9789198897975

YEAH YEAH YEAH SHE LOVES YOU

En musikbiografi fylld av kultur och tidsfärg

Ove Strand

SHE LOVES YOU

YEAH YEAH YEAH

En musikbiografi fylld av kultur och tidsfärg

Copyright 2024 © Ove Strand

Omslagsdesign: Ove Strand/Kenneth Lindström

Sättning: Kenneth Lindström

Omslagsbild: Collage av Ove Strand, urval av bilder se sid. 199

Bilder: Ove Strand (privat foto)

Foto av Jackson Browne sid 181, Kjell Lundberg

Foto av späckhuggare sid. 117, Anna Bisther

Övriga bilder se sid. 199

Utgiven på Virens Förlag AB Stockholm 2024

ISBN: 978-91-988979-7-5

Till Fredde

… och till alla andra jag haft ynnesten att få dela musiken med.

Förord

På biblioteken står böckerna uppställda ämnesmässigt efter vad de handlar om. På Strängnäs bibliotek står till exempel böcker om musik under bokstavs­kombinationen Ij, biografier om musik på Ijz och svenska romaner under Hc. Hur ska man då presentera en så genreöverskridande bok som Ove Strands nya?

She loves you, yeah, yeah, yeah är helt klart en bok om musik eftersom läsaren får sig till livs en hel del om låtar/verk och hur dessa är uppbyggda. Det är solklart också en biografi som berättar om författarens musikliv. Alltså en Ijz-bok. Strands bok kan också bitvis fullgöra uppgiften som lexikon. Lite som min ungdoms mest lästa bok, Bonniers rocklexikon, med sina uppslagsord på artister och grupper. Med den skillnaden att Strands uppslagsord till största delen rör viktiga sånger från 60- och 70-talen, inte minst hela 42 Beatleslåtar. Alltså kan vi lägga på ett (x) för lexikon till ett Ij(x) för boken.

She loves you, yeah, yeah, yeah förmedlar kärleken till musiken och är en karta in i författarens musiklandskap. Strands precisa beskrivningar av musikaliska verk, både ur ett lyssnar- och musikerperspektiv, gör mig oerhört nyfiken. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på sista låten A day in the life på Beatlesplattan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) efter att ha läst om hur sången revolutionerade författarens musikaliska universum när skivan släpptes för 56 år sedan. Det slår mig att jag säkert hört låten förut, men aldrig lyssnat på den.

Ove Strands bok har den effekten. Den får mig att lyssna. Och inte bara till musiken. Den är viktig, men det är berättelserna runt musiken som gör att boken öppnar sig och blir något betydligt mer än texter om musik. Med musiken som golv öppnar Strand valv efter valv av ett förunderligt rikt liv för läsarens ögon. Jag läser de självbiografiska historierna om och om igen. Jag tänker att det förstås är en musikbiografi jag läser, en Ijz-bok, men att boken också innehåller texter som tagna ur en riktigt stark roman där den skönlitterära friheten är självklar och sitter som en smäck. Ett tydligt exempel på detta är texten King Louie i Lofoten. Och att boken därmed utan tvekan bär upp en dubbelklassning på Hc, signumet för svensk skönlitteratur. Ove Strand har tidigare gett ut romanen Clarissa, Axplock förlag (2019), som även den på ett spännande sätt är skriven över genregränserna.

Peter Björkman

Bibliotekarie och litteraturutvecklare i Strängnäs

Innehåll

Förord – s.5

Intro – s.11

Läs och lyssna! – s.12

Där Näckrosen Blommar – Sven du Rietz/Sven-Olof Sandberg (1928) / Kvällar i sommarstugan – s.13

If I Needed Someone – The Beatles (1965) / Stämsångens kraft – s.16

Where Do You Go To (My Lovely) – Peter Sarstedt (1969) / A. – s.19

Tom Dooley – The Kingston Trio (1958) / Pojken i päronträdet – s.21

I Found A Reason – Velvet Underground (1970) / Vem kan man lita på? – s.24

Pastoralsvit – Lars-Erik Larsson (1938) / Flygande mattan – s.27

The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore – The Walker Brothers (1966) / Min dröm – s.31

Hjorthagen 24.00 – en fredagskväll sensommaren 1968 / Striptease – s.34

Disney Girls (1957) – The Beach Boys (1971) / Det perfekta livet – s.38

A Day In The Life – The Beatles (1967) / Frälsning under en balkong – s.42

Fakin’ It – Simon and Garfunkel (1968) / Tidsresa till Donovans väninna – s.46

Im Wunderschönen Monat Mai – Robert Schumann/Heinrich Heine 1840 / Politik och småpojkar – s.48

Into The Mystic – Van Morrison (1970) / Översättarens utmaning – s.51

Helpless – Neil Young (1970) / En underbar kväll på Montmartre – s.53

Born To Run – Frankie Goes To Hollywood (1984) / Bästa covern? – s.55

Famous Blue Raincoat – Leonard Cohen (1971) / Jag är här! – s.58

Junk – Paul McCartney (1970) / Möte i passkön – s.61

In My Room – Jacob Dylan & Fiona Apple (2018) / Duetter! – s.63

I’m In A Different World – Four Tops (1968) / Basistens kärleksheroin – s.67

First Episode At Hinton – Elton John (1970) / Inga vita sockor! – s.74

Lady Day – Rod Stewart (1970) – Incident On 57th Street – Bruce Springsteen (1973) / Sången – närvaron … – s.78

