KALLA
SKAM DEN SOM GER SIG
Kalla
THE BOOK AFFAIR
www.thebookaffair.se
Text ©Johan Esk och Charlotte Kalla, Omslagsfoto ©Jens Andersson
Omslagsdesign Pär Wickholm
Inlaga Elin Parmhed
Förläggare Adam Dahlin
Tryck Scandbook AB 2023
ISBN 978-91-987646-3-5
Tredje tryckningen
PROLOG
Sundsvall, januari 2018.
”Du är en bluff.”
Jag försöker sova, borde sova, men det går inte. En röst i rummet håller mig vaken.
”Du vet att du är värdelös.”
Det är bara jag i sängen. Jag är ensam i lägenheten och ingen annan kan höra rösten. Skamrösten. Den är min. Den bor i mitt huvud och fortsätter:
”Du är uppsnackad. Du är naiv som tror att du verkligen har betytt något för svensk skidåkning.”
Jag vrider mig i sängen, drar upp täcket och försöker få till tystnaden, men orden av tvivel och självförakt ekar i mitt huvud. Jag känner igen allt. Har varit med om det här så många gånger.
Igår berättade jag för Magnus om rösten igen. Min tränare påminde mig om vad jag vunnit och vad jag uppnått.
”Äh, det där är inte sant. Du har bara haft flyt, du har haft väldigt mycket tur”, svarar rösten i mörkret.
Magnus hade pekat på hur jag tränat och satsat och slitit för att nå mina segrar.
Det finns OS- och VM-guld på mitt cv. Segern i Tour de Ski gjorde mig till det som kallas folkkär. Jag var Tärendös lilla flicka, blev Sundsvalls stolthet och är hela Sveriges hopp i mästerskapet som väntar. Jag är känd för att kunna pricka formtoppen och vara bäst när det gäller. Den här gången kommer det aldrig att gå, det spelar ingen roll att träningen utvecklats som jag velat.
Rösten är inte imponerad av mina meriter utan fortsätter hånfullt:
”Du har bara vunnit för att några av de bästa inte varit med de dagarna. Och förresten, hur många segrar i världscupen har du egentligen? Inte så många, va?”
Mina svarta ögon har många sett. De speglar min bottenlösa besvikelse när det har gått dåligt i en tävling och jag efteråt får en kamera och mikrofon framför mig. Jag ska svara på hur det känns. Men det räcker att se mina ögon.
Den svarta blicken kan blixtra till och försvinna.
Den jobbiga rösten kan ligga och mala under långa perioder. Den vet vilka knappar den ska trycka på. Den har varit med under hela karriären och folk i min omgivning har fått ta del av hur den påverkat min känslighet.
”Håll tyst!”, skrek jag åt pappa när han hejade utmed tävlingsspåret och jag tyckte att det gick för sakta. Jag skämdes över att han hade offrat så mycket och så åkte jag så sakta. Då var det som att det blev ännu värre av att han hejade på.
”Det är inte rimligt att du är så missnöjd när du uppnått så mycket. Det borde vara tvärtom”, sade min första sambo som tävlade på hög nivå.
Min andra sambo var också elitskidåkare. Det hände att vi tränade ihop och att han då försökte peppa.
”Sköt du ditt”, kunde jag väsa tillbaka.
Pappas och mina expojkvänners välvilja gav bara en press jag inte ville ha. Så redan innan jag somnar vet jag att rösten kan överleva natten, följa med ut i skidspåret och bli den som tvivlar efter träningspasset.
”Hade du inte kunnat ta i lite till? Gett lite mer? Var det verkligen ditt bästa du presterade idag?”
Kanske har jag ärvt rösten från min mamma Lena. Från hennes oro över att inte vara bra nog, över vad folk skulle tycka om henne.
Min psykolog Thomas känner till rösten.
Han fick mig att inse hur elak den kan vara mot mig. Försökte få mig att förstå att jag är älskad, att många tycker om mig för den jag är.
Det skingrade inte molnen. Jag blev bara ledsen över min självbild, jag grät när vi pratade, men det kändes i alla fall bättre efteråt.
Klockan ringer, den är sju. Ett långt distanspass står på träningsschemat. Jag är inte sugen på att ge mig ut, men rösten ska inte få vinna. Motivationen är inte som den borde, men det spelar ingen roll. Det går inte att hoppa över passet, det gör inget bättre. Karriären ska gå vidare och planen följas. Jobbet ska göras.
