Klosteranteckningar
Barmhärtighetens kraft
Klosteranteckningar
Barmhärtighetens kraft
IjaJuliet Klosteranteckningar
Barmhärtighetens kraft
©Ija Juliet 2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8134-876-7
Mariamittbarn, Du harlidit längeoch bett Gudatt få ledning.
I”Vembehöver Gud” av Harold Kushnerstårdet attGud kan göra sådantför osssom vi inte kangörasjälva. Gudger tröst ochstyrkatilldem somlider.Det harduupplevt mångagånger attden Helige uppenbarar sigjustnär det är sommörkast.
DEL I– HON
ATTGÅVILSE
”Liv,jag förstårdig inte.Jag känner ibland en andlig yrsel,som viskar ochvarnaroch mumlar om attjag hargåttvilse”, säger huvudpersoneniDoktorGlas, av HjalmarSöderberg.
Mariabrukar ocksåtänka så om sittliv närhon kommer ikontakt medsjälens smärta ochmörker. Honväljerolika vägarisin vilsenhet ochlitar på attGud är medhenne. Alltid.Och attGud ocksåtål hennes tvivel både på honomoch på människor.Ibland på Livetsjälvt.
Inom Mariaekarolika röster.Rösterav anklagelser,förebråelser. Röster somsäger attdet är hennes fel ochatt honärensynderska.Kontemplationen ochböner hjälperatt stilla hennes oro. Underdessa tystadagar berörhon själensmörker, själensdjupaste smärta,det sommåste låta sig berörasför attläkas.Hon haren böntillGud atthjälpahenne attkomma ut ur sitt mörker,att se attljuset skymtaroch attnattenäröveroch atthan fyller hennes själ medfrid.
Somtåget, somMaria sitterpå, passerar olika landskap så passerar minnet inom Maria. Tankar ochkänslor.Sorgoch ensamhet.De är somett spöke. Mariaskulleönska säga till sigsjälv,”Varinte ledsen. Detärintedittfel.Tainteden skuldenpådig.”
Mariastegpådet försenade,halvtomma tåget klockan 16.07. Och skullevaraframme klockan 20.34. Honsitterivagnnummer3 på platsnummer 33. Ingensitterbredvid henne. Ochhon skulle till en plats, däringen väntade på hennejustikväll.Det är kallt ute. Frostpååkrar ochhustak. Ettvälkänt landskap förMaria.
Tågetstannar på varjestation.Iblandär det ingen somstigerpå ellerstigerav. Mentåget stannar. Troget. Somomdet hoppas att någonska stigapå. Attnågon väntar på attstiga av.
Medantankarna avlöservarandramärkerinteMaria atttiden går. Honärsom iendrömsom honförsökervakna ur.Men lyckas inte.Och närhon vaknar ochtittarpå klockanoch hörrösteni högtalarna inserhon atthon haråkt förlångt.
Honstigeravvid nästastation,men finner inget tågtillbaka. Oron stiger inom henne. Vadnu?
Uteärmörkt.Och kallt. Lite längre bort från stationenser hon ettsvagt ljus.Hon gårlångsamtmed osäkra steg.Det är som om fötterna inte bärhenne. ”God afton.” Ochsåtystnad.Hon vändersig om.”Godafton …Maria”.Hon hörenmansröstsäga hennes namn.Han står därsom en uppenbarelse. Någotäldre menfortfarande sig lik.
Mariatänker, dröm ellerverklighet.Hon upprepar detta,dröm ellerverklighet, inom sig, om ochomigensom de brukadegöra medderas egen påhittad lekpådagis medförgätmigej ”glöminte mig, förgät migej; glöm inte mig, förgät migej…”. Honär5år igen.Busig ochfull av liv. Ochsom iendimma hörhon honom säga:”Vadgör du härMaria?”Hon stirrarpåhonom.Tårarna rinner nedför hennes någotfrusnakinder. ”Maria,jag bordär borta. Låtoss gå dit.”
Hantar hennes väska ochdegår långsamtmot huset på dengrusigavägen.
Ögon anpassar sig snabbt till dennamörka natt så detkänns inte längre så mörkt. De gårbredvid varandra. Tystasåderas steg hörs. Detknastrar. Snart kommer de nära,där allénbörjaroch ljuset från huset blir allt starkare.