It Makes No Difference – The Band (1975) / Kärleken är allt! – s.85

The Mist Covered Mountains/Local Hero – Mark Knopfler (1983) / En stilla dans i Ferness – s.88

Sunday Morning – Velvet Underground (1966) / Hur låter söndag? – s.92

Gotländsk Sommarnatt – Svante Pettersson/Arthur Nilsson (1934) / Min egen Scarlett Rivera – s.96

I Can Hear Music – The Beach Boys (1969) / Bakom järnridån – s.101

Wish You Were Here – Pink Floyd (1975) / Svartklubb i Gbg – s.107

Capitol Collectors Series – Luis Prima (1991) / King Louie i Lofoten – s.112

California Dreamin’ – The Mama’s & The Papa’s (1965) / Livat i lumpen – s.120

Den Gyllene Fregatt – Hootenanny Singers (1964) / Första stämsången – s.125

Watching The Wheels – John Lennon (1980) / John Lennon’s död – s.131

Tell Laura I Love Her – Johnny Leyton 1960 / Bilar och blod – s.136

We Can Work It Out – The Beatles (1965) / Mitt gyllene 1966 – s.139

Din Klara Sol Går Åter Upp – Johan Olof Wallin (1841) / Idyll och små barns död – s.143

Prove It – Television (1977) / Trassliga trummisar och andra – s.148

Yes I Will – The Hollies (1964) / Doften av lödtenn – s.150

Midnight Flyer – Eagles (1974) / Oönskat möte … – s.157

Desperado – Eagles (1971) / Dissad – s.163

Most Of The Time – Bob Dylan (1989) / Stora rum under himlen – s.167

When Will I See You Again – The Three Degrees (1974) / Luffare i paradiset – s.172

Something Fine – Jackson Browne (1972) / Nånting fint – s.179

It Was A Very Good Year – Frank Sinatra (1965) / Moodskivan – s.183

Late For The Sky – Jackson Browne (1974) / Break up songs … – s.188

Yesterday – The Beatles (1965) / Det svåraste – s.192

The End Of The End – Paul McCartney 2007 / Credot – s.194

Outro – s.197

Avslutande kommentar från författaren. – s.198

Bilder – s.199

Låt- och verkslista med QR kod – s.201

Andra omnämnda låtar och verk – s.202

Om författaren – s.211

Intro

Det var min pappas yngsta syster från Stockholm som på sensommaren 1963 introducerade The Beatles för mig.

– Du måste lyssna på She Loves You!

Den 11-åring som var jag var nog måttligt mottaglig för en fasters tips, men Drop-In som sändes i TV den 3 november satte verkligen igång nåt. Fyra ”långhåriga” killar från Liverpool tog över grannfamiljens vardagsrum där trappuppgångens enda TV-apparat fanns och vi ungar lade ”jä, jä, jä!” till den tuffare delen av vårt ordförråd…

Någon gång hösten – 65 vågade jag kamma ner luggen, ännu kort vid öronen, men till en grå polo, uppkavlade Lee-jeans, bruna Playboy och vita sockor gav det nog en knuff ut i drömmen om ”she loves you”.

Framför garaget i 45:an, vår första replokal Privat foto

Vid den här tiden kom den 14-årige Bruce Springsteen in i Newburys skivavdelning i Freehold i New Jersey, och fäste blicken på Meet the Beatles. Det är, hävdar han fortfarande, ”det bästa skivomslaget någonsin … Allt det sa var Meet the Beatles. Det var exakt det jag ville göra. De där fyra halvskuggade ansiktena, rock’n’rollens motsvarighet till Mount Rushmore, och … HÅRET … HÅRET. Vad betydde det? Det var en total överraskning, en chock. Du kunde inte se hur de såg ut i radion. Det är nästan omöjligt att idag förklara vilken effekt det hade HÅRET”.

Bruces omedelbara reaktion var att också skaffa samma frisyr som Beatles. Han visste vilka konsekvenser det skulle få, ”Stryk, förolämpningar, risker, nobbar och en plats vid sidan av – allt sådant måste du vara beredd på om du skulle ha den frisyren”. När hans pappa såg vad han hade gjort var hans första reaktion att brista ut i skratt. Han tyckte bara att det var kul. Sedan inte lika kul. Och sedan blev han arg. Och till slut kom den brännande frågan: – Bruce, är du bög?”

(Ur Craig Brown: one, two, three, four När BEATLES förändrade världen, 2021)

Läs och lyssna!

Under läsningen rekommenderas att ta del av musiken som texterna kretsar kring. Scanna aktuell låt med din smartphone innan läsningen, klicka ”play”, gå till Spotify – och lyssna. Här är She Loves You!

