Page 1

RÖDHAKE: BLODSPÅR


RÖDHAKE:

BLODSPÅR THRILLER

Lingonberry Fiction


TIDIGARE UTGIVNING Dörröppnaren, 2019 Leveransen, 2018 Rödhake: Dödstyst, 2017

Läsprov av Rödhake: Blodspår hanneslyckholm.se Rödhake: Blodspår ISBN 978-91-986087-4-8 Copyright © Hannes Lyckholm 2021 Lingonberry Fiction lingonberryfiction.se TRYCK: Polen, 2021 Första upplagan


“Öga för öga” skulle göra hela världen blind. – MAHATMA GANDHI


KAPITEL XX

6

RÖDHAKE: BLODSPÅR


KAPITEL 1 I SAMMA STUND HAN SETT

pojken genom fönstret pressade han kroppen att springa ännu fortare. Anders Rödhake visste att han omöjligen skulle hinna. Avståndet var för stort. Han var tvungen att runda stugan, slita upp dörren och springa genom hallen mot nedervåningens allrum. Hur hade de missat att pojken fanns i huset? Hade han vilat på sovloftet och sedan vaknat? Pulsen dunkade i öronen. Det var inte likt honom att missa detaljer. Kängorna halkade över den hala berghällen. Han gled längs sluttningen, försökte återfå balansen och resa sig ur det kvällsfuktiga gräset. Hur han än kämpade fick han inget grepp med kängorna i gräsmattans lera. Den mörka pistolen var riktad mot pojken. Han hann varken uppfatta modell eller storlek. Det spelade ingen roll. Mannen som höll i vapnet var mer än beredd att använda det. Nyss hade de första två skotten kommit i rapp följd. Ett skott som träffat för att döda och ett till för att säkerställa att uppgiften blev genomförd utifall det första misslyckats. Det var utan tvekan någon som gjort det förr. Ett proffs. De två snabba pisksnärtsljuden hade skurit genom tystnaden och ekat över den ödsliga skärgården. De hade fått Rödhake att reagera på ren instinkt och genast HANNES LYCKHOLM

7


sprungit mot stugan. Genom ett av fönstren hade han skymtat kroppen på golvet framför kaminens rödgula lågor. Den låg alldeles stilla. Helt livlös. Rödhake tappade återigen fotfästet och gled över den blankfuktiga stenhällen. Han famlade och föll i mörkret. Krusbärsbuskarnas grenar grep efter honom och taggarna rev över händer och ansikte. Anders? Han bet ihop och pressade sig till stående. Han kämpade uppför sluttningen. Högerfoten strålade av smärta när han reste sig, men han släppte inte den stängda dörren med blicken. Han var tvungen att skynda sig. Pojken hade inget med det här att göra. Anders? Kängorna gled över det fuktiga gräset. Han släpade benet efter sig. Leran klafsade. Han grep tag om räcket och drog sig uppför trappan. Han fokuserade blicken på dörren. Den här gången måste han komma fram i tid. Måtte dörren vara olåst. Han hörde svordomar inifrån stugan. En mansröst. Pojken sa inget. Han var helt tyst – alldeles för tyst. Anders! Han andades tungt och svetten rann nedför pannan. Han lade handen på dörrhandtaget, samlade all kraft för att pressa det nedåt. I samma ögonblick hörde han skottet som brann av. Ljudet skar i öronen och fick honom att skrika. Han skrek sig hes. Utan att tänka sprang han genom den mörka hallen. Kängorna dunkade mot trägolvet. Han 8

RÖDHAKE: BLODSPÅR


sprang mot dörröppningen till allrummet och kaminens fladdrande sken. Han viftade med armarna och försökte bli av med det som fallit över ansiktet. – Snälla sluta, Anders. Du skrämmer skiten ur mig! Vakna, snälla – vakna! Med ens var han tillbaka. Ögon han inte kände igen stirrade i hans. Mjuka händer kupade om hans kinder. Hon log mot honom, men hennes ögon var skrämda och förtvivlade. – Hör du mig, Anders? Du är hemma i din säng. Det är ingen fara, förstår du? Det var bara en dröm. Anders Rödhake viftade undan hennes händer, satte sig över sängkanten och stödde underarmarna mot låren. Han andades fortfarande häftigt och han var kall av svett över ryggen. Lakanet klibbade mot låren. Hon satt naken bredvid honom och han kände hennes blick mot ryggen. – Hur mår du? sa hon. Den tunna rösten viskade i hans öra. Värmen från andedräkten kittlade honom i nacken. Sara? Sandra? Han mindes inte. Han harklade sig för att svara: – Som jag förtjänar, gissar jag. Skrattet bubblade ur henne. Han kände hur det spreds från hennes mage och bröst och hur de stötvisa fuktiga utandningarna kom mot hans nacke. Det var ett skratt som fick honom att slappna av. Hon tryckte sin varma nyvakna kropp mot hans. Täcket hade hon kastat av sig. De långa gråmålade naglar lekte över hans hud. De HANNES LYCKHOLM

