9789155265861

Europa-touren 1957 med norsksvensk besättning i en Borgward Isabella Kombi.

Berättelsen om marindirektören som renoverade klassiska franska bilar, ekonomibilen Gutbrod från Västtyskland, Ford V8-bilar i Finland och en hel massa färgglatt 70-tal ryms mellan dessa pärmar. Plus svenska (och norska) folkets förtjusning i att resa långt och trångt under den tid då luftkonditioneringen bestod av nervevade dörrutor. Med Isabella-kombi genom Europa, med sex personer i Folkvagn till Holland och med två i en pytteliten Ford Junior långt ner i södern. Detta, och mycket annat, väntar dig i denna bok.

Ford Junior, från Stockholm till södern

Turista på franska landsbygden!

ISBN 978-91-552-6586-1

Härlig 70-talsspecial!

BMW 600, en förvuxen bubbelbil 9 789155 265861

bilar_2018_cover_tb.indd Alla sidor

2018-06-05 06:20

2

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 2

2018-05-31 12:37

BILLIGA BEG BILAR. Jajamän, annat var det förr. Då var beggade bilar verkligen billiga. Ungdomen, jag själv till exempel, köpte fullt fungerande bilar för en tusenlapp eller mindre. Min kompis Torsten hittade nån gång i slutet av 70-talet en mörkgrön Ford Zephyr från 1963 eller så. Jag minns inte utgångspriset, men han prutade hårt och när budet låg på 75 kronor utbrast den olycklige säljaren ”Jamen, jag tankade ju nyss!”. Nåja, det var väl ingen toppenbil. Backen var nästan omöjlig att få i. Den detaljen minns jag i alla fall…

I den här boken finns det mycket av allting. Från sämre begagnat till det allra exklusivaste. Från en danskägd Bugatti till tyska små Gutbrod-bilar och amerikanska vinterbilar med kraftiga V8-motorer och drivningen på slitna sommarbakdäck. Japp, vad som helst kan hända, både på vägen och i boken! Vänd blad och det är nästan alltid något du inte hade väntat dig. Den röda tråden är att det inte finns någon röd tråd, bara ett botaniserande bland allt det roliga som bilindustrin har fått oss att köpa de senaste hundra åren eller så. I slutet av boken hittar du en specialare om 70-talets bilar, de som ofta hade så konstiga kulörer. Men det förstod vi inte då…

Peter Haventon

3

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 3

2018-05-31 12:37

Reslystna alingsåsare Påpasslig fotograf – just när Sven tar bilden susar ett par cyklister förbi. Här är det både väntan och förväntan i luften inför färjebordandet och färden över Stora Bält. Besättningen utgjordes av Sven Hedén och hans hustru Margit, deras dotter AnnMari samt Svens bror Olof med hustru Ruth och deras son Håkan. Klart det blev fullt i bilen!

1953, bilens årsmodell, var Volkswagen väl etablerat i Sverige och vid den här tiden pågick en väldig försäljningskamp mellan Volkswagen och Volvo. De sålde omkring 25.000 bilar vardera per år, men så småningom drog Volvo ifrån, särskilt sedan PV544 lanserats inför 1958.

N

är krigets vindar hade blåst färdigt hämtade Europa andan. Ett relativt fåtal svenskar gav sig redan på 40-talet iväg mot fjärran mål söderut. En del av dem kom ända till Paris. Då hade de passerat fasansfulla ruinhögar i Hamburg och klapprat fram på en sönderkörd och illa efterhållen Autobahn. Men fram kom de, trots allt.

Just så var det också för familjen Hedén i Alingsås.

Man körde söderut, och även om målet inte var Paris eller Rom så var det ambitiöst nog. Särskilt med tanke på att bilen var en Folkvagn och att besättningen utgjordes av

sex personer i olika format och åldrar. Just det, sex pers och inga bilbälten!

Fem vuxna och ett barn, två tält och bagage fick alltså samsas om utrymmena i och ovanpå Svens Volkswagen av 1953 års modell. De tre damerna satt i baksätet, medan 6-årige Håkan satt i sin pappas knä i höger framstol.

