9789189890770 by Smakprov Media AB

Allt det vi aldrig sa Julia Lantz

Tack till mina tre söner som stöttat och applåderat på kvällar, helger och semesterveckor.

Tack till min Henrik som trott på mig varje minut av den här resan, även när jag själv inte gjort det.

Tack till alla er som kommit med inspel, namnförslag, smakråd till omslag och allmänt peppande.

Ingen nämnd och ingen glömd. Tack.

Kapitel

Kapitel 1

Dödsbudet juni 2022

Majas historia

Det var inte ofta som jag blev uppringd av moster Berit. När jag tänkte efter kunde jag inte ens minnas när det hänt senast. Kanske hade det hänt någon gång när vi alla varit samlade i vårt sommarhus nere i Skåne och jag varit och handlat och hon snabbt velat stämma av, ”Du glömmer väl inte vinägern, vi behöver äppelcidervinäger till salladen”. Annars var minnet blankt. Vi hade aldrig stått varandra nära. Nej, vi ringde inte ens på födelsedagarna. Man fick nöja sig med ett litet kort textmeddelande med en liten emoji eller två. En sådan där med flärpar och trumpet och kanske de skålande champagneglasen. Kanske lite snålt, men det var på det viset det var. Det var det normala för mig. Ingenting som jag grämde mig över eller sörjde. Det var vardag. Nu var det tre år sedan jag var där i huset. Att jag valt att inte vara där sedan 2019 hade sina förklaringar. Det kändes helt enkelt inte bra längre att åka dit. Man kunde göra andra saker på sin semester än att bråka och få pikar om allting som hänt och alla val som jag gjort genom

åren.

När jag därför såg att Berit ringde hajade jag till. Vilket inte var särskilt märkligt. Tusen frågor rusade genom mitt huvud. Någonting måste ha hänt, men vad kunde det vara? Kunde det vara planering inför sommaren? Hade Berit fått för sig att det var dags att vi alla skulle ses igen? Hon kanske önskade att vi skulle bryta detta kalla krig. Skulle hon försöka övertala mig attt samla flocken igen? Försöka få mig och barnen att åka ned i sommar och samlas med alla andra? Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att jag inte skulle vara den som startade en konflikt. Jag bestämde mig för att ha ett öppet sinne och bara lyssna på vad hon hade på hjärtat. Kanske var tiden mogen för att vi skulle kunna gå vidare. Kanske hade känslorna svalnat och alla blivit lite mognare och lugnare. Kanske skulle detta bli den stora vändningen.

”Hej, Berit, det var länge sen. Allt bra?”

”Hej, Maja.”

Jag hörde hur Berit drog in luft på andra sidan luren. Hon lät sammanbiten och stressad. Inte mostern som jag vuxit upp med. Kvinnan som pladdrade om högt och lågt och gärna broderade ut om sitt härliga liv i timtal varenda sommarkväll tills öronen trillade av på de stackars åhörarna. Hon tog ett djupt andetag till och jag passade på att göra detsamma. Det här gav inte någon bra magkänsla.

”Jag vet inte hur jag ska säga det här. Var är du?”

Jag såg mig omkring. Mitt emellan bröddisken och mejeri hade jag hamnat. En och annan person passerade förbi mig när jag nu stod stilla. Mammor med barn, någon pensionär och en och annan ungdom som med snabba steg siktade på att ta sig till godisdisken för snabb energipåfyllning efter en lång dag.

Klockan var halv fem på eftermiddagen och jag skulle bara handla lite inför kvällen. Jag var där jag brukade vara vid den här tiden på dygnet.

”Hemköp.”

