inledning: inför br innande r idå
misslyckade 20 juli-attentatet och under den påföljande febrila interna omorganiseringen – hade fragmentiseringsprocessen utökats och förstärkts å det kraftigaste. Det fanns inget enhetligt maktorgan som kunde utmana Hitler. Ett annat sätt att uttrycka saken är att det karismatiska ledarskapets strukturer och attityder fortsatte att gälla också efter det att Hitlers popularitet börjat kollapsa. De upprätthölls i allt väsentligt inte på grund av blind tilltro till Hitler; långt viktigare för ärkenazisterna var det faktum att de inte hade någon framtid utan honom. Detta gav upphov till ett starkt, negativt band: deras öden var oupplösligen sammanvävda. Det var en lojalitet baserad på att man bränt sina skepp tillsammans och nu saknade utväg. För många av dem som vid det här laget var kallsinniga eller rent fientligt inställda till nazismen var det ofta så gott som omöjligt att göra någon åtskillnad mellan å ena sidan stödet för Hitler och hans regim, å andra sidan en patriotisk beslutsamhet att undvika nederlag och utländsk ockupation. Hitler representerade ju när allt kom omkring rikets fanatiska försvar. Att avlägsna Hitler från makten (så som försökts i juli 1944) kunde ses, och sågs också av många, som 1918 års myt i nygammal tappning, alltså som en dolkstöt i ryggen. Diktatorn hade dessutom alltjämt, vilket alla var väl medvetna om, en skoningslös polis- och förtrycksapparat till sitt förfogande. Fruktan (eller åtminstone yttersta försiktighet) hade en uppenbar betydelse för hur de allra flesta agerade. Också de högst uppsatta visste att de måste gå varligt fram. Oavsett folks olika motiv blev effekten i alla fall densamma: Hitlers makt bibehölls in i det sista. När slutet började närma sig och fragmentiseringen av centralmakten var nästintill fullständig förflyttades livsviktiga beslut allt längre ner i hierarkin, till regional-, distrikts- och lokal nivå. Det gick så långt att enskilda individer som den militäre befälhavaren i Ansbach kom i åtnjutande av godtycklig och dödlig verkställande makt. Men denna gräsrotsradikalisering skulle, hur viktig den än visade sig bli för slutfasens vanvett, ha varit omöjlig utan den uppmuntran, tillåtelse och ”legitimitet” som tillhandahölls uppifrån – från ledarna för en regim som i sin dödskamp slapp ställas inför något internt motstånd. Den kanske mest grundläggande faktorn när det gäller att få svar på frågan om hur och varför regimen höll ut ända till randen av total ödeläggelse har därför att göra med det karismatiska styrets strukturer 25