9789198764673

LOUIE

INGEN ÄNGEL

INGEN ÄNGEL

DITT NAMN ÄR DET SISTA DU HAR

LOUIE MARTI

www.thebookaffair.se

Text © Louie Marti, 2023

Formgivning Linn Ljunggren

Omslagsdesign Jessica Carenfelt

Författarporträtt © Sasha Drakulic

Tryck Scandbook AB, Sverige 2023

ISBN 978-91-987646-7-3

Min text är som konst, –det är inte alla som förstår sig på den.

Louie

PROLOG

”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”

NÄR JAG VAKNADE ville jag dö. Ångesten rev i bröstet på mig. Fan, jag som inte ens trodde på ångest.

Jag satte mig upp, pressade tårna hårt mot det svala golvet. För att bara känna nåt. Nåt annat. Mobilen var tyst. Där fanns en hel rad med meddelanden och notiser, men inte från den som betydde nåt.

Hon hade lämnat mig. Den person som var min enda trygga plats i världen var borta ur mitt liv. Vad hade jag gjort egentligen, haft sönder hennes telefon som en jävla idiot? Replikerna från gårdagen ringde i mina öron.

”Men kan du lyssna på mig när vi pratar med varandra, kolla för fan inte i telefonen hela tiden!”

Våra tjafs brukade sluta med att hon gjorde slut och sen tog tillbaka mig.

Inte så den här gången.

Jag hade blivit tvungen att ta in på hotell, herrgården låg så långt utanför stan och jag kunde inte ta mig hem mitt i natten. Det var ett fint hotell vid Kungsträdgården. Hon skulle ha gillat det.

Jag slängde iväg telefonen på sängen, gick ut i badrummet och vaskade kallt vatten i ansiktet. Undvek att se mig i spegeln. Utanför

rusade trafiken. Gråtrutarna på Strömkajen hördes ända hit. Dumma jävla fåglar, varför flyttade de inte när snön ven omkring dem?

Min mage sved, mina händer skakade, mitt huvud var som Tjernobyl. Panikångest. Första gången jag fick det trodde jag att jag skulle dö. Jag som alltid hade tänkt att vadå psykisk ohälsa? Folk pratade om att de medicinerade mot ångest och depression, herregud, ta ett glas vin bara. Slappna av lite. Ryck upp dig, för helvete. Men nu visste jag hur det kändes. Jag visste att det var på riktigt, det svarta som tog en och inte kunde motas bort. Det gjorde mig håglös, apatisk, fick allt att förlora mening.

Självklart mådde jag inte så här dåligt enbart för att min kvinna dumpat mig. Men uppbrottet hade blivit en sorts katalysator och satt igång alltihop igen.

FÖRSTA LOUIEBREVET ”Exodus”

DEN BÄSTA FILMEN jag visste när jag var liten var Maffiabröder De tio första minuterna i Martin Scorseses klassiker är rakt av allt jag drömde om då. Henry Hill är bara ett barn när han börjar göra små ärenden åt de kriminella och får ett helt nytt liv. Allt han nånsin velat ha finns i gänget. Samhörighet. Bekräftelse. Status. Han lever i sin egen vildaste fantasi. ”To me, it meant being somebody in a neighbourhood full of nobodies.”

För en fattig kille i en liten lägenhet i Rinkeby, med ingen annan än Gud att söka tröst hos, var Henry Hills tillvaro rena drömmen. Fram till att knarket kom in i bilden, det var jag rädd för redan som liten. Men bilar, snygga kläder, pengar, spänning – det var min fantasi också. Män som krävde respekt och fick det. Skapade sina egna regler och följde dem benhårt. En sån värld ville jag också tillhöra. Skolan var inte för mig, jag skulle ändå inte komma nån vart i livet. Det sa alla, mina föräldrar också. Ingen trodde att jag på riktigt kunde vilja nåt, försöka nåt, uppnå nåt.

Jag var ju bara en zigenarunge.