Eller lyssna via hela spellistan i Spotify:

Sök: SLYYYY En musikbiografi. Eller scanna QR-koden:

Att notera: Då teknik/elektronik i vår tid blivit en färskvara kan inte författaren och förlaget garantera att kodningen håller i all evinnerlig tid. Vi ber därför att de läsare som finner den här genvägen till musiken intressant endast ser den som en bonus.

Där Näckrosen Blommar – Sven du Rietz/Sven-Olof Sandberg (1928) / Kvällar i sommarstugan

”Varifrån kommer musiken?” Ingmar Bergman landade sitt sommarprat 2004 i just den filosofiska frågan.

Ämnet i sig är fullkomligt fascinerande. Hur många gånger mitt i festmusikens orkanöga har jag inte tvingat på någon en av mitt livs många ihoptotade

sanningar: ”Människan är aldrig så fin som när hon sjunger”. Svaret på den inledande frågan är inget jag tänker trassla in mig i, om det inte blir något jag kommer fram till genom skrivandet … Men om någon skulle fråga hur det där är gällande just mig, min musik, så är svaret glasklart.

I min sista tillbakablick på livets long and winding road i en för mig ännu okänd framtid är det The Beatles som står för soundtracket. Odiskutabelt. Inget framöver kan närma sig det jag fått vara med om, musikaliskt sett. Från de åren på 60-talet till det som uppfyller mig i skrivande stund – Peter Jacksons Get Back-dokumentär.

Hela den här boken i sig vittnar väl om att i stort sett allt i mitt liv har sitt soundtrack. Så ock barnaåren. Så trots John, Paul, George och Ringo –vi tar det från början …

Mamma Elsie sitter vid symaskinen. Gör ändringar i damers kappor, måttar, kastar, fållar – och sjunger. Doften av något kemiskt, från strykjärnet? Husqvarnamaskinens ihärdiga sick-sackande. Mamma med förklädet och glasögonen på, vänder tygbiten allteftersom sömmen ska sys. Och så sången. En av jularna när vi alla fyra syskon hade flyttat hemifrån fick vi varsin pärm med cirka femtio texter till hennes sånger –gamla visor, sånger, ”bitar”, noggrant instoppade i plastfickor. Mammas favoriter. Alla handskrivna av henne, kulspets, skrivstil. Alltså – alla. Alla fyra exemplaren av samma sång. Ofta många verser. Inga kopior, utan original till var och en av oss. Jag vet inte om jag nog visste att visa min uppskattning den gången, men idag är det ju helt enkelt ”mamma”. Hon finns där i de snirkliga ”t-na” och de lite knaggliga ”n-en” i slutet av orden. I en av plastfickorna finns texten till Där Näckrosen Blommar.

För att få uppleva en fullödig version av den här sången av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz från slutet av 1920-talet ska det helst vara lördagskväll. Och ”lite fest” i stugan. Sommarstugan. Efter sillen, siklöjan och lite nubben (farsan, aldrig mamma) kom munspelet fram. Trynorgeln. Som han spelade! Solomelodin och komp-bas med tungan på en och samma gång. Resultatet blev något åt enmansorkesterhållet. Men med mammas sång – en liten ensemble.

Man ska helst höra Näckrosen genom den tunna masonitväggen in till sängarna där vi barn låg i våra ljusblå charmeusepyjamasar. I alla fall Leffe och jag. Lena hade såklart en fin, vit som mamma sytt i bomull. Ibland när det var lite fest var det främmande. D v s bekanta, inte ”främmande” (?). Och alltid den sången.

Långt bort där björkskogen drömmer, famnad av månljus och sol.

Skogstjären fjärran sig gömmer, blå som en vårblyg viol.

Ständigt jag dit ville ila, alltid jag där ville bo.

Och vid din strand finna vila, smekt av din ljuvliga ro.

Vid ditt tysta vatten vill jag för evigt bli kvar.

Och i sommarnatten drömma om det som var.

Där i nattens timma tråda små älvor sin dans.

Stilla bland björkarna glimma junimånens glans.

Där vill man ju ligga. Tryggt i sin pyjamas, kanske just den här kvällen lite slarvigt borstade tänder, trots att man fått ”dricka”, i bästa fall Haiwa, ananasdrickan. Nallen, eller en docka, en robust grå filt, kraftig ull, som värmde när brasan i vedspisen slocknat. Doften från fotogenlamporna. Kokkaffe. Och så sång och skratt. Den finns där, exakt den känslan:

Vid tyst- vatt- … vill ditt -a jag för -igt evkvar bli -en

Melodin – just det stället. Jag hör det som vore jag halvt sovande, i stunden strax innan sömnen. Jag ligger där, vaggas och vilar på de

utdragna tonerna det tysta vattnet bärs fram av. Det liksom faller ett halvt steg i varannan takt, som faller jag ner i sömn men inte riktigt, det upphör inte för mig, sången och spelet pågår därute. Det pågår därinne. Alltid.