9


matchade hennes långa blyertsblekta hår, som låg utsläppt på de mjölkchokladbruna axlarna och ryggen. – Jag har aldrig hört nån skrika så intensivt tidigare, så full av … skräck. Vad drömde du? Rödhake ryckte på axlarna, som om han inte mindes. Som om det inte var något särskilt, när det i själva verket var precis tvärtom. Det var varken första eller sista gången han ryckts till medvetande på samma sätt. Kroppen var stel och värkte som efter en tuff löprunda. Varenda muskel i kroppen brann som av träningsvärk och sovdimman hade ännu inte släppt greppet om hans tankar. Långsamt kom gårdagen tillbaka till honom som om någon drog undan lager efter lager av tunna slöjor som först hindrat honom från att se. Fragmenten blandades av trängseln i baren, kvinnans leende och stearinljusen som senare fallit mot golvet. De hade hunnit kväva elden, men vardagsrumsbordet hade svärtats. Han mindes hur de efteråt skrattat över hur snabbt han reagerat och tack vare instinkten räddat situationen. Det hade kunnat bli ett tråkigt slut på utekvällen. Anders Rödhake gnuggade ögonen och höll handen för pannan. – Drack vi? sa han. Hon log mot honom. – Du är inte den första jag mött som slutat. Du ska ha respekt för det. Han förstod inte svaret och skulle just vända sig om när hon förtydligade: 10

RÖDHAKE: BLODSPÅR


– Du behöver inte oroa dig. Jag drack till en början, men inte du. Inte under hela kvällen. De hade hittat varandra via appen och mötts vid en bar i närheten. Båda var medvetna om förutsättningarna. Han kunde inte minnas varför de tänt stearinljusen. De var fåniga. Kanske var det hon som envisats. Han blundade när hennes fingertoppar vandrade över hans kropp, som om hon först nu såg den på riktigt. Kanske var det just så. Nu såg de varandra för första gången i dagsljus. Hon var vacker, tunn och naken. – Jag fattar att du bär på saker – vem gör inte det? Finns det nån numera som inte är trasig? Ändå får jag känslan av att ditt bagage väger tyngre än för dom flesta, sa hon. Hon rörde vid ärret från utgångshålet i ryggen och letade efter ingångshålet på magen. Hon fortsatte över ryggen och kände med fingertopparna över de långsträckta korsade ärren över ryggen. Hon höll andan, ville fråga honom, men lät bli. Fingerspetsarna letade sig över nacken och halsen, smekte över det tjocka vita ärret snett över halsen. Hon drog med fingrarna över förhårdnadens toppar och dalar. Hon stannade vid det långa strecket över halsen. Hon drog efter andan och han förstod vad hon undrade. Hon ville veta hur ärret uppkommit. Han blundade och skakade på huvudet innan hon ens hunnit fråga. Hade hon undrat om något av de andra hade han kanske svarat något i närheten av sanningen, men just ärret över halsen var speciellt. HANNES LYCKHOLM

11


Femton år hade gått. Under den tiden hade han aldrig berättat för någon om vad som verkligen hänt. Varken i utfrågningarna efteråt, i de obligatoriska psykologsamtalen eller i rapporterna han tvingades skriva hade han sagt hela sanningen. Så lång tid hade gått att det nästan kändes som om det hade skett i en annan tid eller ett annat liv och han hade gjort allt han kunnat för att lägga det bakom sig. Hur han än försökte skulle han för alltid leva med minnena. En del bleknade och försvann, medan andra ändrade form, förstärktes och förvanskades. Han räknade aldrig med att glömma just det som skett i skärgårdsstugan – och kanske förtjänade han det inte heller. – Har du nån som tar hand om dig? sa hon. Rödhake reste sig, men blev stående intill sängen. Huvudet snurrade. Han förde handen till pannan och gned fingrarna mot huden. Han hade sovit alldeles för lite på sistone. Sömnbristen gjorde musklerna trötta och huvudet segt. Dessutom var det alltför länge sedan han åt. – Jag behöver ta mig till jobbet. Kanske duscha också, sa han. I samma stund vibrerade mobilen någonstans på golvet. Han hittade den i jeansfickan i klädhögen bredvid nattduksbordet. Så fort han såg namnet på skärmen suckade han och tryckte bort samtalet från Johnny J:son. Telefonen landade på kudden och han kände hennes hand mot huden vid låret. – Måste du verkligen redan gå? sa hon. 12

RÖDHAKE: BLODSPÅR


För ett ögonblick tvekade han och såg henne i ögonen innan han vände sig och gick mot badrummet. – Jag är redan sen, sa han. Hon vände sig bort och borrade huvudet i kudden medan hon gav ifrån sig en suck som inte ens dunet kunde dämpa. Anders Rödhake vred duschvredet så långt åt blått han kunde och lät det isande vattnet falla över honom och väcka kroppen. Samtidigt såg han genom duschkabinens glasruta hur hon samlade ihop kläderna på golvet och försvann mot dörren.

