en intervju med Leigh Weathersby 2005: ”[Lars] var väldigt intresserad av tennis på den tiden, men han var också väldigt intresserad av musik. Efter ett år där ville han fortfarande ut och gå på konserter, och jag tror att de på skolan inte var så förtjusta i att han var ute sent, så han blev tillrättavisad för sina sena vanor.” Lars berättade för mig att han vid den här tidpunkten ”insåg att tennisprylen kanske liksom skulle få hamna på sidan av och att musikprylen kanske skulle bli mer som en heltidsgrej”. Det för ungdomar naturliga intresset för tjejer, öl och ett och annat bloss på en joint var tre viktiga faktorer som fick Lars att överge sin träracket och hänge sig åt heavy metal. Men unge Lars ovilja mot tennis hörde även samman med ett ögonblick inom rocken som var på väg att skriva sitt eget hälsovådliga kapitel i musikhistorien – med den konstruerade och tungfotade benämningen New Wave of British Heavy Metal (NWOBHM). ”Det var i mars 1980”, sa Lars, ”och jag gick in i en skivaffär i USA på jakt efter senaste plattan med Triumph eller någon liknande skit och så bläddrade jag runt lite i importbacken. Det här var långt innan jag hade någon verkligt klar bild av vad som pågick i England, så när jag kom över ett album med titeln Iron Maiden hade jag ingen aning om vilka eller vad de var. Omslagsbilden med ’Eddie’ [det mumifierade lik som skulle pryda alla Iron Maidens stilbildande skivomslag] skulle kunna ha gjorts av vilket som helst av hundratals band, men de spännande livebilderna på baksidan stack verkligen ut. Det fanns något så förbannat jävla tungt i hela stämningen – en sån aggression. Lustigt nog hörde jag inte ens skivan förrän jag återvände till Danmark, för jag hade ingen skivspelare med mig.” Utan att inse det hade Lars snubblat över en av de viktigaste 24
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 24
2011-07-27 14:15:15
Prinsen förgrundsgestalterna i något som snabbt höll på att bli en vattendelare i rockhistorien. Trots att Iron Maiden fortfarande inte hade skrivit på för ett stort skivbolag var de i slutet av sommaren 1979 helt klart redan ett band som var på väg uppåt. Efter den oväntade framgången med The Soundhouse Tapes – en självfinansierad EP baserad på en trelåtarsdemo som de spelat in för en spottstyver – hade tidningen Sounds, som på den tiden var en av Amerikas mest populära musiktidningar, haft sin första liverecension av bandet. På spelstället Music Machine i Camden Town i London hade Iron Maiden klämts in mellan Black Sabbath-plagiatörerna Angel Witch och det bluesigare, mer traditionella boogierockbandet Samson (med bland andra den framtida Maidensångaren Bruce Dickinson, då känd under namnet Bruce Bruce). Sounds dåvarande andreredaktör Geoff Barton var där den kvällen och skrev vid ett senare tillfälle: ”Jag minns definitivt att Maiden var kvällens bästa band, oändligt mycket vassare än Sabbath-dyrkarna i Angel Witch och hästlängder före Samson.” Men Barton skulle senare berätta för mig att det som framför allt gjorde honom fascinerad var att ”band som Iron Maiden eller Angel Witch ens kunde existera på den tiden”, en tid då punk och new wave tycktes ha utrotat hela hårdrock- och heavy metalgenren. Eftersom han kände att det fanns förutsättningar för uppföljande artiklar fick Barton Sounds redaktör Alan Lewis att gå med på att han satte ihop ett heltäckande reportage om inte bara Iron Maiden, utan om en hel generation nya tunga band som han i medvetet iögonfallande tabloidstil benämnde New Wave of British Heavy Metal. ”Om jag ska vara ärlig kände jag egentligen inte att de här banden hade någon direkt musikalisk koppling till varandra”, säger Barton idag, ”men det var intressant att så många av dem sen skulle komma fram mer eller mindre samtidigt. Det var en bra grej för de genuina rockfans som faktiskt hade gått under jorden, som satt i sina garderober och väntade på att punken skulle försvinna.” De hade börjat ”med att göra ett reportage om Def Leppard, som just hade gett ut sin första, egenhändigt producerade fyralåtars-EP Getcha Rocks Off. Sen kom Maiden, tätt följda av Samson och Angel Witch, därefter Tygers of Pan Tang och Praying Mantis, så vi gjorde artiklar om dem också, och sen rullade det bara på”. 25
I_Forum_Wall_Mick_Metallica_CS5.indd 25
2011-07-27 14:15:15