9789113025438

DEN I S E

RU DBE RG

B rot t en är in t e vac k r a .

M en m il jö er na är e l e ga nta .

E TT L ITE T

SN E DSP R ÅNG

DE N I S E

RUDB E RG E T T L IT E T SN EDSP R Å NG

n or s t e d ts

n o rs te d t s

norstedts

av denise rudberg har tidigare utgivits :

Väninnan, 2000 Storlek 37, 2002 O.s.a., 2003 Jenny S, 2005 Matilde, 2006 Tillsammans, 2007 Åse, 2008 Tillsammans, andra boken, 2008

isbn: 978-91-1-302543-8 © Denise Rudberg, 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Valentin & Byhr Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Ett litet snedsprång.indd 4

2010-06-16 16:54:31

Persongalleri marianne jidhoff :

Nybliven änka och åklagarsekreterare som ägnat de senaste åren åt att vårda sin döende make.

torsten ehn :

Luttrad och erfaren utredare vid Rikskriminalen som gillar både blommor och mat. olle lundqvist :

Råbarkad åklagare som håller ordning på buset.

augustin madrid :

Purfärsk polisassistent. Hans skräddarsydda klädstil är lika kontroversiell i polisens korridorer som hans udda namn.

alexandra baranski : Beryktad åklagare som vinner mål efter mål i takt med att konkurrenterna hoppas att hon ska misslyckas. nina larson :

Mariannes äldsta dotter, med en komplicerad relation

till modern. sigrid larson : Mariannes mellandotter som driver ett fashionabelt damskrädderi. peder larson :

Lillebrodern som för tillfället bor i Australien för att avsluta sina ekonomistudier. noah ehn :

Torstens tonårige son, nyligen antagen vid Stockholms

balettskola.

6

I_Ett litet snedsprång.indd 6

2010-06-16 16:54:32

– Jag tror att ni får ställa er in på att det här blir er sista stund med Hans.

Marianne blinkade och försökte ta in orden, men det var som att hennes kropp spjärnade emot. Hon kunde inte förstå vad den vänliga sköterskan på Ersta hospice sa. De hade ju bara kommit dit av en tillfällighet den här dagen, de hade varit där tillsammans hela familjen och ätit middag kvällen innan. Då hade Hans varit piggare än på flera veckor. Hon och Peder hade åkt upp på måfå för att höra om Hans ville följa med en kort stund ut i solen. Vad hade hänt under natten? Hur kunde han snabbt ha blivit så dålig och varför hade sjukhemspersonalen inte ringt och berättat? Marianne lät tankarna rusa inne i huvudet och sköterskan verkade kunna läsa dem.

– Hans vaknade för en liten stund sedan och hade mycket ont.

När läkaren undersökte honom visade det sig att han var väldigt dålig, det var för bara några minuter sedan. Tyvärr kan sådant här gå fort, fortare än man räknat med. Jag är hemskt ledsen, jag förstår om ni är chockade.

– Men Hans?

– Hans verkar veta precis vad som händer. Jag tror att han känner sig beredd.

Peder såg rakt framför sig och höll hårt i hennes hand, hon tryckte den försiktigt. Marianne lyckades till slut nicka mot den vänliga sköterskan.

– Jag ska bara ringa våra döttrar.

7

I_Ett litet snedsprång.indd 7

2010-06-16 16:54:32

Sköterskan svepte med handen mot Hans rum och skakade på huvudet.

– Låt mig göra det, jag tror att det är bäst att ni går in.

Marianne drog efter luft och klev in i rummet. Solen sken och fönstret var till hennes förvåning öppet. Sköterskan nickade.

– Hans bad mig att öppna fönstret.

Marianne gick mot sängen och såg på sin man. Det fanns inte mycket kvar av honom och hon såg hur han besvärades av att inte kunna stänga munnen. Peder sjönk ned på andra sidan sängen och tog Hans högra hand i sin. Hon betraktade deras son när han bet ihop käkarna så hårt att de vitnade. Själv fick hon fatt i Hans vänstra hand och smekte den försiktigt. Hon kände vigselringen under sina fingertoppar och log. Ett svagt leende visade sig som svar och hon kunde inte hjälpa tårarna som kom. Hon visste att Hans avskydde hennes tårar, men nu var de omöjliga att stoppa.

– Sköterskan ringer Nina och Sigrid.

Hans slöt ögonen och hon kände en svag tryckning mot sin hand.

Hon förstod vad han ville säga, de skulle inte hinna dit. Marianne harklade sig och svepte irriterat med handen över kinden för att hindra tårarna från att droppa på det svala lakanet. Hon försökte göra rösten så stark och klar som det var möjligt.

– Jag älskar dig. Jag finns här med dig.

