Karlsson Ekologi
001 068 06 05 02 09.43 Sida 16
10%
Näring som tas upp av djurplanktons celler Planktonalger som blir uppätna av djurplankton
a
30%
Energi som genom Näring som avges blir cellandning koldioxid och vatten vid som värme cellandningen
b
20%
De delar av planktonalger som inte kan smältas, utan avgår som avföring
c
40%
Planktonalger som dör innan de blir uppätna av djurplankton
40%
60%
100%
Bara tio procent av tillväxten i planktonalger omvandlas till djurplankton. Resten går förlorat därför att a) planktonalger dör innan de blir uppätna, b) djurplankton kan inte ta upp all näring som finns i planktonalgerna, utan en del blir avföring, och c) en del av näringen som djurplankton tar upp blir koldioxid och vatten i cellandningen.
barrskog rovdjur 0,02 g/m2
Rovdjur
växtätare 0,4 g/m2
Djurplankton
Planktonalger
En näringspyramid. Den sammanlagda vikten (biomassan) hos organismerna på de olika trofinivåerna i ett visst samhälle kan visas med en näringspyramid. Ytorna visar biomassan på tre olika trofinivåer i ett ekosystem i havet. På varje trofinivå sjunker biomassan med 90 procent. Det visas med ytor som minskar i motsvarande mån.
16
gröna växter 14 kg/m2
Ekologi
Näringspyramid i en svensk barrskog. I den svenska barrskogen består en stor del av producenternas vikt av ved, som bara äts till mycket liten del av växtätarna. Det mesta utnyttjas av nedbrytarna, som äter veden när träden har dött. Detta förklarar varför konsumenterna utgör en så liten del av den levande vikten jämfört med producenterna. I havet äts det mesta av primärproduktionen upp av konsumenterna. (För att konsumenternas relativt lilla biomassa fortfarande ska synas i den här figuren, visas biomassan här som volym istället för som yta.)
Energiförlusterna betyder att den sammanlagda vikten av organismerna sjunker för varje trofinivå uppåt i näringskedjorna. Hur biomassan mellan olika organismer på olika trofinivåer fördelar sig i ett ekosystem brukar man visa med en näringspyramid. Energiförlusterna används ofta som argument för att vi människor ska äta mat på en så låg trofinivå som möjligt. Med enbart vegetabilisk mat skulle man teoretiskt sett kunna föda tio gånger fler människor än med kött. Men detta resonemang grundas på vissa förenklingar. Bland annat förutsätter det att människan kan leva på det som djuren äter eller att vi kan använda djurens habitat som åkrar. Det senare gäller inte vilda djur i skogen eller fiskar i havet. Förr användes ofta sämre, näringsfattiga marker till boskapen och de bördigare till odling av grödor. De näringsfattiga dög inte att odla matväxter på. Numera är detta inte alltid fallet och många köttdjur får hö från bördiga marker eller får högvärdiga proteiner från djur i födan. När nu detta sker, så är det sant att vi skulle kunna föda fler människor om maten togs från växtriket på den lägre trofinivån.
Nedbrytarnas roll i ekosystemet De organiska ämnen som förloras på olika trofinivåer i form av döda organismer eller som avföring, blir föda för nedbrytare. En död fisk vid stranden äts upp av andra fiskar, strandkrabbor, snäckor och bakterier. En komocka på land blir mat åt skalbaggar, flugor, bakterier och svampar. Luften på land är fylld av svamp- och bakteriesporer, som utvecklas när de träffar på lämplig föda. Bakterier och svampar är ofta specialiserade på bestämda organiska ämnen. Ved innehåller ämnena cellulosa och lignin (vedämne). Vissa svampar, till exempel fnösktickan, använder framför allt lignin. De får veden att bli vit och