På fyra vingar en hotad mångfald
Magnus Johansson
Citronfjärilen utsågs i en omröstning till Sveriges nationalfjäril. Det är också en av våra vanligaste fjärilar som uppträder tidigt på våren.
Innehåll
tid .......................................................
liv i ett ...............................................................102
Antropocen .................................................................. 149
Whakapapa – harmoni i naturen ...........................151
Markanvändning och överutnyttjande ................ 158
Klimatförändringar 197
Föroreningar 215
Invasiva och introducerade arter ......................... 228
Paddor som kämpar under parningen. Bara den starkaste får äran att befrukta äggen och föra sina gener vidare. Amfibierna tillhör tillsammans med insekterna de mest hotade grupperna.
Höger
Honungsbi kämpar med att få nektar ur en lupin som är en invasiv art i svensk natur. Dess tunga är inte anpassad efter blommans form och den har svårt att nå nektarn.
Förord
Jorden har kallats den gröna eller blå planeten, beroende på var du ser den från. Under årmiljonerna har arter kommit och försvunnit här. Det har gällt att arterna kunnat anpassa sig och hitta sin plats i det enorma ekosystemet som utvecklats. Den ordningen har varit rådande för allt levande och har lett till ett överflöd av arter och miljöer. En del har varit mer anpassningsbara och finns i mängder, medan andra enbart finns i små grupper på en liten yta. För inte så länge sedan, sett ur jordens perspektiv, kom en ny art in som vägrade att anpassa sig. Till en början var den tvungen att hitta sin miljö och plats som alla andra. Men ganska snart började den att ta kontroll över sin omgivning. Den började fånga andra arter som kunde vara till nytta och tämja dem. Hundar, kor, får och andra större djur som kunde utnyttjas för att lättare överleva gavs en fördel i evolutionen. Särskilda växter som vete, hirs och majs började odlas. De växter som gav bäst avkastning kunde i större mängder mätta en allt större befolkning. Ganska snart upptäcktes möjligheten att avla fram nya egenskaper som föredrogs hos boskapen och grödorna. Till en början med hjälp av naturen. Individer valdes ut efter önskade egenskaper och fick para sig för att tillgodose önskemålen. Nya arter som troligtvis aldrig skulle sett dagens ljus av egen kraft började nu ta över och konkurrera ut den naturliga faunan. Den nya arten som kommit in var människan. Men vi nöjde oss inte med att skapa nytt liv. Vi tog oss friheten att bestämma vilka arter som inte skulle få leva. De som inte passade in i vår bild om den perfekta naturen, eller som störde vår framgång utrotades med allt effektivare medel.
I mars 2024 presenterade Länsstyrelsen i Skåne sin sammanställning av miljötillståndet i Sveriges sydligaste landskap. Trots sin ringa yta produceras i Skåne en betydande del av landets livsmedel. Skåne är också porten mot kontinenten med Öresundsbron och flera Europavägar som korsar landskapet. Tillväxten slår rekord varje år och nya företag växer fram samtidigt som befolkningen ökar. Men tillväxten kommer med ett pris. Inte något av de regionala miljömålen kommer att uppnås. Naturen får allt mindre plats och många arter hotas. Skåne räknas som Sveriges artrikaste län men jordbruk, industrier och transporter sätter allt hårdare press på mångfalden. För en tredjedel av miljömålen går utvecklingen bakåt och situationen försämras. I den här boken har vi Skåne som utgångspunkt, men situationen ser liknande ut i andra län.
