Dom därute
erik helmerson
Roman
Blixthalka (2008)
Den onödige mannen (2011)
Au revoir, Magnus (2014)
www.romanusochselling.se
is B n 978-91-985596-1-3
Copyright © Erik Helmerson 2022
Omslag: Eva Wilsson
Tryck: ScandBook, e U 2022
Tidigare UT givning på anna T förlag
Den här boken är till Ellinor och Rebecka
Prolog
Jag sitter med datorn uppvikt på bordet framför mig. Det jag har skrivit vill slita sig loss från skärmen, så starkt är det.
Jag behöver bara en rubrik.
Sakta läser jag än en gång de få ord som jag hittills skrivit, jag mumlar dem mellan läpparna, smakar av dem.
De första: När blir det dags.
Så skriver jag ”muslimer”.
Jag kanske skulle byta ut det. Jag raderar ”muslimer”, skriver ”islam”. Markerar det nya ordet, låter pekfingret sväva över returtangenten. Skriver ”muslimer” igen. Jag vet vad jag vill skriva, tror jag, men inte hur. Alla kommer att förvrida det, håna det, kalla mig … Som alltid.
Från köket hörs P1 över diskmaskinen: ”Opinionsundersökningen befäster sommarens tydliga trend att …”
Jag vet vad de ska säga, jag kan det nästan utantill, vi gick igenom allt på klockan tre-mötet föregående dag, ”briefing i vårt war room” som någon sa.
Jag vet inte längre vad som är skämt eller allvar.
När blir det dags att … Jag är ingen glimrande skribent
7
men detta är det enda jag kan, pekfingrar mot tangenter. Under alla år med händerna svävande över tangentbord har jag lärt mig att jämföra ord, hur formuleringar hittar rätt som blodhundar, jag tror mig veta exakt vilket ordval som gör skillnaden, vad som ger larm, vad som möts av tystnad.
Nyheterna i bakgrunden.
Jag skriver. Skriver.
Jag kan radera. Jag kan mildra, släta ut. En snabb kalkyl: Om jag byter ord, tonar ner, skriver mildare – kanske
40 likes. Om jag låter stå – kanske 4 400.
Pilatus svarade: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.
Vad kommer de att kalla mig?
Vad spelar det för roll? Allt vänstern velat säga om mig, om oss som inte tycker som de, har de redan sagt, dag efter dag, text efter text, år efter år.
Vi är rasister. Vi är bruna. Vi är de onda. Bara för att … Man får inte ens tycka att – jag minns när …
Så skjuter jag stolen bakåt. Läser igen. Jag är inte missnöjd. Åh, de kommer att …
Men de kan dra åt helvete, om de vill missförstå och tolka min text mot bättre vetande får de göra det, och det vill de alltid och det kommer de alltid att vilja och alltid att göra.
Jag vet själv vad jag är och vad jag inte är, det vet jag bättre än någon annan, de har ingen rätt att definiera mig.
Och dom därute kommer att belöna mig.
Rubriken är hamrad svart på den vita skärmen.
Jag har skrivit:
När blir det dags att internera Sveriges muslimer?
Kapitel 1
n ågra år T idigare. 2014, vår
Det är fortfarande så kallt ute att kvällskylan letar sig in till och med i vardagsrummet. Eller så har den fastnat där efter vintern, grabbat tag i varje hörn, varje spricka i tapeten, varje mellanrum mellan golvplankorna. Jag har dubbla strumpor och mina ulltofflor och fryser ändå. Höger toffla har en liten fördjupning i fårskinnet, rakt under stortån. Jag fick dem av Gabi, var det i trettioårspresent?
Jag sluter ögonen. Ser i minnet ett matt morgonljus, en stängd dörr, hör viskande röster och prasslet av skirt papper utanför. De där morgnarna var bland det underbaraste. Jag hör ett tändstickshuvuds frasande mot plån. Nakna fötter mot trägolv, viskningarna igen: ”Klar? Nu?
Ett, två, tre!”
”Ja må han leva, ja må han leva.” Dörren öppnas i första versen, de liksom stapplar in, valhänta och klumpiga av brickorna de bär. På Gabis bricka: Det tända ljuset, kaffet, bakelsen. På Bernards det mindre ömtåliga: paketen. De stunderna kommer jag aldrig att glömma, dörren som öppnades, kärleken som strömmade in. Bernard som
9
aldrig kunde hålla tyst om paketen: ”Grattis pappa, det är en pyjamas!” ”Titta vad många paket pappa, jag får inte säga vad det är i dem men det är en rakapparat och en utflykt till nåt slott som du och mamma ska göra själva! Och jag ska inte säga vad det där är men det är tofflor!”