Vi snackar nästan strapatser! Det har berättats att Håkan ibland råkade slå emot rutan, eller om det kanske var instrumentbrädan?

En klassisk 50-talssyn: fullmatad Folkvagn och ett nästan bågnande takräcke. 1953 var sista året med den så här efteråt pittoreska detaljen delad bakruta. I mars 1953 infördes istället den lilla ovala rutan.

Ombord på färjan över Stora Bält (mellan öarna Själland och Fyn) har Sven Hedén fått en fin plats, som nästan garanterade sällskapet att komma först i land på sin väg mot målet Holland.

4

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 4

2018-05-31 12:37

Gatsten så långt ögat når, men bara på parkeringsplatsen. Själva Autobahn var gjuten i betong med tydligt hörbara skarvar var 20:e meter eller så. På 30-talets Autobahn-sträckningar var av- och påfarter både korta och knixiga. Så är det fortfarande i östra delarna av Tyskland, ty kommunistregimen tycks ha haft annat att tänka på och efter återföreningen 1989-90 har det inte funnits pengar till alla behövliga vägbyggen.

På 50-talet, och säkert senare också, var det ganska vanligt att turisterna behövde uppsöka någon verkstad. Här har Sven Hedén och hans sällskap landat i en VW-verkstad i Köln. Män i vita rockar sköter inskrivningen.

Holland var i decennier de mekaniska musikinstrumentens förlovade land. Här beundras en självspelande orgel, säkert delvis förgylld och med ett fullödigt ljud som kunde tränga ända in till ryggmärgen.

Folkvagnen var en sorts lyx vid en tid då försäljningen av billiga, tyska så kallade bubbelbilar gick alldeles utmärkt. Den här bilden är tagen hos en Messerschmitt-återförsäljare i Dortmund. De tunga motorcyklarna, ty så ses de av åtminstone svenska myndigheter, har avvikande färgfält på framskärmarna, en sorts piffighet som inte alla gillade.

Tälten är resta och bilen har fått pyjamas, eller är det kanske bara sol- och regnskydd?

Campingplatsen är belägen i Schleswig, och som alla campare vet är det inte särskilt lyckat med natt i backe. Men allt redde sig och någon timme efter frukost var det stuvat och klart för nästa etapp.

5

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 5

2018-05-31 12:37

Från hembyggd hoj till Bugatti 57 Italienaren Ettore Bugatti byggde bilar, först i Tyskland och senare i Molsheim i Alsace, Frankrike. Förutom bilbyggandet hade Ettore en passion och det var tävlinghästar. Detta framgår tydligt av kylarens hästskoform.

En av Ettores bröder var konstnär (det var ju Ettore också på sitt sätt) och hette Rembrandt i förnamn. Han är känd och berömd för sina dramatiska djurskulpturer. Ettores son, Jean, var en utmärkt formgivare och ritade flera mycket vackra karosserier till pappas bilar.

Curt Borgenstam köpte denna Bugatti typ 57 år 1951, året efter att han varit en av medgrundarna till Automobilhistoriska Klubben.

M

an brukar ju tala om folk som gör en klassresa och folk som gör bostadskarriär. I bilhobbyn, eller snarare fordonshobbyn, är det här med ”karriär” en självklarhet. Man börjar med moppe och slutar med AMG-trimmad Merca-coupé. Lätt som en plätt, och kul hela vägen!

Det var likadant med Curt Borgenstam, bördig från Falun, men större delen av livet bosatt i Stockholm. Curre, som han nog alltid kallades, hade en synnerligen stor teknisk fallenhet. Och jag skriver det med en gång, eftersom läsaren kanske redan känner igen namnet: det var

just han, marindirektören Curt Borgenstam, som ledde utvecklingen av de svenska motortorpedbåtarna.

Men nu backar vi bandet lite, och återvänder till Falun.

Där, i hemmet, byggde Curre nämligen en motorcykel.