Ja, jag säger ”zigenare”, jag är en sån, kan du tänka dig! Zigenargenen kom in i släkten via min mormor, bankrånaren. Hon var inte zigenare, utan föddes i Barcelona i Spanien mitt under andra världskriget.

Men när hon var runt tio år förlorade hon sina föräldrar och togs om hand av en kvinna som förde henne till ett zigenarläger.

”Jag lämnar flickan här. Ni får väl gifta bort henne med nån som kan ta hand om henne sen.”

Och så var det bra med det. Det var så man gjorde på den tiden. Mormor blev välkomnad med öppna armar. Hon fick öva sig i romani, spådom och försäljning. Ofta stod hon på marknader och praktiserade vad hon lärt sig.

Lägret utsåg Miguel till att bli hennes man. Han var en några år äldre zigenare och de hade letat ett tag efter en fru åt honom. Mormor var ungefär 16 när de gifte sig, och eftersom preventivmedel inte var nåt man hade blev det strax en hop med ungar. Sju stycken, närmare bestämt.

Mamma var äldst av syskonen och hann bli tolv år innan mormor försvann. Mormor hade under en period haft en liten livsmedelsbutik. Allt som hon sålde i den hade hon köpt på krita i andra, större affärer. På baksidan fanns det en grill och lite sittplatser där familjen brukade sitta och käka. Men så började ett gäng kriminella herrar använda bakgården för sina möten. Där satt de och planerade diverse rån medan mormor lagade mat och serverade dem. De betalade henne en slant, vilket var en mer än välkommen extrainkomst till familjen. Men snart skulle det visa sig att det inte bara var pengarna som lockade. Mormor blev störtförälskad i en av bankrånarna och valde att lämna hela sin familj för honom. Kvar satt snälla morfar Miguel med sju barn. Min mamma fick som tolvåring bli mor åt sina syskon, och hon var rasande.

På omvägar fick familjen veta att mormor deltog i rånen tillsammans med sin nya man och hans kumpaner. De gav sig på banker och tåg och klarade sig i flera år utan att åka fast. Men så en dag fick mormor, av nåt skäl som jag tror inte ens Gud förstår, för sig att göra ett tågrån helt på egen hand. Säga vad man vill om mormor, men hon hade cochones. Hon var beväpnad med pistoler och hade nog klarat sig om hon inte råkat tajma in rånet så fel. På tåget befann sig nämligen denna dag en undercover-polis. Han tog henne på bar gärning, men inte förrän de kom till polisstationen insåg han vilken jackpot hans dagsverke egentligen var. Då förstod han att mormor var den person som polisen efterlyst för flera

andra rån de senaste åren. Så värst många kvinnliga bankrånare fanns det trots allt inte. Mormor fick sex år i spanskt fängelse, och hon som var hård och tuff redan innan blev garanterat ännu tuffare under den tiden. När hon kom ut väntade hennes bankrånarman på henne, och de skaffade sig fyra barn. Då hade hon alltså totalt elva ungar.

Min mamma har kontakt med alla sina syskon idag, men vägen dit har inte direkt varit spikrak. När mamma bodde i zigenarlägret var hon arg och vägrade befatta sig med mormor och hade därmed inte kontakt med sina halvsyskon heller.

I lägret levde folket i baracker och husvagnar, de var riktiga gypsy travelers. Det var inte ovanligt att de tog hand om människor utifrån som hade det svårt, alltså som inte var zigenare utan gajo. Det är därför man ofta ser zigenare med blå ögon. Man skulle inte veta att de var resande om de inte sa nåt. Fast en zigenare känner alltid igen en annan zigenare, det spelar ingen roll hur många generationer som blodet har tvättats. Vi känner igen varandra ändå.

Själv är jag en blandras, och skulle verkligen inte bli godkänd i kennelklubben.