If I Needed Someone – The Beatles (1965) / Stämsångens kraft

1966. Vi höll just på att repa in If I Needed Someone uppe i Kåken. Classes äldsta brorsa Janne, regementsmusikern, hade kommit dit för att lyssna under ett av repen, men strax inne i rummet åkte händerna upp för öronen, ett försvinnande leende och så studsade han snabbt tillbaka ut över tröskeln igen.

– Det här är för starkt, grabbar! Man hööör ju inte vad ni spelar!?

Rummet med en ihopsnickrad scen höljd i trasmattor där hela anläggningen, instrumenten, förstärkarna, mickstativen – allt – stod uppställt mellan spelningarna. En kontakt, ett vägguttag var allt som stod mellan Tystnaden och Möjligheterna. Väggarna var tapetserade med elefant- och giraffbilder från Bildjournalen och Idolnytt. Mick Jagger och Tommy Blom bredvid Sven-Erik Magnusson, Hep Stars, Twiggy ... Vi fem unga killar delade en verklighet som hade varit en dröm för varje tonåring på 60-talet. För att inte tala om idag. En egen fritidsgård.

Faktum var att Strängnäs kommun generöst servade stadens små band så gott man kunde med de lokaler som under de här åren stod till förfogande. Strings,

Replokalen Kåken på Järpstigen. Fredde, jag, Lasse W, Classe och Leffe Privat foto

Bellmans, Heavenlies, Professions m fl rumsterade i Scoutstugan, Hagaskolans källare, det gamla Badhuset, Visholmens brädgård etc etc …

Att meningen Janne just undsluppit sig rymde en paradox spelade ingen roll. Fredde och jag log lite mot varann, tveksamt som två ertappade, och efter att Classe sagt åt oss att sänka drog Fredde tillbaka masterreglarna ett par steg från sex till fyra på den ljusblå PA-läggningen från Hagström, vår stolthet. Avbetalning till Ecke i Eskilstuna, inarbetade pengar från gage och tidningsutbärning. Extra fint med det instoppade

Binsonekot i anläggningens medföljande rack/chassi. Lasse sänkte sin bas något medan Fredde nog mest snuddade vid volymkontrollen på sin nyinköpta Hagströmtolva.

– Vi kör igen, ropade Classe och räknade in med fyra slag pinne mot pinne.

Fredde, som ännu inte påbörjat sin karriär som basist fick sin elgitarr att ton för ton klinga exakt som Harrison’s tolvsträngade Rickenbacker, eller för all del som Roger McGuinn’s dito1. Lasses bas la sig än så länge avvaktande på ettan och Classe drog ett par lätta virvlar på ridern (den finstämda cymbalen). Kanske drog vi ut extra länge på introt, väldigt belåtna med hur säkert gitarren klingade. Leffe kom in med tamburinen efter några takter och där – blev det min tur:

– If-I-needed-someone-to-love, you’re-the-one-that-I’d-be-thinking-of ...

George sjunger så att orden liksom hakar i varandra, med endast en kort paus efter ”love”. Jag hörde min röst betona stavelserna precis mitt emellan Classes slag på virvelkaggen, det var inget jag hade ord för, men det liksom drev låten framåt. Därefter fyllde Lasses basgång den korta pausen i sången och jag kände på ett alldeles nytt sätt hur rummet tog sig in i mig när våra röster svarade och lyfte oss i ett trestämmigt:

– if I needed someoooone.

Sången byggde ett eget rum, cirka sex-sju kubiksekunder stort där jag kunde stannat hur länge som helst. Absolut renaste glädje. Vi. Tillsammans. Det Bandet.

Så här, många år senare, gissar jag att det är den här upplevelsen alla dessa körmänniskor söker. Och verkar finna. Där var leenden i ögonen, Classe som nästan inte kunde hålla tillbaka skrattet, än en gång överraskad av den här kraften. Leffe, ännu bara 11 år med pojkrösten

1 Harrison var klart influerad av McGuinn’s The Bells Of Rhymney när han komponerade låten.

längst där uppe, allvarligast fokuserad med sitt tamburinspel, inte minst viktigt i den tidens popmusik. Classe som trots trummandet hade precis rätt avstånd till Shure-micken. Jag hade sett hur Janne nickade i takt med låten och när jag noterat att han inte kunde låta bli ett leende hörde jag plötsligt allt genom hans öron. Var det där leendet möjligen – ett erkännande? Lasse spelade den synkoperade basen som Paul spelar på skivan och som hinner gå två gånger fyra toner under gitarriffet mellan verserna.

När Janne i början av sista versen lyfte armen och vi stannat upp på olika ställen förklarade han hur överraskad han blivit över att popmusik kunde vara så musikaliskt sofistikerad.

– Låten är så snyggt synkoperad – hör ni hur sången trycker fram varje stavelse, varje takt genom att ligga lite före ettan. Det är genomgående i hela låten. Väldigt tjusigt.

Det var hösten – 66, och fastän Revolver var det stora då hade Rubber Soul från – 65/-66 sent omsider börjat sjunka in som favoritplatta med underbara låtar som In My Life, Girl och Michelle. Det skulle ta över 50 år innan de här unga tonåringarna i sitt pensionärslivs coverband vågade ta sig an plattans öppningsspår Drive My Car ... Då, mellan elva och sjutton år gamla gick gränsen till det alltför avancerade vid If I Needed ...