Han var född 1919 och bör ha byggt hojen omkring 1934.

Konstruktionen var klart sportig, även om komponenterna var ganska beskedliga. Ramen kom från hans mammas cykel från 1925, motorn var en Ebe på 175 kubik och avgasröret var delvis hämtat från en dammsugare.

Hembygget var hans första motorfordon och det kom att nästan uteslutande följas av tekniskt intressanta

En ung och händig Curt Borgenstam vid sin egenbyggda motorcykel. Receptet bestod i huvudsak av tre ingredienser: mammas damcykel från 1925 släppte till ramen där Curre byggde in en Ebe-motor, och avgaserna försvann via en dammsugarslang!

6

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 6

2018-05-31 12:37

På resa någonstans i Europa. Curre mekar framvagn hos någon annan bilentusiast, som tycks hålla på med renovering av en BMW 328. Bakom honom står färdkamraten Tom Brahmer, som var välkänd i svenska gammelbilskretsar, men som själv föredrog att åka ljudlöst i Rolls-Royce.

Det blev relativt flitigt körande med Bugattin, både i Stockholmstrafiken och på långresor vars mål i allmänhet var Frankrike och i synnerhet Molsheim. Bugatti-fabriken var verksam fram till omkring 1956 och kunde leverera reservdelar både till Curre och andra. Men allt fanns inte i lager. Här förefaller marindirektören ha fyndat en bakaxel på annat håll i Frankrike.

Typ 57 hade en rak åtta med dubbla överliggande kamaxlar.

Motorn ansågs av många vara en lika stor skönhetsupplevelse som karosserierna. 57 var 1930-talets ”enhetsmodell” för landsvägsbruk. Totalt tillverkades cirka 9.000 Bugatti-bilar. Omkring 670 av dessa var typerna 57, 75C och 57S.

motorcyklar och bilar. Curre var inte mycket för standardskit, om man säger så.

Efter studentexamen avlagd i Saltsjöbaden 1937 blev det KTH i Stockholm och 1942 blev han civilingenjör i skeppsbyggnad. Han fick genast jobb som ubåtsingenjör på Marinförvaltningen och kom att tjänstgöra på såväl minsvepare och jagare som torpedbåtar. Det var ju krigstid och därmed inte särskilt mycket tid eller möjlighet att ägna sig åt någon form av hobbyverksamhet. Men freden kom 1945 och med den en långsam återgång till normalt liv också i Sverige.

Curre Borgenstam var minst lika intresserad av äldre teknik som av ny. 1950 kom han att tillsammans med några andra fordonsentusiaster grunda Automobilhistoriska Klubben. En av medgrundarna hette Bertil Lindblad, civilingenjör från Köping, och han hade en uttalad svaghet för Bugatti. Kanske smittade detta av sig, för snart var också Curre Bugatti-ägare. Han köpte 1951 en typ 57 från 1936, en vacker 4-sitsig coupé med Graber-kaross. Med den bilen gjorde han åtskilliga långre-

Curre behöll Bugattin till sin bortgång 1999, i nästan 50 år.

Under den tiden hann bilen lackeras om ett antal gånger, men alltid med svart som bas.

På bilden ovan är bilen helsvart och utan de stora navkapslar som gjorde det mycket lättare att hålla hjulen rena. I en senare inkarnation hade bilen gröna sidofält (till höger) och numera är den svart med blå fält.

Karossen, byggd av Graber i Schweiz, var ursprungligen en 2-sitsig coupé men byggdes ganska tidigt om till det 4-sitsiga utförande vi ser här.

7

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 7

2018-05-31 12:37

Till vänster har Curre renoverat en hel del av sin Fiat 503 från 1926 och på bilden ovan pågår det så kallade ”monteringsgillet”, ett tvådagars mansläger där Curre och kompisar satte ihop en hel del av de renoverade komponenterna.

Curre arbetade med precision, och han var helt inriktad på att den färdigrenoverade bilen skulle se ut som när den lämnade fabriken 1926.