”Inte idealisk, men låt gå. Då är det lika bra att jag säger det. Emma är död. Hon begravdes idag. Det var en fin tillställning och det blev de blommor och färger som hon hade planerat redan innan. Rosa gerberor på den vita kistan. Hon hade önskat Bromma Kyrka. Ni döptes ju ändå där. Man kan säga att cirkeln slöts. Prästen var bra, en äldre kvinna. Tror inte att ni träffat henne tidigare. Agneta kände i alla fall inte till henne innan det här. Sedan spelade Erik ett stycke för Emma också på gitarr och sjöng. Du vet, han är ju så duktig. Det blev,”Himlen är oskyldigt blå”. Den gamla Gärdestadslåten. Lät bra även om han såklart fick kämpa med de höga tonerna. Kommer inte ihåg riktigt vilka psalmer det var, men om du vill veta kan jag fota programmet och skicka det till dig. Det blev ett fint avslut.” I luren hörde jag min moster mala på. Min blick vandrade runt bland gräddfil och polarkakor. Det var som i en film, eller kanske mer som i en dröm. En riktigt konstig sådan. Det var surrealistiskt. Någon liten treåring smet från sin mor precis förbi mina ben i butiken. Samtidigt hörde jag att alla i släkten tydligen hade varit på plats. De hade ätit smörgåstårta efteråt hemma hos Eriks föräldrar och kramat om de stackars barnen som nu stod utan sin mor. Kladdkaka hade det bjudits på efter det, för det uppskattade alla, med färska bär och vispgrädde. Erik, som tydligen var änkling nu, hade hållit ihop bra. Hans föräldrar var så fina människor som upplåtit sitt hem för det här tillfället. Inte lätt att ta emot folk i sorg. Det skulle man ha respekt för. Nyrenoverat hade det också varit. Jättefint kök i ljusa färger med utgång till en stor och härlig altan som rymde många. Alla hade varit där, utom jag. Hur kunde det bli att man inte blev bjuden när ens egen syster hade gått bort?

När Berit lugnat ned sig en smula med att berätta om allting som hänt fanns det äntligen plats för mig att få uttrycka mig.

”Är Emma död? När hände det här?”

”Det var för några veckor sen.”

”Men min inbjudan? Skulle inte jag varit där? Varför sa ni ingenting?”

”Emma ville inte berätta att hon var sjuk. Vi frågade henne flera gånger men hon ville inte prata med dig om det. Det får du bara ta. Respektera den avlidne, tack.”

Jag hann inte ens svara eller ge mina tankar om det innan hon fortsatte.

”Sen pratade jag och din mor ihop oss och vi landade i att det vore fel att bjuda in dig till begravningen. Du vet, det hade kunnat bli en så jobbig stämning med dig där. Det här var bäst för alla. Erik hade nog att tänka på och hans barn med. Det är dags att du tänker på hans känslor nu, inte bara dina egna.”

Jag ville säga någonting, men fick inte fram ett ljud. Det blev tyst på min sida.

”Din mor flyger tillbaka imorgon så du kan stämma av med henne då. Hon ville inte stanna länge efteråt. Det räckte med allting som hon gått igenom. Nu måste hon få landa hemma och vila upp sig. Som hon har slitit de senaste veckorna. Tror du förstår.”

Nej, jag förstod inte. Jag förstod ingenting.

Kapitel 2

Pappa är sjuk december 2003

Majas historia

Män som var födda på 1940-talet kunde ha väldigt många fina kvalitéer. De kunde vara goda familjefäder. De kunde ha utvecklats till goda makar efter alla år på vår planet, där de tvingats till kompromisser med sina medmänniskor. De kunde ha blivit framgångsrika i svenskt näringsliv och under sina verksamma år hjälpt till att bygga upp fosterlandet. Sedan kunde de säkert blivit goda lyssnare, kockar, nitiska med att strukturera husgeråd, och trygga och säkra bilförare. Det fanns hur många positiva egenskaper som helst en man född på 40-talet kunde ha.

Min pappa Einar hade inte fått många av dessa egenskaper. Det sas att han i början av relationen med mamma var duktig på flamberad pepparstek. Det har även talats om att han kunnat slänga ihop ett fantastiskt vitlökssmör vilket med fördel kunde förtäras till köttbiten. Dock var det ingenting som vare sig jag eller Emma hade några starka minnen av. Vi visste att han var

bra på att steka pannkakor, men han var lika bra på att skapa en tät dimma samtidigt. Den dimman fick alla vi andra som var hemma den kvällen vara med och vädra ut. Det blev vår uppgift när han glatt informerat oss att nu hade han lagat klart middagen och det vore bra om vi kunde hjälpa till lite, vi med. Det vore lämpligt om vi bidrog lite till hushållet genom att duka bordet.