Hans slöt åter ögonen och svarade med något som hon tolkade som en nickning. En kvävd hulkning hördes från Peder. Hans vände åter blicken mot Marianne och såg på henne. Hans mun försökte forma ljud och hon lutade sig närmare. Till slut fick han fram: – Irene …

Marianne lutade sig närmare och såg frågande på sin man. Ännu en ansträngning och de rosslande orden som kom.

– Irene … var är Irene?

I hans ögon såg hon förtvivlan. En förtvivlan över att inte kunna kommunicera vad han ville ha sagt och saknaden. Som en liten pojke som just sprungit bort från sin mamma. Hans blick som sökte 8

I_Ett litet snedsprång.indd 8

2010-06-16 16:54:32

över rummet efter någon som inte fanns där. I samma ögonblick som Marianne ville fråga, försvann blicken. En svag suck hördes och Hans tryckte hennes hand med en ryckning. Sekunden efter stirrade hans blick rakt upp i taket och det var över. Hon släppte hans hand och lät sina armar falla ut med sidorna.

Mariannes bröstkorg trycktes ihop och hon trodde att lungorna skulle sprängas. När hon till slut åter fick luft såg hon Peders oroliga blick.

– Mamma, hur är det?

Han tog henne under armen och hjälpte henne upp. Tillsammans stod de där med armarna om varandra, hon visste inte hur länge.

Marianne tvingade sig att titta på Hans, men fick snart vika undan blicken. Hon ville bara ut därifrån. Ut från det där rummet.

9

I_Ett litet snedsprång.indd 9

2010-06-16 16:54:32

FĂśrsta delen

I_Ett litet snedsprĂĽng.indd 11

2010-06-16 16:54:32

Paula Steen lät armen glida nedför hans mage och håret på hans bröst kittlade hennes underarm. Han ryckte till i sömnen och såg irriterat på henne innan han vände sig om och mumlade: – Jag måste sova en stund till. Jag kom inte hem förrän halv tre i natt.

Paula följde hans rörelse och lade sig bakom honom i sked. Tyst mumlade hon: – Vi har längtat efter dig här hemma. Särskilt jag …

Sakta förde hon fingertopparna ner mot kalsongen och mjukt kände hon sig in under resåren. Med en hård och plötslig rörelse slog han bort hennes hand.

– Jag sa ju att jag behöver sova. Sluta nu!

Han drog täcket intill sig och såg noga till att hon inte skulle kunna komma åt att röra honom igen. Strax hördes tunga andetag och han verkade ha somnat. Paula låg alldeles stilla och kände hur tårarna rann nedför kinderna. Den upphetsning hon just känt hade övergått i något som mest kändes skamligt.

Kanske gjorde hon en för stor sak av det. Var det inte så här miljontals män kände det när deras fruar tappade lusten? Precis som dem hade hon som kvinna lika liten rätt att kräva sin man på sex.

Hon undrade om de kände sig lika skamfyllda vid ett avvisande som hon gjorde.

Paula visste exakt hur länge det var sedan sist. Fyra månader och två dagar. På kvällen efter att de firat deras äldsta dotters tioårsdag. Även då var det hon som hade tagit initiativet, men han hade i alla 13

I_Ett litet snedsprång.indd 13

2010-06-16 16:54:32

fall svarat med en gång och sexet hade varit bra. Riktigt bra till och med. Paula tyckte att det hade blivit allt bättre med åren och kunde därför ännu mindre förstå hur det blivit så här. Vad var det han inte var nöjd med? Tyckte han att hon var motbjudande, trots att hon höll sin kropp i hårdaste tukt och inte hade låtit den förändras nästan någonting sedan det att de träffades femton år tidigare? Femton år och två graviditeter. Det hade han till och med själv sagt tidigare, att han var så glad över. Att han hade en så snygg fru som höll sig i bra form och inte tillät sig att förfalla. Jens hade alltid varit oerhört kroppsmedveten och även om hennes väninnor blivit upprörda över att han hade gett henne en bröstoperation i fyrtioårspresent så hade hon förstått. Jens månade om kroppen och att hålla en god fysik.

Han krävde inte mer av henne än han krävde av sig själv, så Paula tyckte faktiskt inte att det var mer än rättvist. Själv hade han sprutat in Botox i pannan och Restylane i kindbenen, men det skulle ingen någonsin få reda på. Jens månade om det naturliga och osminkade varför det också hade varit ytterst viktigt att hennes bröstoperation inte skulle kunna gå att skönja. Endast hundra gram i det ena bröstet och etthundrafemtio i det andra, hade satts in. Lyftet som krävts hade gett henne ett ärr i form av ett T, men hade bleknat riktigt bra och syntes knappt längre. Fast Paula undrade varför Jens egentligen hade yrkat på operationen, han hade aldrig verkat vidare intresserad av hennes bröst. Han rörde aldrig vid dem ens när de hade sex, snarare kändes det som om han undvek området. Det gällde förvisso hennes underliv också. Om det var hennes förslappade vagina efter förlossningarna som deras uteblivna sexliv handlade om var hon beredd att göra ett förminskningsingrepp, hennes plastikkirurg utförde även den typen av operationer.