Vi får nästan dagligen larmrapporter om klimatkatastrofer från olika forskningsinstitut och i media är rubrikerna nattsvarta. Hela vår omgivning verkar ha vänt sig emot oss. Värmeböljorna
Det var en gång …
Jag föddes en lördag 1972 på Hässleholms lasarett. 70-talet var en tid av framtidstro och optimism. Alla som ville hade jobb, inkomsterna och välfärden ökade, tillväxten syntes oändlig. Det började bli vanligare med charterresor där man kunde åka runt jorden för att sola på någon avlägsen strand. Min pappa jobbade, precis som min farfar, på en träindustri på orten. Han började där direkt efter grundskolan, någon högre utbildning var inte nödvändig för att stå åtta timmar om dagen och montera bokhyllor och skrivbord. När han och min mor satte bo började de i en liten tvåa på Finlandsgatan i Tyringe. Ganska snart så blev jag till. De levde efter tidens ideal och strävade efter villa och Volvo. Någon vovve blev det aldrig. Men väl en svart katt som fick heta Mia. De bytte bil från en gammal bubbla till en röd Opel Kadett och senare kom äntligen en efterlängtad Volvo 145. 1973 började familjen bygga på sin villa som totalt kostade runt 400 000 kronor. Allt pekade uppåt och konsumtionen växte. Men tecknen på samhällets sårbarhet blev snart uppenbara. I oktober bröt Jom Kippurkriget ut och de oljeproducerande Arabländerna ströp tillgången på olja med ransonering som följd. Pappa och farfar byggde nästan hela huset själva och han berättade ofta om hur de fått oljetanken på plats i källaren precis innan oljekrisen. Han kunde fylla den trots att huset bara var halvfärdigt. Därmed hade han sparat tusentals kronor och hade värmen säkrad under den kommande vintern. Att huset skulle ha oljepanna var självklart. Det var tidens bekvämaste metod för uppvärmning. Att pannan släppte ut en massa koldioxid och sotpartiklar var inget som man pratade om, eller ens reflekterade över. Kunskapen om utsläpp av koldioxid och global uppvärmning låg fortfarande långt fram i tiden. Det var mycket bekvämare än att hugga en massa ved. Vilket vi också gjorde när oljan började gå upp i pris.
För en liten grabb var det en spännande tid. Nya leksaker kom hela tiden och hyllorna på LP sport & fritid var som en runda i sagovärlden. Fortfarande var de flesta leksakerna gjorda i metall och ganska dyra. En födelsedag fick jag en stor orange Tonka grävmaskin helt i metall. Det var en dyr och helt underbar present som fanns med i många år. Metallen var stark och hållbar. Men plasten var på väg att ta över med billiga leksaker som knappt höll en sommar. Jag kommer särskilt ihåg hur Lego gjorde sitt intåg. Bland de första satserna som byggdes på köksbordet var en gul grävmaskin med tillhörande dumper. Leksaksskåpet började snabbt fyllas med en massa billigt skräp som man lekte med några gånger och sedan hamnade det i soptunnan. Vägen mot konsumtionssamhället var på gång.
Frigående kor som betar och håller ängsmarkerna öppna är idag en ovanlig syn.
Vänster
Den orange gödselflugan var en av mina favoriter som liten. De satt i mängder på komockorna och med sin klara orange färg var de en underbar syn. Hur kunde något så vackert tycka om ren skit?
Krabbspindeln med sitt byte i maskros en varm vårdag.
Höger
Fyrfläckad trollslända solar i sommarvärmen vid Hammarmölledamm. Trollsländorna är beroende av bra vattenkvalitet för att kunna fortplanta sig eftersom de lever större delen av sitt liv i vattnet.
Mina morföräldrar drev ett familjejordbruk sedan många generationer tillbaka i det lilla samhället Röke några mil hemifrån. Självförsörjande med ett dussintal kor, höns som man sålde äggen från i Levins lantaffär, två grisar till jul och dignande fält med potatis, bärbuskar och fruktträd. Det bästa jag visste var att följa med morfar på bondgården. Varje år samlades vi i skördetid och tog hand om vad jorden gav. Att vi barn skulle vara med och plocka potatis var givet. Det var hårt arbete och många gånger förbannade man slitet. Varför kunde inte vi göra som andra och bara köpa dem i affären? Bonusen kom när det var höskörd. Att sitta högt uppe i lasset och blicka ut över fälten medan den gamla traktorn sakta puttrade hemåt med morfar bak ratten var årets höjdpunkt. Min morfar var bonde ut i fingerspetsarna. Han kunde alla vrår på sin gård och visste exakt var de olika trädsorterna fanns, var svamparna stod på hösten och hjortronen blommade på myren. Mest imponerad var jag varje morgon när korna skulle hämtas hem för mjölkning. Han tittade upp mot himlen och konstaterade snabbt ”de finns på mellersta kvarteren idag”. Alla åkrarna hade namn sedan långt tillbaka. Lillagern (ager är åker på skånska), mellersta kvarteren, stora stycket, vångakroken och översta kvarteren. Det var ytterst sällan som han missade. Jag frågade honom ofta hur han kunde veta och svaret var självklart: ”Lyssna till naturen och gå på din känsla.” Jag lyssnade, men kunde aldrig höra något.