Annars kommer resultaten att bli sämre och skammen större.
Och jag tänker inte vara den som ger sig.
Skidspåren runt Södra Berget har preparerats under natten. Jag kommer att vara bland de första ut, det syns knappt några märken från stavar bredvid de rälsliknande, klassiska spåren. Skejtbädden ligger orörd som ett brett manchestertyg. Jag lägger ner skidorna där, fixar med stavarna och ser en leende motionär öppna bindningarna och lyfta upp sina skidor.
”Lycka till på OS”, säger hon.
Jag tackar, tar dagens första stavtag och känner kölden mot kinderna.
Det är alldeles tyst i mitt huvud.
KAPITEL 1
Det som tornedalingar utsatts för gjorde att jag blev den jag blev. En ummikko.
En stolt ummikko.
Jag tror att jag fick mitt tålamod från Tornedalen. Saker måste få ta tid, det lärde jag mig där. Man måste jobba hårt om det ska bli bra, man får inget gratis.
Jag blev så bra på att åka skidor att jag fick tävla för Sverige och jag har alltid burit den svenska landslagsdräkten med stolthet. Att sjunga den svenska nationalsången efter segrar har tillhört de mest oförglömliga stunderna i mitt liv.
Samtidigt har mitt liv påverkats av de övergrepp som den svenska staten har utsatt oss tornedalingar för, i tidigare generationer. Det har format den jag har blivit.
En ummikko. En stolt ummikko.
Det är så vi kallas. Vi tornedalingar, kväner eller lantalaiset som inte lärde oss meänkieli. Vårt minoritetsspråk som har mycket gemensamt med finskan.
Att jag och flera i min generation nu väljer att benämna oss som ”stolta ummikkos” är en upprättelse för vår bakgrund; för våra föräldrar och moroch farföräldrar som levde med skammen över sitt ursprung och inte tilläts tala sitt språk under försvenskningens era. En skam som lett till att yngre generationer aldrig fått lära sig meänkieli.
Mitt intresse för min bakgrund väcktes när jag fått mitt genombrott som skidåkare. Jag började få frågor om mina rötter, fick vara med i olika sammanhang och prata om min bakgrund. Det gjorde mig motiverad att läsa på och lära mig mer.
Jag föddes på Gällivare BB den 22 juli 1987 som första barn till Lena och Per-Erik. Jag döptes till Marina Charlotte Kalla. Charlotte var namnet som användes, i skolan hände det att kompisarna sade Lotta. Mamma ville att jag skulle heta Christelle, men det namnet fick min yngsta syster. Cecilia föddes mellan oss.
Jag växte upp i en släkt med tornedalingar, men avsaknaden av språket skapade en spricka till mina rötter.
Sprickan var en följd av det mina förfäder varit med om.
I början av 1800-talet drogs gränsen mellan Sverige och Finland vid Torne älv efter att Sverige förlorat Finland i ett krig mot Ryssland. Gränsen splittrade familjer och släkter som bodde på olika sidor om älven.
Från andra hållet kom trycket från Norge att öka sin självständighet och bryta sig ur unionen med Sverige.
Sveriges behov av att tydliggöra nationalstatens sammanhållning växte. 1888 bestämdes att alla statliga skolor skulle undervisa på svenska. Några år senare var finska eller samiska inte längre tillåtet.
På 1910-talet började läkaren och rasbiologen Herman Lundborg göra skallmätningar på människor ur tornedalsgruppen.
Hans bok Rasbiologi och rashygien: nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning fanns senare på många skolbibliotek. Om barn från tornedalsgruppen bläddrade i den kunde de läsa att de enligt den här teorin tillhörde en mindre värd ras. Och att den hotade den svenska rasen. I värsta fall kunde barnet se en bild på sig själv eller någon släkting framställd som ett hot.
Ända in på 1960-talet hände det att tornedalingar skallmättes.
Jag har funderat mycket på om det finns något i mentaliteten hos tornedalingar som gjort mig till den jag är, eller om det är knutet till min familjs egenskaper. Troligen är det en kombination.