Fiat 503 var en mer påkostad variant av storsäljaren 501, som byggdes i 41.600 exemplar åren 1919-26. Det var en robust och konventionell konstruktion med fyr-cylindrig motor och fyrväxlad låda. 1921 presenterades två sportiga versioner med tilläggsbeteckningarna S och SS. Fiat var under 1920-talet ett populärt märke i Sverige. Gissningsvis såldes flera hundra exemplar här i landet.

Till höger Curre Borgenstams just fullbordade Fiat 503, med finessen förnicklad kylarmantel. På 501-modellen nöjde man sig med lackerad mantel.

8

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 8

2018-05-31 12:37

De här bilderna visar Voisin-bilar av typ C5.

Ovan till vänster ett exemplar från 1924. På den tiden var det ganska vanligt att dags- och veckotidningar arrangerade olika typer av långa biltävlingar.

Bilen till vänster, med Belvalette-karosseri och spektakulära skärmar, importerades av agenten Philipsons. Vagnens förste ägare blev Frank Dahlin, som ses till vänster på bilden ovan. Då var Frank och bilen på turné i USA. Mest körde man omkring i svenskbygderna i Minnesota. På bilden är dock ekipaget fångat i Hollywood där Frank Dahlin besökte en av Greta Garbos regissörer, Frank Niblo. Curt Borgenstam köpte renoveringsobjektet 1958.

sor, bland annat till Bugatti-fabriken i franska Molsheim.

Intresset för exklusiva bilar löpte parallellt med passionen för tävlingsmotorcyklar och under 1950-talet förvärvade Curre ett antal synnerligen väl utvalda tvåhjulingar, som han tog hand om på bästa sätt, och som han också i många år tävlade med i historisk racing. Åren 1958-61 var marindirektör Borgenstam tjänstledig och arbetade då med motorer för Daimler-Benz AG och MWM i Västtyskland, men också hos CRM i Italien.

Lyckligtvis fanns det tid över till allt det fordonshistoriska men det var först efter hemkomsten i början av 60-talet som det blev fler historiskt intressanta bilar i garaget. Eller snarare potentiella bilar av sorgliga rester.

Många kanske rycker på axlarna åt en 20-tals-Fiat, men inte Curre och de som verkligen har koll på bilhistorien.

Visserligen var Fiat redan då en volymtillverkare, men konstruktionerna var sunda och bilarna byggdes med omsorg.

I början av 60-talet hittade Curre efter tips en till stora delar demonterad Fiat 503 från 1926, som han köpte och entusiastiskt satte igång att renovera. Som den ingenjör

han var lämnades intet åt slumpen. Renoveringen fortgick enligt plan och givetvis på ett originaltroget sätt.

När de olika komponenterna var klara och det blev dags att sätta samman bilen tillkallade Curre ett antal kamrater och under två dagar hölls ett ”monteringsgille” i det rymliga garaget på Ellahagsvägen i Täby! Renoveringen var expertmässigt utförd och monteringen gjordes med finess – bilen blev precis så som Curre ville ha den. Precis som när den lämnade fabriken 1926 alltså.

Bugattin satt ihop när han köpte den och krävde inte någon helrenovering. Fiaten förelåg i sina beståndsdelar, och var lite som en byggsats. Det var mycket värre med de två följande projekten. Här snackar vi verkliga vrak, men det var bilar av stort historiskt värde och dessutom med svensk historia. Jag talar om de två franska Voisin-vagnar, som Curre räddade från säker undergång.

Här gjorde han närmast heroiska renoveringsinsatser.

Den första av Voisin-bilarna hade tillhört en Frank Dahlin och var av modellen C5 och byggd 1924. Dahlin använde bilen bland annat för en rundresa i USA. Det var en tripp som finansierades av tidningen Amerikaposten, 9

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 9

2018-05-31 12:37

Våren 1967 var renoveringen av Curres först inköpta Voisin praktiskt taget helt klar. Detta är samma bil som på två av bilderna på föregående sida, Frank Dahlins Amerika-resenär alltså.