Min morfar Henry var helt fantastisk. Han tog alltid hand om mig och jag kom alltid i första hand för honom. Hans famn fanns alltid där i glädje och gråt. När han tyckte mormor blev för tjatig hade han sina knep. Antingen tog han geväret på axeln och gick ut i skogen för att ”skjuta kaniner”. Jag såg dock aldrig att han kom hem med några. Vi hade heller aldrig kanin på middagsbordet. Jag fick aldrig följa med på dessa turer eftersom han inte tyckte att jag skulle vänja mig vid vapen. Eller behöva se när han ”sköt”. Hans andra ursäkt var min favorit, han skulle upp i skogen och ”gropa”. Alltså rensa i bäckarna. Då tog vi varsin spade på axeln och gav oss ut på äventyr. Han visade mig naturen och berättade både sägner och fakta om hur man skulle ta hand om den. Vi hamnade ofta under en stor bok längst upp på markerna där vi lade oss att vila under den stora kronan.
Som vi alltid gjort
En del av markerna var vattensjuka. Morfar visade mig en gång ett slukhål där han stack ner en påle på säkert fem meter som försvann rakt ner i marken. Jag fick lova att aldrig gå nära hålet eller försöka göra om tricket. Genom markerna går ett flertal små diken som grävts av mina förfäder någon gång på 1800-talet. Det var en tid då man behövde mer odlingsmark och genom kungligt dekret och lagar ålades bönderna att dika ut sina marker med hot om dryga böter och skadestånd. Att åkrarna som kom i dagen var nästan obrukbara och gav minimal skörd var inget som togs hänsyn till. Inte heller den påverkan på miljön som blev följden. I Sverige gick en våg av dikningar och sjösänkningar på 1800-talet. Nästan alla av våra sjöar förändrades till det sämre. Med alla dikena som löpte genom skogarna och svepte med sig näringsämnen och metaller blev
sjöarna snart igenväxta giftpölar. Något som än idag inte kunnat rättas till. Det bruna vattnet har helt tagit över från det kristallklara vattnet från källorna och gjort att bottnarna fyllts med sediment och varningar om giftiga algblomningar till ett årligen återkommande fenomen. Flera av de sänkta sjöarna svämmar också över årligen och försöker återta sin ursprungliga storlek. När nederbördsmängderna ökar finns inte plats i sjösystemen att svälja de allt större vattenmängderna. Med alltmer byggnation på stränder och runt våra sjöar riskerar fastighetsägare att förlora allt till vattnet i en nära framtid. Nu har även försäkringsbolagen vaknat och det blir allt svårare att försäkra byggnader som har uppförts sjönära i områden som klassas som potentiella riskområden. Men detta visste inte morfar. Inte heller varför vattnet i Humlesjön som vi badade i på somrarna blev alltmer rostfärgat. Fortfarande fanns ingen debatt om sjöarnas tillstånd. Morfar gjorde bara som man gjort i flera generationer innan och höll bäckar och marker öppna. De två små åkerlapparna i skogen som man vunnit användes bara till att få några lass hö från och resten av året gick korna där och betade för att hindra att de växte igen. Detta gjorde att insekterna som var beroende av öppna platser kunde frodas och hitta en fristad. Alla de skalbaggar och fjärilar som levde i skogskanten fick en chans. Den biologiska mångfalden hölls i gång som den gjort sedan människan börjat bruka marken. Nu är det inte längre lönsamt att lägga ner energi på så små ytor och korna är sedan länge borta. De två små åkerlapparna har planterats med gran. Förändringen från små- till storjordbruk har förändrat landskapet. Livsutrymmet för många av våra arter krymper hela tiden och när miljöer som de anpassat sig till försvinner går de samma öde till mötes.
Tyvärr gick min morfar bort i en hjärtinfarkt när jag bara var elva år gammal. Men den respekt som han visade naturen och kunskapen om hur vi skall sköta den finns kvar i mig. När jag är ute och vandrar med min kamera för att fotografera allt smått och stort som finns där tänker jag ofta på honom. Men långt borta från min lilla perfekta värld började forskarna se att allt inte stod rätt till. När vi åkte på semester i Kadetten, slog upp tältet vid någon sjö och njöt av sommarvärmen växte de första försiktiga klimatmodellerna fram. Varningstecknen hopade sig som molnen på semesterhimlen. Snart skulle regnet börja falla och sanningen gå upp för oss att semestern snart var slut och det var dags att betala räkningen.
