Alvin smyger tyst ut från gården.
Han hör röster bakom sig. Höga och ilskna. De hörs längre och längre bort medan han långsamt närmar sig skogen.
Han vet att bråket snart är slut men det spelar ingen roll. Just nu finns det bara ett ställe han vill vara på.
Första gången Alvin besökte De två himlarnas land, visste han inte vart han hade kommit. Han bara hamnade där.
Den gången hoppade han mellan stenarna hemma i sin skog, när han fick se ett ljus. Det liksom gled fram från en grop under den allra största stenen. Ljuset glittrade i olika färger. Alvin kröp ihop på marken för att se varifrån skenet kom.
Då, första gången han såg den, blev han både nyfiken och rädd på samma gång. Men han vågade sig fram och kände försiktigt på stenen som lyste från marken.
Nu mera vet Alvin vad han ska göra.
Utan att tveka böjer han sig ner och lägger handen på den lysande stenen. Världen snurrar till och plötsligt är han tillbaka. Han känner doften av gräs och blommor. Han ser de välbekanta träden med konstiga former. Han ser ljus och mörker mötas.
Han är tillbaka hos Vimsa i De två himlarnas land.
– Alvin, du är här! Kom fort!
Vimsa tar hans hand och drar med honom in under ett stort träd.
Alvin märker att något är annorlunda. Det känns inte som förut. Han hör ingen sång. Och det är inte lika ljust som det brukar vara.
– Vad är det som händer, Vimsa? Varför är den mörka himlen så stor?
– Vänta!
Alvin står helt still medan han väntar. Han hör något som mullrar en bit därifrån.
– Hon försvinner ditåt, säger Vimsa.
– Vem?
– Musta! Hör du inte?
Alvin lyssnar igen. Mullret hörs längre och längre ifrån dem.
– Musta, härskarinnan över mörkret, förklarar Vimsa. Hon försöker ta över allting. Se, snart är hela himlen mörk.
Vimsa darrar medan hon fortsätter.
– Snart finns inget ljus kvar. Om Musta tar över hela landet kommer alla i Ljusfolket att somna. Finns det inget ljus kommer vi inte kunna vakna igen.
Alvin drar efter andan. Ljusfolket är de som bor i den ljusa delen av skogen. De som dansar och sjunger och alltid verkar så glada. Vimsa tillhör Ljusfolket.
– Hur kan vi stoppa henne, undrar Alvin.
– Jag vet inte! Vi måste ta oss till Gnosis, säger Vimsa.
Alvin minns Gnosis som står högst upp på den lilla kullen, mitt i skogen. Gnosis är ett träd på gränsen mellan det ljusa och det mörka. Vimsa och de andra i Ljusfolket vänder sig till Gnosis med alla sina frågor. De säger att de läser Gnosis.
Alvin förstår inte hur. Det är ju inte en bok. Men han har Vimsa med sig. Hon förstår.
– Kom, så går vi dit! säger Alvin.
– Det är inte så lätt. Det är redan mörkt runt Gnosis. Många har hunnit somna.