Morfar, som hade ansvaret för alla barnen, insåg att de skulle få svårt att klara sig där i lägret. Det var fattigt under den tiden när Franco styrde landet och maten sinade. Han fick veta att i Sverige kunde man få arbete och en lägenhet. Tänk att slippa bo i en barack, kunna ge sina barn tak över huvudet och varma sängar. Så de tog sig till Rinkeby, blev mötta av en släkting, sökte asyl och förberedde sig på ett bättre liv. Men då blev morfar sjuk. Han hade alltid varit törstig, och det hade tärt på kroppen. Nu fick han en stroke och blev förlamad, vilket innebar att mamma inte bara hade sina syskon att ta hand om, utan också sin pappa. Släktingen tyckte att nu var det minsann dags att hitta nån för flickan att gifta sig med. En man måste ta hand om henne och barnen. Barnen, som egentligen var hennes syskon.

Mamma var i tjugoårsåldern och nog inte redo för giftermål egentligen. Men hon var omtalad på zigenarfesterna som hölls varje helg därute i Rinkeby. Alla visste vilka alla var även på den tiden, trots att det varken fanns Facebook eller mobiltelefoner. De sågs på festerna och pratade, det var ”Vems dotter är det där?” och ”Vad gör

han nu?” Tillhörde man en fin familj var man hedersgäst. Men mamma hade ett rykte som föregick henne. Hon var ett riktigt kap, alla visste att hon tog hand om sin sjuke far och syskonen och dessutom jobbade på en fabrik för att ha råd att försörja allihop.

Min pappa var väldigt ung, bara 16, men jobbade hårt redan då. Han var tuff och dominant till sättet och mamma kände sig trygg med honom. De blev väldigt kära. Han var också född i Barcelona, så kanske hade deras vägar korsats tidigare utan att de visste om det.

När mamma långt senare i livet förlät min mormor fick jag äntligen träffa henne. Vi åkte ner till Spanien och jag blev alldeles fascinerad. Min mormor var blond! Inte ett dugg lik mig. Det var en riktig krock. Mormors bankrånare hade dött vid den tiden, och nu bodde hon ensam. Vi träffade de fyra barn hon fått med honom. Min mamma fick möta sina halvsyskon och de fann varandra på en gång. Vi var väldigt lika – och samtidigt inte alls. Mormor var ljus och hade blå ögon, min mamma hade gröna. Syskonen var alla ljusa och hade ljusa ögon. Jag och mina syskon var mörka.

Det var vi som såg ut som bankrånare.

ANDRA LOUIEBREVET

”Den som är satt i skuld är icke fri”

MINA FÖRSTA KRIMINELLA grejer gjorde jag utan att veta om det. Att det var kriminellt, alltså. Det var inte förrän jag var i övre tonåren som jag förstod att mycket av det jag höll på med betraktades som olagligt.

Jag har jobbat som indrivare till och från under hela mitt liv. Den första indrivningen gjorde jag när jag var åtta år. Innan jag berättar om den vill jag poängtera att det är stor skillnad på indrivning och utpressning. Jag har varit indrivare, men aldrig utpressare.

Mamma sydde saker som hon sålde, bland annat gardiner. Ibland hände det att hon var för snäll och sålde saker på krita, trots att hon visste att kunden var arbetslös och definitivt inte skulle kunna pröjsa. Så liten jag var hade jag skapat rutiner för såna situationer. Varannan dag såg jag till att besöka de kunder som inte betalat. Det knackade på dörren hemma hos kunden, och när de öppnade stod där en liten, mullig zigenare på åtta år med hockeyfrilla och sa:

”Vart har min mammas pengar tagit vägen?”

Jag hade insett att det kunde bli lite tjatigt att se mitt fula ansikte varje dag, därav min geniala lösning att knacka på varannan dag. Till slut gav kunderna upp och betalade. Alla utom en kvinna.

”Jak moste fråka Petris papa”, sa hon med sjungande finsk brytning.

Första gången fattade jag ingenting, vem var Petri och varför skulle vi prata med hans pappa? Det visade sig att Petris pappa var hennes före detta man och att han var väldigt dålig på att betala underhållsbidrag för sina barn. Då visste jag såklart inte vad underhållsbidrag var, och för övrigt sket jag fullständigt i det. Mammas pengar skulle in. Jag såg henne slita därhemma, hon var uppe hela nätterna, symaskinen dunkade oss till sömns i den lilla lägenheten.