Miljön jag växte upp i hade genom generationer präglats av hårt jobb, men också av tillit och respekt för andra människor. Tidigare räckte det att låsa dörren genom att sätta en sopkvast mot ytterdörren. Då visste alla
att dörren var olåst men att ingen var hemma. Sopkvasten syntes lång väg och besökare kunde vända utan att behöva göra sig besväret att ta sig ända fram.
Min morfars farfar visste allt om tålmodigt arbete. Han hette Petter Andersson Martikkala och i mitten av 1800-talet lämnade han Finland, antagligen för att det var ett år med missväxt. Han hade hört att det skulle vara bra i Norge och begav sig dit, men vände snart hemåt.
På vägen tillbaka kom han till byn Palokorva. Där träffade han Anna Carolina Hjärtström och de hamnade i Käymäjärvi.
”Hur ska ni klara er här?” undrade folk. Morfars farfar svarade: ”Med hederlighet och hårt arbete.”
Käymäjärvi betyder ungefär ”följ med ner till sjön” och ligger sex mil från Tärendö där jag själv växte upp. I Käymäjärvi ligger en gård som funnits i min släkt sedan mitten av 1800-talet, jag tillhör den femte generationen.
Det var där släkten träffades varje sommar under min uppväxt. När jag blev äldre insåg jag att det var kvinnorna i släkten som såg till att träffarna blev av och att gemenskapen bevarades.
Det var till Käymäjärvi som Aino Huttunen kom från Finland när hon var sexton år och skulle jobba som piga hos några släktingar. När hon åkte hem till Finland var det en ung man som följde efter. Min morfar.
Det anmärkningsvärda med morfars resa var inte bara att han åkte för att fria. Det var minst lika uppseendeväckande att han lämnade Käymäjärvi. Det hände nästan aldrig att han gjorde det.
Aino blev min mormor, Väinö Martikkala min morfar. Petter Andersson Martikkala var Väinös farfar.
Morfar var en riktig kraftkarl. Stockar som inte var högre än att de gick till hakan skulle man klara av att lyfta själv.
Han jobbade i skogen och med djuren på gården, men bäst trivdes han med hästarna i skogen.
Innan morfar träffade mormor flyttade han till Stockholm för att börja jobba som fönsterputsare, inspirerad av systrarna som flyttat dit. Men det dröjde inte mer än en månad förrän han var tillbaka i Käymäjärvi igen. Där levde morfar sitt liv fram till att han var gammal nog för äldreboendet i Pajala. Då hade mormor för länge sedan flyttat till Kiruna efter deras separation.
Med mormor kunde jag aldrig prata så mycket som jag hade velat. Eftersom hon inte pratade svenska kunde jag inte ställa alla frågor jag hade om
hennes liv. Om vi skulle prata fick mamma vara med eller så fick vi använda korta, enkla ord. Det blev inte samma sak.
Mamma och pappa kunde prata meänkieli, som också kallas tornedalsfinska, men de tyckte inte att jag och mina systrar skulle lära oss det.
De tänkte att det skulle bli rörigt för oss att blanda språken när vi var små. Men i bagaget hade de också med sig den smärta och skam som de tvingats uppleva på grund av språket. Och som deras släktingar fått uppleva.
Min farfar och hans klasskamrater kunde bli slagna av lärarna om de pratade finska i skolan. Inte ens på rasterna fick det förekomma. Det var en anledning till att pappa inte började prata meänkieli förrän han blev vuxen.
Mamma fick under skoltiden stanna inne på rasten för att hon inte kunde säga flygplan ordentligt. Hon sade ”fligplaan”.
Hon kände sig utpekad och otillräcklig och led av det.
När jag gick i skolan var det töntigt att lära sig finska. Vi hade hemspråk i ettan till fyran men ägnade mer kraft åt att reta läraren vi hade i finska än att lära oss språket.
Vi sade att hon hade fett hår, att hon luktade illa. Jag var inte drivande men sade heller inte ifrån. Om hon undervisat i ett annat ämne hade vi säkert inte häcklat henne.
Ingen gillade att gå på hemspråksundervisningen. Om jag hade gillat det hade jag riskerat att bli utstött.
Samtidigt kände jag stor avundsjuka mot min kusin Teresia. Hon var ett år äldre och vi var som syskon. Hon växte till stor del upp hos farmor och farfar och lärde sig finska för att det var språket de kommunicerade med. Teresia fick därmed tillgång till en vuxenvärld som jag uteslöts från.