På de här bilderna från maj 1967 hägrar debuten i Skoklosterlöpet på sensommaren. Efter en nioårig renoveringsinsats var det naturligtvis en stor glädje att kunna visa upp det vackra resultatet av mödorna.

Under huven finns på Voisin C5 en fyrcylindrig slidmotor, vilket inte gjorde renoveringen lättare.

och resan gick ut på att besöka svenskättlingar i Amerika. På bakluckan hade man målat stiliga vapen, ett av dem liknande sådana som kungliga hovleverantörer hade på sina butiksdörrar. De som fick besök av Dahlin och hans flotta vagn fick rista in sina namnteckningar i lacken på bakluckan. När Curre köpte bilen 1958 var detta ännu fullt synligt men lackeringar och allt annat var riktigt illa åtgånget.

Renoveringen var klar 1967 och bilen debuterade i all sin glans på Skoklosterlöpet, en av den tidens största veteranbilsbegivenheter.

Några år efter förvärvet av den första Voisin-bilen hittade Curre efter tips ännu en Voisin C5. Också denna

var av typen C5, men saknade framhjulsbromsar. Bilen hade skrotats i Siljansnäs och fyndet gjordes när Curre var på jakt efter en framaxel till den första vagnen. Bilen hade som skrot köpts av ett par bröder Hol i Backaby. När Curre kom hem till dem hittade han ganska snart chassiet, eftersom det stack upp ur ett stort nässelsnår. Det fanns också en hel del annat från bilen, men framaxeln saknades! Den hade nämligen kommit till användning i en hästkärra…

Också Voisin nummer 2 genomgick en helrenovering, som bör ha varit betydligt mer komplicerad. Å andra sidan hade ju Curre Borgenstam finslipat sina Voisin-färdigheter på den första bilen.

Som läsaren säkert ser har den renoverade Voisin-bilen här intill en annan typ av skärmar på bilden på föregående sida. Skälet till detta är att Svensk Bilprovning vägrade godkänna original­ skärmarnas utformning, menande att de kastade ut för mycket grus och vatten på andra trafikanter.

Därför tillverkade Curre och sonen Curt, vanligen kallad Lill-Curre, pappmallar som sedan togs till en duktig plåtslagare.

10

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 10

2018-05-31 12:37

Krigets fasor och Fordar i Finland

U

nder 1900-talets alla krig har dokumenterande fotografer varit verksamma, från staberna långt bak i erövrade slott och ända fram i frontlinjerna. De här bilderna har kommit via Uffe Carlén, som fått dem från Martin Andersson i Västerås. Han har i sin tur hittat dem i ett finskt krigsarkiv. Urvalet av bilder visar tydligt att både Uffe och Martin är Ford V8-entusiaster. Och att krig är ett helvetiskt elände även en bit från fronten.

Spaning under gång. Det är den 27 juni 1944 och platsen är landsvägen mellan Jessoilan och Veskelyksen. Bilen har fått en snabbvariant av kamouflagemålning med vit färg.

Muujärvi 29 augusti 1941. En Ford Fordor DeLuxe av 1938 års modell har haft lite otur. Framvagnen har fått sig en törn och eftersom domkraften inte alltid räcker till allt så har gubbarna tagit till skogen.

Ännu en rekvirerad bil, en Mercury, märket som lanserades 1939 som en lite lyxigare Ford. Och lite starkare. När Fords V8 gav 85 hästar levererade motorn i Mercury 95 hk.

11

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 11

2018-05-31 12:37

Gasmasker hör tyvärr till krigets nödvändigheter. Här används de emellertid på annat sätt, som mörkerbelysning på en Chevrolet av 1939 års modell.

Den 9 november 1941 rullar en Ford V8 av 1938 års modell förbi Sirkiänsaari på Karelska näset.

På den dammiga grusvägen har en 37:a Fordor gjort halt den första juli 1941.

Bokstäverna SA på nummerplåten betyder att bilen nyttjas av den finska armén.

Istället för bombad bro: en mängd stockar över vattnet.

