Smakprov Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass av Spero Etiam
På sommaren är Sverige nedlagt, man är inte på jobbet, man bor inte hemma. Sedan kopplingen mellan lön och arbetsprestation har försvunnit, har inte alla råd med semester eller fritidshus, men de som måste stanna vid sitt håller låg profil, de gömmer sig i sina mobiltelefoner. Det är ett oskrivet avtal, tio veckor mellan midsommar och skolstart ska alla vara osynliga och landet dött. Andra länder har sina religioner, ideologier eller patriotism som kräver deltagande i processioner, marscher och tillbedjesrop. Sverige har tystnad som obligatorium. Det allra bästa med sommaren är att skolan är stängd, folktom som om den var någon anstalt från förr. Man skulle kunna få för sig att skolan inte behövs, att vi blir ett bättre folk utan den. Som en fånge ute på rastgården som blundar och någon sekund kan känna sig fri, jag ser inga murar, det finns inga murar! Så kan vi undra: finns skolan egentligen? Eller har vi hamnat i paradiset? Love har det, typ, han skriver låtar på glasverandan. Låtar som handlar om världen, hur vi lever på en vulkan och allihop är på väg mot helvetet, han blir så lycklig när han håller på med sina sånger. I över fyrtio år har Love skrivit sina sorgliga ballader. Han har fått publik efter publik att skratta, han har fått stående ovationer, men det var underhållning, inte många lyssnade på hans allvarsord. Nuförtiden vill ingen höra sådant, det påstår i alla fall teaterdirektörer och musikproducenter. Men han kan inte sluta att göra dem, han vill tömma hjärtat, låta alla negativa känslor krypa ut ur porerna och in i gitarren. Sjunga från hjärtat. Grannarna klipper ovanligt ofta sina gräsmattor. Min kära publik, här kommer: Love Gotthart,
presenterar han sig själv. Han hinner fantisera om att bygga upp en repertoar, att göra en turné, kanske redan nästa sommar? Men sedan är det matdags och genom en titt i kylen blir han påmind om behovet av pengar. Djävlig detalj! Raio låter Aia vara hemma hela sommaren. Han har ändå dåligt med uppdrag. Hon har redan sagt adjö till förskolan, exmakan har tillfälle att jobba extra för att andra tar semester och det ska ändå finnas någon i ett sjukhus, så han får ha Aia. Dagarna i ända bygger de dammar och fort vid bäcken, klättrar i klätterträd och äter allt som växer på gården, hallon, körsbär och svartvinbär, äpplen, rabarber och sockerärter. Grannbarnen är med ibland, Raio ropar på dem så fort han skymtar dem, viftar lockande med plommonen. Grannbarnen viftar tillbaka, men grannföräldrarna hejdar dem med ännu häftigare gester. Tyvärr, de har sina egna plommon. De tror väl inte att jag är en barnlockare? skämtar Raio. Man kan skämta om vad som helst på sommaren, man kan stå i badbyxor och titta på ens dotter som leker i vattnet med alla de andra som är sex. Man kan skratta för sig själv om att svenskar har samma ord för en oskyldig ålder och det som är mest tabu att göra med dem. Han fryser och längtar hem. Hem, det är i hans fall långt borta. Marion är verkligen fri! Fri från gymnasiet för evigt! Hon ägnar sig åt det ljuva ingenting. Festar, solar och äter glass när hon vill. Hon blir förälskad på stranden och bantar i en dryg vecka, tills hon ser HONOM arm i arm med klassens Luciadrottning. Sedan blir hon aspackad mitt på dagen. Det får man när man är arton, ingen bryr sig. Hon är ändå ingen och hon nöjer sig med det. Hon är mitt emellan skolan och
livet, så känns det. Ett litet mellanparadis innan hon ska reinkarneras. Och som vad? Hon drömmer om att komma tillbaka som den vackraste fjärilen. En fjäril är först en äcklig larv och sedan en puppa, det tar tid att förvandlas. Så varför skulle hon inte ligga i solen och äta upp sig?