Idag vet jag att ”synkop” betyder att den raka takten i en melodi huggs av, förkortas genom att ett eller flera instrument (och som i det här fallet, sången) betonar på ”fel” ställe. Gitarriffet i den här Harrisonlåten är ett skolexempel som följs upp närmast slaviskt av leadsången. (Av Janne lärde jag mig dessutom att det heter ”starkt” om volym, inte ”högt”. Högt är där stigande toner hamnar).

När en professionellt skolad musiker som Janne hörde vårt popband försöka efterlikna The Beatles spelade det ingen roll att allt inte var hundra. Melodins uppbyggnad stod över genrer och trender och filtrerad genom hans hörsels inre värld av noter, partitur, streck och prickar slog den an den där punkten där den hamnar i egensvängning. Musiken – hittar hem. Jag tror att jag förnam samma vidunderliga känsla när jag hörde Michelle med musettedragspel och fransk sång för första gången – att popen växte till att bli – Musik. Min första tanke den gången var:

Det här måste farsan höra!

Where Do You Go To (My Lovely) – Peter Sarstedt (1969) / A.

Utmed Skogsvägen i staden Strängnäs högre belägna västra delar finns ett vägavsnitt som har sin alldeles egen melodi. Med franskt dragspel och allt … Som endast jag har hört. Kanske har andra promenerande här sina egna minnen överförda till musik, kanske utmed andra trädgårdar? Det är ju ett känt faktum att smaker och dofter är de starkaste minnesbringarna, som den berömda madeleinekakan. Vägen till mina tidiga år går i stället via musiken, inget kan som den gästa mig, hemsöka mig, locka till inre jubel, köra ner mig i diket.

Den här ljumma natten i maj 1969 var själva Skogsvägen i stort sett exakt samma gata som nu, i alla fall sträckningen som ansluter till lärarparet Holmbergs tomt, de burgnare husen nedåt Regementsgatan och stan och de nyare, enklare villorna uppåt skogen. Jag går hand i hand med henne. Sakta, stannar, fördröjer det oundvikliga ”godnattet”. Att vi två går här är sant (!!!) och jag är just i den stunden ett parallellt jag, förfinad, förälskad, fri från alla förtöjningar som annars håller sextonåringen på mattan. Hon, den ett år äldre tjejen i klassen har sagt okej till mig och allt annat saknar betydelse.

Vi är på väg hem från ungdomsgården Haga, kanske hade jag spelat där med bandet tidigare på kvällen, och någonstans i trappan mellan de musik – och ungdomsfyllda våningarna, med ljudet från ett skivspelare, slamret från flipperspel, skratt och tjoanden och spring upp och ner och sug efter någon som visste var man kunde få tag på mer mellis och var–var–hon–nu–hon–hade–kommit–i–sällskap–med–Susanne–och–de–var–ju–nyss–här–uppe–men–nu? Och så kom hon och ställde sig bredvid mig när jag just frågat Henrik om han sett henne och – där hittade våra händer varann.

Jag följer henne upp genom kvarteren till radhuset där fru T bor, där rummet finns där hon ska sova när hon är i stan över den här natten. Och många till, kommande år. Ett snabbt ”godnatt”, svävet hemåt mot vår höghustrea och Peter Sarstedt som fyller vårens milda natt. Inom mig.

Varför just den här låten? Den hade såklart spelats ett antal gånger under kvällen och hade detta varit ett filmmanus så hade det naturligtvis skett just då våra händer för första gången fann varann där i trappen.

Jag var absolut lika fascinerat erövrad av dragspelet, den lätta valstakten, sångarens franskengelska som stora delar av västvärlden den våren. Fortfarande kan mina barn klicka igång just den här sången och se glada ut. Den utstrålar något som ryms i kärlekens mångfacetterade begrepp. Ljus och lätt, men samtidigt vemodig, för att inte säga sorglig. Tjejen i sången, Marie Claire och hennes numera så lättsamma liv, en klassresa från ”the backstreets of Naples” till the City of love – Paris. Och alla den tidens kända namn, numera snarast varumärken, som hon gör till sina närmaste. Eller – och det är ju grejen – blir de egentligen henne så ”nära”?

Sången ger tolkningsföreträdet till betraktaren, han som ser igenom henne och som såklart vet att – om natten visar sig sanningen, att hon svikit inte bara den hon var, och alltid kommer att vara, utan framförallt – honom, barndoms – och uppväxtvännen. Har han rätt – eller är han bara ynklig?

Genom min uppväxt hade pappa berättat om sin barndom, om farmor som städade på ”gården bakom murarna” dit han inte fick gå in för att leka med ”de finare barnen”. Klass var inget ord jag använde, men jag kände det i hela mitt väsen. Och det höll mig i sitt grepp. Och så i den här förtrollade natten med melodin i mitt huvud – ”hon”, tjejen från den lite finare världen på godset ute på landet – hon, som nu sov bara ett stenkast från min säng på andra sidan den lilla skogen … från och med den här kvällen var hon – my lovely.