Men Jens hade muttrat att det inte handlade om det. Och sedan hade han uttryckligen signalerat att han inte hade någon lust att gå vidare in på ämnet.

Paula blundade och undrade om hon skulle klara av att sova en liten stund till, men insåg snabbt att det inte skulle gå. Istället satte 14

I_Ett litet snedsprång.indd 14

2010-06-16 16:54:32

hon försiktigt ner fötterna på det oljade trägolvet och svepte om sig morgonrocken. Hon såg sig förvirrat om efter tofflorna, men de stod inte på sin vanliga plats vid sängen. Kanske hade hon glömt dem nere vid soffan när hon sett på teve kvällen innan. Efter ett snabbt toalettbesök gick hon nedför trappan och drog med handen längs det vitsåpade träräcket. Flickorna hade följt med grannflickorna ut på deras land redan dagen innan eftersom deras skola hade stängt för planeringsdagar både torsdag och fredag. Grannarna hade länge pratat om att ta med flickorna till deras landställe ute på Väddö och den här förlängda helgen passade utmärkt för det.

Paula hade försökt att inte låta oroad över att de inte skulle komma hem förrän sent på söndag kväll, men det tillhörde ovanligheterna att flickorna var borta så länge från henne. Hon hade tvingat sig till att se det härliga i att istället vara på tu man hand med Jens och hade planerat gårdagskvällen in i minsta detalj. Middagen hade stått färdig redan klockan sex. När Jens hade ringt och berättat att planet var försenat hade hon brutit ihop. Jens hade blivit irriterad och snäst att hon borde vara glad över att hon inte var den som satt på en flygplats och väntade.

Hon hade bett om ursäkt och sagt att de väl ändå skulle ha tid att få rå om varandra. När de hade lagt på hade hon hällt upp ett glas vin eftersom flaskan ju redan var öppnad. Efter ytterligare två glas hade hon gått upp till övervåningen och tagit fram sin leksak.

Den som hon i största hemlighet hade köpt på nätet några månader tidigare eftersom hon kände att hennes fingrar inte längre räckte till för hennes behov. Precis som vanligt var det snabbt överstökat och hon hade mått illa samtidigt som hon noga tvättat av den med tvål och vatten i handfatet. Sedan hade hon skyndat sig ner till undervåningen och tömt resten av flaskan.

Vinet från gårdagen kändes i huvudet. När hon satte foten på sista trappsteget var det nästan så att hon svajade till. Hon borde nog kolla så att hon inte hade fått järnbrist igen. Läkaren hade tjatat på henne att äta mer kött, men hon tyckte inte att det var särskilt gott.

15

I_Ett litet snedsprång.indd 15

2010-06-16 16:54:32

Dessutom var det svårt eftersom Jens yrkade på att kött inte var en föda den moderna människan egentligen behövde. Paula ryckte till. Hennes tofflor stod mitt på golvet i köket, framför kylskåpet.

Snabbt såg hon sig omkring och svepte morgonrocken tätare omkring sig. Hon hade inget minne av att ha öppnat kylen innan hon gått och lagt sig. Men eftersom hon lyckats tömma hela flaskan för egen maskin kände hon sig inte helt säker, även om hon ytterst sällan brukade tillåta sig själv att småäta. Inte ens med alkohol i kroppen. Eller så hade Jens ställt dem där av misstag när han kommit hem på väg upp till sovrummet. Han visste ju hur hon tyckte om att sätta fötterna i dem det första hon gjorde när hon klev upp. Tänkt att ta med dem upp, men glömt dem halvvägs.

Paula satte på sig tofflorna och öppnade kylen. Hon värmde sojamjölken i mikron och tog fram burken med Kusmi-te. I en skål blandade hon mjölken med grötblandningen och skivade ner en tredjedels banan. Hon insåg att hon åt för fort och tvingade sig att tugga minst trettio gånger för varje tugga innan hon svalde. Det var svårt, maten ville slinka ner utan att hon kunde kontrollera det.

Reflexerna var för starka. Kolhydraterna var hennes största fiende och höll hon sig inte till sina stränga restriktioner så tog de helt överhanden över hennes karaktär.