Försiktigt smyger en Ford V8 över den provisoriska konstruktionen den 16 juli 1941.

Den 19 september 1941 är en 37:a under reparation i Kiviniemi, som på svenska heter Stenudden.

Den 4 april 1942 är det fortfarande vinter i Toinenoja, men den inrullande Forden blir snabbt till lekplats för barnen.

12

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 12

2018-05-31 12:37

Skarpt läge den 14 juli 1941.

Lådan som lyfts in i bilen innehåller fyllda flaskor från Joensuu blodcentral.

Destination okänd, men resan gick österut.

Den 17 juli 1941 står denna 39:a på en provisoriskt men stabilt byggd brygga. Bilen är upphissad och vad reparationen gäller kan vi inte ens gissa. Däremot kan vi gissa att Forden bara varit i militärtjänst en kort tid. Efter längre tjänstgöring skulle säkerligen däcken med vita sidor varit utslitna och bortbytta.

Inte nog med att själva kriget var tragiskt och förfärligt – det gick knappt att ta sig fram heller. ”Vägen” var dock inte mycket sämre än den svenska Riksettan i början av 50-talet...

Den 20 juni 1941 såg det så här fridfullt ut i Helsingfors. En Lincoln Zephyr, rimligen en stabsbil för högre officerare, är parkerad vid ett vedförråd, som säkerligen inte fanns där innan kriget kom.

Året är 1942 och kapten Vikström sträcker upp sig för fotografering vid en kamouflagemålad 37:a.

13

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 13

2018-05-31 12:37

Ford V8 Roadster, 1933.

Den här köpte pappa 1949 så den måste ha känts urgammal då. Trots det avverkade han 6 200 mil på 14 månader.

Min mor sa att den hade så dålig belysning att om man i mörker hade en annan bil bakom så körde man i sin egen skugga. Ganska häftig bil med V8 på 85 hästar.

Ombyte förnöjer – Rolf Werners bilar M

in far Rolf Werner var mycket bilintresserad och framförallt älskade han att köra bil.

Körningen var hård och slitande och underhållet var det inte så noga med så bilarna slets hårt.

Han körde alltid väldigt mycket, oftast mellan 4 000 och 5 000 mil per år, även redan på fyrtiotalet.

Min far var textilingenjör i Borås och jobbade där som konsult under åren 1945 till 1960. Inkomsterna var ibland väldigt bra, ibland sämre, och det ser man på bilarna som var både nya och bättre begagnade. 1960 var tekokrisen

i Borås i full gång och han sadlade om och vi flyttade till Göteborgstrakten.

Från 1945 till sin död 1996 ägde pappa 39 bilar av 20 olika märken. Detta har han redovisat i en pärm med ett blad för varje bil med data, körsträcka etc. samt oftast foto.

Pappa körde även en del tävlingar bl.a. med Simca 8:an, som i en tidningsartikel kallades för Fiat.

Magnus Werner

Opel Kadett 1939

DKW Favorit Lyx 1938

Denna bil köpte min far av min farfar, Martin Werner, som körde den under kriget med gengas. Motorn var på 27 hästar på bensin, och på gengas måste den varit mycket svag och slö.

Köptes i Smålandsstenar med M-skylt men fick senare P13322.

Förr hade man snödäck enbart för framkomlighetens skull och här sitter det några fruktansvärda snödäck på där fram trots att det är sommar. Det måste ju ha känts som att köra på kugghjul!

14

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 14

2018-05-31 12:37

Pontiac Convertible 1947

Nu hade jag hunnit bli 5 år så denna bil kommer jag ihåg. Tyckte det var väldigt roligt att dra i knappen på instrumentbrädan så att taket försvann.

Försedd med rak sidventilad sexa på 90 hästar och vägde 1 650 kg så det gick inte särskilt fort. Ändå avverkade far 4 800 mil på 10 månader.

Volkswagen Cabriolet 1951 En helt ny bil, tvåfärgat grön, med svart sufflett. Egentligen hade pappa tänkt köpa en Limousine men det var väntelista på dem. Han blev då erbjuden att köpa den här cabben som var väldigt mycket dyrare.