Tom Dooley – The Kingston Trio (1958) / Pojken i päronträdet

Pojken i päronträdet. Om någon från det länge sedan rivna HSB-huset på Erikslundsvägen skulle läsa detta –det var jag. Uppklättrad via en ditlutad cykel sjöng mitt åtta-nio-tioåriga jag där uppe mitt livs första serenader. För – mamma. Köksfönstret på vid gavel. Mamma vid spisen och fyra meter ut den ihärdige kavaljeren.

Är Du Ensam I Kväll? Gunga I En Hammock. Spel-Olles Gånglåt och många flera jag tillägnat mig genom olika former av ”muntlig tradition”… redan då en skaplig repertoar. Om dagen var det annars hon som sjöng för oss ungar när hon satt och sydde på sin maskin. Mamma Elsie. Sjömansjackor med teddykrage. Ullbyxor. Skjortor. Mycket gjort på återvunnet, det minst slitna. Och så kappor, ändringar till stans damer.

Idag när våra åtta närmaste kommer hem för några dagar, och de yngsta fyra tar över det hus vi byggde och fortfarande bor i – då är huset rikt.

Ett ”barnrikehus” – om än en bra bit uppgraderat jämfört med då. Så har jag senare fått veta att myndigheterna kategoriserade mitt uppväxthus. ”… som innehöll lägenheter avsedda speciellt för barnrika och ’mindre bemedlade’ arbetarfamiljer”, enligt uppslagsverket. Min idyll. Tolv lägenheter. Oftast fyra barn i varje. En gård. Buskar. Tre små skogar inom 800 m. Lek. Inte konstigt att musiken, främst den sjungna, målat den i rosenrött. Dur.

Men trädets frukt var stenpäron. Bra att spetsa på en lång käpp och singla iväg mot något ihopfantiserat okänt. I stället fanns de goda päronen i Classes hyreshusträd, snett över gatan, mitt emot cykelbanan och sandlådan.

Mamma fanns där. Alltid. Åtminstone till stroken då ett antal ljusblå-vita hemsystrar kom, avlöste varann och skötte det vardagliga. (Där går jag genom kvarteren ner till fiskaffären på Källgatan, hemsyster Berit håller min hand, en annan gång Siw, det är mörk höst och rätt ängsligt alltihop. Var Leffe och Lena är minns jag inte).

Sjöng jag även för en större publik där uppe i trädet? Eller knep jag när en av portarna någon gång slogs upp eller när en cykel knastrade

Jag och Arne H

Privat foto

in på gården? Tom Dooley var nog inte den optimala serenaden, men mamma kunde som tur var ingen engelska. Inte jag heller. Men under åren som följde i den femåriga realskolan förhörde hon mig alltid på engelskaläxan. Alltid. Och alltid skrattade vi ihjäl oss när hon försökte rätta mitt uttal med hjälp av den fonetiska skriften som fanns i facit.

Vårens Flickparad gillade hon.

Som svampar i jorden dyker vackra flickor opp, och livet blir enkelt och festligt att leva …

Hm. Svårare med de inte lika vackra? ”Aj Lav Jo Bikås”, såklart. Och Fröken Fräken.

Sett från päronträdets näst-näst nedersta klyka var det undermåligt underhållna huset inte något min mamma skulle varit stolt över om hon suttit där jag satt. Hon ville aldrig flytta dit, nerifrån stan. Det jag ser, mitt emot den andra våningens rad av fönster, är dock bara trygghet. Ljuset som silar ut från kökslampans glasboll. Kanske nås jag av doften av isterband, sipprande ut genom fönstret i avsaknad av köksfläkt. Ett randigt förkläde, blått och grönt. Nu vinkar hon till mig, säger:

– Tack för konserten, maten är klar.

I det här huset skulle mitt första musikframträdande ske. Peters mandolin med ett par strängar borta var perfekt för den lilla sju-tonersslingan ”häng dawn jår hettam doli”. Allt på nedersta strängen i fyra tonsteg. Med pekfingret. Ett nyfött litet solo. En nyfödd liten musiker som innan det mest tränat rytmer på baljor och pappkartonger. Troligtvis var Leffe och Lena de jag först lyckades locka att lyssna. Ett mycket kort framträdande, men väl värt ett femöres Riff eller varsin halva av ett halvt Bugg. 2,5 öre var. Lika troligt är att Leffe satte den där slingan, det där riffet, redan nästa dag.

När jag som trettonåring var med och startade det första bandet, eller kapellet, som farsan kallade det – Moon Singers, tre akustiska gitarrer och Leffe på tamburintrumma – breddades repertoaren avsevärt.

Ännu mer när elgitarrerna införskaffades och vi blev Sneaks. Riktigt trumset. Poplåtar från England … Och serenaderna som levererades från ungdomsgårdars scener, äldreboenden, bygdegårdar och konferenslokaler där Lasse Wargloos farsas politiska gäng höll årsmöte var I Who

Have Nothing, To Love Somebody, Sleep Little Girl. Farsan, även han renons på kunskaper i engelska klarade favoritönskelåten till oss ända fram till sista stavelsen:

– Kan ni köra I Should Be GlAAAd, ungar!

