I ett litet samhälle i norra Sverige har en serie våldtäkter skett. Polisen har ingen misstänkt.
Lumenos förlag
www.lumenos.se
Vägen hem & Mannen framför henne
© Lumenos Förlag
© Vägen hem, författare: Ann-Christine Åsbacka Nääf
© Mannen framför henne, författare: Tess Natanaelsson
© Omslagsbild: Sarah Vegna
ISBN: 978-91-89776-47-0
Farstun skvallrade om vad som väntade utanför den brunmålade ytterdörren. Fram till tröskeln ledde en tjock och ojämnt vävd trasmatta i mörka färger.
Kylan visade ingen ödmjukhet alls inför den hemmagjorda mattan utan sköt upp genom de osynliga mellanrummen och träffade de fötter som just då var på väg in eller ut. Om hon stannade upp kunde hon höra teven. Morfar hade höjt ljudet nu, efter att hon sagt hej då.
Kall rök puffade ur munnen. Ute skulle det vara ännu kallare. En kyla som alltid
bars fram på en vind direkt från havet.
En kyla som smög sig in i glipan mellan vanten och jackans ärm. Även vid halsen, om halsduken låg kvar i byrån, och som rev av mössan de gånger det blev storm.
De tre trappstegen var noggrant sopade och saltade. Granriset framför trappan var nytt för dagen och kändes tjockt och ostyrigt under stövlarna. Lampan ovanför dörren lät gårdsplanen vila i ett svagt sken. Iskristallerna på äppelträden glittrade. Allt var krispigt.
Hon drog ner mössan så långt det gick och lindade en blå- och vitrandig halsduk kring halsen. Byxorna hade hon noggrant vikit kring vaderna och stuckit ner i skoterstövlarna. Vantarna var dubbla. En kilometer hem. Kylan, en ständig följeslagare, men inget problem. Snön, den kom tidigt och stannade länge. Stigen ut till vägen var skottad och det var lätt att ta
sig fram trots mörkret. Snön gav ögonen det ljus som behövdes.
Det lyste i fönstret i det närmaste huset. Satt de och åt? Hon huttrade till och tänkte på kvällens middag som skulle bli sen. Hon skulle vara den första att komma hem. Hon skulle inte laga middag. Bara vänta. Gå in i köket. Öppna dörren till kylskåpet. Stänga den och öppna dörren till skafferiet. Ta med sig ett paket med flingor till rummet och äta dem direkt ur paketet medan hon väntade.
En dörr stängdes. Hon hade aldrig hört ett pistolskott men tänkte att det lät precis så. Det knarrade under fötterna. Knirr, knarr. Högt. Mörkret, inte kompakt och hotfullt utan nästan skönt och vilsamt. Tystnaden som i varje steg stördes av knirret. Och knarret. Det kändes nästan som en film.
Solen stiger över hustaken, luften är klar och kall. Svetten rinner längst svanken. Det enda som hörs är hennes egna andetag. Caroline sliter av sig vantarna som klibbat fast på händerna och kastar in dem i bagaget. Blodet på handryggen gnider hon av mot jeansen. Pillar ut snusen och kastar den i rosenrabatten. Hon rättar till mössan och andas ut.
”Hej hej.”
Caroline rycker till, snor runt och dammar igen bakluckan. Det ekar mellan
husen. Fulgrannen står alldeles för nära. Hon tar ett hastigt steg bakåt. Han granskar henne med huvudet på sned och flinar så gluggen mellan framtänderna syns. Hon undviker att möta hans blick. Hon måste avsluta det här snabbt och komma in i bilen. Kan inte bli stående med honom. Hon glider längst bilen, över bakdörren. Blicken framåt.
”Vart ska du då?”
Han följer varje rörelse hon tar, skrapar nageln mot en fågelskit på sidorutan. Smackar med tungan. Hon vill dra ut den där jävla tungan och slå en knut på den.
En duns från bagaget. Hjärtat hoppar över slag. Hon hejdar sig i steget. Väntar. Sneglar mot grannen. Ingen reaktion.
Hon fumlar efter dörrhandtaget och kastar sig in. Huvudet slår i karmen. Hon försöker dra igen bildörren. Han håller emot. Med andra handen lyckas
hon slita tag i bältet. Drar det över sig och klickar fast.
”Men vart ska du då? Ska du ut i skogen och plocka svamp? Ska du det?”
”Mm”.
Hon fortsätter dra i dörren men han släpper inte greppet.
”Det är ju städdag, du ska väl vara med? Grilla korv du vet.”
Det hade hon glömt. Höststädning på gården med alla tröga grannar. Tre djupa andetag. Klistrar på ett leende och vänder sig mot honom.
”Alltså, jag måste verkligen åka.”
Hon drar hårdare i dörren, han likaså.
”Men vart ska du då?” envisas han.
Ett sista hårt ryck och bildörren åker igen. Hon sliter av sig mössan, blåser håret ur pannan. Hittar tändningslåset med en darrande hand. Vrider om, lägger i ettan och trycker på gasen.