Så mycket som jag hade. Middagar, himlande ögon som möttes vid ett korkat tv-inslag, huvudena ihop över en skrynklig karta med planer för sommarens resa. Utanför pågick världen, men vi hade stulit just denna tid för att krypa ihop nära varandra, ge och ta emot, vi tre, hans hårda och vassa pojkkropp som aldrig kunde vara still.
Några få av tingen finns kvar, tofflorna sitter på mina fötter, men den förtunnade ytan i fårskinnet kommer en dag att bli ett hål och tofflorna kommer att smulas sönder av en sopbil och med dem ett av de enskilda, skarpa minnena som det ena efter det andra faller samman och mals ner till en enda gröt av vaga bilder av det som var vi. De här tofflorna brukade Gabi låna, ibland glömde hon att ta av dem när jag kom hem, då räckte det med en blick och ett leende för att hon skulle le tillbaka och lirka av sig dem med några knyckande rörelser med de där fötterna som jag älskade.
Och pojken … Några teckningar finns kvar, en blågrön häst, ett hus med tre vinkande människor på taket. Fotbollsspelet som han hittade på själv och vars regler han skrev ner i den lila anteckningsboken, 32 sidor. Snäckorna han samlade ihop i Portugal, medan han grät över att Atlanten var kall. Minnena finns kvar, hur han brukade le med hela kroppen när han sprang mig till mötes på förskolans gård, allt han ville visa mig, spela upp framför
10
mina ögon, berätta för mig. Allt det som jag bytte bort mot absolut ingenting. …
Jag lindar de sista spaghettitrådarna runt gaffeln och suger i mig dem. I bakgrunden står tv:n på, jag borde lyssna men låter mig hela tiden luras bort av telefonen. Facebook: Inga notiser. Så får jag ett infall och skriver in hennes namn i sökfältet: Gretchen Nilsson. Noll träffar.
Samma tankekedja som alltid rasslar genom mitt huvud.
Säkert har hon gift sig och bytt namn. Hette hon ens
Gretchen eller var det bara ett smeknamn? Hon hette förmodligen Greta, men det finns hur många Greta
Nilsson som helst, det är ingen idé. Kanske har hon inte Facebook. Eller så kan hon faktiskt vara död. Så skriver jag, precis som alltid: Greta Nilsson. För många träffar.
Jag går in på min mejl, inkorgen är tom. Inte ens ett pressmeddelande om något företag i Värmland som beslutat att expandera sin tillverkning av solpaneler. Twitter: En bild på Chefen och texten Talar om: Nedskärningar.
Tjänar: 2 miljoner per år.
Det är omöjligt att vår partiledares lön är så hög. Jag
räknar i huvudet: Delat med tolv, det skulle vara mer än 150 000 i månaden, hur mycket mer? 155? 160?
Aktuellts nyhetsankare får mig att vända huvudet mot rutan: ”På fredagen inleds det officiella besöket från Zimbabwe, ett land som plågas av extrem inflation och ökande arbetslöshet. Nu har också politiska oroligheter
11
… ”
Jag borde kommentera detta på något sätt, tänker jag. Hålla mig framme, visa engagemang. Jag ska ändå vara med i partiets grupp och träffa representanter från delegationen. Jag minns inte vad vi skulle prata om men inget avancerat, jag kan läsa in mig på en kvart. Stackars jävlar, en galning på tronen och nu demonstrationer i huvudstaden som jag glömt vad den heter. Var och varför skulle jag skriva något? Mina konton på sociala medier, som de sa att det var så viktigt att jag skaffade när jag kom in i riksdagen, är det ingen som läser. Jag vet inte vad mina väljare tycker om mig. Jag tror inte att de bryr sig. De har röstat på mig, men jag tvivlar på att de vet att jag finns.
I tv-studion har en utrikesreporter slagit sig ner bredvid ankaret. Jag minns henne, hon intervjuade mig för länge sedan med rubriken ”Ny i riksdagen”. Då blev jag arg över att hon citerade mig slarvigt, i dag skulle jag gråta av tacksamhet bara hon slog mitt nummer.