Några ord här och var kunde jag förstå, men jag kunde inte tillföra något i de samtal som fördes.
Det var så det ofta var i pappas Opel Rekord under min uppväxt. Bilen rullade mot Luleå, Kiruna, Gällivare eller någon annan plats där jag skulle tävla på skidor.
Jag satt i baksätet med farfar. Pappa körde, bredvid satt Martti som hjälpte till med att valla. Martti kunde bara meänkieli och därför var det meänkieli som hördes i bilen.
Jag förstod inte vad de pratade om. Kände igen något ord men annars var det mest som att jag stängde av, tittade ut, följde landskapet som rusade förbi och försvann in i min egen värld.
KAPITEL 2
Själv brottades jag med mina inre, motsatta jag.
Det sägs att jag var en lugn och tjock liten bebis som inte gjorde mycket väsen av mig under den första sommaren i huset på Mellanvägen 6. Men det ändrades snabbt. Jag var bara tio månader när jag tog mina första steg.
Som liten var jag envis, ville försöka själv. Efter att jag fått min vaccination på vårdcentralen skulle jag själv klättra upp på stolen. Och jag ville inte ha någon hjälp med att hälla upp muggen med saft som var avsedd som belöning.
När jag började leka med kompisar tog jag ett steg tillbaka, lät dem bestämma mycket. På förskolan bråkade de andra om vem som skulle leka med mig, jag lade mig inte i.
Från pappa fick jag mina mörka färger. Från mamma ärvde jag oron och att alltid hålla det man lovat.
Mammas föräldrar skilde sig när hon var tolv år, det var ovanligt på 1970-talet. Mormor flyttade till Kiruna med mammas yngsta syskon, han som senare blev min morbror. Mamma och hennes fyra systrar bodde kvar. De fick ta ansvar tidigt och hjälpa till mer i hemmet efter skilsmässan.
Systern som var närmast mamma i ålder hette Eva och mådde psykiskt dåligt under lång tid. När hon var tjugo år orkade hon inte längre. Hon tog sitt liv.
Mamma och hennes syskon pratade aldrig om det. Personal från skolan hörde av sig till morfar och sade:
”Vill flickorna ha samtalsstöd av en skolsköterska eller kurator så kan de få det?”
Morfar var tydlig i sitt svar.
”Nä, nä. Det där klarar vi själva.”
Ett självmord var inget man pratade om. Tyst och stark skulle man vara. Hade det hänt idag hade morfar kanske resonerat annorlunda, men på den tiden pratade man inte med andra om sina problem.
Det fanns bilder på Eva hos folk i släkten under min barndom. När jag undrade vem det var på bilden sade de vuxna att det var min mamma som ung. Det verkade konstigt. Var det verkligen mamma? Kunde man ändras så mycket? Jag trodde ändå på vad de sade. Men förmodligen sade de bara så för att de ville undvika frågor om Eva.
För mamma och pappa gick livet ut på att jobba. Hårt och mycket.
Mamma arbetade som undersköterska inom hemtjänsten när jag växte upp. Hon hade också en hel del andra extrajobb. Jobbade som badvakt ibland, dagmamma under någon tid och hoppade in i någon affär när det behövdes.
Pappa började arbeta tidigt, det var viktigt att tjäna egna pengar och kunna bidra hemma. Han jobbade på sågen när jag var liten, körde traktor och lastade paketen som skulle iväg från sågverket. Det var där, på sågverket Krekula & Lauri, som jag senare hade ett av mina första sommarjobb.
Mamma och pappa var alltid upptagna med något. Det var aldrig några gäster som kom på middag. Middagsbjudningar var visserligen inte så vanliga i Tärendö när jag växte upp. Istället gick man hem till varandra på en kopp kaffe. Oftast och helst helt oplanerat.
En vanlig vardagskväll när jag åt middag höll sig mamma för det mesta borta vid spisen, sittande på en hög pall. Hon skulle serva alla och var ofta stressad när hon åt – alltid på väg någonstans.
Hon tittade sällan på teve eller kopplade av. Mamma höll alltid på med något.
”Oj, nu borde jag gå och sova. Klockan är så mycket”, hörde jag henne ofta säga.