HANNES LYCKHOLM

13


KAPITEL 2 DEN KALLA VINDEN DROG GENOM

de lövlösa trädkronorna hos de fåtal yngre träd som fortfarande kantade grusgången. Kyrkan hade varit tvungen att ta ned några av de äldre ekarna och kvar fanns bara de snittade stubbarna som öppna sår på kyrkogården där några fortfarande blödde kletig kåda över årsringarna. Sågspån hade spridits för vinden och låg överallt över det fuktiga gräset och längs gångarna mellan gravstenarna. Ingen hade brytt sig om att ta bort det och nu bildade spånen fuktiga klumpar bland grässtråna. Gruset knastrade under Viktor Ivanovitj Farafonovs blankputsade skinnskor och käppen stötte rytmiskt mot marken. Den bruna överrocken vilade över axlarna som en mantel och ärmarna spelade fritt i vinden, liksom hans söndertrasade örsnibb som dallrade i vinden. Viktor stannade framför gravstenen och stod stilla medan han lekte med käppens spets i det frusna gruset. Sorgen slog alltid emot honom som ett slag i magen varje gång han såg marmorstenens inetsade fotografi. På samma gång kunde han inte låta bli att le för att möta hennes strama min. När han böjde sig protesterade varenda led i kroppen, men han försökte att inte bry sig om det samtidigt som han lät fingertopparna röra vid hennes 14

RÖDHAKE: BLODSPÅR


bild intill de kyrilliska bokstäverna. I livet hade hon alltid varit en bestämd kvinna. Hon efterlämnade ett brev på köksbordet som var adresserat till honom och hans syster Jelena. Hon bad inte om ursäkt. I stället skrev hon att hon gjort så gott hon kunnat och att Gud väglett henne genom livet. Hon hade känt på sig att tiden var inne och skrivit brevet och så var det inte mer med det. Efteråt hade hon lagt pennan bredvid kuvertet, lämnat det på köksbordet och sedan hade hon somnat på sängen för att aldrig mer vakna. Brevets instruktioner hade varit tydliga: Inget prål, inget glam. Hans mamma behövde inget mer än en vanlig gravsten och en enkel begravning. Viktor hukade och lade de röda nejlikorna på graven. Han stod länge stilla och såg på bilden med hennes lockade hår och blicken som stirrade tillbaka mot honom. Han mindes hur hon vägrat le trots att fotografen hade försökt alla knep han kunnat komma på. Det var bara idioter som log på fotografier, meddelade hans mamma och ingen skulle få henne att se dum ut för tid och evighet. Bestämd hade hon alltid varit och minst lika envis. Jelena hade ärvt hennes näsa och kindben. När han gått igenom lägenhetens alla skåp och kartonger efter mammans död hade han hittat foton från när hans mamma var ung. Hade inte kläderna avslöjat att de växt upp med trettio års mellanrum i olika decennier hade Jelena och mamman kunnat tas för att vara systrar. Senast han träffat Jelena var på begravningen. Han

KAPITEL XX

HANNES LYCKHOLM

15


hade stått bredvid prästen som rört kedjan med rökelsekaret i en cirkelrörelse över den öppna kistan just på den plats där han nu stod. Lånekostymen hade haft dålig passform och handfängslet skramlat kring handlederna när han släppt nejlikorna över kistan när den firades ned i det grävda hålet i marken. Han hade inte fällt en enda tår. Hon hade visserligen varit hans mamma, men hon hade också utsatt honom och Jelena för orättvisor han aldrig kunde förlåta henne för. Höjden av förnedring var när fängelsevakterna hade stått längs väggen bakom honom under hela den efterföljande vakan. Permissionen hade varit strikt reglerad till tre timmar. Inga avsteg fick göras. Få av släktingarna vågade närma sig honom på grund av vakternas övervakande blickar. Då insåg han att han omöjligen kunde sjunka mer. Han hade nått botten. Alla kontakter han försökte sträcka ut handen till lät den hänga obesvarad i luften. Ingen ville veta av honom. Han hade befunnit sig i en situation där han inte längre fick några fördelar, varken på fängelset eller i sina försök att korta straffet. Jelena hade plikttroget hälsat med en nickning när han kommit till begravningen. Hon hade sett åt de uniformerade vakterna utan att säga något. Han hade velat fråga henne var hon bodde och hur hon trivdes med mannen hon tydligen var gift med, men han visste att hon inte skulle ha avslöjat något för honom. Inte heller vilket namn hon numera gick under. Senare när han inte längre såg henne fick han reda på att hon hälsat adjö till alla i begravningssällskapet utom honom. Sista 16