Sedan var det biten med städning och andra tråkiga saker som behövde hanteras i vårt hem. Det var inget han valde att lägga onödigt mycket tid på. Det störde inte honom om han lämnade en kopp på vardagsrumsbordet. Den kunde stå där ett tag utan att han höjde på ögonbrynen. På något konstigt och väldigt praktiskt vis hade den en tendens att försvinna med tiden ändå. Efter ett tag kunde den sedan dyka upp i skåpet i köket för att nyttjas ett varv till. Att använda skjortor och kalsonger hade samma magiska kraft var även det otroligt. De flög tillbaka till sin hemvist, vilket säkert många skulle sett som väldigt praktiskt. Jag tror inte att han förstod hur mycket mamma slet för honom och det var säkert stunder då jag och Emma inte var Guds bästa barn och hon fick städa för oss också. Mamma skulle ha en stor eloge för de åren och allt slit hon lade ned.

Det fanns dock ett område som min pappa var fantastisk på. Han kunde och visste allting teoretiskt. Han älskade att läsa och när vi ville ha hjälp med våra läxor inom historia, SO eller svenska och kände att vi orkade och hann sitta ned en timme för att lyssna, lärde vi oss alltid mer än våra klasskamrater gjort på två veckor i skolan. En gång under högstadiet hade jag haft prov om första världskriget. Sista uppgiften i provet hade varit en friare uppgift, där vi själva hade fått göra en analys och skrivit om hur man borde hanterat tyskarna efter kriget. Det kunde tyckas vara en väldigt stor uppgift för ett gäng 15-åringar.

Hur läraren tänkt när han la den framför oss kunde jag inte förstå, men det var inte relevant. Vi hade fått testa att bidra till att hindra andra världskrigets utbrott. Jag, som fått sitta många timmar bredvid pappa i vardagsrummet och lyssnat och antecknat, hade skrivit min analys och suttit länge och väl och kämpat med den. Vridit och vänt på allting och hört pappas stämma i huvudet. En vecka efteråt hade vår lärare rättat klart provet. Inför hela klassen hade han ställt sig bredvid mig i klassrummet och meddelat: ”Den här uppgiften har jag gett till varje klass i den här kursen i 10 års tid. Jag aldrig fått ett sånt genomarbetat svar. Bravo, Maja! Har vi en blivande historiker i klassen?”

Självklart hade jag blivit glad, men även generad. Sticka ut på det viset och vara en historietönt kanske inte var vad jag behövt vid det tillfället. Högstadiet hade varit krävande som det var.

Den som blev ännu gladare på kvällen var pappa. Man kunde trott att det var han som fått det fina omdömet, han sträckte på sig och höll högläsning för resten av familjen som motvilligt lyssnade på min text.

Det som dock var typiskt med pappa när det gällde att vara barn-av-sin-tid var att han inte lyssnade på sin kropps signaler. De trycktes bort och ignorerades in absurdum. En man var inte klen. Pappa hade grimaserat under en längre tid och mamma hade skällt på honom under flera månader. Även till mig i telefon hade hon ojat sig över min tjurskallige far. Jag tog ingen notis om det då. Jag hade nog med mitt eget liv. Mamma ansåg inte att det var normalt att må som han gjorde. Han borde verkligen ta itu med det. Pappa vände bara bort huvudet eller lämnade rummet när hon gick igång, berättade hon. Han orkade väl inte argumentera emot. Det som till slut fick honom att söka hjälp var att han inte kunde sova på nätterna och hade otroligt ont i högra axeln, vilket hindrade honom från att växla

när han körde bil. När pappa väl kom in till sjukvården var det därför inte bara tumören i prostatan de hittade, utan cancern hade spridit sig till flera platser, bland annat högra axeln.

Första gången jag fick höra om det och förstod allvaret var en sen kväll i december. Jag satt på bussen och var på väg till några vänner för ett trevligt häng. Det var en helt vanlig fredag.

Johan hade lovat att dyka upp och det gjorde mig glad. Varje ledig stund ville jag spendera med honom. Han var min trygga punkt i livet och vi hade roligt ihop. Även om vi var ett ungt par var vi redan etablerade och hade i stort sett bara gemensamma vänner.