När hon ätit upp sin bovetegröt såg hon länge på den tomma skålen. Hon visste att hon inte borde och att det skulle straffa henne senare, men hon gjorde ytterligare en halv portion gröt. Medan sojamjölken värmdes såg hon ut genom fönstret. En tonårskille cyklade förbi och såg upp mot fönstret samtidigt som han drog handen genom håret. Paula gissade att han var i sjutton–artonårsåldern och konstaterade att han såg bra ut. Lite som Jens hade sett ut som ung.

Mikron pep och hon öppnade luckan samtidigt som hennes mobil knäppte till. ”Du är väldigt sexig när du sover.”

Hon skrattade till och läste sms:et en gång till. Med rynkad panna försökte hon lista ut vilket nummer det skickats ifrån, men kunde 16

I_Ett litet snedsprång.indd 16

2010-06-16 16:54:32

omöjligt känna igen det. Leende gick hon uppför trappan och skakade på huvudet. Det vore så typiskt Jens att ha skickat det från något kontantkort eller jobbnummer. Precis i samma anda som han hade hållit på i början när de varit nykära. Som nyförälskad hade Jens ständigt överraskat henne med diverse romantiska uppvaktanden. Leende sköt hon upp sovrumsdörren och ryckte till när hon såg honom ligga i exakt samma ställning som när hon lämnat honom.

Förvirrat viskade hon: – Älskling! Sover du?

Inget svar kom och heller ingen reaktion från Jens, han sov tungt.

Med mobilen i sin hand gick hon sakta nedför trappan. Hon läste sms:et ytterligare ett par gånger innan hon raderade det från inkorgen och konstaterade att någon måste ha skickat fel.

17

I_Ett litet snedsprång.indd 17

2010-06-16 16:54:32

Olle Lundqvist hade ringt en kvart tidigare och meddelat att han var i krokarna och undrade om han fick komma upp och tala om ett brådskande ärende. Marianne hade motvilligt svarat att det gick bra om han gav sig till tåls någon halvtimme så att hon fick chans att göra sig presentabel. Egentligen tänkte hon inte närmast på sig själv och sitt yttre utan snarare på lägenheten. Sedan hon inte längre tyckt sig vara i behov av städhjälp hade vissa saker blivit eftersatta och hon hade egentligen ingenting att skylla på. Under de senaste tre månaderna hade hon knappt varit utanför dörren och borde haft all tid i världen att hålla snyggt och rent omkring sig. Istället hade hon mest sporadiskt dammsugit ett par gånger i månaden och hållit badrummet rent. Köket höll sig rent per automatik eftersom hon ju ändå fortsatt att laga mat och höll efter på så sätt. Kanske var det inte något direkt kaos att tala om, men Marianne Jidhoff var van vid att hålla sitt hem i ett oklanderligt skick vilket hon inte hade orkat med att göra den här sommaren.

Med en snabb blick på klockan konstaterade hon att hon hade max tjugo minuter på sig att få någon ordning. Dammsugaren lät hon bara ta de värst utsatta ställena i hallen och vid soffan i vardagsrummet eftersom hon allt som oftast åt sina kvällssmörgåsar där. Det skarpa solljuset avslöjade ett tunt lager av damm på den bruna skinnottomanen som tjänade som soffbord. Hon drog snabbt bort det med tröjärmen. De vitlutade träplankorna skyddades av en sliten äkta matta som påminde Marianne om att den borde lämnas in på tvätt å det snaraste. Även mattans fransar behövde ses över.

18

I_Ett litet snedsprång.indd 18

2010-06-16 16:54:32

Soffan hade hon puffat till innan hon lagt sig kvällen innan och den behövde ingen vidare omsorg förutom att det började bli dags att byta överdraget från det vita canvastyget till det mer vinteraktiga i grå och blå ränder. De franska balkongdörrarnas fönster behövde putsas, men det var säkert bara något hon själv lade märke till och hon skyndade sig ut ur vardagsrummet. På vägen ut till hallen vek hon snabbt ihop pläden över fåtöljen vid öppna spisen och rättade till kandelabern som hamnat snett på spiselkransen. I hallen såg det respektabelt ut efter dammsugningen och efter att ha rafsat ihop den stora högen av post på den antika byrån ansåg hon sig mer än nöjd.

