9789189890336

Page 1

MARI-ANN KARLSSON

POLIO EPIDEMIN I HUVUDET

PÅ ETT BARN

Polioepidemin – I huvudet på ett barn

Författad utav © Mari-Ann Karlsson

Grafisk form: Malin Olsson

Utgiven av Olssons Förlag 2024

Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2024

ISBN 978-91-89890-33-6

4
Till mina älskade barnbarn

POLIOEPIDEMIN I HUVUDET PÅ ETT BARN

MARI-ANN KARLSSON

5

Förord

Den första juli vaknade jag som vanligt på morgonen, och året var 1953. Sessan låg bredvid mig i sängen och vi mådde gott. Det jag inte visste då var att inom några få timmar kommer hela min värld se annorlunda ut. All min trygghet kommer försvinna. Min pappa, min mamma, min lillasyster och Sessan. Allt togs ifrån mig, och allt hände alldeles utan förvarning. Jag skulle behöva leva utan dem under en lång tid framöver. En stor del av min barndom. Livet skulle aldrig mer bli som det varit när jag vaknade denna morgon. Men vart tog alla vägen? De vuxna omkring mig verkade helt förvirrade liksom även jag själv. Nålen på den själsliga kompassen snurrade runt. Det fanns ingen riktning att ta fäste på. Min hjärna klarade inte längre av att hantera så vitt skilda livsbetingelser. Den raderade ut minnet av mig och mina första nio levnadsår. Att förlora minnet för gott från min barndom har varit en stor förlust för mig. Inte bara dagens jag, utan mitt nioåriga jag. Det jag har kvar, som gör att jag vet att jag har existerat under dessa nio år är fotografierna. Och

6

dessa finns med mig än idag. Men vi börjar från början. Jag var nio år. Jag hade varit med om nio vintrar och nio jular. Nio somrar med sol, bad, blommor och fågelkvitter. Nio födelsedagar. Men vad jag fick för julklappar min nionde jul har jag inget minne av, för som jag sade tidigare har jag inget minne av mina första nio år. Jag känner mig lurad på min barndom. Men varför blev så här?

Jag, eller min hjärna beroende på hur man vill se på det, har på grund av en så kallad chockverkan raderat ut mina minnen. Och inget av det har kunnat återskapas.

Mari-Ann och Elisabeth

7

Hur det började

Det är den första dagen i sommarmånaden juli och året är 1953. Solen lyser från en klarblå himmel. Det är varmt och skönt ute i vår trädgård. Jag leker därute med min kattunge Sessan. Henne fick jag av min pappa den fjärde maj 1953, vilket var på min nionde födelsedag. Sessan älskar att jaga efter en papperstuss som jag drar längs golvet i ett snöre. Ibland drar jag upp den i luften, och efter hoppar hon. Hennes päls är vit med ljusbruna och svarta fläckar. Hon är finast i världen.

Jag hör ljudet av en bil som kör in på vår grusgång på framsidan av huset. Jag skyndar mig dit för att se vem det kan vara. När jag rundar hörnet på huset ser jag att det är en ambulans. Jag blir förvånad och rädd på samma gång. Vad gör en ambulans här? Jag plockar upp Sessan i famnen och rusar in i vårt hus.

Tidigare denna morgon hade pappa kommit hem från sitt arbete vid Svenska Skifferolja Aktiebolaget i Kvarntorp. Det var där han arbetade. Han hade jobbat den natten och som vanligt tagit cykeln hem. När han kom hem denna morgon var han jättetrött, och han hade svårt att andas.

8

Han orkade inte gå upp för trappan till övervåningen och hade därför lagt sig på soffan. Innanför vårt kök hade vi ett ganska stort vardagsrum och det var där inne, på den soffan, som pappa hade lagt sig. Förutom soffan fanns det fåtöljer, bord och linneskåp. Tänk om jag bara hade kunnat minnas doften från min barndom.

Jag har fått det återberättat för mig och jag har dessutom sett på kort att det var ett ganska stort vardagsrum. För även detta har raderats ut för mig. En sådan liten sak kan man tycka, att veta hur ens vardagsrum såg ut under sin uppväxt. Men för mig var det blankt. Jag minns inte. Så ännu en gång är jag tacksam för alla kort och berättelser jag har fått med mig. Jag har sett soffan på en del kort. Det var en stor soffa. Soffan var lång så det fanns gott om plats, man kunde dessutom bädda ut så att det blev som en bäddsoffa.