Det fungerade inte att ha hennes tempo. Vissa lediga dagar hände det att hon tog igen sig och sov till klockan elva på förmiddagen.
Pappa var väldigt noggrann. Om bilen skulle tvättas eller vapnet rengöras slog han de flesta i fråga om omsorgsfullhet. En egenskap som jag tog vidare i mitt liv.
Det mörka håret och de mörka ögonen är också spår jag bär med mig från pappa.
Han hade alltid mustasch, benen var smala och magen tydlig. Pappa gick omkring i träskor och t-shirt med reklamtryck från någon firma som sågverket jobbade med. Var det han som lagade mat visste man vad det blev. Falukorv och makaroner.
Jag kände mig alltid älskad av mina föräldrar men det uttrycktes aldrig med ord. Kärlek var inget som visades öppet i vår familj.
Vi gav varandra en kram på kvällarna men jag såg aldrig mamma och pappa pussa eller kyssa varandra. Det var inget kärleksfullt förhållande. Det var så jag växte upp och det färgade min bild av hur förhållanden skulle vara.
Samtidigt bråkade de aldrig. Var de osams lades locket på. Det var antagligen där min konflikträdsla föddes.
Pajala fanns fyra mil österut, Gällivare tio mil åt väster. Kiruna låg snett norrut och Bottenviken rakt söderöver.
I mitten av allt det där var Tärendö vackert omsluten av två älvar. Byn var hela min värld när jag var liten. Den hade inte mer än sexhundra invånare, ändå hade jag allt jag behövde där. Familjen och kompisarna. Skolan och skidspåret. ICA och idrottshallen där vi tränade med basketlaget.
Och så fanns det en festplats på Tärendöholmen dit artister kom för att uppträda. IFK Tärendö höll i arrangemangen och det gav klubben en bra ekonomi.
Det som gör Tärendöälven unik är att den är en bifurkation. Den kommer från ett vattendrag och flyter över i ett annat. När jag gick över den lilla bron till Tärendöholmen hade jag Tärendöälven till vänster. Älven kom rinnande från Torneälven och tog stopp där. På höger sida hade Tärendöälven gått över i Kalix älv. Det omslutande vattnet gjorde att det alltid var väldigt mycket mygg på holmen.
Min tre år äldre moster Ida bodde i Kainulasjärvi ett par mil bort. Hon var min idol och hon kunde läsa. Det ville jag också kunna och jag lärde mig tidigt.
Allt kändes spännande och kul när jag började skolan. Jag trivdes direkt och umgicks mest med tjejerna i klassen över mig. De blev mina bästa kompisar och vi fick lära oss att det behövdes girl power innan vi ens visste att Spice Girls hade gjort begreppet berömt. I mellanstadiet mimade vi och låtsades vara de olika Spice-tjejerna. Jag ville helst vara Sporty men fick oftast vara Posh. Min kompis Gabriella passade bättre som Sporty, hon var smalare och längre än vad jag var.
Under högstadiet gled jag ifrån mina gamla kompisar. Två nya tjejer i klassen var bra mycket häftigare att vara med tyckte jag. De kändes världsvana. En av tjejerna brukade åka till Grekland med sin mamma på sommarloven.
Det var väldigt viktigt att passa in under de tidiga tonåren, att tillhöra en gemenskap och rätt gäng. En kille i klassen hade det inte så lätt hemma och blev retad. Det kunde vara för någon löjlig sak som att han hade en vårta på fingret.
”Uuäähh, ta inte på honom, Lotta”, kunde jag höra.
Någon kastade ett suddgummi han tagit i och jag duckade demonstrativt.
Det vi höll på med kändes fel men jag sade inte ifrån, tog inte avstånd. Det vågade jag inte. Då hade jag kanske inte fått vara med de coola längre. Och det var de tjejerna jag ville hänga med på fritiden.
Sommaren efter sjuan testade jag alkohol för första gången. Moster Ida och jag var på min mormors bröllop. Ida var äldre och modigare än jag och fortfarande min idol. Tillsammans smet vi iväg med en starköl. Det var inte särskilt gott, men smaken av spänning berusade mer än alkoholen.