Hon drog med pekfingret längs kanten på den förgyllda spegeln som hängde ovanför och grinade mot den lilla dammansamlingen hon fått fram. Dörren till sovavdelningen stängde hon eftersom Olle knappast skulle ta sig för att gå in till de tre sovrummen som hon själv knappt gästat mer än för att hämta något undanstoppat. Men att göra något av sina vuxna barns rum var mer än hon klarade av, det fick bli i framtiden. Tyst och med ett visst mått av irritation passerade hon den stängda dörren till biblioteket. Hennes allra käraste rum som hon vägrat besöka sedan den där dagen i maj. Något höll henne tillbaka trots alla de timmar hon annars brukade tillbringa därinne. Men hon var helt enkelt inte redo och snabbt kontrollerade hon att dörren var ordentligt stängd innan hon gav sig i kast med gästtoaletten. Tapeten designad av Josef Frank började bli aningen sliten, men gav ändå den lilla toaletten en viss karaktär något olik den sobra stilen som Marianne annars försökte eftersträva. Hon hade under årens lopp hittat sin personlighet allt tydligare och ju mer Hans hade försvunnit bort i sin karriär desto mer hade hon satsat på sitt hem. Det hade också varit ett strategiskt val eftersom hon visste att det gjorde Hans än mer vilsen i allt det eleganta. Det enda han hade tagit med sig när han flyttat in strax före bröllopet trettio år tidigare, var väggklockan från hans mors sida. Väggklockan som varken slog som den skulle eller var särskilt vacker att se på. I sovrummet krafsade hon ihop de kläder hon slängt på stolen under den 19

I_Ett litet snedsprång.indd 19

2010-06-16 16:54:32

gångna veckan och lade alltsammans i smutskorgen. Hon slätade till lakanen och ställde upp kuddarna mot den muscovadobruna sänggaveln. Lakanen hade hon bytt några dagar tidigare och de fick duga, de var trots de somriga ljusblå ränderna anständiga ifall nu Olle skulle få för sig att gå in dit. Marianne blev ofta hånad av döttrarna för att hon fortfarande hängde upp sitt hem så hårt kring årstiderna. De hade förklarat att man inte längre behövde känna sig manad att byta gardiner eller överdrag bara för att termometern visade andra siffror. Marianne var av en annan åsikt, hon trodde på betydelsen av att dela in året på just det viset, tyckte att det gav ett mervärde och gjorde att hon uppskattade sitt hem mer. Men det var väl en generationsfråga, som så mycket annat.

Eftersom minuterna tickat på kastade hon av sig den slitna tröjan och fick fram en vit linneblus som hon lät hänga utanför ett par grå byxor i samma material. Tillsammans med håret som hon låtit växa ordentligt långt och inte längre färgade fick det henne att se betydligt mer bohemisk ut än nödvändigt, men vad gjorde det? Hon satte upp det med en klämma där bak och ur översta byrålådan fick hon fram en sjal som hon hann knyta till en lagom lös knut strax innan det ringde på dörren. Att hon varken hunnit få på sig deodorant eller en skvätt parfym var inget hon kunde göra något åt. Det var viktigare att Olle fick sagt det han skulle och kom iväg, hon ville ha det överstökat.

Olle Lundqvist tog en klunk av mineralvattnet innan han försiktigt ställde glaset på det lilla underlägget med mönster av en karta. Han drog med två fingrar ned över mungiporna så som han brukade göra inför en slutplädering. Sedan harklade han sig och Marianne förstod att han var besvärad av sitt ärende.

– Jag förstår att det kan vara svårt att ta ett sådant här beslut just nu, men jag måste tyvärr få ett svar av dig i slutet av veckan. Din vikarie har bönat om att få fast anställning och jag har inte hjärta att släppa henne om det sedan visar sig att du ändå inte kommer 20

I_Ett litet snedsprång.indd 20

2010-06-16 16:54:32

tillbaka. Jag vet att du kommer hävda att du redan bestämt dig eftersom du ju lämnat in en avskedsansökan, men jag vill ändå att du ska tänka igenom ditt beslut en allra sista gång. Snälla Marianne, för min skull?

Marianne noterade att hennes hjärta slog ett extra slag och hon kunde konstigt nog inte avgöra om det var av oro eller lättnad.

Förmodligen det sistnämnda. Läpparna var torra och de kändes skrovliga när hon förde dem samman. Men hon fick till ett leende och nickade stilla mot den man som hon räknat som en del i den närmaste vänkretsen under de senaste tjugo åren.

– Jag förstår det. Men du kan nog så gott som räkna med att anställa henne.

– Är du verkligen säker? Jag tycker det är dumt. Och tråkigt. Hur som helst så tänker jag inte agera före fredag, och då vill jag att du kommer upp till mig personligen på jobbet och ger mig ditt svar.

Fasen Marianne, jag behöver din kompetens där. Ingen av de nuvarande åklagarsekreterarna har en juridisk examen. Och inte på långa vägar din erfarenhet. Jag tycker faktiskt att du borde känna ett visst ansvar för din tjänst. Tycker du att det känns värdigt att din ersättare kommer från en vanlig vikariepool som tillhandahåller sekreterare till alla möjliga branscher. Förstår du vilken nivåskillnad vi pratar om här?