En och annan gliring fick vi om att vi borde förlova oss, och vännerna retades och frågade när bröllopet skulle ske. Den här fredagen var en kväll med honom och våra vänner. Vi skulle alla ta med egen dricka och sedan styra upp maten gemensamt. Jag hade sett fram emot det här. Det var ett bra gäng från studietiden och dessa kvällar brukade göra mig på väldigt gott humör. Kanske att man vaknade dagen efter och var lite trött i hårbotten, men det var det värt. Man skulle leva ordentligt när man var ung. När man inte hade massa krav och måsten på sig än. I framtiden skulle vi alla stå där med hus och barn och bil som skulle på service. Då måste man vara ansvarsfull, men det var många år kvar.

Jag tog bussen dit och folk satt lite utspridda i sina egna små världar. Inget litet skådespel eller spännande samtal mellan två som satt nära. De bästa bussfärderna var de där man kunde sitta och tjuvlyssna på medpassagerare. Låtsas som om man inte hörde men slukade varenda ord som sas. På den här bussturen var det tyst. Jag tog därför beslutet att ringa hem. Jag kunde lika gärna stämma av att allt var bra med mamma där jag satt i min

ensamhet, och vem vet, på sikt kanske det skulle leda till att man fick några extra pluspoäng. Det kunde inte skada.

”Hej, mamma.”

”Hej, Maja.”

Jag hörde på mammas röst att hon var spänd. Det var fredag och mamma borde vara i fredagskänslan. Hon borde sjunga en trudelutt i köket och kvittra på om allt mellan himmel och jord, som hon alltid gjorde. Hon brukade låta lättad efter en arbetsvecka och man kunde höra att hon hade fått i sig ett glas. I bakgrunden brukade det vara hög musik, nu var det tyst. Det var ingen musik påslagen och mamma var uppenbarligen inte sugen på vare sig vin eller sång. Det här var inte bra.

”Du låter spänd. Allt bra?”

”Ingen fara. Allt är bara bra.”

En uppenbar lögn var det som kom flygande i luren. Hon skulle inte tro att bara för att vi inte var i samma rum betydde att hon kunde dölja saker för mig.

”Vad blir det till middag ikväll? Vad blir det för något som kocken drar ihop?”

”Jag vet inte än. Har inte bestämt mig.”

”Haft en bra vecka?”

”Jo då, den har rullat på. Ingenting konstigt alls.”

”Hur är det med pappa?”

”Ok.”

”Emma, mår hon bra?”

”Ja.”

Jag kom ihåg att det kändes som om att jag förhörde en misstänkt för ett allvarligt brott. Inga ord kom gratis. Att ge upp var inte ett alternativ. Jag var en riktig tjurskalle om situationen krävde det. Till slut kunde hon dock inte stå emot och sanningen kröp fram. Det var uppenbart att hon ljög för mig.

”Kanske bra om du vet om det.”

”Ja, troligtvis. Vad är felet? Så här fåordig brukar du inte vara.”

”Din pappa kördes in från jobbet till sjukhuset. Hans kollegor tyckte inte att hans såg kry ut och tog beslutet att sätta honom i en bil.”

Mycket hade jag målat upp i mitt inre men det här var jag inte beredd på. Lite värre än vad jag hade trott.

”När hände det här?”

”Igår eftermiddag.”

”Så pappa har sovit på sjukhuset i natt? Danderyd eller Karolinska?”

”Karolinska.”

Jag kom ihåg att vi blev tysta i luren innan jag fick ny kraft att fortsätta få ur henne svaren.

”Var är han nu? Är han kvar där eller har han fått komma hem?”

”Han är kvar.”

Mamma drev inte direkt på konversationen med utbroderingar även om hon nu gett kärnan av var vi befann oss. Jag blev tyst.

Det här hade utvecklats till en tämligen otrevlig konversation, tänkte jag för mig själv. Min pappa var inlagd på sjukhus. Min starka, kraftfulla pappa som alltid hördes och syntes mest av alla i rummet. Om man behöll en person över natten var det knappast något som rörde en liten förkylning eller nageltrång.