På dagarna arbetade hon på sitt vanliga jobb. Och så tog hon hand om oss skitungar ovanpå det. Min mamma hade lagt ner många timmar på arbetet till Petris mamma och dessutom betalat dyrt för tyget. Det här skulle tanten bara inte komma undan med!

Men det var samma visa varje gång jag knackade på.

”Jak moste fråka Petris pappa.”

Jag började nästan undra om det var ett kassettband som hon spelade upp. Ibland var hon till och med så oförskämd att hon lät bli att öppna, trots att jag visste att hon var hemma. Man kunde ju klart och tydligt höra hur hon kom gående i hallen och stannade till vid dörren för att kika ut genom nyckelhålet. Och hon visste att jag visste.

När det hade hänt några gånger började jag öppna brevinkastet och trycka in mina tjocka läppar i springan och viska hest: ”Var är min mammas pengar?”

Inget hjälpte och till slut tröttnade jag. Jag beklagade mig för min mor och bad henne att strunta i pengarna, jag orkade verkligen inte gå dit en gång till.

”Du bestämmer själv”, sa hon. ”Men fortsätter du så får du alla pengar hon ger dig för gardinerna. Jag vill hellre att du får pengarna än att hon behåller dem.”

Petris mamma var skyldig 500 kronor. Det var mycket pengar på den tiden, och för en åttaåring än idag skulle jag tro. En röding är alltid en röding.

Mammas löfte gav mig ny energi och jag beslöt mig för att fortsätta med ”projekt indrivning”. Det var här jag lärde mig att ju

mer du betalar en anställd, desto hårdare kommer han att jobba för dig. Jag ringde mina fyra kusiner, den ena fulare än den andre. Den yngste av dem var åtta år, den äldste var tolv. Jag hade en ny plan, en lysande sådan: Vårt hemska utseende skulle skrämma den finska kvinnan till att betala! Jag lovar, vi var fula på riktigt. Vi bar illasittande kläder från Skärholmens loppis, vi hade en gemensam frisör som hette Kimmon och som egentligen inte alls var frisör utan skomakare. Du fattar, vi var inte modeller för Boss direkt.

Jag sa till kusinerna att det låg en röding i potten som vi skulle dela lika. Vi skulle turas om att knacka på hos Petris mamma varje dag efter skolan, och det gjorde vi sannerligen. Varje dag, vecka efter vecka. Efter drygt en månad, ungefär i samma veva som Petris mamma tejpade igen brevinkastet, tröttnade mina kusiner. Jag blev tvungen att tänka ut en ny strategi. Jag kom på att vi skulle gå hårdare fram, det var dags. Vi ställde oss att vänta utanför tunnelbanan i Rinkeby. Hon gick alltid samma väg hem på eftermiddagen och så fort vi såg henne ropade vi:

”Var är min mammas pengar?”

Ryktet spred sig, folk undrade vad fan det där handlade om egentligen, och fler och fler pojkar fick höra talas om rödingen som vi skulle dela på. Det slutade med att Petris mamma fick ett tiotal fula ungar efter sig, alla med lika gälla röster som skränade:

”Var är min mammas pengar?”

De andra, som inte ens visste vems mamma de menade, tyckte mest att det var en rolig grej. Petris mamma höll ut i ett par månader, men till slut kom äntligen dagen då hon betalade. Hon hade tröttnat rejält på vårt tjat och förmodligen insett att vi aldrig skulle ge upp.

Jag väntade ivrigt på min röding, men istället fick jag en sketen femtiolapp ... Och inte av den finska tanten, utan av min mor. Petris mamma hade gått med rödingen direkt till henne!