– Det där luktar utpressning tycker jag.

– Kalla det vad du vill, men efter nästan trettio år på din plats är det faktum. Dessutom vet jag hur mycket du har hjälpt Hans under alla år. Förvisso för att ni var gifta, men jag försöker säga att du sitter inne på mycket kunskap.

Marianne noterade att Olle såg trött ut. Hon undrade om det var något som tryckte honom, det verkade så.

– Finns det ens någon kvar däruppe som jag känner? Det är väl mest nya ansikten?

– Jo, men så har det alltid varit. Folk kommer och går.

Han bytte spår: 21

I_Ett litet snedsprång.indd 21

2010-06-16 16:54:32

– Har ni löst allt praktiskt annars? Inget du behöver hjälp med?

Hur gör du med huset på Dalarö, orkar du ha kvar det?

Marianne noterade sin egen hårdhet i rösten när hon svarade: – Det har jag inga planer på att göra mig av med. Hans hade väldigt lite med det att göra, han avskydde att åka dit. Inte bara för att han hellre arbetade än var ledig utan för att han tyckte Dalarö stod för allt han föraktade. Snobberiets högborg, brukade han kalla Dalarö. Du vet ju hur han ogillade allt sådant där, det var ett under att jag ens fick honom att flytta hit till Östermalm.

Olle nickade.

– Nej, han kände sig inte helt bekväm i den världen.

Marianne suckade och skakade på huvudet innan hon fortsatte: – Annars är det mesta ordnat. En del pappersarbete som inte kan göras förrän alla intyg från skattemyndigheten kommer. Nina sköter det, med min pappa som övervakare.

– Hur är det med Harry?

– Jag tycker han blir piggare med åren. Det är nästan irriterande.

Han kommer att överleva oss alla. Han fyllde sjuttioåtta i våras.

Dessutom är han aktiv inom det mesta. Jag tror knappt det finns en ideell förening vars styrelse han inte sitter i. Allt från Beridna högvakten till Röda korset. Nu sist tror jag det var någon gymnastikförening för Östermalms pensionärer.

Olle visslade till.

– Nä, man kan inte tro att han är så gammal. Han såg fantastiskt imponerande ut på begravningen när han stegade in i sin mörka uniform. Har han fortfarande kontakt med de gamla kollegorna på flygvapnet?

Marianne nickade avmätt.

– Jodå, de äter lunch en gång i veckan.

De tystnade båda och Marianne misstänkte att Olle i samma sekund som han nämnt begravningen ångrat sig. Men istället för att få honom att känna sig bättre till mods och släta över stämningen lät hon den vibrera. Hon började känna ett plötsligt sug efter att gå ut 22

I_Ett litet snedsprång.indd 22

2010-06-16 16:54:32

i köket och öppna skafferiet för att ta fram etuiet med cigaretter på översta hyllan. Hon brukade ta fram det när hon hade folk hemma, men själv hade hon inte rökt på närmare trettio år. Om man bortsåg från ett fåtal festligare tillfällen då hon unnat sig ett par bloss. Det förvånade henne att suget kom så starkt och plötsligt just nu. Hon som inte ens druckit alkohol, något som annars brukade frammana begäret. Försiktigt började hon trumma med fingertopparna mot armstödet på soffan. Olle var den som bröt tystnaden.

– Hur tar flickorna det?

– Nina är som vanligt. Ordnar och säger åt alla vad de ska göra.

Sigrid tar det lugnare och låter sin storasyster styra. Hon håller sig undan en hel del. Hon ska precis öppna en ateljé längst ner här i huset, en betydligt större lokal än den förra. Men hon har ju alltid befunnit sig i sin egen lilla skyddade värld. Det är Nina som drabbats hårdast. Hon var ju Hans flicka. Och som äldsta barnet tar hon automatiskt på sig allt ansvar. Hon har svårt att förstå sig på mig, hon tycker kanske att jag inte sörjer Hans med rätt värdighet.

– Och Peder?

– Han åker tillbaka till Australien. Han lovade Hans att avsluta sin utbildning. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur han mår.

Han visar ingenting. Jag tror knappt att han grät under begravningen.

Olle nickade.

– Sorg bearbetas olika. Kanske att han tar itu med det när han kommer hemifrån. Och du då?

Marianne tog ett djupt andetag och fick spänna hela kroppen för att inte kasta sig i riktning mot köket och skafferidörren.

– Jo. Jag vet inte riktigt.

Marianne försökte att slå bort filmen som spelades upp och blinkade intensivt. Olle såg medlidsamt på henne.

– Du behöver inte svara. Jag förstår.

Trots att hon inte tänkt säga det så hörde hon sig själv uttala orden.