Sjukvården älskade att skriva ut folk och låta dem åka hem. De var fenomenala på det. Varje timme kostade pengar. Om de däremot valde att hålla kvar en person skulle man bli oroad på riktigt. Det var säkert inte min pappa som hade propsat på att stanna kvar. Han hade säkerligen protesterat.

”Vad är felet?”

Jag hörde hur mamma skruvade på sig och inte ville svara.

Förmodligen var tårarna nära under ögonlocken.

”De vet inte vad som är felet.”

Var det ännu en lögn som jag nu fick till mig? Var det vad jag

hörde eller var hon ärlig?

”Om någon blir inlagd över natten på sjukhus är det allvarligt. Vad är felet?”

”Maja, jag vet inte. Det är massa konstiga värden man har fått fram.”

Med det svaret fick jag känslan av att mamma inte hade någon aning om vad som var felet. Hon visste inte ännu och hon var rätt orolig själv, erkände hon. Det ville hon förmedla till mig och jag köpte det. Det var inte att hon var blasé över vad som pågick. Sedan kunde hon erkänna att det inte var snyggt att hon inte berättat för mig tidigare. Emma visste, men det var inte konstigt eftersom hon fortfarande bodde hemma. Om pappa inte kom hem på kvällen till middagen blev det väldigt tydligt att någonting inte stod rätt till. Jag kände i hela min kropp hur den skiftade tonläge. Jag började nästan skrika åt mamma, och på raderna omkring mig på bussen vreds några nackar för att se vem som förde det intensiva samtalet.

”Lova mig att aldrig hålla något sånt här hemligt för mig igen.

Lova mig det, mamma!”

Jag visste att man inte skulle höja tonläget mot sina föräldrar.

Pappa var hemskt tydlig under hela uppväxten att det inte passade sig, men just då kunde jag inte låta bli. Man fick inte undanhålla sådant här för sina barn. Mamma lovade mig. Hon lovade dyrt och heligt att detta aldrig skulle upprepas. Om någon stor hälsokris skulle inträffa hädanefter skulle jag få ta del av den med omedelbar verkan. Så skulle vi agera framgent.

Nu i efterhand kunde jag se att det var en tämligen mild lögn jag fick mig tilldelad den där fredagskvällen.

Ingen av oss visste då att pappa bara hade ett år kvar att leva. Om vi hade vetat hade jag inte åkt vidare till festen och försökt skaka av mig oron med vin, mat och lite fuldans i köket.

Då hade jag åkt raka vägen till hans sjuksäng och suttit där tills de hade burit ut mig, men jag var ung och hade inte all information i bussen den där fredagen. Mamma hade inte heller uppmuntrat mig att släppa allting och fokusera på pappa. Hon tyckte att jag skulle ha en trevlig fredagskväll. Var man i 20-årsåldern och ens kropp verkade klara varenda motgång tog man en fylla eller två och försökte fokusera på morgondagen och tänka positivt. Den kvällen hann jag svepa många glas innan jag raglade ut till bussen. Av vad jag kom ihåg ställde Johan undan ett och annat glas från mig och försökte få mig att skärpa till mig, men det hade han inte mycket för. Jag ville bli full och det tog fram mina mindre smickrande sidor. Jag ville få bort all skit som rusade genom skallen och vems tår jag klev på var inte relevant. För mig där och då var han en jobbig jävel som inte fattade ett skit även om han alla andra dagar var något helt annat. Förbluffad stod han och tittade på när jag drog i mig glas efter glas och snäste åt varenda välmenande kommentar. Att han inte fattade något kanske berodde på att jag inte sa någonting. Han visste inte vad mamma sagt. Han hade ingen aning om att pappa låg på sjukhus och han fattade inte ett skit av varför jag kände mig som den ensammaste personen i hela världen. Jag tog bussen hem senare. Johan ville sätta mig i en taxi, men det kom inte på tal. Han skulle inte berätta för mig hur jag skulle leva mitt liv. Jag tänkte inte låta någon snubbe komma och rädda mig. Nej, tack. Jag kunde gott ta hand om mig själv.