Ändå – Tom Dooley blev min ”Köp varm korv”. Tack Kingston Trio för det. Och tack Peter (eller var det faktiskt pappa?) som köpte de första singlarna till familjens skivspelare: Hotcha Trio (munspelsgubbar), King Creole och Towa Carson gick runt runt inne i lilla rummet. Towa var pappas. Hon som troget blev kvar. I Eskilstuna. Med sin Bernt. Till skillnad från Anni-frid som han aldrig förlät. Hon som hade mage att lämna Torshälla och Ragnar. För ”Benny – nånting …”.

I Found A Reason – Velvet Underground (1970) / Vem kan man lita på?

Jag älskar prat i låtar. Ett utdrag ur texten, en fördjupning av innehållet till stillsamt komp och gärna en ”ooohkör”. Började det med Är Du Ensam Ikväll? Låten från 1961 som Lasse Davidsson tjuvspelade för mig på syrran Barbros skivspelare. Två pojkar just hemkomna från småskolan, sittande på sängen i hennes flickrum i villan i början av Tingstugatan. Ingen annan hemma än vi två så det var fritt fram.

I Love You Because (Jim Reeves) fanns där i den rödsvartrutiga lilla galonklädda boxen med metallknäppen som var hennes skivsamling. Tell Laura I Love Her (Johnny Leyton). It’s My Party (Leslie Gore), Blame It On The Bossa Nova (Eydie Gorme’) … 17-åriga Ann-Louise Hansson sjunger med sin klara röst och sitt exakta uttal av varenda avslutande konsonant, och ger sig efter en vers tid att prata känslosamt (för mig) om sin ensamhet, i låten som Elvis tidigare erövrat miljoner flickhjärtan med:

När jag lämnade dig.

Så trodde jag att jag hade funnit lyckan på annat håll.

Men allting i livet.

Är tydligen inte så enkelt.

Som jag trodde den gången …

Mitt lilla 9-åriga pojkhjärta blev till en röd pöl när den här underbara flickrösten avslutade med orden ”Jag behöver dig nu, för mig finns bara du”. Såklart blev det här min första skiva, en singel.

Kanske var det när jag första gången hörde versionen där Elvis från Las Vegas skrattar sig igenom originalet Are You Lonesome Tonight som jag insåg att den pratade, texten jag alltid älskade, förrädiskt nog lika ofta kunde komma med ironi, ibland till och med parodi. Ofta var den i alla fall patetisk. Elvis byter alltså ut några ord i originaltexten (medvetet eller ej?) när han börjat sjunga igen efter sitt mellanprat, och bryter sig därmed ut ur den förväntade melodramatiska ramen. Därefter är inget sig likt, varken med den här melodin eller andra med just prat. I alla fall för mig.

I Found a Reason från 1970 har en text som rakt av låter som en kärleksförklaring. Lou Reed sjunger utan omskrivningar, knappast något bildspråk (med ett viktigt undantag …), naken och ärlig:

I found a reason to keep living, oh, and the reason is you …

Jag letar upp låten i Google och hittar sajten SongMeanings. En kommentar: ”This is one of my favourite songs ever, I think the meaning is pretty obvious”. En annan: ”… Cale … could not understand how Reed who could write such tender and heartful songs, and yet could be the complete opposite as a human being”.2

Å andra sidan skriver youtwowinters: ”the first thing I thought when I heard it was about irony, mostly because of the little sweet-talk breakdown that Lou Reed does – it’s really really silly. I adore the song, but it also makes me laugh a little bit, which makes it even better to me than a straight Love song”.

The sweet talk lyder:

Honey, I found a reason to keep livin’. And you know the reason is you. And I’ve walked down life’s lonely highways hand in hand with myself. And I realize how many paths have crossed between us.

Ironi eller inte – i popformatet fungerar det perfekt. Vem vill inte stå på scen och sjunga (eller prata) om ”life’s lonely highways”?

Redan körens ”baa – ba, baa – ba, ba …” lyfter kanske ett varnande ironi-finger mot lyssnaren. Ändå – oavsett – ”mellansnack, ”prat i låtar”, deklamering – jag dras till det och kommer att fortsätta så, ibland till och med utan att helt förstå vad som sägs. Traffic’s Hole In My Shoe och flickrösten som berättar om ”a giant albatross” kommer en gång att gå varm i den sista av mina spellistor på något hem för åldrade 50-/60-talister. Hmm ... Som något slags balans till dessa erkännanden får jag kanske ändå ge mig en uråldrig minnesbild. När jag i mitt 14-åriga ”jag” som sångare i popbandet Sneaks på bion i Mariefred kom till mellanakten i Oh, Carol och lillebror Leffe som vanligt lade sitt mjuka falsett-oooh högt där uppe för mig att prata till … Nog slirade jag på inlevelsen då? Om inte annat skickade de äldre skrattande tjejerna i publiken ner min förlägna blick – rätt ner i golvet …

2 Cale syftar på John Cale, Reeds bandkompis.

Oh, Carol, I am but a fool. But darling I love you, though you treat me cruel. You hurt me, and you make me cry. But if you leave me – I will surely die!