Det är måndagsmorgon klockan 07:00, Love Gotthart kommer fram till busshållplatsen. Han har aldrig i sitt liv varit ute så tidigt, han förundras över att solen redan är uppe och sprider en rosaröd glöd bland regnmolnen, så mycket nytt som han kommer att uppleva! Han ser sig omkring, det är mycket folk ute redan, färgglada morgonpigga människor, arbetstagare precis som han. Han blir petad i ögat av en eker på ett paraply, en korpulent kvinnsperson, inte ens gammal eller fisförnäm, gömmer sig under segelduken. Gotthart böjer sig för att ta ögonkontakt, medan han gnuggar det värkande synorganet. Det andra ögat kollar skälmskt på kvinnan, med den blandning av indignation och överslätande med vilken han så ofta har tämjt barn som störde honom under en föreställning: jag blev den ilsknaste clownen nyss! men jag är clown, jag kan inte fortsätta vara arg! Kvinnan tittar tillbaka, förolämpat. Va? Är det han som är fel här? Han tittar upp, söker bekräftelse, men ingen verkar bry sig. Paraplykvinnan tar ett steg bakåt, vilket tvingar alla på plattformen att göra detsamma och det är en del. Det stockar sig av människor, unga och gamla, bruna och bleka, i trenchcoat och sommarjacka, men alla tar lydigt ett steg bakåt, förutom Gotthart då. Så han är den enda som stänks ner av pölvattnet när bussen kör fram med för hög fart. Medan bromsarna
piper, skakar han av sig som en hund och kollar byxorna. Vilken tur att han har gummistövlar på sig, hans strumpor är torra än. Gummistövlarna luktar ny plast, han har köpt dem speciellt för det här jobbet. Man ska skydda sig väl när man jobbar med småbarn. Gotthart är sist in i bussen, han tar en ståplats vid rullstolparkeringsplatsen, han unnar de andra att sitta lite. Än så länge ser han inget vänligt ansikte, men de kanske är trötta, de kanske ser inte fram emot arbetsdagen som han. Eller är det en social kod att alla surar så att de känns mer lika, att trots motsatser i kön, religion och politiska val ser alla likadana ut, så att ingen behöver skämmas över att vara trött och arbetsmotvillig? Här sitter de varenda morgon i stanken av våta kläder och oljudet av varandras mp-treare, för att komma vart? Diffusa butiker, stark upplysta verkstäder, kontorslandskap med flimrande skärmar. Och han, han får spela spel, sjunga sånger, stå ute under solstrålarna eller det porlande regnet. Nej, han borde skratta av lycka. Fast han håller sig, man ska inte göra folk avundsjuk i onödan. Han har undrat om han valt rätt yrke. När han inte längre kunde spela i cirkusar och soloföreställningarna snarare kostade pengar än gav något, då verkade ingenting roligt alls. Att bli vanlig människa, vad kan vara värre! Han hade tänkt på att ta ett kontorsjobb, ett sådant som Nescio beskriver som: ”att sitta och längta till klockan sex”. Men arbetsgivarna verkade inte tycka att han längtade så duktigt som de andra kandidaterna. De hade ju mer utbildning. Ett arkiv, det drömde han också om, att sätta saker i pärmar, ställa pärmar i skåp, damma av skåp och inte träffa någon levande själ något mera. Men vem skulle han skoja med då, dammråttorna?