På bussen hem försökte jag ringa Emma. Jag hamnade gång på gång i hennes röstbrevlåda. Det var inte trevligt att ringa någon klockan 23 på kvällen, men om någon hade ringt mig en lördagskväll tror jag att jag hade haft sinnesnärvaro nog att svara. Det skulle varit en signal om att någonting hade hänt och att någonting var fel. Den som inte agerade på det viset var

min syster, Emma. Kanske var det hennes skönhetssömn som skulle prioriteras eller någonting mycket viktigt dagen efter som skulle ske. Hon kanske hade städa hela huset eller att planera för vårens alla blommor och grönsaker i trädgården. Telefonen var säkerligen satt på ljudlös. Jag kom inte fram.

Dagen efter vaknade jag av en rejäl huvudvärk och smaker i munnen som inte var behagliga. Det fanns bara en person att beskylla och det var mig själv. Inga ursäkter fanns. När jag gnuggat bort det värsta ur ögonen sträckte jag mig efter min telefon. Där låg ett textmeddelande. Det var från Emma: ”Låg och sov. Mycket att göra idag. Var det något viktigt?”

Klart hon hade mycket att stå i. Mina fingrar började röra sig för att ringa henne. Det vore skönt att få prata om skiten. Jag behövde det. Höra henne säga att det skulle nog bli bra och att de inte behövde oroa sig i onödan. Pappa var stark och sjukvården i Sverige var fantastisk. Någon som hjälpte mig att finna mer ro. Fingertopparna var precis där för att trycka på luren och be min syster prata om det, men någonting stoppade mig. Exakt vad som hindrade mig var svårt att veta i efterhand. Jag lade ifrån mig telefonen. Om Emma inte ville prata tänkte inte jag tvinga henne. Då slapp hon. Hon kunde lika gärna ringa mig, det var inte bara min pappa som var inlagd. Det var hennes pappa också i den där sjukhussängen. Att lägga över ansvaret på mig, att jag skulle driva allting framåt var inte rimligt. Hon fick gärna bidra också. Men tystnaden var talande. Hon hade sett att jag hade ringt. Klart att jag blev besviken. Det hade inte varit mycket som krävts för att hon skulle kunnat sträcka ut en hand till mig. Som svar hade jag samtidigt kunnat skicka någonting snällt, men jag orkade inte. Det fanns inte kraft i mig att hålla på och relationsskapa med henne hela tiden, som jag upplevde det. Istället skickade jag ett meddelande till

någon som förtjänade det mer.

”Jag var dum igår. Förlåt.”

Johan förlät mig och jag älskade honom för det. Han var min trygghet i stormen. Det skulle jag alltid vara tacksam över.

Han var ärlig och gav mig den kärlek som jag längtade efter.

Ingenting skulle få mig att tappa bort den tryggheten. Det var jag i alla fall säker på där och då. Att livet hände långt senare och att vi inte klarade det hela vägen in i ålderdomen var en sorg jag fått hantera och bära med mig när jag blivit äldre, men då visste jag ingenting om det. Jag hade annat att tänka och fokusera på. Då var det jag och Johan för alltid.

En stark och känslosam debutroman från Julia Lantz om relationer, lögner och förnekelse.

En helt vanlig kväll i maj när Maja handlar middag blir hon uppringd av sin moster Berit.

Hon får beskedet att hennes yngre syster Emma avlidit och begravts.

Hennes mamma Agneta har varit hemma i Sverige för att styra med detta men nu är allting klart och hon har flugit tillbaka till Spanien igen.

Maja fick inte någon inbjudan. Hon fick inte veta någonting.

Maja genomlever en sommar där hon söker svar på varför familjen valt att hemlighålla och emellanåt förneka allting som har hänt genom åren. Samtidigt försöker hon skapa en bra sommar för både henne själv och hennes söner.

Hur kan en familj hamna i detta? Kommer

Maja kunna gå vidare från alla svek och lögner?

Vad är det som gjort att de valt att utesluta någon på det viset, eller är det Maja som själv uteslutit de andra?

Vad tänker alla människor runt henne om allting som hänt? Har de en annan syn eller förstår även hennes nya pojkvän Hannes varför hon är disträ?