Att säga att jag var besviken är en rejäl underdrift. Tänk om min mamma hade förstått hur mycket arbete som låg bakom den där betalade skulden. Jag kunde inte säga nåt om det, pengarna var ju mammas från början. Hon hade definitivt jobbat hårdare än vi skitungar för dem. Dessutom gick de ju till mat åt hela familjen. Men det grämde mig att killarna som hade hjälpt mig inte fick sin lön. Jag

hade ju lovat! Och vem var jag utan mitt ord? Jag bad mamma att få bjuda hem dem allesammans på spanska piroger för att kompensera, och trots att det skulle ge henne ännu mer arbete sa hon ja.

En skuld rostar aldrig, skulle man kunna säga.

I vuxen ålder har jag använt mig av ungefär samma tillvägagångssätt som jag gjorde när jag drev in rödingen från Petris mamma. Jag har kanske inte viskat i folks brevinkast, men detta att inte använda våld för att få sin vilja igenom har varit viktigt hela livet. Det behövs nämligen inte. I alla fall inte alltid.

En professionell indrivare kollar först att det verkligen finns en skuld. Det kan vara ett skuldebrev i original eller annan bevisning, som mail, sms, vittnen eller nåt annat som gör det tydligt att det finns en skuld att betala. Handlar det om väldigt stora summor, eller om personen i fråga inte har några pengar, kan problemet lösas med en avbetalningsplan eller delbetalning i form av till exempel en bil, en båt eller andra värdesaker. Jag har lärt mig att man aldrig ska tränga in den skuldsatta i ett hörn. Hota aldrig, skräms lagom. Annars kontaktar idioten bara andra, ännu större idioter, eller kanske till och med polisen. Det slutar bara med huvudvärk. För alla. Men skulden försvinner inte.

Jag ställer alltid frågan:

”Har du en skuld till mr X?”

Beroende på vad personen svarar fortsätter jag ungefär:

”Okej, varför har du inte betalat? Vill du lösa det här?”

Har man ett rykte som indrivare får man oftast pengarna på ett smidigt sätt, vilket gynnar alla inblandade. Jag har faktiskt aldrig hotat nån. Än. Däremot har det funnits folk som lovat att betala men sen inte gjort det, trots att de själva erkänt att skulden stämmer. Då får de skylla sig själva när de står ensamma på en parkering där det finns folk som vill spela baseball. I mörkret.

Det kan låta hårt. Men jag vet vad jag pratar om, jag har varit med i många år och skulle aldrig skada en oskyldig.

Jag ska ge ett exempel. Tänk dig att en liten målerifirma hyr ut alla sina fem anställda i två månader till en större firma. Låt oss kalla den större för Hasses måleri. Efter en månad skickar den lilla firman en faktura för personaluthyrningen till Hasses måleri. I samma veva

”Jag har alla fel som finns. Jag är blat te, jag är halvrom, halvspanjor. Jag har tagit en del felbeslut i mitt liv. Jag kanske inte är det bästa vi har, men det är så här jag blev.”

Louie Marti växer upp i Rinkeby i en romsk familj och gör sin första indrivning redan som åttaåring. Louies mormor är bank rånare och hans pappa pastor i Filadelfiakyrkan, men själv är han ingen ängel.

Louie har problem i skolan men är socialt begåvad och har ett minst sagt drivet affärssinne. Han börjar sälja mobiltelefoner via Gula Tidningen och märkesjeans till lärarna på skolan. Trots att alla tecken på dyslexi finns där, är det ingen som hjälper honom. Han får klara sig själv, tills han en dag finner tryggheten i en av världens mest beryktade mc-klubbar. I klubben hittar Louie för första gången en samvaro med ordning och struktur. Men när han får en roll i populära tv-serien ”Gåsmamman” inser han att han vill arbeta som skådespelare och det är dags att bryta med det förflutna.

En lika osannolik som hejdlös berättelse om att lämna den kriminella världen bakom sig och om vad det innebär att jaga en dröm som få anser att han har rätt till.

”Jag har aldrig varit någon ängel men jag är en djävul på att överleva.”

ISBN 978-91-987646-7-3

9789198764673