”Rhodesias befolkning reste sig mot kolonialismen och den dåvarande premiärministern Ian Smith. Övergångsregering … Gerillan la ner vapnen … förhandlingar … Rhodesia bytte namn till Zimbabwe …”
Jag tycker mig minnas allt detta och känner mig gammal igen, eller så är det kylan från väggar och golv som tränger igenom filten jag har över knäna. Jag minns somrar på landet, en transistorradio höll min förlamade morfar sällskap, alltid något om detta Rhodesia och denne Ian Smith. Jag tycker mig se en gänglig, vithårig man med pipa, inte olik morfar innan stroken tryckte ner honom i rullstolen. Kanske förväxlar jag Ian Smith
12
med Stan Smith, tennisspelaren. Jag minns jublande svenska 70-talsrubriker och svenska 70-talssossar som omfamnade 70-talsgerillamän, nyligen släppta ur fängelset, blinkande mot ljuset, och hur dessa söndertorterade, avmagrade trashankar inom bara några år blev diktatorer, korrumperade ministrar, torterande polischefer.
Det finns en tweet här, tänker jag, något att göra för att skapa illusionen av konstruktiv handling efter en kväll av spaghetti, stekfläsk, läsande av motionstext och minnen av kärleksbubblor och frid som aldrig kommer tillbaka. Jag slår upp datorn, den går omedelbart igång. Jag klickar fram Twitterfönstret medan nyhetsinslaget rullar vidare:
”Det går tillbaka till den tid då landet ännu hette Rhodesia och motsättningarna mellan de vita landägarna och den svarta befolkningen …”
Ämnet borde funka. Jag kan ge en bild av riksdagens vardag, av politikens löpande band, långt från det spektakulära och rubrikskapande. Hektiskt slut på veckan väntar, skriver jag: Ser särskilt fram emot mötet med vännerna från Rhodesia. Jag funderar, stryker ”vännerna”, ändrar till ”delegationen” – vi är inte kompisar, jag har hälsat på en av deltagarna på en konferens i Göteborg för nästan ett decennium sedan. Han talade perfekt svenska, hade levt här som flykting, uppsnappad av socialdemokratiska lokalföreningar, har tre barn med svenska förnamn. Jag kan inte tänka mig att han minns mig. ”Delegationen”, alltså. Jag funderar på att lägga till något elakt om Socialdemokraterna, men tänker att det inte vore rättvist, hur skulle den tidens rörelsemän med bruna kostymer och allvarliga ögon kunna veta vad som
13
skulle hända i södra Afrika decennier senare? Ska framtiden ställa dåtiden till svars för att den saknade facit? Jag trycker på Send. Skulle inte någon av skolklasserna med barn med babblande munnar komma till jobbet i morgon? Var det nästa vecka?
Så gäspar jag, river mig i hårbotten – något fastnar under långfingernageln – och stänger av datorn. Jag tar en sista titt på telefonskärmen, så stänger jag av den också. Någon gång snart ska jag byta lakan i sängen. Men inte i kväll.
I samma stund som skärmen slocknat minns jag att jag tog den sista mjölken till kvällsteet. Jag tittar på klockan:
Ica stänger om åtta minuter. Jag tar min varmaste jacka ur garderoben – minns du, Gabi, du retade mig när jag köpte den, du sa att jag såg ut som om jag skulle iväg och leta efter ingenjör Andrée och hade tagit på mig hans luftballong – och går ut ur lägenheten, irriterad på kvällskylan redan innan jag känt den.
”Good evening, my friend Sir.” Den romska kvinnan sitter som vanligt till höger om entrén. Hon är lätt hopkrupen, framför henne står den handskrivna skylten. I början fanns bara den, men sedan ett par veckor har hon också fotografier framför sig, två flickor med flätor. En av dem har en sned näsa som får mig att tänka på Inga, min klasskompis från högstadiet. Jag undrar om Inga skulle komma ihåg att jag gick i hennes klass i nio år.
”Hejhej”, säger jag och går ett par steg åt vänster för att inte trampa på hennes Ikeakasse. I ekot av min egen röst hör jag hundratals repliker: ”Det viktiga är att säga hej, att bekräfta dem som människor.” ”Jag ger
14
till hjälporganisationerna i stället, det rekommenderar de som jobbar med frågan.” ”Man kan inte förbjuda fattigdom.” ”Tiden är inte mogen för ett tiggeriförbud, men en utredning kunde kanske – vad tror ni?” ”Men vad gör vi med barnen, det är barn det handlar om!”
