






av Anders Blentare
Illustrerad av Javi Salas
Jamila drar av sig tränings-stället och tar ett djupt andetag.
Nu gäller det.
Det är torsdag och öppet hus i idrottshallen. Nästa punkt i programmet är 400 meter häck.
Runt löparbanan står ungdomar och barnfamiljer och hejar på.
Det pirrar i Jamilas mage. Det är det här hon älskar. Det är det här hon brinner för.
Att tävla.
– Har du sett att tidningen är här? säger Stina som har banan bredvid Jamila.
Jamila slänger en blick mot reportern.
Sedan sätter hon fötterna mot startblocken. Nu gäller det att fokusera. Inte tänka på allt runt omkring.
Jamila föreställer sig att det är OS-final.
Hon griper tag med fingrarna i löparbanans slitna gummi-underlag. Sedan höjer hon blicken. Trycker ifrån med händerna och lyfter kroppen. Redo att sticka iväg.
– Kom ihåg att ta det lugnt nu, ropar deras tränare, Johnny. Det är fortfarande bara träning. Även om vi har publik här idag.
Träning, tänker Jamila för sig själv och fnyser.
För Jamila är allt en tävling. Hela livet kan vara en tävling.
– Varför ska du alltid tävla? brukar hennes pappa ropa när hon springer före honom till bilen.
– För att jag älskar det! brukar Jamila svara då.
Johnny höjer startpistolen i luften. Jamila är beredd. Varenda muskel är på helspänn. Som hos en tiger ögonblicket innan den hoppar på sitt byte.
Pang!
Startskottet går av. Men på något sätt slinter Jamila med foten och hamnar efter redan från början.
Skit också, tänker hon och sätter fart. Jamila kommer iväg sist av alla i loppet.
Detta får bara inte hända. Jamila kan inte minnas senast hon var sist – i någonting.
Jamila är aldrig sist.
Publikens heja-rop ekar som i en mardröm. Reporterns smattrande kamera låter som knallskott.
Jamila trycker ifrån med all sin kraft i varje löpsteg. Det känns som om lårmusklerna ska sprängas.
När hon närmar sig första häcken är hon ikapp sista löparen. Som i en explosion flyger hon över häcken. Landningen är perfekt.
Nu kan hon dra ifrån.
Jamila springer på ytterbanan. Det passar henne perfekt. Kurvorna blir inte lika snäva som på innerbanorna. Och hon kan trycka ifrån lite extra i varje steg.
På väg mot nästa häck passerar hon flera löpare. Plötsligt är det som om allt stämmer. Andningen. Löpsteget. Fokuset.
Allt är i synk.
Det känns som att Jamila flyger fram över det mjuka underlaget. Kroppen, häckarna och löparbanan blir till ett. Som om allt och alla andra bara försvinner. Det finns bara hon och banan kvar.
Det är först när Jamila närmar sig mållinjen som hon inser det. Att hon tagit ledningen.
Jamila har inte bara hämtat igen sin usla start. Hon har sprungit förbi alla de andra i loppet. Och nu är hon först över mållinjen.
Jamila sträcker armarna i luften till publikens jubel. Stina, som kommer in trea, kramar om henne.
– Vilken fart du fick upp, flämtar Stina.
– Jag fick ju så dålig start, skrattar
Jamila. Så jag var tvungen att ta igen den.
Reportern som tittat på är snabbt framme hos dem.
– Är det okej om jag tar en närbild på dig? frågar hon Jamila och viftar med kameran.
– Absolut, säger Jamila och poserar.
Hon ställer sig precis så som hon sett att proffsen brukar göra när de har vunnit.
Reportern fotar Jamila ur alla möjliga vinklar. Jamila känner sig som en riktig stjärna. Efter några bilder tackar reportern för sig och börjar gå därifrån.
Då kommer Johnny fram till Jamila.
Han har tidtagaruret i handen.
– Vilken tid, Jamila! säger han.
Jamila älskar att tävla. Och hon älskar häcklöpning. Dessutom är hon riktigt bra på det.
På en träning springer Jamila på en tid som hade kunnat ta henne till ungdoms-SM. Plötsligt kommer drömmen om att bli proffs-idrottare rysligt nära.
Men det behövs mer än en bra tid och en kaxig attityd för att få tävla på elit-nivå. Har Jamila verkligen det som krävs?
400 meter till lycka är en fristående bok i serien Känd! En serie om kändisskapets olika sidor, om vänskap, identitet och längtan.