I Tärendös ungdomsgäng umgicks yngre med äldre på kvällar och helger. När mamma och pappa inte märkte något smög jag mig ut med lusten till äventyr bubblande i kroppen. Jag och mina klasskompisar fick följa med de äldre tonåringarna från Tärendö in till Pajala.
De äldre försvann in på Bykrogen. Vi som inte kom in någonstans hängde på Malmen, busstationen i Pajala. Det var där äventyret brukade landa. Sommarnätterna i Norrbotten tog aldrig slut och nattlivet bestod av att hänga vid en busstation, snacka, skratta, spana på killar och dricka alkohol om någon hade fått tag i det.
Och så småningom lösa hur vi skulle ta oss hem till Tärendö. Ibland hade det hyrts en buss. Oftast var det någon som var fyllechaffis. Och helgen därpå var vi redo att haka på de äldre igen.
En kompis, Lisa, flyttade hem efter att ha gått på basketgymnasiet. Hon var fem år äldre och det var svinhäftigt att hon ville umgås med mig efter tre år i Luleå.
Inför henne skämdes jag över att jag ville hänga med det coola gänget, gå på fester och bli berusad. Ibland var hon med, men hon drack aldrig och var väldigt seriös med sin träning.
Själv brottades jag med mina inre, motsatta jag. Jag hade blivit idrottaren som siktade på skidgymnasiet och samtidigt var jag den helt vanliga tonåringen som ville vara med där det hände saker, som inte gärna missade en fest. Jag märkte att folk i min omgivning tvivlade på att det skulle gå ihop. Jag hörde kommentarerna.
”Du har ju druckit hembränt innan du ens har börjat gymnasiet. Du kommer aldrig att bli elitidrottare.”
”Man kan faktiskt göra både och”, svarade jag med muttrande envishet.
Planerna på att gå på skidgymnasiet hade planterats redan innan jag började på högstadiet. Jag hade skidkompisar med äldre syskon som gick där, de hade berättat hur det var.
Sensommaren 2003 lämnade jag Tärendö, för att flytta till Malmberget och skidgymnasiet i Gällivare.
Jag flyttade också ifrån min första stora kärlek.
Johan Aittamaa var tre år äldre. Tärendö var inte större än att man hade koll på de flesta som var ungefär i ens egen ålder. Johan och moster Ida gick i samma klass, han bodde i den del av Tärendö som heter Lehonmäki. Han verkade snäll och lugn och jag gillade glimten han hade i ögat. På en hemmafest under hösten, när jag gick i nian, blev vi ihop.
Vi hängde med gemensamma kompisar, ofta var det spelkväll hos någon. När våren kom drog Johan och jag iväg på utflykter med skotern som hans familj ägde. En led gick till Rovavaara, där fanns det vindskydd och grillplats. Ville vi få fjällkänsla och komma ovanför trädgränsen tog vi oss till Narkaustunturi, det högsta berget i Pajala kommun.
Jag trivdes hemma hos Johan och hans föräldrar Monika och Rune. Mamma Monika tillhör de starka kvinnor som jag låtit mig inspireras av i mitt liv. Hon var principfast och bestämd, lindade aldrig in saker utan stod för sin åsikt. Ibland kunde jag nästan bli lite rädd för vad Monika skulle tycka.
Monika och Rune ställde högre krav på att Johan skulle hjälpa till med
» Du är en bluff «
charlotte kalla är en av Sveriges mest älskade och framgångsrika idrottare genom tiderna. Här berättar hon ärligt och öppet om vägen till segrarna men också om besvikelser, bakslag och återkommande självtvivel.
Hon tar upp allt ifrån tonårsstök i Pajala till hur det är att vara en stor kvinnlig stjärna i en värld där verksamheten styrs av män. Och om hur dopningsmisstankar och jakten på kilon alltid har varit ett känsligt ämne i hennes yrke. I boken avslöjar hon skräcken för att karriären skulle sluta med en skandal som hade kunnat förstöra allt. En rädsla hon har hållit för sig själv fram till nu.
Boken ger en närmast unik inblick i hur det är att leva som framgångsrik elitidrottare. Och hur det var att som okänd tjugoåring slå igenom över en natt och bli hela svenska folkets egendom.
johan esk , mångårig sportkrönikör på Dagens Nyheter, är medförfattare till boken.
THE BOOK AFFAIR
ISBN 978-91-987646-3-5
9789198764635