Nya tider
När jag höll på med research till min förra bok om Finjasjön, råkade jag av misstag köpa Dave Goulsons bok Tyst jord. Just då blev den liggande utan att jag tog större notis. Lite irriterad att ha slösat 200 kronor, men den kunde kanske vara bra för något framtida projekt. Under julhelgen hade jag lite ledigt och där låg den. I brist på annat började jag läsa och sögs fullständigt in i den. Att insekter pollinerade fruktträden och blommorna i min trädgård var jag helt på det klara med. Likaväl att varje år så svämmade gräsmattan över av små rödsvarta baggar som krälade omkring överallt. Även katterna tyckte att det var för mycket och höll på att få fnatt i sin jakt på dem. Men
Vattnet går långt upp i Finjasjön när stora områden svämmades över vintern 2023–24. Sjön nådde då sin näst högsta nivå sedan mätningarna började.
Vänster
Självplockning av jordgubbar till midsommar kan i framtiden bli något som vi berättar om för våra barn om pollinerarna försvinner.
Skalbaggarna är en viktig pollinerare som ofta missas i debatten. Här gosar en fyrbandad blombock runt bland pollen och nektar.
Höger
En ekorre tittar ner på världen från en gren i sitt träd i sin skog, som vi gjort till vår och styr över.
på senare år har insekterna blivit allt färre. I Sverige har två arter av fjärilar bekräftats som utdöda och hur många andra arter av insekter som vi inte har upptäckt som försvunnit vet ingen. Den stora boven är människan och vår allt större aptit på makt över naturen och miljön. Med den moderna kemin har vi fått nya dödliga verktyg att ta till. Lägg därtill ett alltmer effektivt jordoch skogsbruk där maskinerna tagit över och dominerar totalt. Det småskaliga hållbara jordbruket med plats för alla, stort som smått, har konkurrerats ut i jakten på allt större avkastning och skördar för att mätta en växande befolknings hunger efter mat och materiel. Monokulturerna breder ut sig över jordklotet. Att insekterna försvinner påverkar hela ekosystemet i grunden. Därför tar boken dig med på utflykter till andra arter som lever på insekter och som är beroende av dem. Amfibierna vars kost nästan uteslutande består av insekter. Fåglarna som varje vår föder upp sina ungar konsumerar tusentals ton med insekter under några få månader. Vi alla är beroende av pollinatörerna för att få våra äpplen och körsbär. Och ja, jag vet att spindlarna inte tillhör insekterna – men i storlek och funktion i ekosystemet är de liknande. Dessutom riktigt spännande. Så jag har valt att låta dem komma med på ett hörn. Det är lätt att romantisera det som en gång varit. Det var hårt arbete och inte mycket överflöd. Men ju mer jag tänker på morfar och hans naturnära metoder så känner jag att han hade rätt och vi måste på något sätt hitta tillbaka. Han gick med sin hacka och rensade ogräs mellan potatisplantorna, höet fick ligga och torka på fältet innan det pressades till balar. Inga kemikalier tillsattes för att göra ensilage. För att mata hönsen hade man alltid en liten åkerplätt med havre. Grisarna fick äta potatis som blivit dålig och som morfar kokade i en enorm gryta i brygghuset. I sädesfältet gick han med en liten giftspruta på ryggen och gav tistlarna en dusch, inte tal om att spreja hela fältet. Betat utsäde fanns inte ens på kartan. Han hade en koppling till sin mark och det levande där. I dagens stressade samhällen med allt fler människor i städerna har vi tappat den kontakten. För många är naturen det som är grönt på google maps och palmerna i butikernas blomsteravdelning. Vi måste hitta tillbaka till naturen och inse att vi är en del av den. Annars kommer vi att förlora allt och sitta där vilsna i klimatkrisen och undra vad som gick fel. Vi hade ju allt, semester i Spanien, elbil av senaste årsmodell på leasing, nybyggd bostadsrätt och sommarstuga, kinamat och souvlaki, nya möbler från någon postorderfirma och robotgräsklippare. Var priset för allt detta värt kostnaden?