Jag inser att jag själv sagt flera av de där meningarna. Det är som att Bernard går bredvid mig igen, de första försöken till förklaringar: ”Du vet, det är fattiga människor från andra länder.” ”Får jag ge henne min tia?”
”Nej, gör inte det. Eller det är klart, om du känner att … Fast jag vet inte.”
Kvinnan – hon har en gång sagt att hon heter Elenuta – ler och nickar. Hon kan vara trettio, hennes oväntat blonda hår hänger ner över axlarna. Jag nickar tillbaka, behåller ögonkontakten. ”Inga pengar”, säger jag, ”ledsen.”
”Nästa gång?”
”Kanske det”, säger jag. Jag hoppas att irritationen inte ska synas i min blick. När jag kommit in och går mot mejeriavdelningen tänker jag på morgondagens besök från zimbabwierna igen, på hur jag ska hälsa på mannen från industridepartementet. Handslag? Manlig kram? High five? Samtidigt kan jag redan känna sängvärmen omsluta mig, jag längtar efter hur täcket formar sig efter min överkropp, hur sömnen överraskar mig som en ficktjuv.
Jag vaknar innan den gamla klockradion släpper fram arbetsdagens första nyhetssändning. Utanför sovrums-
15
…
fönstret skiner en svag sol, den täcks snabbt av molnen men hinner ändå ge löftet om en kommande sommar. I går duschade jag, då slipper jag i dag. Hur länge sedan var det jag tvättade håret? Men vem ska lukta på mig? Jag sträcker på mig, en kudde ramlar ner på golvet. Tack vare att jag vaknade tidigt kanske jag hinner läsa tidningen långsamt och för en gångs skull komma ihåg vad som stod där. Jag räcker ut handen efter telefonen, trycker tummen mot knappen men flyttar snabbt bort den igen. Som för att bevisa något för mig själv lägger jag tillbaka mobilen på nattygsbordet och sätter mig upp i sängen. Jag minns avunden när jag var tvungen att gå upp men hon fick ligga kvar: täcket uppdraget så att bara ett buskage av hår stack fram, på andra sidan kanske en fot, och jag själv huttrade på golvet, med världens alla uppgifter framför mig, alla fotbollsresultat, dopade cyklister, lottningar till kvalgrupper, skaderapporter från en hockeyserie, en övergång från någon italiensk klubb till någon fransk. Och så Bernard i rummet intill. Säkert redan vaken, med fingrarna fladdrande över något spel eller ögonen djupt i en film. Dagen som hade börjat gå och som vi skulle befolka, vi var stjärnor i vårt eget mikrodrama, i scener som var allra bäst när det inte hände något alls. Hur kunde jag vara så fasansfullt idiotisk att jag inte förstod detta?
Jag ställer mig upp, drar på mig gårdagens kalsonger, sätter mig på sängkanten igen och tittar efter mina strumpor. När jag ändå sitter här kan jag lika gärna – min hand sträcker sig automatiskt efter telefonen, greppar den, fingret trycker in knappen. Jag stirrar ut genom
16
fönstret och väntar, sekunderna som går, hur lång tid har jag tillbringat väntande på att skärmar ska lysas upp, väntande på snurrande badbollar, urtavlor, timglas, det måste handla om dagar, veckor, kanske månader av icketid, som ett parallellt universum där ingen aktivitet registreras, inget liv. Så trycker jag in min kod, de sista fyra siffrorna i Bernards personnummer. Jag hittar bara en strumpa, har den andra hamnat under sängen?
Sms-signalen skrapar mot mina trumhinnor, säkert partiet, jag undrar varför de redan hört av sig.
Eller är det Bernard? Har det hänt honom något? Omedelbart tar den gamla oron ett fast grepp om min strupe, den har samma födelsedag som mitt enda barn och kommer att ha samma dödsdag som jag själv. Tanken på min son ensam i en tunnelbanevagn räcker för att göra mig illa till mods, jag minns min egen ungdoms skräck, en resa mellan fyra stationer blev Flugornas herre om man mötte fel par ögon, nu är han där, hur ska jag någonsin kunna vänja mig?
Jag tittar snabbt på skärmen.
19 meddelanden.
Bernard.
Skräcken gör att jag slutar andas.
Nej.
Det är inte han, det är inte hans mamma.
12 av dem kommer från ”Charlie mobil”. Vår nye informationsansvarige. 12 meddelanden? Två är från Stina. Resten är okänt nummer. Jag tänker: Det har hänt något med Chefen.
Jag tänker: Vem tar över?
17
Jag tänker: Vad betyder det för mig? Befordran? Högre lön? Så tänker jag: Varför skulle någon befordra mig?
Ringsignalen kommer innan jag hinner läsa det första meddelandet: Charlie mobil. Min hand skakar när jag trycker på den stiliserade bilden av telefonluren.
”Du har sett?” säger han.
”Vad?”
”Du har inte sett?” Hans röst låter som maskingevärseld.
”Jag vaknade precis.” Mina tankar flyger runt i rummet.
Det blir tyst i andra änden. ”Gå in på Twitter”, säger han. ”Nej förresten, vänta innan du gör det. Nej förresten, gå bara in. Och du: Viktigast av allt. Ring mig när du fått en överblick. Svara inte på något samtal under tiden, Fluktis. Ring bara mig. Ingen annan.”
Det är egentligen bara ett ord i hans harang som jag hör. ”Jag skulle verkligen uppskatta om du inte kallade mig det”, säger jag, ”det var länge sedan de sa så om mig. Jag tror jag har nämnt det förut några gånger.”
”Gå bara in på Twitter.”
”Är Chefen okej?”
”Varför skulle han inte vara det? Det är inte han som är problemet. Twitter.”
Jag håller telefonen framför mig. Det känns som att rikta en pistol mot punkten mellan mina egna ögon. Jag ser Twitterikonens vita fågel på skärmen. Så trycker jag på den. Samtidigt försöker jag förstå vad Charlie kan ha pratat om. Men det är omöjligt. Jag vet inte ens var jag ska börja.
18
Det är 225 svar på min senaste tweet.
225.
Medan jag tittar blir de 226. Så 227. Jag fortsätter titta och ser numret stiga och stiga och stiga. En bra dag har jag kanske sju, oftast inga alls.
Vad skriver de?
Vad har hänt?
Vad skriver de?
Jag tittar på den översta. Mitt namn lyser fram som ett ensamt fyrverkeribloss i natten, det kastas i mitt ansikte:
Mikael Petersen: En n-boll tack, nej förresten jag tar två, det kan inte bli värre!
Vad menar de? Det är ett ord jag noggrant lärt mig att aldrig använda.
Nästa: Kolonialherren Mikael Petersen är verkligen ett fint föredöme för sitt parti.
Nästa: Mikeaö Petersen, din FUCKING RASIST
Nästa: Har Mikael Petersen vaknat än? Vi väntar på din kommentar Micke!!!
Nästa: #harmickevaknat?
Nästa: Så Mikael Petersson är ett satans rasistsvin, what else is new hos borgarna?
Nästa: #harmickevaknat?
Nästa: #harmickevaknat?
246 svar nu. 247. 248. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag har svårt att få luft. Vad har jag gjort? Är det någon som påstått något om mig? Har någon hackat mitt konto? Lyckats skriva något i mitt namn?
Mina händer skakar. Ingenting existerar nu utom mitt sovrum och skärmen som lyser upp det. Jag hittar min senas-
19
te tweet, den som alla svarar på, den som måste ha kickstartat alla dessa människor som nu hatar mig så mycket.
Vad skrev jag?
Jag läser:
Hektiskt slut på veckan väntar. Ser särskilt fram emot mötet med delegationen från Rhodesia.
Vad är det som …
Rhodesia.
Nej. Varför?
Rhodesia.
Varför?
Varför skrev jag så?
Det är inte konstigt. Jag måste ha tänkt fel bara. Jag tänkte ”Rhodesia” just när jag skrev tweeten, inte ”Zimbabwe”. Jag tänkte på annat. Jag var inte där. Det var sent. Jag var trött. Tv:n.
Det kan hända vem som helst. 252, 253, 254.
Det måste gå att förklara. Be om ursäkt. Naturligtvis förstår de att det är ett missförstånd. Bokstäverna smattrar mot mig som kulspruteeld.
Inget att se här, bara en JÄVLA BORGARRASSE!
När Micke åker till Rhodesia via Belgiska Kongo, Guldkusten och Övre Volta.
#harmickevaknat?
#harmickevaknat?
Jag reser mig ur sängen och lägger försiktigt mobilen på nattygsbordet. Jag går bort mot fönstret. Av någon anledning tänker jag på hur det kändes att trampa naken morgonfot på en leksaksbil. Kroppsminnet sitter i, fem-
20