Troligen svårsåld. Ja, sa han men då vill jag ha två Limousiner också och underligt nog fick han det! De båda Limousinerna sålde han direkt med bra förtjänst.

Simca 8 1946

Detta var den första nya bilen min pappa köpte, och han hade den i 18 månader och körde 5600 mil. Mycket gick sönder på den, men far tyckte ändå om den, då den var både snabb och mycket bra på vägen.

Saab 92B de luxe 1955

Så nytt det kan bli och den första av sammanlagt sju Saabar. Fantastiskt bra bil som gick 10 200 mil på prick två år.

Saab 93 deluxe 1957. Också en ny bil och 10 hästar starkare än 92:an, och det gjorde stor skillnad. Tyvärr kunde far inte behålla bilen utan den såldes efter 2 600 mil och ett halvår. Framförallt min bror sörjde den.

Volvo PV60 1949

Det går ju inte att vara utan bil så far kom över den här PV60:an som tyvärr var oerhört sliten i motorn så den drog kopiösa mängder olja. Trots att far bara hade den i två månader hann vi med en resa till Kiel i Tyskland, och jag kommer ihåg att bagageutrymmet nästan var fyllt med dunkar med spillolja. 1 liter olja per 10 mil gick det åt.

Bilden är tagen på färjan mellan Danmark och Tyskland. Treväxlad med rattspak, frihjul och automatisk överväxel.

Volvo PV60 1950

Den här Volvon hade gått som direktionsvagn hos ADE-Bolaget i Borås och var i mycket fint skick. Vi är nu framme vid 1958 och bilen var alltså 8 år gammal. Det ansågs urgammalt på den tiden. Trots överväxeln drog den i sig 1,3 l/mil.

En fin bil men väldigt framtung och därmed understyrd vilket far fick erfara några gånger i halkan då bilen gick rakt fram och ner i diket.

15

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 15

2018-05-31 12:37

Mercedes 220 1952

Sju år gammal med 11 000 mil på mätaren betraktades ofta då som utslitet men Mercan var bra och far slog nog eget rekord med denna då han körde 6 100 mil på 12 månader.

Detta var den första bilen med helsynkad låda han hade och det var Mercedes ganska så ensamt om på den tiden.

Austin A90 Westminster 1955

Beige med beige läderklädsel och rak sexa var det en ganska häftig bil. Tyvärr glömde han att fotografera innan han sålde den. Några år senare hittade han en i Göteborg och fotade den. Som alla läsare givetvis redan sett har far råkat fota en Austin A105 de luxe istället. Men det tror jag inte att han visste. För de som händelsevis inte vet skillnaderna så är de: tvåfärgslackering, extraljus, heltäckande kapslar, andra lyktsarger, plus två förgasare, men det sista är ju svårt att se på bilden. Lustigt nog har A90 tilläggsnamnet Westminster men det har inte A105 som istället heter deLuxe. Detta är ju ett stycke kunskap som är viktigt att känna till...

Morris Oxford 1950

Ser ut som en Morris Minor som man satt en luftpump i och pumpat upp några tag.

Den hade en sidventilad fyra på 41 hästar vilket inte satte fart på bilen särskilt mycket.

Fin inredning med läderklädsel. Bilen var gammal och sliten när far hade den.

Wolseley 6/80 1949

Från vindrutan och bakåt var det samma kaross som Morris Oxford men längre hjulbas och snygg Wolseley-front plus en rak sexa med toppventiler och överliggande kamaxel.

72 hästar istället för 41 gjorde skillnad. Snygg inredning. Den här Wolseley-modellen, i svart, var det som engelska polisen hade i stora mängder under 50-talet och kunde ses i dåtidens deckar- och polisfilmer.