Insektsdag noll
När jag gick på gården och lyfte blicken mot himlen var det en spännande syn jag mötte. Mängder med svalor som susade rundor i sin jakt på insekter. Jag kunde stå och titta på deras akrobatik och följa dem när de graciöst flög in och ut i bona. Under taket på ladugården var en lång rad med bon där ungarna konstant pep efter mer mat. När jag nu tittar upp mot samma ladugård finns det inga bon kvar. Svalorna tillhör gruppen insektsätare som inte längre kan hitta mat åt sina ungar och därför minskar kraftigt.
En forskare i vårt södra grannland Danmark har sett samma utveckling och gjort en forskningsrapport som sänt chockvågor genom landet. På den danska landsbygden nära Kraghede växte Anders Pape Möller upp på 1950-talet. Hans föräldrar hade ett jordbruk i utkanten av byn och han lärde sig tidigt att uppskatta naturen runt om. Till en början var det övervägande fåglarna som fascinerade honom och då främst ladusvalorna som graciöst svepte fram genom luften; Anders har under hela sin karriär fokuserat på svalorna och är idag en av världens ledande på området. Redan som 15-åring började han ringmärka dem och en lång karriär inom ekologi hade tagit sin början. Efter att ha tagit sin examen i Aarhus flyttade han tillbaka och började med sin forskning. Han mindes när han var barn och kunde se 50–60 par med ladusvalor på varje gård i grannskapet. Nu var de nästan helt borta. Han började fundera på vad som kunde ligga bakom. Varje kull med ungar kräver runt en miljon insekter när den skall födas upp. För att kunna mätta en kull måste det finnas ett överflöd i naturen runt om. Anders såg sina älskade svalor försvinna och han misstänkte att det minskade antalet insekter var den primära orsaken. Han funderade på hur han skulle kunna bevisa sin tes vetenskapligt. Vetenskapens värld är besatt av att allt skall kunna registreras, bevisas och kontrolleras om och om igen. Men så en dag när han satt i sin bil kom han på en idé. En enkel, men ändå verifierbar metod som han kunde använda under lång tid framöver för att få fram resultat. Han valde ut två sträckor som referenser. Den ena var på 1,2 kilometer i Kraghede och den andra på 25 kilometer väster om Pandrup. Han började sedan köra dem med sin gamla Ford Anglia på bestämda tider med en fast hastighet på 60 kilometer i timmen, upp till nio gånger varje dag. När han kom still slutmålet stannade han och räknade alla insekterna som fastnat på bilens framruta. Med hjälp av några studenter kördes sträckorna från maj till september varje år från 1997 och 20 år framåt. Till en början såg forskarvärlden och invånarna på honom och hans adepter med skepsis. När den gamla bilen skramlade fram längs vägarna var det många som höjde på ögonbrynen. Men Anders resultat var en total jordbävning inom forskarvärlden när den publicerades 2019. Resultaten var skrämmande. Antalet insekter minskade dramatiskt med närmare 80 procent på den korta sträckan och med hela 97 procent på den längre. Minskningen var så radikal att flera forskare först inte trodde på den. För att göra forskningen mer trovärdig kompletterade Anders den med håvning och klisterplattor på noga utvalda platser. Även dessa metoder bekräftade siffrorna från hans framruteforskning. Anders konstaterar att minskningen inte enbart beror på gifter och annorlunda användning av marken inom jordbruket. Även klimatförändringar spelar en stor roll. Det allt varmare klimatet på somrarna kan påverka spermakvalitet hos insekterna och därmed hela deras reproduktion. När Anders började forskningen var det inte ovanligt att han hittade över 30 olika arter på framrutan vid varje tillfälle. Minskningen av antalet insekter på rutan var större mitt på dagen och när temperaturen gick upp. Anders jämförde antalet insekter med antalet häckande ladusvalor och han såg ett tydligt mönster. Även bland andra insektsätare minskade antalet par, om än inte lika drastiskt. Mot slutet av undersökningen blev det allt färre insekter på rutan och det var inte ovanligt att de kom tillbaka utan några insekter alls. Det har blivit ”Insektsdag noll”.
Hussvala i sitt rede under taket.