På den tiden var sådana soffor mycket vanliga. De var bra att ha som en gästsäng. Men de var opraktiska genom att hela sittdelen, som var tung, fälldes upp. De spärrar som skulle förhindra att locket föll ner var på många soffabrikat alldeles för klena. Det vållade i några fall i landet dödsfall.

Senare skulle denna soffa komma att bytas ut mot en sjukhussäng. Men det, som så mycket annat som vi skulle behöva gå igenom, visste vi inte om då.

Där låg nu pappa på soffan och hade svårt att andas.

Mamma reagerade på att han inte fick tillräckligt med luft och ringde därför distriktsläkaren Lindgren, som kom omgående. Därav att vi nu hade en ambulans på vår grusgång på framsidan av huset.

9

Doktorn undersökte min pappa noga. Efter undersökningen berättade doktor Lindgren för pappa att andningssvårigheterna kunde bero på en gasförgiftning.

Något jag inte visste då var att man kunde få gasförgiftning av pappas arbete. Men doktor Lindgren sade även att det kanske kunde vara barnförlamning. Jag hörde doktorn berätta för mamma att det gick en sådan epidemi i sommar.

Doktor Lindgren ansåg att pappa var så pass dålig att han behövde åka med ambulansen in till sjukhuset. Ambulanspersonalen lyfte därför över pappa till en bår och bar ut honom till ambulansen. Jag minns hur jag springer efter och ser pappas bår rullas in i ambulansen. Strax efter kommer mamma. Och även hon kliver in i ambulansen för att följa med sin make, min pappa, till sjukhuset.

Det var denna sommar som jag fick veta vad en barnförlamning var.

När mamma och pappa åker i väg med ambulansen står vi andra kvar på grusgången utanför huset. Vi står där och ser hur ambulansen backar ut och kör till sjukhuset i Örebro. Kvar är jag, Sessan och min lillasyster Elisabeth.

Bredvid oss står även min moster Gun och hennes barn

Gun-Britt och Britt-Marie. Vid detta tillfälle var

Gun-Britt nio år och Britt-Marie var fem år.

Det verkar kanske underligt att de bara dök upp bredvid från ingenstans, när både mamma och pappa hastigt fick åka i väg med ambulansen. Men det var inget konstigt med detta. För under flera år hade vi bott i samma hus, men nu var de bosatta i ett nybyggt hus utanför Kumla.

Det var nära vårt hus och man cyklade mellan husen på

10

tio till femton minuter.

Pappa blev inlagd på sjukhuset och än idag är jag lite osäker på allt som hände. I och med att pappa blev inlagd och mamma vakade vid hans sida fick jag och min syster bo hos några av våra släktingar. Tyvärr hade ingen möjlighet till att ta oss bägge så vi blev delade på under en period.

Min pappas bror Billy var gift med min mammas syster Gun, och det var med dem som jag fick bo medan min pappa låg på sjukhus och mamma var med honom där. Det var alltså min moster Gun och hennes make Billy och det var Gun som var vid vårt hus den dagen som pappa åkte iväg med ambulansen. Gun och Billy bodde i Hällabrottet där de hade byggt sig ett hus.

11

Kvarntorp

Det var pappa som var äldst av bröderna. De bägge bröderna var goda vänner och hade gemensamma intressen och bodde tillsammans en period när de var ute på arbeten. Både min pappa och Billy arbetade på Svenska Skiffer Olje Aktiebolaget i Kvarntorp. De var med och startade upp verksamheten 1941 och Billy var med om att lägga ner den 1981. Billy arbetade med andra ord hela sitt yrkesverksamma liv i Kvarntorp. Under en period var han chef för hela bolaget och åtnjöt ett mycket stort förtroende. Han var alltid lugn, ganska tystlåten, men handlingskraftig.

Pappa och Billy hade arbetat gemensamt på flera arbetsplatser och kamperat ihop tidigare i ungdomen. Det handlade om byggen av linbanor i Sörmland bland annat och även andra anläggningar.

På 1940-talet var det krig i omvärlden. Sverige strävade efter att hålla en neutralitet, som kom att luta åt väster, tack vare påverkan av Dag Hammarskjöld på den socialdemokratiska regeringen Erlander. Det var ont om alla slags av råvaror, inte bara livsmedel. Området runt orten Kvarntorp, en liten by som bestod av lantbruk, hade jord under sig som bestod av exklusiva råvaror. Dessa råvaror uppskattades till 150 miljoner ton råolja, 125 000 ton uran och 80 miljoner aluminium. Därtill tungmetaller i skiffern.