Simca Vedette Versailles 1957 I Sverige såld av Ford, men pappas Vedette kallade vi alltid för Simca, för det var ju Simca som tillverkade den. Något Ford-emblem fanns inte på den, dock fanns det ett S. Vedetten gillade jag och min bror väldigt mycket och det var den första bil jag körde ensam, 15 år gammal, på allmän väg. Det är preskriberat nu. Min mor skulle hälsa på min far på sjukhuset men bilen ville inte starta. När jag kom hem från skolan frågade hon om

jag kunde försöka starta den. Fantastiskt vad en 15-åring kan vara hjälpsam ibland... Ut till bilen och släpade ensam fram den till trädgårdsutfarten där det fanns en liten nerförsbacke. I backen mullrade V8:an igång och jag tänkte att jag måste ju värma upp bilen också och körde en tur genom samhället. Mor hade ingen kommentar till detta. Hon var bara glad, men min bror som hade nytt körkort blev väldigt uppbragt.

16

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 16

2018-05-31 12:37

Simca Montlhéry 1961

En trevlig och lite sportig vagn. Femlagrad vevaxel vilket var mycket ovanligt vid den tiden.

Borgward Isabella 1960

En trevlig och snygg bil, och detta var nog den bil min far misshandlade allra mest. Åtta år gammal och efter 18 500 mil blev det skroten.

Simca Ariane 1961

Samma kaross som Vedetten tidigare men i enklare utförande och istället för en mullrig V8 hade någon fransman kommit på idén att lägga i Arondes fyrcylindriga 1 290-kubikare.

Detta var verkligen inte någon höjdare.

Jag kommer inte ihåg att den var delvis omlackad men så måste det ju varit när man ser bilden.

Saab 96 de luxe 1961

De här trubbnosarna hör till mina favoriter och just denna har jag extra känslor för då det var den jag övningskörde i och även körde upp med som privatist.

Jag är en av få som tagit körkort per korrespondens, dvs. teorin. Den fina boken Stora Bilboken hade alltid en annons om att det fanns brevkurs för teorin och den tog jag. 15,90 kostade den plus uppkörning 30:och stämpelavgift på körkortet 30:- blev drygt 75:- plus bensin som far fick stå för. Billigt körkort. Men det har gått bra ändå.

Fiat 1500 Lyx 1966

Nu har mina föräldrar flyttat till Västerås och därmed U på nummerplåten. Mycket trevlig bil, snabb och bra på vägen.

Simca 1100 GLS 1971

Ford Taunus 17M 1965

Detta var första årsmodellen med V4 i 17M-serien. Trevlig och rymlig bil men tyvärr med 6-voltsystem, och givetvis krånglade Bosch-startmotorn.

Detta var hans sista bil med de gamla nummerplåtarna och denna fick de nya någon gång under 1972. Jag tror att Västmanlands län var först i Sverige med de nya skyltarna.

Simcan var väldigt bra och på 9 300 mil bytte han inte ens avgassystem. Jag tror inte folk kommer ihåg hur ofta man bytte avgassystem förr. Min farfar hade under lång tid en Volvo PV 544 och han fick byta hela systemet varje år.

17

Bilar_inlaga_Lars_2.indd 17

2018-05-31 12:37

Europa-touren 1957 med norsksvensk besättning i en Borgward Isabella Kombi.

Berättelsen om marindirektören som renoverade klassiska franska bilar, ekonomibilen Gutbrod från Västtyskland, Ford V8-bilar i Finland och en hel massa färgglatt 70-tal ryms mellan dessa pärmar. Plus svenska (och norska) folkets förtjusning i att resa långt och trångt under den tid då luftkonditioneringen bestod av nervevade dörrutor. Med Isabella-kombi genom Europa, med sex personer i Folkvagn till Holland och med två i en pytteliten Ford Junior långt ner i södern. Detta, och mycket annat, väntar dig i denna bok.

Ford Junior, från Stockholm till södern

Turista på franska landsbygden!

ISBN 978-91-552-6586-1

Härlig 70-talsspecial!

BMW 600, en förvuxen bubbelbil 9 789155 265861

bilar_2018_cover_tb.indd Alla sidor

2018-06-05 06:20