Vänster
Hussvalor samlar bomaterial i en vattenpöl på Hovdala slott. De tar leran och bygger sitt bo vid taknocken där de föder upp sina ungar. Varje kull kräver flera miljoner insekter för att växa upp.
… för länge sedan
”Livets byggstenar hittade på asteroid” löd rubrikerna i tidningarna 12 oktober 2023. Ett forskningsprojekt från NASA hade lyckats hämta material från asteroiden Bennu som tros vara 4,5 miljarder år gammal. Nu hoppas man kunna lösa gåtan med livets uppkomst. Det finns teorier om allt från att livet på jorden kommit flygande från rymden på asteroider till att en gudomlig hand skapat allt på några få dagar. Men de flesta forskarna är överens om att livet började i havet. Några kemiska reaktioner under exakt rätt förhållanden skapade de första levande cellerna. För runt 565 miljoner år sedan började så de första levande flercelliga varelserna dyka upp på havsbottnen. Det var inga avancerade livsformer; små varelser som satt fast på en plats och inte hade vare sig munnar eller inälvor. Sakta växte form och funktion fram och de kom att likna våra dagars bägarmaneter som flyter rundor i haven. Epoken fick av forskarna namnet ediacara, efter området Ediacara Hills i Australien där man först hittade fossiler från perioden. Med tiden har flera hundra olika livsformer från den här tiden hittats på många olika platser runt om på jordklotet.
Efter de första experimenten var resan i full gång och livet sökte för fullt efter nya lösningar. Den kambriska explosionen för runt 500 miljoner år sedan var en formidabel smältdegel för naturens experiment med liv. Mängder med nya livsformer började krypa runt i leran på havets botten. Det var en samling mycket märkliga varelser som slår allt vad producenterna av barnprogram kan fantisera ihop. Men dessa udda varelser skulle bli de första att kolonisera världen och är anfäder till våra leddjur som insekter, spindlar och skorpioner. Fossiler av dessa varelser visar en värld där allt var möjligt i evolutionens försök att hitta rätt: horn, snablar, klor, taggar, ögon både på huvudet och på långa skaft och olika bihang i aldrig skådad variation. Det går tydligt att se konstruktionen av huvud som har flera utstickande spröt, och konceptet med klor prövas för första gången. Under den här tiden utvecklades även jägare och byten. Det är en kapprustning som sker än idag som tog sin början. För jägarna var det viktigt att kunna skilja bytena åt och ögonen blev ett viktigt verktyg. Till en början var det enkla konstruktioner. Men snart dök de första fasettögonen upp. Trilobiterna, som är förfäder till våra dagars insekter, var bland de första som kombinerade flera ögon. Fynd har gjorts på varelser med 200 separata fasetter med egen lins. Våra dagars trollsländor har förfinat tekniken och har upp till 30 000 fasetter i varje öga. I
Tusenfotingens urtida släktingar kunde bli 2,7 meter långa, 55 centimeter breda och bestå av 76 segment.
Vänster
Källargråsuggan är en rest från urtiden och behöver en fuktig miljö, som i mossan, för att överleva.
I en explosion av färger och former tas vi med på en resa bland de minsta av Sveriges arter – insekterna. Deras arbete och resultat ser vi dagligen i våra trädgårdar och i affären, men under de senaste åren har deras existens kommit att hotas. Den största utmaningen som vi står inför är det sjätte massutdöendet som rullar på med allt snabbare fart. Insekterna är en av de grupper som vi är mest beroende av, som vi vet minst om och som är hårdast utsatta.
Boken börjar med en tidsspegel över hur jorden utvecklats; från Holocen som är den stabilaste tiden i jordens historia fram till Antropocen, eller människans tid, som vi nyligen gått in i. Författaren berättar ingående om insekternas uppbyggnad och livscykel, men också om de hot och utmaningar som vi står inför. Aldrig tidigare har så många arter försvunnit på så kort tid – insekternas livsmiljö förändras i grunden.
Att vi uppmärksammar dessa små och viktiga djur som utgör två tredjedelar av allt liv på jorden är fundamentalt för vår överlevnad. Redan nu är det nere på kritiska nivåer och vi närmar oss snabbt det som en del forskare kommit att kalla för insektsdag noll. Men det finns fortfarande möjlighet att vända på en del. Boken tar upp några projekt som syftar till att bevara bestånden för framtida generationer.
ISBN 978-91-89838-58-1
9 789189 838581