Detärenvacker allé. Trädenärlövlösa,men ståtliga iden mörka natten– himlen är klar. Stjärnorna ochmånen lyser vägenmot huset.
Hundenspringerframoch tillbaka.Snabbttillhuset ochsedan tillbakamot dem. Hanvillleka.Han är vanvid attman leker med honomoch kastar pinnesom hanstolt hämtar ochlämnarför att denska kastas igen.Men nu är det annorlunda även förhunden. Hanleker inte medhunden. Mariabrytertystnaden ochsäger: ”Tänkomman hade hans energi?”
Välinneirummet tänderhan brasan ochger henneen filt som honsveper runt sig.”Hurärdet med digMaria”, undrar han. Detväcker minnet av sammafråga sommammanoftaställde: ”Hur är det meddig Maria?!” Mariabrukade då tittapåhenne, bortom ochigenomhenne ochtänka,”Du skulle ändåinte kunnaförstådet”.Så honsvarade oftast; ”Det ärOK”.Minnet leverupp:dekunde aldrig mötas, mammaoch Maria. ”Hon kändes inte sommin mamma”,tankenfar genomMaria.Det är somomhon sägertillsig själv. ”Vivar främlingar förvarandra. Ibland hade jagsåsvårt attkänna atthon,denna kvinna,bar på mig, ammade mig. Gavmig liv. Födde mig. Menmed mig födde honnågot somhon planterade imin kropp. Sinbesvikelse, sinsorg. Sinensamhet ochutanförskap.Och skuld. Skuld medstort S.”
Hennes tankar avbryts. ”VillduhaenkoppteMaria?Jag göri ordning till oss. Du serutatt frysa.” Från en närliggandesoffatar hanännuen filt ochräcker dentillhenne.
Mariafortsätteratt minnas utan attsvara på hans fråga. Menhon ställerenfråga till honom.
”Minns du en pojkesom gick iparallellklasstillvår?Han cyklade alltid till skolan ochvimöttesvid korsningen.Han fortsatte attledasin cykeloch vi gick tillsammans till skolan.Vigick ocksåtillsammans från skolan framtillkorsningen ochhan satte sig på cykeln.Vinkadeoch vi sade: ”imorgon”. Hanväntade alltid på migpåskolgården. Även närjag hade minpianolektion direkt efter skolan.Han varalltiddär.För honomspelade det ingen roll om det regnade,var kallteller gassandesol.Han var där. Ikorridoreneller underkastanjeträdet på gården.Såvar det varjedag.Årefter år.Pappa fick inte se oss tillsammans. Och inte mammaheller.
Du vet, minnsdunär du varhemma hososs ochviiblandvar ivriga ochtalade om våra skolkompisar.Det uppstodenspänning då vidmatbordet. Jagsåg derasblickar. Derasmenande blickar somatt pappas blick sade, ”stoppahenne. Stoppa henne. Måste honalltidtalaomhonom,den där.”Hansblickar möttesavmammashatiska blickar.Som omhon villesäga: ”Ja, de fårsluta prata, menmin känsla, minsorg, tarintedetta ifrånmig.” Minäldre syster gavmig en blick meduppmaning attsluta.Det gjorde att jagblevännumer högljudd.Trotsadedenna stämning.
Närduintevar hososs ochjag fortsatteatt berättaomkompisarna ochnär jagtaladeomhonom slutade detalltidmed att pappaskickade migtillmittrum utan attjag hade ätit klart.
Påväg till sitt klosterhamnar
Syster Mariapåfel stationensen kväll. Inga tåggår merden kvällen. Sittande videnbrasa,påenherrgårdnära stationen, berättar honsittlivshistoria ochomklosterlivetför en godlyssnare, som visarsig inte vara någonfrämling. Natten är lång.Deberättarminnen, om sina valilivet, om sinkampoch tvivel på Gudoch sintro
Mellan demuppstår kärlek.SysterMaria syndar ochhon förenlångkampi valetmellankärlekentillGud iklosterlivet ochkärlekentill en manoch barnet.
Närdet är sommörkast möterSysterMaria människornas och dengudomliga barmhärtighetens kraftoch nåd. Guds kärlek somger styrka ochmod hjälperhenne atttillsluthitta sin vägilivet
Bokenvisar på denstora barmhärtighetoch kärlek somendastmänniskan harmöjlighet attkänna -hur vi kanmötavarandramed öppet hjärta ochhur människorsöker Gud näralltser mörktut.