Eller ..? Med detta sagt – Britanny Foushee’s avslutande ”prat” i Lil Yachty’s Pretty gör mig försvarslös, knäsvag och – kär. Liksom Saint Etienne – Over The Border (2012).

Frågan blir nu – hur seriös var Gunnar Wiklund när han stod där i telefonkiosken och bad att få bli kopplad till ”henne” i Han Måste Gå? Tom Jones (för att inte tala om Jan Malmsjö i den svenska versionen …) när han minns sitt ”Green Green Grass Of Home?” ”Then I wake and look around me, at four grey walls that surround me. And I realize, yes I realize I was only dreaming” … Arne Quick i Rosen: ”När jag som vanligt ringde dig, och på bio bjöd dig ut, så svara du helt enkelt, nej, nu får det vara slut”. Om Monty Python’s stövel varit uppfunnen då – hade då inte Arne behövt huka sig redan i låt-introt ..? Låt oss hoppas det … (För att ytterligare … Quick sjöng även in Är Du Ensam Ikväll?. Med samma långa prat som Ann-Louise gjorde mig tossig med. Resultatet blir här ett annat. Klart – annat).

Leffe, Fredde, Lasse, Classe och jag i Mariefred.

Privat foto

Om författaren

Det här är min bok om musik. Att skriva den har varit så lustfyllt.

Musik – den här fascinerande dimensionen människan ägnar sig åt och som laddar vardag och fest med liv, lust och kärlek. Musik är som ett extra sinne för mig. Som filmskaparen designar jag stora delar av min tid med särskilt utvalda verk. Klassiska såväl som populärkulturella.

Och när jag nu som pensionär får ge mig hän åt att besöka platser och stunder från tidigare i mitt liv, så bärs vartenda minne fram av vågor av toner, oftast med text. Och livet blir allt annat än linjärt. Snarare känns det som när Tomas Tranströmer i en av sina dikter hör sig själv där på andra sidan väggen i den labyrint livet är. Och som i It Was A Very Good Year60 finns också kärleken där, oftast, eller åtminstone förälskelsen.

Gissningsvis är det läraren i mig som inte riktigt vill komma till ro och tillfreds med den nya, lugna tillvaron på andra sidan arbetslivet.

Svenskläraren jag var alla de där åren. Och trots alla mina morgonpromenader med deutsche lieder eller Pink Floyd i hörlurarna är det de stunder då jag får dela musiken med någon vän eller några likasinnade som ger mig den största lyckan.

Som jag nu försöker göra genom att beskriva den. Så det här är min andra bok och inte alls otippat blev det alltså en musikbiografi.

She loves you, yeah, yeah, yeah förmedlar kärleken till musiken och är en karta in i författarens musiklandskap. Strands precisa beskrivningar av musikaliska verk, både ur ett lyssnar- och musikerperspektiv, gör mig oerhört nyfiken. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på sista låten ”A day in the life” på Beatlesplattan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) efter att ha läst om hur sången revolutionerade författarens musikaliska universum när skivan släpptes för 56 år sedan. Det slår mig att jag säkert hört låten förut, men aldrig lyssnat på den.

Ove Strands bok har den effekten. Den får mig att lyssna. Och inte bara till musiken. Den är viktig, men det är berättelserna runt musiken som gör att boken öppnar sig och blir något betydligt mer än texter om musik. Med musiken som golv öppnar Strand valv efter valv av ett förunderligt rikt liv för läsarens ögon. Jag läser de självbiografiska historierna om och om igen.

Peter Björkman, bibliotekarie och litteraturutvecklare

”Om Bruce haft rösten från - säg Neil Young, eller Paul Simon - hade ett så tungt smeknamn som The Boss då varit möjligt, oavsett hur det uppkommit? Den redan här, på de första albumen, hesa, nästan raspiga rösten som ömsom viskar, ömsom skriker ut de känslor som gatans antihjältar drabbas av fyller mer än väl upp de olika valörer ordet ”Boss” rymmer. Sådana starka karaktärer som ”Spanish Johnny”, ”Puerto Rican Jane”, ”the romantic boys” och ”the pimps”, alla får de liv. När The Boss berättar”.

Lady Day - Rod Stewart (1970) - Incident On 57th Street - Bruce Springsteen (1973) / Sången - närvaron …

”Jag lyfte skivfodralet platt framför ögonen nu, vänd mot fönstret och kunde på så sätt läsa mitt namn - förnamnet och efternamnet - skrivet med en ung flickas typiska skrivstil. Tre gånger, fyra, fem under varann, de två orden, som om hon skrivit det på ett papper flera gånger med skivfodralet som underlägg. Och resultatet - medvetet eller ej - ett meddelande från hennes flickrum rätt in till mitt köksbord. Ett par mil som i ett nu reducerades till ingenting. Den gnista som tändes blott genom tanken att hon tänkt på mig - outgrundliga äro musikens vägar …”

I’m In A Different World - Four Tops (1968) / Basistens kärleksheroin