RÖDHAKE: BLODSPÅR


gången han sett henne var från andra sidan rummet. Hon hade valt att dricka kaffet på en plats så långt bort från honom som ens var möjligt. Viktor strök återigen med fingrarna över fotografiet på gravstenen. Han hade envisats med att begrava mamman i Sankt Petersburg trots att hon gett instruktioner om att hon ville återvända till hemstaden. När hon blivit gammal övertalade han henne att flytta från Novokuznetsk men hon hade sällan velat träffa honom. Varje gång de sågs upprepade hon samma sak: Hon trivdes bättre på andra sidan Ryssland. Sankt Petersburg var så likt väst, påstod hon. Aldrig gillade hon vare sig trafiken eller mängden människor i Rysslands näst största stad. Vinden drog i det mörka håret och färgade de bleka kinderna röda. Han drog rocken tätare om sig. Han skulle hinna besöka hennes grav några gånger till, men sedan visste han inte när han skulle få möjlighet till det igen. Han fördrevs från sin egen stad och från sitt eget land. Ännu hade han inte sagt det högt till någon annan än Ivan, men förr eller senare var han tvungen att lämna Sankt Petersburg. Ännu en gång hade han nått botten och hur han än kämpat för att ta sig tillbaka fanns inga möjligheter att återskapa den framgång han en gång haft. Han hörde stegen närma sig över grusgången och rösten överröstade vinden: – Gospodin? Viktor viftade med handen utan att se mot mannen. HANNES LYCKHOLM

17


Han hade varit tydlig med att han ville vara ensam. Inget fick störa honom på kyrkogården. – Gospodin Viktor Ivanovitj … Ursäkta mig, men tiden börjar bli knapp och ni behöver åka om ni ska hinna till mötet i tid. Viktor såg mot chauffören och nickade. Han var åtminstone fortfarande respekterad av sina anställda och de tilltalade honom gospodin, ordet för “herrn” – en titel som visade respekt och underkastelse. Han hade många gånger kravlat sig upp från botten, men varje gång fallit tillbaka. Den här gången trodde han inte ens själv på att det skulle gå. – Jag kommer alldeles strax. Ge mig ett par minuter, sa han. Mannen vände och försvann längs kyrkogårdens gång i riktning mot bilen som stod parkerad på gatan bakom den höga häcken. En gång hade Viktor varit den största. Han hade haft respekt och spritt lydnad bara genom att komma in i ett rum. Han hade varit både omtalad och ökänd, men den tiden var för länge sedan förbi. Orsaken till all olycka tvekade han aldrig över. När mattan första gången drogs bort under hans fötter hade han varit ung och haft alla chanser i världen. Han hade stigit i graderna, fått alltfler möjligheter och uppsatta män tilldelade honom allt viktigare uppdrag och gav honom deras förtroende. Han levererade och karriärutsikterna pekade mot toppen. Ett enda misstag från hans sida och allt förändrades i ett slag. En missberäkning vem som helst 18

RÖDHAKE: BLODSPÅR


kunnat gjort. Det var det värsta tänkbara tillfället för något att gå fel i hans mest känsliga uppdrag han dittills fått. Dessutom ställde sig en man i vägen för honom som kunnat lösa situationen om han bara velat. En man som bröt löftet han gett till Viktor om en väg ut ur det hela. Det gick emot allt han stod för och den hederskodex han före och efter alltid försökt leva efter, men det spelade mindre roll. Mannen presenterade en väg ur det hela som skulle ha skonat honom från åratal av att vara instängd i en fängelsecell. Viktor Farafonov skulle aldrig glömma hur mannen viftade med erbjudandet framför näsan på honom för att sedan rycka undan det. Han förvägrades valet och allt hade kunnat gå annorlunda. I stället fick han vistas innanför betongväggar under det som kunnat bli hans bästa år i livet. Han nickade åt sin mammas bild innan han vände och gick i riktning mot den väntande bilen. Att han varit tvungen att förnedras genom att bära handfängsel på sin mammas begravning skulle han aldrig förlåta. Ju mer åren gick desto mer övertygad blev han om att det han utsatts för inte fick gå obemärkt förbi. Ett begär växte allt starkare inom honom om att han var tvungen att visa omvärlden att man inte behandlade Viktor Farafonov hur som helst.

HANNES LYCKHOLM

19


Profile for Smakprov Media AB

9789198608748  

9789198608748  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded