#2
Substans Substans :
Lustans Lakejer
CHRISTIAN OTTESEN
A L B U M S E R I E N #2 © Christian Ottesen och Substans, 2019 www.substans.nu Citaten på s. 5 och 39 är fritt översatta av Christian Ottesen. Bilderna på s. 6 och 12 är tagna av Christian Ottesen. Omslagsform och typografi: Eva Wilsson Sättning: Anna Bäfverfeldt Tryck: Elanders, Stockholm 2019 ISBN: 978-91-985423-1-8
LÅTLISTA
A Begärets dunkla mål 3:55 Världen utanför 3:43 Kärlekens nöjen 3:26 Nyhetens behag 3:24 De överflödiga 6:05
B Ögonblickets spänning 3:54 En nöjenas natt (på dina drömmars ö) 5:43 Image fatale 4:30 Massans sorl 6:20 BONUSLÅTAR Härifrån till evigheten 3:28 Se men inte röra 3:13 Man med paraply 2:48 Skuggan av ett tvivel 4:22
»Många och skiftande är botemedlen som filosofer och läkare har ordinerat för att muntra upp ett sorgset hjärta, för att av leda från de fixa idéer och krävande grubblerier som hemsöker den som drabbats av sjukdomen; men som jag ser det finns inget så nära till hands, inget så kraftfullt, inget så lämpligt som en bägare med stark dryck, uppsluppenhet, musik och muntert sällskap.« U R T H E A N ATO M Y O F M E L A N C H O LY AV RO B E RT B U RTO N
#5
Österskärs havsbad nära Åkersberga.
DRÖMMAR I ÅKERSBERGA
Sverige under sent sjuttio- och tidigt åttiotal. Internet fanns inte. Film såg man mest på bio. Tv var till för att fostra och upplysa. En långfilm brukade visas på lördagskvällar. Inga dagsändningar alls ifall ingen katastrof inträffat. Den mest exotiska mat som stod att finna var pizza. Tog man en Hawaii med sin ensamma skiva ananas ur burk var man på desperat jakt efter något annat. I de sena tonåren kunde man försöka fly eller åtminstone få lite andrum. Flyga var dock dyrt och tåg tog åtta timmar från Stockholm till Helsingborg. Först efter färjeöverfarten till Helsingör och egentligen först i Köpen hamn kände man att man var i VÄRLDEN. Den andra halvan av min uppväxt tillbringade jag i det lilla samhället Åkersberga. Där fanns inga byggnader som bildade kanjoner och gav nackspärr ifall man ville se en bit himmel, inga venetianska dimmor fanns; det liknade inte ens Ystad #7
med en hamn där färjor lämnar kaj för kontinenten. Trots närheten till söta små sjöar och bräckt hav brast stället i charm. Människorna där var vanliga hyggliga sådana som överallt annars. De bodde mestadels i radhus eller mindre villor. I början av sjuttiotalet betade ännu kor mitt i samhället, intill Domus och de få småbutikerna. Stockholm nådde man med tåg, som räddade stället från att bli »Fucking Å-berga«. Den smalspåriga järnvägens vagnar hade små balkonger i vardera änden där man om somrarna kunde stå och se grönskan slamra förbi. I slutet av sjuttiotalet byggdes en galleria som innehöll betydligt fler butiker än vad samhället tidigare kunnat erbjuda. Invånarna fick något att göra på helgerna utan att behöva åka till Täbys köpcentrum. Småindustrier spred sig runt samhället. En högstadieskola till byggdes. Och så en gymnasieskola. Knarkhandeln fanns redan då. Kanske var Åkersbergas bristande charm en förklädd välsignelse. Listan på sådana som lämnat mindre samhällen för att bli något kan bli lång. Bob Dylan kom från Hibbing i Minnesota; Elvis Presley från Tupelo i Mississippi; John Foxx kom från Chorley i Lancashire; Chrissie Hynde från Akron i Ohio; alla i The Beatles kom från Liverpool; Van Morrison från Belfast; Joe Strummer föddes i Ankara och hörde till en annan samhällsklass, vilket nog var en resa i sig. Och ja, Elvis #8
Costello och en del andra kom från London. Undantag finns. Men ändå. Utan den längtan bort som tomheten skapade hade vi kanske aldrig lämnat Åkersberga. Eller väckte platsens tomhet vår kreativitet? Åkersbergabor födda på sextiotalet har blivit allt från överläkare till musiker till bankchefer till författare till en finansminister. Jag hade köpt min första lp under ett besök i New York 1975. Staden var skräpig, skränig, utmanande och med en obetvinglig charm och nerv. Den var majhet och hade stora gropar i gatorna, så man slog huvudet i taxins tak när den körde ner i dem. Så klart fanns inga säkerhetsbälten. Jag tyckte att staden var kongruent med skivan jag köpt, The Rise and Fall of Zigg y Stardust and the Spiders from Mars, och utflykten spädde på känslan av tomhet hemmavid. Snart var jag tonåring och ville bli berörd, ville att musiken skulle vara som att åka taxi i New York, men jag tyckte att den i mitten av sjuttiotalet i stort sett genomgick en ökenvandring. Arenarocken var i sitt esse och Bachs cellosviter fann jag senare vara mer rock’n’roll än mycket av den musik som lanserades med det epitetet under tidigt sjuttiotal. Utöver Bowie fanns det undantag som Roxy Music och Kraftwerk. De lockade inte enbart genom sin musik. De snygga skivomslagen och deras elegantare klädstil hörde även de till charmen. Huvudsakligen led jag dock. #9
Jag rattade efter radioprogram som spelade annat än mainstreambanden, och fick ibland in Radio Luxemburg, men det var sällan bättre där. Så hände något. Plötsligt spelades annan musik i radion. The Clash, Elvis Costello, Boomtown Rats, Buzzcocks och fler ändå. Det kändes som att locket för öronen äntligen hade släppt och man verkligen hörde. Världen fick skarpare konturer, blev tydligare. De här musikerna ljög inte för en. De var frustrerade och ville något annat. Jag köpte ett par lp-skivor i veckan – hur jag hade råd minns jag inte. Så lånade man skivor, lånade ut, många försvann den vägen. Kort därefter började jag gymnasiet i Åkersberga och det gjorde även Johan Kinde. På grund av något uppskattande jag sa om Roxy Music började vi umgås. Johan bodde kvar i Åkersberga men lämnade i första ring den där pedagogiska lådan på ett fält i utkanten av samhället. Hans första lp var redan påbörjad. Den innehåller en del eskapism: en längtan efter något annat, efter närhet, något större, något som gav en starkare livskänsla. Som sextonåring hade han inte så mycket erfarenhet att bygga på, så han gjorde som andra konstnärer. Johan var en ung man berusad av vad orden och musiken kan åstadkomma, som stal friskt och skapade något eget av det. Och det han gör när han stjäl titlar – för # 10
det har han fortsatt med – är inte annorlunda än att F Scott Fitzgerald lånade Tender is the Night från John Keats »Ode to a Nightingale«, att The New York Dolls tog sin lp-titel Too Much Too Soon från en biografi över Diana Barrymore eller att Lars Norén döper dramer till Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Som löven i Vallombrosa, titlar som han tog från Stagnelius, Stagnelius och Milton. Konstnärer är alla skator som bygger nytt av sådant de stulit. Bandets namn, Lustans Lakejer, tog Johan från en bild på en kioskthriller han sett i satirtidningen Svenska Mad, medan sångtexterna ofta bygger på mer seriös litteratur, som The Picture of Dorian Gray. Dorian Gray var den första bok Johan tipsade mig om. Av mig lånade han Svindlaren Felix Krulls bekännelser. Han måste ha läst den i badet. Lolita kom senare tillbaka i samma skick. Johan är i dag Lustans och Lustans är ett koncept, en paketlösning, en ganska väl sammanhållen bild som bygger på texterna, musiken, klädseln, skivomslagen och uttalanden i media. Johan är mer än musiker, han är en konceptkonstnär. Det tidiga Lustans bjuder på föreställningar, chimärer, kanske drömmar, en ung mans drömmar – en melankolisk ung mans drömmar. Tänk på Baudelaire, silad genom Oscar Wilde, och blanda i en stor nypa James Bond. # 11