Man får ha lite överseende med honom, det är redan andra gången han måste göra ett nytt yrkesval, klart att det tar tid att få fram motivationen. Det finns så många kreativa, konstnärliga människor, så vill man stå på en scen ska man i alla fall vara ung och vacker. Det tycker den sortens män som bestämmer vem som får stå på scenen. Så han jobbade ett tag med PR, det var liksom samma sak fast annorlunda. Spotlight på, trumvirvel och låtsas att den som dyker upp i manegen är den mest intressanta i världen. Först välkomnades alla som kunde göra en webbsida och när de var färdiga, blev det finanskris. Nåja, inte att det var kris, direktörslönerna fortsatte att öka som kaninfamiljer, så lösningen var att utnämna en kris och kasta ut en yrkesgrupp. Och en webbsida, hur svårt kan det vara? Gotthart blundar och tänker på karriärcoachen som han tvingades träffa. De vill inte se sådan gammalmodigt skit, sa hon. Vem, barnen? Barn vill alltid se clownerna. Det är bara föräldrarna som vill något nytt, något trendigt, något stort och amerikanskt, dyrt helst. Eller kanske inte ens de, det är teaterpamparna som bestämmer vad man får se, vad man ska vilja se. Plötsligt ville hela världen se stand-up-comedy. Som om en clown inte skulle stå upprätt. Jobba med barn, det tycker du om? Skolvärlden behöver folk som du, sa hon. Är det så? Vill skolvärlden ha en femtioårig man som skolats om? Nåväl, han ska se om han är välkommen. Den senaste tiden vaknar Raio ofta med känslan av vilsenhet. Drömmarna gav något slags fäste i välkända bilder från förr. När han öppnar ögonen, ligger han ensam i den stora sängen, omgiven av blomtapeten och för mycket ljus från bakom
gardinerna. Ändå är det mest ljuden som skrämmer honom, maskinsorl ute som han inte har vant sig vid. Sedan ramlar allting på plats igen: migrationen till Sverige, det egna företaget som inte får fart, hans älskade fru som älskar någon annan och huset som ständigt behöver nya skruvar för att inte rasa ihop. Raio släpar sig till köket och intalar sig själv att han först ska äta en ordentlig frukost innan han sätter på datorn. Men tevatten ska kokas och te dra och så har han satt igång sin bärbara igen. Varför låter det alltid så mycket? Vi bor i ett folkglest land och ändå hör man någon hela jävla tiden. Vadå? Skriker folk där du bor? Jag menar att jag alltid hör en motor. Jag gillar att sitta ute eller ha fönstret öppet, jag gillar att sova ut eller att ta tupplur. Men alltid är det någon som startar en maskin! Jag tror bestämt att Sverige är det maskintätaste landet i världen. Vadå gräsklippare eller? Gräsklippare på sommaren, motorsåg på hösten, snöslunga på vintern och … vad har dom på våren?
Borrmaskin! Du glömde lövblåsare, kantklippare, buskklippare, grenkapare och rotskärare. Och sedan har dom slipmaskin och betongblandare. Hurså ”dom”? Har du ingen lövblåsare? Jag krattar löv med en kratta! D ä en gubbsjukdom. Dom måste ha allt på el. Motorsåg går väl på bensin? Det är inte vårt fel, det finns för många av de där dagarna då ni inte vet vad ni ska ge oss, födelsedag och farsdag och jul. Men varför måste allt låta så mycket? D ä en gubbsjukdom, dom vill ha en plats i universumet! Kanske ingen ser dom, men alla ska höra att dom finns. Vi är ju ett av de folkglesaste länderna, är det som motvikt? Absolut! Vi måste göra oväsen, annars bedövas vi av tystnaden.
Jag tror ändå att det är ett gubbproblem. Det slåss för lite i Sverige, det är det dom måste kompensera. Vi kanske får vara glada för det? Det finns så mycket frustration i världen som leder till krig, skolskjutningar och hedersmord. Men inte här, för Svensson startar sin gräsklippare i stället!
Han kan inte bestämma sig om han ska göra ett inlägg eller avvakta. Är han för mycket invandrare för att vara med? Det verkar som att många känner sig så pass utanförstående att skillnaden har suddats ut. Eller återupprättas den av Gazamuren av ord och förslag som de där demokratiska svenskarna sprider nuförtiden? När skolans hållplats dyker upp och han skyndar sig ut, fälls ett paraply ut mitt i hans ansikte. Å nej, ska hon åt samma håll? Gotthart gör en bred gest för att låta kvinnan gå före. Gotthart, vad gammaldags artig du är, tänker han, han tänker alltid om sig själv som ”Gotthart”. För att kolla läget, går han en runda kring skolan som ligger inbäddad i några buskage som ska hålla barnen borta från trafiken. Det kommer en boll över buskarna och landar framför hans fötter. Han tar upp den. Tre killar håller upp händerna och ropar ”Hit! Hit med bollen!”. Han ser en flicka i deras ålder och kastar bollen till henne. Hon blir alldeles ställd när bollen studsar först framför och sedan över henne. Han vill skratta åt henne, men kommer ihåg just i tid att han inte har clownnäsan på. Man får inte skratta åt barn som vanlig människa. Bollen studsar vidare