Det framställdes olja och bensin och under en

12

tjugoårsperiod även gasol. Den var en biprodukt vid olje- och bensinutvinningen. Det var här min pappa var arbetsledare.

På området byggdes även en särskild fabrik för ammoniaktillverkning.

De varor Kvarntorp framställde var attraktiva. Bensin till transporter och bilismen, olja till värmeanläggningar och hus. Arbetsplatsen hade beväpnade vakter patrullerandes på området dygnet runt. Vakterna hade laddade pistoler i tjänsten och sköt ibland skott för att tala om att de tänkte använda sina vapen när det behövdes. Vid orten byggdes bostäder som hyreslängor, mestadels tvåvånings, för arbetarnas behov. Det fanns affär, skola, distriktssköterska, busslinjer till Kumla respektive Örebro och arbetartåg till Kumla.

Jag och min familj bodde cirka

ett halvår i Kvarntorp. Men då mamma inte trivdes alls flyttade vi till Ekeby, vilket var närmare Örebro.

Det var på denna arbetsplats som doktorn trodde att pappa hade dragit på sig en gasförgiftning. Men det visade sig vara fel. Vid en gasolycka i Kvarntorp omkom mina kamraters pappa. Det var djupt tragiskt.

13
Pappa Levi

Giftermål, husköp och barn

Det var vid en utflykt till Örebro som min mamma och pappa träffades. Pappa och Billy hade åkt till Örebro där de skulle lyssna till musik. Och det var där som de fick sina ögon på var sin mandolinspelande kvinna i orkestern. De bjöd kvinnorna på stans finaste konditori på Storgatan. Träffarna fortsatte under en längre tid och den 17 oktober år 1942 gifte mina föräldrar sig. De hade ett dubbelbröllop tillsammans med Billy och Gun. Och de kom att bli en stor del av mitt liv framöver.

I efterhand har jag fått reda på att när de bägge paren gick in i kyrkan tillsammans spelades bröllopsmarschen ur Mendelssohns, en midsommarnattsdröm, som var skriven av Solveig Andersson. Vigselförrättare var Herbert, brudarnas äldste bror, som var utbildad pastor.

14
15
Brudparen Sandin
16
17

Minnesord skrivna av Brudarnas pappa, Adolf.

Brudparen Sandin

Min tanke ofta stannat har

När Gun och Gunvor skall gifta sig.

Därför jag min penna tar

Från mor och far nån rad nu rita till-

I Baneret kan ni tänka vi har sett

Det lyst, har för både Gun och Gunvor

Så stod det också till underskrift

I Kumla vigsel sker d. 18 oktober.

Gunvors käraste heter Levi

Lycklig Gunvor som honom får

Den Gun har kärast heter Billy

Gun lika lycklig som Gunvor är.

Gun och Gunvor vi känner väl

Dem till det bästa vi rekommendera

Att Billy – Levi vi hoppas det skall nu och alltid med dem harmoniera.

18

Brudparen Sandin ett hus har köpt

Där de naturligtvis skall bo och bygga

Så husrumsfrågan den är löst

Där skall de bo i varsin lägenhet så trygga.

För samtliga brudpar vi säga vill

Ett lycka till på denna dag

Att med varandra Ni lycklig bli

Och varandra alltid Gud till behag.

Det bästa är att Ni älskar Gud

Fortsätt med detta vår önskan är

Var alltid lydig Guds kära bud

Gemensamt följen vår Herre kär-

I dar som kommer vi önska lycka

Till sist i himlen en boning tag

Följ dessa råd, så är Ni trygga

Det är en önskan från mor å far.

19

POLIOEPIDEMIN

I HUVUDET PÅ ETT BARN

Den första juli vaknade jag som vanligt på morgonen, och året var 1953. Sessan låg bredvid mig i sängen och vi mådde gott. Det jag inte visste då var att inom några få timmar kommer hela min värld se annorlunda ut. All min trygghet kommer försvinna. Min pappa, min mamma, min lillasyster och Sessan. Allt togs ifrån mig, och allt hände alldeles utan förvarning. Jag skulle behöva leva utan dem under en lång tid framöver. En stor del av min barndom. Livet skulle aldrig mer bli som det var när jag vaknade denna morgon.

Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.