23

I_Ett litet snedsprång.indd 23

2010-06-16 16:54:32

– Jag är så arg på honom.

Olle blinkade till och sa sedan med mjuk röst: – Det är så man känner i början. Det ingår i sorgearbetet. Man ska känna ilska.

Marianne kände hur hennes ögon smalnade och hur nära det var att hon fräste till. Hon såg Hans framför sig ligga där på sin dödsbädd och framföra den där allra sista förödmjukelsen.

– Säkert är det så, sa hon med ansträngd röst.

De tystnade igen och efter en stund reste sig Marianne.

– Jag vill inte vara oförskämd, men jag skulle behöva ta en dusch.

Jag ska till läkaren och sedan har jag lovat att laga middag ikväll och jag behöver komma iväg och handla. Peder har fått äta mackor i flera veckor nu och jag står inte ut med att låta honom åka tillbaka till Australien utan att ha fått sina middagsfavoriter. Pappa och Sigrid kommer också.

– Och Nina?

– Hon skulle visst bort med Robert till några vänner. Hon behöver komma ifrån lite, hon behöver slippa ta ansvar för alla oss andra i det här.

– Alla väljer vi våra roller. Men då ska jag skynda mig iväg.

Marianne följde honom ut i tamburen och sträckte honom hans halsduk. Just som han skulle ta emot den såg hon i hans ögon att han tvekade. Sedan sa han: – Marianne, jag vill verkligen att du kommer tillbaka. Jag menar allvar.

Marianne såg på honom, förvånad över det plötsligt annorlunda tonfallet.

– Vad är det som har hänt?

Olle svalde och knäppte upp rocken, men lät den vara på och gick tillbaka in mot vardagsrummet där han åter satte sig i soffan.

Han lät kroppen sjunka ihop och gömde ansiktet i händerna. För en stund undrade Marianne om han grät men till slut satte han sig rakt och såg på henne.

24

I_Ett litet snedsprång.indd 24

2010-06-16 16:54:32

– Marianne, jag ska säga precis som det är. Och du får ursäkta, men jag kan inte vara finkänslig just nu. Jag har slut på omskrivningar.

Marianne svalde och kände hur hjärtat for runt, en otäck smak infann sig i munnen. Olle fortsatte: – Vi har haft problem den senaste tiden och det beror på att det kommer ut information från oss. Förvisso inget nytt problem, men inte på den här nivån. Det senaste året har läget förvärrats. Vi läcker från alla jävla håll. Till media, mellan avdelningarna, mellan läns och krim och till och med Säpo har lyckats komma åt information.

Hur nu det kan vara möjligt.

– Och ni har ingen aning om hur det går till?

– Vi misstänker ett flertal och håller på att sätta upp ett annat säkerhetssystem för våra interna register, men det är inte klart på ett tag. Så jag har bestämt mig för en ny strategi och den innefattar dig och ett par till.

Marianne blinkade, Olle väntade inte på att hon skulle svara utan fortsatte.

– Jag vill hålla gruppen extremt liten och enbart med folk som bara jag har kontakt med. På det sättet är det möjligt att kunna få det tätt.

– Men du måste väl ändå kunna hitta någon annan i mitt ställe.

Jag menar, det här borde du ju egentligen sätta en åklagarassistent på. Den där nya som du pratade om till exempel, vad hette han?

Tommy?

– Marianne, lyssna nu! Jag vill ha dig på det här. Du känner organisationen utan och innan. Inte bara från ditt eget håll utan också från Hans. Och nu kommer vi in på ett känsligt område.

Både du och jag vet att Hans var en fantastisk person på alla sätt och vis, kanske en av de bästa vi haft inom svenskt rättsväsende. Men han hade en svaghet och det är ingen hemlighet mellan dig och mig. Det var kvinnor. Jag tror dessvärre att den svagheten kan ha varit en av orsakerna till att det här startade initialt.

25

I_Ett litet snedsprång.indd 25

2010-06-16 16:54:32

Marianne hostade till. Hon såg på Olle och drog med ena handen på sitt lår.

– Hur menar du? Att han skulle ha läckt saker till en älskarinna?

– Helt ärligt så vet jag inte hur det har gått till, men alla mina efterforskningar pekar åt att han på något vis måste ha varit inblandad. Och så väl kände jag Hans att jag vet att han aldrig själv skulle släppa information, men någon omkring honom kan ha utnyttjat honom. Någon som mycket väl kände till den här svagheten. Jag har till och med misstänkt att han kan ha varit under utpressning, men vi har än så länge inte hittat tillräckligt starka bevis för det.

Skulle det vara fallet, så är han knappast den första i världshistorien, det är ju oftast just så här det går till. Fast då brukar det väl mest handla om statshemligheter och spioneri. Fast det kan man ju kalla detta också, om än i mindre skala. Vad jag menar är att någon mycket medvetet valt att punktmarkera just Hans i det här fallet för att man kände till hans svagheter.

– Hur har du kommit fram till det här?

– Det vill jag inte gå in på, men jag skulle inte sitta här och prata om det här extremt känsliga ämnet med just dig om jag inte vore så pass säker.

– Och varför tror du att just jag skulle kunna hjälpa dig med det? Om han lyckades dölja sina kvinnoaffärer för mig under vårt äktenskap så kan jag väl knappast snoka reda på dem nu när han är död?

– Jo, det kan du. För han lyckades inte dölja dem, jag tror faktiskt inte ens att han ansträngde sig nämnvärt. Du valde bara att blunda.

Sanningen sved till och Mariannes första reaktion var att resa sig och gå därifrån. Men hon satt kvar.

– Jag måste säga att det känns rätt osmakligt.

– Jag tror varken att det börjar eller slutar här. Men jag tror att du skulle vara till oerhört stor hjälp om du kunde arbeta i den här gruppen tillsammans med mig. Vi ska ju inte leta efter Hans gamla 26

I_Ett litet snedsprång.indd 26

2010-06-16 16:54:32

avlagda älskarinnor, men komma åt kärnan och se var allt det här kommer ifrån. För jag misstänker att det är från hög ort och att vi har att göra med ett antal människor. De behöver nödvändigtvis inte samarbeta, men någon form av samröre tror jag det handlar om. Det här har inte längre med Hans att göra, men jag behöver din hjälp eftersom du är en av de få jag vet att jag kan lita på till hundra procent. Du är en intelligent kvinna, du förstår precis vad jag menar.

Du vet också hur det ser ut för oss, läckorna har kommit att bli det som är mest förödande för vårt arbete.

Marianne reste sig. Olle såg frågande på henne. Hon knyckte med huvudet och sa kort: – Du får följa med ut till köket. Jag måste röka.

Marianne stängde dörren bakom honom och stod sedan stilla kvar på den hårda kokosmattan. Hon hade gett sitt löfte och sagt att hon skulle finnas på plats redan kommande måndag. Hur hon skulle lyckas samla ihop sig själv hade hon i nuläget ingen aning om. Som det var idag kunde hon knappt uppbringa tillräckligt med energi för att komma ur sängen och duscha. Att ta sig till ett jobb och där prestera verkade fullständigt oöverstigligt. Hon suckade djupt och började känna ett starkt illamående. Sekunden senare fick hon kasta sig in på gästtoaletten för att inte kräkas i hallen.

Inne i badrummet konstaterade hon att hennes kropp var trött.

Brösten såg ledsna ut mot den vita magen och liksom vilsna utan sin behå. Det högra hade streck efter linningen på morgonrocken och såg lite knöligt ut. Magen var uppblåst och de överflödiga hudvalkarna ville inte riktigt inrätta sig trots den väl tilltagna storleken på de vita bomullstrosorna.

Busken mellan benen började se alltmer gles ut och borde ha ansats sedan länge. Dessutom hade den antagit en märklig gråsolkig ton, inte alls lik den stålgrå nyans hon hade på huvudet.

De vita låren var mjuka och av den ungdomliga spänsten fanns 27

I_Ett litet snedsprång.indd 27

2010-06-16 16:54:32

inte längre något kvar. De började alltmer flyta ihop med vaderna.

Med en suck såg Marianne ner på sina fötter. En knappt synbar röd fläck syntes på den vänstra stortånageln. Hon kunde inte ens minnas när hon senast hade målat sina tånaglar. Med tungt sinne drog hon undan det grönmönstrade duschdraperiet. En brun rand längst ner vittnade om att det var hög tid att köpa ett nytt. Men först gällde det att klara av en rutinkontroll hos gynekologen. Hon hade avbokat de senaste två gångerna hon fått kallelse och vågade knappt tänka på hur lång tid det gått sedan hon tagit sitt senaste cellprov. Trots att hon sin vana trogen duschade kallt de sista sekunderna upplevde hon ingen större pigghet, snarare en förlamande trötthet och hon önskade att hon istället hade haft möjlighet att krypa ner i sängen. Förmiddagen hade hittills krävt mer av henne än hon var mogen för. Men gynekologen kunde inte avbokas ännu en gång och hon skyndade sig att hämta rena kläder innan hon kom på dåliga tankar. För säkerhets skull sprutade hon en skvätt parfym innanför trosorna, även om det knappast skulle göra någon skillnad för läkaren.

28

I_Ett litet snedsprång.indd 28

2010-06-16 16:54:32